|
|
|
||
|
|
LAGFÖRSLAG nr 21/2018-2019 |
||
|
|
Datum |
|
|
|
|
2019-04-04 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|||
|
|
|||
|
|
|||
|
|
|||
Ny landskapslagslagstiftning om socialvård
Landskapsregeringen föreslår att lagtinget antar en ny landskapslag om socialvård. Samtidigt upphävs den socialvårdslag som för närvarande gäller på Åland i form av blankettlag.
I den nya lagen kommer de viktigaste bestämmelserna om främjande av välfärd, socialservice, tillhandahållande av socialvård, säkerställande av kvaliteten på tjänsterna samt bestämmelser om ändringssökande att finnas samlade. Den nya socialvårdslagen liknar till viss del den gällande blankettlagen om socialvård, men innehåller nyheter. Lagen har som helhet fått en ny struktur och gjorts mer detaljerad. Socialvårdslagen ska fortsättningsvis fungera som en primär lag på basen av vilken socialvård och socialservice i första hand ska tillhandahållas, medan speciallagstiftningen fortsättningsvis gäller då servicen enligt den nya socialvårdslagen inte är tillräcklig för den enskilde. Den nya landskapslagen om socialvård följer i huvudsak Finlands socialvårdslag med ett fåtal avvikelser.
Genom förslaget till ny landskapslag om socialvård uppnås en starkare klientorientering och i lagförslaget ingår bestämmelser om klientprocessen på ett samlat sätt. Service som kommunerna redan tillhandahåller, social handledning, social rehabilitering och ordnandet av tillfälligt boende, definieras i lagförslaget. Service som stöder rörligheten föreslås i lagförslaget lyftas upp på lagnivå och ersätta de nuvarande bestämmelserna om färdtjänst som finns i socialvårdsförordningen inom ramen för hemservice.
Avsikten med förslaget till ny landskapslag om socialvård är att förstärka basservicen för barn och unga. Barnfamiljer ska i större utsträckning få hemservice med stöd av socialvårdslagen. Bestämmelser om förebyggande barnskydd och öppenvård som i dagsläget finns i barnskyddslagen flyttas till socialvårdslagen. Avsikten är att sänka tröskeln för barnfamiljer och unga att söka hjälp från den kommunala socialvården och därmed se till att stöd ges i ett tidigt skede, vilket kan minska behovet av mer ingripande korrigerande åtgärder inom t.ex. barnskyddet och missbrukarvården.
Bestämmelser om multiprofessionellt samarbete ingår i lagförslaget där socialvården vid behov ska samarbeta med andra myndigheter och sektorer så att en servicehelhet som tillgodoser klientens intressen uppnås. En bestämmelse föreslås i lagförslaget beträffande andra myndigheters skyldighet att styra en person att söka socialservice, och i vissa fall som anges i lagförslaget har myndigheten en anmälningsskyldighet beträffande behovet av socialvård.
I lagförslaget ingår ett krav på ökad formalisering i samarbetet mellan Ålands hälso-och sjukvård (ÅHS) och den kommunala socialvården på områdena missbrukarvård, arbete för psykisk hälsa och beträffande service för personer som får boendeservice eller institutionsvård inom den kommunala socialvården, där kommunerna och ÅHS ska ingå samverkansavtal. Sammanhållen hemvård blir obligatoriskt, och även beträffande hemvård ska samverkansavtal ingås.
Kvaliteten på de sociala tjänsterna ska förbättras genom förslag till bestämmelser om egenkontroll och anmälningsskyldighet.
I lagförslaget ingår ett förslag om socialjour som ska trygga brådskande och nödvändig hjälp för alla åldrar. Socialjouren ska liksom den nuvarande barnskyddsjouren inte verka dygnet runt, utan utanför ordinarie arbetstid under veckodagar och helger.
Lagförslaget innehåller även ett förslag till landskapslag om socialvårdens förvaltning och tillsyn på Åland med bestämmelser om de sociala myndigheternas ansvarområden samt samlade tillsynsbestämmelser för socialvården på Åland.
Dessutom föreslås vissa ändringar av landskapslagen om Ålands hälso-och sjukvård samt i blankettlagstiftningen om barnskydd, familjevård, handikappservice, tolkningstjänster för handikappade, specialomsorg, klientavgifter, stöd för närståendevård, klientens ställning och rättigheter, privat socialservice, utkomststöd samt av landskapslagen om skyddshem.
Avsikten är att de föreslagna lagarna ska träda i kraft den 1 januari 2021
INNEHÅLL
Socialvårdslagstiftning på Åland
2. Ny socialvårdslag i Finland
2.2. Huvudsakligt innehåll i Finlands socialvårdslag (FFS 1301/2014)
3. Beredningen av en ny socialvårdslag för Åland
4. Landskapsregeringens förslag
4.1 Ny landskapslag om socialvård
6.2 Konsekvenser för jämställdhet mellan könen, för barn och unga och för jämlikhet
1. Förslag till landskapslag om socialvård
2. Landskapslag om socialvårdens förvaltning och tillsyn på Åland
3. Ändring av landskapslag om hälso-och sjukvård
4. Ändring av landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av barnskyddslagen
5. Ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av familjevårdarlagen
6. Ändring av landskapslag om tillämpning av lagen om service och stöd på grund av handikapp
8. Ändring av landskapslag om tillämpning av lagen om specialomsorger av utvecklingsstörda
9. Ändring av landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård
10. Ändring av landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av lagen om privat socialservice
11. Ändring av landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av lagen om utkomststöd
12. Ändring av landskapslag om skyddshem
L A N D S K A P S L A G om socialvård
L A N D S K A P S L A G om socialvårdens förvaltning och tillsyn på Åland
L A N D S K A P S L A G om ändring av landskapslagen om hälso-och sjukvård
L A N D S K A P S L A G om ändring av landskapslagen om skyddshem
Socialvårdslagstiftning på Åland
Finlands socialvårdslag (FFS 710/1982) gäller sedan 1 januari 1996 med stöd av 1 § 1 mom. 1 punkten i landskapslag (1995:101) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård med vissa mindre avvikelser som blankettlag på Åland. Till grund för socialvårdslagen ligger grundlagens 19 §, som tryggar var och ens rätt till oundgänglig försörjning och omsorg och som ålägger det allmänna att tillhandahålla tillräckliga social-och hälsovårdstjänster, att främja befolkningens hälsa och var och ens rätt till bostad, samt ålägger det allmänna att stödja familjer och andra som svarar för omsorgen av barn att trygga barnens välfärd och individuella uppväxt. Socialvårdslagen (FFS 710/1982) är indelad i nio kapitel; lagens tillämpningsområde (1–2 §), förvaltning (3 – 12 §), kommuns socialvård (13–28 §), servicesedel (29 a – 29 g §), förfarande då socialvård lämnas (39 – 41 §), kommuners ömsesidiga ersättningar (42 – 42 b §), sökande av ändring (45 – 51 §), särskilda stadganden (52 – 60 §) samt ikraftträdelsestadganden (61 – 68 §). Kapitel 6 om övervakning av enskild socialvård (43 – 44 §) är upphävt sedan 1 januari 1997.
Endast ett fåtal avvikande bestämmelser om tillämpningen av Finlands socialvårdslag har tagits in i 2 § 1 – 8 punkten i landskapslagen om tillämpning av riksförfattningar om socialvård. Inga avvikelser finns beträffande det materiella innehållet i bestämmelserna i socialvårdslagen. Avvikelser finns gällande de formella regelverken gällande de förvaltningsmässiga bestämmelser, det landskapsandelssystem samt den myndighetsstruktur och begreppsanvändning som finns på Åland.
Sedan socialvårdslagen trädde i kraft på Åland 1 januari 1996 som blankettlag har den i Finland ändrats 49 gånger. I och med att landskapslagen om tillämpning av riksförfattningar om socialvård innehåller en bestämmelse i 1 § 2 mom. om att ändringar i socialvårdslagen (FFS 710/1982) träder i kraft automatiskt på Åland från det att de träder i kraft i Finland om inte annat följer av lagen, har majoriteten av lagändringarna automatiskt även trätt i kraft på Åland eftersom det inte på Åland lagstiftats om avvikande bestämmelser. Samtidigt som socialvårdslagens innehåll förändrats under årens lopp har mängden speciallagstiftning ökat på det sociala området, och även bestämmelser som tidigare ingick i socialvårdslagen har avdelats till egna lagar.
Socialvårdslagen är normhierarkiskt en allmän lag genom vilken socialvårdstjänster i första hand ska tryggas. För det fall att tjänsterna i socialvårdslagen inte är tillräckliga för att trygga klientens behov av socialvård kompletteras socialvårdslagen av talrik speciallagstiftning. Speciallagstiftning finns även samlat gällande områden som rör flera typer av socialvårdstjänster, såsom klientavgifter, klientens ställning och rättigheter inom socialvården, servicesedlar och privat socialservice. Även speciallagstiftningen har på Åland antagits i form av blankettlagstiftning, genom vilken lagen om klientavgifter inom social-och hälsovården (FFS 734/1992), lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (FFS 812/2000), lagen om stöd för närståendevård (FFS 937/2005), lagen om privat socialservice (FFS 922/2011), lagen om servicesedlar inom social-och hälsovården (FFS 569/2009), lagen om allmänt bostadsbidrag (FFS 938/2014), lagen om moderskapsunderstöd (FFS 477/1993), barnbidragslagen (FFS 796/1992), lagen om underhållsstöd (FFS 580/2008), familjevårdarlagen (FFS 312/1992), barnskyddslagen (FFS 417/2007), lagen om service och stöd på grund av handikapp (FFS 380/1987), lagen om tolkningstjänst för handikappade personer (FFS 133/2010), lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda (FFS 519/1977), lagen om nykterhetsarbete (FFS 828/1982) och lagen om utkomststöd (FFS 1412/1997) gjorts tillämpliga på Åland med vissa avvikelser. Inte heller gällande speciallagstiftningen har avvikelser gjorts gällande det materiella innehållet i någon större utsträckning.
På vissa områden där lagstiftningsbehörigheten överfördes till Åland då självstyrelselagen (1991:71) för Åland trädde i kraft 1 januari 1993 har Åland inte infört någon egen lagstiftning. I enlighet med 71 § i självstyrelselagen gäller lagen om missbrukarvård (FFS 41/1986) fortfarande på Åland i den lydelse rikslagen hade den 31 december 1992, förutom beträffande bestämmelser i lagen om missbrukarvård som utgör riksbehörighet, där lagen gäller i sin aktuella lydelse även på Åland.
Området behörighetsvillkor för inom socialvård yrkesutbildade personer är i dagsläget reglerad på förordningsnivå på Åland, genom landskapsförordning (1995:103) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård, genom vilken den i Finland upphävda förordningen om behörighetsvillkor för yrkesutbildad personal inom socialvården (FFS 804/1992) gäller på Åland med vissa avvikelser.
På ett fåtal områden som kan hänföras till eller relaterar till socialvård har egen lagstiftning antagits på Åland, gällande barnomsorgslag (2011:86) för landskapet Åland[1], landskapslag (2004:3) om kontroll av brottslig bakgrund hos personer som skall arbeta med barn, landskapslag (2015:68) om hemvårdsstöd, landskapslag (2015:117) om skyddshem, och landskapslag (2012:74) om främjande av integration.
2. Ny socialvårdslag i Finland
Den 1 april 2015 trädde socialvårdslagen (FFS 1301/2014) i kraft i Finland.[2] Ett av de övergripande syftena med den nya socialvårdslagen är att stärka socialvårdslagens allmänna ställning och att flytta tyngdpunkten från korrigerande åtgärder till förebyggande arbete och tidig service i rätt tid i de fall då problem redan uppkommit. Med tiden hade den tidigare socialvårdslagen (FFS 710/1982) urvattnats och främst tryggat service för äldre personer, för vilka tidigare inte speciallagstiftning fanns, medan service för andra grupper ordnas genom annan speciallagstiftning. Ett centralt mål med den nya socialvårdslagen är att säkra en mer klientorienterad lagstiftning med jämlik rätt till tillräcklig socialservice för olika befolknings- och åldersgrupper. Klientens delaktighet, självständighet och möjlighet att påverka den egna serviceprocessen och servicehelheten ska beaktas. Socialservicen ska hjälpa människorna att klara sig i vardagen och tillgång till stöd ska finnas i människornas egna vardagsmiljöer, vilket innebär att värde måste tillmätas den service som ges i hemmet.
Ett annat övergripande syfte med den nya socialvårdslagen är att stärka och främja det sektorsövergripande samarbetet mellan socialvården och andra myndigheter. Socialvården har en avgränsad roll i samhället, vilket förutsätter tätt samarbete med andra aktörer och att kunnandet om socialvård förbättras inom andra sektorer. De gemensamma verksamhetsområdena måste stärkas och servicehelheter skapas som fungerar flexibelt utgående från klientens behov. För närvarande håller man i Finland på att integrera social- och hälsovården, vilka ofta förutsätts samarbeta för att en bra servicehelhet ska kunna uppnås för klienten. Beroende på klientens behov förutsätts dock ett lika starkt samarbete med t.ex. undervisningsväsendet, arbets- och näringsförvaltningen och bostadsväsendet.[3]
2.2. Huvudsakligt innehåll i Finlands socialvårdslag (FFS 1301/2014)
En starkare klientorientering genomförs i socialvårdslagen (FFS 1301/2014) genom att det i lagen definieras de stödbehov utgående från vilka socialservice och annan socialvård ska ordnas istället för att som att i den tidigare socialvårdslagen (FFS 710/1982) enbart definiera de typer av socialservice som kommunen ska tillhandahålla. Bestämmelser om klientprocessen finns i lagen, vilken ska tillämpas i all socialvård, även den som tillhandahålls med stöd av speciallagstiftning. Alla klienter har rätt att få sitt servicebehov utvärderat och en egen kontaktperson ska utses för klienten. I lagen definieras vilka faktorer som ska beaktas vid bedömningen av klientens intresse och separata faktorer fastställs som ska beaktas för att bäst tillgodose barns intresse. När lagen tillämpas ska även särskild vikt läggas vid de klienter som behöver särskilt stöd. Med klienter som behöver särskilt stöd avses personer som har särskilda svårigheter att söka och få lämpliga socialvårdstjänster p.g.a. kognitiv funktionsnedsättning eller sjukdom, psykisk ohälsa, missbruk, samtidigt behov av flera olika former av stöd eller någon annan motsvarande orsak, och vars stödbehov inte är förknippat med hög ålder.
Socialvårdens kvalitet och klienternas rättsskydd förbättras genom olika nya bestämmelser i socialvårdslagen. Bestämmelser om egenkontroll och anmälningsskyldighet för socialvårdspersonalen införs. Tiden för begäran om omprövning (rättelseyrkande i åländsk lagstiftning) förlängs från 14 till 30 dagar. Samarbetet mellan socialvården, hälso-och sjukvården och andra myndigheter och sektorer förstärks genom ett flertal bestämmelser i lagen, och bestämmelser om sektorsövergripande samarbete införs, vilket innebär att servicebehovet hos barn och andra klienter som behöver särskilt stöd bättre säkerställs.
En administrativ förenkling införs genom att antalet lagstadgade planer inom socialvården kan minska genom att lagen främjar att gemensamma planer tas fram istället för enskilda planer för olika typer av service. Bedömningen av servicebehovet i början av klientrelationen kan även i vissa fall ersätta en klientplan.
Servicen förstärks genom att socialvårdslagen definierar central service som kommunerna redan i dag tillhandahåller, såsom social handledning, social rehabilitering och ordnande av tillfälligt boende. Service som stöder rörligheten ersätter färdtjänst och omfattar bl.a. ledsagarservice, grupptransport och ersättning för transporter med taxi, invalidtaxi eller annat fordon.
En del av stödåtgärderna inom barnskyddets öppenvård som tidigare fanns i barnskyddslagen har flyttats till socialvårdslagen. Sådan service är familjearbete, stödpersoner- och familjer och referensgruppsverksamhet. Syftet med detta är att sänka tröskeln för att söka stöd och att se till att familjer får nödvändigt stöd i rätt tid utan att det krävs att familjerna är klienter inom barnskyddet. Kriterierna för hemservice förändras inte, förutom för barnfamiljer, för vilka nödvändig hemservice ska ordnas. Övervakning av umgänge mellan barn och föräldrar är en ny uppgift som kommunerna ålagts genom lagen.
3. Beredningen av en ny socialvårdslag för Åland
3.1 Social- och miljöavdelningens socialvårdsbyrås underlag till förnyande av socialvårdslagstiftning
Då RP 164/2014 rd med förslag till ny socialvårdslag avgavs till riksdagen 19 september 2014 gavs inget blankettlagstiftningsuppdrag för att utarbeta en ny socialvårdslag för Åland. Istället beslöt landskapsregeringen i plenum drygt ett år senare, 1 oktober 2015, att påbörja ett arbete med att ta fram underlag för en ny socialvårdslag och därmed sammanhängande lagstiftning. Syftet med reformen var det samma som vid framtagandet av Finlands socialvårdslag; att stärka socialvårdslagens ställning som central allmän lag, att främja jämlik tillgång till socialvård och dess tillgänglighet, att flytta fokus i socialvården från korrigerande åtgärder till främjande av välfärd och tidigt stöd, att stärka klientorienteringen och helhetssynen och att se till att människor får stöd i sin egen dagliga miljö. I arbetet skulle berörda intressenter såsom kommunerna, Ålands hälso- och sjukvård och andra berörda myndigheter samt tredje sektorn involveras och beredas möjlighet att ge synpunkter.[4] Utgångspunkten i arbetet var att ta fram en ny socialvårdslag anpassad till de åländska förhållandena med bevarandet av den helhet som Finlands lag utgör.[5]
En konsekvens av att den nya socialvårdslagen (FFS 1301/2014) inte antogs och inte trädde i kraft på Åland samtidigt som i Finland den 1 april 2015, utan att istället socialvårdslagen (FFS 710/1982) gäller som blankettlag på Åland, blev att samspelet mellan socialvårdslagen som baslag och speciallagstiftningen rubbades. Medan socialvårdslagen inte uppdaterades utan gäller i sin i Finland upphävda version på Åland uppdaterades speciallagstiftningen per automatik och hänvisade till den nya socialvårdslagen (FFS 1301/2014). Finlands speciallagstiftning gäller som ovan redogjorts för i avsnitt 1 i det närmaste uteslutande i form av blankettlagstiftning på Åland, och i blankettlagarna har intagits bestämmelser om att ändringar i Finlands lagstiftning träder i kraft per automatik på Åland även på de områden som utgör åländsk lagstiftningsbehörighet. Brådskande lagstiftningsåtgärder var därför tvungna att vidtas genom ändringar av blankettlagen om barnskydd, blankettlagen om handikappservice, blankettlagen om socialvård, blankettlagen om utkomststöd och blankettlagen om privat socialservice (se lagförslag nr 7/2014 - 2015) så att det inte i dem hänvisades till bestämmelser i Finlands nya socialvårdslag, samt för att hindra att de ändringar i barnskyddslagen som antogs i Finland i samband med den nya socialvårdslagen trädde i kraft på Åland.
Ändringarna av blankettlagarna trädde dessvärre i kraft först 1 juli 2015, vilket innebar att Finlands uppdaterade bestämmelser gällde under tre månaders tid, innan de sedan igen upphävdes. Vissa bestämmelser i blankettlagstiftningen gäller fortsättningsvis sedan 1 april 2015 på Åland eftersom de utgör riksbehörighet. Högsta domstolen uttryckte kritik beträffande detta i sitt utlåtande om lagändringarna OH 2015/100,12.6.2015 gällande ”Detta olycksfall i lagstiftningsarbetet [som] innebär att lagstiftningen idag närmast är oförståelig och svårtillämpad i och med att den inre systematiken mellan lagarna rubbats och konstaterar ”att de granskade landskapslagarna visar att lagstiftningsverksamheten i detta fall inte lyckats leva upp till de krav som grundlagen ställer”. Högsta domstolen fann dock att bristerna i rättsläget inte var att hänföra till lagändringarna i speciallagstiftningen utan berodde på strukturella problem, och konstaterade beträffande lagstiftningskontrollen att landskapet Åland inte överskridit sin lagstiftningsbehörighet.
Efter drygt två och ett halvt års beredningsarbete avgav Ålands landskapsregerings socialvårdsbyrå i maj 2018 ett underlag till lagberedning gällande förnyande av socialvårdslagstiftning. Underlaget, Förnyande av socialvårdslagstiftning, underlag till lagberedning, finns tillgängligt på landskapsregeringens hemsida.[6] De slutsatser som kan dras av underlaget är att det föreslås att den nya socialvårdslagen ska antas i form av en egen socialvårdslag för Åland. En bidragande anledning till att man i utredningen förordar att en egen socialvårdslag ska utformas var den då i Finland pågående social-och hälsovårdsreformen (SOTE). Avsikten med SOTE-reformen är att sammanslå social-och hälsovårdstjänster till klientorienterade helheter, vilket kan komma att påverka lagstiftningens utformning och innebära svårigheter att anpassa lagstiftningen till åländska förhållanden genom blankettlag. Det föreslås dock inte att socialvårdslagen för Åland ska ha från Finlands socialvårdslag avvikande bestämmelser beträffandet innehållet i socialvården och socialservicen, förutom beträffande att socialjouren på Åland till skillnad från i Finland inte ska förutsättas att fungera dygnet runt, utan enbart utanför ordinarie tjänstetid, samt att kommunerna föreslås åläggas ett krav på att förbereda stödpersoner och stödfamiljer för sitt uppdrag och vid behov ordna utbildning och handledning för dem. Liksom för närvarande föreslås den åländska socialvårdslagen innehålla avvikande bestämmelser som beaktar den myndighetsstruktur och lagstiftning som gäller på Åland. En helt egen bestämmelse föreslås, genom vilket kommunerna och ÅHS föreslås åläggas att ingå överenskommelser på de områden där dessa organisationer ska samverka för att en god vård och omsorg ska uppnås för den enskilde. Den åländska socialvårdslagen föreslås även innefatta bestämmelser som härrör sig från nuvarande socialvårdslag, vilka i Finland planeras överföras till annan lagstiftning som antingen inte kommer att antas på Åland, eller vars genomförande ännu inte utretts för Ålands del.
Som separata lagförslag som delvis sammanhänger med socialvårdslagen föreslås även i underlaget till förnyande av socialvårdslagen att lag om stödjande av den äldre befolkningens funktionsförmåga och om social- och hälsovårdstjänster för äldre, lag om behörighetsvillkor för yrkesutbildad personal inom socialvården och lag om klienthandlingar inom socialvården[7] ska antas. Även dessa föreslås i stor utsträckning motsvara Finlands lagstiftning. Gällande yrkesutbildad personal inom socialvården är avsikten även att förvaltningsbehörigheten på området ska överlåtas genom överenskommelseförordning till myndigheten Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira), som även för Ålands del ska hantera bedömningen av behörigheten och legitimeringen av personer som arbetar inom socialvården, inklusive hanteringen av erkännande av yrkeskvalifikationer för personer som inte avlagt sin utbildning i Finland, samt att den personal som arbetar inom socialvården på Åland ska ingå i Finlands centralregister över yrkesutbildade personer inom socialvården. Beträffande den framtida samordningen av socialvården i en kommunalt samordnad socialtjänst är avsikten att på förordningsnivå göra ändringar för att uppnå en jämlik avgiftsreglering på kommunal och kommande samordnad socialtjänstnivå.
De utmaningar för vilka lagstiftningsåtgärder inte föreslås i underlaget, utan vilka kvarstår som framtida utmaningar som landskapsregeringens socialvårdsbyrå har för avsikt att utreda, är framtagandet av lagstiftning gällande missbrukarvård, inklusive reglering runt förebyggande av och stöd vid spelberoende, ny lagstiftning om familjevård, ny klientavgiftslag, lagstiftning som stödjer arbetslivsdelaktighet, ny funktionshinderslagstiftning, samt en utredning runt lagstiftning om elektroniska och digitala beslutsstöd och tjänster och utvecklandet av socialvårdslagstiftningen mot mera jämställda tjänster. En utredning gällande framtagande av lagstiftning om anmälningsplikt inom hälso- och sjukvården behöver även tas fram. Avsikten är även att återföra det ekonomiska ansvaret för skyddshemsverksamhet som i dagsläget ersätts av landskapets medel till den kommunala socialvården, vilket kräver en ändring av landskapslagen om skyddshem. I landskapsregeringens socialvårdsbyrås underlag föreslås även att en lag om social kreditgivning som föreslås motsvara Finlands lag ska antas för Ålands del. I detta skede har denna lag inte prioriterats som lagberedningsuppdrag.
4. Landskapsregeringens förslag
4.1 Ny landskapslag om socialvård
4.1.1 Överväganden
Som konstaterats ovan under avsnitt 3.1 har landskapsregeringens avsikt varit att ta fram en egen socialvårdslag för Åland. Den åländska socialvårdslagen föreslås dock i stor utsträckning motsvara Finlands socialvårdslag eftersom det i landskapsregeringens socialvårdsbyrås beredning bedömts att lagens bestämmelser som helhet är ändamålsenliga. Förslaget till landskapslag om socialvård sammanhänger med lagförslagen till landskapslag om yrkesutbildade personer inom socialvården, landskapslag om klienthandlingar inom socialvården och med lagförslag till äldrelag för Åland. Landskapsregeringen rekommenderar att behandlingen av dessa fyra lagförslag, som tillsammans bildar en helhet, sker samtidigt i lagtinget. Lagförslaget till äldrelag för Åland är under beredning och kommer att avges inom kort till lagtinget.
Området socialvård kopplar samman med såväl sådana områden som utgör åländsk behörighet såväl som sådana som utgör riksbehörighet. Till viss del krävs att det på Åland i lagstiftningsarbetet på det sociala området beaktas hur den åländska lagstiftningen hänger samman med Finlands lagstiftning.[8] I Finland bereddes en social- och hälsovårdsreform (SOTE) åren 2015 - 2019 med avsikt är att sammanslå social- och hälsovårdstjänster till klientorienterade helheter. En sådan reform kommer troligtvis att påverka lagstiftningen på det sociala området i Finland, vilken kanske i framtiden inte kommer att gå att anpassa till åländska förhållanden genom blankettlagstiftning, eftersom avsikten på Åland inte är att integrera socialvården med hälsovården.
Ur såväl medborgarnas som ur den åländska kommunala socialvårdens synvinkel kan det anses fördelaktigt att de rättigheter som medborgarna har och de skyldigheter som åligger kommunerna gällande ordnandet av den allmänna socialvården finns tillräckligt detaljerat i landskapslagstiftningen. Den valda lagstiftningstekniken, s.k. fulltextlag, innebär dock att de förändringar som i framtiden görs i Finlands socialvårdslag inte blir gällande på Åland ifall inga åtgärder vidtas. Detta kan anses fördelaktigt om lagändringar genomförs snabbt i Finlands socialvårdslag som det inte finns intresse av att införa i den åländska socialvårdslagen, och där det finns risk för att det inte skulle hinna lagstiftas om avvikelser om socialvårdslagen antogs som en blankettlag där Finlands lagändringar genomförs med automatik på Åland. Detta betyder dock också, under förutsättning att den politiska grundlinjen i huvudsak är oförändrad, att det kontinuerligt måste följas med vilka ändringar som görs i Finlands lagstiftning och förslag till ändringar av den åländska socialvårdslagen vid behov utarbetas. Lagtingets sammanträdesperioder och trögheten i den åländska lagstiftningsprocessen medför att det i praktiken är en stor utmaning att hålla fulltextlagar uppdaterade utgående från Finlands lagstiftning. Det kan inte heller uteslutas att ändringar framledes kommer att göras i Finlands socialvårdslag på områden som är riksbehörighet, varvid bestämmelserna även träder i kraft på Åland oavsett om den åländska socialvårdslagen har hunnit uppdateras eller inte, vilket kan försvåra vid tillämpningen av lagstiftningen. Sammantaget bedömer landskapsregeringen ändå, trots att avvikelserna är få och trots de tillämpningsproblem som kan uppstå, att socialvårdslagen på Åland ska antas i form av en fulltextlag istället för blankettlag.
4.1.2 Övergripande innehåll i förslag till ny landskapslag om socialvård
Den nya landskapslagen om socialvård liknar till vissa delar den gällande socialvårdslagen, men innehåller också nyheter. Den nya socialvårdslagen har utformats som en egen lag med utgångspunkt i Finlands socialvårdslag. Avvikelser behövs i viss utsträckning i bestämmelserna eftersom Åland har en annan myndighetsstruktur och uppgiftsfördelning på det sociala och anknytande områden, och i viss utsträckning förekommer på Åland även avvikande begreppsanvändning och lagstiftning. Som redogjorts för ovan under avsnitt 3.1 föreslås två avvikelser beträffande det materiella innehållet i den åländska socialvårdslagen beträffande att socialjouren på Åland till skillnad från i Finland inte ska förutsättas att fungera dygnet runt, utan enbart utanför ordinarie tjänstetid, samt att den kommunala socialvården föreslås åläggas ett krav på att förbereda stödpersoner och stödfamiljer för sitt uppdrag och vid behov ordna utbildning och handledning för dem. Det föreslås även en bestämmelse om formaliserat samarbete, samverkansavtal, som ska ingås mellan den kommunala socialvården och ÅHS på de områden som organisationerna tillsammans ska tillhandahålla service för enskilda. För en övergripande redogörelse för huvudmålen i den nya socialvårdslagen hänvisas till avsnitt 2.1 och 2.2 ovan.
Den nya socialvårdslagen ska liksom den tidigare tillämpas på kommunal socialvård. I speciallagstiftning anges fortsättningsvis att socialvårdslagen även ska tillämpas på privat socialservice. Bestämmelser om på vilket sätt kommunerna och kommunalförbund kan ordna de uppgifter som hör till socialvården finns i landskapslagen (1993:71) om planering av socialvården. Beträffande organiseringen av samarbetet mellan kommunerna av all socialvård förutom barn- och äldreomsorg gäller landskapslagen (2016:2) om en kommunalt samordnad socialtjänst, enligt vilken kommunerna ska ingå ett avtal om organiseringen av samarbetet senast den 1 april 2019, och avtalet ska träda i kraft senast den 1 januari 2020. Om detta inte sker kommer samordningen att ske inom ramen för ett kommunalförbund med samtliga åländska kommuner som medlemmar. Avsikten är att lagstiftning om en obligatorisk samordning i form av kommunalförbund i detta fall sätts i kraft fr.o.m. den 1 januari 2020 och att KST påbörjar sin verksamhet den 1 januari 2021 (se LF 22/2016 - 2017, ändrad tidpunkt för kommunernas socialtjänst). Den föreslagna landskapslagen om socialvård reglerar kommunernas skyldighet att ordna socialvård. I lagförslaget till landskapslagen om socialvårdens förvaltning och tillsyn på Åland ingår bestämmelser om att vad socialvårdslagen stadgar om en kommun även på motsvarande sätt ska tillämpas på den socialvård som enligt landskapslagen om en kommunalt samordnad socialtjänst ankommer på en kommunal myndighet för samordnad socialtjänst (nedan KST-myndighet).
Avsikten är att socialvårdslagen ska fungera som primär lag på basen av vilken socialvård och socialservice i första hand ska tillhandahållas, medan en omfattande mängd speciallagstiftning fortsättningsvis gäller i de fall då socialservice enligt den nya socialvårdslagen inte är tillräcklig för den enskilde. Gällande speciallagstiftningen kräver den nya socialvårdslagen att anpassningar görs i speciallagstiftningen, men de flesta av dessa ändringar är av främst teknisk natur.
Ett fåtal bestämmelser som ingår i Finlands socialvårdslag föreslås inte tas in i den åländska socialvårdslagen. Dessa bestämmelser rör sammanslagning av socialtjänster i anslutning till andra tjänster (33 a §) och en bestämmelse som rör samarbetet mellan socialjour och hälso- och sjukvården (29 a §), vilka reglerar organisatoriska förhållanden i Finland som inte har relevans på Åland. Inte heller en bestämmelse rörande statlig ersättning i brådskande fall för personer som fått avslag på ansökan om internationellt skydd (12 a §) föreslås tas in i den åländska socialvårdslagen. Landskapsregeringens socialvårdsbyrå har för avsikt att utreda möjligheten för den kommunala socialvården på Åland att i dessa fall få statlig ersättning på den grunden att utlänningsrätt är riksbehörighet i enlighet med 27 § 1 mom. 26 punkten i självstyrelselagen.
Nio bestämmelser i den på Åland gällande socialvårdslagen överförs till den nya landskapslagen om socialvård. Dessa bestämmelser ingår inte i Finlands nya socialvårdslag, eftersom avsikten i Finland är att vissa av dessa bestämmelser ska ingå i den lag om ordnande av social- och hälsovård som är under beredning i Finland. De bestämmelser som föreslås överföras med i sak samma innehåll från den nuvarande blankettlagen om socialvård till den föreslagna landskapslagen om socialvård är bestämmelser om kommunernas ömsesidiga ersättningar, utbildnings-, forsknings-, försöks-och utvecklingsverksamhet, samt bestämmelser gällande verksamhet i sysselsättningssyfte och arbetsverksamhet för personer med funktionsnedsättning. Beträffande bestämmelserna om verksamhet i sysselsättningssyfte och arbetsverksamhet för personer med funktionsnedsättning är avsikten att ny lagstiftning som stöder arbetslivsdelaktigheten inom socialvården ska tas fram, varvid bestämmelserna i landskapslagen om socialvård kan upphävas. I Finland har även nuvarande bestämmelser i socialvårdslagen (FFS 1982/710) om förvaltning och tillsyn lämnats i kraft, eftersom avsikten i Finland är att dessa bestämmelser ska ingå i den kommande lagen om ordnande av social- och hälsovård. På Åland föreslås istället bestämmelser om socialvårdens förvaltning och tillsyn avskiljas till en separat lag, för vilket ett förslag till lag ingår i detta lagförslag. Genom att avskilja bestämmelserna till en separat lag istället för att införa dem i landskapslagen om socialvård kan landskapslagen om socialvård ha samma paragrafnumrering som Finlands socialvårdslag, vilket underlättar beträffande hänvisningar till socialvårdslagen i åländsk blankettlag av speciallagstiftning på det sociala området, samt även om Finlands tillämpningsguide för socialvårdslagen används på Åland med mindre anpassningar.
Nedan redogörs för de främsta nyheterna i förslaget till ny landskapslag om socialvård.
4.1.3 Starkare klientorientering
Avsikten med socialvårdslagen är att uppnå en starkare klientorientering där klienternas behov är styrande och inte de myndighetsstrukturer som byggts upp för att tillhandahålla service. I lagförslaget föreslås att det definieras utgående från vilka stödbehov som socialservicen ska ordnas, istället för som i nuvarande lag där det enbart definieras vilka former av socialservice som kommunen ska ordna. En ny bestämmelse föreslås gällande vilka faktorer som ska beaktas då klientens intresse bedöms, och en motsvarande bestämmelse föreslås där de speciella faktorer fastslås som behöver beaktas beträffande bedömningen av barnets bästa i alla socialvårdsåtgärder. Lagförslaget förutsätter att verksamheten inom socialvården planeras så att klientens egna inneboende resurser och behov står i centrum och så att klienten från första början enligt sin förmåga deltar i bedömningen av behovet, planeringen och tillhandahållandet av tjänster samt utvärderingen av tjänsternas effekter. Det föreslås vidare en bestämmelse om att kommunen tydligt och på ett lättförståeligt sätt måste informera sina invånare om vilken socialservice som kan fås, och att den informationen ska ges på ett sätt som är lätt att ta del av.
4.1.4 Enhetlig klientprocess
I lagförslaget ingår bestämmelser om klientprocessen på ett samlat sätt. Också bestämmelser om bemötandet av klienten som sedan tidigare finns i lagen om klientens ställning och rättigheter har tagits in i socialvårdslagen. Med klientprocess avses inledandet av ärendet, bedömning av servicebehov, utarbetandet av klientplan, beslut som gäller klienten, genomförandet av åtgärderna och servicen, utvärdering av effekterna och avslutande av klientrelationen. I dagsläget finns bestämmelser om klientprocessen splittrat förutom i socialvårdslagen i speciallagstiftningen, såsom i lagen om klientens ställning och rättigheter, förvaltningslagen, utkomststödslagen, barnskyddslagen och handikappservicelagen. Bestämmelser om att klienten ska få en socialarbetare utsedd som ansvarar för klientens angelägenheter finns i dagsläget i barnskyddslagen. I lagförslaget föreslås att alla klienter inom socialvården ska få en egen kontaktperson (om det inte är uppenbart onödigt) och det föreskrivs också om att alla klienter inom socialvården ska ha rätt att få sitt servicebehov bedömt. Avsikten med bestämmelserna är att klienterna snabbare ska hänvisas till den service de behöver och att klientrelationerna ska kunna förkortas. I lagförslaget föreslås bestämmelser som främjar användningen av gemensamma klientplaner inom socialvården och andra förvaltningsområden istället för att ta fram separata klientplaner, och en klientplan föreslås inte heller behöva tas fram om bedömningen av servicebehovet är tillräckligt med tanke på utredningen av klientens situation och det fortsatta arbetet.
4.1.5 Service som kommunerna redan tillhandahåller definieras och service som stöder rörligheten blir en serviceform på lagnivå
I lagförslaget ingår bestämmelser där social handledning, social rehabilitering och ordnandet av tillfälligt boende definieras. Dessa arbetsformer och service är redan i dagsläget en del av den åländska socialvården. Övervakning av umgänge mellan barn och förälder är sedan Finlands socialvårdslag trädde i kraft 1 april 2015 även på Åland en kommunal uppgift, eftersom området vårdnad av barn och umgängesrätt är riksbehörighet. Genom lagförslaget lyfts även serviceformen service som stöder rörligheten upp på lagnivå, och ersätter de nuvarande bestämmelserna om färdtjänst som finns i socialvårdsförordningen inom ramen för hemservice.
4.1.6 Förstärkt basservice för barn och unga
Avsikten med den nya socialvårdslagen är att sänka tröskeln för barnfamiljer och unga att söka hjälp från den kommunala socialvården och därmed se till att stöd ges i ett tidigt skede. Om rätt stöd ges i ett tidigt skede kan detta i vissa fall minska behovet av att längre fram vidta mer ingripande korrigerande åtgärder inom t.ex. barnskyddet eller missbrukarvården som kan vara tunga att genomgå för den enskilde och dennes familj och vilka även ekonomiskt sett är mer kostsamma för samhället än basservicetjänster.
Avsikten är att barnfamiljer i större utsträckning än i dagsläget ska ha rätt att få hemservice med stöd av socialvårdslagen då det är nödvändigt för att trygga barnets välfärd. I dagsläget tillhandahålls hemservice på Åland främst för hemmaboende äldre samt personer med funktionsnedsättning, vilket innebär att en ny verksamhetspraxis delvis behöver byggas upp inom den kommunala socialvården beträffande hemservice för barnfamiljer. Avsikten är att hemservice för barnfamiljer ska tillhandahållas på grund av nedsatt funktionsförmåga, såsom t.ex. vid sjukdom, förlossning, skada eller utmattning, eller särskild familje- eller livssituation. Med särskild familjesituation avses till exempel en familjemedlems död, skilsmässa mellan föräldrarna eller vård av en anhörig. Hemservice enligt socialvårdslagen är avgiftsbelagt till skillnad från hemservice som beviljas med stöd av barnskyddslagen. Avsikten är dock inte att familjer ska styras att söka service inom barnskyddet för att få avgiftsfri service, utan hemserviceavgiften kan nedsättas eller efterskänkas på de grunder som framkommer av klientavgiftslagen. Landskapsregeringen kommer då en revidering av klientavgiftslagstiftningen görs ta ställning till om hemservice för barnfamiljer ska vara avgiftsfritt.
Bestämmelser om förebyggande barnskydd och vissa stödåtgärder inom öppenvården som i dagsläget finns i blankettlagen om barnskydd föreslås flyttas till socialvårdslagen. Detta innebär att familjearbete, stödpersoner och stödfamiljer och referensgruppsverksamhet i fortsättningen blir tillgängligt även för dem som inte är klienter hos barnskyddet. Familjen blir klient hos barnskyddet först då det konstaterats att det finns ett behov av barnskydd, eller då familjen får tjänster eller stödåtgärder inom barnskyddet.
Lagförslaget innehåller även bestämmelser om social rehabilitering för unga, där tanken är att unga personer ska stödjas att få en arbets-, arbetsprövnings-, studie-, ungdomsverkstads- eller rehabiliteringsplats. Unga personer får enligt lagförslaget vid behov rätt till en egen kontaktperson, bedömning av servicebehovet och riktad social rehabilitering.
4.1.7 Förändringar i barnskyddslagen
Beträffande barnskyddslagen föreslås majoriteten av de bestämmelser som antogs genom landskapslag (ÅFS 2017/59) om ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av barnskyddslagen för att relatera den åländska blankettlagen om barnskydd till socialvårdslag (FFS 710/1982) upphävas. Någon större mängd avvikelser i den åländska blankettlagen om barnskydd behövs inte längre eftersom bestämmelser om förbyggande barnskydd nu föreslås ingå i den föreslagna nya landskapslagen om socialvård. Inte heller beträffande förfarandebestämmelserna behövs avvikelser, eftersom barnskyddslagen kan följa den föreslagna socialvårdslagens bestämmelser gällande inledandet av klientrelation.
En klientrelation i barnskyddet kommer således att inledas först om det konstateras att det finns ett behov av barnskydd eller om familjen får tjänster eller stödåtgärder inom barnskyddet. Antalet klienter inom barnskyddet kommer troligtvis att minska, då det i fortsättningen är möjligt att få förebyggande tjänster, såsom familjearbete och hemservice utan att vara klient hos barnskyddet. Avsikten är även att de förebyggande tjänsterna ska minska behovet av mer ingripande korrigerande barnskyddsåtgärder. Tjänster och stödåtgärder som man kan få endast genom barnskyddet är ekonomiskt stöd enligt barnskyddslagen, intensifierat familjearbete, familjerehabilitering samt placering av barn utanför hemmet.
Det föreslås att det tas in bestämmelser i socialvårdslagen som stöder personer i behov av särskilt stöd, vilka kan riskera att bli utan den service och stöd som de skulle behöva. En person som behöver särskilt stöd avser en person som har särskilda svårigheter att söka och få de social- och hälsovårdstjänster som han eller hon behöver. Svårigheten kan bero på att personen har en kognitiv eller psykisk funktionsnedsättning eller sjukdom, problem med missbruk av rusmedel, är utsatt för familje- eller närståendevåld eller behöver flera olika stödformer på samma gång, och där stödbehovet inte är förknippat med hög ålder. Servicebehov förknippat med hög ålder ska beaktas på basen av den föreslagna äldrelagen för Åland. För personer i behov av särskilt stöd ansvarar en socialarbetare för bedömningen av servicebehovet. En socialarbetare fattar beslut om alla behövliga socialtjänster för personen som behöver särskilt stöd med beaktande av planer som uppgjorts av andra myndigheter såsom hälsovården, utbildningsväsendet eller Ålands arbetsmarknads-och studieservicemyndighet (AMS).
Genom lagförslaget förtydligas även gravidas rätt till omedelbar socialservice som stöder alkohol- och drogfrihet.
4.1.9 Andra myndigheters skyldighet att styra person att söka socialservice och anmälningsskyldighet beträffande behov av socialvård
Lagförslaget innehåller bestämmelser om skyldighet för andra myndigheter, såsom t.ex. Folkpensionsanstalten (FPA), AMS, barnomsorgen, undervisningsväsendet och polisen som i sitt arbete kommer i kontakt med personer i behov av socialvård att hänvisa personen till den kommunala socialvården för att få en bedömning av servicebehovet. Om personen samtycker till det ska myndigheten kontakta den kommunala socialvården. Om personen inte samtycker till att myndigheten kontaktar den kommunala socialvården och personen är uppenbart oförmögen att svara för sin omsorg, hälsa eller säkerhet eller om ett barns bästa absolut kräver det, ska myndigheten göra en anmälan om behov av socialvård till den kommunala socialvården. Kontakten till den myndighet som ansvarar för socialvården, alltså inte styrning av en person till att söka socialservice, ersätter i enskilda fall en barnskyddsanmälan eller en föregripande barnskyddsanmälan, om kontakt tas utan dröjsmål och det i samband med den uppges orsaken till kontakten.
4.1.10 Multiprofessionellt samarbete
Bestämmelser ingår i lagförslaget gällande sektors-och myndighetsövergripande samarbete som ska tillämpas gällande bedömning av servicebehov, beslutsfattande och tillhandahållandet av socialvård om det krävs med hänsyn till en persons individuella behov.
Socialvården ska vid behov begära att andra myndigheter och sektorer, som t.ex. AMS, utbildningsväsendet eller ÅHS deltar i bedömningen av en persons servicebehov och utarbetandet av klientplan, och socialvårdens service ska bilda en helhet som tillgodoser klientens intresse tillsammans med de övriga myndigheternas service. Beträffande utlämnande av uppgifter finns bestämmelser i lagen om klientens ställning och rättigheter. Bestämmelser om anteckning av klientuppgifter vid sektors- och myndighetsövergripande samarbete mellan olika organisationer finns i lagförslag om klienthandlingar inom socialvården.
4.1.11 Förbättrad kvalitet på de sociala tjänsterna
Lagförslaget innehåller bestämmelser om att kvaliteten på tjänsterna inom socialvården ska granskas genom egenkontroll och anmälningsskyldighet. Krav på egenkontroll finns sedan tidigare i lagen om privat socialservice, som tillämpas som blankettlag på Åland genom landskapslag (2012:36) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om privat socialservice.
Avsikten är att kvalitetsbestämmelserna ska vara lika för privat och offentlig socialvård. Verksamhetsenheterna inom den kommunala socialvården ska utarbeta en plan för egenkontroll som finns till allmänt påseende och i lagförslaget föreskrivs om socialvårdspersonalens anmälningsskyldighet.
Genom lagförslaget införs även en anmälningsskyldighet för de anställda att utan dröjsmål anmäla om de observerar missförhållanden, som till exempel brister i klientsäkerheten, vanvård eller en verksamhetskultur som medför skador. Anmälningarna ska göras till den person som ansvarar för verksamheten vid enheten i fråga. Bestämmelsen föreslås gälla både offentliga och privata verksamhetsenheter.
4.1.12 Socialjour
I dagsläget finns en gemensam barnskyddsjour för Åland som är tillgänglig utom kontorstid och som bygger på avtal mellan kommunerna. Den nuvarande barnskyddsjouren startade år 2008 som ett projekt utgående från krav som uppställdes då barnskyddslagen uppdaterades. Fr.o.m. 2010 är barnskyddsjouren ett självständigt kommunalt samarbete där Mariehamn ansvarar för att administrera verksamheten och Ålands kommunförbund via en referensgrupp följer upp arbetet i jouren. Barnskyddsjouren fungerar som en beredskapsjour utom kontorstid, där helgturen är från fredag kl. 16.00 till måndag kl. 8.00 och veckoturerna vardagar kl. 16.00 till 8.00 nästa dag. Turerna delas upp bland kommunernas behöriga socialarbetare, eftersom behörighet som socialarbetare är ett krav för arbetsuppgiften. I dagsläget sköts jouren av 7–8 personer. Enbart myndigheter kan kontakta barnskyddsjouren, medan privatpersoner vid akuta situationer kan ringa polisen på nödnumret 112, varefter polisen i sin tur kontaktar barnskyddsjouren.
Skärgårdskommunerna Brändö, Föglö, Kökar, Kumlinge och Sottunga är med i det kommunala samarbetet beträffande barnskyddsjouren och även myndigheter i skärgården kan kontakta barnskyddsjouren vid behov. Socialarbetarna i skärgården deltar dock inte i det praktiska jourarbetet inom barnskyddsjouren. Ett aktivt deltagande i jourarbetet har ansetts som väldigt svårt på grund av de geografiska avstånden både i skärgården och till fasta Åland. Socialsekreterarna i skärgården vikarierar varandra vid semestrar och övriga ledigheter med tanke på eventuella akuta behov av barnskydd. Samarbetet fungerar bra och behövs sällan i praktiken.[9]
Under åren 2011–2015 har totalt 243 ärenden hanterats av barnskyddsjouren, 41–56 ärenden per år. Majoriteten av ärendena har berört kommunerna på fasta Åland. Under dessa fem år har enbart åtta ärenden berört en skärgårdskommun. Telefonrådgivning är den verksamhet som förekommit mest inom jouren, 114 stycken telefonrådgivningssamtal skedde under åren 2011–2015. Under samma period har 63 uttryckningar genomförts och 26 barn har placerats. Utöver detta har 48 fall bedömts som ett icke jourärenden, det vill säga ärenden som ska hanteras under kontorstid.
Vad gäller behovet av socialjour utanför ordinarie arbetstid genomförde landskapsregeringens socialvårdsbyrå år 2016 en enkätundersökning som riktades till kommuner, andra myndigheter, tredje sektorn och församlingarna. Behovet av barnskyddsjour bedömdes mötas väl av den redan existerande barnskyddsjouren. Enligt enkätundersökningen uppskattades antalet ärenden där det skulle funnits behov av en socialjour under åren 2013 - 2015 till c. 16 fall per år.
I nuläget finns inte en separat krisjour inom ÅHS, utan utgångspunkten är att varje verksamhetsenhet ska ha beredskap att ge emotionell första hjälp. Gällande suicid, mord och svåra händelser med många inblandade ger personal vid psykiatriska kliniken krisstöd och debriefing. Enligt ÅHS: s katastrofplan sammankallas den psykosociala krisledningen för att organisera och leda det psykosociala krisarbetet vid katastroflarm. Inom ÅHS har en arbetsgrupp tillsatts för att kartlägga, koordinera och utveckla det emotionella krisarbetet. Arbetsgruppens arbete beräknas vara färdigt inom år 2019.
I förslaget till ny socialvårdslag ingår en bestämmelse om socialjour som ska trygga brådskande och nödvändig hjälp för alla åldrar. Ärenden som kan bli aktuella i en socialjour är förutom barnskyddsärenden t.ex. ärenden gällande akut bostadsbrist eller akut behov av mathjälp eller utkomststöd. Socialjouren på Åland föreslås till skillnad från i Finlands socialvårdslag inte verka dygnet runt, utan utanför ordinarie kontorsarbetstid under veckodagar och helger.
4.1.13 Krav på ökad formalisering i samarbetet mellan ÅHS och den kommunala socialvården
Den åländska modellen för socialvården och hälso-och sjukvården, för vilken grunden lades genom ÅHS-reformen år 1994 när ansvaret för primärvården och mentalvården överfördes från kommunal nivå till landskapsnivå medan ansvaret för socialvården förblev på kommunal nivå, har fortsättningsvis konsekvenser och följdverkningar för samarbetet mellan kommunerna och ÅHS. Detta gäller speciellt inom områdena äldreomsorg, arbete för psykisk hälsa och missbrukarvård. Som en del i att förbättra samarbetet mellan kommunerna och ÅHS och därmed förbättra servicekedjorna för de enskilda, ingår i detta lagförslag förslag till bestämmelse om krav för ÅHS och kommunerna att ingå samverkansavtal på dessa områden.
4.1.14 Obligatorisk sammanhållen hemvård
På Åland har sammanhållen hemvård, där ÅHS och kommunerna samarbetar runt att tillhandahålla hemservice och hemsjukvård i hemmet för främst hemmaboende äldre på Åland pågått i form av ett frivilligt samarbete sedan 2011. I förevarande lagförslag ingår ett förslag till att ÅHS-lagen skulle ändras så att samarbetet inte längre är frivilligt, utan blir obligatoriskt, och en motsvarande bestämmelse ingår i lagförslaget till landskapslag om socialvård. Hemvård föreslås omfattas av de områden på vilka ÅHS och kommunerna ska ingå samverkansavtal.
Lagstiftningsbehörigheten för området socialvård, som detta lagförslag huvudsakligen berör, tillkommer Åland enligt 18 § 13 punkten i självstyrelselagen. I lagförslaget ingår även bestämmelser på området familjeförhållanden och barns rättsliga ställning, rätt att välja boningsort och rättsskipning, vilka i enlighet med 27 § 2, 7 och 23 punkterna i självstyrelselagen tillhör Finlands lagstiftningsbehörighet. I enlighet med 19 § 3 mom. i självstyrelselagen har det i lagförslaget tagits in med Finlands socialvårdslag överensstämmande bestämmelser för att uppnå en enhetlig och överskådlig landskapslag om socialvård.
6.1.1 Tidiga, förebyggande insatser för barnfamiljer och unga
Såsom framkommer ovan under avsnitt 4.1.6 är avsikten med den nya socialvårdslagen att sänka tröskeln för barnfamiljer att i ett tidigt skede söka hjälp från den kommunala socialvården och därmed i vissa fall minska behovet av att längre fram vidta mer ingripande korrigerande åtgärder, vilka är mer kostsamma för samhället än basservicetjänster. Samtliga beräkningar utgår från socialvårdsbyråns underlag förnyande av socialvårdslagstiftning, samlade konsekvensbedömningar, maj 2018 samt uppdaterade beräkningar tillhandahållna av socialvårdsbyrån.
Avsikten är att barnfamiljer i större utsträckning än i dagsläget ska få kortvarig hemservice med stöd av den föreslagna landskapslagen om socialvård, då det är nödvändigt för att trygga barnets välfärd. Rätt till långvarig hemservice för barnfamiljer finns redan i dagsläget enligt gällande socialvårdslag, men tillhandahålls endast i liten utsträckning på Åland. Enligt uppgifter från Sotkanet[10] erhöll 0,1 % av barnfamiljerna på Åland hemservice enligt socialvårdslagen år 2016, totalt två familjer. Motsvarande andel barnfamiljer som erhöll hemservice enligt socialvårdslagen i Finland var 1,9 %.
Kostnadsökningen för utökad kortvarig hemservice för barnfamiljer beräknas uppgå till ca. 8 100 euro per år. Kostnaden har beräknats utgående från att motsvarande andel av barnfamiljerna på Åland som i övriga landet (1,9 %) är i behov av kortvarig hemservice. Totalt fanns det 3 254 barnfamiljer på Åland 31 december 2016 (ÅSUB, Befolkningen 2016) och av dessa uppskattas således 1,9 % eller 62 barnfamiljer vara i behov av kortvarig hemservice, således en utökning med 60 barnfamiljer (med beaktande av att i genomsnitt två barnfamiljer i dagsläget får hemservice i dagsläget). Kommunernas genomsnittliga bruttokostnad per hemservicebesök på Åland år 2016 var enligt uppgifter framtagna av ÅSUB 27 euro. Utgående från att samma genomsnittliga servicenivå tillhandahålls som i övriga landet[11] fem hemservicebesök årligen, uppgår den uppskattade kostnadsutökningen för utökad kortvarig hemservice till ca. 8 100 euro per år. (60 * 27 *5). I praktiken förutsätter ordnande av kortvarig hemservice för barnfamiljer ny verksamhetspraxis för barnfamiljer som helhet, eftersom hemservice ordnas i så liten omfattning på Åland. De kostnader som detta föranleder har dock inte beaktats eftersom de härrör från gällande socialvårdslagstiftning. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv kan hemservice för barnfamiljer även medföra kostnadsinbesparingar gällande sjukfrånvaro från arbetet samt kostnader för social-och hälsovård.
Avsikten med den nya socialvårdslagen är även att arbeta förebyggande genom att främja service som ges i hemmet samt öppenvårdstjänster. Denna form av service tillhandahålls i form av familjearbete, som förutom till barn i behov av särskilt stöd även riktar sig till andra klientgrupper, särskilt unga personer i behov av stöd. Till följd av detta beräknas antalet familjearbetare behöva ökas med ca. 2,5 helårsverken. Familjearbete förväntas kunna minska behov av framtida mer kostsamma korrigerande åtgärder som sker utanför hemmet. Lönekostnaden för en socialhandledare inklusive arbetsgivaravgifter är ca. 38 000 euro/år. Den uppskattade kostnadsutökningen uppgår således till 95 000 euro per år. (38 000 * 2,5).
Sammantaget beräknas kostnaderna för tidiga, förebyggande insatser för barnfamiljer på Åland enligt den nya socialvårdslagen uppgå till 105 000 euro per år. Efter fyra år förutspås de tidiga insatserna ha fått effekt så att kostnaderna för insatser inom barnskyddet minskar. Avsikten är att landskapsandelsprocenten tillfälligt ska justeras under fyra års tid för perioden 2021 - 2024 så att kommunerna får full kostnadstäckning för de utökade kostnaderna för de förebyggande insatserna (105 000) som kommer att behöva tillhandahållas parallellt med mer ingripande insatser inom barnskyddet. Avsikten är att en lagändring ska göras av landskapslagen (2015:120) om landskapsandelar till kommunerna inför antagandet av landskapet Ålands budget år 2021.
6.1.2 Social rehabilitering
Som framkommer av avsnitt 4.1.5 är social rehabilitering redan i dagsläget en arbetsmetod som används inom den åländska socialvården, men som nu förs in i 17 § i förslaget till landskapslag om socialvård. Social rehabilitering används som arbetsmetod för personer som löper risk att marginaliseras eller som redan har marginaliserats, och syftar till att genom intensifierat stöd genom socialt arbete och social handledning stärkta den enskildes sociala funktionsförmåga och delaktighet i samhället. Genom social rehabilitering kombineras det individuella stödet som tillhandahålls av t.ex. en socialhandledare med andra aktiviteter, såsom t.ex. deltagande i frivillig verksamhet inom tredje sektorn eller arbetsverksamhet.
Förverkligandet av den sociala rehabiliteringen på Åland bedöms kräva utökade resurser om 3 - 4 helårsverken som socialhandledare. Lönekostnaden för en socialhandledare inklusive arbetsgivaravgifter är ca. 38 000 euro/år. Den kommunala kostnadsutökningen bedöms således uppgå till c. 114 000 – 152 000 euro per år, för vilket landskapsandel enligt landskapslagen om landskapsandelar till kommunerna utgår. Aktiviteter som riktar sig till personer med behov av social rehabilitering kan anlitas hos tredje sektorn.
Beträffande verksamhet i sysselsättningssyfte och arbetsverksamhet för personer med funktionsnedsättning enligt den föreslagna 70 och 71 § i landskapslagen om socialvård (motsvarande nuvarande 27 d och 27 e § i socialvårdslag FFS 710/1982) är landskapsregeringens avsikt att kostnadsansvaret för denna verksamhet ska bäras av den kommunala socialvården i sin helhet fr.o.m. år 2022. I dagsläget finansieras ca. 50 % av Fixtjänsts verksamhet genom PAF-finansiering. Landskapsregeringen avser att år 2021 finansiera verksamheten med motsvarande hälften av nuvarande PAF-finansiering.
6.1.3 Samverkansavtal
Gällande det nya lagstadgade kravet på den kommunala socialvården och ÅHS att ingå samverkansavtal för att reglera sitt samarbete, kommer myndigheterna att behöva avsätta arbetstid för implementeringen av bestämmelsen. På sikt innebär de formaliserade överenskommelserna sannolikt en mer effektiv servicehelhet som gynnar klienterna och som kan minska de administrativa kostnaderna. Landskapsregeringen har för avsikt att stödja implementeringen av bestämmelsen genom att i Ålands budget för år 2022 och 2023 föreslå att medel tas upp för en tvåårig projektanställning som ska fungera som stöd i arbetet för ÅHS och den kommunala socialvården vid framtagandet av samverkansavtalen.
6.1.4 Övriga ekonomiska verkningar
Beträffande socialjourens utvidgade uppgiftsområde till att omfatta fler områden än enbart barnskydd förväntas inte detta föranleda utökade kostnader. Arbetsmängden förväntas öka marginellt och nuvarande bemanning förväntas vara tillräcklig.[12]
Gällande skyddshemsverksamheten är landskapsregeringens avsikt att i ett senare skede föreslå en ändring av landskapslagen (2015:117) om skyddshem så att kostnadsansvaret för skyddshemsverksamheten överförs på den kommunala socialvården från den tidpunkt då KST-myndigheten inleder sin verksamhet.
Lagförslaget om ny landskapslag om socialvård kommer troligtvis inledningsvis att innebära merkostnader för att utveckla och tydliggöra serviceprocesserna såväl internt inom myndigheten som i samarbete med andra myndigheter och aktörer. Avsikten är socialvårdsmyndigheterna i samarbete med andra myndigheter och sektorer i ett tidigare skede ska identifiera de som behöver stöd och samarbeta gällande klientens ärende och undvika att klienten får service hos andra myndigheter utan gemensam koordinering. På sikt kan tydligare serviceprocesser och ett effektivare samarbete med andra myndigheter och aktörer medföra att den beviljade servicen får mer genomslagskraft.
Gällande hemservicen förväntas antalet klienter inom hemservicen öka genom att fler barnfamiljer på Åland förväntas få hemservice, vilket även ökar de personaladministrativa kostnaderna för handläggning av ansökningar, upprättandet av klientplaner och fakturering av klientavgifter. Inledningsvis uppkommer även sannolikt kostnader att uppstå för att utveckla en ny verksamhetspraxis för hemservice för barnfamiljer. Hemservicen är i dagsläget på Åland inriktad på service för hemmaboende äldre och personer med funktionsnedsättning.
Beträffande de föreslagna bestämmelserna i lagförslaget om egenkontroll kommer vissa administrativa kostnader att uppkomma för att ta fram och följa upp planerna för egenkontroll vid verksamhetsenheterna.
6.2 Konsekvenser för jämställdhet mellan könen, för barn och unga och för jämlikhet
Avsikten är att lagförslaget ska främja en för såväl kvinnor som män och för flickor och pojkar likvärdig och trygg socialvård. Genom strukturellt socialt arbete enligt lagförslagets 7 § ska information tas fram som bygger på klientarbetet och målinriktade åtgärder vidtas för att förebygga och komma till rätta med sociala problem. Denna sakkunskap ska även införlivas i andra myndigheter och sektorers planering för att utveckla utbudet av service och stöd. Att på detta sätt bygga den kommunala socialvården på strukturellt socialt arbete förbättrar möjligheterna till en jämlik och jämställd fördelning av resurserna.
Den föreslagna lagen definierar våldsutsatthet som en grund för stödbehov, vilket stärker rätten till stöd för personer som utsätts för våld i nära relationer. Majoriteten av de som upplever våld i nära relationer idag är kvinnor.[13]
Vid framtagandet av underlag till socialvårdslagstiftning har landskapsregeringens socialvårdsbyrå uppmärksammat att skäl finns att se över jämställda tjänster i socialvårdslagstiftningen. Till exempel ingår i hemservice och stödtjänster service som kanske kan anses omfatta traditionellt kvinnliga göromål (matlagning, städning, klädvård, fostran av barn) medan andra former av tjänster som kanske är att betrakta som mer traditionellt manliga uppgifter i hemmet saknas. Denna snäva inriktning på tjänster som erbjuds inom ramen för hemservice kan innebära t.ex. att äldre kvinnor flyttar till serviceboende i förtid. Inom ramen för hushållsavdrag i beskattningen och momsfri socialservice finns dock i dagsläget redan möjlighet t.ex. för äldre personer att köpa tjänster som trädgårdsarbete och snöskottning samt mindre underhållsarbeten i hemmet. Inget förslag ingår dock i detta lagförslag för att öka graden av jämställda tjänster inom socialvården. Landskapsregeringens socialvårdsbyrå utreder dock sedan sommaren 2017 jämställda tjänster och har även för avsikt att göra en översyn av avgiftslagstiftningen inom socialvården.[14]
Barns och unga personers behov beaktas särskilt i den föreslagna lagen genom att barnets bästa i enlighet med den föreslagna 5 § ska beaktas i alla socialvårdsåtgärder som gäller barn och genom att särskilda kriterier uppställs som ska beaktas vid utredningen av olika åtgärdsalternativ för barn. Myndigheterna ska samarbeta om att ge akt på och främja barns och unga personers välfärd och i att avhjälpa och förebygga missförhållanden. Då service för barn, unga personer och barnfamiljer tillhandahålls och utvecklas ska stöd i fostran ges och barns och unga personers behov och önskemål ska särskilt beaktas då servicen tillhandahålls och utvecklas. Tillgång till handledning och rådgivning för barn och unga ska särskilt uppmärksammas. Vid bedömningen av servicebehovet ska barns och unga personers självbestämmanderätt respekteras. Barns ställning förbättras genom den utvidgade rätten till kortvarig hemservice för barnfamiljer, genom vilken förebyggande socialservice i ett tillräckligt tidigt skede ska finnas tillgänglig i de fall där det inte är möjligt att trygga barnets välfärd utan hemservice. Förhoppningen är att färre barn ska få mer ingripande korrigerande insatser enligt barnskyddslagen.
Barn som behöver särskilt stöd uppmärksammas även särskilt i den föreslagna lagen. Barn som behöver särskilt stöd ska få en kontaktperson och kontaktpersonen eller en annan anställd som ansvarar för barnets socialservice ska träffa barnet personligen tillräckligt ofta på det sätt som antecknas närmare i klientplanen. Utredningen av servicebehovet och beslut som tryggar barnets vård och omsorg ska göras av en socialarbetare. Bedömningen av stödbehovet för barn i behov av särskilt stöd ska även inledas senast den sjunde vardagen efter att ärendet har inletts och bedömningen ska slutföras inom tre månader. Vid bedömningen av servicebehovet ska barnets självbestämmanderätt respekteras.
Genom lagförslaget främjas även jämlikheten och personer i behov av särskilt stöds ställning genom att de sociala myndigheterna vid tillhandahållandet av socialvård särskilt ska uppmärksamma behoven hos klienter som behöver särskilt stöd och genom att de sociala myndigheterna i samarbete med andra myndigheter ska ge akt på och främja välfärden och avhjälpa och förebygga uppkomsten av missförhållanden för personer i behov av särskilt stöd. Särskilt avseende ska fästas vid tillgång till rådgivning och handledning för personer som behöver särskilt stöd. Personer som behöver särskilt stöd ska få en kontaktperson, och utredningen av servicebehovet och beslut som tryggar vård och omsorg ska göras av en socialarbetare. Vid utredningen av servicebehovet ska självbestämmanderätten hos personen som är i behov av särskilt stöd respekteras.
Förslaget har inga kända konsekvenser för miljön. Om den kommunala socialvården väljer att utöka hemservice på distans genom digitala lösningar kan dock personalens bilresor till och från klienterna minska, vilket har en positiv miljöinverkan.
Om den kommunala socialvården inom ramen för den planerade KST-myndigheten väljer att samordna service som stöder rörligheten genom ökat antal samtransporter kan antalet enskilda persontransporter minska, vilket har en positiv miljöpåverkan.[15]
Under beredningen har lagförslaget skickats på remiss till 74 stycken remissinstanser: Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet, Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet, Ålands hälso- och sjukvård, Ålands polismyndighet, Ålands gymnasium, Högskolan på Åland, Ålands ombudsmannamyndighet, Datainspektionen, Brändö kommun, Eckerö kommun, Äldrerådet i Eckerö kommun, Finströms kommun, Föglö kommun, Föglö kommuns äldreomsorgsdirektion, Geta kommun, Hammarlands kommun, Jomala kommun, Räddningsområde Ålands landskommuner, Kumlinge kommun, Kökars kommun, Lemlands kommun, Lemlands kommuns äldreråd, Lumparlands kommun, Mariehamns stad, Äldrerådet i Mariehamns stad, Räddningsverket, Saltviks kommun, Sottunga kommun, Sunds kommun, Vårdö kommun, Ålands kommunförbund k.f., Ålands omsorgsförbund k.f., Oasen boende- och vårdcenter, Ålands folkhögskola, Södra Ålands högstadiedistrikt k.f., Norra Ålands högstadiedistrikt k.f., Landskapsalarmcentralen, Stiftelsen Hemmet r.s., FOA-Å JHL-samorganisation på Åland, Akava-Åland r.f., Tjänstemannaorganisationerna På Åland, Tcå r.f., Tehy Åland, Talentia Åland r.f., Ålands handikappförbund r.f., Andning & Allergi Åland r.f., Demensföreningen på Åland r.f., Diabetesföreningen på Åland rf., De utvecklingsstördas väl på Åland r.f., Föreningen vårt hjärta r.f., Föräldraföreningen för barn med särskilda behov r.f., Intresseföreningen för psykisk ohälsa, Reseda, Ålands Autismspektrumförening r.f., Ålands Cancerförening r.f., Ålands Hörselförening r.f., Ålands neurologiska förening r.f., Ålands Reumaförening r.f., Ålands synskadade r.f., Emmaus Åland, Ung resurs, Klubbhuset Pelaren, Landskapsföreningen Folkhälsan på Åland, Rädda Barnen på Åland r.f., Mariehamns pensionärsförening r.f., Norra Ålands pensionärer r.f., Björkkö Ab, Ålands motivations- och behandlingscenter Ab.
Utöver dessa remissinstanser har Ålands Feministparaply r.f. inkommit med ett remissutlåtande och landskapsregeringens social- och miljöavdelning, utbildnings- och kulturavdelning samt näringsavdelning har hörts i ärendet.
1. Förslag till landskapslag om socialvård
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 § Lagens syfte. I sak samma bestämmelse med enbart en mindre avvikelse från Finlands socialvårdslag föreslås. Av 1 mom. 1 punkten framkommer att syftet med den nya socialvårdslagen är att främja och upprätthålla välfärd och social trygghet på Åland. Enligt 19 § 1 mom. i grundlagen har alla som inte förmår skaffa sig den trygghet som behövs för ett människovärdigt liv rätt till oundgänglig försörjning och omsorg. En del av den lagstiftning som ska garantera ålänningarnas oundgängliga försörjning och omsorg ligger inom området socialvård, vilket är åländsk lagstiftningsbehörighet enligt 18 § 1 mom. 13 punkten i självstyrelselagen (1991:71) för Åland. Området socialförsäkring tillhör däremot Finlands behörighet enligt 29 § 1 mom. 3 punkten i självstyrelselagen, vilket innebär att rikslagstiftningen garanterar ålänningarnas grundläggande försörjning vid sjukdom, arbetsoförmåga, under ålderdomen samt vid barnafödsel.
Enligt 1 mom. 2 punkten är ett av socialvårdslagens syften att minska ojämlikhet och främja delaktighet. En välfungerande åländsk socialvård stöder invånarnas funktionsförmåga och delaktighet och minskar ojämlikhet och marginalisering på Åland.
Enligt 1 mom. 3 punkten är socialvårdslagens syfte att på lika grunder trygga behövlig och tillräcklig socialservice av god kvalitet och andra åtgärder som främjar välfärden. Bestämmelsen relaterar till det allmännas skyldighet enligt grundlagens 19 § 3 mom. att genom lag tillförsäkra tillräckliga social- hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt att främja befolkningens hälsa. Vid bedömningen av vad som är tillräckliga socialvårdstjänster anses utgångspunkten vara en sådan servicenivå som ger alla människor förutsättningar att fungera som fullvärdiga medlemmar i samhället.[16] Socialvårdslagen bidrar till att främja befolkningens välfärd genom allmänna förebyggande åtgärder som riktar sig till hela befolkningen. Socialvårdslagens 2 kap. innehåller bestämmelser om främjande av välfärden och strukturellt socialt arbete.
I 1 mom. 4 punkten framkommer det perspektiv som varit ett av de grundläggande vid framtagandet av socialvårdslagen, klientorienteringen. Klientorienteringen som värdegrund innebär att varje klient ska bemötas som en människovärdig individ.[17] En klientorienterad socialservice ordnas så att den fungerar så bra som möjligt med tanke på klientens behov, och utgår inte från organisationernas struktur och möjlighet att ordna service. Klientorienteringen innebär att klienten från första början ska delta i planeringen av socialservicen tillsammans med dem som producerar socialservicen, och att dialog förs om hur klientens behov kan uppfyllas så bra som möjligt genom de servicemöjligheter som står till buds. Till klientorienteringen kopplar enligt 4 punkten klientens rätt till god service och gott bemötande, vilket t.ex. innefattar att klientens individuella situation beaktas och att klienten informeras om sina rättigheter.
I 1 mom. 5 punkten föreslås en mindre avvikelse från Finlands socialvårdslag beträffande portalparagrafens tillämpningsområde gällande samarbete. För att syftet med socialvårdslagen i 1 - 4 punkterna ska kunna uppnås krävs ett omfattande samarbete mellan de aktörer och sektorer som på Åland har till uppgift att upprätthålla och främja välfärden, delaktigheten och den sociala tryggheten. Ett av nya socialvårdslagens syften är att skapa förutsättningar för att dessa samarbeten ska kunna uppstå. På Åland ser organisationen av de parter som socialvården samarbetar med annorlunda ut än i Finland, varför socialvårdslagens syfte på Åland inte enbart är att förbättra samarbetet mellan socialvården och kommunernas olika sektorer, utan även uttryckligen med flera under landskapsregeringen lydande myndigheter såsom Ålands hälso- och sjukvård (ÅHS), Åland gymnasium och Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet (AMS). På fastlandet handhas motsvarande uppgifter på kommunal nivå och vad gäller AMS:s uppgifter även på statlig nivå.
Beträffande omfattningen av den kommunala åländska socialvården kan det även konstateras att den kommunala socialvården och den kommande myndigheten för kommunalt samordnad socialtjänst (nedan KST-myndigheten) handhar uppgifter som i Finland centraliserats och handhas av Folkpensionsanstalten (FPA) gällande handläggning av det grundläggande utkomststödet, hemvårdsstöd, moderskapsunderstöd och adoptionsbidrag.
Värt att uppmärksamma är att den nya socialvårdslagen, liksom den nu gällande socialvårdslagen, är avsedd att tillämpas även på socialservice som tillhandahålls av privata aktörer i enlighet med landskapslagen (2012:36) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om privat socialservice. Syftet är att samma begrepp ska användas om social service som produceras av offentliga och privata aktörer, så att klienterna vet vad tjänsterna innehåller.
Paragrafens 1 mom. föreskriver även om lagarnas tillämpningsordning. Huvudregeln vid avgörande av normkonflikter är att en till sitt område begränsad speciallag lex specialis har företräde framom en allmän bestämmelse lex generalis.[18] Inom socialrätten gäller detta t.ex. beträffande att om en lag inom allmän förvaltningsrätt står i strid med en lag i speciallagstiftning inom socialrätten, ges speciallagstiftningen företräde. Denna regel anses dock inte gälla beträffande socialvårdslagens förhållande till materiella bestämmelser i lagar som reglerar tjänster för särskilda grupper, utan särskilda gruppers behov ska i första hand tillgodoses genom allmän socialservice med stöd av socialvårdslagen. Detta kan ses som en del av normalitetsprincipen inom socialvårdslagstiftningen.[19]
Om service med stöd av socialvårdslagen inte är tillräcklig eller ändamålsenlig eller servicen inte kan ordnas med stöd av socialvårdslagen, ska servicen ordnas med stöd av en speciallag. Till exempel enligt 4 § i handikappservicelagen ska service och stöd ordnas med stöd av handikappservicelagen om en person med funktionsnedsättning inte med stöd av någon annan lag får sådan service eller stöd som är tillräcklig eller lämplig för honom eller henne. Även om det finns bestämmelser i socialvårdslagen till exempel avseende boendeservice som i sig gör det möjligt att bemöta servicebehovet hos personer med funktionsnedsättning, har principen om klientens intresse styrt tillhandhållandet av tjänster som en subjektiv rättighet enligt handikappservicelagen i form av tryggat serviceboende, som enligt klientavgiftslagstiftningen är avgiftsfritt. Eftersom det i praktiken har uppstått tolkningsproblem om tillämpningen av olika lagar, har principen om klientens intresse skrivits in i den förslagna paragrafen och de omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av klientens intresse framkommer av de förslagna 4 – 5 §§.[20] För detaljmotiveringen till 1 mom. i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 100 - 101.
Det föreslås att 2 mom. i Finlands socialvårdslag inte tas in i landskapslagen om socialvård. Momentet syftar till att främja användningen av gemensamma enheter inom social- och hälsovården, och anknyter till integreringen av social- och hälsovård i landskapsmyndigheter inom social- och hälsovårdsområden (s.k. SOTE-områden) som beretts i Finland. På Åland kvarstår socialvården på kommunal nivå och hälso- och sjukvården på landskapsnivå. Ett välfungerande samarbete mellan den kommunala socialvården och ÅHS är en förutsättning för en god socialvård, se nedan under detaljmotiveringen till 41 § om sektorsövergripande samarbete och 69 § om samverkansavtal, som syftar till att stärka och formalisera detta samarbete.
3 § Definitioner. Enbart en mindre avvikelse från Finlands socialvårdslag föreslås i 3 punkten.
I 1 mom. 2 punkten definieras begreppet klient inom socialvården. Även på Åland betraktas i dagsläget i enlighet med lagen om klientens ställning och rättigheter, tillämplig på Åland genom 1 § i landskapslagen (1995:101) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård, som en klient inom socialvården den som ansöker om, anlitar eller är föremål för socialvårdstjänster. En klient är alltså även den som får t.ex. handledning eller rådgivning gällande tjänster eller förmåner. Landskapsregeringen föreslår att denna definition preciseras. I lagförslagets 34 § definieras när en klientrelation inleds och avslutas. En person definieras inte som klient inom socialvården då personen får allmän rådgivning och handledning. Klientrelationen inleds först då handläggningen av en ansökan påbörjas eller då ett ärende som inletts på ett annat sätt påbörjats eller när en person börjat anlita en viss socialtjänst.
I 1 mom. 3 punkten föreslås att definitionen av vilka som inte ska omfattas av begreppet person och klient som behöver särskilt stöd enligt socialvårdslagen delvis lagtekniskt definieras på att annat sätt än i Finlands socialvårdslag, genom att en fullständig definition skrivs ut beträffande dem som inte omfattas av begreppet person och klient som behöver särskilt stöd. Avsikten är att underlätta tillämpningen av bestämmelsen. Avsikten är att en äldrelag för Åland ska antas för personer vars stödbehov är förknippat med nedsatt fysisk, kognitiv, psykisk eller social funktionsförmåga som är nedsatt på grund av sjukdomar eller skador som har uppkommit, tilltagit eller förvärrats i och med hög ålder, eller på grund av degeneration i anslutning till hög ålder, där dessa personers behov särskilt beaktas.
Gällande detaljmotiven till paragrafens 1 - 6 punkter i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 103 - 104.
4 § Tillgodoseende av klientens intresse. Ändamålsenliga socialvårdstjänster förutsätter att klientens individuella omständigheter och behov beaktas. I paragrafen föreskrivs om vilka omständigheter som den anställde inom socialvården ska beakta i sitt arbete för att tillgodose klientens intresse. Förslaget överensstämmer med Finlands socialvårdslag.
Gällande tillämpningen av 1 mom. 5 punkten om att klientens språkliga, kulturella och religiösa bakgrund ska beaktas som en av de omständigheter som den anställde inom socialvården ska ta hänsyn till i sitt arbete för att bedöma hur olika tillvägagångssätt och lösningar bäst tryggar klientens intresse, ska det beaktas att Åland är enspråkigt svenskt enligt 36 § i självstyrelselagen. Ämbetsspråket inom stats-, landskaps- och kommunalförvaltningen är svenska, vilket innebär att den kommunala socialservicen på Åland tillhandahålls på svenska. Bestämmelser om tolkning finns i 23 § i förvaltningslagen för landskapet Åland.
Gällande detaljmotiveringen i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 104–105.
5 § Barnets bästa. I sak samma bestämmelse föreslås som i Finlands socialvårdslag. Begreppet barnets bästa föreslås dock istället för begreppet barnets intresse som ingår i 5 § i Finlands socialvårdslag. Begreppet barnets bästa används i den svenska översättningen av FN:s konvention om barnets rättigheter och får därför betraktas som det vedertagna svenska begreppet. Även i barnskyddslagen används begreppet barnets bästa.[21] I all socialvård som gäller barn ska barnets bästa beaktas i första hand. I paragrafen beskrivs vad som utöver 4 § ska beaktas i socialvårdsåtgärder som gäller barn. Innehållet i paragrafen motsvarar 4 § i barnskyddslagen om centrala principer för barnskyddet, vilken är tillämplig på Åland i enlighet med 1 § i landskapslagen (2008:97) om tillämpning i landskapet Åland av barnskyddslagen, samt i 1 § i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt, vilken gäller på Åland i kraft av riksbehörighet eftersom rättsområdet barns rättsliga ställning i enlighet med 27 § 7 punkten i självstyrelselagen är riksbehörighet.
Gällande detaljmotiveringen i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 105.
2 kap. Främjande av välfärd
6 § Rådgivning och handledning. Enbart en mindre avvikelse från Finlands socialvårdslag föreslås i 2 mom.
I 1 mom. föreskrivs om ordnande av rådgivning och handledning inom socialvården. Även enligt den nu gällande socialvårdslagen ska handledning och rådgivning ordnas beträffande förmåner inom socialvården och det övriga socialskyddet. Rådgivning hjälper och stöder klienter i vissa ärenden, medan handledning är mer omfattande, och omfattar hänvisning av klienten till rätt stödform och tjänst samt samordning av klientens tjänster.
Rådgivning anknyter även till de kommunala myndigheternas skyldighet att i enlighet med 5 § i förvaltningslagen (2008:9) för landskapet Åland lämna upplysningar och ge vägledning till enskilda i frågor som är av en sådan natur att de handläggs inom förvaltningen. Denna allmänna serviceskyldighet ska ske i den utsträckning som det är lämpligt och skäligt med hänsyn till frågans natur, den enskildes behov av hjälp, verksamheten inom myndigheten och tjänstemännens förutsättningar att fullgöra sina arbetsuppgifter. Den rådgivning som myndigheten tillhandahåller är avgiftsfri. Kommunala myndigheter har även skyldighet att hänvisa den enskilde till behörig myndighet om en fråga inte hör till den kommunala socialvården.
I 2 mom. förskrivs om att socialvården i sin rådgivning och handledning ska samarbeta med hälso- och sjukvårdens primärvård samt med andra sektorer. Beträffande denna del föreslås en avvikelse i det åländska lagförslaget där en hänvisning görs till 26 § i landskapslagen (2011:114) om hälso-och sjukvård, i vilken ingår en skyldighet för Ålands hälso- och sjukvård att ordna hälsorådgivning som bidrar till att främja hälsan och välfärden och förebygga sjukdomar hos befolkningen i landskapet. Ett tillägg görs dessutom som förtydligar att samarbetet ska ske tillsammans med andra myndigheter. Rådgivning och handledning inom den åländska socialvården kan förutom samarbete med andra myndigheter även omfatta samarbete med andra sektorer, såsom aktörer inom tredje sektorn som tillhandahåller service på uppdrag av den kommunala socialvården.
Beträffande paragrafens detaljmotivering i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 105–106.
7 § Strukturellt socialt arbete. Samma bestämmelse som i Finlands socialvårdslag föreslås förutom en mindre avvikelse i 2 mom. 3 punkten. I paragrafen stadgas om strukturellt socialt arbete, som ska vara en del av främjandet av hälsa och välfärd. Det strukturella sociala arbetet ska även i dagsläget utföras med stöd av på Åland gällande socialvårdslag (FFS 710/1982), tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård, där bestämmelser finns i 13 § 6 punkten om utbildnings-, forsknings-, försöks-, och utvecklingsverksamhet, samt i 52 § om utbildning av socialvårdspersonal, för vilka ingen avvikelse har gjorts för Ålands del.
Genom det strukturella sociala arbetet ska information om social välfärd och sociala problem som baserar sig på sakkunskap inom socialvården som erhållits i klientarbetet förmedlas vidare och beaktas i planering och beslutsfattande. Informationen ska nyttjas för att förebygga och komma till rätta med sociala problem, för att utveckla boende- och närmiljöer och införliva sakkunskapen i andra sektorers planering, samt för att utveckla det sociala arbetet och serviceutbudet.
I 2 mom. 3 punkten föreslås en mindre avvikelse från Finlands socialvårdslag, där det föreslås ett tillägg om att strukturellt socialt arbete även omfattar samarbete mellan den kommunala socialvården och under landskapsregeringen lydande myndigheter, utöver samarbete med privata serviceproducenter och organisationer. Genom tillägget möjliggörs strukturellt socialt arbete även t.ex. i relation till Ålands hälso- och sjukvård, som till skillnad från i övriga landet på Åland inte verkar på kommunal nivå beträffande primärvården.
Beträffande paragrafens detaljmotivering i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 106–107.
8 § Att ge akt på och främja välfärd hos personer som behöver särskilt stöd. Samma bestämmelse med enbart en mindre avvikelse från Finlands socialvårdslag föreslås. Syftet med bestämmelsen är att stödja förverkligandet av nya socialvårdslagens bestämmelser som riktar sig till personer som behöver särskilt stöd. Även i den på Åland genom blankettlag gällande socialvårdslagen (FFS 710/1982) ingår bestämmelser i 13 § 2 mom. om att kommunen är skyldig att inom sitt område verka för att utveckla de sociala förhållandena och avhjälpa sociala missförhållanden.
I 1 mom. föreslås en mindre avvikelse från Finlands socialvårdslag. Bestämmelsen är i övriga landet avsedd att gälla alla kommunala myndigheter. För att bestämmelsen ska få motsvarande innebörd på Åland, där sysselsättningsfrämjande åtgärder och hälsovård och utbildning efter grundskolan inte organiseras på kommunal nivå, föreslås ett tillägg till paragrafen där landskapsmyndigheter med ansvar för sysselsättning, utbildning och hälsovård, d.v.s. främst Ålands hälso-och sjukvård, Ålands gymnasium och Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet, åläggs att samverka i att främja välfärden för personer som behöver särskilt stöd.
Beträffande paragrafens detaljmotivering i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 107.
9 § Att ge akt på och främja barns och unga personers välfärd. Samma bestämmelse med enbart en mindre avvikelse från Finlands socialvårdslag föreslås. Avsikten med bestämmelsen är att berörda myndigheter genom uppföljning av barns och unga personers välfärd ska förmedla information om barns och ungas uppväxtförhållanden och sociala problem. Myndigheterna ska tillsammans främja barns och unga personers välfärd och avhjälpa och förebygga missförhållanden. Myndigheterna ska ge sakkunnighjälp till andra myndigheter, till invånarna och till organisationer.
I 1 mom. föreslås en mindre avvikelse från Finlands socialvårdslag. Bestämmelsen motsvarar i sak 4d § i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av barnskyddslagen. Bestämmelsen är i Finland avsedd att gälla alla kommunala myndigheter. Då bestämmelsen infördes i Finlands socialvårdslag, upphävdes samtidigt motsvarande bestämmelser i Finlands barnskyddslag. För att bestämmelsen skulle få motsvarande innebörd då den infördes på Åland, anpassades landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av barnskyddslagen så att också landskapsmyndigheterna som ansvarar för ordnandet av hälso- och sjukvård och utbildning inkluderades (se ÅFS 2017/59), med vilka främst avses Ålands gymnasium och Ålands hälso-och sjukvård. Motsvarande avvikelse föreslås införas i den åländska socialvårdslagen, varvid avvikelsen i den åländska barnskyddslagen föreslås upphävas, se förslag till ändring av blankettlagen om barnskydd i förevarande lagförslag. Bestämmelsen förtydligar att landskapsmyndigheter med ansvar för ordnandet av utbildning för barn och unga, liksom kommunala myndigheter, har ansvar för det främjande och förebyggande arbetet.
Beträffande paragrafens detaljmotivering i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 107.
10 § Utvecklande av service och stöd i fostran. Ingen avvikelse föreslås från Finlands socialvårdslag. Beträffande detaljmotivering till den föreslagna bestämmelsen hänvisas till RP 164/2014 rd s.107.
I sak motsvarar bestämmelsen 4e § i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av barnskyddslagen och därmed föreslås sistnämnda bestämmelse i blankettlagen om barnskydd upphävas, se förslag till ändring av blankettlagen om barnskydd i förevarande lagförslag.
3 kap. Socialservice
11 § Stödbehov. Enbart mindre avvikelser av språklig karaktär från Finlands socialvårdslag föreslås. I paragrafen stadgas om de behov av stöd utgående från vilka socialservice ska ordnas. I 14 § föreskrivs om socialservice som ska möta stödbehoven. Bestämmelsen har en omfattande definition av de stödbehov som ska mötas med socialservice. Att tydligt definiera på basen av vilka stödbehov som socialservice ska ordnas är nytt. Syftet är att bidra till att göra socialvården mer klientorienterad och mindre styrd av serviceformerna. Paragrafen är därför en viktig del i den nya socialvårdslagens ökade klientorientering, vilket är ett nytt fokus även på Åland. Stödbehoven som definieras visar kommunala beslutsfattare vilka stödbehov som kommunen bör bereda sig för och tydliggör för klienter och anhöriga i vilka situationer man kan vända sig till den kommunala socialvården.
I paragrafen föreslås enbart mindre språkliga avvikelser från Finlands socialvårdslag, där prepositionen för föreslås bytas ut mot till följd av i 2–3, 5 - 6 och 8 - 9 punkterna. Beträffande detaljmotiveringen för paragrafen i dess helhet hänvisas till RP 164/2014 rd s. 108 - 114.
12 § Tryggande av nödvändig omsorg och försörjning. Enbart mindre avvikelser föreslås från Finlands socialvårdslag.
I 1 mom. föreslås att begreppet kommunalförbund införs i landskapslagen om socialvård, vilket är det begrepp som närmast motsvarar begreppet samkommun i Finlands socialvårdslag.
I 2 mom. görs en hänvisning till landskapslagen (1998:66) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om utkomststöd, genom vilken utkomststödslagen gäller på Åland.
I paragrafen föreskrivs om rätt till brådskande socialvård för varje person som vistas i kommunen. Även i den gällande socialvårdslagen gäller vistelseprincipen gällande ansvar för att ordna brådskande socialvård. I andra än brådskande fall anknyter personens rätt till tillräcklig socialservice till personens hemort enligt lagen (FFS 1994/201) om hemkommun. Gällande socialservice för mer regelbunden eller långvarig vistelse utanför hemkommunen stadgas i lagförslagets 57 §.
Beträffande detaljmotiveringen för paragrafen i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 114–115.
13 § Tryggande av barnets hälsa och utveckling. Ingen avvikelse föreslås från Finlands socialvårdslag.
1 mom. motsvarar innehållsmässigt bestämmelserna i 3 a, 34 - 36 §§ och 11 § 1 mom. i Finlands barnskyddslag, vilket på Åland i dagsläget motsvaras av 4c och 4m §§ i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av barnskyddslagen, samt 11, 35 och 76 a §§ i barnskyddslagen (FFS 2007/417) i dess aktuella och i dag gällande lydelse på Åland. 4c och 4m §§ i blankettlagen om barnskydd föreslås upphävas, se förslaget till ändring av blankettlagen om barnskydd i förevarande lagförslag.
För paragrafens detaljmotivering hänvisas till RP 164/2014 rd s. 115.
14 § Socialservice som möter stödbehoven. Vissa avvikelser föreslås från Finlands socialvårdslag beträffande hänvisning till den lagstiftning som gäller på Åland.
I paragrafens 1 mom. definieras vilken socialservice som kan möta de stödbehov för vilka socialservice ska ordnas enligt lagförslagets 11 §. Serviceformerna social kreditgivning och arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte föreslås uteslutas, då lagstiftning på detta område i dagsläget inte finns på Åland. Beträffande alkohol- och drogarbete gäller lagen om missbrukarvård (FFS 4/1986) på Åland i enlighet med 71 § i självstyrelselag (1991:71) för Åland i den lydelse lagen hade i Finland 31 december 1992 förutom beträffande områden i lagen som utgör riksbehörighet, där lagen gäller i sin aktuella lydelse även på Åland. Mentalvårdslagen (FFS 1116/1990) gäller inte på Åland förutom bestämmelser i lagen som hänför sig till områden som utgör riksbehörighet, såsom administrativa ingrepp i den personliga friheten, vilka i enlighet med 27 § 1 mom. 24 punkten i självstyrelselagen är riksbehörighet. Dessa bestämmelser i mentalvårdslagen gäller således i sin aktuella lydelse även på Åland. Adoptionslagen, äktenskapslagen, lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt, lagen om faderskap och lagen om underhåll för barn gäller på Åland i kraft av riksbehörighet eftersom rättsområdet äktenskap, familjeförhållanden, barns rättsliga ställning och adoption är riksbehörighet enligt 27 § 1 mom. 7 punkten i självstyrelselagen. Verksamhet i sysselsättningssyfte för personer med funktionsnedsättning (lagförslagets 70 §) och arbetsverksamhet för personer med funktionsnedsättning (lagförslagets 71 §) föreslås ingå i bestämmelsen som en del av den socialservice som socialvården ska ordna.
Det bör uppmärksammas att serviceformen service som stöder rörligheten i den föreslagna nya socialvårdslagen utgör en separat form av service. I dagsläget ingår transport- och följeslagarservice (färdtjänst) i 9 § om hemservice i socialvårdsförordningen (FFS 607/1983), vilken gäller på Åland med stöd av 1 § 1 mom. 1 punkten i landskapsförordningen (1995:103) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård. Gällande 11 punkten, som i Finlands socialvårdslag benämns mentalvårdsarbete, föreslås en avvikande terminologi i den åländska socialvårdslagen: förebyggande av psykisk ohälsa. För närmare beskrivning av begreppen, se nedan i detaljmotiveringen till 25 §. Såsom nämns i föregående stycke är vårdnad om barn och umgängesrätt riksbehörighet, och således har den kommunala skyldigheten att ordna övervakning av umgänge mellan barn och föräldrar enligt 13 punkten gällt även på Åland sedan 1 april 2015. Utöver den service som nämns i paragrafens 1 - 16 punkter kan även den kommunala socialvården enligt 17 punkten ordna annan service som möter klientens behov.
Den största delen av socialservicen är anslagsbunden service, vilket innebär att servicen ordnas inom ramen för de anslag som reserverats inom den kommunala socialservicen. Den kommunala socialservicen har då allmän skyldighet att ordna service. Den kommunala socialservicen ska reservera så mycket anslag för ordnande av tjänster och stödåtgärder som omfattas av den allmänna skyldigheten att ordna service att det täcker behoven. Den kommunala socialservicen ska aktivt reda ut det aktuella behovet med hjälp av olika metoder, till exempel genom att följa upp klientplanerna. Gällande anslagsbundna tjänster kan den kommunala socialservicen t.ex. besluta om att rikta anslag till personer som fyller vissa kriterier, ifall att anslagen inte är tillräckliga för att bevilja ersättning till alla sökande.[22] Det organ som ansvarar för socialservicen kan dock inte genom anvisningar utesluta någon särskild klientgrupp, och en individuell bedömning av klientens servicebehov ska alltid göras. Om en särskild form av service behövs för att möta stödbehoven kan den kommunala socialservicen inte hänvisa till att en särskild form av socialservice inte tillhandahålls inom den kommunala socialservicen.[23]
I 2 mom. ingår en förteckning över de lagar i vilka det stadgas om kommunal socialservice. Till denna del föreslås avvikelser från Finlands socialvårdslag så att laghänvisningarna avser den åländska motsvarande lagstiftningen. Beträffande lagen om social kreditgivning och lagen om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte finns inte någon motsvarande åländsk lagstiftning i dagsläget. Någon motsvarighet till lagen om elev- och studerandevård finns inte på Åland. Bestämmelser om skolhälsovård finns i 29 § i landskapslagen (2011:113) om hälso- och sjukvård. Studerandehälsovård för elever på gymnasienivå och vid Högskolan på Åland regleras i 30 § i landskapslagen om hälso-och sjukvård samt för elever på gymnasienivå även i 42 § i landskapslagen (2011:13) om gymnasieutbildning. I 4f § i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av barnskyddslagen finns dock bestämmelser om kommunens skyldighet att ordna skolpsykolog- och skolkuratorstjänster inom förundervisningen och grundskolan.
För paragrafens detaljmotivering i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 115 - 116.
15 § Socialt arbete. Ingen avvikelse föreslås från Finlands socialvårdslag. Socialt arbete kan vara en självständig serviceform eller en del av annan service. Socialt arbete är ett arbetssätt, och avser övergripande klient- och sakkunnigarbete som baserar sig på bedömning av individers, familjers eller gemenskapers behov av stöd och samordning av det stöd som erbjuds av andra aktörer så att fungerande helheter byggs upp.
För paragrafens detaljmotivering hänvisas till RP 164/2014 rd s. 115 - 116.
16 § Social handledning. Ingen avvikelse föreslås från Finlands socialvårdslag. Behovet av social handledning har ökat i och med att det sociala servicesystemet har blivit mer komplext. Personer som söker social service behöver allt oftare personlig handledning och rådgivning om olika förmåner och serviceformerna och stöd vid ansökan om service och förmåner. En del klienter behöver få handledning och stöd för att få vardagen att löpa och komma vidare i livet t.ex. unga personer som befinner sig utanför utbildning och arbetsliv. Rådgivning och handledning kan även genomföras under hembesök. Vid social handledning är det centrala i arbetet att bemöta klienten på ett flexibelt sätt samt att stödja och motivera klienten att klara sig självständigt.
För paragrafens detaljmotivering hänvisas till RP 164/2014 rd s.116.
17 § Social rehabilitering. Ingen avvikelse föreslås från Finlands socialvårdslag. Social rehabilitering är en del av det sektorsövergripande rehabiliteringssystemet. När behovet av social rehabilitering bedöms ska även klientens behov av och möjlighet att få rehabilitering inom hälso- och sjukvårdssystemet, pensions- och socialförsäkringssystemet och olycksfalls- och trafikförsäkringen m.fl. bedömas. Den sociala rehabiliteringen ska vid behov kombineras med missbrukar- och psykiatrisk vård.
Klientsituationer som kräver social rehabilitering har ofta uppkommit under en längre tid och förbättras sällan genom en enskild åtgärd, utan kräver ett långsiktigt arbete. Målet med social rehabilitering kan vara t.ex. att lära sig färdigheter som behövs i vardagen, att hantera en drogfri vardag, träna förmågor som behövs vid utbildning eller arbete eller stödja förmåga att fungera i grupp. Insatserna kan t.ex. vara individuellt psykosocialt stöd och närarbete såsom hembesök, ledsagande och pedagogiskt stöd för skötsel av egna ärenden, eller att delta i frivillig verksamhet inom olika verksamhetsgrupper, kamratstöd och arbetsverksamhet. Den sociala rehabiliteringen kan innebära ett samarbete med flertal olika aktörer som t.ex. FPA, AMS, ÅHS, byråerna för samhällspåföljder och tredje sektorns verksamhet.
Under beredningen av underlag till lagberedningen om socialvårdslag har information samlats in gällande hur den sociala rehabiliteringen fungerar idag på Åland. I praktiken ser möjligheterna till social rehabilitering olika ut för olika klienter, och möjligheten till stöd beror i dagsläget på vilken kommun klienten bor i. De klienter som har klara diagnoser över sjukdomar och funktionsnedsättningar beviljas rehabilitering. För de klienter som har ospecifika problem med att klara sitt dagliga liv finns inte i dagsläget ett lika tillgängligt stöd. Speciellt vuxna med psykisk ohälsa och unga vuxna med samsjuklighet upplevs som en klientgrupp som sällan får rätt stöd. Under beredningen till underlag till ny socialvårdslag har landskapsregeringens socialvårdsbyrå uppmärksammat behovet av att tydliggöra socialvårdens ansvar i rehabiliteringskedjan. Ett problem för kommunerna är bristen på stödarbetsplatser. Det är svårt att hitta platser inom den egna kommunen då resurser för handledning ofta krävs och de resurser som finns för detta inte är tillräckliga. I tredje sektorn tillhandahålls stödarbetsplatser (Fixtjänst), arbetsinriktad verksamhet som bygger på förmåga till arbete, delaktighet och social gemenskap (Pelaren) och arbetsträning och arbetspraktik (Emmaus).[24]
I 2 mom. stadgas om social rehabilitering specifikt för unga personer. Unga personer som varken arbetar eller studerar ska genom social rehabilitering stödas att få en arbets- eller arbetsprövningsplats, en studieplats eller en ungdomsverkstads- eller rehabiliteringsplats, och avhopp i sådan verksamhet ska förebyggas.
Den 22 april 2013 utkom Europeiska unionens råds rekommendation om att inrätta en ungdomsgaranti (2013/C 120/01). Den finländska ungdomsgarantimodellen följer i stort rekommendationen. Garantin syftar till att förbättra övergången mellan skola och jobb för unga under 25 år eller personer mellan 25 - 29 år som är nyutexaminerade. Ungdomsgarantin garanterar unga att de inom tre månader från att de blivit arbetslösa eller genomfört sin formella utbildning ska få ett kvalitativt erbjudande om sysselsättning, vidareutbildning, lärlingsutbildning eller praktik. Ungdomsgarantin i Finland stöds av social rehabilitering för unga personer genom att de placeras i arbete, arbetsprövning, studier eller arbetsverkstäder samt att avbrott i dessa förebyggs. På Åland omfattas de statliga myndigheterna såsom t.ex. FPA av den finländska ungdomsgarantimodellen. Arbetsgruppen för översyn om lagstiftningen om arbetsmarknadspolitik för landskapet Åland lämnade sin slutrapport i oktober 2014. Gruppens uppdrag var att göra en översyn av lagstiftningen om arbetsmarknadspolitik och i samband med det bland annat diskutera formerna för en ungdomsgaranti. I rapporten konstateras att Åland redan huvudsakligen levde upp till EU:s rekommendationer och att ökade ambitioner inom området snarare är avhängigt av resurser än lagstiftning. Arbetsgruppen föreslog därmed inte några lagstiftningsåtgärder, men ansåg att ungdomsgarantins målsättningar bör vara gällande på Åland.[25] I juni 2014 presenterade landskapsregeringen rapporten Kartläggning om myndighetssamarbete för ungdomar som varken arbetar eller studerar eller befinner sig i riskzon för detta. Huvudaktörerna på Åland är kommunerna, Ålands arbetsmarknads-och studieservicemyndighet, utbildningssektorn, Ålands hälso-och sjukvård och FPA. I rapporten identifieras luckor i arbetet kring unga som t.ex. att ingen har en uppföljningsplikt för en ung person som lämnar grundskolan och inte studerar vidare eller avbryter studierna på gymnasiet. Inga rutiner finns för kontakt med hemkommunen eftersom inget formaliserat uppföljningsansvar finns. Ytterligare lyfts frågan runt former för samverkan fram, ett behov av struktur för mer dialog och förebyggande kontakt kring unga, samt kunskap om tystnadsplikt för att bättre kunna samarbeta. De unga kartläggs i dagsläget flera gånger, eftersom aktörerna arbetar separat, och att ha en huvudsaklig ingång till myndigheterna lyfts fram som en lösning. Detta har delvis förverkligats genom projektet Ungdomens hus, Boost, som syftar till samlokalisering av myndigheter för att underlätta för unga. På uppdrag av landskapsregeringen presenterades 2015 en kartläggning Elevers och studerandes hälsa och inlärning – En kartläggning och samverkan, samarbete och samordning. I kartläggningen lyfts bland annat behov och möjlighet till att utveckla samarbetet mellan gymnasiet och socialvården fram, och möjligheter till att utveckla FPA:s studie-och rehabiliteringsplan tillsammans med socialvårdens serviceplan för ökad kvalitet i rehabiliteringen[26].
För unga på Åland garanterar den föreslagna socialvårdslagen en form av ungdomsservicegaranti i och med att den nya socialvårdslagen utöver den sociala rehabiliteringen garanterar unga en egen kontaktperson och en bedömning av servicebehovet. Enligt lagförslagets 35 § är en anställd inom undervisningsväsendet skyldig att till exempel i situationer där en ung person avbryter sina studier och står utan annan utbildningsplats eller arbete styra den unge att söka socialservice eller med den unges samtycke direkt kontakta den kommunala socialvården för en bedömning av servicebehovet. Om den unge inte ger sitt samtycke och är uppenbart oförmögen att svara för sin omsorg, hälsa eller säkerhet ska den anställde inom undervisningsväsendet utan dröjsmål göra en anmälan om behov av socialvård trots bestämmelser om sekretess.
På Åland finns ungdomsverkstadsverksamhet inom ramen för Katapult, inom vilka unga får stöd att göra en plan för att ta sig in på arbetsmarknaden. Rehabiliteringsplats för unga kan ges t.ex. i form av yrkesinriktad rehabilitering via FPA, som psykiatrisk rehabilitering eller inom ramen för föreningen Ung resurs verksamhet, där verksamheten ”Starten” är en form av social rehabilitering. Projektet Ungdomens hus, Boost, syftar som ovan nämnts till att genom samlokalisering underlätta för unga att hitta rätt tjänster. AMS och FPA deltar i samlokaliseringen, däremot är den kommunala socialvården inte i dagsläget en del av projektet.[27]
För paragrafens detaljmotivering i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 116 - 117.
18 § Familjearbete. Enbart en mindre avvikelse av språklig karaktär föreslås från Finlands socialvårdslag i 2 mom. där det föreslå att det i landskapslagen om socialvård stadgas om att familjearbetet ges för att trygga hälsan och utvecklingen hos ett barn eller ung person som behöver särskilt stöd, istället för formuleringen i Finlands socialvårdslag, att familjearbetet syftar till att trygga hälsan och utvecklingen hos ett barn eller ung person som behöver särskilt stöd.
Familjearbete är ett stöd för föräldraskapet och fungerar som handledning vid vård och uppfostran av barn, för att få kontroll över hemmets vardag och vardagsrutiner, för att stärka familjens funktionsförmåga i nya situationer, för att stöda familjens interaktiva färdigheter och för att utvidga de sociala nätverken och förebygga marginalisering. Syftet med tidigt stöd är att se till att familjen får stöd i rätt tid, vilket kan förhindra att problem hopar sig och att korrigerande åtgärder behöver vidtas.
Familjearbete ordnas enligt gällande lagstiftning som förebyggande barnskydd och som en stödåtgärd inom öppenvården enligt blankettlagen om barnskydd. Avsikten är att familjearbetet i större utsträckning än i dagsläget ska ordnas som en del av den allmänna familjeservicen. Enligt paragrafens 2 mom. och 13 § i detta lagförslag har barnfamiljer rätt till det familjearbete som är nödvändigt med tanke på barnets hälsa och utveckling. Rättigheterna motsvarar i sak det som idag gäller genom 4l och 4m §§ i landskapslagen om tillämpning i landskapet av barnskyddslagen, varför landskapsregeringen föreslår att sistnämnda bestämmelser upphävs, se förslaget till ändring av blankettlagen om barnskydd i förevarande lagförslag.
Till skillnad från i dagsläget behöver inte familjen vara klient inom barnskyddet för att få rätt till det familjearbete som med tanke på barnets hälsa och utveckling är nödvändigt. Familjearbete kan fortsättningsvis ordnas som en öppenvårdsåtgärd för klienter inom barnskyddet, men ordnas då i regel i mer intensifierad form. Att ordna intensifierat familjearbete genom barnskyddslagen är ett alternativ till placering i anstalts- eller familjevård och kan exempelvis ordnas i kombination med andra nödvändiga stödåtgärder inom öppenvården eller när det finns ett behov av övervakade omständigheter och vård dygnet runt.
Avsikten är även att ändringen av 4 § 1 mom. i klientavgiftslagen (FFS 734/1992) om att familjearbete fortsättningsvis är en avgiftsfri service trots att servicen ordnas med socialvårdslagen som grund, ska gälla även på Åland, genom en ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård. Ett förslag till denna ändring ingår i detta lagförslag.
För detaljmotiveringen i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 117 - 118.
19 § Hemservice. Ingen avvikelse föreslås från Finlands socialvårdslag. Definitionerna motsvarar i hög grad i sak definitionerna i 20 - 21 §§ i socialvårdslagen (FFS 710/1982), vilken gäller på Åland med stöd av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård, men har ett tydligare fokus på att upprätthålla klientens egen funktionsförmåga och på att klara sysslor i det dagliga livet.
Hemservice för barnfamiljer ska ordnas även med stöd av nu gällande socialvårdslag, men ordnas på Åland i väldigt liten omfattning. År 2014 fick 712 hushåll på Åland hemservice med socialvårdslagen som grund. Av dessa hushåll var 2 barnfamiljer. Två hushåll på Åland fick år 2014 hemservice med stöd av barnskyddslagen.[28]
Syftet med den föreslagna socialvårdslagen är att förbättra hemservicen och att öka den särskilt för barnfamiljer, eftersom hemservice är en effektiv förebyggande arbetsform. Genom ett ändamålsenligt och tillräckligt stöd i ett tidigt skede kan man förhindra att problem anhopas och förvärras, och därigenom kan man minska behovet av annan särskild service eller barn- och familjespecifikt barnskydd. Ett centralt mål är att genom hemservicen stärka familjens egna resurser, vilket sker genom att familjen handleds i barn- och hemvård och i att hantera vardagen.
Genom hemservicen och de föreslagna stödåtgärderna tryggas barns rättigheter på Åland. Enligt 19 § 3 mom. i grundlagen ska det allmänna stödja familjer och andra som svarar för omsorgen av barn så att det har möjlighet att trygga barnens välbefinnande och individuella uppväxt. Enligt artikel 18 stycke 2 i konventionen om barnets rättigheter ska avtalsstaterna bevilja föräldrar och andra lagliga vårdnadshavare ändamålsenlig hjälp i skötseln av barns uppfostran.
När hemservice ordnas ska skyldigheten i förevarande lagförslags 13 § beaktas om att hemservice ska ordnas de tider på dygnet den behövs då det är fråga om att trygga ett barns hälsa eller utveckling. Det bör alltid säkerställas att klientavgiften inte utgör ett praktiskt hinder för att nyttja servicen. En avgift som fastställs för socialvårdsservice i enlighet med 11 § i klientavgiftslagen, tillämplig på Åland genom 1 § 1 mom. 2 punkten i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård, ska efterskänkas eller nedsättas till den del förutsättningarna för personens eller familjens försörjning eller personens lagstadgade försörjningsplikt äventyras av att avgiften tas ut. Avgiften kan även nedsättas eller efterskänkas om det är befogat med beaktande av vårdsynpunkter.
Bestämmelser i den föreslagna socialvårdslagen som relaterar till hemservice är bl.a. 46 § enligt vilken en socialarbetare fattar beslut som tryggar vård och omsorg för klienter som behöver särskilt stöd får service, och 33 § som stadgar om att information om socialservicen och på vilka grunder den kan fås och hur den ska sökas ska publiceras på ett lättillgängligt och lättförståeligt sätt. Beviljandet och ordnandet av hemservice ska grunda sig på förvaltningsbeslut, där ställning tas till såväl ordnandet av servicen som till klientavgiften.
För paragrafens detaljmotivering i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 118.
20 § Hemvård. Avvikelser föreslås från Finlands socialvårdslag.
På Åland ansvarar kommunerna enligt 19 § i socialvårdslagen för hemservice och ÅHS för hemsjukvård enligt 38 § i landskapslagen om hälso-och sjukvård. Enligt 38 § 2 mom. i ÅHS-lagen kan ÅHS ordna hemservice. I dagsläget förekommer s.k. sammanhållen hemvård på Åland genom frivilliga avtal mellan kommunerna och ÅHS. 15 av kommunerna har avtal med ÅHS om sammanhållen hemvård. Med sammanhållen hemvård har man möjliggjort för hemservice och hemsjukvård att helt eller delvis kombineras och att vissa arbetsuppgifter som ligger inom hemsjukvården kan utföras av personal inom hemservicen och att vissa uppgifter inom hemservicen kan utföras av personal inom hemsjukvården.[29] De vårduppgifter som kommunens hemservicepersonal utför förutsätter att den anställda personen inom kommunens hemservice fått åtgärden delegerad till sig av ansvarig läkare vid ÅHS.
Den åländska socialvårdslagen och ÅHS-lagen föreslås ändras så att hemvård bestående av socialvårdens hemservice och ÅHS hemsjukvård inte längre är frivilligt, utan tvingande för den kommunala socialservicen och ÅHS. Begreppet sammanhållen hemvård föreslås ersättas med samma begrepp som i Finland, hemvård. Hemvård ska ingå i den överenskommelse som ska ingås mellan ÅHS och den kommunala socialservicen, se nedan under detaljmotiveringen till 69 § om samverkansavtal.
21 § Boendeservice. Enbart en mindre avvikelse från Finlands socialvårdslag föreslås i 5 mom. där ett tillägg görs om att socialvårdens uppgift är att verka för att en klient som får boendeservice av ansvarig myndighet får behovsenliga rehabiliterings- och hälso- och sjukvårdstjänster. Tillägget görs för att förtydliga att socialvården på Åland ingår i en separat organisation från hälso- och sjukvården, och därmed kan inte socialvården ansvara för hur ÅHS tillhandahåller hälso- och sjukvårdstjänster för personer vid serviceboenden eller för hur ÅHS eller annan myndighet tillhandahåller rehabiliteringstjänster för personer vid serviceboenden utöver socialvårdens ansvarsområde. Även i det föreslagna 6 mom. föreslås en avvikelse beträffande att samverkansavtal enligt 69 § i förevarande lagförslag ska ingås så att ÅHS tjänster och övrig social vård och omsorg vid serviceboendet bildar en funktionell helhet för klienten. ÅHS ansvarar i enlighet med det föreslagna 37 § 5 mom. i ÅHS-lagen för rehabiliterings-och hälso- och sjukvårdstjänster för klienter som får boendeservice inom den kommunala socialvården. Detta ansvar åligger ÅHS redan i dagsläget. Avsikten med den föreslagna bestämmelsen i ÅHS-lagen är att förtydliga gällande rättsläge. Beträffande ÅHS:s ansvar för rehabilitering saknas dock i dagsläget närmare bestämmelser, vilket landskapsregeringen avser att ta fram.
Ordnande av tillfälligt boende är en typisk del av socialvårdens boendeservice och omnämns specifikt i paragrafens föreslagna 1 mom. Tillfälligt boende ordnas vid olika krissituationer och målet är alltid en flytt till en mer permanent boendeform. Skyldigheten att ordna tillfälligt boende omfattar såväl en skyldighet att sörja för att kommunen har tillräckligt med serviceformer för att ordna tillfälligt boende som en skyldighet att se till att personer som behöver hjälp har möjlighet att vid behov få brådskande hjälp. Tillfälligt boende som tillhandahålls som så kallad nödinkvartering kan också inbegripa mat och annan akut hjälp.[30]
Om en person som vistas olagligt på Åland är i behov av brådskande hjälp ska personen i första hand hänvisas till den kommunala myndighet som ansvarar för socialvården för att bedöma behovet av stöd. Barn som vistas olagligt i landet har rätt till service enligt barnskyddslagen.[31]
Med personer som vistas olagligt i Finland och på Åland menas personer som enligt utlänningslagen inte har rätt att vistas i Finland. En asylsökandes vistelse i Finland blir olaglig när ett avslag på asylansökan har vunnit laga kraft eller när det fattats ett verkställbart beslut om att personen ska avlägsnas ur landet. Dessa personer omfattas inte längre av mottagningstjänster.
Syftet med landskapslagen (2015:117) om skyddshem är att säkerställa heltäckande skyddshemstjänster av god kvalitet för personer som är utsatta för våld i nära relationer eller som lever under hot om sådant våld. Med skyddshemstjänster avses enligt lagens 5 § omedelbar krishjälp, skyddat boende dygnet runt samt psykosocialt stöd, rådgivning och vägledning som skyddshemmet i akuta situationer erbjuder dem som blivit utsatta för våld i nära relationer eller som lever under hot om sådant våld. Landskapsregeringen sörjer för tillgången till skyddshemstjänster så att det för invånarna i hela landskapet erbjuds och finns tillgång till tillräckligt med tjänster i förhållande till behovet. Landskapsregeringen ingår avtal om produktion av skyddshemstjänster med producenterna för högst fem år i sänder.[32]
Enligt den föreslagna paragrafens 2 mom. ska kommunen ordna stödboende, t.ex. för personer som varit utsatta för våld i nära relationer. För en våldsutsatt person och dennes barn som ska lämna att skyddshem kan det vara av avgörande betydelse för tryggheten att stödboende ordnas och det kan även ha en brottsförebyggande funktion vid hot om våld.[33]
I övrigt hänvisas beträffande detaljmotivering till paragrafen till RP 164/2014 rd s. 120 - 121.
22 § Service på en institution. Enbart en mindre avvikelse föreslås från Finlands socialvårdlag där ett eget 3 mom. föreslås.
I 1 mom. stadgas att långvarig vård och omsorg får tillhandahållas på institution endast om det med hänsyn till personens hälsa eller säkerhet är motiverat, eller om det finns en annan i lag särskilt föreskriven grund för det. I 14 a § i Finlands lag om stödjande av den äldre befolkningens funktionsförmåga finns en bestämmelse om att en äldre persons servicebehov får tillgodoses med långvarig institutionsvård endast om det finns medicinskt motiverade skäl eller skäl som anknyter till klient- eller patientsäkerheten. Motsvarande bestämmelser ingår i den föreslagna äldrelagen för Åland.
I 2 mom. föreskrivs bl.a. om rehabilitering. Med rehabilitering som ingår i omvårdnaden avses inom socialvården verksamhet som förbättrar eller upprätthåller funktionsförmågan, och rehabiliterande arbetsmetoder ska beaktas i det vardagliga arbetet.
3 mom. har inte någon motsvarighet i Finlands socialvårdslag. Det föreslås att motsvarande definition som i dagsläget gällande vad kommunens uppdrag är beträffande vård på institution tas in den åländska bestämmelsen. I den motsvarande bestämmelsen om anstaltsvård i 24 § i socialvårdslagen (FFS 710/1982), som med vissa avvikelser gäller på Åland i enlighet med landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård, avses med anstaltsvård, vård, uppehälle och rehabiliterande verksamhet i sådan verksamhetsenhet inom socialvården som lämnar fortlöpande vård. I enlighet med 2 § 1 mom. 7 punkten i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård, ska på Åland begreppet anstaltsvård benämnas institutionsvård, och vården som avses i 24 § ska på Åland omfatta omsorg samt sådan sjukvård som inte kräver sjukhusvård. I enlighet med detaljmotiveringen till bestämmelsen, LF nr 28/2010 - 2011 ska med sjukhusvård avses vård som i enlighet med en medicinsk bedömning ges vid någon av ÅHS’ kliniker eller enheter. Motsvarande tillämpning bör gälla även efter att den föreslagna nya socialvårdslagen träder i kraft på Åland.
Enligt 37 § 5 mom. i ÅHS-lagen ansvarar ÅHS i dagsläget för läkartjänster för de äldre vid de kommunala offentliga institutionerna som finns i landskapet. Avsikten är att detta ansvar ska utvidgas till även övriga klientgrupper som får vård- och omsorg vid en institution, se förslag till ändring av 37 § i ÅHS-lagen i förevarande lagförslag. Beträffande de läkartjänster som ÅHS ska tillhandahålla för klienter vid de offentliga institutionerna i landskapet Åland ska den kommunala socialvården och Ålands hälso- och sjukvård samarbeta så att Ålands hälso- och sjukvårds tjänster och övrig rehabilitering, vård och omsorg vid institutionen bildar en funktionell helhet för klienten. Beträffande samarbetet mellan den kommunala socialvården och Ålands hälso- och sjukvård ska samverkansavtal ingås enligt 69 §.
I övrigt hänvisas beträffande detaljmotiveringen av paragrafen till RP 164/2014 rd s. 121 - 122. Beaktas bör dock beträffande tillämpningen av 1 mom. att det på s. 122 felaktigt står att långvarig vård och omsorg endast får tillhandahållas på institution om det finns medicinska grunder för detta. Detta överensstämmer inte med lagtexten, som stadgar att långvarig vård och omsorg får tillhandahållas på institution bara om det med hänsyn till personens hälsa eller säkerhet är motiverat, eller om det finns en annan i lag förskriven grund för detta.[34]
23 § Service som stöder rörligheten. Endast två mindre avvikelser föreslås från Finlands socialvårdslag.
I 1 mom. föreslås att begreppen anrops- och servicetrafik inte tas in i den åländska socialvårdslagen, då dessa begrepp inte används på Åland i dagsläget i trafiklagstiftningen.
I lagförslagets 3 mom. 4 punkten föreslås att begreppet färdtjänstbil används istället för begreppet invalidtaxi. Begreppet färdtjänstbil används på Åland i 5 § i landskapslagen (2011:36) om tillämpning av fordonslagen.
Service som stöder rörligheten ordnas för personer som inte klarar av att självständigt använda egna transportmedel eller kollektivtrafik p.g.a. nedsatt funktionsförmåga, sjukdom, skada eller motsvarande orsak, och som behöver service som stöder rörligheten för att kunna sköta sådant som hör till det dagliga livet. Service som stöder rörligheten ordnas främst för äldre med nedsatt funktionsförmåga p.g.a. ålder och som inte har rätt till transporttjänster för gravt handikappade enligt handikappservicelagen. Lagen innehåller inte någon omfattning av servicen som stöder rörligheten, utan omfattningen är beroende av klientens uppskattade individuella behov. I första hand bör en tillräcklig och tillgänglig kollektivtrafik utvecklas som även den del av befolkningen som har nedsatt rörelseförmåga har möjlighet att nyttja. Landskapsregeringen har avgett ett lagförslag om kollektivtrafiktjänster till lagtinget, vilket är under behandling och vars syfte är att främja utvecklingen av kollektivtrafiken på Åland så att allmänheten har tillgång till sådana nödvändiga kollektivtrafiktjänster som svarar mot det dagliga behovet av att förflytta sig.
Det bör uppmärksammas att serviceformen service som stöder rörligheten i den föreslagna nya socialvårdslagen utgör en separat form av service. I dagsläget ingår transport-och följeslagarservice (färdtjänst) i 9 § om hemservice i socialvårdsförordningen (FFS 607/1983), vilken gäller på Åland med stöd av 1 § 1 mom. 1 punkten i landskapsförordningen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård.
För paragrafens detaljmotivering i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 122 - 123.
24 § Alkohol-och drogarbete. Enbart mindre avvikelser föreslås från Finlands socialvårdslag i 4 mom.
I 2 mom. stadgas om vilka serviceformer socialvårdens alkohol- och drogarbete omfattar. Utöver den särskilda servicen i paragrafen erbjuds personer med missbruksproblematik vanliga socialvårdstjänster i 14 § bl.a. för att stöda den sociala funktionsförmågan och livshanteringen till följd av missbruk och för att stödja boendet. Genom servicen stöds nykterhet medan man ser till att den oundgängliga omsorgen som avses i 19 § grundlagen förverkligas också för dem som har ett pågående missbruk.
I 3 mom. bör beaktas att gravida ges subjektiv rätt att omedelbart få tillräcklig socialservice som främjar alkohol-och drogfrihet. En motsvarande bestämmelse om gravidas rätt till sådana tjänster som är nödvändiga för att gravida kvinnor och deras ofödda barn ska ges särskilt skydd finns i 48 § 1 mom. i ÅHS-lagen. I 35 § i den föreslagna socialvårdslagen finns en bestämmelse om att en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården ska styra den gravida kvinnan till att söka socialservice så att personens stödbehov kan bedömas. Om den gravida kvinnan inte själv vill ta kontakt och det är uppenbart att barnet kommer att behöva barnskyddets stödåtgärder genast efter födseln, ska en föregripande barnskyddsanmälan göras enligt 25 § c i barnskyddslagen, tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av barnskyddslagen.
Ändamålsenligt stöd och service vid missbruk förutsätter ofta tillgång till både socialvårdens och hälso- och sjukvårdens tjänster, inklusive de som rör psykisk hälsa, samt vid behov även annan service som rör boende och sysselsättning. I enlighet med RP 164/2014 rd s. 101 - 103 är det som huvudregel fråga om sjukvård när en person får service på medicinska grunder och om socialvårdsservice när servicebehovet har bedömts enligt socialvårdslagstiftningen och servicen grundar sig på kriterierna för beviljande av servicen i denna.
I 4 mom. föreslås att begreppet mentalvårdsarbete på Åland benämnas förebyggande av psykisk ohälsa, vilket motsvarar begreppsanvändningen i 35 § i landskapslagen om hälso- och sjukvård. Till följd av att hälso-och sjukvården på Åland organisatoriskt finns på landskapsnivå inom ÅHS och inte på kommunal nivå som i Finland, föreslås en avvikelse där ÅHS uttalas som socialvårdens samarbetspart gällande arbete för psykisk ohälsa och alkohol-och drogarbete. För tillämpningen av momentet ställs krav på god samverkan mellan kommunen och hälso- och sjukvården för att en fungerande helhet ska uppnås beträffande alkohol- och drogarbetet och arbetet för att förebygga psykisk ohälsa.
I 41 § ÅHS-lagen regleras ÅHS ansvar avseende alkohol- och drogarbetet. I 3 mom. finns en motsvarande bestämmelse om att det alkohol- och drogarbete som utförs av ÅHS ska planeras och genomföras så att det bildar en funktionell helhet tillsammans med alkohol och drogarbetet och arbetet för psykisk hälsa i kommunerna. Krav på samarbete mellan olika berörda sektorer och myndigheter, inklusive socialvården- och hälso-och sjukvården, finns redan i dagsläget i 9 § i lagen om missbrukarvård (FFS 41/1986), vilken gäller på Åland med stöd av 71 § självstyrelselagen. För att säkerställa att kravet på samarbete i 4 mom. förverkligas, föreslås i detta lagförslag en särskild bestämmelse om samverkansavtal i 69 §. Det föreslås att det tas in en hänvisning till denna bestämmelse i momentet.
Beträffande detaljmotiveringen till paragrafen i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 123.
25 § Förebyggande av psykisk ohälsa. Enbart mindre avvikelser föreslås från Finlands socialvårdslag. Begreppet mentalvårdsarbete föreslås ersättas med begreppet förebyggande av psykisk ohälsa i 1, 2 och 3 mom. Begreppet förebyggande av psykisk ohälsa används i 29, 30 och 35 §§ i landskapslagen om hälso- och sjukvård gällande ÅHS skyldighet förebygga psykisk ohälsa bland elever inom ramen för skolhälsovård (29 §), ÅHS skyldighet att inom ramen för studerandehälsovården ordna hälso- och sjukvård för de studerande, vilket inkluderar förebyggande av psykisk ohälsa (30 §), samt ÅHS skyldighet att sträva efter att förebygga psykisk ohälsa hos invånarna på Åland (35 §). 35 § i ÅHS-lagens definition av förebyggande av psykisk ohälsa omfattar handledning och rådgivning gällande faktorer som skyddar och hotar den psykiska hälsan som ingår i hälso- och sjukvården, att ge psykosocialt stöd till individer och familjer, samt att samordna det psykosociala stödet i exceptionella situationer, vilket i stor utsträckning motsvarar det föreslagna 1 mom. och 2 mom. 1 - 2 punkterna i förevarande lagförslag, varför motsvarande begreppsanvändning föreslås.
Enligt 40 § 1 mom. i landskapslagen om hälso- och sjukvård ansvarar ÅHS för att ordna sådant arbete för psykisk hälsa som behövs för att främja hälsan och välfärden för invånarna i landskapet. ÅHS´ arbete för psykisk hälsa definieras i 2 mom. som att undersöka och behandla samt ge medicinsk rehabilitering i samband med psykiska symptom och sjukdomar. Enligt 3 mom. ska det arbete för psykisk hälsa som utförs av ÅHS planeras och genomföras så att det bildar en funktionell helhet tillsammans med den kommunala socialvården.
I 2 mom. 1 punkten föreskrivs om handledning och rådgivning. Rådgivningen ska hjälpa och stöda klienter i vissa ärenden, medan handledningen är mer omfattande, se detaljmotiveringen ovan till 16 §.
I 2 mom. 2 punkten stadgas om samordning av det psykosociala stödet till individen och samhället i akuta och traumatiska situationer. Socialvården ansvarar t.ex. i dessa situationer för ordnandet av nödinkvartering enligt lagförslagets 21 §, socialt arbete och tjänster som gäller psykosocialt stöd och vård, samt för upprätthållandet av en socialjour enligt 29 §.
Personer med psykisk funktionsnedsättning som har särskilda svårigheter att söka och få behövliga social- och hälsovårdstjänster definieras som en klient i behov av särskilt stöd i 3 § i den föreslagna åländska socialvårdslagen.
I 3 mom. föreskrivs om att arbetet för förebyggande av psykisk ohälsa som utförs inom kommunen ska planeras och genomföras så att det bildar en funktionell helhet tillsammans med det övriga arbetet för förebyggande av psykisk ohälsa som utförs i kommunen inom andra sektorer samt med ÅHS:s arbete för psykisk hälsa enligt 40 § i landskapslagen om hälso- och sjukvård. Det föreslås att kommunerna och ÅHS ska åläggas att ingå samverkansavtal beträffande detta samarbete. Om samverkansavtal föreskrivs i 69 § i förevarande lagförslag.
För paragrafens detaljmotivering i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 123 - 124.
26 § Rådgivning i uppfostrings-och familjefrågor. Ingen avvikelse föreslås från Finlands socialvårdslag. Bestämmelsen motsvarar i dag gällande bestämmelse i 19 § i socialvårdslagen (FFS 710/1982), tillämplig på Åland med stöd av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård, med den skillnaden att forskning gällande vård som främjar barnets utveckling ingår i den föreslagna 68 §.
I 3 mom. styrs rådgivning i uppfostrings-och familjefrågor till att skötas integrerat med hälso- och sjukvårdens service. På Åland sker inte någon sammanslagning av socialvården och hälso-och sjukvården. Däremot ska rådgivning i uppfostrings- och familjefrågor enligt den föreslagna bestämmelsen tillhandahållas sektorsövergripande genom samarbete mellan experter på socialt arbete, psykologi och medicin och vid behov tillsammans med andra experter. I dagsläget sköts rådgivningen i uppfostrings och familjefrågor genom att kommunerna köper dessa tjänster av Folkhälsan på Åland. I enlighet med lagförslagets 36 § ska en yrkesutbildad person inom socialvården ansvara för helhetsbedömningar av socialvårdsbehovet, vilket ställer krav på att rådgivning i uppfostrings- och familjefrågor, oberoende av hur servicen ordnas, fungerar i nära samarbete med kommunernas socialservice.
Gällande detaljmotiveringen till paragrafen i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 124 med den avvikelsen att rådgivning i uppfostrings- och familjefrågor på Åland, i enlighet med de yrkesverksammas respons vid framtagandet av underlag till lagberedningen om lagförslag om ny landskapslag om socialvård, inte bör fästa särskild uppmärksamhet på behovet av stöd hos en viss åldersgrupp, medan beredningen i Finland anser att särskild uppmärksamhet i Finland ska riktas mot behov av stöd gällande rådgivning i uppfostrings- och familjefrågor hos barn i puberteten och deras föräldrar.[35]
27 § Övervakning av umgänge mellan barn och föräldrar. I sak samma bestämmelse som i Finlands socialvårdslag föreslås. Begreppet barnets bästa föreslås dock där motsvarande begrepp i Finlands socialvårdslag är barnets intresse. För en motivering till val av begrepp, se ovan under detaljmotiveringen till 5 §. Bestämmelsen reglerar området barns rättsliga ställning, vilket i enlighet med 27 § 7 punkten i självstyrelselagen är riksbehörighet. Bestämmelsen trädde i kraft även för Ålands del den 1 april 2015. I enlighet med 19 § 3 mom. i självstyrelselagen föreslås bestämmelsen ingå i den åländska socialvårdslagen, då det fungerar upplysande och bidrar till att skapa enhetlighet och överskådlighet i den åländska socialvårdslagen.
Enligt 3 mom. ska övervakaren ha en för uppgiften lämplig yrkesexamen eller någon annan lämplig utbildning. Det är arbetsgivarens uppgift att bedöma vilken yrkesexamen eller utbildning som är lämplig för uppgiften. Av vikt är att arbetsgivaren ser till att övervakaren får tillräckliga anvisningar och inskolning i arbetsuppgiften. [36]
För paragrafens detaljmotivering hänvisas till RP 164/2014 rd s. 124 - 125.
28 § Annan socialservice. Avvikelser föreslås från Finlands socialvårdslag i 1 och 3 mom.
I 1 mom. föreslås att motsvarande bestämmelser som i 27 b § i Finlands socialvårdslag om ledighet för personer som vårdar en anhörig eller närstående tas in. Avsikten med att ta in bestämmelsen i 28 § är lagtekniskt för att kunna bibehålla samma paragrafnumrering som i Finlands socialvårdslag, vilket underlättar t.ex. om handböcker framtagna i anslutning till Finlands socialvårdslag används, då enbart mindre avvikelser behöver göras för att anpassa dessa till åländska förhållanden.
Innehållsmässigt föreslås enbart en mindre avvikelse från Finlands socialvårdslag gällande bestämmelsen om ledighet för personer som vårdar en anhörig eller närstående. Avvikelsen gäller laghänvisningen till lagen om stöd för närståendevård, vilken gäller på Åland med stöd av 1 § 1 mom. 5 punkten i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård. Bestämmelsen gäller för de personer som avses i 11 § 10 punkten i förevarande lagförslag.
Avsikten med bestämmelsen är att den kommunala socialvården ska stödja de anhöriga och närstående som uppfyller förutsättningarna för att vara närståendevårdare i enlighet med 3 § i närståendevårdarlagen, men som inte har ingått avtal om närståendevård. I praktiken har en betydande andel av de personer på Åland som långvarigt vårdar en anhörig eller närstående inte ingått avtal om närståendevård, och omfattas därmed inte av närståendevårdarlagens bestämmelser om ledighet. För att förbättra situationen för dem som vårdar anhörig eller närstående är det därför av vikt att ge den kommunala socialvården incitament att enligt egen prövning ordna ledighet för dessa personer genom att ordna ändamålsenlig avlösarservice under ledigheten. De lediga dagarna är tänkta att utgöra en form av lättare stödform innan närståendevårdarförhållandet som baserar sig på ett avtal om närståendevård inleds.
En förutsättning för ledighet är att vården är bindande och att vårdaren behöver stöd, och även att den vård och omsorg som den anhöriga eller närstående ger har antecknats i vård- och serviceplanen. Kommunen är skyldig att sörja för att vården av den vårdbehövande ordnas på ett ändamålsenligt sätt under vårdarens ledighet. Bestämmelsen överensstämmer med motsvarande bestämmelse i lagen om stöd för närståendevård och kommunen har tillgång till motsvarande metoder för att ordna vården under ledigheten. Liksom inom närståendevården kan vården av den vårdbehövande ordnas t.ex. som kortvarig familjevård. Vården under ledigheten kan även ordnas som sådan avlösarservice enligt uppdragsavtal som avses i 4 a § i lagen om stöd för närståendevård. Beträffande klientavgift finns redan i dagsläget sedan 1 juli 2016 en bestämmelse i 6 c § i klientlagen, för vilken ingen avvikelse har tagits in i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård.
Motsvarigheter till 2 mom. finns i 4l och 4m §§ i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av barnskyddslagen, samt i 9 och 13 §§ i socialvårdsförordningen, som gäller med stöd av landskapsförordningen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård. Genom att stödåtgärderna inom barnskyddets öppenvård flyttas till den föreslagna landskapslagen om socialvård, föreslås motsvarande bestämmelser i den åländska blankettlagen om barnskydd upphävas, vilket ingår i lagförslaget till ändring av blankettlagen om barnskydd i detta lagförslag. Genom bestämmelsen kan service i anslutning till semesterfirande p.g.a. sociala skäl ordnas för t.ex. äldre personer. Bestämmelsen innehåller inte några utvidgade uppgifter, men gör det t.ex. möjligt att erbjuda barnfamiljer stödfamilj utan att barnfamiljen är klient hos barnskyddet. På motsvarande sätt som i dagsläget kan även den kommunala socialvården ordna tjänster som inte uttryckligen nämns i den föreslagna lagen eller ordna sådana tjänster som nämns i lagförslaget för andra klientgrupper än de i första hand avsedda. Till exempel kan stödfamilj ordnas även för andra än för barnfamiljer, familjearbete ordnas även för familjer där ett vuxet barn sköter sina föräldrar, eller en utbildad stödperson ordnas för ett barn vid barnets föräldrars skilsmässa.
Med referensgruppsverksamhet som ingår i 2 mom. avses en grupp som består av personer som befinner sig i samma situation och som därigenom kan förstå och stöda varandra. Avsikten är att personerna i en referensgrupp lär sig att känna igen sina egna styrkor och resurser. Gruppen handleds vanligen av en yrkesutbildad person men även andra former av referensgruppsstöd förekommer. Referensgruppsverksamhet ordnas på Åland t.ex. som läger för barn och ungdomar med erfarenhet av missbruk eller psykisk ohälsa i familjen, som avlastnings- eller lägerverksamhet för familjer eller personer med intellektuell funktionsnedsättning, som föräldrautbildning och som stödgrupper för föräldrar till barn med osynliga funktionsnedsättningar. Referensgruppsverksamhet kan även ordnas i anslutning till semesterarrangemang.[37]
Semester och rekreationsverksamhet i 1 mom. kan t.ex. ordnas under skollov för att tillgodose familjers behov där vårdnadshavarna är utmattade. Den kommunala socialvården kan ordna servicen i egen regi, genom att köpa in tjänsten eller genom att bevilja ekonomisk ersättning till klienten för att stödja deltagandet i verksamheten.
Beaktas bör att en avgift som fastställs för socialvårdsservice i enlighet med 11 § i klientavgiftslagen, tillämplig på Åland genom 1 § 1 mom. 2 punkten i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård, ska efterskänkas eller nedsättas till den del förutsättningarna för personens eller familjens försörjning eller personens lagstadgade försörjningsplikt äventyras av att avgiften tas ut. Avgiften kan även nedsättas eller efterskänkas om det är befogat med beaktande av vårdsynpunkter.
Ett 3 mom. föreslås intas, där den kommunala socialvården åläggs att förbereda stödpersoner och stödfamiljer för uppdraget samt vid behov ordna utbildning och handledning för stödpersoner och stödfamiljer. Motsvarande bestämmelse ingår inte i Finlands socialvårdslag. Familjevårdare tryggas rätten till förberedande utbildning, förberedelse, arbetshandledning och fortbildning med stöd av 7 § i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av familjevårdarlagen (FFS 312/1992). Närståendevårdare ska av den kommunala socialvården enligt 3a § 1 mom. i närståendevårdarlagen, tillämplig på Åland genom 1 § 5 punkten i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård, vid behov beredas och ges utbildning för vårduppdraget. Genom förevarande föreslagna moment ges stödpersoner och stödfamiljer motsvarande rätt.
Stödpersonsverksamhet bygger oftast på trygga vuxna med en stabil livssituation som vill dela med sig av sin tid och som vill stöda ett barn eller en ungdom. Stödpersonen eller stödfamiljen förbinder sig att en viss tid samarbete med både socialförvaltningen och den unge och den unges familj. Stödpersonen eller stödfamiljen får en ersättning för uppdraget i form av ett arvode och kostnadsersättning från kommunen. Det uppställs inte några krav i lag på särskild utbildning för att verka som stödperson eller stödfamilj. Den kommunala socialvården bedömer personens eller familjens lämplighet för det aktuella uppdraget som stödperson eller stödfamilj.
Landskapsregeringen har gjort en överenskommelse med brottsregistercentralen om att kontroll av brottslig bakgrund även ska kunna göras beträffande stödpersoner och stödfamiljer. Den åländska lagstiftningen behöver kompletteras beträffande detta, vilket är under beredning.
29 § Socialjour. En avvikelse från Finlands socialvårdslag föreslås i 1 mom. beträffande omfattningen av socialjourens verksamhet. På Åland ska socialjouren verka utom kontorstid på vardagar och helger. Samordningen av socialvården inom ramen för KST-myndigheten kommer att trygga tillgängligheten till socialvårdens personal så att dessa alltid kan nås även utanför jourtid. Detta innebär i praktiken tillgänglighet dygnet runt till socialvården i brådskande fall. Enligt förevarande lagförslags 12 § har alla som vistas i en kommun rätt att i brådskande fall få socialservice. En mindre avvikelse föreslås även beträffande de myndighetsbenämningar som avviker från benämningarna i Finlands socialvårdslag.
Enligt 40 a § i nu gällande socialvårdslag på Åland (FFS 710/1982), vilken tillämpas på Åland med stöd av 1 § mom. 1 punkten i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar av socialvård, är kommunerna skyldiga att bedöma ett brådskande behov av socialvård utan dröjsmål. Detta förutsätter i praktiken att jourverksamhet upprätthålls. Jourverksamheten har dock på Åland hittills enbart omfattat barnskydd. Att socialjouren uttryckligen ska omfatta alla åldrar även på Åland innebär en viss utvidgning av jourens arbete. De yrkesverksamma inom jouren på Åland gör dock bedömningen att arbetsmängdens ökning blir marginell, och att nuvarande bemanning är tillräcklig.[38] Behörighetskraven för dem som arbetar i jourverksamheten blir fortsättningsvis socialarbetarebehörighet i och med att jouren hanterar barnskyddsärenden. Privatpersoner kontaktar myndigheter som verkar dygnet runt, som vid behov förmedlar ärendet vidare till socialjouren.
Det viktigaste i socialjourens arbete är att bedöma behovet av fortsatta tjänster som klienten ska erbjudas och en smidig samordning av dem. Jourarbete förutsätter en övergripande och snabb analys av situationen och beslut måste ofta fattas snabbt utgående från knapphändig information. Till socialjourens arbetsområde hör inte situationer som kan lösas inom annan dygnet runt verksamhet, eller situationer som inte kräver omedelbart ingripande, utan som kan lösas under kontorstid nästa dag.[39]
Socialjouren kommer fortsättningsvis att fokusera på barnskyddssituationer inom familjer, hanterandet av krissituationer bland unga samt på familjevåldssituationer tillsammans med polisens insatser. Vuxna utgör en klientgrupp som kan förväntas få stöd av den åländska socialjouren, t.ex. genom att ordna akut boende eller akut utkomststöd. Eldsvådor, trafikolyckor, närståendes plötsliga död, försvinnanden och störningssituationer som gäller större grupper av personer är andra situationer som kan leda till behov av social service utanför den kommunala socialservicens normala arbetstider, och där socialjouren kan förväntas träda in.
Socialjourens klientärenden är kortvariga. Jourens viktigaste arbete är att bedöma klientens behov av fortsatt socialservice, och att hänvisa vidare till och se till att servicen finns att tillgå för klienten. Socialjouren ansvarar för att de klienter som är i behov av oundgänglig service och trygghet erbjuds detta efter kontakten till socialjouren, om klienten inte kan få servicen på annat håll.[40]
I 2 mom. ingår en bestämmelse om att socialjouren ska samarbeta med hälso- och sjukvårdens jour, räddningsväsendet, polisen, alarmcentralen och vid behov med andra aktörer. Också 41 § i detta lagförslag om sektorsövergripande samarbete styr socialvården och andra aktörer att gemensamt tillhandahålla tjänster så att socialvården och vid behov de övriga förvaltningsområdens tjänster bildar en helhet som tillgodoser klientens intressen. Ålands hälso- och sjukvård ansvarar enligt 43 § i landskapslagen om hälso-och sjukvård för akutsjukvård, vilken även omfattar psykiatrisk vård, missbrukarvård och psykosocialt stöd. Enligt 44 § i landskapslagen om hälso-och sjukvård, om den prehospitala akutsjukvården, ska ÅHS vid behov ordna kontakt till psykosocial stödverksamhet för en patient eller dennes närstående eller andra som har del i händelsen som föranlett akutsjukvården. Den föreslagna bestämmelsen i 25 § 2 mom. 2 punkten i detta lagförslag om förebyggandet av psykisk ohälsa inbegriper samordning av det psykosociala stödet till individen och samhället i akuta och traumatiska situationer. Innehållet i paragrafen överensstämmer med 35 § i landskapslagen om hälso- och sjukvård om bestämmelser om förebyggande av psykisk ohälsa. Samordningen av psykosocialt stöd är således en uppgift som ålagts såväl socialvården som hälso- och sjukvården. I krissituationer och vid störningar innebär psykosocialt stöd att hjälpa människor på bred bas. Utöver psykiskt stöd och uppgifter inom socialarbetet inbegriper stödet praktisk hjälp som säkerställer kontakterna och informationen mellan offren och deras närstående samt omsorg om de grundläggande behoven, såsom logi, matförsörjning och kläder.[41]
4 kap. Tillhandahållande av socialvård
30 § Centrala principer. Ingen avvikelse föreslås från Finlands socialvårdslag. För paragrafens detaljmotivering i dess helhet hänvisas till RP 164/2014 rd s. 126 - 128.
31 § Hörande av klienten och klientens rätt att få redogörelse för olika alternativ. Avvikelser föreslås från Finlands socialvårdslag beträffande laghänvisningar till den lagstiftning som gäller på Åland. Avsikten med paragrafen är att fungera informativt beträffande var bestämmelser finns gällande hörande av klienten och gällande klientens rätt att få en redogörelse om olika alternativ som kan komma i fråga i hans eller hennes ärende. För att socialvården ska kunna förverkligas utgående från klientens intresse, där klienten deltar i och påverkar handläggningen av sitt ärende, är det av avgörande betydelse att klienten hörs och ges tillräcklig information om olika alternativ och dess effekter. Klienten ska få information om olika sätt på vilket servicen kan genomföras och information om vilka rättigheter han eller hon har enligt lag. Om klienten har möjlighet att få service både med socialvårdslagen och speciallagstiftningen som grund, ska klienten informeras om detta. Personalen ska på eget initiativ ge denna information, och inte enbart på klientens begäran.
Informationen och kommunikationen i klientens ärende ska ske på ett tillgängligt sätt. Tillgänglig information och kommunikation är lätt att läsa, se, höra och förstå. Informationen ska ges på ett sådant sätt att klienten i tillräckligt stor utsträckning förstår informationen, där klientens ålder, utbildning, modersmål, kulturella bakgrund och andra personliga egenskaper beaktas.[42] Det är även av stor vikt att den kommunala socialvården i sitt skriftliga arbete t.ex. vid upprättandet av klientplaner samt vid beslutsfattande använder ett språk som är lättförståeligt. I 6 § i förvaltningslagen för landskapet Åland finns ett krav på gott språkbruk, vilket innebär att myndigheterna ska använda ett sakligt, klart och begripligt språk. Vid behov ska personalen inom den kommunala socialvården se till att alternativa kommunikationsmetoder och kommunikationsmaterial som klienten kan ta till sig används. Om klienten och personalen inom den kommunala socialvården inte har ett gemensamt språk och personen p.g.a. funktionsnedsättning såsom hörsel- eller talskada inte kan göra sig förstådd, ska personalen inom den kommunala socialvården se till att personen får en tillräcklig uppfattning om ärendets innehåll och betydelse för honom eller henne, och se till att han eller hon kan uttrycka sin åsikt. En tillgänglig kommunikation baserar sig inte bara på muntligt språk eller allmänt skriftspråk, utan kommunikationen kan skötas med hjälp av t.ex. lättförståeligt språk, teckenspråk eller bilder och grafiska tecken. Av vikt är att kommunikationsmiljön hos myndigheten är utan fysiska och attitydmässiga hinder.
Enligt 3 § i lagen om tolkningstjänster för handikappade personer (FFS 2010/133), tillämplig på Åland genom landskapslag (2010:99) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om tolkningstjänster för handikappade personer, ska tolkningstjänst via FPA ordnas när en person med funktionsnedsättning inte med stöd av någon annan lag får tillräckligt och lämplig tolkning. Om det är fråga om ett ärende som inleds av en social myndighet, ska tolkning för en part som är allvarligt hörsel- eller talskadad och inte kan göras sig förstådd ombesörjas av myndigheten enligt 23 § i förvaltningslagen för landskapet Åland. Tolkningstjänsten med stöd av lagen om tolkningstjänster för handikappade personer tillhandahålls på Åland av FPA med stöd av Republikens presidents förordning (FFS 2011:18) om skötseln i landskapet Åland av förvaltningsuppgifter som rör tolkningstjänst för handikappade personer. Rätt till tolkningstjänst enligt 5 § har synhörselskadade, hörselskadade eller talskadade som på grund av sin funktionsnedsättning behöver tolkning bland annat för att kunna uträtta ärenden och vara samhälleligt delaktiga. Tolkningen gäller enligt 4 § 1 mom. 1 punkten förmedling av budskap på teckenspråk eller med någon metod som förtydligar kommunikationen.
För paragrafens detaljmotivering i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 128 - 129.
32 § Barns och unga personers åsikter och önskemål. Inga avvikelser föreslås från Finlands socialvårdslag.
I 1 mom. föreskrivs om att barn ska ges möjlighet till inflytande som motsvarar barnets ålder och utveckling i ärenden som gäller barnet självt. I och med att barnfamiljer i lagförslaget föreslås ges rätt till service som stöder familjen utan att vara klienter inom barnskyddet är det nödvändigt att allmänna procedurbestämmelser gällande barn och unga personer finns med i socialvårdslagen och inte enbart i barnskyddslagen. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar i sak 5 och 20 §§ i barnskyddslagen, tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av barnskyddslagen, samt 10 § 1 mom. i klientlagen, tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård, enligt vilken en minderårig klients önskemål och åsikter ska utredas och beaktas på det sätt som klientens ålder och utvecklingsnivå förutsätter.
Bestämmelsen tillämpas förutom på barn, på unga personer (18–24 år), vilka definieras i lagförslagets 3 § 1 mom. 5 punkten. Barnskyddslagens definition av en ung person är 18–20 år. Den föreslagna bestämmelsen tillämpas därmed på en vidare åldersmässig krets i jämförelse med barnskyddslagen. Alla klienters självbestämmanderätt och åsikt ska icke desto mindre redan idag beaktas vid ordnande av service genom socialvårdslagen enligt 8 § i lagen om klientens ställning och rättigheter, tillämplig på Åland genom landskapslagen om riksförfattningar socialvård.
I 2 mom. ingår en bestämmelse som begränsar ett barns rätt att få information, gällande att barnet inte i samband med utredandet av åsikt och hörande får ges sådan information som kan äventyra barnets utveckling eller som strider mot ett annat mycket viktigt privat intresse för barnet. Bestämmelsen är av vikt vid hörande enligt 28 § i förvaltningslagen för landskapet Åland. Enligt 30 § ska en part tillställas handlingarna i de frågor som hörandet gäller. Barnet ska således i samband med hörandet ges tillfälle att ta del av alla myndighetshandlingar som kan eller har kunnat inverka på ärendets behandling. Denna rätt begränsas av det föreslagna 2 mom., som fungerar som specialbestämmelse i förhållande till landskapslagen (1977:72) om allmänna handlingars offentlighet. Utlämnandet av information ska alltid bedömas utgående från barnets bästa. Om handlingarna innehåller t.ex. information om barnets föräldrar som allvarligt kan äventyra barnets psykiska välmående eller relation till föräldrarna kan det strida mot det föreslagna 2 mom. att lämna ut handlingarna. Gällande andras, t.ex. barnets vårdnadshavares rätt att ta del av handlingar, tillämpas landskapslagen om allmänna handlingars offentlighet. I sak finns en motsvarande bestämmelse i 20 § 4 mom. barnskyddslagen, tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämning i landskapet Åland av barnskyddslagen.
För paragrafens detaljmotivering i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 129 - 131.
33 § Tillgång till socialvård och dess tillgänglighet. Inga avvikelser föreslås från Finlands socialvårdslag. Innehållet i 1 mom. ingår i sak i 5 § 1 mom. i socialvårdslagen (FFS 710/1982), tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård. I rikslagstiftningen kommer bestämmelser om ordnandet av kommunal socialvård och om produktionen, finansieringen och utvecklingen, övervakningen och styrningen av densamma att ingå i lagen om ordnandet av social-och hälsovård, som är under beredning i Finland.
2 mom. stadgar om skyldigheten att se till att den allmänna kommunala socialservicen lämpar sig för alla. Utgångspunkten även för speciallagstiftningen är att den allmänna servicen är primär i relation till särskilda tjänster som riktas till vissa grupper.
I 3 mom. stadgas om möjlighet att ordna socialservice i anslutning till olika förvaltningsområdens basservice. Avsikten är att uppmuntra till samarbete mellan t.ex. socialvården och primärvården inom Ålands hälso- och sjukvård. I Finland har bestämmelsen förverkligats t.ex. genom att ordna lågtröskelmottagning för personer med missbruksproblematik och psykisk ohälsa med personal både från socialvården (missbrukarvårdens öppenvård) och hälsovården (primärvården). Detta är ett steg mot social- och hälsovårdscentraler. Även familjecenter har skapats i Finland. Familjecenter tillhandahåller servicehelheter som omfattar service för barnfamiljer vad gäller välfärd och hälsa, tidigt stöd för uppväxten och utveckling. I basservicen för barn och familjer råder en viss splittring av tjänster och svårighet för barn och familjer att få sina behov tillgodosedda förekommer. Målsättningen med familjecenter är att förstärka resurserna hos föräldrar, barn och familjer samt öka delaktigheten samt att se till att familjen blir bemött enligt de behov man har i högre grad, samt att tillhandahålla stöd och hjälp i ett tidigt skede. På en del ställen i Finland riktar sig familjecenter till familjer med barn under skolåldern och på andra ställen omfattar verksamheten även barn i skolåldern.[43]
4 mom. stadgar om att information om socialservice och hur man ansöker om service liksom kriterierna för att få service ska finnas tillgänglig. Informationen ska offentliggöras så att alla kommuninvånare jämlikt har tillgång till den och förstår den. Informationen ska publiceras på ett lättförståeligt och lättillgängligt sätt. Bestämmelser som kommer att inverka på detta område gällande publicering på t.ex. kommunernas webbplatser finns i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2102 om tillgänglighet avseende offentliga myndigheters webbplatser och mobila applikationer, det s.k. tillgänglighetsdirektivet, vars implementeringstid gick ut 23 september 2018. Direktivet har implementerats på Åland genom landskapslagen om tillgängliga webbplatser och mobila applikationer inom förvaltningen, som träder i kraft den 1 maj 2019.
För bestämmelsens detaljmotivering i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 131 - 132.
34 § Inledning och avslutning av en klientrelation i socialvården. Enbart en mindre avvikelse föreslås från Finlands socialvårdslag i 1 mom. där begreppet anställd föreslås användas istället för arbetstagare. Personer som arbetar inom den kommunala socialvården kan i enlighet med 57 § i kommunallagen (1997:73) för landskapet Åland beroende på arbetsuppgift antingen stå i ett offentligrättsligt anställningsförhållande som tjänsteman, eller i ett privaträttsligt anställningsförhållande som arbetstagare, varför begreppet arbetstagare är för snävt.
I 1 mom. finns bestämmelser om när ett socialvårdsärende inleds. Den föreslagna bestämmelsen följer samma principer om anhängiggörande av ärenden som barnskyddslagen. Ärendet inleds när en person själv kontaktar socialvården eller det på annat sätt blir känt att personen är behov av socialvård. I 17 § i förvaltningslagen för landskapet Åland finns allmänna bestämmelser om inledandet av ett förvaltningsärende.
I 2 mom. finns bestämmelser om när en klientrelation inleds. Klientrelationen inleds på ansökan eller när handläggningen av ett ärende som inletts på annat sätt påbörjats eller när en person ges socialservice. Socialvårdslagen (FFS 710/1982), vilken gäller på Åland med stöd av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård, har inte några exakta bestämmelser om inledandet och avslutandet av en klientrelation inom socialvården. Den föreslagna bestämmelsen bidrar till en tydligare klientprocess. Klientens rättigheter och skyldigheter enligt lagen om klientens ställning och rättigheter, tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård, gäller från och med att klientrelationen inleds. I 2 mom. i den föreslagna bestämmelsen finns även bestämmelser om när klientrelationen avslutas. Klientrelationen avslutas då det utgående från en bedömning av servicebehovet konstateras att klienten inte är i behov av socialservice. Klienten kan även vägra att ta emot service, varmed klientrelationen upphör såvida det inte finns lagstöd för att vidta åtgärder inom socialvården oberoende av klientens vilja.
Motsvarande bestämmelse i 4j § i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av barnskyddslagen föreslås upphävas och 26 § i barnskyddslagen (FFS 417/2008) om inledande av barnskyddsärende och utredning av barnskyddsbehovet tillämpas direkt som blankettbestämmelse, se förslaget till ändring av blankettlagen om barnskydd i förevarande lagförslag, så att en klientrelation inom barnskyddet inleds först när det utgående från bedömningen konstaterats att familjen behöver en klientrelation inom barnskyddet eller när barnet och dess familj tillhandahålls barnskyddstjänster redan innan bedömningen av servicebehovet är klar, t.ex. vid vidtagandet av brådskande barnskyddsåtgärder. Avsikten är att bedömningen av servicebehovet av socialvård i regel görs enligt den föreslagna socialvårdslagen för alla klienter. Om det t.ex. vid bedömningen av servicebehovet för ett barn vars hälsa och utveckling äventyras bedöms att det inte finns något behov av tjänster enligt barnskyddslagen, inleds inget klientskap inom barnskyddet.
För bestämmelsens detaljmotivering i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 132 - 133.
35 § Kontakt med socialvården för bedömning av servicebehovet. Avvikelser föreslås från Finlands socialvårdslag med beaktande av de myndigheter som verkar på Åland. Avvikelser från Finlands socialvårdslag föreslås även i 3 och 4 mom. i förtydligande syfte.
I 1 mom. förskrivs om andra myndigheters skyldighet då de är i kontakt med personer som är i behov av socialvård. De myndigheter som räknas upp i 1 mom. ska hänvisa personen att söka socialservice, eller om personen som är i behov av socialservice samtycker, direkt kontakta den kommunala socialvården, så att personens stödbehov kan bedömas. En till innehållet likartad, dock inte lika förpliktigande bestämmelse gällande de åländska myndigheternas allmänna serviceskyldighet, återfinns i 5 § i förvaltningslagen för landskapet Åland. Myndigheterna ska enligt 5 § 2 mom. i förvaltningslagen lämna upplysningar och ge vägledning till enskilda i frågor som är av sådan natur att de handläggs inom förvaltningen, och ska enligt 3 mom. om en fråga inte hör till myndighetens behörighet i mån av möjlighet hänvisa den enskilde till den behöriga myndigheten. I 1 mom. i lagförslaget har de åländska myndigheter som åläggs detta ansvar räknats upp. I momentet har även riksmyndigheter som omfattas av bestämmelsen tagits med, vilket är Finlands behörighet att lagstifta om, men vilket i enlighet med 19 § 3 mom. i självstyrelselagen är möjligt att ta in i den åländska socialvårdslagen då bestämmelsen i sak överensstämmer med motsvarande bestämmelse i Finlands socialvårdslag, och då riksmyndigheterna omnämns för att uppnå enhetlighet och överskådlighet i momentet.
I 2 mom. föreskrivs om de situationer där personens samtycke till att kontakta den kommunala socialvården inte kan fås, och personen uppenbart är oförmögen att svara för sin omsorg, hälsa eller säkerhet, eller då ett barns bästa kräver det. I dessa fall ska de myndigheter som avses i 1 mom. göra en anmälan om behov av socialvård till den kommunala socialvården utan hinder av bestämmelser om sekretess. Bestämmelsen har en motsvarighet i 25 § i barnskyddslagen, tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av barnskyddslagen, samt i 4h § i landskapslag om tillämpning av barnskyddslagen, vilken föreslås upphävas, se förslag till ändring av blankettlagen om barnskydd i förevarande lagförslag, där en anmälningsskyldig person trots sekretessbestämmelserna är skyldig att agera.
Enligt 3 mom. har även andra personer än de myndigheter som omnämns i 1 mom. rätt att göra en anmälan trots sekretessbestämmelserna. En avvikelse från Finlands socialvårdslag har gjorts i formuleringen av 3 mom. för att förtydliga innebörden i momentet. Den föreslagna formuleringen motsvarar i stort 25 § 2 mom. i barnskyddslagen, tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av barnskyddslagen.
I 4 mom. föreskrivs om barnskyddsanmälan och föregripande barnskyddsanmälan, vilka fortfarande ingår i barnskyddslagen. Enligt 25 § i barnskyddslagen tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av barnskyddslagen, är kretsen av dem som är anmälningsskyldiga vidare än enligt den föreslagna bestämmelsen. I det åländska 4 mom. föreslås ett förtydligande av vilka som är anmälningspliktiga, vilket är de personer som omfattas av 1 - 2 mom. i den föreslagna bestämmelsen. De personer som omfattas av 3 mom. är inte anmälningspliktiga, men kan göra en anmälan. Om personerna i 1 - 3 mom. i den föreslagna bestämmelsen utan dröjsmål har kontaktat den myndighet som ansvarar för den kommunala socialvården och uppgett orsaken till kontakten, behöver dessa personer inte göra en barnskyddsanmälan på basen av samma uppgifter.
Landskapsregeringen föreslår att det i 4 mom. tas in en hänvisning till den föreslagna äldrelagen för Åland.
För bestämmelsens detaljmotivering i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 133 - 134.
36 § Bedömning av servicebehovet. Avvikelser från Finlands socialvårdslag föreslås i den åländska socialvårdslagen beträffande hänvisningar till den lagstiftning som är gällande på Åland, vilken omfattar den föreslagna äldrelagen för Åland, samt en avvikelse av språkmässig karaktär i det föreslagna 3 och 4 mom. Flera sak- och översättningsfel finns i regeringspropositionens detaljmotivering, varför en detaljmotivering till bestämmelsen i dess helhet har tagits in nedan. Nedanstående detaljmotivering beaktar även social-och hälsovårdsutskottets utlåtande (ShUB 27/2014 rd).
Ett syfte med lagförslaget är att trygga en behovsenlig och jämlik tillgång till tillräcklig socialservice av god kvalitet. Utgångspunkten vid bedömningen av socialservicens ändamålsenlighet är en omfattande bedömning av klientens servicebehov i en viss situation. I den föreslagna paragrafen föreskrivs om hur servicebehovet ska bedömas. I enlighet med 40 a § i den nu på Åland gällande socialvårdslagen (FFS 710/1982), tillämplig på Åland genom landskapslagen om riksförfattningar om socialvård, har var och en rätt till en bedömning av behovet av socialservice utan dröjsmål i brådskande fall. I icke-brådskande fall är kommunen skyldig att göra en bedömning av servicebehovet inom sju vardagar efter att kontakt har tagits gällande personer som är 75 år och över, samt gällande personer med funktionsnedsättning som får det högsta vårdbidraget för pensionstagare. Även enligt barnskyddslagen ska barnets eventuella behov av brådskande barnskydd omedelbart bedömas. Enligt 26 § 5 mom. i barnskyddslagen ska bedömningen av servicebehovet påbörjas utan dröjsmål och slutföras utan ogrundat dröjsmål. Bedömningen ska påbörjas senast den sjunde vardagen efter det att ärendet har inletts, och den ska bli klar senast tre månader från inledningen. I 7 § i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården, tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård, föreskrivs om att en service- vård-, rehabiliterings- eller en annan motsvarande plan som ska göras upp i samförstånd med klienten. Planen ska alltid göras upp såvida det inte handlar om tillfällig rådgivning och handledning eller om det i övrigt är uppenbart onödigt att göra upp en plan. Även om planen är ett verktyg för planmässigt socialarbete, görs planerna i praktiken dock ofta upp först när klientrelationen redan har varat en längre tid och då är nyttan med dem inte optimal.[44] En bedömning av servicebehovet i början av klientrelationen är av väsentlig betydelse. Klienten kan då snabbt hänvisas till rätt service och servicen blir effektivare.
I 1 mom. föreskrivs om bedömning av stödbehov av brådskande hjälp. Liksom i nu gällande 40 a § i socialvårdslagen (FFS 710/1982) ska stödbehov av brådskande hjälp hos varje person som vistas i kommunen omedelbart bedömas. Det förutsätts inte att personen är invånare i kommunen. Stödbehovet i brådskande fall ska utredas utan dröjsmål, så att en persons rätt till oundgänglig omsorg och försörjning enligt 19 § 1 mom. i grundlagen inte äventyras. Personer som har behov av brådskande social service kan till exempel vara ett barn som inte fått ändamålsenlig omvårdnad, en ung person med problem eller en person som upplevt närstående- och familjevåld. Dessutom kan även olika slags risk- och hotsituationer samt olyckor kräva att brådskande socialvård ges så snabbt som situationen kräver. Utredningen av brådskande stödbehov handlar således ofta om motsvarande situationer som när socialjouren (lagförslagets 29 §) kontaktas. Brådskande behov täcker dock också mer omfattande behov. Exempelvis kan tryggandet av en persons försörjning förutsätta en snabb utredning av behovet.
Personen har även enligt 1 mom. rätt till en bedömning av servicebehovet i brådskande fall, om det inte är uppenbart onödigt att göra bedömningen. Ingen fast tidsfrist finns i momentet gällande inom vilken tid bedömningen av servicebehovet ska göras i brådskande fall, utan ärendet bedöms helhetsmässigt och från fall till fall med beaktande av 19 § 1 mom. i grundlagen. Gällande bedömningen av servicebehovet i brådskade fall, har personen rätt att få sitt stödbehov bedömt enligt den föreslagna bestämmelsen om det inte är uppenbart att bedömningen av servicebehovet är onödig. Bestämmelsen motsvarar till denna del skyldigheten i 7 § i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården att göra upp en plan. Den inom socialvård yrkesutbildade personen som ansvarar för utredningen bedömer om ärendet hör till socialvården och om bedömning av servicebehovet behöver göras. Bedömningen av servicebehovet är onödig i de fall en motsvarande utredning redan gjorts eller då det är tydligt att personens behov av stöd är tillfälligt. I enlighet med 5 § 3 mom. i förvaltningslagen för landskapet Åland ska myndigheten om en fråga inte hör till myndighetens behörighet i mån av möjlighet hänvisa den enskilde till den behöriga myndigheten.
I 2 mom. i paragrafen stadgas inom vilken tidsperiod en bedömning av servicebehovet ska göras i icke-brådskande fall. Personens hemkommun ansvarar för ordnandet av icke akut socialvård. Om en person inte är invånare i den kommun från vilken stödet söks, hänvisas personen att söka stöd hos sin hemkommun. Bedömningen av servicebehovet ska göras om det inte är uppenbart onödigt att göra bedömningen. Det är inte nödvändigt att göra en ny bedömning om servicebehovet nyligen har utretts och klientens situation inte har förändrats nämnvärt vad gäller ordnandet av service. Det kan vara uppenbart onödigt att göra en bedömning om det är fråga om ett behov av en enskild service som tydligt är tillfälligt. Klientens livssituation eller ifrågavarande enskilda service kan emellertid tyda på ett mer omfattande servicebehov.
Om klienten vill att det egna servicebehovet ska bedömas, utgår man från att servicebehovet bedöms även om myndigheten anser att det är uppenbart onödigt. Om en bedömning inte görs trots begäran, ska det fattas ett överklagbart beslut om varför klienten nekats en bedömning.[45]
Bedömningen av servicebehovet ska för alla personers del påbörjas utan dröjsmål och slutföras utan ogrundat dröjsmål. Beroende på fallet kan en kortare eller längre handläggningstid förutsättas. Begreppet utan ogrundat dröjsmål ska bedömas i relation till klientens behov. Grundlagens 21 § 1 mom. garanterar var och en rätt att utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en behörig domstol eller annan behörig myndighet. Enligt 20 § i den åländska förvaltningslagen ska ett ärende behandlas utan ogrundat dröjsmål. Enligt detaljmotiveringen till bestämmelsen, ska ”behandling utan onödigt dröjsmål innebära att kontrollen och kompletteringen av uppgifter som en part har lämnat skall ske så effektivt som möjligt. Detta förutsätter att myndigheten ger parten klara och lättfattliga anvisningar om vilka uppgifter som behövs för behandlingen av ärendet. Parten bör också upplysas om att behandlingen av ärendet inte fortskrider utan dröjsmål hos myndigheten utan de uppgifter som myndigheten har begärt att få. Det hör dock inte till god förvaltning att försnabba behandlingen genom att förkorta den tid som reserverats för parten för komplettering av uppgifter eller för att avge förklaring. Fristen skall alltid vara skälig i relation till arten och omfattningen av de uppgifter som har begärts.”[46]
Gällande bedömningen av servicebehovet inom socialvården kan den tid som handläggningen av ärendet kräver påverkas av stödbehovets karaktär och omfattning. Ibland kan behovet ha sådan karaktär att utredningen av det förutsätter flera åtgärder, såsom bedömning av funktionsförmågan med hjälp av olika indikatorer, hembesök samt att inhämta andra myndigheters och aktörers synpunkter och att samordna olika instansers åtgärder. Att handläggningstiden förlängs kan vara motiverat om ärendet förutsätter att en servicehelhet med fler olika väl samordnade åtgärder av god kvalitet ordnas för att tillgodose klientens behov.
I 3 mom. stadgas att bedömningen av stödbehovet för barn i behov av särskilt stöd ska inledas senast den sjunde vardagen efter att ärendet har inletts och bedömningen ska slutföras inom tre månader. En mindre avvikelse från Finlands socialvårdslag av språkmässig karaktär föreslås i momentet.
I 4 mom. stadgas om hur bedömningen ska genomföras. Utöver den professionella bedömningen ska även det stödbehov som klienten upplever sig ha utgöra stark grund för planeringen av servicen i samband med bedömningen av servicebehovet. Vid bedömningen av servicebehovet ska indikatorer och verktyg som stöder bedömningen av stödbehovet nyttjas. Klienten ska också ges information om olika alternativa tjänster så att klienten förstår deras innehåll och har en reell möjlighet att delta i och påverka planeringen och valet av servicehelheten. En av målsättningarna med att en omfattande bedömning av servicebehovet görs i början av klientrelationen är att främja tidiga socialvårdsinsatser. Bedömningen förutsätter att de som är anställda inom socialvården kan identifiera de faktorer som påverkar klientens situation och kan informera klienten om de tjänster som kan förbättra klientens övergripande situation – tjänster som klienten själv kanske inte är medveten om eller har förmåga att be om.
Utgående från bedömningen ska man tillsammans med klienten och vid behov med klientens anhöriga och närstående och andra aktörer fastställa genom vilka tjänster och stödåtgärder man bäst kan påverka klientens situation. Bedömningen av servicebehovet utgör en grund för uppgörandet av klientplan enligt lagförslagets 39 §. Uppgörande av en särskild klientplan kan betraktas som uppenbart onödig i de fall bedömningen av servicebehovet är en tillräcklig stödform med tanke på utredningen av klientens situation och det fortsatta arbetet. Socialvården ska så långt som möjligt basera sig på den yrkesutbildade personens och klientens gemensamma planering. Utredningen av stödbehovet och uppgörandet av planen stöder förverkligandet av en målinriktad och planmässig socialvård. Syftet är att som helhet bedöma situationen för klienten och hans eller hennes familj samt att trygga tillräcklig service och andra stödåtgärder. Utredningen av stödbehovet och uppgörandet av planen ska vara en process där de berörda med stöd av en socialarbetare eller en annan yrkesutbildad person inom socialvården bedömer sin livssituation och reder ut olika sätt för att åstadkomma positiva förändringar. På grund av att situationerna kan vara så olika varierar omfattningen av bedömningen av servicebehovet och uppgörandet av klientplanen, liksom också längden på klientförhållandet. Bedömningen av servicebehovet ska sålunda alltid göras i den utsträckning som klientens behov förutsätter.
Det är centralt att det redan i början av klientrelationen står klart vilken typ av behov det gäller och vilka aktörer som ska ansvara för skapandet av servicehelheten. Bedömningen ska genomföras mångprofessionellt så som föreslås i lagförslagets 41 §. Som klientens egen kontaktperson (förslagets 42 §) ska den inom socialvård yrkesutbildade personen som utgående från servicebehovet är den mest lämpliga personen för uppgiften utses. Om det är motiverat med hänsyn till klientens samlade service kan kontaktpersonen även vara en inom hälso-och sjukvård yrkesutbildad person som avses i 2 § i lagen (FFS 559/1994) om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. När utredningen av den äldre befolkningens servicebehov görs ska dessutom bestämmelserna i den föreslagna äldrelagen för Åland iakttas. Barnskyddslagstiftningen innehåller bestämmelser om utredning av barnskyddsbehovet i samband med bedömning av servicebehovet, inklusive ett krav på att en socialarbetare bedömer behovet av tjänster och stödåtgärder enligt barnskyddslagen. Även bestämmelser som ingår i andra speciallagar ska beaktas vid bedömningen. Till exempel i fråga om tjänster för personer med funktionsnedsättning föreskriver handikappservicelagen om utredningen av servicebehovet.
I 5 mom. stadgas om kompetensen hos den som ansvarar för bedömningen av servicebehovet. För bedömningen av servicebehovet svarar en yrkesutbildad person inom socialvården. Av den föreslagna landskapslagen om yrkesutbildade personer inom socialvården framkommer närmare bestämmelser om detta. För bedömningen av servicebehovet hos barn som behöver särskilt stöd och andra personer som behöver särskilt stöd svarar en socialarbetare. Socialarbetaren ska även stå i tjänsteförhållande till kommunen. En person som är i behov av särskilt stöd definieras i lagförslagets 3 §. Genom bestämmelsen säkerställs att bedömningen av behovet av service som är avgörande för att klientens grundläggande rättigheter ska tillgodoses och som kräver särskild sakkunskap alltid görs av en person med tillräcklig utbildning. Andra anställda inom socialvården och även anställda inom andra myndigheter, såsom hälso- och sjukvården, arbetsmarknads- och studieservicemyndigheten eller undervisningsväsendet kan, beroende på klientens behov, delta i utredningen av respektive behov hos klienten.
37 § Innehållet i bedömningen av servicebehovet. Ingen avvikelse föreslås från Finlands socialvårdslag. Bedömningen av servicebehovet omfattar en sammanfattning av klientens situation och behovet av socialservice och särskilt stöd. Bedömningen omfattar både klientens och den inom socialvård yrkesutbildade personens uppfattning om situationen. Klientens åsikt ska alltid dokumenteras om det inte finns ett uppenbart hinder för den inom socialvård yrkesutbildade personen att i samarbete med klienten bedöma servicebehovet då klienten inte vill eller kan delta i bedömningen av servicebehovet.
Den inom socialvård yrkesutbildade personen ska bedöma om klienten är att betrakta som en klient som behöver särskilt stöd enligt lagförslagets 3 § 3 mom., se detaljmotiveringen ovan till lagförslagets 3 §. Senast vid bedömningen av servicebehovet ska klienten informeras om rätten att få en egen kontaktperson.
För bestämmelsens detaljmotivering i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 137 - 138.
38 § Ordnande av service enligt bedömningen av servicebehovet. Ingen avvikelse föreslås från Finlands socialvårdslag. Innehållet i paragrafen i sak är nytt. Syftet med bestämmelsen är att det i samband med utredningen av servicebehovet ska bedömas av vilken karaktär stödbehovet är, d.v.s. om stödbehovet är av tillfällig, återkommande, långvarig eller bestående karaktär, och att det fortsatta arbetet ska genomföras i enlighet detta.
I 1 mom. föreskrivs om behov av tillfällig service. När behovet är tillfälligt behöver ingen egen kontaktperson utses för klienten och ingen klientplan behöver göras upp. Det tillfälliga stödbehovet ska mötas genom tillräcklig service i rätt tid så att ett långvarigare stödbehov kan förebyggas.
I 2 mom. stadgas om verksamhetssätten då klientens stödbehov är fortlöpande eller återkommande. I dessa fall ska tidsfrister i samråd med klienten uppställas redan i början av klientrelation där målet är att stödbehovet ska upphöra efter tidsfristens utgång och att klienten då klarar sig själv. Syftet är att förbättra den sociala servicen genom att klienten får tillräckliga och lämpliga tjänster och stödåtgärder och att klientrelationerna därmed ska kunna kortas ned. För att uppnå målen görs en klientplan upp. För en del av klienterna räcker det med en noggrann bedömning av servicebehovet i början av klientrelationen, se detaljmotiveringen till 36 och 39 §§.
I 3 mom. föreskrivs om hur servicen ska ordnas för personer vars stödbehov är långvarigt eller bestående. Utgångspunkten är att klienten ska få en så enhetlig och kontinuerlig servicehelhet som möjligt. Beaktas bör att även klienter med ett långvarigt servicebehov kan ha vissa tillfälliga och tidsbegränsade stödbehov, vilka ska mötas i enlighet med 1 och 2 mom.
För paragrafens detaljmotivering i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 138.
39 § Klientplan. Enbart mindre avvikelser föreslås i den åländska bestämmelsen. I 2 mom. 3 - 6 punkterna föreslås att begreppet anställd används istället för begreppet arbetstagare. Personer som arbetar inom den kommunala socialvården kan i enlighet med 57 § i kommunallagen för landskapet Åland beroende på arbetsuppgift antingen stå i ett offentligrättsligt anställningsförhållande som tjänsteman, eller i ett privaträttsligt anställningsförhållande som arbetstagare, varför begreppet arbetstagare är för snävt.
I dagsläget stadgas om uppgörande av service-och vårdplan i 7 § i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården, tillämplig på Åland genom 1 § 1 mom. 3 punkten i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård och i speciallagstiftningen. I och med att syftet är flytta tyngdpunkten från speciallagstiftningen till socialvårdslagen som allmän lag, är det motiverat att ta in en bestämmelse om uppgörande av klientplan i socialvårdslagen. Det har inte tidigare definierats vilka uppgifter som ska ingå i en klientplan, vilket nu förtydligas i den föreslagna paragrafen. Avsikten är att detta ska leda till planer inom socialvården görs upp på ett mer enhetligt sätt, och att klienternas rättssäkerhet, medbestämmande och självbestämmande stärks.[47]
I 7 § i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården, tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård, förskrivs om att en service- vård-, rehabiliterings- eller någon annan motsvarande plan ska utarbetas i samarbete med klienten. Planen ska göras upp om det inte är fråga om tillfällig rådgivning och handledning eller om det annars uppenbart är onödigt att utarbeta en plan. Enligt den föreslagna paragrafen ska planen göras upp utgående från en bedömning av servicebehovet enligt den föreslagna 36 §. På motsvarande sätt som det stadgas om i lagen om klientens ställning och rättigheter behöver inte planen göras upp om det är uppenbart onödigt. Om en bedömning av servicebehovet är tillräckligt för att förverkliga socialvården för klienten, är det uppenbart onödigt att göra upp en plan.
Planen ska enligt den föreslagna 36 § 4 mom. göras upp i samarbete med klienten och vid behov med klientens anhöriga, närstående och andra aktörer. Vid behov kan klientens anhöriga, andra närstående och lagliga företrädare delta i utredningen av stödbehovet tillsammans med klienten, eller i stället för klienten.
Klientplanen ska göras upp utgående från bedömningen av servicebehovet. I planen preciseras och uppdateras bedömningen av servicebehovet. Utgångspunkten är att socialvården så långt som möjligt ska basera sig på den inom socialvård yrkesutbildade personens och klientens gemensamma planering, och att klientplanen ska ge stöd för en målinriktad och väl genomtänkt och planerad socialvård. Utredningen av stödbehovet och uppgörandet av klientplanen ska vara en process där de berörda med stöd av en socialarbetare eller annan yrkesutbildad person inom socialvården bedömer sin livssituation och reder ut med stöd av vilka stödåtgärder positiva förändringar kan åstadkommas.
I 2 mom. föreskrivs om de uppgifter som ska ingå i planen. För momentets detaljmotivering hänvisas till RP 164/2014 rd s. 138 - 139.
1 3 mom. föreskrivs om att klientplanen ska justeras vid behov, d.v.s. då det sker väsentliga förändringar i klientens stödbehov. Klientplanen ska samordnas med service och stödåtgärder som klienten får av andra myndigheter och förvaltningsområden. Med klientens samtycke kan en gemensam plan göras upp istället för separata planer för socialvården och andra myndigheter och förvaltningsområden, såsom vård-och rehabiliteringsplaner som tas fram inom ÅHS och planer som tas fram vid AMS. Om uppgörande av gemensam plan utan klientens samtycke stadgas särskilt i lagen om klientens ställning och rättigheter, tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård. Bestämmelser om antecknande av klientuppgifter vid sektorsövergripande samarbete finns i den föreslagna landskapslagen om klienthandlingar inom socialvården. Finlands lag om klienthandlingar inom socialvården (FFS 254/2015) tillämpas redan gällande dess kapitel 3 på Åland inom specialomsorgen i enlighet 8 § 3 mom. i landskapslagen (1978:48) om tillämpning av lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda.
I 4 mom. föreskrivs om uppgörande av en särskild plan om stöd för anhöriga eller andra närstående som stöder klienten. Momentet är ett viktigt tillägg eftersom det i praktiken hänt att anhörigas uppgifter och stödbehov antecknats i klientens klientplan. Sedan tidigare finns motsvarande bestämmelser i 30 § 3 mom. i barnskyddslagen, tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av barnskyddslagen.
För paragrafens detaljmotivering i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 138 - 140.
40 § Anmälan till andra myndigheter om klientens stödbehov. Enbart mindre avvikelser från Finlands socialvårdslag föreslås beträffande hänvisning till på Åland gällande lagstiftning samt mindre avvikelser av språkmässig karaktär. I 1 mom. föreslås att begreppet anställd används istället för arbetstagare. Personer som arbetar inom den kommunala socialvården kan i enlighet med 57 § i kommunallagen (1997:73) för landskapet Åland beroende på arbetsuppgift antingen stå i ett offentligrättsligt anställningsförhållande som tjänsteman, eller i ett privaträttsligt anställningsförhållande som arbetstagare, varför begreppet arbetstagare är för snävt.
I paragrafen föreskrivs om socialvårdens skyldighet att anmäla en klients stödbehov till en annan myndighet, om socialvården inte kan vidta åtgärder som möter klientens behov, vilket medför att ett myndighetssamarbete inleds. Bestämmelsen är ny. I dagsläget föreskrivs om myndigheternas allmänna serviceskyldighet i 5 § i förvaltningslagen för landskapet Åland. Myndigheten ska enligt 2 mom. kostnadsfritt lämna upplysningar och ge vägledning till enskilda i frågor som är av sådan natur att de handläggs inom förvaltningen i den utsträckning som är lämpligt och skäligt med hänsyn till frågans natur, den enskildes behov av hjälp, verksamheten inom myndigheten och tjänstemännens förutsättningar att fullgöra sina uppgifter. Enligt 5 § 3 mom. i förvaltningslagen ska myndigheten om en fråga inte hör till myndighetens behörighet i mån av möjlighet hänvisa den enskilde till den behöriga myndigheten. Syftet med det föreslagna anmälningsförfarandet är att hjälpa klienten att få den hjälp och det stöd som klienten behöver då han eller hon behöver hjälp eller stöd av flera slag samtidigt, eller då socialvården inte kan tillhandahålla hjälpen. Situationer som avses kan t.ex. vara att hjälpa en bostadslös klient genom att socialvården kontaktar den del av den kommunala förvaltningen som tillhandahåller hyresbostäder, eller kontaktar hälso- och sjukvården för att klienten ska få behandling i samband med psykisk sjukdom.
I 2 mom. förskrivs om att den myndighet som tar emot anmälan om t.ex. bostadsbehov utan ogrundat dröjsmål ska meddela den kontaktande sociala myndigheten om vilka åtgärder som vidtagits med anledning av anmälan. Syftet med bestämmelsen är att den sociala myndigheten och myndigheten som tar emot anmälan tillsammans ska hitta en lösning i ärendet för klienten och säkerställa att klienten inte blir utan service. Anmälan om klientens servicebehov och den mottagande myndighetens svar på anmälan om vilka åtgärder som vidtagits ska göras med klientens samtycke.
I 3 mom. föreskrivs om situationer där uppgifter får lämnas till en annan myndighet utan klientens samtycke. Bestämmelsen hänvisar till lagen om klientens ställning och rättigheter. I lagens 17 § föreskrivs om utlämnandet av uppgifter ur en sekretessbelagd handling utan att iaktta sekretess. Bestämmelsen gäller utan avvikelse på Åland med stöd av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård.
41 § Sektors- och myndighetsövergripande samarbete. Mindre avvikelser från Finlands socialvårdslag föreslås. Istället för begreppet arbetstagare föreslås begreppet anställd användas i 1 och 2 mom. Personer som arbetar inom den kommunala socialvården kan i enlighet med 57 § i kommunallagen för landskapet Åland beroende på arbetsuppgift antingen stå i ett offentligrättsligt anställningsförhållande som tjänsteman, eller i ett privaträttsligt anställningsförhållande som arbetstagare, varför begreppet arbetstagare är för snävt. I rubriken till paragrafen föreslås att det som en avvikelse tas in att samarbetet är myndighetsövergripande för att förtydliga att de instanser som ska tillhandahålla servicen genom samarbete på Åland organisatoriskt inte enbart finns inom kommunen, utan även tillhandahålls av myndigheter på landskapsnivå. Hit hör såväl hälso- och sjukvård, utbildning efter grundskolan samt arbetsmarknadsservice.[48] Av samma anledning föreslås en avvikelse i det föreslagna 2 mom. där det framkommer att socialvården tillhandahålls i samarbete med olika aktörer så att socialvården och vid behov de övriga förvaltningssektorernas och myndigheternas service bildar en helhet som tillgodoser klientens intresse.
Betoningen av sektorsövergripande samarbete är något som genomsyrar hela socialvårdslagen. Förutom samarbetet mellan kommunernas olika sektorer, såsom grundskola, äldreomsorg, fritids- och kulturverksamhet och byggnadsteknisk sektor, är det på Åland av vikt att lyfta fram de uppgifter som sköts av landskapsmyndigheterna, såsom hälso- och sjukvård, utbildning efter grundskolan och arbetsmarknadsservice. Samarbete behövs även i relation till organisationer inom tredje sektorn, företag, församlingar och andra instanser som tillhandahåller service och stödåtgärder för klienterna på uppdrag av kommunen. Det är av vikt att servicen samordnas till lättfattliga helheter för klienterna, och att serviceproducenterna har ett gott samarbete. Med sektor- och myndighetsövergripande samarbete menas således samarbete med andra myndigheter inom offentlig sektor, samarbete med privata sektorn och med tredje sektorn.
Ett nätverksbaserat arbetssätt och att ordna möten med andra myndigheter och sektorer är en del av socialvårdens grundläggande arbetssätt redan idag. Syftet är att detta sektorsövergripande samarbete som arbetssätt ska utvecklas och att ansvarsfördelningen ska förtydligas så att en så väl fungerande helhet av olika tjänster och andra åtgärder som möjligt kan ordnas för klienten. Betydelsen av samarbete framhävs och ska beaktas i alla enskilda fall. Målet för det sociala arbetet ska allt tydligare vara att stödja klientens möjligheter att själv vidta åtgärder för att förbättra sin situation samt att stödja klientens sociala rehabilitering. I komplicerade ärenden är det viktigt att snabbt inleda ett sektorsövergripande samarbete för att lösa problemen.
I 1 mom. framkommer att den kommunala socialvårdsmyndighet som ansvarar för åtgärden ska se till att det finns tillräcklig sakkunskap och kompetens för att tillgodose individuella behov hos de personer för vilka servicebehovet bedöms, beslut fattas och socialvård tillhandahålls. Om service och stödåtgärder krävs av andra myndigheter, såsom t.ex. AMS och ÅHS, ska dessa myndigheter på begäran av den yrkesutbildade personen inom socialvården delta i bedömningen av klientens servicebehov och i utarbetandet av klientplanen.
I 2 mom. framkommer att socialvården tillhandahålls i samarbete med olika aktörer så att socialvårdens och vid behov övriga myndigheters och kommunala förvaltningssektorernas och andra organisationers, företags, församlingars och andra instansers service bildar en helhet som gynnar klienten. En avvikelse föreslås i momentet där det uttryckligen skrivs ut att samarbetet gäller även mellan myndigheter. Socialvården ska vid behov kontakta olika samarbetspartner och sakkunniga och vid behov klientens anhöriga och andra närstående. Utgångspunkten med det sektorsövergripande samarbetet är att den anställde inom socialvården med klientens samtycke vid behov ska kontakta andra samarbetspartners och att nödvändig information överförs med klientens samtycke mellan myndigheterna.
I 3 mom. hänvisas till bestämmelser i lagen om klientens ställning och rättigheter, vilka gäller på Åland med vissa avvikelser i enlighet med landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av vissa riksförfattningar om socialvård. I 17 § i klientlagen, som gäller utan avvikelser på Åland, stadgas om utlämnande av uppgifter utan klientens samtycke, se ovan under detaljmotiveringen till 40 § 3 mom. I 22 § i klientlagen, som gäller på Åland utan avvikelser, föreskrivs om socialvårdsmyndigheters rätt att få handräckning. Avsikten är att antecknande av klientinformation i sektors- och myndighetsövergripande samarbete kommer att ingå i den kommande lagen om klienthandlingar inom socialvården. I det åländska 3 mom. görs en avvikelse genom att begreppet ”socialvårdens och hälso- och sjukvårdens gemensamma service” inte tas in i momentet. På Åland är inte avsikten att som i Finland integrera socialvård och hälso- och sjukvård.
42 § Egen kontaktperson. Enbart mindre avvikelser från Finlands socialvårdslag föreslås beträffande hänvisning till den föreslagna landskapslagen om yrkesutbildade personer inom socialvården, och i 4 mom. föreslås att begreppet anställd används istället för begreppet arbetstagare. Personer som arbetar inom den kommunala socialvården kan i enlighet med 57 § i kommunallagen för landskapet Åland beroende på arbetsuppgift antingen stå i ett offentligrättsligt anställningsförhållande som tjänsteman, eller i ett privaträttsligt anställningsförhållande som arbetstagare, varför begreppet arbetstagare är för snävt.
Enligt 1 mom. ska en egen kontaktperson utses för klienten för den tid klientrelationen pågår. En egen kontaktperson behöver inte utses separat om klienten med stöd av annan speciallagstiftning har rätt att få en ansvarig person inom den kommunala socialvården utsedd. Enligt barnskyddslagen 13 b §, tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av barnskyddslagen, ska det för ett barn som är klient inom barnskyddet utses en socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter. En egen kontaktperson behöver inte utses om det är uppenbart onödigt, t.ex. när behovet av socialservice är tillfälligt, se ovan under detaljmotiveringen till 38 § 1 mom. I detaljmotiveringen till 42 § 1 mom. i Finlands socialvårdslag, RP 164/2014 rd, kan det uppmärksammas att bestämmelsen om att utse en ansvarig arbetstagare med stöd av Finlands lag om stödjande av den äldre befolkningens funktionsförmåga upphävts (RP 218/2016 rd).
I 2 mom. föreskrivs om behörighetskrav för kontaktpersonen. Om klienten är ett barn eller en person i behov av särskilt stöd i enlighet med lagförslagets 3 §, ska kontaktpersonen eller åtminstone den person som utför klientarbetet ha behörighet som socialarbetare. Syftet med behörighetskravet är att trygga rättsskyddet för de mest utsatta klienterna som inte själva kan bevaka sina intressen genom att kontaktpersonen har tillräcklig kompetens. Om det är motiverat med hänsyn till klientens samlade service kan kontaktpersonen även ha behörighet enligt lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården, vilken gäller på Åland i kraft av riksbehörighet, eftersom behörighet att lagstifta om att vara verksam inom hälso- och sjukvården enligt 27 § 30 punkten i självstyrelselagen är riksbehörighet. Med stöd av denna lagstiftning kan t.ex. kontaktpersonen för personer i behov av stöd av kommunernas äldreomsorg ha behörighet t.ex. som sjukskötare. Detta kan vara i enlighet med klientens intresse och den samlade servicen t.ex. när klientens huvudsakligen får service i form av institutionsvård baserat på medicinska grunder.
Kontaktpersonens lämplighet för uppgiften ska övervägas noggrant utgående från de krav som ställs i lag gällande kontaktpersonens uppgifter. Till exempel enligt 42 p § 1 mom. i lagen om specialomsorger om utvecklingsstörda, tillämplig på Åland genom landskapslagen (1978:48) om tillämpning av lagen angående specialomsorger av utvecklingsstörda, ska en rapport om innehållet i och grunderna för begränsningsåtgärder månatligen lämnas till klientens kontaktperson. Syftet är att kontaktpersonen aktivt ser till att klienten behandlas på ett lagenligt sätt och att klientens vård och omsorg motsvarar klientens behov och intresse.[49]
Enligt 3 mom. är kontaktpersonens uppgift att i enlighet med klientens behov och intresse främja genomförandet av fortlöpande eller återkommande service så att klienten klarar sig själv och att stödbehovet upphör efter den tid som uppställts som mål, samt att gällande klienter vars stödbehov är bestående eller långvarigt i enlighet med klientens intresse jobba för att servicens kontinuitet tryggas. Kontaktpersonen stöder klienten i att uppnå de mål som klienten varit delaktig i att ta fram i klientplanen. Kontaktpersonen stöder även klienten i att stärka och ta vara på klientens egna resurser, vilka identifierats under utredningen av stödbehovet där klientens fysiska, psykiska och kognitiva resurser identifieras. Kontaktpersonen kan även följa upp hur servicen och stödåtgärderna påverkar och motsvarar klientens stödbehov, och kan ge klienten rådgivning och handledning i hur klienten söker service och stöd. Kontaktpersonen sköter sina uppgifter i enlighet med klientens individuella behov. För vissa klienter kan kontaktpersonens viktigaste uppgift vara att klienten vet vem han eller hon kontaktar om något händer. En ung person som behöver flera tjänster behöver däremot en kontaktperson som aktivt ger akt på hur målen uppnås och vid behov ser till att den unge kommer till den service han eller hon beviljats. Likaså kan det finnas äldre personer som har ett stödbehov som kräver en större insats och tid av kontaktpersonen, framför allt gällande personer med minnessjukdom som får socialservice i hemmet genom tjänster inom hemservice och genom närståendevård.[50]
För paragrafens detaljmotivering i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 142.
43 § Kartläggning av närståendenätverket. Ingen avvikelse föreslås från Finlands socialvårdslag. För paragrafens detaljmotivering hänvisas till RP 164/2014 rd s. 142 - 143 med det tillägget att det i lagförslagets 28 § ingår bestämmelser om den kommunala socialvårdens skyldighet att ordna stöd för anhöriga eller närstående som inte ingått avtal om närståendevård, vilket gäller utöver kommunens skyldigheter att ordna nödvändigt stöd enligt lag (FFS 937/2005) om närståendevård, tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning av riksförfattningar om socialvård.
44 § Utredning av situationen för en person i klientens vård. Inga avvikelser föreslås från Finlands socialvårdslag. En motsvarande bestämmelse gäller i dag för barn i klientens vård enligt 4g § i landskapslagen om tillämpning av barnskyddslagen. Landskapsregeringen föreslår att denna bestämmelse i barnskyddslagen upphävs, se nedan lagförslag om ändring av barnskyddslagen. Den föreslagna bestämmelsen omfattar även utredning av vård- och servicebehovet för vuxna personer i klientens vård, t.ex. då klienten fungerar som närståendevårdare eller ger familjevård till en vuxen person. Avsikten med bestämmelsen är att de aktörer som nämns i 1 mom. ska vara uppmärksamma på och utreda behovet av stöd och vård för personer i klientens vård. Ett möte med barnet eller den vuxna person som är i klientens vård är ett konkret sätt att utreda detta behov. Skyldigheten att göra en anmälan till eller att kontakta den kommunala socialvården ska ändå alltid tillämpas utan dröjsmål om kriterierna för anmälningsskyldigheten i 35 § i lagförslaget är uppfyllda.
De personer som är anmälningsskyldiga enligt landskapslagen om tillämpning av barnskyddslagen har en oförändrad skyldighet att göra barnskyddsanmälan enligt 25 § i barnskyddslagen. I 48 § i landskapslagen om hälso- och sjukvården föreskrivs särskilt om skyldigheten inom hälso- och sjukvården att i samarbete med den kommunala socialvården beakta barn i service som riktar sig till vuxna.
För paragrafens detaljmotivering i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 143.
45 § Beslutsfattande och verkställighet som rör socialvården. Enbart en mindre avvikelse från Finlands socialvårdslag föreslås i 3 mom. beträffande hänvisning till förvaltningslagen för landskapet Åland, där bestämmelser om handläggning av ärenden och beslutsfattande finns för Åland del.
I 6 § klientlagen, tillämplig på Åland utan avvikelse genom landskapslagen om tillämpning av riksförfattningar om socialvård, finns en allmän bestämmelse om beslutsfattande inom socialvården, där det stadgas om att socialvård ska basera sig på ett myndighetsbeslut, eller på ett skriftligt avtal mellan klienten och den som lämnar socialvård för det fall att privat socialvård ordnas.
I förvaltningslagen för landskapet Åland finns mer detaljerade bestämmelser om handläggning av förvaltningsärenden. 5 kap. innehåller allmänna krav beträffande behandlingen av ärenden, i 6 kap. finns bestämmelser om utredning av ärenden och hörande av parter, och 7 kap. innehåller bestämmelser om avgörande av ärenden. När ärenden handläggs och avgörs inom socialvården på Åland tillämpas förvaltningslagen, om inte socialvårdslagen eller annan speciallagstiftning innehåller specialbestämmelser.
Liksom redogörs för i detaljmotiveringen i regeringspropositionen till 45 § s. 143 ff., kan en ansökan om beslut om socialservice eller annat stöd lämnas direkt när en socialvårdsmyndighet kontaktas, varpå bedömningen av servicebehovet inleds i den omfattning som ärendet kräver. Ansökan kan även ges in efter kontakten till socialvårdsmyndigheten och bedömningen av servicebehovet. Personen som anhåller om socialservice har då tillgång till den bedömning av hans eller hennes servicebehov som gjorts upp tillsammans med en inom socialvård utbildad person, där det framkommer vilken socialservice och stödåtgärder som personen behöver.
Med stöd av 16 § 1 mom. i förvaltningslagen för landskapet Åland inleds ett ärende skriftligt. Med myndighetens samtycke kan även ärendet inledas muntligen. Av paragrafens detaljmotivering FR 8/2006 - 2007 framkommer att avsikten är att enbart okomplicerade ärenden ska kunna inledas muntligen, och att det är ändamålsenligt för myndigheten att samtycka till att ärendet inleds muntligen ”när det främjar handläggningens smidighet och snabbhet samt innebär skälig lättnad för den som väcker ett ärende”. Om ärendet inleds muntligen ska yrkandena och grunderna anges av den som inleder ärendet, och myndigheten bör anteckna detta i en handling. Om myndigheten inte tillåter att ärendet inleds muntligen ska klienten enligt 5 § 2 mom. ge klienten rådgivning om hur en skriftlig ansökan upprättas. Enligt 34 § i lagförslaget inleds ett socialvårdsärende även när en anställd inom socialvården annars i sitt arbete har fått kännedom om en person som eventuellt behöver socialservice. När ett ärende anhängiggörs hos en myndighet är myndigheten skyldig att behandla ärendet utan ogrundat dröjsmål enligt 20 § i förvaltningslagen för landskapet Åland och fatta ett skriftligt beslut där motiveringarna för beslutet tydligt framgår enligt 38 och 39 §§ i sistnämnda lag.
I lagförslagets 1 mom. framkommer att klienten har rätt att få ett skriftligt beslut om ordnandet av socialservicen. En anvisning om ändringssökande eller meddelande om förbud mot överklagande ska bifogas beslutet. Ett brådskande ärende ska handläggas och beslut fattas utan dröjsmål utgående från tillgängliga uppgifter. Tidsfristen för beslutsfattandet beror således av det enskilda ärendet. I vissa brådskande fall, t.ex. gällande närstående- eller familjevåld måste beslut fattas omedelbart. I andra brådskande ärenden kan beslutsfattandet vänta till nästa dag. I fall som inte är brådskande ska beslut enligt 1 mom. fattas utan ogrundat dröjsmål. Bestämmelsen uppfyller kraven på den enskildes rättsskydd beträffande att få sitt ärende behandlat utan ogrundat dröjsmål, vilket framkommer av 21 § 1 mom. i grundlagen. De utredningar som behövs för att avgöra ett ärende ska tas fram i ett tillräckligt tidigt skede under bedömningen av servicebehovet enligt 36 § och med hjälp av så enkla metoder som möjligt. Behandling av ärenden utan ogrundat dröjsmål innebär också att kontroll och komplettering av de uppgifter som klienten angett sker så snabbt som möjligt. Detta förutsätter att myndigheten ger klienten tydliga och lättfattliga anvisningar om vilka uppgifter som behövs för handläggningen av ärendet. Klienten ska också informeras om att myndighetens handläggning av ärendet inte framskrider utan dröjsmål om de begärda uppgifterna inte lämnas.[51] I speciallagstiftningen bl.a. i barnskyddslagen och i lagen om utkomststöd förskrivs specifikt om preciserade tidsfrister för beslutsfattande och verkställighet av beslut i dessa typer av ärenden.
I 2 mom. föreskrivs om verkställighet av beslut. I brådskande fall ska beslutet verkställas utan dröjsmål, och i fall som inte är brådskande utan ogrundat dröjsmål. Beslutet ska dock verkställas senast inom tre månader från det att det inletts. Tiden kan vara längre än detta om utredningen av ärendet av något särskilt skäl kräver det eller om verkställigheten fördröjs av annat särskilt skäl som sammanhänger med klientens behov. Man utgår alltid från klientens behov och från att 12 och 13 §§ i socialvårdslagen följs. Tidsfristen på tre månader från det att ärendet anhängiggjorts är en absolut bakre gräns för verkställandet, såvida det inte krävs mer tid för att utreda ärendet eller behandlingen av ärendet påverkas av ett annat särskilt skäl som anknyter till klientens behov. Ett särskilt skäl kan till exempel vara att klienten behöver service först efter en viss tidsperiod eller att han eller hon hellre vill köa till en viss service och låta bli att ta emot en service som finns tillgänglig tidigare och ersätter ifrågavarande service. Om det inte är möjligt för klienten att få tjänsten inom skälig tid ska klientens ges ett negativt beslut som han eller hon har möjlighet att överklaga.
Ett förvaltningsbesluts innehåll framkommer av 39 § i förvaltningslagen. Av beslutet ska framgå den myndighet som fattat beslutet och tidpunkten för beslutet, de parter som beslutet gäller, motiveringen för beslutet och en specificerad uppgift om vad en part är berättigad eller förpliktigad till eller hur ärendet annars har avgjorts samt namn och kontaktuppgifter till den person som kan ge ytterligare uppgifter om beslutet. I 40 § i förvaltningslagen framkommer hur ett förvaltningsbeslut ska motiveras. I motiveringen ska det anges vilka omständigheter och utredningar som har inverkat på avgörandet och vilka bestämmelser som har tillämpats. Motiveringen kan utelämnas i de fall som föreskrivs i paragrafen. Sådana situationer är t.ex. om ett yrkande som inte gäller någon annan part godkänts genom beslutet och ingen annan har rätt att söka ändring i beslutet. Skyldigheten att motivera ett förvaltningsbeslut beträffande socialvård är dock centralt med tanke på klientens och eventuella andra parters rättsskydd. Om klientens anhållan socialservice avslås helt eller delvis ska beslutet motiveras så väl som möjligt. Klienten ska också informeras om tillgängliga metoder för ändringssökande samt om möjligheten att få råd och hjälp av klientombudsmannen.
46 § Beslut som tryggar vård och omsorg. Enbart en mindre avvikelse från Finlands socialvårdslag i sin svenska översättning föreslås med en korrekt lydelse av 3 mom. Det föreslås även att begreppet anställd används i 4 mom. i stället för begreppet arbetstagare som används i Finlands socialvårdslag. Personer som arbetar inom den kommunala socialvården kan i enlighet med 57 § i kommunallagen för landskapet Åland beroende på arbetsuppgift antingen stå i ett offentligrättsligt anställningsförhållande som tjänsteman, eller i ett privaträttsligt anställningsförhållande som arbetstagare, varför begreppet arbetstagare är för snävt.
I sak är bestämmelsen ny. Bestämmelsen handlar om rutinerna runt beslutsfattandet och tillkom i Finland efter påtryckningar från intresseorganisationer som ville se till att klientplaner, vilka upprättas av flera olika myndigheter, inte enbart den kommunala socialvården, skulle bli mer samlade. Avsikten är att den socialarbetare som fattar beslut om barn och personer i behov av särskilt stöd även åläggs att beakta alla andra planer som upprättats av andra myndigheter för att tillgodose klientens omsorg, hälsa, försörjning eller utveckling. Detta stärker klientens ställning.[52]
Avsikten med bestämmelsen är att trygga klientens intressen i fråga om klienter som är i utsatt ställning eftersom de är klienter eller barn i behov av särskilt stöd. Samordningen av servicen, som beträffande dessa grupper ofta tillhandahålls av flera myndigheter, är av stor vikt för att klientens rättigheter ska tillvaratas. Enligt 1 mom. ska tjänsteinnehavaren som fattar beslut ha socialarbetarbehörighet. Beslutet ska fattas tillsammans med klientens kontaktperson. Syftet är att förbättra klientens rättsskydd genom att beslutsfattaren är en annan person än klientens kontaktperson eller den medarbetare som ansvarar för klientens ärenden, samt att tillräcklig sakkunskap säkerställs i beslutprocessen.
1 3 mom. i Finlands socialvårdslag finns en felöversättning från finska till svenska.[53] Den korrekta lydelsen ingår i 3 mom. i detta lagförslag. En avvikelse har även intagits i 3 mom. för att motsvara de myndighetsbegrepp som används på Åland.
Enligt 37 § 3 mom. i landskapslagen om hälso-och sjukvård ska hälso-och sjukvården för genomförandet av vården och rehabiliteringen göra upp en vård- och rehabiliteringsplan i enlighet med landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av lagen om patientens ställning och rättigheter. Enligt 19 § ska ÅHS samarbeta med socialvården på ett sådant sätt att uppgifterna kan skötas på ett behörigt sätt och på ett sätt som patientens behov av social-, hälso- och sjukvårdstjänster förutsätter. Enligt 42 § 2 mom. ansvarar ÅHS för att planeringen av patientens medicinska rehabilitering bildar en funktionell helhet med den vård som behövs. Behovet av medicinsk rehabilitering samt rehabiliteringens mål och innehåll ska anges i en individuell, skriftlig vård- och rehabiliteringsplan. Innan beslut beträffande socialvården fattas, ska i princip en sådan vård- och rehabiliteringsplan för hälso- och sjukvården som är nödvändig med tanke på tillhandahållandet av service göras för klienten och den ska beaktas vid beslutsfattandet. Genom bestämmelsen preciseras användningen av vårdplanen.[54]
Även servicen som klienten får inom utbildningssektorn samt av Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet kan i väsentlig grad vara en del av klientens servicehelhet. Också individuella planer gällande dessa områden ska göras upp innan beslut fattas. Det kan även göras upp en gemensam plan för klienten. Bestämmelser om gemensam plan finns i 39 § 3 mom. i lagförslaget. Enligt syftet med bestämmelserna ska man i regel sträva efter att fatta besluten samtidigt eller i nära anslutning till varandra. I 45 § i lagförslaget stadgas om beslutsfattande i brådskande fall. Förfarandet vid beslutsfattandet ska alltid ske i enlighet med klientens intresse.[55]
I tillämpningsguiden för socialvårdslagen[56] konstateras att förfarandet kan tillämpas t.ex. beträffande barnskyddsklienter samt gällande barn som behöver särskilt stöd och nyttjar allmänna familjetjänster. Även rehabiliteringsklienter inom mentalvården och personer med missbruksproblem kan behöva denna form av samlat beslutsfattande efter en genomförd vårdperiod, där det är viktigt att säkerställa att social- och hälsovårdstjänsterna och andra förvaltningsområdens tjänster passar ihop.
I 3 mom. föreslås en mindre avvikelse där det föreslås att begreppet person som ansvarar för klientens service används istället för arbetstagare. Personer som arbetar inom den kommunala socialvården kan i enlighet med 57 § kommunallagen för landskapet Åland beroende på arbetsuppgift antingen stå i ett offentligrättsligt anställningsförhållande som tjänsteman, eller i ett privaträttsligt anställningsförhållande som arbetstagare, varför begreppet arbetstagare är för snävt.
5 kap. Att säkerställa kvaliteten på tjänsterna
47 § Egenkontroll. Enbart en mindre avvikelse från Finlands socialvårdslag föreslås i 1 mom.
I 1 mom. föreskrivs om egenkontroll inom socialvården. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska verksamhetsenheterna inom kommunens socialvård, såsom t.ex. ett äldreboende eller en annan aktör som ansvarar för verksamhetshelheterna, såsom kommunernas socialförvaltning, göra upp en plan för egenkontroll för att säkerställa verksamhetens kvalitet, säkerhet och ändamålsenlighet. Enbart en mindre avvikelse föreslås i den åländska socialvårdslagen, där hänvisning görs till att mer detaljerade bestämmelser om innehållet, utarbetandet och uppföljningen av planen för egenkontroll får göras genom landskapsförordning.
I dagsläget finns bestämmelser om egenkontroll för privata socialserviceproducenter i 6 § i lagen (FFS 2011/922) om privat socialservice, tillämplig på Åland genom landskapslagen (2012:36) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om privat socialservice. Syftet med egenkontroll är att stödja personalen i att ge en klientsäker service av god kvalitet, att främja utvecklingen av verksamheten, att möjliggöra ingripanden i missförhållanden i ett tidigt skede och därmed förebygga behov av rättsskydd i efterhand. Egenkontrollen utgör således en integrerad del av personalens dagliga arbete. Planen för egenkontroll ska vara framlagd offentligt och ska följas upp regelbundet. Både verksamhetensenhetens klienter och personal ska ha möjlighet att ge sin uppfattning om verksamheten och berätta om eventuella missförhållanden. Genom den föreslagna bestämmelsen blir kvalitetskraven enhetliga för privata och offentliga socialserviceproducenter.
För detaljmotivering av bestämmelsen i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 147.
48 § Personalens anmälningsskyldighet. Ingen avvikelse föreslås från Finlands socialvårdslag. I bestämmelsen föreskrivs om personalens skyldighet att göra anmälan om missförhållanden och risker för att missförhållanden ska uppstå. Genom att anmälan görs kan missförhållandena åtgärdas i ett tillräckligt tidigt skede, och det handlar således om åtgärder som är inriktade på preventiv tillsyn.[57] I den svenska lagstiftningen ingår en liknande anmälningsskyldighet i 14 kap. i socialtjänstlagen (SFS 2001:453), det så kallade Lex Sarah-kapitlet och ett motsvarande bestämmelse gällande hälso- och sjukvårdens verksamhet, den så kallade Lex Maria-paragrafen i 3 kap. 5 § i patientsäkerhetslagen (SFS 2010:659). Motsvarande bestämmelse till Lex Mariaparagrafen finns i dagsläget varken i Finlands eller i Ålands hälso- och sjukvårdslagstiftning.
I 1 mom. i den föreslagna paragrafen lyfts fram att socialvårdspersonalen har en skyldighet att arbeta på ett sådant sätt att socialservicen håller en god kvalitet. Om socialvårdpersonalen märker eller på annat sätt får kännedom om missförhållanden eller uppenbar risk för missförhållanden ska han eller hon enligt 2 mom. utan dröjsmål meddela den verksamhetsansvariga. Den person som tar emot anmälan ska anmäla ärendet till socialvårdens ledande tjänsteman. Enligt 3 mom. ska anmälan göras trots bestämmelser om sekretess.
Med missförhållanden avses brister i klientsäkerheten, att klienter behandlas illa fysiskt, psykiskt eller kemiskt genom läkemedel, eller en verksamhetskultur som medger åtgärder som är skadliga för klienterna, såsom t.ex. en vårdpraxis som tillåter begränsning av de grundläggande rättigheterna utan lagstöd. Även en uppenbar risk för missförhållanden ska anmälas. Om missförhållandena härrör till verksamhetsenhetens kultur och inte direkt är skadliga för klienterna ska missförhållandet åtgärdas genom egenkontroll.
Syftet med att lagstadga om personalens anmälningsskyldighet har varit att personal annars kan låta bli att göra en anmälan av rädsla för repressalier. Avsikten är även att arbetsgivaren ska se syftet med anmälningsskyldigheten, att i tid avvärja missförhållanden och utveckla verksamheten. I 4 mom. föreskrivs om att personalen inte får utsättas för repressalier om de anmäler missförhållanden och således utför sitt arbete, att se till att klienten får en god kvalitet på sin service. Arbetsgivaren ska informera sin personal om anmälningsskyldigheten. Anvisningar för tillämpningen av anmälningsskyldigheten ska ingå i planen för egenkontroll som avses i lagförslagets 47 §.
För paragrafens detaljmotivering i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 147.
49 § Åtgärder med anledning av anmälan. Mindre avvikelser från Finlands socialvårdslag föreslås med hänvisning till behörig tillsynsmyndighet på Åland och bestämmelser om tillsyn.
I 1 mom. föreskrivs om att den person som tagit emot en anmälan som avses i 48 § 2 mom. ska vidta åtgärder för att rätta till missförhållandet eller avvärja risken för ett uppenbart missförhållande. Den ledande tjänstemannen inom socialvården som tagit emot anmälan ska således instruera och handleda serviceproducenten, och då i första hand den person som ansvarar för verksamhetsenheten, om vilka skyldigheter verksamhetsenheten har, och informera om hur verksamhetsenhetens ska agera för att rätta till missförhållandet eller den uppenbara risken för missförhållandet. Om missförhållandet eller risken för ett uppenbart missförhållande inte åtgärdas utan dröjsmål ska personen utan hinder av bestämmelser om sekretess underrätta tillsynsmyndigheterna. Det föreslås att det i paragrafen tas in en avvikelse beträffande hänvisningen till den tillsynsmyndighet som är behörig att verka på Åland beträffande de delar av socialvårdens verksamhet som omfattas av åländsk lagstiftningsbehörighet, Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet, ÅMHM. Beträffande de delar av socialvårdens verksamhet som inte omfattas av den åländska lagstiftningsbehörigheten, såsom administrativa ingrepp i den personliga friheten inom barnskyddets och specialomsorgens verksamhet samt barnatillsyningsmannens verksamhet, är Statens ämbetsverk på Åland tillsynsmyndighet på Åland.
I 2 mom. föreskrivs om de metoder som ÅMHM har att tillgå vid handläggningen av tillsynsärenden, där en hänvisning tas in till 9 och 10 § i den föreslagna landskapslagen om socialvårdens förvaltning av tillsyn på Åland.
För paragrafens detaljmotivering i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 148.
6 kap. Ändringssökande
50 § Rättelseyrkande. Den föreslagna bestämmelsen i 1 mom. motsvarar i sak bestämmelsen i Finlands socialvårdslag med den skillnaden att begreppet begäran om omprövning på Åland motsvaras av begreppet rättelseyrkande, samt att tidsfristen för att göra rättelseyrkande på Åland bibehålls på 14 dagar från delfående av beslutet.
I 2 mom. föreslås landskapsregeringen att det tas in mer detaljerade bestämmelser om rättelseyrkande. Den åländska förvaltningslagen innehåller till skillnad från Finlands förvaltningslag inte mer detaljerade bestämmelser om rättsinstitutet utöver regleringen i 41 § i förvaltningslagen för landskapet Åland om anvisning om rättelseyrkande. Landskapsregeringen föreslår därför att det i momentet tas in en hänvisning till 41 § i förvaltningslagen för landskapet Åland gällande att anvisning om användning av rättelseyrkande lämnas samtidigt som beslutet meddelas.
Gällande innehållet i anvisningen om rättelseyrkande gäller i tillämpliga delar vad som bestäms om besvärsanvisning i 42 och 44 §§ i förvaltningslagen. Rättelseyrkandet ska göras i skriftlig form inom 14 dagar från delfående av beslutet. Bestämmelser om delgivning finns i förvaltningslagen för landskapet Åland. Beslut kan även med samtycke delges elektroniskt. I 58 och 58a §§ förvaltningslagen för landskapet Åland stadgas om vad som ska iakttas för att tillgodose skyddet för den personliga integriteten vid elektronisk delgivning.
Av skrivelsen om rättelseyrkandet ska framgå vilket beslut som avses, hurudan omprövning som begärs och på vilka grunder omprövning begärs. Har rättelseyrkandet inte gjorts inom föreskriven tid tas det inte upp till prövning. Rättelseyrkandet ska behandlas utan dröjsmål.
51 § Anförande av besvär hos Ålands förvaltningsdomstol. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar innehållsmässigt bestämmelsen i Finlands socialvårdslag. Området rättsskipning är riksbehörighet i enlighet med 27 § 23 punkten i självstyrelselagen. I enlighet med 25 § 1 mom. i självstyrelselagen ska beslut av kommunala myndigheter överklagas hos Ålands förvaltningsdomstol. Ett uttryckligt omnämnande av Ålands förvaltningsdomstol som besvärsinstans har därför intagits som en avvikelse i den åländska bestämmelsen.
För bestämmelsens detaljmotivering i övrigt hänvisas till RP 164/2014 rd s. 148.
52 § Verkställighet. Samma bestämmelse föreslås som i Finlands socialvårdslag. För paragrafens detaljmotivering hänvisas till RP 164/2014 rd s. 149.
53 § Besvärstillstånd. Bestämmelsen innehåller bestämmelser på området rättsskipning, vilket är Finlands behörighet enligt 27 § 23 punkten i självstyrelselagen. I enlighet med 19 § 3 mom. i självstyrelselagen föreslås motsvarande bestämmelse tas in i den åländska socialvårdslagen för att uppnå enhetlighet och överskådlighet i den åländska socialvårdslagen.
För paragrafens detaljmotivering i dess helhet hänvisas till RP 164/2014 rd s. 149.
54 § Förvaltningstvistemål. Bestämmelsen reglerar området rättsskipning, vilket är Finlands behörighet enligt 27 § 23 punkten i självstyrelselagen. I enlighet med 19 § 3 mom. i självstyrelselagen föreslår landskapsregeringen att motsvarande bestämmelse tas in i den åländska socialvårdslagen för att uppnå enhetlighet och överskådlighet i den åländska socialvårdslagen.
För bestämmelsens detaljmotivering hänvisas till RP 164/2014 rd s. 149 - 150.
7 kap. Särskilda bestämmelser
55 § Förhållande till andra lagar. I bestämmelsen föreslås enbart en mindre avvikelse från Finlands socialvårdslag där en hänvisning görs till på Åland gällande landskapsandelslagstiftning.
56 § Klientavgifter. I bestämmelsen föreslås enbart en mindre avvikelse från Finlands socialvårdslag där hänvisning görs till blankettlagen om klientavgifter.
57 § Personkrets för ordnande av socialvård. Ingen avvikelse föreslås från Finlands socialvårdslag. Motsvarande bestämmelse finns i 4 § i socialvårdsförordningen (FFS 607/1983), tillämplig på Åland genom landskapsförordningen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård. För bestämmelsens detaljmotivering hänvisas till RP 164/2014 rd s. 150.
58 § Ordnande av brådskande institutionsvård. Ingen avvikelse föreslås från Finlands socialvårdslag. Motsvarande bestämmelse finns i dagsläget i 15 § i socialvårdslagen (FFS 710/1982), tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård, med den skillnaden att begreppet anstaltsvård bytts mot institutionsvård i Finlands socialvårdslag (FFS 1301/2014) och i förevarande lagförslag.
59 § Överflyttning av en person till egen kommun. I sak motsvarande bestämmelse som i förevarande lagförslag finns i dagsläget i 16 § i socialvårdslagen (FFS 710/1982), tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård.
60 § Ansökan om socialservice och serviceboende-och institutionsvård i en annan kommun. Ingen avvikelse i sak föreslås från Finlands socialvårdslag. Motsvarande bestämmelse finns i dagsläget i 16 a § i socialvårdslag (FFS 710/1982), tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård.
61 § Rätt till ersättning för annan kommuns invånares institutionsvård. Motsvarande bestämmelse ingår i inte i Finlands socialvårdslag (FFS 1301/2014), utan i 5 kap 42 § i socialvårdslagen (FFS 710/1982). Bestämmelsen har lämnats i kraft i Finland. Paragrafen föreslås på Åland ingå i landskapslagen om socialvård för att blankettlagen om socialvård ska kunna upphävas i sin helhet på Åland. Landskapsregeringen föreslår att bestämmelsen införs med små avvikelser från lydelsen i nu gällande 42 §, vilken med stöd av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård gäller på Åland. Begreppet anstaltsvård byts mot begreppet institutionsvård, vilket med stöd av 2 §, 1 mom. 7 punkten i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård är det begrepp som används på Åland.
62 § Ny hemkommuns ansvar för att ordna service vid nyttjandet av rätten att välja hemkommun vid långvarig vårdrelation. Motsvarande bestämmelse ingår inte i Finlands socialvårdslag (FFS 1301/2014), utan i 5 kap. 42 a § i socialvårdslagen (FFS 710/1982). Bestämmelsen har lämnats i kraft i Finland. För att kunna upphäva blankettlagen om socialvård i dess helhet på Åland föreslås att bestämmelsen införs i landskapslagen om socialvård. Av bestämmelsen framkommer att ansvaret för att ordna service från och med flyttningsdagen ankommer på den nya hemkommunen, om en person som blivit placerad i familjevård, institutionsvård eller boendeservice utanför sin hemkommun nyttjar rätten enligt 3 a § i lagen om hemkommun att välja placeringskommunen som hemkommun.
63 § Den tidigare hemkommunens ansvar för vårdkostnader. Motsvarande bestämmelse ingår inte i Finlands socialvårdslag (FFS 1301/2014), utan i 5 kap. 42 b § i socialvårdslagen (FFS 710/1982). Bestämmelsen har lämnats i kraft i Finland. För att kunna upphäva blankettlagen om socialvård i dess helhet på Åland föreslås att bestämmelsen införs i landskapslag om socialvård.
Av 1 mom. framkommer att det fortsättningsvis är den tidigare hemkommunen som enligt sitt beslut ansvarar för kostnaderna för familjevård, institutionsvård eller boendeservice även om en person enligt 60 § ansökt om och blivit beviljad service i en annan kommun, eller då personen enligt 62 § är placerad i vård utanför sin hemkommun och väljer placeringskommunen som hemkommun. Den nya hemkommunen ska fakturera den tidigare hemkommunen för en ersättning som motsvarar kostnaderna.
Från de faktiska kostnaderna ska dras de poster som framkommer av 1-2 punkterna. I den åländska bestämmelsen föreslås en avvikelse i 1 punkten, där en hänvisning görs till den åländska lagstiftningen om landskapsandelar.
Enligt 2 mom. framkommer att 1 mom. är dispositivt, och att kommunerna kan komma överens om en annan ersättningsnivå. De tjänster som avtalet inte omfattar svarar den nya hemkommunen för.
I 3 mom. stadgas om närmare bestämmelser om hur länge faktureringsförfarandet för kostnaderna ska gälla. Principen föreslås vara att kostnadsfördelningen mellan kommunerna gäller så länge personens nya hemkommun svarar för att ordna service till honom eller henne. Det betyder att faktureringsförfarandet i sig inte förändras till exempel om den nya hemkommunen senare beslutar att placera personen i en enhet inom någon tredje kommun. Hemkommunen kan ändras till och med flera gånger. I sådana situationer övergår ansvaret att ordna tjänster alltid till den nya hemkommunen. Ansvaret för kostnaderna ligger däremot även efter påföljande flyttningar hos den kommun som ursprungligen ansvarade för de faktiska kostnaderna för familjevård, institutionsvård eller boende med boendeservice.[58]
64 § Socialvårdens personal, lokaler och hjälpmedel. Paragrafens 1 och 2 mom. motsvarar 10 § i socialvårdslagen (FFS 710/1982). 10 § var i kraft t.o.m. 30 april 2016 eftersom paragrafen ingick i 2 kap. i socialvårdslagen (FFS 710/1982) som lämnats i kraft i Finland trots att en ny socialvårdslag trätt i kraft.[59]
I och med att en ny lag om yrkesutbildade personer inom socialvården trädde i kraft i Finland flyttades även 10 § i socialvårdslag (FFS 710/1982) över till 49 a § i den nya socialvårdslagen (FFS 1301/2014), och 10 § i socialvårdslagen upphävdes.[60] Av lagtekniska skäl föreslås bestämmelsen i landskapslag om socialvård ingå i 7 kap. för att samma paragrafnumrering som i Finlands socialvårdslag ska kunna upprätthållas i största möjliga utsträckning i lagförslaget om landskapslag om socialvård.
Enligt 1 mom. ska kommunen ha tillräckligt antal yrkesutbildad personal inom socialvården samt annan personal som deltar i klientuppgifter för att verkställa kommunens socialvård.
I 2 mom. specificeras att varje kommun till sitt förfogande ska ha tjänster vilka tillhandahålls av en socialarbetare i tjänsteförhållande som deltar i klientarbetet. Detta krav gäller till dess att KST-myndigheten inlett sin verksamhet. När KST-myndigheten inlett sin verksamhet och kommunens ansvar för socialvården begränsar sig till delar av servicen för äldre, kan denna service inklusive beslutsfattandet i kommunen skötas även av annan inom socialvård utbildad person än en socialarbetare.
I 3 mom. ingår ett motsvarande stadgande som i 2 § 3 punkten i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård gällande att två eller flera kommuner kan ha gemensam personal.
I 4 mom. ingår en motsvarande bestämmelse om socialvårdens lokaler och hjälpmedel som i dagsläget finns i 2 kap. 11 § i socialvårdslagen (FFS 710/1982), tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård. Kapitel 2 i socialvårdslagen (FFS 710/1982) har lämnats i kraft i Finland trots att en ny socialvårdslag trätt i kraft. För att blankettlagen om socialvård ska kunna upphävas i sin helhet på Åland föreslås att bestämmelsen införs i landskapslagen om socialvård. Enligt bestämmelsen ska kommunen ha tillräckliga och ändamålsenliga lokaler och hjälpmedel för att utföra kommunens socialvård. Såsom föreskrivs i 30 § 4 mom. i förevarande lagförslag om landskapslag om socialvård ska socialservicens lokaler stödja klienternas sociala interaktion, vilket t.ex. innebär att det behöver beaktas att lokalerna är hemtrevliga och att klienterna ska ha möjlighet till delaktighet och att upprätthålla kontakter med andra. När lokalerna planeras och används ska klienternas individuella behov och förutsättningar beaktas. Lokalerna ska vara tillgängliga och beakta klienternas integritet.
65 § Ledning av socialvården. En i sak liknande bestämmelse ingår i 46 a § i Finlands socialvårdslag. Av lagtekniska skäl föreslås motsvarande bestämmelse i landskapslagen om socialvård ingå i 7 kap.
I 1 mom. föreslås inte någon ändring från nuvarande behörighetsreglering i 2 § i förordningen (FFS 804/1992) om behörighetsvillkoren för yrkesutbildad personal inom socialvården, tillämplig på Åland genom landskapsförordningen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård. Behörig för huvudsakligen administrativa ledningsuppgifter inom socialvården är en socialarbetare eller en person som har en för uppgiften lämplig lämplig examen från universitet eller högskola som omfattar minst fyra års heltidsstudier. Dessutom krävs enligt förslaget kännedom om branschen och tillräcklig ledarskapsförmåga. Utbildning till socialarbetare omfattar tillräcklig kännedom om branschen. Administrativa ledningsuppgifter omfattar inte klientarbete eller direkt ledning av klientarbete.
I 2 mom. föreslås att den yrkesmässiga ledningen av det sociala arbetet ska skötas av en socialarbetare. Med yrkesmässiga ledning av socialarbetet menas direkt ledning och handledning av socialarbetare. Till exempel avses en uppgift som ledande socialarbetare, som fungerar som närmaste chef för andra socialarbetare, socialhandledare och familjearbetare.
I 3 mom. föreslås att andra ledningsuppgifter inom socialvården som omfattar styrning av klientarbetet får skötas av en person som har en för uppgiften lämplig examen från universitet, högskola eller yrkeshögskola som omfattar minst tre års heltidsstudier. Dessutom krävs kännedom om branschen och tillräcklig ledarskapsförmåga. Bestämmelsen blir tillämplig t.ex. i fråga om ledningsuppgifter som föreståndare för enheter för boendeservice eller dagverksamhet. Förutom ledning av klientarbetet omfattar arbetsuppgifterna bland annat även planering och utveckling av verksamheten. Lämplig högskoleexamen kan vara en lägre högskoleexamen från universitet eller högskola, eller en yrkeshögskoleexamen som till exempel socionom YH eller sjukskötare YH. Avsikten är att arbetsgivaren ska ha möjlighet att ta ställning till vilken utbildning som är lämpligast för att leda en enhet.
I 4 mom. föreslås en hänvisning till att behörighetskrav för socialarbetare och för andra inom socialvård yrkesutbildade personer finns i den föreslagna landskapslagen om yrkesutbildade personer inom socialvården.
66 § Barnatillsyningsman. En i sak motsvarande bestämmelse ingår i 27 a § i Finlands socialvårdslag. Av lagtekniska skäl föreslås bestämmelsen i landskapslagen om socialvård ingå i 7 kap. Ingen avvikelse i sak föreslås från Finlands motsvarande bestämmelse, förutom att begreppet högre högskoleexamen, som anknyter till Finlands utbildningssystem, istället beskrivs på ett nationsneutralt sätt. Barnatillsyningsmannens arbetsuppgifter utförs på rättsområden som till största delen utgör riksbehörighet. I enlighet med 18 § 13 punkten i självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet på området socialvård och i enlighet med 4 punkten beträffande kommunernas tjänsteinnehavare. Tillsynen över rättsområden som utgör riksbehörighet är dock Finlands behörighet. I praktiken har krav på socialarbetarbehörighet uppställts på Åland för att få verka som barnatillsyningsman även om lagstiftningen på området inte varit tydlig. Bestämmelsen i Finlands socialvårdslag tillkom som en del av Finlands reform av behörighetsvillkor för yrkesutbildad personal inom socialvården (se RP 14/2016 rd och RP 354/2016 rd).
67 § Rätt till tillträde till bostad. Motsvarande bestämmelse ingår i 41 § i socialvårdslagen (FFS 710/1982), tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård. Bestämmelsen har fortsättningsvis lämnats i kraft i Finland i socialvårdslagen (FFS 710/1982). Landskapsregeringen föreslår att bestämmelsen införas i den nya åländska socialvårdslagen i och med att avsikten på Åland är att upphäva blankettlagen om socialvård i sin helhet.
68 § Forsknings-, försöks- och utvecklingsverksamhet. I dagsläget ingår en motsvarande bestämmelse i 13 § 1 mom. 6 punkten i socialvårdslagen (FFS 710/1982), vilket är tillämplig på Åland med stöd av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård. Även i 8 § i socialvårdsförordningen (FFS 607/1983), vilken gäller utan avvikelser på Åland genom landskapsförordningen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård, finns en bestämmelse om att rådgivningen i uppfostrings- och familjefrågor ska stöda barnens och familjernas positiva utveckling genom att ordna forskning i problem som gäller barnuppfostran och familjeliv samt vård i sådana fall.
Någon motsvarande bestämmelse om forsknings-, försöks- och utvecklingsverksamhet ingår inte i Finlands nya socialvårdslag. I Finland är avsikten att ta in en bestämmelse om utvecklingsverksamhet gällande social- och hälsovården i landskapen i den kommande lagen om ordnande av social- och hälsovård, där avsikten är att utvecklingssamarbetet ska överskrida områdes- och organisationsgränser. Tanken är att fem landskap ska få i uppgift att samarbeta med universitet, högskolor, organisationer och näringslivet för att utveckla nya metoder, produkter och tjänster. Kompetensbehovet inom social- och hälsovården ska bedömas och utvecklas i samarbete med universitet och yrkeshögskolor.[61] I dagsläget sköts utvecklingsarbetet inom det sociala området i Finland utöver utvecklingsarbetet inom och mellan kommunerna av Kompetenscentrumen inom det sociala området,[62] medan primärvårdsenheterna utvecklar primärvården och den specialiserade sjukvården utvecklats på varierande sätt i de olika sjukvårdsdistrikten.
Forskning och utbildning på området socialpolitik, socialt arbete och sociologi bedrivs i regel inte vid Högskolan på Åland. Utbildning inom det sociala området på Åland finns vid Ålands yrkesgymnasium som tillhandahåller utbildning till närvårdare och sociokant, vilket är grundläggande yrkesutbildningar som leder till gymnasieexamen med yrkesinriktning.[63] Den föreslagna bestämmelsen syftar liksom i dagsläget inte till att de åländska kommunerna ska bedriva regelrätt forskningsverksamhet i egen regi, utan till att uppmana kommunerna att samarbeta i forsknings- eller utvecklingsarbetet, och även beträffande sådant arbete initierat av andra aktörer och myndigheter utanför Åland. Den kommande reformen på Åland där delar av socialvården samordnas inom kommunernas socialtjänst medför att förutsättningarna förbättras för att resurser ska kunna prioriteras för forsknings-, försöks- och utvecklingsverksamhet inom den kommunala socialvården.[64]
69 § Samverkansavtal med Ålands hälso-och sjukvård. Landkapsregeringen föreslår att kommunerna och ÅHS ska åläggas att ingå avtal om samverkan på de områden där organisationerna tillsammans ansvarar för att tillhandahålla service för vissa grupper av klienter och patienter. En motsvarande bestämmelse föreslås tas in i ÅHS-lagen. Bestämmelsen är även tillämpligt på kommunalförbund i och med att det i 2 § 2 mom. i den föreslagna landskapslagen om socialvårdens förvaltning och tillsyn på Åland föreslås att vad som föreskrivs i landskapslag om kommun även ska tillämpas på kommunalförbund.
Enligt lagförslagets 20 § om hemvård, 21 § om boendeservice, 22 § om service på institution, 24 § om alkohol- och drogarbete och 25 § om förebyggande av psykisk ohälsa, föreslås att samma lydelse som i ÅHS-lagen tas in beträffande att de uppgifter som utförs av socialvården ska planeras och genomföras så att de bildar en funktionell helhet tillsammans med de tjänster som tillhandahålls av ÅHS. Enligt 1 § 2 mom. 1, 5 och 6 punkterna i landskapslagen om hälso- och sjukvård, är lagens syfte att främja till verksamhetsområdet hörande social trygghet för befolkningen i landskapet, att öka klientorienteringen inom hälso- och sjukvården samt att utveckla samarbetet med den kommunala socialvården. Enligt 19 § ska ÅHS i sin verksamhet samarbeta med socialvården på ett sådant sätt att uppgifterna kan skötas på ett behörigt sätt och så som patientens behov av social-, hälso- och sjukvårdstjänster förutsätter. I 28, 33, 35, 40, 41 och 48 §§ finns bestämmelser om att ÅHS beträffande rådgivning för gravida och barn under läropliktsåldern, vid anordnandet av hälsofrämjande hembesök för äldre, i arbetet för att förebygga psykisk ohälsa, i arbetet för psykisk hälsa, i alkohol- och drogarbetet samt i de tjänster som riktar sig till vuxna där barn ska beaktas, ska ordna tjänsterna i samarbete med kommunerna.
Beträffande arbetet för förebyggande av psykisk ohälsa (35 §), arbetet för psykisk hälsa (40 §) samt i alkohol- och drogarbetet (41 §) föreskrivs att ÅHS ska planera och genomföra sitt arbete så att det bildar en funktionell helhet tillsammans med kommunernas alkohol- och drogarbete och arbete för psykisk hälsa. Den nuvarande regleringen anses inte vara tillräcklig, utan brister i samarbetet mellan kommunerna och ÅHS bedöms finnas i dagsläget, vilka leder till ineffektivitet och mänskligt lidande.[65] Det föreslås därför att kommunerna, och ÅHS åläggs ett krav på att ingå formaliserade samverkansavtal avseende hemvård, boendeservice, service på institution, alkohol- och drogarbete och förebyggande av psykisk ohälsa, där organisationerna tillsammans ansvarar för att tillhandahålla servicen och där klienternas och patienternas behov av samtidiga och väl samordnade tjänster är särskilt stort. Att enbart dessa områden nämns som obligatoriska för organisationerna att ingå samverkansavtal utesluter inte att organisationerna på frivillig väg ingår överenskommelser på fler områden t.ex. beträffande socialjouren, där dock fler samarbetspartners tillkommer.
Avsikten med samverkansavtalet är att tydliggöra ansvarsfördelningen mellan kommunerna och ÅHS för att undvika att vissa grupper av personer faller mellan och inte i rätt tid erbjuds koordinerade socialvårds- eller hälso- och sjukvårdstjänster. Avsikten är att överenskommelsen ska innehålla bestämmelser om gemensamma mål för hur behoven av samordnade tjänster ska mötas, ansvarsfördelning och övergripande rutiner för samarbete. Förhoppningen är att samverkansavtalet ska ligga till grund för skapandet av långsiktiga strukturer för samverkan och ansvarsfördelning.
Inspiration till samverkansavtal har tagits från systemet med obligatoriska överenskommelser som finns i Sverige. I Sverige ansvarar kommunerna för socialtjänsten och landstingen för hälso- och sjukvården. Enligt 5 kap. 1 d, 8 a och 9 a §§ i socialtjänstlagen (SFS 2001:453) ska kommunen ingå en överenskommelse med landstinget om ett samarbete i fråga om barn och unga som vårdas utanför det egna hemmet, personer med psykisk funktionsnedsättning och beträffande personer som missbrukar alkohol, narkotika, andra beroendeframkallande medel, läkemedel, dopningsmedel eller spel om pengar. Motsvarande bestämmelser finns i den svenska hälso- och sjukvårdslagen. Innehållet i överenskommelsen har inte lagreglerats närmare i Sverige i och med att både den svenska hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen är ramlagar som inte i detalj reglerar specifika åtgärder, utan huvudmännen ges möjligheter att anpassa verksamheten utgående från lokala behov.[66]
I Sverige har det däremot lagstadgats om att brukare och anhöriga ska ges möjlighet att kommentera innehållet i överenskommelserna. På detta sätt tas kunskap tillvara av dem som känner till på vilka områden samarbetet mellan kommunerna och landstingen riskerar att fallera och vilka konsekvenser som kan uppstå till följd av bristande helhetslösningar.[67] I landskapslagen om socialvård föreslås inte någon motsvarande bestämmelse på lagnivå. Detta förhindrar dock inte att ÅHS och kommunerna på eget initiativ hör föreningar som företräder de klient- och patientgrupper som berörs av bestämmelsen.
Att på detta sätt ålägga kommunerna och ÅHS att ingå samverkansavtal beträffande utförandet av de uppgifter som organisationerna redan i dagsläget är ålagda i lag att utföra som en funktionell helhet kan inte anses inkräkta på den kommunala självstyrelsen. Avsikten är varken att överföra nya uppgifter på kommunerna eller att frånta kommunerna uppgifter, och beslutanderätten och det ekonomiska ansvaret över uppgifterna ligger fortsättningsvis kvar i respektive organisation. Förslaget inkräktar således inte på den kommunala självstyrelsen i den meningen att det skulle begränsa kommuninvånarnas rätt att fatta beslut om förvaltning och ekonomi i sin kommun och får således anses vara förenlig med 121 § 1 mom. i grundlagen.[68] De obligatoriska samverkansavtalen begränsas även till de områden där kommunerna och ÅHS i dagsläget inte kan ta sitt ansvar fullt ut utan större samverkan och kommunerna och ÅHS ges avtalsfrihet att själva komma överens om hur samarbetet ska se ut.
Genom att avtalen uppgörs är förhoppningen att servicekedjan för målgrupperna och tillgången till service för personer i behov av flera serviceformer samtidigt, främjas.
70 § Verksamhet i sysselsättningssyfte. Bestämmelsen motsvarar i sin helhet 27 d § i socialvårdslagen (FFS 710/1982), tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård. En regeringsproposition angående att sammanslå åtgärderna för att stöda arbetslivsdelaktigheten enligt socialvårdslagen, lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda och lagen om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte genom att sammanföra bestämmelserna i en lag, ska enligt uppgift ges till riksdagen hösten 2018. Till dess att denna lagstiftning trätt i kraft har 27 c § i socialvårdslag (FFS 710/1982) lämnats i kraft i Finland. Paragrafen föreslås ingå med samma innehåll som i 27 e § i socialvårdslagen (FFS 710/1982), tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård. Begreppet handikappade föreslås dock ersättas av begreppet personer med funktionsnedsättning.
Lagstiftningsbehörigheten gällande bestämmelsens innehåll är delad. Finland har lagstiftningsbehörighet gällande området arbetsrätt med undantag av tjänstekollektivavtal för kommunens anställda enligt 27 § 21 punkten i självstyrelselagen. Verksamhet i sysselsättningssyfte hänger även nära samman med området socialförsäkring, vilket är Finlands lagstiftningsbehörighetsområde, såsom gällande förmåner till följd av rehabilitering eller funktionsnedsättning och gällande rätten till pension.
I paragrafen finns bestämmelser om verksamhet i sysselsättningssyfte för personer med funktionsnedsättning, med vilken avses anordnande av rehabiliteringsåtgärder och andra stödåtgärder för att främja en persons möjligheter att få arbete på den öppna arbetsmarknaden. Verksamhet i sysselsättningssyfte för personer med funktionsnedsättning anordnas för personer som på grund av funktionsnedsättning, sjukdom eller någon annan motsvarande orsak under lång tid har särskilda svårigheter att klara de funktioner som hör till normal livsföring och som utöver Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighets tjänster och åtgärder behöver stödåtgärder för att komma ut på den öppna arbetsmarknaden.
Definitionen av de personer som omfattas av bestämmelsen motsvarar definitionen av handikappad i 2 § i lagen (FFS 380/1987) om service och stöd på grund av handikapp, tillämplig på Åland genom landskapslagen (2010:50) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om service och stöd på grund av handikapp. Bestämmelsen kan således tillämpas vid både fysisk, psykisk och kognitiv funktionsnedsättning, sjukdom samt vid annan motsvarande orsak, om dessa ger upphov till tillstånd där personen under lång tid har särskilda svårigheter att klara de funktioner som hör till normal livsföring och AMS:s sysselsättningsåtgärder inte är tillräckliga. Till exempel missbruk kan leda till tillstånd som medför att förutsättningarna för detta tillstånd uppfylls. Bestämmelser om sysselsättning för personer med missbruksproblematik finns i övrigt i 8 § i lagen (FFS 41/1986) om missbrukarvård, tillämplig på Åland i den version lagen hade i Finland 31 december 1992 i enlighet med 71 § i självstyrelselagen. Enligt 8 § i missbrukarvårdslagen ska kommunen som en del i missbrukarvården ge klienten stöd i fråga om problem med arbete. Enligt 9 § ska särskild uppmärksamhet fästas vid samarbetet mellan missbrukarvården och arbetskraftsmyndigheterna, med vilket avses AMS på Åland.
Som ett led i verksamheten i sysselsättningssyfte för personer med funktionsnedsättning kan det ordnas arbete, i vilket arbetstagaren står i ett sådant anställningsförhållande till serviceproducenten som avses i 1 kap. 1 § i arbetsavtalslagen (FFS 55/2001). Syftet med bestämmelsen är att möjliggöra utförandet av s.k. skyddat arbete som kommunerna ordnar för personer med funktionsnedsättning i form av sysselsättning i ett anställningsförhållande som en del av socialvården.[69]
71 § Arbetsverksamhet för personer med funktionsnedsättning. Bestämmelsen motsvarar i sin helhet 27 e § i socialvårdslagen (FFS 710/1982), tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård med den avvikelsen att begreppet handikappade föreslås ersättas av personer med funktionsnedsättning. Såsom framkommer ovan av detaljmotiveringen till 70 § är avsikten i Finland att sammanslå åtgärderna för att stöda arbetslivsdelaktigheten enligt socialvårdslagen, lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda och lagen om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte.[70]
Paragrafen föreslås såsom i Finland ingå med samma innehåll som i 27 e § i socialvårdslagen (FFS 710/1982), tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård.
Med arbetsverksamhet för personer med funktionsnedsättning avses verksamhet i syfte att bevara och främja en persons funktionsförmåga i vilken den som deltar i arbetsverksamheten inte står i ett anställningsförhållande enligt arbetsavtalslagen till den som anordnar verksamheten. Arbetsverksamhet anordnas för arbetsoförmögna personer som på grund av funktionsnedsättning inte har förutsättningar att delta i arbete enligt detta lagförslags 70 § och som får sin huvudsakliga försörjning av förmåner som beviljas på grund av sjukdom eller arbetsoförmåga. Den som deltar i arbetsverksamhet står inte i ett anställningsförhållande enligt arbetsavtalslagen till den som anordnar verksamheten eller till serviceproducenten.[71]
72 § Ikraftträdande. Lagen föreslås träda i kraft 1 januari 2021. Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan lagen träder i kraft.
Genom att en ny landskapslag om socialvård träder i kraft föreslår landskapsregeringen att den nuvarande blankettlagen om socialvård upphävs i sin helhet. De bestämmelser i socialvårdslagen (FFS 710/1982) som i Finland lämnats i kraft beträffande bestämmelser om förvaltning, tillsyn, utbildnings,- forsknings-, försöks- och utvecklingsverksamhet, samt verksamhet i sysselsättningssyfte och arbetsverksamhet för personer med funktionsnedsättning, ingår i detta lagförslag samt i lagförslaget till landskapslag om socialvårdens förvaltning och tillsyn på Åland.
73 § Övergångsbestämmelser. Motsvarande stadgande återfinns i Finlands socialvårdslag. Det föreslås att landskapslagen om socialvård inte ska tillämpas på besvär eller underställning med anledning av beslut som fattats innan denna lag har trätt i kraft eller på behandlingen av ett sådant ärende vid en högre besvärsmyndighet med anledning av besvär.
2. Landskapslag om socialvårdens förvaltning och tillsyn på Åland
1 kap. Socialvårdens organisering och förvaltning på Åland
1 § Socialvårdens förvaltning och övervakning. Bestämmelsen i 1 mom. motsvarar den nuvarande 3 § i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård, av vilken det framkommer att de förvaltningsuppgifter som ankommer på statliga myndigheter enligt socialvårdslagen (FFS 710/1982) på Åland ankommer på Ålands landskapsregering. Enligt 3 § i socialvårdslagen (FFS 710/1982) ankommer den allmänna planeringen, styrningen och övervakningen av socialvården på social- och hälsovårdsministeriet, och på Åland har således Ålands landskapsregering i dagsläget motsvarande roll. I landskapsregeringens roll ingår även ett övergripande ansvar för utvecklingen av socialvården på Åland.
2 mom. hänvisar till landskapsregeringens ansvar för en socialpolitik som omfattar hela Åland inom de områden som omfattas av den åländska lagstiftningsbehörigheten. Med socialpolitik i vid bemärkelse avses mänskligt välbefinnande och de faktorer som påverkar detta. I socialpolitiken ingår således social trygghetspolitik, hälso-och sjukvårdspolitik, utbildningspolitik, bostadspolitik, sysselsättningspolitik, regionalpolitik, miljö- och livsmedelspolitik och internationell socialpolitik. Socialpolitik i snäv bemärkelse omfattar frågor som rör social trygghetspolitik eller socialskydd. Åtgärder eftersträvas som ger ett lagstadgad skydd mot sociala risker, såsom t.ex. fattigdom, arbetslöshet och alkoholmissbruk. Den centrala tanken är att alla någon gång i livet kan komma att vara i behov av utomstående hjälp, och att det behövs en kollektiv riskhantering, d.v.s. social trygghetspolitik för att motverka personliga eller samhälleliga skadeverkningar.[72] Som en del av förverkligandet av socialvårdspolitiken ska landskapsregeringen i enlighet med 4 och 5 §§ i landskapslagen (1993:71) om planering av socialvården årligen ta fram en socialvårdsplan för hur socialvården ska ordnas på Åland under de fem följande kalenderåren.
3 mom. innehåller en informativ bestämmelse om att närmare bestämmelser om övervakning av socialvården på Åland till den del den omfattas av åländsk lagstiftningsbehörighet finns i 2 kap.
2 § Kommunala myndigheters uppgifter gällande socialvården. Av den föreslagna bestämmelsen framkommer vilket ansvar kommun respektive myndigheten för en kommunalt samordnad socialtjänst, KST-myndighet, har då landskapslagen (2016:2) om en kommunalt samordnad socialtjänst verkställs, antingen så att kommunerna senast den 1 april 2019 ingår avtal om organiseringen av samarbetet som sedan inleds 1 januari 2020, alternativt att inget sådant avtal ingås och samordningen sker i form av ett kommunalförbund. Avsikten är att lagstiftning om en obligatorisk samordning i form av kommunalförbund som ska börja verka den 1 januari 2021 i detta fall sätts i kraft fr.o.m. den 1 januari 2020. (se LF 22/2016 - 2017, ändrad tidpunkt för kommunernas socialtjänst). Enligt 1 § i landskapslagen om en kommunalt samordnad socialtjänst ska barn- och äldreomsorgen inte ingå i den samordnade socialtjänsten. Barn- och äldreomsorgen tillhandahålls således även fortsättningsvis av kommunerna. Avsikten är att barnomsorgen inte längre ska omfattas av den kommunala socialvården, utan framöver ingå i det kommunala utbildningsväsendet. Förslag till landskapslag om barnomsorg och grundskola är under beredning.
Av det föreslagna 1 mom. framkommer att kommunen ombesörjer äldreomsorg enligt den föreslagna landskapslagen om socialvård och den föreslagna äldrelagen för Åland för personer som fyllt 65 år. Av 14 § i den föreslagna landskapslagen om socialvård framkommer närmare vilken kommunal socialservice som kommunen ska ordna, varav delar kan hänföras till området äldreomsorg. Samtliga serviceformer som tillhandahålls för äldre personer tillhandahålls även för yngre personer, och det går således inte att göra en linjedragning om att vissa serviceformer inom socialvården enbart skulle omfattas av området äldreomsorg. Av förslaget till äldrelag för Åland framkommer närmare bestämmelser som ska beaktas vid planeringen, beslutsfattandet och tillhandahållandet av äldreomsorg.
I detaljmotiveringen till landskapslagen om en kommunalt samordnad socialtjänst, LF 25/2014 - 2015 s. 53 - 56 framkommer en närmare definition av vad som i lagen ska avses med området äldreomsorg som kommunerna fortsättningsvis ska ansvara för. Av detaljmotiveringen framkommer att serviceformerna hemservice, boendeservice och institutionsvård ska anses ingå i begreppet äldreomsorg. För att undvika tolkningsproblem förordas att en åldersgräns bör fastställas för att klargöra gränsdragningen mellan när en person ska få service av KST-myndighet respektive kommun.
Socialvårdsbyrån vid Ålands landskapsregering har beträffande gränsdragningen gett en anvisning, Klarläggande av gränsdragningar KST-primärkommun utgående från landskapslag (2016:2) om kommunalt samordnad socialtjänst.[73] Av anvisningen framkommer att åldersgränsen för när en person ska omfattas av kommunens ansvar för att ordna äldreomsorg är att personen är 65 år eller äldre. I 1 mom. i förevarande lagförslag föreslås detta fastställas i lag. Åldersgränsen har fastställts med beaktande av att landskapsandelen för den samordnade socialtjänsten baserar sig på kostnader för åldersgruppen 7 - 64 år. Personer under 65 år omfattas således av KST-myndighetens ansvar för att ordna service även om behovet av service är att hänföra till nedsatt funktionsförmåga till följd av åldrande (t.ex. vård av personer med demens). Fastställandet av en åldersgräns relaterar inte till den enskildes rätt att få socialvård, utan åldersgränsen fastställer av vilken organisation den enskilde ska få den socialservice som han eller hon är i behov av. Hemservice, boendeservice och institutionsvård, som ska omfattas av kommunernas serviceansvar, ordnas i vissa fall för personer under 65 år t.ex. gällande personer med demens och personer med skador till följd av t.ex. olycksfall, och faller således under KST-myndighetens ansvar. Vårdplatserna i dessa fall återfinns ofta inom kommunernas äldreomsorg. Som konstateras i LF 25/2014 - 2015 s. 56 och 40 - 41 behöver dessa fall kartläggas och lösas i och med förverkligandet av KST-myndigheten. Vad gäller hemvårdsstöd enligt landskapslagen (2015:68) om hemvårdsstöd, faller hemvårdsstöd under begreppet barnomsorg i en vid bemärkelse, varför hemvårdsstödet fortsatt tillhör kommunens ansvar. Se LF 25/2014 – 2015.
Som konstateras i lagförslaget till landskapslagen om socialvård är avsikten att serviceformen hemservice i större utsträckning än i dagsläget ska tillhandahållas för barnfamiljer. Då KST-myndigheten inlett sin verksamhet är således avsikten att KST-myndigheten tillhandahåller hemservice för barnfamiljer och övriga personer under 65 år (t.ex. personer med missbruksproblematik och psykisk funktionsnedsättning) medan kommunerna tillhandahåller hemservice för personer över 65 år. KST-myndigheten kan välja att ordna hemservicen själv, eller på annat sätt i enlighet med 3 § 2 mom. i landskapslagen om planering av socialvården, genom att köpa tjänster av en kommun, kommunalförbund eller en privat socialserviceproducent. Beträffande hemvård, som i lagförslaget till landskapslag om socialvård föreslås ersätta det frivilliga samarbetet mellan kommunerna och ÅHS inom ramen för sammanhållen hemvård, ska hemvård tillhandahållas av kommunerna inom ramen för äldreomsorgen av personer över 65 år och av KST-myndigheten för personer under 65 år.
Ordnande av familjevård och stöd för närståendevård är social service som förkommer i ett tidigt skede i vård- och servicekedjan i vården av en äldre person. Avsikten är att denna service ska tillhandahållas inom ramen för kommunernas äldreomsorg. Detta möjliggör en bra servicehelhet för den äldre och dennes närstående, där även hemservice som ordnas av kommunen kan ingå, och där den äldre personen i ett senare skede i vård- och servicekedjan kan komma att få boende- och institutionsvård av kommunen. Avsikten är att landskapsregeringens ovannämnda anvisning om klarläggande av gränsdragningar mellan KST-myndighet och primärkommun ska uppdateras beträffande detta.
Service som stöder rörligheten (tidigare färdtjänst) är en servicetyp som i många fall tillhandahålls p.g.a. nedsatt funktionsförmåga till följd av åldrande. Denna servicetyp ska dock inte ordnas inom ramen för den kommunala äldreomsorgen, utan ska ordnas av KST-myndigheten för alla på Åland oavsett ålder.
Annan socialservice i 14 § i den föreslagna socialvårdslagen som även kan tillhandahållas för personer över 65 år, såsom alkohol-och drogarbete, utkomststöd och arbete för psykisk hälsa ska framledes tillhandahållas av KST-myndigheten för hela Åland.
Området barnomsorg, som kommunerna även fortsättningsvis ska ansvara för, går tydligare att särskilja från den service som KST-myndigheten ska ordna. Som ovan nämnts är avsikten att barnomsorg inte längre ska ingå i den kommunala socialvården, utan i det kommunala utbildningsväsendet som således ska ombesörja de former av barnomsorg som för närvarande framkommer av barnomsorgslagen (2011:86) för Åland och som framöver avses regleras i en landskapslag om barnomsorg och grundskola som är under beredning. Hemvårdsstöd enligt landskapslagen (2015:68) om hemvårdsstöd kommer att finnas kvar som en familjeförmån inom socialvården som ska hanteras av kommunerna. För mer information, se slutrapport från partssammansatt arbetsgrupp för kommunernas socialtjänst (KST).
Av lagens övergångsbestämmelser i 12 § framkommer att kommunerna ansvarar för samtlig service enligt den föreslagna landskapslagen om socialvård till dess att KST-myndigheten inlett sin verksamhet.
Av 2 mom. framkommer att övriga områden inom socialvården ska tillhandahållas av myndighet för en kommunalt samordnad socialtjänst. KST-myndigheten ansvarar således för socialt arbete, social handledning, social rehabilitering, familjearbete, hemservice för personer under 65 år, hemvård för personer under 65 år, boendeservice för personer under 65 år, service på institution för personer under 65 år, service som stöder rörligheten, alkohol- och drogarbete, arbete för psykisk hälsa, rådgivning i uppfostrings- och familjefrågor, övervakning av umgänge mellan barn och föräldrar, ledighet för personer som vårdar en anhörig eller närstående under 65 år, specialomsorger om personer med kognitiv funktionsnedsättning, service och stöd på grund av funktionsnedsättning, tillhandahållandet av utkomststöd för personer som vistas i socialvårdsområdet, service i anslutning till missbrukarvård, ordnandet av stöd för närståendevård för personer under 65 år, ordnande av familjevård för personer under 65 år, vårdnad av barn och unga personer, barnskydd, adoptionsrådgivning, medling i familjefrågor, uppgifter i samband med att beslut om vårdnad av barn och umgängesrätt fastställs och avgörs och ordnande av åtgärder i samband med medling vid verkställighet av besluten, ordnande av de sakkunnigtjänster som hör till medling i domstol i ett ärende som gäller vårdnad av barn och umgängesrätt och uppgifter i samband med utredande och fastställande av faderskap.
Av 3 mom. framkommer att vad som bestäms i lag om kommun och dess invånare på samma sätt ska tillämpas på ett kommunalförbund och invånare i någon av dess medlemskommuner. Motsvarande bestämmelse ingår i dagsläget i 5 § 3 mom. i socialvårdslagen (FFS 710/1982), tillämplig på Åland genom landskapslagen (1995:101) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård. Vad i landskapslag om socialvård bestäms om kommuns skyldighet att ordna socialvård ska således på motsvarande sätt gälla kommunalförbunds skyldighet att ordna socialvård, och vad som bestäms om kommuninvånares rätt till socialvård ska på motsvarande sätt gälla invånare i medlemskommun i kommunalförbundet. Av 3 mom. framkommer även att motsvarande gäller myndigheten för en kommunalt samordnad socialtjänst och invånare i någon av de kommuner som hör till ett socialvårdsområde, för det fall att kommunerna senast 1 april 2019 kommer överens om att samordna socialservicen på annat sätt än genom kommunalförbund.
3 § Verksamhetsmöjligheter vid tillhandahållandet av socialvård på Åland. Bestämmelsen är av informativ karaktär och hänvisar till att kommun och myndighet för kommunalt samordnad socialtjänst ska ordna de uppgifter som hör till socialvården på något av de sätt som anges i 3 § i landskapslagen om planering av socialvården.
Kommunen ska således beträffande de tjänster för äldre som kommunen ansvarar för, ordna de uppgifter som hör till socialvården
1) genom att själv ombesörja verksamheten,
2) genom att med stöd av avtal tillsammans med en annan kommun eller andra kommuner ombesörja verksamheten,
3) genom att låta kommunalförbund där kommunen är medlem ombesörja verksamheten,
5) genom att en serviceanvändare ges en servicesedel, med vilken kommunen förbinder sig att, upp till det värde som fastställts för sedeln enligt kommunens beslut, betala de tjänster som serviceanvändaren köper av en privat serviceproducent som kommunen godkänt.
Om uppgifter sköts av ett kommunalförbund kan det i enlighet med 3 § 2 mom. i landskapslagen om planering av socialvården köpa tjänster av landskapet, av annan kommun, av kommunalförbund eller av annan som tillhandahåller socialvårdstjänster.
4 § Organ som ansvarar för den kommunala socialvården. Av 1 mom. framkommer att kommunens uppgifter enligt landskapslagen om socialvård och uppgifter som enligt annan lag åligger ett organ som ansvarar för den kommunala socialvården ska handhas av en nämnd eller av kommunstyrelsen i enlighet med vad kommunalfullmäktige beslutar. Fullmäktige i respektive kommun beslutar således om behov av nämnd för äldreomsorg eller om kommunstyrelsen ska hantera ärendena på dessa områden. Bestämmelsen grundar sig på 51 § i kommunallagen (1997:73) för Åland, enligt vilket fullmäktige tillsätter de nämnder som ska finnas enligt lag och som i övrigt behövs för förvaltningen. En motsvarande bestämmelse som det föreslagna ingår för närvarande i 2 § 1 mom. 6 punkten i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård, enligt vilket uppgifterna enligt blankettlagen om socialvård ska skötas av socialnämnden, en annan nämnd eller kommunstyrelsen i enlighet med kommunfullmäktiges beslut.
Av 2 mom. framkommer att det organ som kommunfullmäktige utsett enligt 1 mom. ansvarar för att företräda kommunen, bevaka dess rätt och föra talan i ärenden som gäller verkställighet av kommunens socialvård, samt att detta organ för kommunens del ingår avtal och andra rättshandlingar, såsom t.ex. uppsägelse av avtal, gåva eller fullmakt.
I enlighet med den föreslagna 2 § 3 mom. ska motsvarande krav på att tillsätta ett organ som ansvarar för den kommunala socialvården enligt den föreslagna 4 § 1 mom. och att detta organ även ska ansvara för de uppgifter som framkommer av den föreslagna 4 § 2 mom. även gälla ett kommunalförbund som ombesörjer kommunal socialvård samt KST-myndigheten. Bestämmelser om kommunalförbunds och andra kommunala samarbetsformers organ finns i 12 kap. i kommunallagen.
5 § Valbarhet till organ som ansvarar för den kommunala socialvården. Av bestämmelsen framkommer att en tjänsteman vid landskapsregeringen eller vid Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet och till vars uppgift hör den övergripande ledningen av socialvården, eller till vars uppgift hör att övervaka socialvården, inte är valbar till ett organ som ansvarar för den kommunala socialvården inom sitt tjänsteområde. Syftet med bestämmelsen är att undvika jävsproblematik. Motsvarande bestämmelse ingår i dagsläget i 8 § i socialvårdslagen (FFS 710/1982), tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård.
6 § Delegering av beslutanderätt. Av 1 mom. framkommer att det organ som kommunfullmäktige har utsett för att ansvara för den kommunala socialvården enligt 4 § genom instruktion kan delegera sin beslutanderätt och rätt att föra talan till en tjänsteman som är underställd organet. Organet har dock inte rätt att delegera beslut om vård oberoende av vilja. Vård oberoende av vilja kan komma i fråga t.ex. beträffande missbrukarvård.
Av 2 mom. framkommer att en tjänsteman i brådskande fall har rätt att besluta om vård oberoende av vilja och därtill anknutna åtgärder i enlighet med de grunder och allmänna anvisningar som organet fastställt. I dessa fall får tjänstemannen själv eller genom ombud föra organets talan. Motsvarande bestämmelse ingår i dagsläget i 12 § i socialvårdslagen (FFS 710/1982), vilket även fortsättningsvis är i kraft i Finland. Till de delar paragrafen rör vård oberoende av vilja berör paragrafen området administrativa ingrepp i den personliga friheten, vilket är riksbehörighet i enlighet med 27 § 24 punkten i självstyrelselagen för Åland. I enlighet med 19 § 3 mom. i självstyrelselagen har bestämmelsen tagits in i den åländska lagen för att uppnå en enhetlig och överskådlig landskapslag.
2 kap. Myndighetstillsyn
7 § Tillsynsmyndighet. I 1 mom. föreslås att det föreskrivs om att Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet (ÅMHM) fungerar som tillsynsmyndighet på Åland beträffande övervakningen av den socialvård som tillhandahålls genom den föreslagna landskapslagen om socialvård samt gällande socialvård som tillhandahålls med stöd av speciallagstiftning på socialvårdens område. Motsvarande bestämmelse om ÅMHM:s övervakningsansvar gällande socialvårdslagen finns i dagsläget i 1 § 1 mom. 1 p. i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård. ÅMHM har enbart behörighet att fungera som tillsynsmyndighet på de områden som utgör landskapet Ålands lagstiftningsbehörighetsområde. På områden som utgör riksbehörighet, såsom administrativa ingrepp i den personliga friheten, fungerar Statens ämbetsverk på Åland som tillsynsmyndighet. Om ÅMHM vid övervakningen konstaterar allvarliga brister, ska ÅMHM liksom i dagsläget utan hinder av sekretessbestämmelser anmäla bristerna till landskapsregeringen. I enlighet med 2 § i landskapslagen (2012:36) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om privat socialservice övervakar ÅMHM även privata socialserviceproducenter.
I 2 mom. ingår informativa bestämmelser beträffande landskapsregeringens tillsynsansvar. I 29 § i landskapslagen om planering av socialvården föreskrivs om hur landskapsregeringen kan pröva ändamålsenligheten i kommunens sociala servicesystem. Vid allvarliga brister kan landskapsregeringen ge kommunen rekommendationer om hur och inom vilken tid bristerna ska åtgärdas. Om kommunen inte åtgärdar bristerna inom den tid som landskapsregeringen fastställt i sin rekommendation kan landskapsregeringen återkräva kommunens landskapsandel på det sätt som närmare anges i 29 § i landskapslagen om planering av socialvården och i vissa situationer återkräva kommunens landskapsandel. Om en kommun eller ett kommunalförbund vid ordnandet av landskapsandelsuppgifterna i landskapslagen (2017:120) om landskapsandelar till kommunerna vägrar att uppfylla en lagstadgad förpliktelse eller en förpliktelse om vilken föreskrivs med stöd av lag, kan landskapsregeringen med stöd av 47 § i nämnda lag vid vite tvinga kommunen eller kommunalförbundet att uppfylla förpliktelsen.
8 § Inspektionsrätt. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 55 § i socialvårdslagen (FFS 710/1982), tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård. Bestämmelsen är fortsättningsvis i kraft även i Finland, men bestämmelsen avses i Finland överföras till den föreslagna lagen om ordnande av social- och hälsovård.
I 1 mom. föreslås att det nuvarande kriteriet om att det ska finnas en grundad anledning för att förrätta en inspektion tas bort, vilket är i enlighet med 47 § lagförslaget till lagen om ordnande av social- och hälsovård, RP 15/2017 rd. I detaljmotiveringen till 47 §, RP 15/2017 rd s. 497, konstateras att ”detta möjliggör bland annat att tillsynsmyndigheten kan förrätta inspektion vid objekt som valts ut slumpmässigt eller med stöd av riskanalys”. Grundlagsutskottet kommenterar i sitt utlåtande över lagförslaget, GrUU 26/2017 rd inte denna förändring. I 49 § i RP 324/2014 rd i dåvarande förslaget till lag om ordnandet av social-och hälsovården hade inte kriteriet att en grundad anledning förutsätts för att förrätta inspektion tagits bort.
I 2 mom. föreslås gällande inspektion av lokaler att det i likhet med Finlands lagförslag (både 47 § i RP 15/2017 rd och 49 § i RP 324/2014 rd) att det intas krav på att utrymmen som används för boende av permanent natur endast får inspekteras om inspektionen är nödvändig för att trygga klientens ställning och rätt till ändamålsenliga tjänster. I detaljmotiveringen till bestämmelsen i RP 324/2014 rd s. 119 hänvisas beträffande inspektion av lokaler som är avsedda för permanent boende, såsom enheter för boendeservice inom t.ex. äldreomsorgen, till att hemfriden som tryggas i 10 § i grundlagen omfattar i princip alla slags utrymmen som omfattas av permanent boende. Enligt grundlagens 10 § 3 mom. kan det genom lag bestämmas om åtgärder som ingriper i hemfriden för att trygga någon annan grundläggande fri- och rättighet. I förevarande lagförslag ska klientens rätt till hemfrid vägas mot klientens rätt till ändamålsenliga socialvårdstjänster, som i grunden är avsedda att trygga klientens rätt till social trygghet enligt grundlagens 19 §.
I vilka fall inspektion är nödvändig måste bedömas från fall till fall. Beträffande lokaler där det utövas yrkesverksamhet har det inte ansetts att den egentliga kärnan för hemfriden riskeras, GrUU 21/2010 rd. Utlåtandet gällde kommunernas tillsyn i Finland över att rökförbud efterlevs även i familjedaghem.
I 3 mom. föreskrivs om att utomstående experter vid behov får assistera ÅMHM vid utförandet av inspektioner. I en utomstående experts uppdrag kan ingå offentliga förvaltningsuppgifter. Grundlagens 124 § innehåller bestämmelser om de förutsättningar under vilka offentliga förvaltningsuppgifter kan anförtros andra än myndigheter. Offentliga förvaltningsuppgifter kan anförtros andra än myndigheter genom lag eller med stöd av lag om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Under dessa förutsättningar är det möjligt att i begränsad utsträckning överföra offentlig makt och offentliga uppgifter på andra än myndigheter. I regeringens proposition till ny regeringsform (RP 10/1998 rd.) anges att härvid förutsätts att det utfärdas tillräckligt detaljerade bestämmelser om skötseln av uppgifterna och det förfarande som ska iakttas, att rättssäkerhetssynpunkter beaktas och att de som sköter de offentliga uppgifterna handlar under straffrättsligt tjänsteansvar.
Enligt den föreslagna bestämmelsen ska en utomstående expert ha tillräcklig sakkunskap och kompetens som behövs för tillsynen. Förvaltningslagen för landskapet Åland ska tillämpas på den utomstående expertens förvaltningsuppgifter och landskapslagen om allmänna handlingars offentlighet är tillämplig då den utomstående experten utför myndighetsuppgifter. Den utomstående experten verkar även under straffrättsligt tjänsteansvar enligt 40 kap. 11 § 5b punkten i strafflagen. Dessutom blir en utomstående expert ansvarig enligt skadeståndslagen för skada som denna vållar vid utförandet av sina uppgifter.
I 4 mom. föreslås det tas in en bestämmelse om att Ålands polismyndighet vid behov ska ge ÅMHM handräckning för utförandet av en inspektion. Motsvarande bestämmelse ingår i dagsläget i 55 § 3 mom. i socialvårdslagen (FFS 710/1982), tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård.
I 5 mom. föreslås det tas in en hänvisning till 34 § i förvaltningslagen för landskapet Åland, där bestämmelser finns bland annat om dokumentering av inspektionen skriftligt i en inspektionsberättelse.
9 § Föreläggande om avhjälpande av brister, avbrytande eller förbud mot användning av verksamhet och tvångsmedel. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar i sak 56 § i socialvårdslagen (FFS 710/1982), tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård. Bestämmelsen är fortsättningsvis i kraft även i Finland, men avsikten i Finland är att överföra bestämmelsen till den föreslagna lagen om ordnande av social- och hälsovård.
I paragrafen föreskrivs om vilka åtgärder ÅMHM får vidta när brister eller andra missförhållanden som äventyrar klientsäkerheten upptäckts i samband med att socialvård ges, eller om verksamheten i övrigt strider mot lag. 1 och 2 mom. motsvarar lydelsen i nuvarande 56 § i socialvårdslagen (FFS 710/1982), förutom att begreppet föreskrift föreslås bytas mot föreläggande, vilket är den korrekta termen.[74] Begreppet föreläggande används även i 48 § i Finlands lagförslag till lag om ordnande av social- och hälsovård RP 15/2017 rd, samt i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av lagen om privat socialservice. Landskapsregeringens tillsynsansvar över att kommunens sociala servicesystem är ändamålsenliga framkommer av lagförslagets 7 § 2 mom.
10 § Uppmärksamgörande och anmärkning. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar i sak 57 § i socialvårdslagen (FFS 710/1982), tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård. Bestämmelsen är fortsättningsvis i kraft även i Finland men bestämmelsen aves överföras till den föreslagna lagen om ordnande av social-och hälsovård.
Enligt 1 mom. ges ÅMHM, liksom i dagsläget, rätt att uppmärksamgöra den övervakade på att verksamheten ska ordnas på ett behörigt sätt och att god verksamhetssed ska iakttas. I Finland föreslås i 49 § i lagförslag till lag om ordnande av social- och hälsovård RP 15/2017 rd att ytterligare en typ av administrativ styrning över social- och hälso- och sjukvården ska införas i Finland, delgivande av uppfattning. I Finlands förvaltningslag ingår delgivande av uppfattning som en del i att hantera förvaltningsklagan, vilket ingår i Finlands förvaltningslag i kapitel 8 a. I den åländska förvaltningslagen ingår varken särskilda bestämmelser om förvaltningsklagan eller delgivande av uppfattning. Det föreslås därför att den administrativa styrformen delgivande av uppfattning om ett lagenligt förfarande på Åland fortsättningsvis får anses ingå i den administrativa styrformen uppmärksamgörande, som således får omfatta att uppmärksamgöra den övervakade om kraven på god förvaltning och ÅMHM:s uppfattning av vad ett lagenligt förfarande är.
I Finland föreslås även att det ges möjlighet att uppmana den övervakade att avhjälpa en brist eller missförhållande som upptäckts. I Finland har uppmaning varit en del av vedertagen praxis. En uppmaning är till sin natur en rekommendation som inte är förpliktande.[75] Bedömningen är att det på Åland inte finns behov av att skilt införa uppmaning i den åländska socialvårdslagen.[76]
Genom 2 mom. ges ÅMHM liksom i dagsläget möjlighet att ge en kommun, kommunalförbund eller den tjänsteman som ansvarar för den felaktiga verksamheten en anmärkning om det vid övervakningen av socialvården konstateras att kommunen eller kommunalförbundet förfarit felaktigt eller underlåtit att fullgöra sin skyldighet. Det är således möjligt att ge en anmärkning bara om lindrigare styrmedel med hänsyn till omständigheterna inte är tillräckliga. Anmärkningen ges med tanke på framtiden, tanken är att styra den som inte agerat lagenligt till att inte upprepa felaktigheten.
I 3 mom. ingår liksom tidigare en bestämmelse om att ändring i delgivande av uppfattning, uppmärksamgörande eller anmärkning inte får sökas genom besvär. Vid denna typ av styrning genom övervakning fattas inte några beslut om någons rätt, fördel eller skyldighet, varför den etablerade åsikten är att ändring inte får sökas.[77]
11 § Behandling av ett klagomåls- eller tillsynsärende. I dagsläget ingår inte några bestämmelser om hur tillsynsärenden ska behandlas i socialvårdslagen utöver att det i 59 § tidigare funnits en bestämmelse om att tillsynsärenden behandlas gällande fem år tillbaka i tiden inträffade ärenden. 59 § i socialvårdslag (FFS 710/1982) upphävdes 1 januari 2015.
Den 1 januari 2015 trädde en ändring i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården i kraft. En ny 23 a § infördes som ger klienten möjlighet att anföra klagomål över socialvården. Enligt 23 § har klienten möjlighet att föra fram en anmärkning över socialvården. Beträffande handläggningen av ett klagomål hänvisar 23 a § till 8 a kap. i förvaltningslagen (FFS 434/2003) om förvaltningsklagan. I den åländska förvaltningslagen ingår inte några bestämmelser om förvaltningsklagan. Av denna anledning föreslås att det i paragrafen även tas in bestämmelser om Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighets hantering av klagomålsärenden.
Enligt det föreslagna 1 mom. ska ÅMHM på basis av ett tillsynsärende som kommit till dess kännedom vidta de åtgärder som de anser vara befogade med tanke på säkerställandet av klientsäkerheten eller efterlevnaden av lagen. Behandlingsproceduren för ett tillsynsärende uppdelas i praktiken i två delar. Tillsynsmyndigheten ska först sätta sig in i det ärende som har kommit till dess kännedom och göra en preliminär helhetsbedömning av det med tanke på säkerställandet av klientsäkerheten eller efterlevnaden av lagen. Därefter ska tillsynsmyndigheten på basis av sin preliminära bedömning vidta de åtgärder som den anser vara befogade med tanke på säkerställandet av ovannämnda omständigheter. Avsikten är att tillsynsmyndighetens prövningsrätt beträffande de åtgärder som den väljer och deras omfattning ska vara omfattande. Tillsynsmyndigheten kan till exempel vid behov skaffa sådana redogörelser som behövs i ärendet per telefon och på basis av dem utarbeta en promemoria eller skaffa dokument i anknytning till ärendet eller utredningar av den övervakade aktören eller andra aktörer genom skriftlig begäran om utredning eller utlåtande. Om det på basis av den preliminära helhetsbedömningen inte finns anledning att misstänka att klientsäkerheten äventyras eller att det förekommer sådant förfarande som strider mot lagen eller sådan försummelse av skyldigheten som förutsätter att tillsynsmyndigheten ingriper i ärendet, ger ärendet i princip ingen anledning till vidare åtgärder.[78]
I 2 mom. föreslås en bestämmelse om rätt för tillsynsmyndigheten att sätta åtgärder som baserar sig på tillsynen och klagomål i angelägenhets- eller prioritetsordning när klientsäkerheten eller andra omständigheter kräver det. Bestämmelsen gäller både tillsyns- och klagomålsärenden, det vill säga tillsynen över lagligheten i dess helhet. När åtgärder sätts i prioritetsordning är det ofta fråga om att de allvarligaste fallen ges företräde på grund av tillsynsmyndigheternas begränsade resurser. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att tillsynsmyndigheterna vid behov kan inrikta sina åtgärder och resurser i synnerhet på sådana fall som framkommit under tillsynen och där den potentiella risken för att klientsäkerheten kränks är störst och där det kan uppstå behov av snabbt ingripande från tillsynsmyndighetens sida. Prioriteringen kan också gälla till exempel ett fall som är av avsevärd allmän betydelse även om det inte är fråga om verksamhet som direkt hotar klientsäkerheten. I de fall som avses i momentet är det i princip fråga om att sätta tillsynsåtgärder i uppdagade klagomåls- och tillsynsärenden i prioritetsordning och oftast avser ordningsföljden uttryckligen i vilken ordning tillsynsåtgärder ska inledas.
I 2 mom. föreslås också en bestämmelse om att tillsynsmyndigheten inte undersöker ett tillsynsärende som baserar sig på en händelse som ligger mer än två år tillbaka i tiden utan särskild orsak. Tillsynens verkliga inverkan och effektivitet minskar på ett betydande sätt då de ärenden som ska undersökas blir äldre. Det är ofta oändamålsenligt att utreda gamla ärenden. Då tiden löper påverkar detta också möjligheterna att utreda ärendet på ett pålitligt sätt. Detta försvagar på motsvarande sätt tillsynsobjektets rättsskydd. Den föreslagna preskriptionstiden på två år ska inte vara absolut, utan man kan avvika från den utsatta tiden, om det finns särskild orsak till detta.[79]
I 3 mom. ska ingå en till sin natur informativ bestämmelse, som hänvisar till bestämmelsen i 2e § i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård om klientens rätt att anmärka på den socialvård klienten fått.
3 kap. Ikraftträdelse-och övergångsbestämmelser
12 § Ikraftträdande. I 1 mom. föreslås att lagen ska träda i kraft samtidigt som den nya landskapslagen om socialvård. Vissa bestämmelser i förevarande lagförslag ingår i dagsläget i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård. Avsikten är att delar i sistnämnda lag ska upphävas då landskapslagen om socialvård träder i kraft.
I 2 mom. föreslås att det tas in en övergångsbestämmelse om att kommunerna fortsättningsvis ansvarar för planeringen, tillhandahållandet och verkställandet av samtlig socialvård samt socialservice i enlighet med 14 § i lagförslaget om landskapslagen om socialvård till dess att myndighet för en kommunalt samordnad socialtjänst inleder sin verksamhet och övertar samtliga delar av socialvården och socialservicen på Åland förutom barnomsorgen och delar av äldreomsorgen.
3. Ändring av landskapslag om hälso-och sjukvård
19 § Samarbete med socialvården. I 2 mom. föreslås att det tas in en definition av begreppet socialvård. Med socialvård avses i landskapslagen om hälso- och sjukvård de uppgifter som återfinns i 14 § i landskapslagen () om socialvård samt främjande av social trygghet och välfärd.
I 3 mom. föreslås att det tas in en hänvisning till 41 § i den föreslagna landskapslagen om socialvård beträffande skyldigheten för en inom hälso- och sjukvård yrkesutbildad person vid ÅHS att på begäran av en anställd inom socialvården delta i bedömningen av en persons servicebehov och i utarbetandet av serviceplanen. Beträffande samarbetet med socialvården föreslås det även tas in en hänvisning till 37 § 2 mom. 4 punkten i ÅHS-lagen där bestämmelser finns gällande beaktandet av patienter som är barn som behöver särskilt stöd eller annan person som behöver särskilt stöd då vård-och rehabiliteringsplaner utarbetas, så att ÅHS´vård- och rehabiliteringsplan kan beaktas i socialvårdens beslutsfattande.
I 4 mom. föreslås att det tas in en motsvarande bestämmelse som i 35 § i den föreslagna landskapslagen om socialvård beträffande att en inom hälso- och sjukvård yrkesutbildad person i samband med bedömningen av en patientens vårdbehov ska bedöma om patienten har ett uppenbart behov av socialvård. Om patienten är i uppenbart behov av socialvård ska patienten styras att söka socialservice. Om patienten samtycker till det kan den inom hälso- och sjukvård yrkesutbildade personen kontakta den myndighet som ansvarar för den kommunala socialvården, så att patientens stödbehov kan bedömas. Om patientens samtycke inte kan fås och patienten är uppenbart oförmögen att svara för sin omsorg, hälsa eller säkerhet, eller om ett barns bästa absolut kräver det, ska den inom hälso- och sjukvård yrkesutbildade personen utan dröjsmål göra en anmälan om behovet av socialvård hos myndigheten som ansvarar för den kommunala socialvården trots sekretessbestämmelser.
I 5 mom. föreslås att det tas in en hänvisning till 25 och 25 c §§ i barnskyddslagen, tillämplig på Åland genom landskapslagen (2008:97) om tillämpning i landskapet Åland av barnskyddslagen, där bestämmelser finns om barnskyddsanmälan och föregripande barnskyddsanmälan. Om den anmälningspliktiga personen i enlighet med 4 mom. utan dröjsmål har kontaktat den myndighet som ansvarar för socialvården och uppgett orsakerna till kontakten behöver ingen barnskyddsanmälan göras på grundval av samma uppgifter.
19a § Samverkansavtal gällande samarbetet med socialvården. Landskapsregeringen föreslår att det i bestämmelsen tas in motsvarande bestämmelse om samverkansavtal som i den föreslagna 69 § i lagförslaget till landskapslag om socialvård. För bestämmelsens detaljmotivering hänvisas till detaljmotiveringen till 69 § i lagförslaget om landskapslag om socialvård i detta lagförslag.
20 § Vårdgarantin. Landskapsregeringen föreslår att ett nytt 6 mom. tillfogas paragrafen. Då ett barnskyddsbehov uppstått till följd av otillräckliga hälso- och sjukvårdstjänster ska utan dröjsmål de hälso- och sjukvårdstjänster ordnas för barnet och barnets familj som är nödvändiga med beaktandet av barnets hälsa och utveckling.
35 § Förebyggandet av psykisk ohälsa. I 2 mom. föreslår landskapsregeringen att det tas in en motsvarande skrivning som i 25 § i den föreslagna landskapslagen om socialvård beträffande att det arbete med att förebygga psykisk hälsa som utförs av Ålands hälso-och sjukvård ska planeras och genomföras så att det bildar en funktionell helhet tillsammans med den kommunala socialvården. För paragrafens detaljmotivering hänvisas även till detaljmotiveringen till 25 § i lagförslaget om landskapslagen om socialvård i detta lagförslag. En hänvisning föreslås även tas in till den föreslagna bestämmelsen om samverkansavtal i 19a § som föreslås omfatta samarbetet mellan Ålands hälso- och sjukvård och kommunerna om förebyggandet av psykisk ohälsa.
37 § Hälso- och sjukvården. Landskapsregeringen föreslår att det i 4 mom. tas in en bestämmelse om att när patienten är ett barn som behöver särskilt stöd eller någon annan person som behöver särskilt stöd ska en vård- och rehabiliteringsplan om möjligt utarbetas så att planen kan beaktas vid beslut som fattas enligt 46 § i lagförslaget om landskapslagen om socialvård. Som en person som behöver särskilt stöd betraktas en person som har särskilda svårigheter att söka och få behövliga social- och hälsotjänster pga. kognitiv eller psykisk funktionsnedsättning eller sjukdom, missbruk av berusningsmedel, samtidigt behov av flera stöd eller någon annan motsvarande orsak och vars stödbehov inte är förknippat med hög ålder så som föreskrivs i lagförslaget till äldrelag för Åland. Som ett barn som behöver särskilt stöd betraktas ett barn som behöver särskilt stöd på grund av de ovannämnda skälen eller vars uppväxtförhållanden äventyrar eller inte tryggar barnets hälsa eller utveckling eller som genom sitt beteende äventyrar sin hälsa eller utveckling.
Landskapsregeringen föreslår att 5 mom. ändras så att det tas in en hänvisning till 21 § i lagförslaget till landskapslagen om socialvård beträffande ÅHS ansvar att tillhandahålla behovsenliga rehabiliterings- och hälso- och sjukvårdstjänster när boendeservice tillhandahålls enligt landskapslagen om socialvård. Detta ansvar åligger redan ÅHS i dagsläget och den föreslagna lagändringen utför såldes ett förtydligande av rättsläget. Beträffande ÅHS ansvar för rehabilitering saknas i dagsläget mer detaljerade bestämmelser, vilket landskapsregeringen har för avsikt att utarbeta. Landskapsregeringen föreslår även att ÅHS förpliktigas att tillhandahålla läkartjänster för samtliga klienter vid de offentliga institutionerna som finns på Åland. Enligt den nuvarande lydelsen av momentet är ÅHS:s skyldighet att tillhandahålla läkartjänster begränsat till de äldre klienter som vårdas på institutionerna. I dagsläget tillhandahålls offentlig institutionsvård vid Sunnanberg, Trobergshemmet och Oasen. Ett fåtal personer under 65 år vårdas vid de offentliga institutionerna på Åland, och i praktiken tillhandahåller ÅHS redan i dagsläget läkartjänster även för dessa klienter utan att erhålla ersättning från kommunerna. Den föreslagna ändringen är således en reglering av gällande praxis och bedöms inte få större ekonomiska verkningar varken för den kommunala socialvården eller ÅHS. Landskapsregeringen föreslår även att samverkansavtal ska ingås beträffande samarbetet mellan ÅHS och den kommunala socialvården beträffande tillhandahållandet av servicen.
38 § Hemsjukvården. Landskapsregeringen föreslås att paragrafens 2 mom. upphävs. Landskapsregeringen föreslår att paragrafens rubrik ändras så att hemservice stryks. Bestämmelser om hemservice inom ramen för hemvård föreslås istället ingå i en ny 38a §.
38a § Hemvården. Landskapsregeringen föreslår att en ny bestämmelse tas in i ÅHS-lagen. I dagsläget ingår en bestämmelse i 38 § 2 mom. i ÅHS-lagen enligt vilket ÅHS kan ordna hemservice. ÅHS samarbetar i dagsläget med 15 kommuner gällande att tillhandahålla sammanhållen hemvård i främst hemmaboende äldres hem. Samarbetet bygger på frivilliga avtal om sammanhållen hemvård. Samarbetet innebär att ÅHS:s hemsjukvårdspersonal utför vissa arbetsuppgifter av hemservicekaraktär medan vissa arbetsuppgifter av hemsjukvårdskaraktär utförs av kommunernas hemservicepersonal. De vårdåtgärder som kommunens hemservicepersonal får utföra är begränsade och förutsätter att den anställda personen inom kommunens hemservice fått åtgärden delegerad till sig av ansvarig läkare vid ÅHS. Det föreslås att sammanhållen hemvård inte längre ska vara frivilligt, utan att samarbetet mellan ÅHS och kommunerna ska vara obligatoriskt. Sammanhållen hemvård föreslås även byta namn till hemvård. Sammanhållen hemvård ska även tillhandahållas i samarbete med den kommande KST-myndigheten för personer under 65 år som vårdas i hemmet. En motsvarande bestämmelse om hemvård ingår i 20 § i lagförslaget om landskapslag om socialvård. Landskapsregeringen föreslår även att det tas in en hänvisning till den föreslagna bestämmelsen i 19a § om samverkansavtal i förevarande lagförslag om ändring av landskapslagen om hälso- och sjukvård.
40 § Arbetet för psykisk hälsa. Landskapsregeringen föreslår att det i 3 mom. tas in en hänvisning till den föreslagna bestämmelsen i 19a § om samverkansavtal i förevarande lagförslag om ändring av landskapslagen om hälso- och sjukvård.
41 § Alkohol-och drogarbetet. Landskapsregeringen föreslår att det i 3 mom. tas in en hänvisning till bestämmelsen om samverkansavtal i 19a § i förevarande lagförslag om ändring av landskapslagen om hälso- och sjukvård.
Det föreslås även att begreppet arbetet för psykisk hälsa i kommunerna ersätts av begreppet arbetet för förebyggande av psykisk ohälsa i kommunerna. Begreppet förebyggande av psykisk ohälsa används i 14, 24 och 25 §§ i den föreslagna landskapslagen om socialvård.
Beträffande alkohol-och drogarbetet tillämpas lagen om missbrukarvård (FFS 41/1986) i den lydelse lagen hade 31 december 1992 i Finland och i sin aktuella lydelse beträffande bestämmelser av riksbehörighetskaraktär. Beträffande det rusmedelsförebyggande arbetet tillämpas landskapslag (2013:125) om tillämpning på Åland av lagen om nykterhetsarbete.
5a kap. Tillsyn
45a § Inspektionsrätt. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar i huvudsak den nuvarande 45a § i landskapslagen om socialvård.
I 1 mom. föreslås att det nuvarande kriteriet om att det ska finnas en grundad anledning för att förrätta en inspektion tas bort. Förslaget grundar sig på 47 § i lagförslaget till lagen om ordnande av social- och hälsovård, RP 15/2017 rd. I detaljmotiveringen till 47 §, RP 15/2017 rd s. 497, konstateras att ”detta möjliggör bland annat att tillsynsmyndigheten kan förrätta inspektion vid objekt som valts ut slumpmässigt eller med stöd av riskanalys”.
I 2 mom. föreslås gällande inspektion av lokaler att det ska ingå ett krav på att utrymmen som används för boende av permanent natur endast får inspekteras om inspektionen är nödvändig för att trygga patientens ställning och rätt till ändamålsenlig vård. För momentets detaljmotivering i övrigt hänvisas till detaljmotiveringen till 8 § i förslaget till landskapslag och socialvårdens förvaltning och tillsyn, vilket ingår i förevarande lagförslag.
I 3 mom. föreskrivs om att utomstående experter vid behov får assistera ÅMHM vid utförandet av inspektioner. I en utomstående experts uppdrag kan ingå offentliga förvaltningsuppgifter. Grundlagens 124 § innehåller bestämmelser om de förutsättningar under vilka offentliga förvaltningsuppgifter kan anförtros andra än myndigheter. Offentliga förvaltningsuppgifter kan anförtros andra än myndigheter genom lag eller med stöd av lag om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Under dessa förutsättningar är det möjligt att i begränsad utsträckning överföra offentlig makt och offentliga uppgifter på andra än myndigheter. I regeringens proposition till ny regeringsform (RP 10/1998 rd.) anges att härvid förutsätts att det utfärdas tillräckligt detaljerade bestämmelser om skötseln av uppgifterna och det förfarande som ska iakttas, att rättssäkerhetssynpunkter beaktas och att de som sköter de offentliga uppgifterna handlar under straffrättsligt tjänsteansvar. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska en utomstående expert ha tillräcklig sakkunskap och kompetens som behövs för tillsynen. Förvaltningslagen för landskapet Åland ska tillämpas på den utomstående expertens förvaltningsuppgifter och landskapslagen om allmänna handlingars offentlig är tillämplig då den utomstående experten utför myndighetsuppgifter. Den utomstående experten verkar även under straffrättsligt tjänsteansvar enligt 40 kap. 11 § 5b punkten i strafflagen. Dessutom blir en utomstående expert ansvarig enligt skadeståndslagen för skada som denna vållar vid utförandet av sina uppgifter.
I 4 mom. föreslås det tas in en bestämmelse om att Ålands polismyndighet vid behov ska ge ÅMHM handräckning för utförandet av en inspektion. Motsvarande bestämmelse i sak ingår i det nuvarande 3 mom.
I 5 mom. föreslås det tas in en hänvisning till 34 § i förvaltningslagen för landskapet Åland, där bestämmelser finns bland annat om dokumentering av inspektionen skriftligt i en inspektionsberättelse.
45d § Behandling av ett klagomåls- eller tillsynsärende. I den nuvarande 45d § ingår en bestämmelse om att tillsynsmyndigheten inte undersöker klagomålsärenden som är äldre än fem år om det inte finns särskilda skäl för att undersöka klagomålet. I 11 § i lagförslaget till landskapslagen om socialvårdens förvaltning och tillsyn föreslås att tidsfristen för att behandla klagomåls- eller tillsynsärenden sänks till två år. Motsvarande bestämmelse föreslås gälla även för hälso-och sjukvårdens del.
Även motsvarande bestämmelser om ÅMHM:s behandling av klagomåls- och tillsynsärenden som i 11 § i lagförslaget till landskapslagen om socialvårdens förvaltning och tillsyn föreslås för hälso- och sjukvårdens del. Beträffande detaljmotiveringen till dessa bestämmelser hänvisas till detaljmotiveringen till 11 § i lagförslaget till landskapslagen om socialvårdens förvaltning och tillsyn, som ingår i förevarande lagförslag.
4. Ändring av landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av barnskyddslagen
4a § Ersättande bestämmelser i denna lag. Landskapsregeringen föreslår att bestämmelsen upphävs. Bestämmelsen innehåller en beskrivning av lagens ersättande åländska bestämmelser i 4b – 4n §§. Det föreslås att samtliga dessa ersättande bestämmelser förutom 4f § om stöd för skolgången ska upphävas, varför 4a § inte längre har någon funktion.
4b § Barnskydd. Landskapsregeringen föreslår att bestämmelsen upphävs. Landskapsregeringen föreslår att definitionen av barnskydd i 3 § 1 mom. i barnskyddslagens (FFS 417/2007) görs tillämplig på Åland.
4c § Förebyggande barnskydd. Landskapsregeringen föreslår att bestämmelsen upphävs. Landskapsregeringen föreslår att bestämmelsen i 3 § 2 och 3 mom. i barnskyddslagen (FFS 417/2007) görs tillämplig på Åland, samt 3a § i barnskyddslagen om att förbyggande barnskydd ska tillhandahållas också då barnet eller familjen inte är klient inom barnskyddet. Den åländska organisatoriska avvikelsen om att förebyggande barnskydd på Åland förutom av kommunerna även tillhandahålls av landskapsmyndigheterna med ansvar för utbildning och hälsovård bibehålls, men denna bestämmelse flyttas till blankettlagens 5 § om särskilda avvikelser vid tillämpningen av barnskyddslagen på Åland. I Finland finns motsvarande funktioner på kommunal nivå, och ingår således i begreppet ”kommun” i Finlands 3 a §.
4d § Att ge akt på och främja barns och ungas välfärd. Landskapsregeringen föreslår att bestämmelsen upphävs. Motsvarande bestämmelse föreslås ingå i 9 § i lagförslaget till landskapslagen om socialvård.
4e § Utvecklande av service och stöd vid fostran. Landskapsregeringen föreslår att bestämmelsen upphävs. Motsvarande bestämmelse föreslås ingå i 10 § i lagförslaget till landskapslagen om socialvård.
4g § Beaktande av barn i service som riktar sig till vuxna. Landskapsregeringen föreslår att bestämmelsen upphävs. I sak motsvarande bestämmelser föreslås ingå i 24 och 44 § i lagförslaget till landskapslag om socialvård. I 48 § i landskapslagen om hälso- och sjukvård föreskrivs särskilt om hälso- och sjukvårdens skyldighet att i samarbete med kommunerna beakta barn i service som riktar sig till vuxna.
4h § Begäran om bedömning av barnskyddsbehovet. Landskapsregeringen föreslår att bestämmelsen upphävs. Landskapsregeringen föreslår att 25 a § i barnskyddslagen (FFS 417/2007) om kontakt med socialvården för bedömning av stödbehovet tillämpas direkt som blankettbestämmelse.
4i § Registerföring. Landskapsregeringen föreslår att bestämmelsen upphävs. Landskapsregeringen föreslår att 25 b § i barnskyddslagen (FFS 417/2007) tillämpas som blankettbestämmelse. Detta innebär att begäran om bedömning av barnskyddsbehovet inte längre behöver registerföras, utan enbart barnskyddsanmälningar.
4j § och 4k § Inledande av ett barnskyddsärende och en klientrelation och utredning av behovet av barnskydd. Landskapsregeringen föreslår att bestämmelserna upphävs. Landskapsregeringen föreslår att barnskyddslagens 5 kap. 26 § om inledande av ett barnskyddsärende och utredning av barnskyddsbehovet tillämpas direkt på Åland som blankettbestämmelse. Enligt 4j § i blankettlagen inleds ett barnskyddsärende på ansökan eller när en socialarbetare eller en annan anställd inom barnskyddet har tagit emot en begäran om bedömning av barnskyddsbehovet, en barnskyddsanmälan eller på något annat sätt fått kännedom om ett barn som eventuellt är i behov av barnskydd. I 26 § i barnskyddslagen räknas till skillnad från 4j § inte upp de olika sätten att inleda ett ärende, eftersom det inte har någon betydelse hur socialarbetaren eller någon annan anställd inom barnskyddet fått kännedom om ett barn som eventuellt är i behov av barnskydd. Den nuvarande formuleringen i 4j § kan leda till en missuppfattning om att den anställda inom barnskyddet ska kräva att olika aktörer gör en barnskyddsanmälan för att inleda ett ärende, trots att en anmälan inte är ett villkor för inledandet av ärendet (RP 164/2014 rd s. 153). Detaljmotivering till 26 § i barnskyddslagen finns i RP 164/2014 rd s. 152 - 153.
Även 27 § i barnskyddslagen om inledande av en klientrelation inom barnskyddet föreslår landskapsregeringen att ska tillämpas i sin helhet som blankettbestämmelse. Detta innebär att en klientrelation inom barnskyddet inte inleds medan man endast utreder och bedömer om barnet och barnets familj är i behov av en klientrelation inom barnskyddet. Detaljmotiveringen till paragrafen finns i RP 164/2014 rd s. 153 - 154.
Genom förslaget till landskapslagen om socialvård har ett barn och dess familj lika stark rätt till förebyggande service enligt socialvårdslagen som sådana barn och familjer som är klienter inom barnskyddet. Skillnaden är att vissa åtgärder inom barnskyddets öppenvård såsom intensifierat familjearbete och familjerehabilitering enligt 36 § barnskyddslagen endast ges till familjer som är klienter inom barnskyddet. Om ett barn får tillräcklig service via socialvårdslagen inleds inte någon klientrelation inom barnskyddet.
4l § Skyldighet att vidta stödåtgärder inom öppenvården. Landskapsregeringen föreslår att bestämmelsen upphävs. Bestämmelser med motsvarande sakinnehåll ingår i 34 § i barnskyddslagen som föreslås tillämpas direkt som blankettbestämmelse.
4m § Andra stödåtgärder inom barnskyddets öppenvård. Landskapsregeringen föreslår att bestämmelsen upphävs. Motsvarande bestämmelser ingår i familjetjänsterna i det föreslagna 3 kap. i landskapslagen om socialvård (hemservice, referensgruppsverksamhet, stödperson, stödfamilj, utkomststöd, förebyggande utkomststöd) och i 36 § barnskyddslagen om stödåtgärder inom barnskyddets öppenvård, vilka föreslås tillämpas direkt som blankettbestämmelser på Åland.
4n § Ordnande av vård utom hemmet som familjevård. Landskapsregeringen föreslår att bestämmelsen upphävs. Landskapsregeringen föreslår att en fortsatt avvikelse gällande att familjevårdarlagen (FFS 312/1992), tillämplig genom landskapslagen (2015:18) om tillämpning i landskapet Åland av familjevårdarlagen fortsättningsvis gäller på Åland tas in som en avvikelse i 5 § i den åländska blankettlagen om barnskydd. Bestämmelser om skyldighet för kommunen att ordna familjevård och en hänvisning till den familjevårdarlag som gäller på Åland finns i 14 § i lagförslaget till landskapslag om socialvård för Åland. Ytterligare bestämmelser som ersätter 25, 26 och 26 a §§ i socialvårdslagen (FFS 710/1982) och som landskapsregeringen föreslår att ska upphävas även på Åland, föreslås tas in i landskapslagen (2015:18) om tillämpning i landskapet Åland av familjevårdarlagen.
5 § Särskilda avvikelser. Landskapsregeringen föreslår att 1 punkten ändras så att hänvisningar i barnskyddslagen till socialvårdslagen inom landskapet Ålands behörighet ska avse motsvarande bestämmelser i den föreslagna landskapslagen om socialvård. Landskapslagen om socialvård föreslås nästan uteslutande att ha samma kapitel och paragrafnumrering som Finlands socialvårdslag.
2 punkten är upphävd genom ÅFS 2017/59. Landskapsregeringen föreslår att det i 2 punkten tas in en hänvisning till den lag om yrkesutbildade personer inom socialvården som avses träda i kraft senast samtidigt med förslaget till landskapslagen om socialvård och de föreslagna ändringarna i barnskyddslagen. I den föreslagna lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården finns behörighetskrav för socialarbetare som verkar på Åland. Bestämmelser om krav på behörighet som socialarbetare finns i barnskyddslagens 13 § gällande socialarbetare i tjänsteförhållande som beslutar om barnskyddsåtgärder och i 13 b § gällande socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter. I 13 § 2 mom. i barnskyddslagen finns bestämmelser om i vilka fall en ledande tjänsteinnehavare inom socialvården kan fatta beslut om barnskyddsåtgärder. Behörighetskraven för ledande tjänsteinnehavare inom socialvården med huvudsakligen administrativa ledningsuppgifter framkommer av 65 § 1 mom. i förslaget till landskapslagen om socialvård, medan motsvarande bestämmelse i Finlands socialvårdslag är 46 a §. Landskapsregeringen föreslår att en hänvisningsavvikelse tas in beträffande detta. Förutom socialarbetare är även en person som har en för uppgiften lämplig examen från universitet eller högskola som omfattar minst fyra års heltidsstudier behörig som ledande tjänsteinnehavare. Därutöver krävs kännedom om branschen samt tillräcklig ledarskapsförmåga.
I 65 § 3 mom. i förslaget till landskapslagen om socialvård framkommer behörighetskrav för ledningsuppgifter gällande styrning av klientarbetet. För barnskyddets del avser detta till exempel föreståndare som ansvarar för vård-och fostringsuppgifter vid en barnskyddsanstalt. Denna ledningsuppgift får skötas av en person som har en för uppgiften lämplig högskoleexamen, kännedom om branschen och tillräcklig ledarskapsförmåga.
Enligt den föreslagna 5 § 2 punkten kan med avvikelse från 13 § 2 mom. i barnskyddslagen den ledande tjänstemannen förordna en annan tjänsteman än en socialarbetare att fatta beslut av de slag som anges i bestämmelsen, under förutsättning att den tjänsteman som förordnas uppfyller kraven i 65 § 1 mom. i landskapslagen om socialvård. Detta innebär att den förordnade tjänstemannen, såvida denne inte är en behörig socialarbetare, ska ha en utbildning på minst samma nivå som den ledande tjänsteinnehavaren samt kännedom om branschen och tillräcklig ledarförmåga. Enligt gällande bestämmelser i 5 § 4 punkten i blankettlagen om barnskydd, ska den förordnade tjänstemannen ha behörighet enligt 2 § 1 mom. eller 4 § i förordningen om behörighetsvillkoren för yrkesutbildad personal inom socialvården (FFS 804/1992), det vill säga behörighet som socialarbetare eller för uppgiften lämplig yrkesexamen minst på institutnivå inom social- och hälsovårdsbranschen eller någon annan bransch. En utbildning på institutnivå motsvarar idag närmast en yrkeshögskoleutbildning och utgör inte en tillräckligt hög utbildningsnivå för att garantera klientens rättssäkerhet i sådana beslut som 13 § 2 mom. i barnskyddslagen avser, varför behörighetskravet till denna del föreslås ändras.
4 punkten innehåller i dagsläget bestämmelser om behörighetskrav, som föreslås ingå i 2 punkten. Landskapsregeringen föreslår att 4 punkten ändras så att motsvarande avvikelse från 3 a § 1 mom. i barnskyddslagen (FFS 417/2007) gällande att förebyggande barnskydd förutom av kommunen även tillhandahålls av landskapsmyndigheterna med ansvar för utbildning och hälsovård som ingår i nuvarande 4c § i blankettlagen om barnskydd tas i 4 punkten. Som redogörs för i lagförslag nr 23/2015 - 2016 s. 12 - 13 avses främst det stöd och särskilda stöd inom undervisningen som ges av Ålands gymnasium samt hälsovård som tillhandahålls av Ålands hälso- och sjukvård. På Åland motsvaras det stöd och särskilda stöd som enligt 3 a § 2 mom. i barnskyddslagen ges vid rådgivningsbyråerna för mödravård och barnvård, av rådgivning för gravida och barn under läropliktsåldern, som i enlighet med 28 § i landskapslagen (2011:114) om hälso-och sjukvård ordnas av ÅHS och närmare regleras i landskapsförordningen (2015:28) om rådgivning för gravida och barn, skol-och studerandehälsovård samt förebyggande mun- och tandvård för barn och unga.
5 punkten. Nuvarande 5 punkten innehåller en hänvisning till behörighetsvillkor för att verka som socialarbetare inom barnskyddet. Motsvarande bestämmelse föreslås ingå i 2 punkten. 5 punkten föreslås ändras så att det tas in en avvikelse beträffande att barnomsorgslagen (2011:86) för landskapet Åland tillämpas på Åland bl.a. beträffande stödåtgärder inom barnskyddets öppenvård. Avsikten är att en ny landskapslag om barnomsorg och grundskola ska antas som kommer att ersätta barnomsorgslagen. Avsikten är att landskapslagen om barnomsorg och grundskola ska träda i kraft den 1 augusti 2020. För det fall att lagförslaget om barnomsorg och grundskola slutbehandlas av lagtinget innan förevarande lagförslag, behöver laghänvisningen i 5 punkten uppdateras till en hänvisning till landskapslagen om barnomsorg och grundskola. Såsom framkommer av 4 § om avvikande terminologi i blankettlagen om barnskydd används begreppet barnomsorg på Åland, medan motsvarande riksbegrepp som ingår i barnskyddslagen är barndagvård. I 36 § i barnskyddslagen görs beträffande stödåtgärder inom barnskyddets öppenvård en hänvisning till lagen om småbarnspedagogik. På Åland ska istället barnomsorgslagen tillämpas.
Landskapsregeringen föreslår att 12 punkten ändras. Landskapsregeringen föreslår att det i punkten tas in en hänvisning till att den på Åland gällande landskapslagen (1998:66) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om utkomststöd ska tillämpas gällande utkomststöd och förebyggande utkomststöd som tillhandhålls som en stödåtgärd inom barnskyddets öppenvård. En motsvarande hänvisning ingår i nuvarande 4m § i blankettlagen om barnskydd, som landskapsregeringen föreslår att ska upphävas.
13 punkten. Landskapsregeringen föreslår att den nuvarande lydelsen av 13 punkten ändras. Landskapsregeringen föreslår att det tas in en hänvisning till att den i Finland upphävda familjevårdarlagen FFS 312/1992 på Åland fortsättningsvis gäller i form av blankettlag i enlighet med landskapslag (2015:18) om tillämpning i landskapet Åland av familjevårdarlagen. Inom barnskyddet kan barn som placerats i vård utom hemmet få familjevård.
Landskapsregeringen föreslår att 14 punkten ändras så att det beträffande de från Finlands barnskyddslag avvikande bestämmelserna om intervallen för övervakningen av uppfyllandet av tidsfristerna i barnskyddslagen tas in en hänvisning till den föreslagna 36 § 3 mom. i lagförslaget till landskapslag om socialvård, samt till 26 § 5 mom. i barnskyddslagen.
I 18 punkten föreslår landskapsregeringen att det tas in ett tillägg beträffande hänvisningen till landskapslagen (1995:101) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård, enligt vilken lagen om klientens ställning och rättigheter är tillämplig på Åland som blankettlag med vissa avvikelser. Tillägget rör en hänvisning i 27 § i barnskyddslagen till 11 § i lagen om klientens ställning och rättigheter på Åland, som på Åland ska tillämpas med de avvikelser som anges i 2 c § 2 mom. 2 punkten i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård.
5. Ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av familjevårdarlagen
1a § Familjevård. Samma bestämmelse ingår i dagsläget i 25 § i socialvårdslagen (FFS 710/1982), tillämplig på Åland genom landskapslagen (1995:101) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård. I Finland ingår inte mer detaljerade bestämmelser om familjevård i socialvårdslagen (FFS 1301/2014) utöver att kommunen enligt 14 § har skyldighet att ordna familjevård, utan motsvarande bestämmelser som i socialvårdslagen (FFS 710/1982) har istället intagits i en ny familjevårdslag (FFS 263/2015) som trädde i kraft samtidigt som bestämmelserna i socialvårdslagen (FFS 1301/2014) och familjevårdarlagen FFS 312/1992 upphävdes. På Åland tillämpas fortsättningsvis familjevårdarlagen FFS 312/1992 genom landskapslagen (2015:18) om tillämpning i landskapet Åland av familjevårdarlagen. Landskapsregeringen föreslår därför att bestämmelserna ur socialvårdslagen (FFS 710/1982) på Åland tas in i familjevårdarlagen.
1b § Familjevårdare. Samma bestämmelse ingår i dagsläget i 1 § familjevårdarlagen (FFS 312/1992), och gäller på Åland genom landskapslagen (2015:18) om tillämpning i landskapet Åland av familjevårdarlagen. Landskapsregeringen föreslår därför att bestämmelsen tas i den åländska blankettlagen om familjevård eftersom mindre avvikelser i bestämmelsen behöver göras i och med att 25 och 26 a §§ i socialvårdslagen (FFS 710/1982), tillämpliga på Åland genom landskapslag om tillämpning av riksförfattningar om socialvård, föreslås upphävas på Åland.
1c § Familjehem. Samma bestämmelse ingår i dagsläget i 26 § i socialvårdslagen (FFS 710/1982), tillämplig på Åland genom landskapslagen (1995:101) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård, vilket tillämpas på Åland med de avvikelser som framkommer av 2 § 1 mom. 3a punkten i landskapslagen om tillämpning av riksförfattningar om socialvård. Landskapsregeringen föreslår därför att bestämmelsen tas in i den åländska familjevårdarlagen eftersom bestämmelserna i socialvårdslagen föreslås upphävas på Åland.
1d § Högsta antal personer som vårdas i familjehem. Samma bestämmelser ingår i dagsläget i 26 a § i socialvårdslagen (FFS 710/1982), tillämplig på Åland genom landskapslagen (1995:101) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård. I Finland ingår inte mer detaljerade bestämmelser om familjevård i socialvårdslagen (FFS 1301/2014) utöver att kommunen enligt 14 § har skyldighet att ordna familjevård, utan motsvarande bestämmelser som i socialvårdslagen (FFS 710/1982) har istället intagit i en ny familjevårdslag (FFS 263/2015) som trädde i kraft samtidigt som bestämmelserna i socialvårdslagen (FFS 1301/2014) och familjevårdarlagen FFS 312/1992 upphävdes. På Åland tillämpas fortsättningsvis familjevårdarlagen FFS 312/1992 genom landskapslagen (2015:18) om tillämpning i landskapet Åland av familjevårdarlagen. Landskapsregeringen föreslår därför att bestämmelserna ur socialvårdslagen (FFS 710/1982) tas in i familjevårdarlagen.
2a § Särskilda avvikelser. Landskapsregeringen föreslår att en ny 2a § om särskilda avvikelser tas in i familjevårdarlagen för att klargöra att den åländska blankettlagen om familjevård ska tillämpas istället för 1 § i familjevårdarlagen (FFS 312/1992).
6. Ändring av landskapslag om tillämpning av lagen om service och stöd på grund av handikapp
1 § Lagens innehåll. Landskapsregeringen föreslår att 3 mom. upphävs. Landskapsregeringen föreslår att lagändringen (FFS 1309/2014) av handikappservicelagen tillämpas som blankettlag på Åland.
I lagändringen FFS 1309/2014 av handikappservicelagen föreskrivs om att lagen om servicesedlar kan tillämpas på anskaffandet av personlig assistans, samt att bestämmelser i 6 kap i socialvårdslagen (FFS 1301/2014) ska tillämpas beträffande ändringssökande utöver vad som stadgas i handikappservicelagen. Landskapsregeringen föreslår att följdändringar som föranleds av lagändringen tillämpas som blankettlag på Åland föreslås i 2 § i landskapslagen om tillämpning av lagen om service och stöd på grund av handikapp.
Landskapsregeringen föreslår att paragrafens 7 mom. ändras. En hänvisning införs beträffande att inom landskapet Ålands behörighet ska hänvisningar till socialvårdslagen (FFS 1301/2014) avse motsvarande bestämmelser i landskapslagen om socialvård. Landskapslagen om socialvård föreslås nästan uteslutande få samma paragraf- och kapitelnumrering som Finlands socialvårdslag.
Landskapsregeringen föreslår att ett nytt 8 mom. tas in. I Finland lämnas vissa bestämmelser i kraft i socialvårdslagen (FFS 710/1982), medan motsvarande bestämmelser på Åland föreslås ingå i den nya socialvårdslagen för Åland. Hänvisningen i 8 b § i handikappservicelagen till 27 e § i socialvårdslagen (710/1982) ska därmed på Åland avse 71 § i landskapslagen om socialvård.
3 § Bestämmelser som inte ska tillämpas. Landskapsregeringen föreslår att paragrafens 1 mom. ändras så att det av momentet framkommer att bestämmelsen i 13 § i Finlands handikappservicelag om råd för personer med funktionsnedsättning inte ska tillämpas på Åland. Bestämmelser om rådet för personer med funktionsnedsättning för Åland finns i den föreslagna 4 §. 3 § 1 mom. ändras även genom den lagändring som lagtinget har antagit genom LTB 86/2015. Avsikten är att ändringen genom LTB 86/2015 ska träda i kraft den 1 januari 2020.
4 § Rådet för personer med funktionsnedsättning. Landskapsregeringen föreslår att den nuvarande bestämmelsen i 4 § om särskilda bestämmelser ändras. Landskapsregeringen föreslår att rubriken till paragrafen byts till rådet för personer med funktionsnedsättning. Ändringarna föranleds inte av den föreslagna landskapslagen om socialvård, utan behövs med anledning av lagen (FFS 417/2015) om ändring av 13 § i lagen om service och stöd på grund av handikapp. Bestämmelser om kommunala råd för personer med funktionsnedsättning finns i Finland i 28 § i kommunallagen (FFS 410/2015) och i fråga om det riksomfattande handikapprådet föreskrivs särskilt. På Åland finns ett råd för personer med funktionsnedsättning som tillsätts av Ålands landskapsregering. Landskapsregeringen föreslår att bestämmelsen i blankettlagen om handikappservice ändras så att rådets sammansättning och uppgifter specificeras.
4b § Särskilda bestämmelser. Landskapsregeringen föreslår att bestämmelsen om att en handikappad ska ges service och att servicen ska ordnas i mån av möjlighet med beaktande av klientens språkkunskaper i nuvarande 4 § 2 mom. flyttas och tas in med samma innehåll i en ny 4b §. Paragrafen föreslås benämnas 4b § eftersom en ny 4a § fogas till landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av lagen om stöd och service på grund av handikapp genom den lagändring som lagtinget antagit genom LTB 86/2015. Avsikten är att ändringen genom LTB 86/2015 ska träda i kraft den 1 januari 2020.
7. Ändring av landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av lagen om tolkningstjänster för handikappade personer
8. Ändring av landskapslag om tillämpning av lagen om specialomsorger av utvecklingsstörda
8 § Hänvisningar. Landskapsregeringen föreslår att paragrafens 1 mom. 1 punkten ändras så att hänvisningar till socialvårdslagen (FFS 710/1982) och socialvårdslagen (FFS 1301/2014) på Åland avser landskapslagen om socialvård. I lagen om specialomsorger av utvecklingsstörda görs hänvisningar till enskilda bestämmelser i socialvårdslagen (FFS 710/1982) som fortsättningsvis är i kraft i Finland beträffande arbetsverksamhet, 27 e § i socialvårdslagen (FFS 710/1982). Motsvarande bestämmelse om arbetsverksamhet ingår i 71 § i förslaget till landskapslagen om socialvård.
9. Ändring av landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård
1 §. Landskapsregeringen föreslår att hänvisningen i 1 mom. 1 punkten till att socialvårdslagen (FFS 710/1982) ska tillämpas som blankettlag med de avvikelser som anges i lagen upphävs. Landskapsregeringen föreslår att socialvårdslagen (FFS 710/1982) inte längre ska tillämpas på Åland. Istället föreslår landskapsregeringen att lagförslag om landskapslag om socialvård ska antas. I lagförslaget till landskapslag om socialvård samt i förslaget till landskapslag om socialvårdens förvaltning och tillsyn på Åland ingår de bestämmelser som i Finland lämnats i kraft i socialvårdslagen FFS 710/1982.
Landskapsregeringen föreslår att 3 mom. ändras. Landskapsregeringen föreslår att lagen (FFS 1311/2014) om ändring av 4 § i lagen om klientavgifter inom socialvården tillämpas direkt på Åland som blankettlag. I lagändringen föreskrivs om att social handledning, social rehabilitering, familjearbete, övervakning av umgänge mellan barn och föräldrar, stöttat umgänge och övervakade byten är avgiftsfria former av socialservice. Ändringar för att anpassa landskapslagstiftningen till blankettlagen finns i 2a § i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård.
Landskapsregeringen föreslår att även lag (FFS 1313/2014) om ändring av 3 § i lagen om klientens ställning och rättigheter tillämpas som blankettlag i landskapet Åland.
I momentet föreslår landskapsregeringen att det tas in en bestämmelse om att hänvisningar i lagen till bestämmelser i socialvårdslagen (FFS 1301/2014) ska avse motsvarande bestämmelser i landskapslagen om socialvård.
2 § Landskapsregeringen föreslår att paragrafen upphävs. Paragrafen ändras genom den lagändring som lagtinget har antagit genom LTB 84/2015. Avsikten är att ändringen genom LTB 84/2015 ska träda i kraft den 1 januari 2020. Paragrafen innehåller avvikelser som ska tillämpas då socialvårdslagen (FFS 710/1982) tillämpas på Åland. Motsvarande avvikelser som ingår i 2 § i landskapslagen (1995:101) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård beträffande hänvisningar till den lagstiftning och den myndighetsorganisering och uppgiftsfördelning som gäller på Åland föreslås ingå i lagförslaget om landskapslag om socialvård.
2a § Landskapsregeringen föreslår att en ny 5 punkt fogas till paragrafen. Hänvisningen till 27 b § 1 mom. i socialvårdslagen ska på Åland avse 28 § 3 mom. i landskapslagen om socialvård, och hänvisningen i lagen till 27 d och 27 e §§ i socialvårdslagen (FFS 710/1982) ska på Åland avse 70 och 71 §§ i landskapslagen om socialvård.
I 1 § 1 mom. 1 punkten i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården föreskrivs om att socialt arbete, social handledning, social rehabilitering, familjearbete, rådgivning i uppfostrings- och familjefrågor, övervakning av umgänge mellan barn och föräldrar, stöttat umgänge och övervakade byten samt verksamhet i sysselsättningssyfte för handikappade och arbetsverksamhet för handikappade med undantag för transporter och måltider är avgiftsfria former av socialservice. Serviceformerna social handledning, familjearbete och social rehabilitering tillhandahålls redan i dagsläget avgiftsfritt som en del av det sociala arbetet. Rådgivning i uppfostrings- och familjefrågor föreslås även förbli avgiftsfritt. Som nya avgiftsfria serviceformer föreslås övervakning av umgänge mellan barn och förälder, stöttat umgänge samt övervakade byten genom att ingen avvikelse föreslås i blankettlagen.
Enligt 6 c § i klientavgiftslagen ska det som föreskrivs i 6 b § i klientavgiftslagen om avgift för tjänster under närståendevårdarens ledighet också tillämpas på den avgift som tas ut för de tjänster som ordnas under den i 27 b § 1 mom. i socialvårdslagen avsedda ledigheten för personer som vårdar en anhörig eller närstående. 27 b § i Finlands socialvårdslag föreslås ingå med samma innehåll i landskapslagen om socialvård, men i 28 § 1 mom. i landskapslagen om socialvård, varför en avvikelse behöver tas in gällande detta i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård.
Landskapsregeringen föreslår att en ny 6 punkt med hänvisningar till på Åland föreslagen lag tas in i 2 a § i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård, eftersom 27 d § om verksamhet i sysselsättningssyfte och 27 e § om arbetsverksamhet för handikappade, som i Finland lämnats i kraft i socialvårdslagen (FFS 710/1982), på Åland föreslås ingå med samma sakinnehåll i 70 och 71 §§ i lagförslaget till landskapslagen om socialvård.
2b § Beträffande hänvisningen i 9, 10, 12 och 20 §§ i lagen om klientens ställning och rättigheter till det organ som avses i 6 § 1 mom. i socialvårdslagen (FFS 710/1982), med vilket avses socialnämnden eller något annat motsvarande organ, föreslår landskapsregeringen att en avvikande bestämmelse tas in i en ny 3 punkt. På Åland ingår ett motsvarande bestämmelse om organ som ansvarar för den kommunala socialvården i 4 § i den föreslagna landskapslagen om socialvårdens förvaltning och tillsyn på Åland. En hänvisning föreslås tas beträffande detta i 3 punkten.
2g § Landskapsregeringen föreslår att en ny punkt fogas till paragrafen beträffande de avvikelser som gäller på Åland då lagen (FFS 937/2005) om stöd för närståendevård tillämpas.
Som en ny 3 punkt föreslår landskapsregeringen att det tas in en avvikande bestämmelse på Åland om att det är ÅHS och inte kommunen som på Åland ska ansvara för att vid behov ordna undersökningar av närståendevårdares välmående och hälsa och sådana social- och hälsovårdstjänster som stöder vårdarnas välmående och vårduppdrag.
2d § Landskapsregeringen föreslår att det tas in ett förtydligande om att landskapsregeringen och Ålands miljö-och hälsoskyddsmyndighet fortsättningsvis omfattas av de myndigheter som i 27 § i lagen om klientens ställning och rättigheter ges rätt att få och utlämna sekretessbelagda uppgifter samt att få handräckning då myndigheterna sköter sina lednings- respektive tillsynsuppgifter.
2f § Landskapsregeringen föreslår att det tas in ett förtydligande om att 23 a § i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården, som hänvisar till 8 a kap. i förvaltningslagen (FFS 434/2003) beträffande behandling av klagomål, inte ska tillämpas på Åland. Bestämmelser om behandling av klagomålsärenden inom socialvården finns i 11 § i den föreslagna landskapslagen om socialvårdens förvaltning och tillsyn på Åland.
3 § Landskapsregeringen föreslår att paragrafens 2 mom. ändras och att en hänvisning till att bestämmelser om Ålands miljö-och hälsoskyddsmyndighets tillsyn finns i 2 kap. i den föreslagna landskapslagen om socialvårdens förvaltning och tillsyn på Åland.
10. Ändring av landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av lagen om privat socialservice
1 § Inledande bestämmelser. Landskapsregeringen föreslår att 3 mom. upphävs. Landskapsregeringen föreslår att lagen (FFS 1321/2014) om ändring av lagen av privat socialservice ska tillämpas på Åland. Genom lagändringen görs bl.a. i 3 § i lagen om privat socialservice en hänvisning till att privat socialservice avser de former av socialservice som nämns i 14 § i socialvårdslagen (FFS 1301/2014) och den professionella handledning och rådgivning inom det sociala området i anslutning till anordnandet av dem som en enskild person, en sammanslutning eller en stiftelse eller ett affärsföretag bildat av ett offentligt samfund producerar mot ersättning genom drivande av rörelse eller yrkesutövning.
En hänvisning till att hänvisningar till socialvårdslagen (FFS 1301/2014) på Åland ska avse landskapslagen om socialvård föreslås tas in i tabell 1 till landskapslag om tillämpning av lagen om privat socialservice. Även andra ändringar föreslås i tabell 1 med anledning av hänvisningar som upphävts i rikslagen om privat socialservice till lagen om barndagvård. Lanskapsregeringen föreslår även att det i tabell 1 tas in hänvisningar till de föreslagna ändringarna i landskapslagen (2015:18) om tillämpning i landskapet Åland av familjevårdarlagen.
2 § Förvaltning. Landskapsregeringen föreslår att 2 punkten ändras. Det kommunala organ som avses i 6 § socialvårdslagen (FFS 710/1982) motsvaras på Åland av 4 § om organ som ansvarar för den kommunala socialvården i den föreslagna landskapslagen om socialvårdens förvaltning och tillsyn på Åland.
11. Ändring av landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av lagen om utkomststöd
2 §. Avvikelser från tillämpning av bestämmelser i lagen om utkomststöd. Lanskapsregeringen föreslår att 1 mom. 10 punkten ändras. Hänvisningar i utkomststödslagen till socialvårdslagen (FFS 1301/2014) ska på Åland avse motsvarande bestämmelse i den föreslagna landskapslagen om socialvård. Landskapslagen om socialvård föreslås i stor utsträckning få samma kapitel- och paragrafnumrering som Finlands socialvårdslag, varför det inte behöver tas in någon hänvisning till motsvarande paragraf i den föreslagna landskapslagen om socialvård.
12. Ändring av landskapslag om skyddshem
12 §. Lanskapsregeringen föreslår att 1 punkten ändras. Lanskapsregeringen föreslår att en hänvisning tas in beträffande att 2 kap. i den föreslagna landskapslagen om socialvårdens förvaltning och tillsyn ska tillämpas på Åland beträffande bestämmelser om tillsyn.
Landskapsregeringen föreslår att följande lagar antas.
1.
L A N D S K A P S L A G
om socialvård
I enlighet med lagtingets beslut föreskrivs:
1 kap.
Allmänna bestämmelser
1 §
Lagens syfte
Syftet med denna lag är att
1) främja och upprätthålla välfärd och social trygghet,
2) minska ojämlikhet och främja delaktighet,
3) på lika grunder trygga behövlig och tillräcklig socialservice av god kvalitet samt andra åtgärder som främjar välfärden,
4) främja klientorientering och klientens rätt till god service och gott bemötande inom socialvården,
5) förbättra samarbetet mellan socialvården och kommunens olika sektorer, under landskapsregeringen lydande myndigheter samt andra aktörer för att de mål som avses i 1–4 punkten ska nås.
2 §
Tillämpningsområde
Denna lag tillämpas på kommunal socialvård, om inte något annat bestäms i denna eller någon annan lag. Socialvården omfattar främjande av social trygghet och välfärd samt de uppgifter och den service inom socialvården som föreskrivs i den allmänna lagstiftningen och speciallagstiftningen. Om en person har rätt att få socialvård med stöd av någon annan lag, ska de bestämmelser tillämpas som enligt 4 och 5 §§ i denna lag bäst tillgodoser klientens intresse.
3 §
Definitioner
I denna lag avses med
1) socialservice kommunal socialservice och stödtjänster som ingår i den samt andra åtgärder genom vilka yrkesutbildade personer inom socialvården samt annan personal som deltar i klientarbetet främjar och upprätthåller individens, familjens och gemenskapens funktionsförmåga, sociala välfärd, trygghet och delaktighet,
2) klient en person som ansöker om eller anlitar socialvård eller som oberoende av sin vilja är föremål för socialvård,
3) person och klient som behöver särskilt stöd en person som har särskilda svårigheter att söka och få behövliga social- och hälsotjänster på grund av kognitiv eller psykisk funktionsnedsättning eller sjukdom, missbruk av berusningsmedel, samtidigt behov av flera stöd eller på grund av någon annan motsvarande orsak och vars stödbehov inte är förknippat med nedsatt fysisk, kognitiv, psykisk eller social funktionsförmåga som är nedsatt på grund av sjukdomar eller skador som har uppkommit, tilltagit eller förvärrats i och med hög ålder, eller på grund av degeneration i anslutning till hög ålder.
4) barn den som är under 18 år,
5) ung person den som är 18–24 år,
6) barn som behöver särskilt stöd ett barn vars uppväxtförhållanden äventyrar eller inte tryggar barnets hälsa eller utveckling eller som genom sitt beteende äventyrar sin hälsa eller utveckling eller som på grund av de orsaker som anges i 3 punkten behöver särskilt stöd.
4 §
Klientens intresse
Vid bedömningen av det som ligger i klientens intresse ska hänsyn tas till hur olika tillvägagångssätt och lösningar bäst tryggar
1) klientens och hans eller hennes närståendes välfärd,
2) stärkandet av klientens förmåga att klara sig självständigt och agera på eget initiativ samt nära och fortlöpande människorelationer,
3) rätt och tillräckligt stöd vid rätt tidpunkt i förhållande till behoven,
4) möjlighet att delta i och påverka sina egna ärenden,
5) beaktande av den språkliga, kulturella och religiösa bakgrunden,
6) utbildning som motsvarar önskemål, anlag och andra färdigheter, en kanal till arbetslivet samt verksamhet som främjar delaktighet,
7) klientrelationens förtrolighet och samverkan med klienten.
Vid tillhandahållandet av socialvård ska särskild uppmärksamhet ägnas åt att tillgodose de klienters intressen som behöver särskilt stöd.
5 §
Barnets bästa
I alla socialvårdsåtgärder som gäller barn ska i första hand barnets bästa beaktas. När det gäller barn ska utöver det som nämns i 4 § särskild vikt läggas vid hur olika åtgärdsalternativ och lösningar bäst tryggar
1) en balanserad utveckling och välfärd,
2) möjligheten att få förståelse samt omsorg enligt ålder och utvecklingsnivå,
3) en trygg uppväxtmiljö och såväl fysisk som psykisk integritet,
4) självständighetsprocessen och växandet till att känna ansvar.
2 kap.
Främjande av välfärd
6 §
Rådgivning och handledning
Kommuninvånarna ska ha tillgång till rådgivning och handledning inom socialvården. Särskilt avseende ska fästas vid rådgivning och handledning för barn, unga och personer som behöver särskilt stöd.
När socialvården ordnar rådgivning och handledning ska den vid behov samarbeta med den primärvård som ger hälsorådgivning som avses i 26 § i landskapslagen (2011:114) om hälso- och sjukvård samt med andra myndigheter och sektorer.
7 §
Strukturellt socialt arbete
Genom strukturellt socialt arbete ska information om social välfärd och sociala problem förmedlas och sakkunskapen inom socialvården utnyttjas för att främja välfärd och hälsa.
Strukturellt socialt arbete omfattar
1) produktion av information som bygger på klientarbetet inom socialvården och som gäller klienternas behov och behovens samhälleliga kopplingar samt verkningarna av den socialservice och den övriga socialvård som möter behoven,
2) målinriktade åtgärder och åtgärdsförslag för att förebygga och rätta till sociala problem samt för att utveckla kommuninvånarnas boende- och närmiljöer, och
3) införlivande av sakkunskapen inom socialvården i de andra kommunala sektorernas planering samt samarbete med landskapsmyndigheter med ansvar för utbildning, hälsovård och sysselsättning, privata serviceproducenter och organisationer genom utveckling av det lokala sociala arbetet samt det övriga utbudet av service och stöd.
8 §
Att ge akt på och främja välfärd hos personer som behöver särskilt stöd
De kommunala myndigheterna ska i samarbete med landskapsmyndigheterna med ansvar för hälsovård, utbildning och sysselsättning ge akt på och främja välfärden hos personer som behöver särskilt stöd samt avhjälpa missförhållanden och förebygga uppkomsten av dem.
De myndigheter som ansvarar för det särskilda stödet ska förmedla information om de sociala problem som klienterna ställs inför samt ge sakkunnighjälp till andra myndigheter och till kommuninvånarna och till organisationer som är verksamma i kommunen. Då servicen tillhandahålls och utvecklas ska särskild uppmärksamhet ägnas behoven och önskemålen hos de personer som behöver särskilt stöd.
9 §
Att ge akt på och främja barns och unga personers välfärd
De kommunala myndigheterna och landskapsmyndigheterna med ansvar för utbildning och hälsovård ska i samarbete ge akt på och främja barns och unga personers välfärd samt avhjälpa missförhållanden i uppväxtförhållandena och förebygga uppkomsten av missförhållanden.
Den myndighet som ansvarar för socialvården ska förmedla information om barns och unga personers uppväxtförhållanden och sociala problem samt ge sakkunnighjälp till andra myndigheter och till kommuninvånarna och till organisationer som är verksamma i kommunen.
10 §
Utvecklande av service och stöd i fostran
Då service avsedd för barn, unga personer och barnfamiljer tillhandahålls och utvecklas, ska det ses till att föräldrarna, vårdnadshavarna och andra personer som svarar för barns vård och fostran genom denna service får stöd i fostran av barn och att barns, unga personers och barnfamiljers behov av särskilt stöd klarläggs genom servicen. Vid behov ska verksamhet som stöder barn och unga personer i behov av särskilt stöd ordnas
Då servicen tillhandahålls och utvecklas ska särskild uppmärksamhet ägnas barns och unga personers behov och önskemål.
3 kap
Socialservice
11 §
Stödbehov
Socialservice ska ordnas
1) som stöd för att klara av det dagliga livet,
2) till följd av stödbehov med anknytning till boende,
3) till följd av behov av ekonomiskt stöd,
4) för att förhindra marginalisering och främja delaktighet,
5) till följd av stödbehov på grund av närstående- och familjevåld samt annat våld eller annan illabehandling,
6) till följd av stödbehov i anslutning till akuta krissituationer,
7) för att stödja en balanserad utveckling och välfärd hos barn,
8) till följd av stödbehov på grund av missbruk av berusningsmedel, psykisk ohälsa, annan sjukdom, skada eller åldrande,
9) till följd av stödbehov med anknytning till fysisk, psykisk, social eller kognitiv funktionsförmåga,
10) för att stödja anhöriga och närstående till personer som behöver stöd.
12 §
Tryggande av nödvändig omsorg och försörjning
Alla som vistas i en kommun har rätt att i brådskande fall få socialservice som baserar sig på hans eller hennes individuella behov, så att hans eller hennes rätt till nödvändig omsorg och försörjning inte äventyras. I andra än brådskande fall har en person rätt att få tillräckliga socialvårdstjänster av sin hemkommun enligt lagen om hemkommun (FFS 201/1994) eller av ett kommunalförbund dit hemkommunen hör, om inte något annat föreskrivs i denna lag.
I 57 § föreskrivs om personkretsen för ordnande av socialvård. I landskapslagen (1998:66) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om utkomststöd föreskrivs separat om beviljande av utkomststöd.
13 §
Tryggande av barnets hälsa och utveckling
Ett barn och dess familj har rätt att utan dröjsmål få socialservice som är nödvändig med tanke på barnets hälsa eller utveckling. Servicen ska ordnas i tillräcklig omfattning under de tider på dygnet då den behövs.
Servicen ska stödja föräldrarna, vårdnadshavarna och andra personer som svarar för barnets vård och fostran i fostran av och omsorgen om barnet.
14 §
Socialservice som möter stödbehoven
Som kommunal socialservice ska följande ordnas med det innehåll och i den omfattning som föreskrivs i denna eller i någon annan lag:
1) socialt arbete,
2) social handledning,
3) social rehabilitering,
4) familjearbete,
5) hemservice,
6) hemvård,
7) boendeservice,
8) service på en institution,
9) service som stöder rörlighet,
10) alkohol- och drogarbete,
11) förbyggande av psykisk ohälsa,
12) rådgivning i uppfostrings- och familjefrågor,
13) övervakning av umgänge mellan barn och förälder,
14) ledighet för personer som vårdar en anhörig eller närstående,
15) verksamhet i sysselsättningssyfte för personer med funktionsnedsättning,
16 arbetsverksamhet för personer med funktionsnedsättning,
17) annan socialservice som är nödvändig för klientens välfärd och som tillgodoser de behov som avses i 11 §.
Som kommunal socialservice ska det även sörjas för specialomsorger om personer med utvecklingsstörning service och stöd på grund av funktionsnedsättning, tillhandahållande av utkomststöd till en person som vistas i kommunen, service i anslutning till missbrukarvård, ordnande av stöd för närståendevård, ordnande av familjevård, vårdnad om barn och unga personer, barnskydd, adoptionsrådgivning, medling i familjefrågor, uppgifter i samband med att beslut om vårdnad av barn och umgängesrätt fastställs och avgörs och ordnande av åtgärder i samband med medling vid verkställighet av besluten, ordnande av de sakkunnigtjänster som hör till medling i domstol i ett ärende som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt och uppgifter i samband med utredande och fastställande av faderskap, enligt vad som dessutom bestäms särskilt om dessa serviceformer i:
1) landskapslagen (2010:50) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om service och stöd på grund av handikapp,
2) landskapslagen (1978:48) om tillämpning av lagen angående specialomsorger av utvecklingsstörda,
3) landskapslagen (1998:66) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om utkomststöd,
5) mentalvårdslagen (FFS 1116/1990), tillämplig gällande bestämmelser av riksbehörighetskaraktär,
6) lagen om stöd för närståendevård (937/2005), tillämplig i landskapet Åland genom landskapslagen (1995:101) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård,
7) landskapslagen (2008:97) om tillämpning i landskapet Åland av barnskyddslagen,
8) adoptionslagen (FFS 22/2012),
9) äktenskapslagen (FFS 234/1929),
10) lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt (FFS 361/1983),
11) faderskapslagen (FFS 11/2015),
12) lagen om underhåll för barn (FFS 704/1975),
13) lagen om verkställighet av beslut beträffande vårdnad om barn och umgängesrätt (FFS 619/1996),
14) landskapslagen (2015:18) om tillämpning i landskapet Åland av familjevårdarlagen.
15 §
Socialt arbete
Med socialt arbete avses klient- och sakkunnigarbete där det skapas en helhet av socialt stöd och service som möter individens, familjens eller gemenskapens behov, där helheten samordnas med stöd och service som erbjuds av andra aktörer samt där genomförandet och effekten av helheten styrs och följs upp. Socialt arbete är arbete som stödjer förändring och som syftar till att tillsammans med individen, familjen och gemenskapen lindra svårigheter i en livssituation, stärka individens och familjens egna handlingsmöjligheter, öka deras delaktighet och främja gemenskapens sociala integration.
16 §
Social handledning
Med social handledning avses rådgivning, handledning och stöd för individer, familjer och gemenskaper i användningen av service och samordningen av olika stödformer. Målet är att främja individens och familjens välfärd och delaktighet genom att stärka deras livskompetens och funktionsförmåga.
17 §
Social rehabilitering
Med social rehabilitering avses intensifierat stöd med hjälp av socialt arbete och social handledning för att stärka den sociala funktionsförmågan, förhindra marginalisering och främja delaktighet. Social rehabilitering omfattar
1) utredning av den sociala funktionsförmågan och rehabiliteringsbehovet,
2) rehabiliteringsrådgivning och rehabiliteringshandledning samt vid behov samordning av rehabiliteringstjänster,
3) träning i att klara av vardagsfunktioner och olika livssituationer,
4) gruppverksamhet och stödjande av social interaktion,
5) andra behövliga åtgärder som främjar social rehabilitering.
Genom social rehabilitering för unga personer ska de stödjas att få en arbets-, arbetsprövnings-, studie-, ungdomsverkstads- eller rehabiliteringsplats och avhopp förebyggas.
18 §
Familjearbete
Med familjearbete avses att välfärden stöds genom social handledning och med annan nödvändig hjälp i situationer där klienten och hans eller hennes familj eller den person som svarar för klientens vård behöver stöd och handledning för att stärka sina resurser och förbättra den ömsesidiga interaktionen.
Familjearbetet ges för att trygga hälsan och utvecklingen hos ett barn eller en ung person som behöver särskilt stöd.
19 §
Hemservice
Med hemservice avses att fullgöra eller bistå vid fullgörandet av uppgifter och funktioner som hör till boende, vård och omsorg, upprätthållande av funktionsförmågan, vård och fostran av barn, uträttande av ärenden samt till det övriga dagliga livet.
Hemservice tillhandahålls personer som på grund av sjukdom, förlossning, skada eller av någon annan liknande funktionsnedsättande orsak eller i en särskild familje- eller livssituation behöver hjälp för att klara de uppgifter och funktioner som avses i 1 mom.
Som stödtjänster som ingår i hemservicen tillhandahålls måltids-, klädvårds- och städservice och tjänster som främjar socialt umgänge.
Barnfamiljer har rätt att få sådan hemservice som är nödvändig för att trygga familjens omsorgsuppgift, om det på grund av omständigheter som anges i 2 mom. inte är möjligt att trygga barnets välfärd utan hemservice.
20 §
Hemvård
Med hemvård avses den helhet som bildas av hemservice enligt 19 § i denna lag och hemsjukvård enligt 38 § i landskapslagen om hälso- och sjukvård.
Den kommunala socialvården och Ålands hälso- och sjukvård tillhandahåller hemvård i samarbete. Personalen inom Ålands hälso- och sjukvård utför vissa uppgifter av hemservicekaraktär och den kommunala hemservicepersonalen utför vissa uppgifter av hemsjukvårdskaraktär i enlighet med vad som överenskoms enligt 3 mom. Arbetet ska planeras och genomföras så att det bildar en funktionell helhet för klienten. De vårdåtgärder som kommunens hemservicepersonal utför förutsätter att den anställda personen inom kommunens hemservice fått åtgärden delegerad till sig av en ansvarig läkare vid ÅHS.
Beträffande samarbetet mellan den kommunala socialvården och Ålands hälso- och sjukvård gällande hemvård ska samverkansavtal ingås enligt 69 §.
21 §
Boendeservice
Boendeservice ska ordnas för personer som av särskild orsak behöver hjälp eller stöd i boendet eller med att ordna boende. Service som tillhandahålls hemma prioriteras i förhållande till service som förutsätter flytt och inkluderar både boende och service. Tillfälligt boende ordnas för personer som behöver kortvarig, brådskande hjälp.
Stödboende ska ordnas för personer som behöver stöd för att bo självständigt eller vid övergången till självständigt boende. Med stödboende avses att boendet stöds genom social handledning och annan socialservice.
Serviceboende ska ordnas för personer som behöver en lämplig bostad samt vård och omsorg. Serviceboende med heldygnsomsorg ordnas för personer som behöver vård och omsorg dygnet runt.
Med serviceboende avses boende och service som ordnas i en servicebostad. Servicen omfattar vård och omsorg enligt klientens behov, verksamhet som upprätthåller och främjar funktionsförmågan, måltids-, klädvårds-, bad- och städservice samt tjänster som främjar delaktighet och socialt umgänge. Inom serviceboende med heldygnsomsorg ordnas servicen enligt klientens behov dygnet runt.
När boendeservice tillhandahålls ska det ses till att personens privatliv och rätt till medbestämmande respekteras och socialvården ska verka för att hon eller han av ansvarig myndighet får behovsenliga rehabiliterings- och hälso- och sjukvårdstjänster.
Beträffande rehabiliterings- och hälso- och sjukvårdstjänster som i enlighet med 37 § 5 mom. i landskapslagen om hälso- och sjukvård tillhandahålls av Ålands hälso- och sjukvård för klienter som får boendeservice ska den kommunala socialvården och Ålands hälso- och sjukvård samarbeta så att Ålands hälso- och sjukvårds tjänster och övrig social vård och omsorg vid serviceboendet bildar en funktionell helhet för klienten. Beträffande samarbetet mellan den kommunala socialvården och Ålands hälso- och sjukvård ska samverkansavtal ingås enligt 69 §.
22 §
Service på en institution
Med service på en institution inom socialvården avses ordnande av vård och rehabiliterande verksamhet vid en verksamhetsenhet som ger fortlöpande vård inom socialvården. Service på en institution kan ordnas kortvarigt eller fortgående, dagtid, nattetid eller dygnet runt. Långvarig vård och omsorg får tillhandahållas på institution bara om det med hänsyn till personens hälsa eller säkerhet är motiverat, eller om det finns en annan i lag särskilt föreskriven grund för det.
När service på en institution tillhandahålls ska det ordnas sådan rehabilitering, vård och omsorg som behövs med tanke på klientens individuella behov. Klientens livsmiljö ska dessutom om möjligt ordnas så att den är trygg, hemlik och stimulerande samt möjliggör ett privatliv och främjar rehabilitering, initiativkraft och funktionsförmåga.
Med begreppet vård i 1 mom. som tillhandahålls av den kommunala socialvården avses i landskapet Åland omsorg och sådan sjukvård som inte kräver sjukhusvård.
Beträffande de läkartjänster som i enlighet med 37 § 5 mom. i landskapslagen om hälso- och sjukvård tillhandahålls av Ålands hälso- och sjukvård för klienter vid de offentliga institutionerna i landskapet Åland ska den kommunala socialvården och Ålands hälso- och sjukvård samarbeta så att Ålands hälso- och sjukvårds tjänster och övrig rehabilitering, vård och omsorg vid institutionen bildar en funktionell helhet för klienten. Beträffande samarbetet mellan den kommunala socialvården och Ålands hälso- och sjukvård ska samverkansavtal ingås enligt 69 §.
23 §
Service som stöder rörligheten
En tillgänglig och fungerande allmän kollektivtrafik är det främsta sättet att ordna sådan rörlighet som lämpar sig för alla.
Service som stöder rörligheten ska ordnas för personer som inte klarar av att självständigt använda allmänna trafikmedel på grund av sjukdom, skada eller av någon annan liknande funktionsnedsättande orsak och som behöver service för att kunna uträtta ärenden eller på grund av något annat behov som hör till det dagliga livet.
Stöd för rörlighet kan ordnas på följande sätt eller genom kombinationer av dem:
1) handledning i hur allmänna trafikmedel används och handledd träning,
2) ledsagarservice,
3) grupptransport,
4) ersättning för skäliga kostnader för transport med taxi, färdtjänstbil eller ett annat motsvarande fordon,
5) något annat lämpligt sätt.
Individuell färdtjänst ordnas inte för en person som har rätt till transport eller till ersättning för transportkostnaderna med stöd av någon annan lag.
24 §
Alkohol- och drogarbete
Syftet med alkohol- och drogarbete är att minska och avlägsna alkohol- och drogrelaterade faktorer som äventyrar välfärd och säkerhet samt stödja alkohol- och drogfrihet.
Socialvårdens alkohol- och drogarbete enligt denna lag omfattar
1) handledning och rådgivning,
2) socialvårdens särskilda service som riktar sig till missbrukare av berusningsmedel, deras anhöriga och andra närstående,
3) övrig socialservice enligt 14 § som stöder alkohol- och drogfrihet eller som behövs på grund av missbruk av berusningsmedel.
En gravid person har rätt att omedelbart få tillräcklig socialservice som stöder alkohol- och drogfrihet.
Det alkohol- och drogarbete som utförs inom socialvården ska planeras och genomföras så att det bildar en funktionell helhet tillsammans med det övriga alkohol- och drogarbetet och arbetet för förebyggande av psykisk ohälsa i kommunen och inom Ålands hälso- och sjukvård. Beträffande samarbetet mellan kommunen och Ålands hälso- och sjukvård gällande alkohol- och drogarbetet ska samverkansavtal ingås enligt 69 §.
25 §
Förebyggande av psykisk ohälsa
Syftet med förebyggande av psykisk ohälsa är att stärka de faktorer som skyddar individens och gemenskapens psykiska hälsa samt avlägsna och minska faktorer som äventyrar den psykiska hälsan.
Förebyggande av psykisk ohälsa enligt denna lag omfattar
1) handledning och rådgivning inom socialservicen i fråga om de faktorer som skyddar och äventyrar den psykiska hälsan och, vid behov, psykosocialt stöd till individen och familjen,
2) samordning av det psykosociala stödet till individen och samhället i akuta och traumatiska situationer.
3) socialvårdens övriga arbete för förebyggande av psykisk ohälsa, med vilket avses socialservice enligt 14 § som stödjer individens psykiska hälsa.
Det arbete för förebyggande av psykisk ohälsa som utförs inom socialvården ska planeras och genomföras så att det bildar en funktionell helhet tillsammans med det övriga arbetet för förebyggande av psykisk ohälsa och alkohol- och drogarbetet i kommunen och inom Ålands hälso- och sjukvård. Beträffande samarbetet mellan kommunen och Ålands hälso- och sjukvård gällande förebyggande av psykisk ohälsa ska samverkansavtal ingås enligt 69 §.
26 §
Rådgivning i uppfostrings- och familjefrågor
Rådgivning i uppfostrings- och familjefrågor ska ges för att främja barnets välfärd, individuella uppväxt och positiva utveckling, stödja föräldraskapet samt för att stärka barnfamiljernas förmåga att klara sig självständigt och stärka deras egna resurser.
Rådgivning i uppfostrings- och familjefrågor omfattar bedömning, handledning, sakkunnigrådgivning och annat stöd i anslutning till barns uppväxt och utveckling, familjeliv, människorelationer och sociala färdigheter.
Rådgivning i uppfostrings- och familjefrågor tillhandahålls sektors- och myndighetsövergripande tillsammans med experter på socialt arbete, psykologi och medicin samt enligt behov tillsammans med andra experter.
27 §
Övervakning av umgänge mellan barn och förälder
Syftet med övervakning av umgänget mellan barn och förälder är att se till att den umgängesrätt som avses i 2 § i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt tillgodoses i enlighet med barnets bästa. Övervakningen av umgänget grundar sig antingen på ett avtal som fastställts av socialnämnden eller på ett domstolsbeslut där innehållet i behövliga åtgärder fastställs.
Vid övervakade byten ser en övervakare till att barnet i enlighet med avtalet eller beslutet överlämnas från den ena föräldern till den andra. Vid stöttat umgänge är övervakaren tillgänglig under umgänget. Vid övervakat umgänge ska övervakaren se och höra barnet och föräldern under umgänget.
Övervakaren kan bestämma att umgängestillfället inte inleds eller att bytet inte utförs, eller avbryta umgängestillfället, om det är nödvändigt för att tillgodose barnets bästa. Övervakaren ska till en behörig barnatillsyningsman lämna en skriftlig redogörelse för avtalade umgängestillfällen som han eller hon avbrutit eller som av någon annan orsak inte genomförts. Övervakaren ska ha en för uppgiften lämplig yrkesexamen eller någon annan lämplig utbildning.
Behörighetskrav för uppgift som barnatillsyningsman samt för den till vars uppgifter hör att svara för beredningen av de avtal som avses i 8 § i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt eller i 8 § i lagen om underhåll för barn finns i 66 § i denna lag.
28 §
Annan socialservice
Kommunen kan vid behov ordna lediga dagar samt rekreationsledighet som är kortare än ett dygn för en anhörig eller närstående som dagligen ger en stödbehövande bindande vård och omsorg. Kommunen ska sörja för att vården av den vårdbehövande ordnas på ett ändamålsenligt sätt under ledigheten. Avlösarservicen under vårdarens ledighet kan ordnas som sådan avlösarservice som avses i 4 a § i lagen om stöd för närståendevård, tillämplig i landskapet Åland med stöd av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård.
Semesterservice ska tillhandahållas och stöd för semesterarrangemang ges med hänsyn till familjeförhållanden, långvarig sjukdom, skada eller något annat motsvarande skäl. Referensgruppsverksamhet samt en stödperson eller stödfamilj kan ordnas för ett barn som behöver särskilt stöd eller för hans eller hennes familj för att trygga barnets hälsa eller utveckling. Alla klienters välfärd kan också främjas genom annan service än den som anges i 3 kap.
Kommunen ska förbereda stödpersoner och stödfamiljer för uppdraget. Vid behov ska kommunen ordna utbildning och handledning för stödpersoner och stödfamiljer.
29 §
Socialjour
Socialjour ska ordnas utom kontorstid för att trygga brådskande och nödvändig hjälp för alla åldrar. Jouren ska organiseras så att den kan kontaktas utom kontorstid och brådskande socialservice ges enligt vad som föreskrivs i denna eller någon annan lag. Jourenheten ska ha tillräckliga resurser och tillräcklig kompetens för att servicekvaliteten och klientsäkerheten ska tillgodoses.
Socialjouren ska i sitt arbete samarbeta med den prehospitala akutsjukvården, hälso- och sjukvårdens jour, räddningsväsendet, polisen, alarmcentralen och vid behov med andra aktörer.
4 kap.
Tillhandahållande av socialvård
30 §
Centrala principer
Klienten har rätt att av den som tillhandahåller socialvården få socialvård av god kvalitet och ett gott bemötande utan diskriminering. Klienten ska bemötas så att hans eller hennes övertygelse och integritet respekteras och människovärde inte kränks.
När beslut och avgöranden som gäller socialvården fattas och socialvården tillhandahålls ska i första hand klientens intresse beaktas så som föreskrivs i 4 och 5 §§.
När socialvård tillhandahålls ska utgångspunkten vara att makar, sambor samt andra familjemedlemmar har möjlighet att bo tillsammans.
De lokaler för socialservice som står till klienternas förfogande ska stödja klienternas sociala interaktion. När lokalerna planeras och används ska individuella behov och förutsättningar hos klienterna, tillgänglighet och integritetsskydd beaktas.
31 §
Hörande av klienten och klientens rätt att få redogörelse för olika alternativ
Förvaltningslagen (2008:9) för landskapet Åland innehåller bestämmelser om att höra klienten innan beslut som gäller honom eller henne fattas. Lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (FFS 812/2000), tillämplig i landskapet Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård, innehåller bestämmelser om klientens rätt att få redogörelse för olika alternativ.
32 §
Barns och unga personers åsikter och önskemål
När behovet av socialvård bedöms, ska det vid beslut som gäller ett barn eller en ung person samt när socialvård tillhandahålls läggas särskild vikt vid barnets och den unga personens åsikter och önskemål. Barnet ska ges möjlighet att med hänsyn till ålder och utvecklingsnivå få information om ärendet som gäller honom eller henne och att lägga fram sin åsikt och sitt önskemål. Barnets åsikt ska utredas på ett finkänsligt sätt och så att det inte leder till onödig olägenhet i relationerna mellan barnet och dess föräldrar eller andra närstående. Sättet att reda ut barnets åsikt och åsiktens huvudinnehåll ska antecknas i klienthandlingarna om barnet.
I samband med att åsikten utreds får barnet inte ges sådan information som kan äventyra dess utveckling eller som strider mot något annat mycket viktigt privat intresse för barnet.
33 §
Tillgång till socialvård och dess tillgänglighet
Planeringen och tillhandahållandet av socialvård ska tillses i enlighet med vad som föreskrivs i denna lag eller annars. Socialservicens innehåll och kvalitet ska uppfylla kraven enligt lagstiftningen.
Den allmänna kommunala socialservicen ska tillhandahållas så att den lämpar sig för alla klienter. Vid behov ska den som behöver hjälp och stöd hänvisas till särskild service. När servicen tillhandahålls ska utgångspunkten vara att den kan uppsökas på eget initiativ i ett tillräckligt tidigt skede.
Socialservice ska om möjligt ordnas i anslutning till olika förvaltningsområdens basservice, om arrangemanget främjar samordningen av servicen och ordnandet av service av god kvalitet.
Information om hurdan socialservice som kan fås och på vilka grunder samt hur den kan sökas ska publiceras på ett lättillgängligt och lättförståeligt sätt.
34 §
Inledning och avslutning av en klientrelation i socialvården
Ett socialvårdsärende inleds på ansökan eller när en anställd inom kommunens socialvård annars i sitt arbete har fått kännedom om en person som eventuellt behöver socialservice.
En klientrelation i socialvården inleds på ansökan eller när handläggningen av ett ärende som inletts på ett annat sätt påbörjas eller när en person ges socialservice. Klientrelationen avslutas när det för kännedom antecknas i socialvårdens klienthandling att det inte finns någon grund för att ordna socialvård.
35 §
Kontakt med socialvården för bedömning av stödbehovet
Om en sådan yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården som avses i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (FFS 559/1994), en socialkurator eller en anställd inom socialväsendet, undervisningsväsendet, idrottsväsendet, barnomsorgen, Mariehamns räddningsverk, Räddningsområde Ålands landskommuner, Landskapsalarmcentralen, Tullen, polisen, Brottspåföljdsmyndigheten, Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet, Folkpensionsanstalten eller utsökningsmyndigheten i sitt arbete har fått kännedom om en person vars behov av socialvård är uppenbart, ska han eller hon styra personen till att söka socialservice eller om personen samtycker till det kontakta den myndighet som ansvarar för den kommunala socialvården, så att stödbehovet kan bedömas.
Om samtycke inte kan fås och personen är uppenbart oförmögen att svara för sin omsorg, hälsa eller säkerhet, eller om ett barns bästa absolut kräver det, ska de personer som avses i 1 mom. utan dröjsmål göra en anmälan om behovet av socialvård trots sekretessbestämmelserna.
Även andra personer än de som aves i 1 mom. kan göra en sådan anmälan, utan hinder av de sekretessbestämmelser som gäller dem.
I 25 och 25 c §§ i barnskyddslagen (FFS 417/2007), tillämplig i landskapet Åland genom landskapslagen (2008:97) om tillämpning i landskapet Åland av barnskyddslagen finns bestämmelser om att göra en barnskyddsanmälan och en föregripande barnskyddsanmälan. Om den anmälningspliktiga personen i enlighet med 1 - 2 mom. i denna lag eller en annan person enligt 3 mom. i denna lag utan dröjsmål har kontaktat den myndighet som ansvarar för socialvården och uppgett orsakerna till kontakten, behöver ingen barnskyddsanmälan göras på grundval av samma uppgifter.
Vid anmälan om äldre personers servicebehov ska dessutom bestämmelserna i 19 § i äldrelagen (:) för Åland följas.
36 §
Bedömning av servicebehovet
När en anställd inom den kommunala socialvården i sitt arbete har fått kännedom om en person som behöver socialvård, ska den anställda se till att personens behov av brådskande hjälp omedelbart bedöms. Dessutom har personen rätt att få en bedömning av servicebehovet, om det inte är uppenbart onödigt att göra en bedömning.
Bedömningen av servicebehovet ska påbörjas utan dröjsmål och slutföras utan ogrundat dröjsmål. Bedömningen ska påbörjas senast den sjunde vardagen efter det att klienten, en anhörig eller en närstående eller klientens lagliga företrädare har kontaktat den kommunala myndighet som ansvarar för socialservicen för att få service, om
1) personen är över 75 år,
2) personen får vårdbidrag med högsta belopp enligt 9 § 3 mom. 3 punkten i lagen om handikappförmåner (FFS 570/2007).
Bedömningen av hurudant servicebehov ett barn som behöver särskilt stöd har ska inledas senast den sjunde vardagen efter det att ärendet har inletts, och bedömningen ska bli klar senast tre månader från det att ärendet inletts.
Bedömningen görs i den omfattning som
klientens livssituation kräver i samarbete med klienten och vid behov med
klientens anhöriga och närstående samt andra aktörer. När bedömningen görs ska
det redogöras för klienten vilka hans eller hennes rättigheter och skyldigheter
enligt den allmänna lagstiftningen eller speciallagstiftningen är samt för de
olika alternativen vid tillhandahållandet av tjänster och deras effekter liksom
också för andra omständigheter som är av betydelse för klientens ärende.
Redogörelsen ska ges så att klienten tillräckligt väl förstår dess innehåll och
betydelse. Vid bedömningen ska klientens självbestämmanderätt respekteras och
hans eller hennes önskemål, åsikter och individuella behov beaktas. Särskild
vikt ska läggas vid att självbestämmanderätten respekteras för barn och unga
personer samt andra personer i behov av särskilt stöd. När utredningen
av den äldre befolkningens servicebehov görs ska dessutom bestämmelserna i äldrelagen
för Åland följas. Barnskyddslagen innehåller bestämmelser om utredning av barnskyddsbehovet
i samband med bedömning av servicebehovet.
För bedömningen av servicebehovet svarar en inom socialvård yrkesutbildad person enligt landskapslagen (:) om yrkesutbildade personer inom socialvården som är ändamålsenlig för bedömningen, om inte något annat föreskrivs någon annanstans i lag. För bedömningen av servicebehovet hos barn som behöver särskilt stöd och andra personer som behöver särskilt stöd svarar en socialarbetare i tjänsteförhållande.
37 §
Innehållet i bedömningen av servicebehovet
Utifrån utredningen av servicebehovet bedöms det om personen behöver stöd. Om personen behöver stöd, bedöms det om stödbehovet är av tillfällig, återkommande eller långvarig karaktär. Bedömningen av servicebehovet omfattar
1) en sammanfattning av klientens situation samt av behovet av socialservice och särskilt stöd,
2) de slutsatser som en yrkesutbildad person inom socialvården har dragit om förutsättningarna för klientrelationen,
3) klientens åsikt om och syn på sitt servicebehov, om det inte finns ett uppenbart hinder för att i samarbete med klienten bedöma servicebehovet,
4) en bedömning som klienten och en yrkesutbildad person inom socialvården har gjort om behovet av en egen kontaktperson enligt 42 §.
38 §
Ordnande av service enligt bedömningen av servicebehovet
När stödbehovet är av tillfällig karaktär ska man genom tillräcklig tillfällig service i rätt tid försöka förebygga ett långvarigare stödbehov.
När stödbehovet är fortlöpande eller återkommande, ska servicen ordnas så att målet är att klienten klarar sig själv och att stödbehovet upphör efter den tid som tillsammans med klienten uppställts som mål.
För personer vars stödbehov är bestående eller långvarigt ska stödet om möjligt ordnas så att servicens kontinuitet tryggas, om det inte ligger i klientens intresse att ändra servicen. Om stödbehovet endast delvis är bestående eller långvarigt, ska stödet i övrigt ordnas enligt vad som föreskrivs i 1 och 2 mom.
39 §
Klientplan
Bedömningen av servicebehovet ska kompletteras med en klientplan som utarbetas för klienten eller genom en annan motsvarande plan, om det inte är uppenbart onödigt att utarbeta en plan. Planen ska utarbetas tillsammans med klienten enligt 36 § 4 och 5 mom., om det inte föreligger något uppenbart hinder för detta.
I den omfattning som klientens servicebehov förutsätter ska klientplanen innehålla
1) klientens bedömning och en yrkesmässig bedömning av stödbehovet,
2) klientens bedömning och en yrkesmässig bedömning av den service och de åtgärder som behövs,
3) en bedömning som görs av den egna kontaktpersonen eller av en annan anställd som ansvarar för klientens service av den socialservice som är nödvändig med hänsyn till klientens hälsa eller utveckling och av när servicen ska börja och dess varaktighet,
4) information om hur ofta klienten och den egna kontaktpersonen eller en annan anställd som ansvarar för klientens service ska träffas,
5) klientens och den anställdes bedömning av klientens styrkor och resurser,
6) de mål som ställs upp av klienten och den anställde tillsammans och som socialvården siktar på att uppnå,
7) en bedömning av klientrelationens varaktighet,
8) information om samarbetspartner som deltar i att möta klientens behov och ansvarsfördelningen mellan samarbetspartnerna,
9) information om uppföljning av planen, uppnående av målen och omprövning av behoven.
Klientplanen ska justeras vid behov. Planens innehåll ska samordnas med service och stödåtgärder som tillhandahålls av andra förvaltningsområden och som personen behöver. Dessutom gäller i fråga om skyldigheten att utarbeta planen samt planens innehåll och de delaktiga vad som särskilt föreskrivs om det. Trots vad som föreskrivs någon annanstans i lag kan man med klientens samtycke utarbeta en gemensam plan som gäller service och stödtjänster inom socialvården och andra förvaltningsområden och som innehåller de uppgifter som behövs för att utarbeta och använda planen. I fråga om att utarbeta en gemensam plan utan klientens samtycke föreskrivs särskilt.
Om det finns anhöriga eller andra närstående personer som stöder klienten, utarbetas vid behov en särskild plan om stöd för dem.
40 §
Anmälan till andra myndigheter om klientens stödbehov
Om socialvårdens åtgärder inte räcker till för att möta en klients behov, ska den inom socialvård yrkesutbildade personen som ansvarar för bedömningen av klientens servicebehov, den egna kontaktpersonen eller en annan anställd som ansvarar för klientens service med klientens samtycke kontakta den myndighet som i första hand ansvarar för att vidta de åtgärder som krävs.
Den myndighet som tar emot den anmälan som avses i 1 mom. ska med klientens samtycke utan ogrundat dröjsmål meddela den kontaktande myndigheten vilka åtgärder myndigheten har vidtagit med anledning av anmälan. En anmälan behöver emellertid inte göras om det är uppenbart onödigt.
I lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården, tillämplig i landskapet Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård, föreskrivs om utlämnande av uppgifter utan klientens samtycke. I förvaltningslagen för landskapet Åland föreskrivs om hänvisning av en klient till den behöriga myndigheten.
41 §
Sektors- och myndighetsövergripande samarbete
För att bedöma servicebehovet, fatta beslut och tillhandahålla socialvård ska den myndighet inom socialvården som ansvarar för åtgärden se till att tillräcklig sakkunskap och kompetens med hänsyn till en persons individuella behov finns att tillgå. Om bedömningen av personens behov och uppfyllandet av dem kräver service eller stödåtgärder av socialväsendet eller övriga myndigheter, ska dessa på begäran av den anställde som ansvarar för åtgärden delta i bedömningen av personens servicebehov och i utarbetandet av en klientplan.
Socialvården tillhandahålls i samarbete med olika aktörer så att socialvården och vid behov de övriga förvaltningssektorernas och myndigheternas service bildar en helhet som tillgodoser klientens intresse. Den anställde ska enligt behov kontakta olika samarbetspartner och sakkunniga samt vid behov personens anhöriga och andra närstående enligt vad som närmare föreskrivs i denna lag.
Lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården, tillämplig i landskapet Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård, innehåller bestämmelser om utlämnande av uppgifter utan klientens samtycke samt om en socialvårdsmyndighets rätt att av andra myndigheter få den handräckning som den behöver för att sköta sina lagstadgade uppgifter. Landskapslagen (:) om klienthandlingar inom socialvården innehåller bestämmelser om antecknande av klientinformation i sektors- och myndighetsövergripande samarbete.
42 §
Egen kontaktperson
En egen kontaktperson ska utses för socialvårdsklienten för den tid klientrelationen pågår. En egen kontaktperson behöver inte utses om det för klienten redan har utsetts en annan anställd som ansvarar för servicen eller om det av någon annan orsak är uppenbart onödigt att utse en egen kontaktperson.
Den egna kontaktpersonen ska vara en sådan yrkesutbildad person som avses i landskapslagen om yrkesutbildade personer inom socialvården Den egna kontaktpersonen kan i stället för den yrkesutbildade person som avses i nämnda paragraf vara en sådan yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården som avses i 2 § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården, om det är motiverat med hänsyn till klientens samlade service. Den egna kontaktpersonen för ett barn som behöver särskilt stöd och för andra personer som behöver särskilt stöd eller den anställde som utför klientarbete tillsammans med kontaktpersonen ska vara en sådan socialarbetare som avses i landskapslagen om yrkesutbildade personer inom socialvården.
Den person som är egen kontaktperson har i uppgift att i enlighet med klientens behov och intresse främja genomförandet av 38 § 2 och 3 mom. samt vid behov utföra andra uppgifter som föreskrivs i denna lag.
När socialvård som gäller barn som behöver särskilt stöd tillhandahålls ska barnets egen kontaktperson eller en annan anställd som ansvarar för barnets socialservice träffa barnet personligen tillräckligt ofta på det sätt som antecknas närmare i klientplanen.
43 §
Kartläggning av närståendenätverket
Med kartläggning av närståendenätverket avses att det utreds hur anhöriga eller andra närstående personer till klienten deltar i att stödja klienten. Kartläggningen av närståendenätverket görs i samband med att servicebehovet bedöms eller vid behov vid en annan tidpunkt under klientrelationen. Kartläggningen kan göras utan klientens samtycke endast om
1) klienten är uppenbart oförmögen att svara för sin omsorg, hälsa och säkerhet och uppgifterna är nödvändiga för att utreda servicebehovet, eller
2) uppgifterna behövs för att tillgodose ett barns intresse.
I samband med kartläggningen utreds vid behov de anhörigas och närståendes eventuella stödbehov.
44 §
Utredning av situationen för en person i klientens vård
Vård- och stödbehovet för ett barn eller en annan person i klientens vård ska utredas om klienten
1) får missbrukarvård eller psykiatrisk vård eller annan social-, hälso- och sjukvård under vilken, eller innan behövlig vård fås, klientens förmåga att fullgott ta hand om vården eller fostran bedöms vara försvagad,
2) intas som häktad i fängelse eller börjar avtjäna ett fängelsestraff.
Vid behov ska erhållande av tillräcklig vård och tillräckligt stöd säkerställas genom ett möte med barnet eller en annan person som vårdas. I 35 § föreskrivs om skyldigheten att till den myndighet som ansvarar för kommunens socialvård anmäla behov av socialvård.
45 §
Beslutsfattande och verkställighet som gäller socialvården
Klienten har rätt att få ett skriftligt beslut om ordnandet av socialservicen. Ett ärende som gäller brådskande åtgärder ska handläggas och beslutet ska fattas utan dröjsmål utifrån tillgängliga uppgifter, så att klientens rätt till nödvändig omsorg och försörjning inte äventyras. I fall som inte är brådskande ska beslut fattas utan ogrundat dröjsmål efter det att ärendet inletts.
I brådskande fall ska beslutet verkställas utan dröjsmål och i fall som inte är brådskande utan ogrundat dröjsmål. Beslutet ska dock verkställas senast inom tre månader från det att ärendet inletts. Tiden kan vara längre än detta om utredningen av ärendet av något särskilt skäl kräver en längre handläggningstid eller om verkställigheten fördröjs av något annat särskilt skäl som hänger samman med klientens behov.
Bestämmelser om handläggning av ärenden och beslutsfattande finns dessutom i förvaltningslagen för landskapet Åland.
46 §
Beslut som tryggar vård och omsorg
En socialarbetare i tjänsteförhållande som utför klientarbete tillsammans med en egen kontaktperson ska besluta om den socialservice genom vilken i enlighet med 12 och 13 §§ nödvändig omsorg och försörjning samt hälsa och utveckling gemensamt tryggas för ett barn som behöver särskilt stöd eller någon annan klient som behöver särskilt stöd, om förfarandet tillgodoser klientens intresse.
Besluten gäller den socialservice som klienten eller den person som ansvarar för klientens omsorg behöver.
Den tjänsteinnehavare som avses i 1 mom. fattar besluten med hänsyn till den bedömning av servicens nödvändighet som framförs i en klientplan som avses i 39 § med beaktande av de planer för service som de myndigheter som ansvarar för hälso- och sjukvård, utbildning och sysselsättning uppgjort, och som är nödvändiga med hänsyn till klientens omsorg, försörjning, hälsa eller utveckling. Bestämmelser om den gemensamma plan som gäller servicen och stödåtgärderna inom socialvården och de övriga förvaltningsområdena finns i 39 § 3 mom. Ett beslut om brådskande åtgärder ska fattas enligt 45 § 1 mom. Trots vad som föreskrivs ovan i denna paragraf får beslut om utkomststöd fattas av den tjänsteinnehavare som ansvarar för utkomststöd med hänsyn till den bedömning av stödbehovet som den egna kontaktpersonen för klienten eller för klientens familjemedlem eller en annan anställd som ansvarar för klientens service har gjort.
5 kap.
Att säkerställa kvaliteten på tjänsterna
47 §
Egenkontroll
En verksamhetsenhet inom socialvården eller en annan aktör som ansvarar för den samlade verksamheten ska göra upp en plan för egenkontroll för att säkerställa socialvårdens kvalitet, säkerhet och ändamålsenlighet. Planen ska vara offentligt framlagd, förverkligandet av den ska följas upp regelbundet och verksamheten utvecklas utifrån respons som regelbundet samlas in från klienterna och verksamhetsenhetens personal.
Närmare bestämmelser om innehållet i samt utarbetandet och uppföljningen av planen för egenkontroll kan utfärdas genom landskapsförordning.
48 §
Personalens anmälningsskyldighet
Personer som ingår i socialvårdens personal eller arbetar med motsvarande uppgifter i ett uppdragsförhållande eller som självständiga yrkesutövare ska agera så att den socialservice som ges till klienten är av god kvalitet.
En person som avses ovan i 1 mom. ska utan dröjsmål meddela den person som ansvarar för verksamheten om han eller hon vid skötseln av sina uppgifter lägger märke till eller får kännedom om ett missförhållande eller en uppenbar risk för ett missförhållande vid tillhandahållandet av socialvård för klienten. Den person som tar emot anmälan ska anmäla ärendet till den ledande tjänsteinnehavaren inom kommunens socialvård.
Anmälan kan göras trots sekretessbestämmelserna.
Kommunen och en privat serviceproducent ska informera sin personal om anmälningsskyldigheten och omständigheter i anslutning till tillämpningen av den. Anvisningar för förfaringssätten vid tillämpningen av anmälningsskyldigheten ska ingå i planen för egenkontroll som avses i 47 §. Den person som gjort anmälan får inte bli föremål för negativa motåtgärder till följd av anmälan.
49 §
Åtgärder med anledning av en anmälan
Den person som tar emot en anmälan som avses i 48 § 2 mom. ska vidta åtgärder för att rätta till missförhållandet eller avvärja risken för ett uppenbart missförhållande. Personen ska trots sekretessbestämmelserna underrätta Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet (ÅMHM), om ärendet, såvida missförhållandet eller risken för ett uppenbart missförhållande inte åtgärdas utan dröjsmål.
ÅMHM kan till den del det omfattar Ålands lagstiftningsbehörighet meddela ett föreläggande för att undanröja missförhållandet och besluta om vidare åtgärder i ärendet så som föreskrivs i 9 och 10 §§ i landskapslagen (:) om socialvårdens förvaltning och tillsyn på Åland.
6 kap.
Ändringssökande
50 §
Rättelseyrkande
Rättelseyrkande gällande ett beslut som avses i 45 och 46 §§ får begäras hos det organ som svarar för den kommunala socialvården. I enlighet med 41 § i förvaltningslagen för landskapet Åland ska en anvisning om användning av rättelseyrkande lämnas samtidigt som beslutet meddelas. Gällande innehållet i anvisningen om rättelseyrkande gäller i tillämpliga delar vad som bestäms om besvärsanvisning i 42 och 44 §§ i förvaltningslagen.
Rättelseyrkandet ska göras i skriftlig form inom 14 dagar från delfående av beslutet. Bestämmelser om delgivning finns i förvaltningslagen. Av skrivelsen om rättelseyrkandet ska framgå vilket beslut som avses, hurudan omprövning som begärs och på vilka grunder omprövning begärs. Har rättelseyrkandet inte gjorts inom föreskriven tid tas det inte upp till prövning. Rättelseyrkandet ska behandlas utan dröjsmål.
51 §
Anförande av besvär hos Ålands förvaltningsdomstol
Ett beslut som meddelats av det organ som ansvarar för den kommunala socialvården med anledning av rättelseyrkande får överklagas genom besvär. I enlighet med 25 § i självstyrelselagen överklagas beslutet till Ålands förvaltningsdomstol. Om anförande av besvär finns bestämmelser i förvaltningsprocesslagen (FFS 586/1996). Under besvärstiden får besvär även lämnas till organet som ansvarar för den kommunala socialvården, som ska sända besväret och sitt utlåtande till Ålands förvaltningsdomstol.
52 §
Verkställighet
Ett beslut av kommunens tjänsteinnehavare eller organ kan trots sökande av ändring verkställas, om typen av beslut kräver omedelbart verkställande och det inte äventyrar säkerheten, eller om beslutets ikraftträdande på grund av orsaker som beror på ordnandet av servicen inte kan skjutas upp och om tjänsteinnehavaren eller organet beordrat att beslutet ska verkställas genast.
Efter att ändring har sökts kan besvärsmyndigheten förbjuda eller avbryta verkställandet av beslutet.
53 §
Besvärstillstånd
Ålands förvaltningsdomstols beslut får överklagas genom besvär endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd.
För besvärstillstånd gäller vad som föreskrivits om det i förvaltningsprocesslagen. En besvärsskrift, i vilken det anges varför besvärstillstånd bör beviljas, kan också lämnas till Ålands förvaltningsdomstol för vidarebefordran till högsta förvaltningsdomstolen.
54 §
Förvaltningstvistemål
På förvaltningstvistemål tillämpas förvaltningsprocesslagen.
7 kap.
Särskilda bestämmelser
55 §
Förhållande till andra lagar
På socialservice som ordnas med stöd av denna lag tillämpas landskapslagen (1993:71) om planering av socialvården och landskapslagen (2017:120) om landskapsandelar till kommunerna, om inte något annat föreskrivs i lag.
56 §
Klientavgifter
För socialservice enligt denna lag tas avgifter ut enligt lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (FFS 734/1992), tillämplig i landskapet Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård. föremål för kontroll faller emellertid under landskapets lagstiftningsbehörighet. Bristerna i rättsläget i landskapet beror inte på de föreliggande landskapslagarna utan har andra orsaker. Den tid som stod till förfogande för att förhindra en oönskad och oreglerad mellanperiod kan inte återställas. De svårigheter som uppkommit på grund av strukturella problem kan inte botas med de medel som står till buds. Skulle regleringen förordnas förfalla skulle den nu gällande okontrollerade övergångsperioden ytterligare förlängas. Lagstiftningskontrollen gäller frågan om landskapet överskridit sin lagstiftningsbehörighet eller ej. Förutsättningar att förordna lagstiftningen att förfalla
57 §
Personkrets för ordnande av socialvård
Om en person som regelbundet eller långvarigare vistas utanför hemkommunen på grund av arbete, studier eller motsvarande orsaker och personens hemkommun inte ändras enligt 3 § 1 punkten i lagen om hemkommun, kan han eller hon söka socialservice hos vistelsekommunen. Hemkommunen är dock inte skyldig att ordna socialvård för en person som vistas utomlands, om inte något annat föreskrivs någon annanstans.
58 §
Ordnande av brådskande institutionsvård
I brådskande fall eller då omständigheterna annars förutsätter det ska kommunen se till att institutionsvård och annan socialservice ordnas även för andra som vistas i kommunen än kommunens invånare.
Beräknas behovet av institutionsvård vara över 14 dygn, ska det kommunala organ som ansvarar för socialvården utan dröjsmål göra en anmälan om institutionsvården till organet i den kommun vars uppgift det hade varit att ordna vård.
59 §
Överflyttning av en person till egen kommun
När någon som inte är kommuninvånare har fått institutionsvård med stöd av 58 § och behovet av vården beräknas bli långvarigt, kan förvaltningsdomstolen berättiga det organ som ansvarar för socialvården att flytta personen till den kommun där han eller hon är invånare.
På begäran av den som får institutionsvård ska organet likväl alltid vidta sådana åtgärder som avses i 1 mom. för att flytta personen till den kommun där han eller hon är invånare.
En ansökan om överflyttning enligt 1 mom. ska göras hos förvaltningsdomstolen.
Det får dock inte bestämmas att en överflyttning ska ske, om det med tanke på en ändamålsenlig vård eller annars är oskäligt för personen.
60 §
Ansökan om socialservice och serviceboende och institutionsvård i en annan kommun
Den som vill flytta och bli invånare i en annan kommun, men på grund av sin ålder eller sin funktionsnedsättning eller av någon annan orsak inte kan bo självständigt där, kan anhålla om socialservice, serviceboende och institutionsvård där på samma grunder som kommunens invånare. Kommunen är skyldig att genast underrätta sökandens hemkommun om att en sådan ansökan har kommit in och att den har tagits upp till behandling. Kommunen ska behandla ansökan, bedöma sökandens behov av service i samarbete med hans eller hennes hemkommun och fatta beslut i ärendet. Ansökan ska dock inte behandlas, om sökanden har lämnat in en likadan ansökan till en annan kommun och behandlingen av den fortfarande pågår.
Kommunen är skyldig att genast underrätta sökandens hemkommun om att en sådan ansökan har kommit in och att den har tagits upp till behandling. Kommunen ska behandla ansökan, bedöma sökandens behov av service i samarbete med hans eller hennes hemkommun och fatta beslut i ärendet. Ansökan ska dock inte behandlas, om sökanden har lämnat in en likadan ansökan till en annan kommun och behandlingen av den fortfarande pågår.
Om kommunen beslutar bevilja service i enlighet med 1 mom., ska sökanden inom två veckor efter att ha fått del av beslutet anmäla till kommunen om han eller hon tar emot servicen. Sökanden har rätt att inom tre månader efter att ha fått del av beslutet flytta till den serviceboende- eller institutionsvårdplats som anvisats. Om sökanden försummar att iaktta nämnda tidsfrister, förfaller hans eller hennes rätt till den service som beslutet gäller.
61 §
Rätt till ersättning för annan kommuns invånares institutionsvård
Har en kommun lämnat en annan kommuns invånare institutionsvård enligt 58 §, har kommunen rätt att få kostnaderna för institutionsvård under minst 14 dygn ersatt av den kommun som det enligt 14 § skulle ålegat att ordna vård.
Ansökan om ersättning enligt 1 mom. ska anhängiggöras hos förvaltningsdomstol inom sex månader från det anstaltsvården börjat. Anhängiggörs inte ansökan inom nämnda tid, förlorar kommunen sin rätt att få ersättning för den institutionsvård som den givit innan ansökan anhängiggjordes och som vederbörande kommun inte skriftligen samtyckt till att ersätta.
Ersättningsärenden som avses i 1 mom. avgörs av den förvaltningsdomstol inom vars verksamhetsområde den kommun som lämnat institutionsvården är belägen.
62 §
Ny hemkommuns ansvar för att ordna service vid nyttjandet av rätten att välja hemkommun vid långvarig vårdrelation
Om en person är placerad i familjevård eller institutionsvård eller i boendeservice i någon annan kommun än sin hemkommun och han eller hon utnyttjar rätten enligt 3 a § i lagen om hemkommun att välja hemkommun, övergår ansvaret för att ordna service för personen till den nya hemkommunen från och med flyttningsdagen.
63 §
Den tidigare hemkommunens ansvar för vårdkostnader
I en situation som avses i 60 och 62 §§ är det fortfarande personens tidigare hemkommun som ansvarar för de faktiska kostnaderna för familjevård eller institutionsvård eller för boende med boendeservice i enlighet med kommunens beslut. Den nya hemkommunen ska fakturera den tidigare hemkommunen för en ersättning som motsvarar kostnaderna. När ersättningen räknas ut ska följande poster dras av från de faktiska kostnaderna.
1) den landskapsandel för socialvården som den nya hemkommunen erhållit för personen enligt 5 § landskapslagen om landskapsandelar till kommunerna, och
2) klientavgifter som har tagits ut hos personen enligt lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården, tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård, eller i övrigt tagits ut för tjänster som avtalet omfattar.
Kommunerna kan, om de så vill, komma överens om ersättningsnivån enligt 1 mom. på något annat sätt. Den nya hemkommunen svarar för att ordna och bekosta de tjänster som avtalet inte omfattar.
Bestämmelserna i 1 och 2 mom. tillämpas till dess att den nya hemkommunen svarar för att ordna service. Om personens hemkommun ändras övergår ansvaret för att ordna service till den nästa hemkommunen medan ansvaret för kostnaderna enligt 1 mom. fortfarande ligger hos den samma kommunen.
64 §
Socialvårdens personal, lokaler och hjälpmedel
För uppgifter inom verkställigheten av socialvården ska kommunen ha ett tillräckligt antal yrkesutbildade personer inom socialvården samt annan personal som deltar i klientarbetet.
Varje kommun ska, till dess att myndighet för en kommunalt samordnad socialtjänst inlett sin verksamhet, till sitt förfogande ha tjänster vilka tillhandahålls av en socialarbetare i tjänsteförhållande som deltar i klientarbetet.
Bestämmelserna i 1 och 2 mom. utgör inte något hinder för att två eller flera kommuner har gemensam personal.
För socialvårdens funktioner ska kommunen ha tillräckliga och ändamålsenliga lokaler och hjälpmedel.
65 §
Ledning av socialvården
Huvudsakligen administrativa ledningsuppgifter inom socialvården får skötas av en socialarbetare eller en person som har en för uppgiften lämplig examen från universitet eller högskola som omfattar minst fyra års heltidsstudier. Därutöver krävs kännedom om branschen samt tillräcklig ledarskapsförmåga.
Den yrkesmässiga ledningen av det sociala arbetet ska skötas av en socialarbetare.
Ledningsuppgifter inom socialvården som omfattar styrning av klientarbetet får skötas av en person som har en för uppgiften lämplig examen från universitet, högskola eller yrkeshögskola som omfattar minst tre års heltidsstudier. Därutöver krävs kännedom om branschen samt tillräcklig ledarskapsförmåga.
Bestämmelser om behörighetskrav för yrkesutbildade personer inom socialvården finns i landskapslagen om yrkesutbildade personer inom socialvården.
66 §
Barnatillsyningsman
Uppgiften som barnatillsyningsman får skötas av en socialarbetare eller en person som har någon annan för uppgiften lämplig examen från universitet eller högskola som omfattar minst fyra års heltidsstudier.
Bestämmelserna i 1 mom. gäller också den till vars uppgifter hör att svara för beredningen av de avtal som avses i 8 § i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt eller i 8 § i lagen om underhåll för barn.
67 §
Rätt till tillträde till bostad
Är någon i uppenbart behov av socialvård och kräver hans eller hennes intresse på grund av allvarlig risk för hans hälsa, utveckling eller trygghet ovillkorligen detta och kan behovet av socialvård annars inte utredas, har en socialarbetare på förordnande av en ledande tjänsteinnehavare inom socialvården, som har utsetts av det organ som ansvarar för den kommunala socialvården enligt 4 § i landskapslagen om socialvårdens förvaltning och tillsyn på Åland, för utredning av behovet av socialvård rätt att få tillträde till personens bostad eller någon annan plats där han eller hon vistas.
Då tillträde förhindras till den bostad eller plats där personen vistas ska socialvårdsmyndigheten begära sådan handräckning av Ålands polismyndighet som avses i 22 § i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården, tillämplig i landskapet Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård.
68 §
Forsknings-, försöks- och utvecklingsverksamhet
Kommunen ska utöver produktion av information och utvecklingsarbete enligt 7 § i denna lag se till att forsknings-, försöks-och utvecklingsverksamhet bedrivs beträffande kommunens socialvård.
69 §
Samverkansavtal med Ålands hälso- och sjukvård
Beträffande samarbetet mellan den kommunala socialvården och Ålands hälso- och sjukvård som det föreskrivs om i 20, 21, 22, 24 och 25 § i denna lag och genom vilket den kommunala socialvårdens och Ålands hälso- och sjukvårds service tillsammans ska bilda en funktionell helhet för klienten, ska kommunen ingå ett avtal om samverkan med Ålands hälso- och sjukvård (samverkansavtal).
I samverkansavtalet ska parterna komma överens om gemensamma mål för de samordnade tjänsterna, ansvarsfördelning och övergripande rutiner för samarbete och övriga åtgärder för säkerställandet av funktionella servicehelheter för klienterna.
Fullgörandet av samverkansavtalet ska utvärderas årligen av parterna och vid behov ska samverkansavtalet ändras.
Närmare bestämmelser om de i 2 mom. avsedda områdena som ska ingå i samverkansavtalet samt om tidsfrister inom vilken samverkansavtalet ska vara godkänd av parterna och träda i kraft utfärdas genom landskapsförordning.
70 §
Verksamhet i sysselsättningssyfte
Med verksamhet i sysselsättningssyfte för personer med funktionsnedsättning avses anordnande av särskilda rehabiliteringsåtgärder och andra stödåtgärder för att främja en persons möjligheter att få arbete.
Verksamhet i sysselsättningssyfte för personer med funktionsnedsättning anordnas för personer som på grund av funktionsnedsättning, sjukdom eller någon annan motsvarande orsak under lång tid har särskilda svårigheter att klara de funktioner som hör till normal livsföring och som utöver arbetsförvaltningens tjänster och åtgärder behöver stödåtgärder enligt 1 mom. för att komma ut på den öppna arbetsmarknaden.
Som ett led i verksamheten i sysselsättningssyfte för personer med funktionsnedsättning kan ordnas arbete, i vilket arbetstagaren står i ett sådant anställningsförhållande till serviceproducenten som avses i 1 kap. 1 § arbetsavtalslagen (FFS 55/2001).
Angående lönen för det arbete som nämns i 3 mom. kan ingås ett kollektivavtal, vilket skall iakttas utan hinder av vad som 2 kap. 7 § arbetsavtalslagen föreskriver om kollektivavtals allmänt bindande verkan.
Utöver på de grunder som anges i 7 kap. arbetsavtalslagen har den som producerar service i sysselsättningssyfte för personer med funktionsnedsättning rätt att säga upp arbetstagarens arbetsavtal också när den som anordnar arbetet anser att arbetstagaren inte på det sätt som avses i 2 mom. är i behov av arbete.
71 §
Arbetsverksamhet för personer med funktionsnedsättning
Med arbetsverksamhet för personer med funktionsnedsättning avses verksamhet i syfte att bevara och främja en persons funktionsförmåga. Arbetsverksamhet anordnas för arbetsoförmögna personer som på grund av funktionsnedsättning inte har förutsättningar att delta i arbete enligt 70 § och som får sin huvudsakliga försörjning av förmåner som beviljas på grund av sjukdom eller arbetsoförmåga.
Den som deltar i arbetsverksamhet för personer med funktionsnedsättning står inte i ett anställningsförhållande enligt 1 kap. 1 § arbetsavtalslagen till den som anordnar verksamheten eller till serviceproducenten.
På arbetsverksamhet för personer med funktionsnedsättning tillämpas bestämmelserna om arbetarskydd även när personen i fråga inte står i anställningsförhållande till arbetsgivaren. Den som anordnar arbetsverksamhet för personer med funktionsnedsättning ska för den som deltar i arbetsverksamhet teckna en försäkring enligt 3 § 1 mom. i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar (FFS 459/2015). På den som deltar i arbetsverksamheten tillämpas vad som i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar föreskrivs om arbetstagare, och på den som anordnar arbetsverksamheten tillämpas vad som i den lagen föreskrivs om arbetsgivare. Med avvikelse från 71–78 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar används som årsarbetsinkomst det i 79 § i den lagen avsedda minimibeloppet av årsarbetsinkomst. Med avvikelse från 58 och 59 § i den lagen är dagpenningen 1/360 av årsarbetsinkomsten.
72 §
Ikraftträdande
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2021. Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan lagen träder i kraft.
Genom denna lags ikraftträdande upphävs 1 § 1 mom. 1 punkten och 2 § i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård.
Om det i någon annan lagstiftning hänvisas till den socialvårdslag som var i kraft när denna lag trädde i kraft, ska denna lag tillämpas i stället för den, om inte något annat föreskrivs i denna lag.
73 §
Övergångsbestämmelser
På besvär eller underställning med anledning av ett beslut som fattats innan denna lag har trätt i kraft eller på behandlingen av ett sådant ärende vid en högre besvärsinstans med anledning av besvär tillämpas de bestämmelser som gällde vid denna lags ikraftträdande.
2.
L A N D S K A P
S L A G
om socialvårdens förvaltning och tillsyn på Åland
I enlighet med lagtingets beslut föreskrivs:
1 kap.
Socialvårdens förvaltning på Åland
1 §
Den allmänna styrningen över socialvården på Åland
Den allmänna styrningen, planeringen och utvecklingen av, samt tillsynen över socialvården på Åland ankommer på Ålands landskapsregering.
Landskapsregeringen ansvarar för en socialpolitik som omfattar hela Åland. Landskapsregeringen antar årligen i enlighet med 4 och 5 §§ i landskapslagen (1993:71) om planering av socialvården en plan för ordnandet av socialvården i landskapet under de fem följande kalenderåren.
I enlighet med vad som föreskrivs närmare i kapitel 2 i denna lag ansvarar Ålands miljö-och hälsoskyddsmyndighet (ÅMHM) för övervakningen av socialvården på Åland till den del den omfattas av åländsk lagstiftningsbehörighet.
2 §
Kommunala myndigheters uppgifter gällande socialvården
Kommunen ombesörjer i enlighet med landskapslagen (:) om socialvård och äldrelagen (:) för Åland äldreomsorg för personer som fyllt 65 år.
En myndighet för kommunalt samordnad socialtjänst ombesörjer i enlighet med 1 § i landskapslagen om en kommunalt samordnad socialtjänst övrig socialvård på sätt som föreskrivs i landskapslagen om socialvård.
Vad i landskapslag föreskrivs om en kommun och dess invånare ska i fråga om socialvård som ankommer på ett kommunalförbund på motsvarande sätt tillämpas på detta och på invånare i någon av dess medlemskommuner. På samma sätt ska vad i landskapslag föreskrivs om kommun på motsvarande sätt tillämpas i fråga om socialvård som enligt 2 mom. ankommer på myndighet för kommunalt samordnad socialtjänst och på invånare i någon av de kommuner som hör till ett socialvårdsområde enligt 3 § 1 mom. i landskapslagen om en kommunalt samordnad socialtjänst, om inte annat föreskrivs i annan lagstiftning.
3 §
Verksamhetsmöjligheter vid tillhandahållandet av socialvård på Åland
En kommun ska ordna de uppgifter som hör till socialvården i enlighet med 3 § i landskapslagen om planering av socialvården.
4 §
Organ som ansvarar för den kommunala socialvården
I kommunen handhas de uppgifter som enligt landskapslagen om socialvård gäller verkställigheten av socialvården och de uppgifter som enligt annan lag åligger ett organ som ansvarar för den kommunala socialvården av en nämnd eller kommunstyrelsen i enlighet med kommunfullmäktiges beslut.
Nämnden eller kommunstyrelsen ska företräda kommunen, bevaka dess rätt och föra talan i ärenden som angår individuell verkställighet av socialvården samt i dessa ärenden på kommunens vägnar ingå avtal och andra rättshandlingar.
5 §
Valbarhet till organ som ansvarar för den kommunala socialvården
En tjänsteman vid landskapsregeringen eller vid ÅMHM, till vars uppgifter hör den övergripande ledningen av socialvården eller övervakning av socialvården är inte inom sitt tjänsteområde valbar till ett organ som avses i 4 §.
6 §
Delegering av beslutanderätt
Ett i 4 § avsett organs lagstadgade beslutanderätt och rätt att föra talan kan i en instruktion delegeras till tjänsteinnehavare som är underställda organet, frånsett beslut om vård oberoende av egen vilja.
En tjänsteinnehavare som av det i 4 § angivna organet har förordnats att sköta uppgiften har rätt att enligt de av organet fastställda grunderna och dess allmänna anvisningar på organets vägnar i brådskande fall besluta om vård oberoende av egen vilja och därtill anknutna åtgärder och att i dessa fall själv eller genom ombud föra organets talan.
2 kap.
Myndighetstillsyn
7 §
Tillsynsmyndighet
Övervakningen av den socialvård som tillhandahålls med stöd av landskapslagen om socialvård eller genom annan socialvårdslagstiftning sköts beträffande de områden som faller under landskapet Ålands lagstiftningsbehörighet av ÅMHM. Om ÅMHM vid övervakningen konstaterar allvarliga brister ska myndigheten, utan hinder av sekretessbestämmelser, anmäla bristerna till landskapsregeringen.
Landskapsregeringen kan på det sätt som närmare föreskrivs i 29 § landskapslagen om planering av socialvården pröva ändamålsenligheten i kommunens sociala servicesystem och i denna granskning vidta de åtgärder som föreskrivs i 29 och 47 §§ i nämnda lag.
8 §
Inspektionsrätt
ÅMHM får vid övervakning av socialvården enligt 7 § 1 mom. i denna lag inspektera verksamheten och de verksamhetsenheter och lokaler som används i verksamheten. En inspektion får förrättas utan förhandsanmälan.
En inspektör ska ges tillträde till alla lokaler som används i verksamheten. Vid inspektionen ska, utan hinder av sekretessbestämmelser, alla handlingar som inspektören ber att få och som är nödvändiga för inspektionen läggas fram. Inspektören ska utan hinder av sekretessbestämmelserna och utan kostnad på begäran få kopior av de handlingar som är nödvändiga för inspektionen. Inspektören har även rätt att ta fotografier under inspektionen. Utrymmen som används för boende av permanent natur får dock inspekteras endast om inspektionen är nödvändig för att trygga klientens ställning och rätt till ändamålsenliga tjänster.
Vid behov får utomstående experter assistera ÅMHM vid utförandet av inspektioner. En utomstående expert ska ha sådan sakkännedom och kompetens som uppgifterna kräver. Förvaltningslagen för landskapet Åland är tillämplig på en utomstående experts förvaltningsuppgifter enligt denna lag. På en utomstående expert tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar när han eller hon utför uppgifter som avses i denna paragraf. Bestämmelser om skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen (FFS 412/1974).
Ålands polismyndighet ska vid behov ge ÅMHM handräckning för utförandet av en inspektion.
På inspektioner tillämpas i övrigt 34 § i förvaltningslagen för landskapet Åland.
9 §
Föreläggande om avhjälpande av brister, avbrytande eller förbud mot användning av verksamhet och tvångsmedel
Upptäcks brister eller andra missförhållanden som äventyrar klientsäkerheten i tillhandahållandet eller genomförandet av socialvården eller strider verksamheten i övrigt mot lag, får ÅMHM meddela ett föreläggande om att bristen eller missförhållandet ska avhjälpas. När föreläggandet meddelas ska det sättas ut en tid inom vilken de behövliga åtgärderna ska vidtas. Om klientsäkerheten så kräver kan det bestämmas att verksamheten omedelbart ska avbrytas eller användningen av en verksamhetsenhet eller en del därav eller av en anordning omedelbart ska förbjudas.
ÅMHM får vid vite eller vid äventyr av att verksamheten avbryts eller att användningen av en verksamhetsenhet eller en del därav eller av en anordning förbjuds, förpliktiga kommunen att iaktta det föreläggande som avses i 1 mom.
Beslut som fattas av ÅMHM om avbrytande av verksamheten eller om förbud mot användningen av en verksamhetsenhet eller en del därav eller av en anordning ska iakttas trots att ändring har sökts, om inte besvärsmyndigheten bestämmer något annat.
10 §
Uppmärksamgörande och anmärkning
Om ÅMHM vid övervakningen av socialvården konstaterar att en kommun vid ordnandet eller genomförandet av verksamheten enligt landskapslag har förfarit felaktigt eller underlåtit att fullgöra sin skyldighet och detta inte ger anledning till åtgärder enligt 9 §, kan ÅMHM uppmärksamgöra den övervakade på att verksamheten ska ordnas på ett lagenligt sätt och att god förvaltningssed ska iakttas.
Om uppmärksamgörande inte kan betraktas som tillräckligt med hänsyn till de omständigheter som inverkar på helhetsbedömningen av ärendet, kan ÅMHM delge kommunen eller den tjänsteman som ansvarar för den felaktiga verksamheten en anmärkning för framtiden.
I ett uppmärksamgörande eller i en anmärkning som gjorts av ÅMHM enligt denna paragraf får ändring inte sökas genom besvär.
11 §
Behandling av ett klagomåls- eller tillsynsärende
ÅMHM vidtar på basis av ett klagomålsärende eller ett tillsynsärende som kommit till dess kännedom de åtgärder som myndigheten anser vara befogade med tanke på säkerställande av klientsäkerhet eller efterlevnad av lag.
Åtgärder som hänför sig till klagomål och andra åtgärder i anslutning till tillsynen får sättas i angelägenhetsordning när klientsäkerheten kräver det. Ett klagomåls- eller tillsynsärende som baserar sig på en händelse som ligger mer än två år tillbaka i tiden undersöks inte utan särskild orsak.
Bestämmelser om klientens rätt att anmärka på socialvård som klienten fått finns i 2e § i landskapslagen (1995:101) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård.
3 kap.
Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser
12 §
Ikraftträdande
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2021.
Till dess att en myndighet för en kommunalt samordnad socialtjänst inlett sin verksamhet i enlighet med landskapslagen (2016:2) om en kommunalt samordnad socialtjänst ansvarar kommunen för planeringen, tillhandahållandet och verkställandet av samtlig kommunal socialvård på sätt som föreskrivs i 14 § i landskapslagen om socialvård.
3.
L A N D S K A P
S L A G
om ändring av landskapslagen om hälso-och sjukvård
I enlighet med lagtingets beslut
upphävs 38 § 2 mom.,
ändras 35 § 3 mom., 37 § 4 och 5 mom., rubriken till 38 §, 40 § 3 mom., 41 § 3 mom., 45a § och 45d §, av dessa lagrum 45a § och 45d § sådana de lyder i landskapslagen 2013/123, samt
fogas till 19 § nya 2 – 5 mom., en ny 19a §, till 20 § ett nytt 6 mom. samt en ny 38a § som följer:
19 §
Samarbetet med socialvården
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Med socialvård avses i denna lag de uppgifter som avses i 14 § i landskapslagen (:) om socialvård samt främjande av social trygghet och välfärd.
Om hälso-och sjukvårdens sakkunskap och tjänster krävs med beaktande av en persons individuella behov vid bedömningen av servicebehovet, beslutsfattandet eller tillhandahållandet av socialvård i enlighet med 41 § i landskapslagen om socialvård, ska en inom hälso-och sjukvård yrkesutbildad person vid Ålands hälso- och sjukvård på begäran av den anställde inom socialvården delta i bedömningen av en persons servicebehov och vid utarbetandet av klientplan. Gällande beaktande av patienter som är barn som behöver särskilt stöd eller annan person som behöver särskilt stöd då vård-och rehabiliteringsplaner utarbetas finns bestämmelser i 37 § 2 mom. 4 punkten.
En inom hälso- och sjukvård yrkesutbildad person ska i samband med bedömning av patientens vårdbehov bedöma om patienten har ett uppenbart behov av socialvård. Om patienten är i uppenbart behov av socialvård ska patienten styras att söka socialservice. Om patienten samtycker till det kan den inom hälso- och sjukvård yrkesutbildade personen kontakta den myndighet som ansvarar för den kommunala socialvården, så att patientens stödbehov kan bedömas. Om patientens samtycke inte kan fås och patienten är uppenbart oförmögen att svara för sin omsorg, hälsa eller säkerhet, eller om ett barns bästa absolut kräver det, ska den inom hälso-och sjukvård yrkesutbildade personen utan dröjsmål göra en anmälan om behovet av socialvård till den kommunala myndighet som ansvarar för socialvården trots sekretessbestämmelser.
I 25 och 25c §§ i barnskyddslagen, tillämplig på Åland genom landskapslagen (2008:97) om tillämpning i landskapet Åland av barnskyddslagen finns bestämmelser om att göra en barnskyddsanmälan och en föregripande barnskyddsanmälan. Om den anmälningspliktiga personen i enlighet med 4 mom. i denna lag utan dröjsmål har kontaktat den myndighet som ansvarar för socialvården och uppgett orsakerna till kontakten, behöver ingen barnskyddsanmälan göras på grundval av samma uppgifter.
19a §
Samverkansavtal gällande samarbetet med socialvården
Beträffande samarbetet mellan den kommunala socialvården och Ålands hälso-och sjukvård som det föreskrivs om i 35, 37, 38 a och 40 och 41 §§ i denna lag och genom vilket den kommunala socialvårdens och Ålands hälso- och sjukvårds service tillsammans ska bilda en funktionell helhet för klienten, ska Ålands hälso- och sjukvård ingå ett avtal om samverkan med kommunen (samverkansavtal).
I samverkansavtalet ska parterna komma överens om gemensamma mål för de samordnade tjänsterna, ansvarsfördelning och övergripande rutiner för samarbete och övriga åtgärder för säkerställandet av funktionella servicehelheter för klienterna.
Fullgörandet av samverkansavtalet ska utvärderas årligen av parterna och vid behov ska samverkansavtalet ändras.
Närmare bestämmelser om de i 2 mom. avsedda områdena som ska ingå i samverkansavtalet samt om tidsfrister inom vilken samverkansavtalet ska vara godkänd av parterna och träda i kraft utfärdas genom landskapsförordning.
20 §
Vårdgarantin
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Om ett barnskyddsbehov beror på otillräckliga hälso- och sjukvårdstjänster, ska de hälso- och sjukvårdstjänster som med tanke på barnets hälsa och utveckling är nödvändiga utan dröjsmål ordnas för barnet och hans eller hennes familj, trots vad som föreskrivs om att få vård i 1 - 3 mom.
35 §
Förebyggande av psykisk ohälsa
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
37 §
Hälso-och sjukvården
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
För genomförandet av vården och rehabiliteringen ska en vård-och rehabiliteringsplan göras upp i enlighet med landskapslagen (1993:61) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om patientens ställning och rättigheter. När patienten är ett barn som behöver särskilt stöd eller någon annan person som behöver särskilt stöd, ska vård- och rehabiliteringsplanen om möjligt utarbetas så att planen kan beaktas vid beslut som fattas enligt 46 § i landskapslagen om socialvård. Som en person som behöver särskilt stöd betraktas en person som har särskilda svårigheter att söka och få behövliga social- och hälsotjänster på grund av kognitiv eller psykisk funktionsnedsättning eller sjukdom, missbruk av berusningsmedel, samtidigt behov av flera stöd eller någon annan motsvarande orsak och vars stödbehov inte är förknippat med hög ålder på så sätt som föreskrivs i äldrelagen (:) för Åland. Som ett barn som behöver särskilt stöd betraktas ett barn som behöver särskilt stöd på grund av de ovannämnda skälen eller vars uppväxtförhållanden äventyrar eller inte tryggar barnets hälsa eller utveckling eller som genom sitt beteende äventyrar sin hälsa eller utveckling.
När boendeservice tillhandahålls enligt 21 § i landskapslagen om socialvård ansvarar Ålands hälso- och sjukvård för behovsenliga rehabiliterings- och hälso- och sjukvårdstjänster. Ålands hälso- och sjukvård tillhandahåller läkartjänster vid de offentliga institutionerna som finns i landskapet. Rehabiliterings- och hälso- och sjukvårdstjänsterna ska planeras och genomföras så att de bildar en funktionell helhet tillsammans med den kommunala socialvården. Beträffande samarbetet mellan Ålands hälso- och sjukvård och kommunerna ska samverkansavtal ingås enligt 19a §.
38 §
Hemsjukvården
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Hemvård
Med hemvård avses den helhet som bildas av hemsjukvård enligt 38 § i denna lag och hemservice enligt 19 § i landskapslagen om socialvård.
Den kommunala socialvården och Ålands hälso-och sjukvård ska i samarbete tillhandahålla hemvård där Ålands hälso- och sjukvårds personal utför vissa uppgifter av hemservicekaraktär medan den kommunala hemservicepersonalen utför vissa uppgifter av hemsjukvårdskaraktär. De vårdåtgärder som kommunens hemservicepersonal får utföra förutsätter att den anställda personen inom kommunens hemservice fått åtgärden delegerad till sig av en av ÅHS utsedd ansvarig läkare.
Beträffande samarbetet mellan den kommunala socialvården och Ålands hälso- och sjukvård gällande hemvård ska samverkansavtal ingås enligt 19a §.
40 §
Arbetet för psykisk hälsa
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Det arbete för psykisk hälsa som utförs av Ålands hälso- och sjukvård ska planeras och genomföras så att det bildar en funktionell helhet tillsammans med den kommunala socialvården. Beträffande samarbetet mellan Ålands hälso- och sjukvård och kommunerna ska samverkansavtal ingås enligt 19a §.
41 §
Alkohol- och drogarbetet
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Det alkohol- och drogarbete som utförs av Ålands hälso- och sjukvård ska planeras och genomföras så att det bildar en funktionell helhet tillsammans med alkohol- och drogarbetet och arbetet för förebyggande av psykisk ohälsa i kommunen. Beträffande samarbetet mellan Ålands hälso- och sjukvård och kommunerna ska samverkansavtal ingås enligt 19a §.
5a kap.
Tillsyn
45a §
Inspektionsrätt
Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet, ÅMHM får vid övervakning av hälso- och sjukvården enligt 2 § 3 mom. i denna lag inspektera verksamheten och de verksamhetsenheter och lokaler som används i verksamheten. En inspektion får förrättas utan förhandsanmälan.
En inspektör ska ges tillträde till alla lokaler som används i verksamheten. Vid inspektionen ska, utan hinder av sekretessbestämmelser, alla handlingar som inspektören ber att få och som är nödvändiga för inspektionen läggas fram. Inspektören ska utan hinder av sekretessbestämmelserna och utan kostnad på begäran få kopior av de handlingar som är nödvändiga för inspektionen. Inspektören har även rätt att ta fotografier under inspektionen. Utrymmen som används för boende av permanent natur får dock inspekteras endast om inspektionen är nödvändig för att trygga klientens ställning och rätt till ändamålsenliga tjänster.
Vid behov får utomstående experter assistera ÅMHM vid utförandet av inspektioner. En utomstående expert ska ha sådan sakkännedom och kompetens som uppgifterna kräver. Förvaltningslagen (2008:9) för landskapet Åland är tillämplig på en utomstående experts förvaltningsuppgifter enligt denna lag. På en utomstående expert tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar när han eller hon utför uppgifter som avses i denna paragraf. Bestämmelser om skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen (FFS 412/1974).
Ålands polismyndighet ska vid behov ge ÅMHM handräckning för utförandet av en inspektion.
På inspektioner tillämpas i övrigt 34 § i förvaltningslagen för landskapet Åland.
45d §
Behandling av ett klagomåls- eller tillsynsärende
Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet vidtar på basis av ett klagomålsärende eller ett tillsynsärende som kommit till dess kännedom de åtgärder som myndigheten anser vara befogade med tanke på säkerställande av patientsäkerhet eller efterlevnad av lag.
Åtgärder som hänför sig till klagomål och andra åtgärder i anslutning till tillsynen får sätts i angelägenhetsordning när patientsäkerheten kräver det. Ett klagomåls- eller tillsynsärende som baserar sig på en händelse som ligger mer än två år tillbaka i tiden undersöks inte utan särskild orsak.
Bestämmelser om patientens rätt att anmärka på den hälso- och sjukvård och det bemötande som patienten fått i samband med den finns i 10 § i lagen (FFS 785/1992) om patientens ställning och rättigheter, tillämplig i landskapet Åland genom landskapslagen (1993:61) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om patientens ställning och rättigheter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2021.
4.
L A N D S K A P S L A G
om ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av
barnskyddslagen
I enlighet med lagtingets beslut
upphävs 4a - 4e §, 4g – 4n § samt 5 § 15 och 23 punkterna landskapslagen (2008:97) om tillämpning i landskapet Åland av barnskyddslagen, sådana dessa lagrum lyder i landskapslagen 2017/59,
ändras 5 § 1 mom. 1, 4 - 5, 12 - 14 och 18 punkterna, sådana 1, 4, 5, 12, 13 punkterna lyder i landskapslagen 2017/59, samt
fogas till 5 § en ny 2 punkt istället för den 2 punkt som upphävdes genom ÅFS 2017/59, som följer:
5 §
Särskilda avvikelser
Vid tillämpningen av barnskyddslagen ska även i denna paragraf angivna avvikelser iakttas i landskapet:
1) På Åland ska hänvisningar i barnskyddslagen till socialvårdslagen (FFS 1301/2014) inom landskapets lagstiftningsbehörighet avse motsvarande bestämmelser i landskapslagen (:) om socialvård. Hänvisningen i barnskyddslagen till 46 a § ska inom landskapets lagstiftningsbehörighet avse 65 § i landskapslagen om socialvård.
2) Bestämmelser om behörighetskrav för socialarbetare som verkar inom barnskyddet på Åland finns i 8 § i landskapslagen (:) om yrkesutbildade personer inom socialvården. Behörighetsbestämmelser beträffande personer som verkar i huvudsakligen administrativa ledningsuppgifter inom barnskyddet finns i 65 § 1 mom. i landskapslagen om socialvård. Behörighetsbestämmelser för föreståndare som ansvarar för vård- och fostringsuppgifter vid en barnskyddsanstalt finns i 65 § 3 mom. i landskapslagen om socialvård.
Med avvikelse från 13 § 2 mom. i barnskyddslagen kan den ledande tjänsteinnehavaren inom socialvården förordna även en tjänsteman som inte har behörighet som socialarbetare att fatta beslut under förutsättning att tjänstemannen uppfyller behörighetsbestämmelserna i 65 § 1 mom. i landskapslagen om socialvård.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
4) På Åland ska med avvikelse från 3 a § 1 mom. i barnskyddslagen förebyggande barnskydd tillhandahållas förutom av kommunen även av landskapsmyndigheterna med ansvar för utbildning och hälsovård.
5) På Åland tillämpas barnomsorgslagen (2011:86) på barnomsorg som tillhandahålls som en stödåtgärd inom barnskyddets öppenvård.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
12) På Åland tillämpas landskapslagen (1998:66) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om utkomststöd på utkomststöd och förebyggande utkomststöd som tillhandhålls som en stödåtgärd inom barnskyddets öppenvård.
13) På Åland tillämpas landskapslag (2015:18) om tillämpning i landskapet Åland av familjevårdarlagen gällande familjevård.
14) Med avvikelse från 27 a § i barnskyddslagen ska Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet minst en gång per kalenderår begära de uppgifter som är nödvändiga för uppföljningen och övervakningen av de tidsfrister som föreskrivs i barnskyddslagens 26 § 5 mom. och 36 § 3 mom. i landskapslagen om socialvård.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
18) Hänvisningen i 27 § i barnskyddslagen till 11 § i lagen om klientens ställning och rättigheter och i 41 § 2 mom. i barnskyddslagen till 20 § i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården ska på Åland tillämpas med de avvikelser som anges i landskapslagen (1995:101) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2021.
5.
L A N D S K A P S L A G
om ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av
familjevårdarlagen
I enlighet med lagtingets beslut
upphävs 1 § 2 mom. landskapslagen (2015:18) om tillämpning i landskapet Åland av familjevårdarlagen samt
fogas till lagen en ny 1a – 1d § och en ny 2a §, som följer:
1a §
Familjevård
Med familjevård avses ordnande av vård, fostran eller annan omvårdnad av en person dygnet runt utanför hans eget hem i ett privathem.
Målet med familjevården är att bereda den som är i familjevård möjlighet till vård under familjeliknande förhållanden och till nära människorelationer samt att främja hans grundtrygghet och sociala utveckling.
Familjevård ges den som inte anses vara i behov av institutionsvård och då vård, fostran eller annan omvårdnad inte kan ordnas på ett ändamålsenligt sätt i hans eller henens eget hem eller genom utnyttjande av någon annan social- och hälsovårdsservice.
1b §
Familjevårdare
Med familjevårdare avses i denna lag personer som, i enlighet med ett uppdragsavtal med den kommun eller det kommunalförbund som ansvarar för ordnandet av vården ger i denna lag avsedd familjevård i sitt hem.
Som familjevårdare kan godkännas personer som med hänsyn till sin utbildning, sin erfarenhet eller sina personliga egenskaper är lämpliga att ge familjevård. Innan det ingås ett uppdragsavtal ska den som har för avsikt att arbeta som familjevårdare genomgå den förberedande utbildning som uppgiften kräver. Av särskilda skäl kan den förberedande utbildningen genomgås inom ett år efter placeringen.
Förutom vad som föreskrivs i 2 mom. krävs i de fall som avses i 1d § 2 mom. att åtminstone den ena av de personer som bor på vårdstället och deltar i vård-och fostringsuppgifter ska ha lämplig utbildning för uppgiften och tillräcklig erfarenhet av vård-och fostringsuppgifter.
Den som ingått ett uppdragsavtal enligt denna lag står inte i ett anställningsförhållande som avses i 1 kap. 1 § arbetsavtalslagen (FFS 55/2001) till den kommun eller kommunalförbund som ingått avtalet.
1c §
Familjehem
Med familjehem avses ett privathem som tillhandahåller familjevård på basis av ett uppdragsavtal eller ett tillstånd enligt 7 § i lagen om privat socialservice (FFS 922/2011), tillämplig på Åland genom landskapslagen (2012:36) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om privat socialservice.
Ett familjehem ska till sina sanitära och övriga förhållanden vara lämpligt för den vård som ska ges där.
1d §
Högsta antal personer som vårdas i familjehem
I ett familjehem får högst fyra personer vårdas samtidigt, inberäknat de barn under skolåldern och andra personer i behov av speciell vård eller omsorg som bor i samma hushåll som vårdaren, om det inte är fråga om vård av syskon eller medlemmar av samma familj.
Utan hinder av 1 mom. får i ett familjehem samtidigt vårdas högst sju personer, om det på vårdstället bor minst två personer som svarar för vården, fostran eller den övriga omvårdnaden i familjehemmet.
Av särskilda skäl kan undantag göras från det maximiantal vårdtagare som enligt 1 och 2 mom. kan vårdas samtidigt. Som särskilda skäl anses främst det fall där i familjevård samtidigt vårdas endast myndiga personer vars umgänge sinsemellan och arten av vilkas placering i familjevård i förening med deras funktionsförmåga och vårdbehov gör en avvikelse från maximiantalet möjlig.
2a §
Särskilda avvikelser
Vid tillämpningen av familjevårdarlagen ska 1b § i denna lag tillämpas istället för 1 § i familjevårdarlagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2021.
6.
L A N D S K A P S L A G
om ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av lagen om
service och stöd på grund av handikapp
I enlighet med lagtingets beslut
upphävs 1 § 3 mom. landskapslagen (2010:50) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om service och stöd på grund av handikapp sådant det lyder i landskapslagen 2015/43,
ändras 2 § 4 och 7 mom., 3 § 1 mom., 4 §, av dessa paragrafer 3 § 1 mom. sådant det lyder i landskapslagen 2019/ samt
fogas till 2 § en nytt 8 mom., en ny 4b § som följer:
2 §
Hänvisningar
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Inom landskapet Ålands behörighet ska hänvisningen i 8 d § i handikappservicelagen till lagen om servicesedlar inom social- och hälsovården (FFS 569/2009) avse landskapslagen (2016:15) om tillämpning på Åland av lagen om servicesedlar inom social- och hälsovården.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Inom landskapet Ålands behörighet ska hänvisningar till bestämmelser i socialvårdslagen (FFS 1301/2014) avse motsvarande bestämmelser i landskapslagen (:) om socialvård.
3 §
Bestämmelser som inte ska tillämpas
Bestämmelsen i 7 § 3 mom. och 13 § i handikappservicelagen tillämpas inte i landskapet Åland.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Rådet för personer med funktionsnedsättning
Ålands landskapsregering tillsätter ett råd för personer med funktionsnedsättning för att garantera möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att delta och påverka. Personer med funktionsnedsättning och organisationer ska ha en tillräcklig representation i rådet. Landskapsregeringen ska sörja för rådets verksamhetsförutsättningar.
Rådet för personer med funktionsnedsättning ska ges möjlighet att påverka planering, beredning och uppföljning inom olika verksamheter i frågor som är av betydelse för personer med funktionsnedsättning och för deras välfärd, hälsa, delaktighet, livsmiljö, boende, rörlighet eller möjligheter att klara de dagliga funktionerna eller med tanke på den service som de behöver.
4b §
Särskilda bestämmelser
En handikappad ska ges service och servicen ska ordnas i mån av möjlighet med beaktande av klientens språkkunskaper.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2021.
L A N D S K A P S L A G
om ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av lag om
tolkningstjänster för handikappade personer
I enlighet med lagtingets beslut ändras 4 § 1 mom. 1 punkten landskapslagen (2010:50) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om service och stöd på grund av handikapp, som följer:
4 §
Hänvisningar
Inom landskapets behörighet ska hänvisningar till
1) socialvårdslagen (710/1982) i 13 § 3 mom. i tolkningstjänstlagen avse 4 § i landskapslagen (:) om socialvårdens förvaltning och tillsyn på Åland.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2021.
L A N D S K A P
S L A G
om ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av lagen om
specialomsorger av utvecklingsstörda
I enlighet med lagtingets beslut ändras 8 § 1 mom. 1 punkten landskapslagen (1978:48) om tillämpning av lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda, sådan den lyder i landskapslagen 2017/144, som följer:
När det i rikets lag angående specialomsorger om utvecklingsstörda hänvisas till lagstiftning inom landskapets behörighet gäller i tillämpliga delar motsvarande bestämmelser i landskapslagstiftningen, så att hänvisningar till
1) socialvårdslagen (FFS 710/1982) och socialvårdslagen (FFS 1301/2014) avser landskapslagen (:) om socialvård.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2021.
9.
L A N D S K A P
S L A G
om ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av
riksförfattningar om socialvård
I enlighet med lagtingets beslut
ändras 1 § 3 mom. sådan den lyder i landskapslagen 2015/44, 2d § 5 punkten och 3 § 2 mom. sådana de lyder i landskapslagen 2013/117, samt
fogas till 2a § nya 5 - 6 punkter, 2b § ny 3 punkt, en ny 2f §, 2g § nya 3 - 4 punkter, som följer:
1 §
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Hänvisningar i lagen till bestämmelser i socialvårdslagen (FFS 1301/2014) ska inom landskapet Ålands lagstiftningsbehörighet avse motsvarande bestämmelser i landskapslagen (:) om socialvård.
2a §
Lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården ska enligt denna lag äga tillämpning i landskapet till den del bestämmelserna gäller socialvården. Lagens bestämmelser gäller i landskapet med följande avvikelser:
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
6) Hänvisningen i lagen till 27 d och 27 e § i socialvårdslagen (FFS 710/1982) ska på Åland avse 70 och 71 §§ i landskapslagen (:) om socialvård.
De allmänna bestämmelserna i 1 kap. i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården gäller i landskapet Åland med följande avvikelser:
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
3) Hänvisningen i lagen till socialnämnden eller annat motsvarande organ ska på Åland avse 4 § om organ som ansvarar för den kommunala socialvården i landskapslagen (:) om socialvårdens förvaltning och tillsyn på Åland.
Bestämmelser om sekretess, tystnadsplikt och utlämnande av sekretessbelagda uppgifter i 3 kap., bestämmelser om rätt att få sekretessbelagda uppgifter och handräckning i 4 kap. och särskilda bestämmelser i 6 kap. i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården gäller i landskapet med följande avvikelser:
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
5) Bestämmelserna i lagens 27 § gäller också Ålands landskapsregering och Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet då nämnda myndigheter svarar för den allmänna styrningen respektive övervakningen av socialvården enligt 1 § 1 mom. och 7 § 1 mom. i landskapslagen om socialvårdens förvaltning och tillsyn på Åland.
Bestämmelserna i lagens 27 § gäller också tillsynsmyndigheten enligt 25 § 1 mom. i barnomsorgslagen för landskapet Åland när myndigheten utövar tillsyn över barnomsorgen.
2f §
23 a § 1 mom. ska inte tillämpas på Åland. Bestämmelser om behandling av klagomålsärenden finns i 11 § i landskapslagen om socialvårdens förvaltning och tillsyn på Åland.
Bestämmelserna i lagen om stöd för närståendevård gäller i landskapet med följande avvikelser:
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
3) De undersökningar av närståendevårdarens välmående och hälsa samt sådana hälsovårdstjänster som stöder vårdarnas välmående och vårduppdrag enligt lagens 3 a § ska ordnas av Ålands hälso- och sjukvård.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2021.
L A N D S K A P
S L A G
om ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av lagen om
privat socialservice
I enlighet med lagtingets beslut
upphävs 1 § 3 mom.,
ändras 2 § 2 punkten, 3 § 2 mom., 2 § 2 punkten sådan den lyder i landskapslagen 2013/121, som följer:
2 §
Förvaltning
De förvaltningsuppgifter som enligt rikslagen ankommer på statliga myndigheter och kommunala myndigheter ska i landskapet skötas av Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet och kommunerna, när det är fråga om uppgifter som faller inom landskapets behörighet, varvid
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
2) Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet och det kommunala organ som avses i 4 § i landskapslagen (:) om socialvårdens förvaltning och tillsyn på Åland eller den tjänsteman som organet utsett är tillsynsmyndighet.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
3 §
Avvikelser
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Hänvisningar och bestämmelser i rikslagen ska gälla på det sätt som anges i följande tabeller.
Tabell 1
|
|
Hänvisningen i rikslagens |
avser i landskapet |
|
1. |
2 § 2 mom. och 5 § 1 mom. till lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (FFS 812/2000), |
de med stöd av landskapslagen (1995:101) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård tillämpliga bestämmelserna i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (FFS 812/2000). |
|
2. |
4 § 2 mom. till lagen om behörighets-villkoren för yrkesutbildad personal inom socialvården (FFS 272/2005), |
de med stöd av landskapslagen om socialvård utfärdade bestämmelserna om behörighetsvillkor för yrkesutbildad personal inom socialvården. |
|
3. |
4 § 3 mom. till 5 § i lagen om barndagvård (FFS 36/1973), |
8 och 9 §§ barnomsorgslagen och de med stöd av 8 § barnomsorgslagen utfärdade bestämmelserna. |
|
4. |
4 § 3 mom. till 26a § 2 mom. i socialvårdslagen (FFS 710/1982), |
den med stöd av av landskapslagen om socialvård tillämpliga bestämmelsen i socialvårdslagen (FFS 710/1982). |
|
5. |
4 § 3 mom. till 59 och 60 §§ i barnskyddslagen (FFS 417/ 2007), |
de med stöd av landskapslagen (2008:97) om tillämpning i landskapet Åland av barnskyddslagen tillämpliga bestämmelserna i barnskyddslagen (FFS 417/ 2007). |
|
6. |
11 § 2 mom. till bestämmelser om anmälan till det kommunala organet i lagen om barndagvård, |
ansökan och godkännande som avses i 28 § 1 mom. barnomsorgslagen. |
|
7. |
13 och 27 §§ till 17 § 1 mom. 3 punkten socialvårdslagen (FFS 710/1982), |
de med stöd av landskapslagen om socialvård tillämpliga bestämmelserna i socialvårdslagen (FFS 710/1982). |
|
8. |
28 § 3 punkt till 11 § personuppgiftslagen (FFS 523/1999), |
7 § landskapslagen (2007:88) om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen. |
|
9. |
30 § 3 mom. till 16 § 3 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (FFS 621/1999), |
15a § landskapslagen (1977:72) om allmänna handlingars offentlighet. |
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2021.
11.
L A N D S K A P
S L A G
om ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av lagen om
utkomststöd
I enlighet med lagtingets beslut ändras 2 § 1 mom. 10 punkten landskapslagen (1998:66) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om utkomststöd, som följer:
2 §
Avvikelser från tillämpning av bestämmelser i lagen om utkomststöd
I landskapet gäller följande avvikelser från bestämmelserna i lagen om utkomststöd:
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
10) Hänvisningar i lagen till bestämmelser i socialvårdslagen (FFS 1301/2014) ska inom landskapet Ålands lagstiftningsbehörighet avse motsvarande bestämmelser i landskapslagen (:) om socialvård.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2021.
12.
L A N D S K A P
S L A G
om ändring av landskapslagen om skyddshem
I enlighet med lagtingets beslut ändras 12 § 1 punkten landskapslagen (2015:117) om skyddshem som följer:
12 §
Tillsyn
Ålands miljö-och hälsoskyddsmyndighet övervakar skyddshemsverksamheten. På tillsynen över skyddshemsverksamheten tillämpas:
1) I fråga om kommunalt producerad skyddshemsverksamhet 2 kap. i landskapslagen (:) om socialvårdens förvaltning och tillsyn på Åland,
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2021.
|
Mariehamn den 4 april 2019 |
|
L a n t r å d |
Katrin Sjögren |
|
Föredragande minister |
Wille Valve |
|
|
|
· Parallelltexter till landskapsregeringens lagförslag nr 21/2018-2019
[1] Avsikten är att barnomsorgen framöver ska ingå i utbildningssektorn på Åland i enlighet med förslag till landskapslag om barnomsorg och grundskola som är under beredning.
[2] Bestämmelser om hemservice i lagen trädde i kraft redan 1 januari 2015 i Finland.
[3] RP 164/2014 rd s. 85–86.
[4] ÅLR 2015/9853 1.10.2015.
[5] Förnyande av socialvårdslagstiftning, underlag till lagberedning, Social-och miljöavdelningen, socialvårdsbyrån maj 2018, s. 80. Av landskapsregeringens budget för år 2016 framkommer att en ny, modern och för de åländska förhållandena ändamålsenlig socialvårdslag skulle tas fram och att utgångspunkten för arbetet skulle vara att anta den nya finländska socialvårdslagen med adekvata avvikelser. Även i landskapet Ålands budget för år 2017 fastslogs att socialvårdsbyråns arbete med att ta fram underlag för en ny socialvårdslag skulle fortsätta med Finlands socialvårdslag som grund.
[6]https://www.regeringen.ax/sites/www.regeringen.ax/files/attachments/page/fornyande_av_socialvardslagstiftning_170518.pdf
[7] 3 kap. i denna lag gäller i dagsläget på Åland på specialomsorgens verksamhetsområde i enlighet med 8 § 3 mom. i landskapslagen (1978:49) om tillämpning av lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda
[8] Som exempel på samspelet mellan Åland och Finlands lagstiftningsbehörighet omnämns i utredningen Förnyande av socialvårdslagstiftning, underlag till lagberedning, Social-och miljöavdelningen, socialvårdsbyrån maj 2018 s. 3-4 att det visserligen står Åland fritt att definiera vad institutionsvård respektive öppenvård är som en del av socialvården, men gällande klientens rätt till sjukvårdsersättning enligt sjukförsäkringslagen, vilket är riksbehörighet, avgör FPA enligt sina kriterier om ett boende är att betrakta som en institution eller öppenvård. Om FPA finner att ett boende är att betrakta som institution är klienten inte berättigad till t.ex. sjukvårdsersättning och bostadsbidrag för pensionstagare. Ett annat exempel är lagstiftning om klientens och patientens självbestämmanderätt som varit aktuell under flertalet år, och där administrativa ingrepp i den personliga friheten regleras i form av begränsningsåtgärder, vilket är riksbehörighet. Delar av området självbestämmanderätt är dock åländsk behörighet, och således krävs att Åland vidtar lagstiftningsåtgärder för att en fungerande helhet ska kunna uppnås och förfarandet ska kunna tillämpas på Åland.
[9] I Åbolands skärgård, Pargas stad, som även består av Nagu, Korpo och Houtskär, är det Åbo stads socialjour som utanför kontorstid ansvarar för och upprätthåller socialjour för Pargas del och för många andra närliggande kommuner, t ex Kimitoön. Vid behov åker socialjouren från Åbo ut till skärgården. Under de senaste två åren har detta inträffat enbart vid något enstaka tillfälle.
[10] Institutet för Hälsa och välfärd (THL), https://sotkanet.fi.
[11] RP 164/2014 rd s. 90.
[12] Förnyande av socialvårdslagstiftning, underlag till lagberedning s. 122.
[13] Förnyande av socialvårdslagstiftning, samlade konsekvensbedömningar, Social-och miljöavdelningen, socialvårdsbyrån, maj 2018 s. 52.
[14] A a s 52 - 53.
[15] Förnyande av socialvårdslagstiftning, samlade konsekvensbedömningar, Social-och miljöavdelningen, socialvårdsbyrån, maj 2018 s. 61.
[16] RP 164/2014 rd, s. 100.
[17] Förnyande av socialvårdslagstiftning, underlag till lagberedning, s. 93.
[18]Lehrberg, Bert (2010). Praktisk juridisk metod (6:1). Uppsala: Institutet för Bank- och Affärsjuridik AB. sid. 87 - 88. ISBN 978-91-976038-4-3
[19] RP 164/2014 rd s. 80.
[20] A a s.101.
[21] I 22 § i barnskyddslagen används dock begreppet barnets intresse, eftersom bestämmelsen hänför sig till förordnande av intressebevakare som bevakar barnets intresse och för barnets talan i ärenden som gäller barnet.
[22] Tillämpningsguide för socialvårdslagen, Social-och hälsovårdsministeriets publikationer 2017:8.
[23] Förnyande av socialvårdslagstiftning, underlag till lagberedning, s. 108.
[24] Förnyande av socialvårdslagstiftning, underlag till lagberedning s. 47 - 48.
[25] A a s 48.
[26] Förnyande av socialvårdslagstiftning, underlag till lagberedning s. 48 - 49.
[27] A a s 48.
[28] Förnyande av socialvårdslagstiftning, underlag till lagberedning s. 18
[29] Förnyande av socialvårdslagstiftning, underlag till lagberedning, s. 11.
[30] Förnyande av socialvårdslagstiftning, underlag till lagberedning, s. 112.
[31] A a s 112 - 113.
[32] A a s 113.
[33] A st.
[34] Förnyande av socialvårdslagstiftning, underlag till lagberedning, s. 114. I Finland var en tidigare version av bestämmelsen att långvarig vård och omsorg får tillhandahållas som institutionsvård bara om det finns medicinska grunder för detta. Detta är borttaget ur 1 mom. i lagtexten i lagförslaget till socialvårdslag i RP 164/2014 rd, men har inte tagits bort ur detaljmotiveringen. Motsvarande bestämmelser finns i 13 a § i Finlands lag om stödjande av den äldre befolkningens funktionsförmåga och om social-och hälsovårdstjänster för äldre. Syftet är att minska antalet personer som vårdas på institution.
[35] Förnyande av socialvårdslagstiftning, underlag till lagberedning, s. 118.
[36] Tillämpningsguide för socialvårdslagen, Social-och hälsovårdsministeriets publikationer 2017:8 s. 83.
[37]Förnyande av socialvårdslagstiftning, underlag till lagberedning s. 122.
[38]Förnyande av socialvårdslagstiftning, underlag till lagberedning, s. 122.
[39] A st.
[40] RP 224/2016 rd s. 8. Materialet har använts för att ge en övergripande bild av hur en socialjour verkar.
[41] A a s 9. Materialet har använts för att ge en övergripande bild av hur en socialjour arbetar.
[42] RP 164/2014 rd s. 129.
[43] Förnyande av socialvårdslagstiftning, underlag till lagberedning, s. 125-126.
[44] Förnyande av socialvårdslagstiftning, underlag till lagberedning, s. 130.
[45]Tillämpningsguide för socialvårdslagen, Social-och hälsovårdsministeriets publikationer 2017:8, s. 113.
[46] FR 8/2006-2007. S.29.
[47] Förnyande av socialvårdslagstiftning, underlag till lagberedning, s. 134.
[48] Förnyande av socialvårdslagstiftning, underlag till lagberedning, s. 136.
[49]Förnyande av socialvårdslagstiftning, underlag till lagberedning maj 2018
s. 138.
[50] RP 217/2016 rd s. 6.
[51] Tillämpningsguide för socialvårdslagen, Social-och hälsovårdsministeriets publikationer 2017:8, s. 114.
[52] Förnyande av socialvårdslagstiftning, underlag till lagberedning, s. 141.
[53] A st.
[54] Tillämpningsguide för socialvårdslagen, Social-och hälsovårdsministeriets publikationer 2017:8, s. 138.
[55] A st.
[56] A a s 137 - 138.
[57] Förnyande av socialvårdslagstiftning, underlag till lagberedning, s. 144.
[58] RP 101/2010 rd s. 32.
[59] RP 14/2016 rd s. 7.
[60] Lag (FFS 288/2016) om upphävande av 10 § i socialvårdslagen.
[61] RP 15/2017 rd s. 486 - 488.
[62] I Finland har Kompetenscentrumen inom det sociala området sedan 2001 skapat en rikstäckande regional samarbetsstruktur i syfte att främja baskompetensen och specialkompetensen inom det sociala området. Utvecklingsverksamheten regleras i lag (FFS 1230/2001) och i förordning (FFS 1411/2001) om kompetenscentrumverksamhet inom det sociala området. För kompetenscentrumens verksamhet betalas statsunderstöd. Det finns 11 kompetenscentra i Finland, varav ett är svenskspråkigt. Kompetenscentrumens uppgift är enligt 2 § i lagen om kompetenscentrumverksamhet inom det sociala området att inom sitt verksamhetsområde utveckla och förmedla den sakkunskap som behövs inom det sociala området, utveckla bastjänster, utveckla och förmedla specialservice och specialisttjänster, främja växelverkan mellan grundutbildningen, påbyggnadsutbildningen och fortbildningen och det praktiska arbetet inom det sociala området och genomföra forsknings-, försöks- och utvecklingsverksamheten inom det sociala området. Kompetenscentrumen bildas enligt 1 § 2 mom. genom avtal mellan kommuner och samkommuner i varje verksamhetsområde tillsammans med universitet, yrkeshögskolor och andra läroanstalter inom området för social- och hälsovård, förbund på landskapsnivå, regionförvaltningsverk, organisationer och företag samt andra parter som är verksamma inom social- och hälsovården (RP 15/2017 rd s. 40-41, 150, 486-488).
[63] Ingen ny antagning till sociokantutbildningen sker dock. Avsikten är att en barnledarutbildning ska inledas vid Ålands gymnasium höstterminen 2019.
[64] Förnyande av socialvårdslagstiftning, underlag till lagberedning s. 97.
[65]A a s. 157.
[66]Prop. 2016/17:85 s. 32.
[67] Prop. 2016/17:59 s. 27.
[68] Se bl.a. GrUU 32/2001 rd s. 2.
[69] RP 159/2018 rd s. 11-12
[70] RP 159/2018 rd s. 47.
[71] A st.
[72] Förnyande av socialvårdslagstiftning, underlag till lagberedning, s. 1.
[73] Beslut 22.11.2016, ÅLR 2016/8808.
[74] Förnyande av socialvårdslagstiftning, underlag till lagberedning maj 2018, s. 154.
[75] RP 15/2017 rd s. 499.
[76] Förnyande av socialvårdslagstiftning, underlag till lagberedning maj 2018, s. 156.
[77] RP 15/2017 rd s. 499.
[78] RP 15/2017 rd s. 499 - 500.
[79] RP 15/2017 rd s. 499 - 500.
