FRAMSTÄLLNING nr 11/2010-2011

 

Datum

 

 

2011-01-20

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till Ålands lagting

 

 

 

 

 


Straffrättsliga sanktioner på miljöområdet

 

 

Huvudsakligt innehåll

 

Landskapsregeringen föreslår att straffbestämmelserna på miljöskyddsområdet anpassas till kraven i miljöbrottsdirektivet, direktivet om fartygsavfallsbrott och vissa EU-förordningar.

     Förslaget innebär att straffansvar för juridiska personer införs när det gäller miljöförstöring, renhållningsbrott, naturvårdsbrott, brott mot bestämmelserna om explosiva varor och ovarsam hantering, allvarligare brott mot kemikalielagstiftningen samt förorsakande av oljeskada. Straffet som juridiska personer döms till är samfundsbot. Dessutom kompletteras straffbestämmelserna inom blankettlagstiftningen om kemikalier.

     Slutligen föreslås även ett par detaljändringar i landskapslagen om miljöskydd. Den ena innebär en omformulering av bestämmelsen om grov miljöförstöring så att den blir mer entydig. Genom den andra ändringen införs en prövningsmöjlighet för tillsynsmyndigheten när det gäller att polisanmäla överträdelser.

     Tidpunkten för ikraftträdelse lämnas öppen med hänvisning till att de föreslagna lagändringarna bör träda i kraft så snart som möjligt. Direktivet om fartygsavfallsbrott skulle ha genomförts senast den 16 november 2010 och miljöbrottsdirektivet senast den 26 december 2010.

 

__________________

 


 

INNEHÅLL

Huvudsakligt innehåll 1

Allmän motivering. 3

1. Bakgrund. 3

2. EU-regler om straffrättsliga sanktioner på miljöområdet 3

2.1. Miljöbrottsdirektivet 3

2.2. Direktivet om fartygsavfallsbrott 4

2.3. Krav på straffrättsliga sanktioner i EU-förordningar 4

3. Gällande landskapslagstiftning. 5

3.1. Allmänt 5

3.2. Miljöskydds-, vatten- och renhållningslagen. 6

3.3. Naturvårdslagen. 6

3.4. Blankettlagarna om kemikalier samt om säkerhet när det gäller kemikalier och explosiva varor 6

3.5. Landskapslagen om bekämpande av oljeskador 7

4. Straffansvar för juridiska personer 7

5. Lagstiftningsbehörigheten. 8

5.1. Allmänt 8

5.2. Straffansvar för juridiska personer 8

6. Behov av ändring och landskapsregeringens förslag. 9

6.1. Kraven i miljöbrottsdirektivet och direktivet om fartygsavfallsbrott 9

6.2. Krav på sanktioner i EU-förordningar som ingår i miljöbrottsdirektivet 10

6.3. Krav på sanktioner i vissa EU-förordningar som inte ingår i miljöbrottsdirektivet 11

7. Ändring av andra bestämmelser i miljöskyddslagen. 12

7.1. Inledning. 12

7.2. Grov miljöförstöring. 12

7.3. Myndighetens skyldighet att göra polisanmälan. 13

8. Förslagets verkningar 13

Lagtext 15

L A N D S K A P S L A G om ändring av landskapslagen om miljöskydd. 15

L A N D S K A P S L A G om ändring av vattenlagen för landskapet Åland. 16

L A N D S K A P S L A G om ändring av 37 § landskapslagen om renhållning. 16

L A N D S K A P S L A G om ändring av 41 § landskapslagen om naturvård. 17

L A N D S K A P S L A G om ändring av 7 § landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor 17

L A N D S K A P S L A G om ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om kemikalier 17

L A N D S K A P S L A G om ändring av 17 § landskapslagen om bekämpande av oljeskador 18

Bilaga: utdrag ur strafflagen (FFS 39/1889) 19

Parallelltexter 22

 


 

Allmän motivering

 

1. Bakgrund

 

Inom europeiska unionen (EU) har man konstaterat att miljöbrotten ökar och att effekterna av dessa brott allt oftare är gränsöverskridande, det vill säga att effekterna uppstår utanför den stats gränser där brottet begåtts. Erfarenheten har också visat att de befintliga sanktionssystemen inte är tillräckliga för att uppnå en fullständig efterlevnad av miljöskyddslagstiftningen i medlemsstaterna. Ett sätt att stärka efterlevnaden är att införa straffrättsliga påföljder och genom att ha gemensamma bestämmelser om straffbara gärningar inom unionen blir miljöskyddet effektivare. Detta har lett till att det numera i EU-förordningar på miljöområdet ingår krav på införande av straffrättsliga sanktioner samt att bestämmelser om sådana sanktioner har antagits i form av direktiv. Kravet på straffrättsligt ansvar riktas inte bara till fysiska personer utan även juridiska personer ska kunna påföras straffansvar.

 

2. EU-regler om straffrättsliga sanktioner på miljöområdet

 

2.1. Miljöbrottsdirektivet

 

Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/99/EG om skydd för miljön genom straffrättsliga bestämmelser (nedan miljöbrottsdirektivet) antogs i november 2008 och skulle genomföras senast den 26 december 2010. Genom direktivet fastställs straffrättsliga åtgärder som syftar till ett effektivare miljöskydd, eftersom det har visat sig att de befintliga sanktionssystemen inte har varit tillräckliga för att miljöskyddslagstiftningen ska efterlevas.

     I direktivets artikel 2 definieras vissa begrepp. "Olaglig" definieras som varje handling som innebär överträdelse av de EG-rättsakter som anges i bilaga A eller B, eller av en medlemsstats lagstiftning som ger verkan åt dessa rättsakter. Bilaga A består av en förteckning med sextio EG-direktiv och åtta EG-förordningar som rör miljöskyddsområdet. Bilaga B innehåller motsvarande förteckning med tre Euratom-direktiv. Slutligen definieras i artikel 2 "juridisk person" som varje rättssubjekt som har denna status enligt nationell lagstiftning, med undantag för stater eller offentliga organ vid utövandet av offentliga maktbefogenheter samt offentliga internationella organisationer.

     I artikel 3 anges en skyldighet för medlemsstaterna att se till att de angivna handlingarna utgör straffbara gärningar när de är olagliga och begås uppsåtligen eller åtminstone av grov vårdslöshet. De handlingar som anges är följande

     a) Att i luft, mark eller vatten avge, släppa ut eller införa material eller joniserande strålning i en mängd som orsakar eller kan orsaka dödsfall eller allvarlig personskada, eller väsentliga skador på luft-, mark- eller vattenkvaliteten eller på djur eller växter.

     b) Att samla in, transportera, återvinna eller bortskaffa avfall, inbegripet övervakning av sådan verksamhet och efterbehandling av platser för bortskaffande av avfall och inbegripet åtgärder som en handlare eller mäklare vidtar (avfallshantering), på ett sådant sätt att det orsakar eller kan orsaka dödsfall eller allvarlig personskada, eller väsentliga skador på luft-, mark- eller vattenkvaliteten eller på djur eller växter.

     c) Att, i de fall som sådan verksamhet omfattas av tillämpningsområdet för artikel 2.35 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1013/2006 av den 14 juni 2006 om transport av avfall, transportera avfall i icke försumbar mängd, oavsett om det rör sig om en enstaka transport eller om flera transporter som förefaller kopplade till varandra.

     d) Att driva en anläggning där farlig verksamhet bedrivs eller där farliga ämnen eller beredningar förvaras eller används, vilka utanför denna anläggning orsakar eller kan orsaka dödsfall eller allvarlig personskada, eller väsentliga skador på luft-, mark- eller vattenkvaliteten eller på djur eller växter.

     e) Att tillverka, bearbeta, hantera, använda, inneha, förvara, transportera, importera, exportera eller bortskaffa kärnämnen eller andra farliga radioaktiva ämnen som orsakar eller kan orsaka dödsfall eller allvarlig personskada, eller väsentliga skador på luft-, mark- eller vattenkvaliteten eller på djur eller växter.

     f) Att döda, förstöra, inneha eller samla in exemplar av skyddade vilda djur eller växter, med undantag för fall då handlingen avser en försumbar mängd sådana exemplar och har en försumbar inverkan på artens bevarandestatus.

     g) Att handla med exemplar av skyddade vilda djur eller växter eller delar av sådana eller produkter som framställts av dem, med undantag för fall då handlingen avser en försumbar mängd sådana exemplar och har en försumbar inverkan på artens bevarandestatus.

     h) Att genom någon form av handling orsaka en betydande försämring av en livsmiljö inom ett skyddsområde.

     i) Att tillverka, importera, exportera, släppa ut på marknaden eller använda ozonnedbrytande ämnen.

     Enligt artikel 4 ska även anstiftan och medhjälp till uppsåtliga handlingar utgöra straffbara gärningar och enligt artikel 5 ska brotten beläggas med effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder. Slutligen anges i artikel 6 att också juridiska personer ska kunna ställas till svars för brott som anges i artiklarna 3 och 4. Även dessa påföljder ska enligt artikel 7 vara effektiva, proportionella och avskräckande.

 

2.2. Direktivet om fartygsavfallsbrott

 

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/35/EG om föroreningar förorsakade av fartyg och införande av sanktioner för överträdelser (nedan direktivet om fartygsavfallsbrott) innehöll ursprungligen en definition av överträdelse gällande föroreningar orsakade av fartyg samt en bestämmelse om att de ska omfattas av effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner, som får innefatta straffrättsliga och administrativa sanktioner. Direktivet kompletterades med rambeslut 2005/667/RIF om fartygsavfallsbrott, vilket dock ogiltigförklarades av EG-domstolen i oktober 2007 med hänvisning till att det antagits på felaktig rättslig grund (mål C-440/05).

     Som en följd av ogiltigförklaringen har direktivet om fartygsavfallsbrott kompletterats med de bestämmelser om straffrättsliga sanktioner som ingick i rambeslutet, genom ett ändringsdirektiv (2009/123/EG). Enligt ändringsdirektivet ska utsläpp av fartygsavfall orsakade av fysiska personer beläggas med effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga sanktioner. Medlemsstaterna ska också säkerställa att juridiska personer kan hållas ansvariga för brott genom att införa påföljder som är effektiva, proportionella och avskräckande.

     Genom ändringen ändrades även direktivets namn till direktiv om föroreningar förorsakade av fartyg och om införande av sanktioner, inbegripet straffrättsliga sanktioner, för föroreningsbrott. Ändringsdirektivet skulle genomföras senast den 16 november 2010.

 

2.3. Krav på straffrättsliga sanktioner i EU-förordningar

 

En EU-förordning är direkt tillämplig i medlemsstaterna och ska normalt inte genomföras i den nationella lagstiftningen på samma sätt som ett direktiv. Förordningar kan emellertid innehålla bestämmelser som ändå föranleder lagstiftningsåtgärder i medlemsstaterna. I ett flertal förordningar som under senare år antagits på miljöskyddsområdet finns bestämmelser som anger en skyldighet för medlemsstaterna att införa bestämmelser om sanktioner för överträdelser av bestämmelserna i förordningen i fråga, samt att anmäla bestämmelserna om sanktioner till kommissionen. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Följande förordningar innehåller sådana krav:

     1) europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 648/2004 om tvätt- och rengöringsmedel (nedan tvättmedelsförordningen),

     2) europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 850/2004 om långlivade organiska föroreningar och om ändring av direktiv 79/117/EEG,

     3) europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 842/2006 om vissa fluorerade växthusgaser,

     4) europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG (nedan REACH-förordningen),

     5) europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar, ändring och upphävande av direktiven 67/548/EEG och 1999/45/EG samt ändring av förordning (EG) nr 1907/2006 (nedan CLP-förordningen) och

     6) europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1005/2009 om ämnen som bryter ner ozonskiktet (nedan ozonförordningen).

     Av dessa finns förordningarna i punkt 1–3 samt föregångaren till förordningen i punkt 6 i bilaga A till miljöbrottsdirektivet. Förordningarna i punkt 4 och 5 utgör i första hand reglering på kemikalieområdet, men berör ändå i hög grad miljöskyddet eftersom överträdelser av bestämmelserna i dem kan ha stora effekter på miljön.

 

3. Gällande landskapslagstiftning

 

3.1. Allmänt

 

Straffbestämmelser som rör miljöskyddsområdet och som är aktuella i det här sammanhanget finns i landskapslagen (2008:124) om miljöskydd (nedan miljöskyddslagen), landskapslagen (1998:82) om naturvård (nedan naturvårdslagen), vattenlagen (1996:61) för landskapet Åland (nedan vattenlagen), landskapslagen (1981:3) om renhållning (nedan renhållningslagen) och i landskapslagen (1977:16) om bekämpande av oljeskador. Dessutom finns bestämmelser som gäller genom blankettlagstiftning, i landskapslagen (1990:32) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om kemikalier (nedan blankettlagen om kemikalier) och i landskapslagen (2007:98) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor (nedan blankettlagen om säkerhet när det gäller kemikalier och explosiva varor). De bestämmelser som finns i landskapslagstiftningen gäller straffansvar för fysiska personer. I den tidigare landskapslagen (2001:30) om miljöskydd och miljöstillstånd, som tillämpades mellan 2001 och 2008, fanns en hänvisning till 48 kap. 9 § strafflagen (FFS 39/1889) om juridiska personers straffansvar när det gällde miljöbrott. I den nu gällande miljöskyddslagen finns emellertid ingen sådan hänvisning.

 

3.2. Miljöskydds-, vatten- och renhållningslagen

 

I miljöskyddslagen finns straffbestämmelserna samlade i 9 kapitlet. Miljöförstöring utgör grundformen av de brott som anges i lagen. För miljöförstöring döms den som släpper ut ett ämne, vibrationer, buller, ljus, lukt, värme eller annan energi eller något annat i miljön så att gärningen är ägnad att förorena miljön eller orsaka fara för hälsan. Straffet för miljöförstöring är böter eller högst två års fängelse. Därutöver finns bestämmelser om grov miljöförstöring, miljöförseelse och miljöförstöring av oaktsamhet. Slutligen finns en lista över brott som benämns brott mot landskapslagen om miljöskydd, vilka straffas med böter.

     Miljöskyddslagens straffbestämmelser tillämpas enligt lagens 35 § också när det gäller brott mot vattenlagen och renhållningslagen. Enligt miljöskyddslagens 40 § ska vattenlagens straffbestämmelser tillämpas i första hand när det gäller brott mot vattenlagen medan renhållningslagens straffbestämmelser tillämpas parallellt med miljöskyddslagens straffbestämmelser.

     Vattenlagen innehåller också bestämmelser om miljöförstöring, grov miljöförstöring, miljöförseelse och miljöförstöring av oaktsamhet som miljöskyddslagen. För miljöförstöring döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet utför vattenföretag eller vattenfarlig verksamhet i strid med de allmänna kravbestämmelserna eller bestämmelserna om vattenkvalitet eller utan tillstånd eller miljögranskning så att det orsakar fara för att grundvatten eller ytvatten skadas eller nedskräpas eller så att fara för hälsan uppstår. Straffet för miljöförstöring enligt vattenlagen är böter eller fängelse i högst två år. Därutöver innehåller lagen flera andra brott som är specifika för vattenlagen.

     Renhållningslagen innehåller bestämmelser om renhållningsbrott, renhållningsförseelse och lämnande av fordon i omgivningen. Straffet för det sistnämnda brottet är böter eller fängelse i högst sex månader medan det för renhållningsbrott är böter eller fängelse i högst två år.

 

3.3. Naturvårdslagen

 

I naturvårdslagen finns bestämmelser om naturvårdsförseelse (40 §) och naturvårdsbrott (41 §). För naturvårdsbrott döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot en fredningsbestämmelse som avser växt- eller djurart vilken har förklarats särskilt skyddsvärd, ändrar en biotop som har förklarats särskilt skyddsvärd, utan täkttillstånd öppnar en täkt eller påbörjar sprängningsarbete eller inför en växt- eller djurart som inte utgör ett naturligt inslag i landskapets flora eller fauna i naturen. Straffet för naturvårdsbrott är böter eller fängelse i högst två år.

 

3.4. Blankettlagarna om kemikalier samt om säkerhet när det gäller kemikalier och explosiva varor

 

I blankettlagen om kemikalier finns inga särskilda straffbestämmelser, vilket innebär att de regler som finns i rikets kemikalielag (FFS 744/1989) tillämpas i landskapet. I rikslagens 52 § finns bestämmelser om kemikalieförseelse som kan bestraffas med böter. När det gäller allvarligare brott mot kemikalielagstiftningen i riket anges de i strafflagen som hälsobrott (44 kap. 1 §) eller miljöförstöring (48 kap. 1 §). Straffet för hälsobrott är böter eller fängelse i högst sex månader medan det för miljöförstöring är böter eller fängelse i högst två år. Dessa bestämmelser är inte tillämpliga i landskapet till de delar lagstiftningen på kemikalieområdet hör till landskapets behörighet.

     Enligt blankettlagen om säkerhet när det gäller kemikalier och explosiva varor ska rikets lag om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor (FFS 390/2005) tillämpas i landskapet. I blankettlagens 7 § anges att förutom straffbestämmelserna i den nämnda rikslagen ska bestämmelserna i 44 kap. 11 och 12 §§ strafflagen tillämpas i landskapet. De nämnda bestämmelserna i strafflagen gäller brott mot bestämmelserna om explosiva varor samt ovarsam hantering. Straffet för brott mot bestämmelserna o explosiva varor är böter eller fängelse i högst två år och för ovarsam hantering är straffet böter eller fängelse i högst sex månader.

 

3.5. Landskapslagen om bekämpande av oljeskador

 

I 17 § landskapslagen om bekämpande av oljeskador anges att den som uppsåtligen eller av grovt vållande förorsakar oljeskada ska dömas till böter eller fängelse i högst två år. Oljeskada definieras i lagens 3 § som en sådan skada eller olägenhet som olja förorsakar människor och natur då den flödar ut och smutsar ned, fördärvar eller förstör jordgrunden, vattnet, växtligheten, djurvärlden, anläggningar eller konstruktioner. Med oljeskada i vattnet avses särskilt att vattnets tillstånd förändras så att detta äventyrar människans hälsa, skadar de levande naturtillgångarna och livet i vattnen, ställer hinder för fisket eller annat berättigat nyttjande av vattenområdena, försämrar vattnets bruksegenskaper, minskar trivsamheten eller orsakar därmed jämförbara olägenheter. Dessutom finns i lagen ett administrativt påföljdssystem som föreskriver oljeutsläppsavgift vid utsläpp av olja i landskapets sjöterritorium. När det gäller de bestämmelserna hänvisas till rikets miljöskyddslag för sjöfarten (FFS 1672/2009).

 

4. Straffansvar för juridiska personer

 

En grundläggande princip inom straffrätten är att endast människor, det vill säga fysiska personer, kan begå brott och därmed dömas till straff. Enligt denna grundprincip har således aktiebolag, föreningar, kommuner, stiftelser och andra helheter som benämns juridiska personer, inget straffansvar. I mitten av 1990-talet infördes dock bestämmelser i strafflagen som innebär att även juridiska personer kan straffas. Det straff en juridisk person kan dömas till är samfundsbot. En juridisk person betraktas dock inte som gärningsman, utan straffet följer av ett brott som någon fysisk person har begått i den juridiska personens verksamhet. Straffansvaret för juridiska personer är således ett straffrättsligt ansvar som primärt grundar sig på att de fysiska personer som handlar på samfundets vägnar har gjort sig skyldiga till en straffbar handling. En förutsättning för straffbarhet är att den juridiska personens ledning har varit delaktig i brottet eller tillåtit att brottet begåtts eller att det i den juridiska personens verksamhet inte har iakttagits tillräcklig omsorg och försiktighet för att förebygga brottet. Gärningsmannen måste dessutom ha handlat på den juridiska personens vägnar eller till dess förmån och tillhöra dess ledning eller stå i arbets-, tjänste- eller uppdragsförhållande till den.

     Bestämmelserna i 9 kap. strafflagen om straffansvar för juridiska personer hör i egenskap av allmän straffrätt till rikets lagstiftningsbehörighet. I kapitlet regleras tillämpningsområde (1 §), förutsättningar för straffansvar (2 §), förhållandet mellan gärningsmannen och den juridiska personen (3 §), domseftergift (4 §), samfundsbotens belopp (5 §), grunder för fastställande av samfundsbot (6 §), avstående från straffyrkande (7 §), gemensam samfundsbot (8 §) och verkställighet av samfundsbot (10 §). Samfundsbotens storlek ligger mellan 850 och 850 000 euro och bestäms enligt de grunder som anges i strafflagen.

     För att reglerna om juridiska personers straffansvar ska vara tillämpliga krävs en uttrycklig bestämmelse som anger för vilka brott strafflagens 9 kap. ska tillämpas. Sådana brott som anges i strafflagen är till exempel djurskyddsbrott (17 kap. 24 § strafflagen), koppleri (20 kap. 13 §), människohandel (25 kap. 10 §), konkurrensbrott, företagsspioneri (30 kap. 13 §), häleri, penningtvätt (32 kap. 14 §), brott i terroristiskt syfte (34a kap. 8 §), arbetarskyddsbrott (47 kap. 9 §) och miljöförstöring (48 kap. 9 §).

 

5. Lagstiftningsbehörigheten

 

5.1. Allmänt

 

Innehållet i miljöbrottsdirektivet faller till övervägande del inom landskapets lagstiftningsbehörighet. Natur- och miljövård hör till landskapets lagstiftningsbehörighet enligt 18 § 10 punkten i självstyrelselagen liksom hälsovård enligt 18 § 12 punkten, medan utrikeshandel (27 § 12 punkten) och kärnkraft (27 § 18 punkten) hör till rikets lagstiftningsbehörighet. Även innehållet i ändringsdirektivet till direktivet om fartygsavfallsbrott hör till miljövårdsområdet och faller därmed inom landskapets lagstiftningsbehörighet (för en mer ingående analys av behörighetsfördelningen när det gäller utsläpp från fartyg se framst. nr 24/2007–2008).

     När det gäller straffrätten är lagstiftningsbehörigheten delad. Landskapet har behörighet att lagstifta om beläggande med straff och storleken av straff inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet (18 § 25 punkten) medan straffrätten i övrigt hör till rikets lagstiftningsbehörighet (27 § 22 punkten). Genom den nu gällande självstyrelselagen utvidgades landskapets behörighet på straffrättsområdet till att även gälla rätt att lagstifta om beläggande med fängelsestraff. Tidigare omfattade behörigheten enbart beläggande med bötesstraff. Generellt sett är det således lagtinget som lagstiftar om beläggande med straff och storleken av straff på miljöområdet.

 

5.2. Straffansvar för juridiska personer

 

I artikel 6 i miljöbrottsdirektivet liksom i artikel 8b i det ändrade direktivet om fartygsavfallsbrott ställs krav på att även juridiska personer ska ställas till ansvar för brott som avses i direktiven. Regler om juridiska personers straffansvar finns i strafflagens 9 kapitel, där det anges att juridiska personer kan dömas till samfundsbot för brott som har begåtts i den jurisdiska personens verksamhet. Som nämns ovan i avsnitt 4 är regleringen i strafflagen uppbyggd så att i 9 kap. 1 § anges att en juridisk person ska dömas till samfundsbot om en sådan påföljd föreskrivs för brottet någon annanstans i strafflagen. Inom olika områden i strafflagen, bland annat när det gäller miljöbrott (48 kap.) och brott som äventyrar andras hälsa och säkerhet (44 kap.), finns en hänvisning till bestämmelserna om straffansvar för juridiska personer som medför att samfundsbot kan utdömas för de brott som anges i det aktuella kapitlet.

     Frågan om lagstiftningsbehörigheten när det gäller samfundsbot har inte närmare utretts förut. När det gäller den hänvisning till strafflagens bestämmelse om juridiska personers straffansvar vid miljöbrott som fanns i den tidigare landskapslagen om miljöskydd och miljöstillstånd, antyder såväl hänvisningens formulering som den kortfattade motiveringen att frågan om lagstiftningsbehörigheten inte hade utretts specifikt. Detsamma gäller både Ålandsdelegationens och högsta domstolens utlåtande över den nämnda landskapslagen. Att den nu gällande miljöskyddslagen inte innehåller någon motsvarande bestämmelse kommenteras inte på något sätt i förarbetena till den lagen.

     I motiveringen till självstyrelselagen anges att lagtinget kan bestämma om beläggande med allmänna och särskilda straff som avses i strafflagen samt om straffets storlek, men att lagtinget ändå är bundet av de allmänna stadganden som då (1990) fanns i strafflagens 1–8 kapitel. Under de senaste tjugo åren har strafflagen kontinuerligt genomgått en omfattande reform, som ännu inte är helt slutförd. För närvarande utgör 1–10 kapitlet strafflagens allmänna del. Här ingår även kapitlet om straffansvar för juridiska personer. Dessa bestämmelser tillkom 1995, alltså efter att den nu gällande självstyrelselagen hade trätt i kraft.

     Det har i litteraturen hävdats att landskapet inte skulle ha behörighet att föreskriva om samfundsbot eftersom det i 9 kap. 1 § strafflagen anges att det bara är möjligt om det föreskrivs någon annanstans i strafflagen. Därmed skulle det inte vara möjligt att i speciallagstiftning föreskriva om samfundsbot som brottspåföljd (se Dan Frände: Allmän straffrätt (2004), s. 341). Det är emellertid ytterst tveksamt om det är den slutsats man bör dra av den lagtekniska lösning som valts för regleringen av straffansvaret för juridiska personer. I propositionen (rp 95/1993, s. 24) anges uttryckligen att begränsningen valdes för att hålla tillämpningsområdet för samfundsboten litet. Straffet skulle användas enbart som påföljd för ett fåtal relativt allvarliga brottstyper, med hänvisning till att en samfundsbötesprocess i allmänhet kräver omfattande utredningar och att det vore slöseri med resurser att inleda en sådan vid obetydliga brott. För begränsningen talade också att ett av syftena med strafflagsreformen i riket var att samla alla brott som beläggs med fängelsestraff i strafflagen. Utanför strafflagen lämnas därmed bestämmelser om straff för lindrigare brott som bara kan bestraffas med böter. Begränsningen valdes således utgående från att gruppen brott där juridiska personers straffansvar skulle kunna tillämpas sammanfaller med gruppen brott som för rikets del regleras i strafflagen. I landskapet däremot finns även de straffbestämmelser som innebär hot om fängelse i speciallagstiftningen.

     Vid en bedömning av om lagstiftningsbehörigheten hör till landskapet eller till riket kan man emellertid inte utgå från strafflagen, utan där måste självstyrelselagen vara utgångspunkten. Enligt självstyrelselagen har landskapet behörighet att lagstifta om beläggande med straff och storleken på straff inom natur- och miljövårdsområdet förutom när det gäller frågor som specifikt hör till rikets behörighet, såsom till exempel kärnkraft och genetiskt modifierade organismer. Härvid är lagtinget bundet av strafflagens allmänna bestämmelser till vilka bland annat hör regleringen av de olika straffarterna. Enligt den allmänna straffartsbestämmelsen (6 kap. 1 §) räknas som straff bland annat ordningsbot, böter, samhällstjänst, villkorligt och ovillkorligt fängelse samt samfundsbot. I motiveringen anges att samfundsbot kan anses vara ett särskilt straff som är tillämpligt endast på en viss krets av gärningsmän (se rp 44/2002, s. 189). Samfundsbot är således uttryckligen ett straff. Därmed har landskapet enligt landskapsregeringens bedömning behörighet att lagstifta om att brott ska beläggas med samfundsbot inom områden som för övrigt hör till landskapets behörighet. Men liksom när det gäller andra straff som böter och fängelse är man bunden av de allmänna reglerna som för samfundsbotens del finns i 9 kap. strafflagen. På motsvarande sätt hänfördes även beläggande med ordningsbot till landskapets behörighet när den straffarten infördes på 1980-talet.

 

6. Behov av ändring och landskapsregeringens förslag

 

6.1. Kraven i miljöbrottsdirektivet och direktivet om fartygsavfallsbrott

 

Miljöbrottsdirektivets krav uppfylls till största delen genom de straffbestämmelser som finns i miljöskyddslagen, naturvårdslagen, vattenlagen, renhållningslagen samt blankettlagen om säkerhet när det gäller kemikalier och explosiva varor. De gärningar som anges i direktivets artikel 3 och som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet är straffbara i den utsträckning som direktivet kräver. De straff som föreskrivs är effektiva, proportionella och avskräckande så som förutsätts i direktivet. Detsamma gäller de krav som ställs i direktivet om fartygsavfallsbrott, i det fallet berörs även landskapslagen om bekämpande av oljeskador eftersom den reglerar utsläpp av olja från fartyg.

     Enligt artikel 6 i miljöbrottsdirektivet och artikel 8b i direktivet om fartygsavfallsbrott krävs emellertid också att juridiska personer ska kunna ställas till ansvar för de miljöbrott som avses i respektive direktiv, om brottet begåtts till förmån för den juridiska personen av någon som är i ledande ställning inom organisationen. Juridiska personer ska även kunna ställas till ansvar för ledningens bristande övervakning eller kontroll som möjliggör att ett sådant brott begås av någon som är underställd. Liksom när det gäller straffen för fysiska personer ska påföljderna för juridiska personer vara effektiva, proportionella och avskräckande. Bestämmelserna i strafflagen som anger att kap. 9 om juridiska personers straffansvar ska tillämpas gäller inte i landskapet förutom till den del de förekommer på områden som för övrigt hör till rikets lagstiftningsbehörighet. Däremot är det inte möjligt att i landskapet döma till samfundsbot för till exempel miljöförstöring. För att det ska bli möjligt krävs att det i landskapslag anges för vilka brott bestämmelserna i 9 kap. strafflagen ska tillämpas. När det gäller juridiska personers straffansvar uppfyller landskapslagstiftningen således inte direktivens krav eftersom det för närvarande inte finns några sådana bestämmelser i den berörda landskapslagstiftningen.

     För att genomföra miljöbrottsdirektivets artikel 6 och 7 samt artikel 8b och 8c i direktivet om fartygsavfallsbrott föreslår landskapsregeringen att bestämmelser om juridiska personers straffansvar införs på miljöskyddsområdet. Enligt förslaget ska följande brott beläggas med samfundsbot:

     1) miljöförstöring, grov miljöförstöring, miljöförseelse samt miljöförstöring av oaktsamhet enligt 35–38 § miljöskyddslagen,

     2) miljöförstöring, grov miljöförstöring, miljöförseelse samt miljöförstöring av oaktsamhet enligt 9 kap. 1–4 § vattenlagen,

     3) renhållningsbrott enligt 37 § renhållningslagen,

     4) naturvårdsbrott enligt 41 § naturvårdslagen,

     5) brott mot bestämmelserna om explosiva varor och ovarsam hantering enligt 7 § blankettlagen om säkerhet när det gäller kemikalier och explosiva varor,

     6) brott som avses i 5 § blankettlagen om kemikalier samt

     7) förorsakande av oljeskada enligt 17 § landskapslagen om bekämpande av oljeskador.

     I det sistnämnda fallet föreslås även en modernisering av språket i bestämmelsen.

 

6.2. Krav på sanktioner i EU-förordningar som ingår i miljöbrottsdirektivet

 

Förutom ozonförordningen nämns ingen av de EU-förordningar som anges i bilaga A till miljöbrottsdirektivet i landskapslagstiftningen. Enligt 39 § d punkten i miljöskyddslagen ska den som åsidosätter en skyldighet som följer av europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2037/2000 om ämnen som bryter ner ozonskiktet dömas till böter för brott mot landskapslagen om miljöskydd. Efter att miljöbrottsdirektivet antogs har emellertid förordningen från 2000 ersatts med en ny ozonförordning, förordning (EG) nr 1005/2009.

     Liksom de övriga förordningarna som nämns i bilagan till miljöbrottsdirektivet kräver den nya ozonförordningen att sanktioner mot överträdelser införs i medlemsstaterna. I förordningarna finns inga krav på att juridiska personer ska vara straffansvariga, men genom att de ingår i miljöbrottsdirektivet omfattas de ändå av detta krav. Därför föreslår landskapsregeringen att definitionen av miljöförstöring utvidgas så att den även omfattar överträdelser av förordningarna om långlivade organiska föroreningar respektive vissa fluorerade växthusgaser, ozonförordningen samt vissa delar av tvättmedelsförordningen. På så sätt kommer även juridiska personer att kunna ställas till svars för överträdelser mot bestämmelserna i förordningarna, vilket krävs för att genomföra miljöbrottsdirektivet. Det innebär samtidigt att åsidosättande av en skyldighet som följer av ozonförordningen inte längre betraktas som brott mot landskapslagen om miljöskydd enligt 39 § i nämnda lag.

     När det gäller tvättmedelsförordningen bestraffas överträdelser för närvarande som kemikalieförseelse enligt 52 § kemikalielagen som tillämpas i landskapet med stöd av blankettlagen om kemikalier. Av de handlingar som förbjuds i tvättmedelsförordningen bedöms utsläppande på marknaden som förbjuds i artikel 3 och utsläppande på marknaden genom undantag som avses i artikel 4 kunna orsaka fara för miljön och hälsan på det sätt som avses i miljöbrottsdirektivet. Därför föreslås att dessa gärningar ska kunna bestraffas som miljöförstöring, för gärningar i strid med förordningen i övrigt döms fortsättningsvis till kemikalieförseelse. Bestämmelsen om miljöförstöring i miljöskyddslagen avser gärningar som begås uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Det betyder att gärningar i strid med artikel 3 eller 4 som sker av oaktsamhet som inte är att betrakta som grov även i fortsättningen betraktas som kemikalieförseelse.

 

6.3. Krav på sanktioner i vissa EU-förordningar som inte ingår i miljöbrottsdirektivet

 

När det gäller REACH-förordningen och CLP-förordningen, som alltså inte ingår i bilagan till miljöbrottsdirektivet, reglerar de som tidigare nämnts i första hand hanteringen av kemikalier och farliga ämnen. Den regleringen har dock en klar koppling till miljöskyddslagstiftningen.

     Trots att EU-förordningar som regel inte ska införas i den nationella lagstiftningen finns det ofta behov av att införa kompletterande bestämmelser i lagstiftningen. När det gäller REACH-förordningen och CLP-förordningen har kompletterande bestämmelser införts genom att ändringar av kemikalielagstiftningen i riket har blivit tillämpliga i landskapet genom blankettlagen om kemikalier. De båda förordningarna innehåller emellertid också krav på att sanktioner ska införas. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Detta har i riket skett dels i kemikalielagens 52 § om kemikalieförseelse, dels i strafflagen. Bestämmelsen om kemikalieförseelse är som tidigare nämnts tillämplig i landskapet. När det däremot gäller brott av den allvarligare graden mot de båda EU-förordningarna finns bestämmelserna i strafflagens 44 kap. 1 § om hälsobrott och 48 kap. 1 § om miljöförstöring, vilka inte är tillämpliga i landskapet. Detta gäller även allvarligare brott mot bestämmelserna i kemikalielagen som helhet.

     Hanteringen av farliga ämnen och kemikalier är strikt reglerad på grund av de faror oriktig hantering kan innebära både för människors hälsa och för miljön. Därför måste det ses som otillräckligt att den som bryter mot landskapets kemikalielagstiftning enbart kan dömas till böter. Gärningar som utgör brott mot kemikalielagstiftningen utgör ofta även brott mot miljöskyddslagstiftningen, dock inte alltid. För att straffbestämmelserna inom kemikalieområdet ska bli mer heltäckande och motsvara REACH-förordningens och CLP-förordningens krav på effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner föreslås att blankettlagen om kemikalier kompletteras med en straffbestämmelse. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska de uppräknade gärningarna i strid med kemikalielagen, REACH-förordningen eller CLP-förordningen kunna bestraffas antingen som hälsobrott enligt 44 kap. 1 § 3 punkten strafflagen eller som miljöförstöring enligt 35–38 §§ miljöskyddslagen. När det gäller miljöförstöring anges att även 40a § om juridiska personers straffansvar ska tillämpas.

 

7. Ändring av andra bestämmelser i miljöskyddslagen

 

7.1. Inledning

 

Efter att miljöskyddslagen trädde i kraft har det upptäckts behov av justering av vissa bestämmelser. Det ena fallet rör tillsynsmyndighetens skyldighet att polisanmäla verksamhet som förutsätter miljöprövning men som bedrivs utan miljötillstånd eller -granskning. Det andra fallet gäller brottsbeskrivningen av grov miljöförstöring. De bestämmelser som berörs i detta avsnitt har ingen direkt anknytning till miljöbrottsdirektivet eller någon annan av de EU-rättsakter som för övrigt tas upp i denna framställning. Men eftersom de ändå är en del av den reglering som tillämpas vid miljöbrott har landskapsregeringen valt att ta upp dem i samband med denna ändring av straffbestämmelserna på miljöområdet.

 

7.2. Grov miljöförstöring

 

Enligt miljöskyddslagens 35 § anges att den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet släpper ut eller lämnar ämnen eller något annat i miljön i strid med bland annat villkor som utfärdats med stöd av lagen ska dömas för miljöförstöring. Enligt samma lags 36 § b punkt ska brottet betraktas som grovt om den som gjort sig skyldig till miljöförstöring har begått brottet trots instruktion som meddelats med stöd av lagens 24 §. I sistnämnda paragraf anges att prövningsmyndigheten kan besluta om instruktioner respektive villkor, samt vad dessa instruktioner och villkor kan gälla. Av lagen framgår att instruktioner kan meddelas i samband med miljögranskning (15 §) medan tillstånd kan förenas med villkor (17 §). Av detta kan man dra slutsatsen att det är ett allvarligare brott att bryta mot en instruktion som givits vid en miljögranskning än det är att bryta mot ett tillståndsvillkor.

     Enligt förarbetena till miljöskyddslagen är den avgörande skillnaden mellan verksamhet som kräver tillstånd och sådan som enbart kräver miljögranskning att den förstnämnda i grunden är otillåten medan den sistnämnda är tillåten (se framst. 28/2006–2007). Det förutsätts således ett beviljande av tillstånd för att den otillåtna verksamheten ska bli tillåten. En miljögranskning däremot utgör en kontroll av att en verksamhet som i sig är tillåten sker på ett lagenligt sätt. I framställningen anges även en annan väsentlig skillnad mellan miljögransknings- och tillståndsförfarandet, nämligen vad gäller straffbarheten. Åsidosättande av tillståndsvillkor kan i sig vara straffbart som ett självständigt brott medan åsidosättande av instruktioner meddelade i samband med miljögranskning inte är det. Det sistnämnda kan dock vara straffbart som åsidosättande av de allmänt gällande regler som instruktionerna grundar sig på men alltså inte som ett självständigt brott.

     Med hänvisning till vad som anges i motiveringen till miljöskyddslagen ter sig formuleringen av 36 § b punkten motsägelsefull. I samma punkt anges även att brottet betraktas som grovt om det har begåtts trots förpliktigande eller förbud som givits med anledning av ett förfarande som avses i 29 eller 30 §. De nämnda bestämmelserna gäller åtgärder vid försummad miljöprövning respektive vid åsidosättande av övriga bestämmelser. Detta visar på att avsikten med bestämmelsen var att brottet (miljöförstöring) skulle anses vara grovt på grund av visad likgiltighet för utfärdade föreskrifter. Landskapsregeringen föreslår att ordalydelsen ändras så att den bättre motsvarar avsikten med regleringen, den får därmed även en bättre överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i vattenlagen.

     Det kan således inte bli frågan om grov miljöförstöring bara genom att ignorera en instruktion som givits i samband med miljögranskning. Den verksamhet det då är frågan om är inte förbjuden i sig, men det är inte säkerställt att den sker på ett lagenligt sätt. Med likgiltighet för utfärdade föreskrifter avses föreskrifter i ett enskilt fall, det räcker således inte med att likgiltighet har visats mot ett allmänt förbud för att miljöförstöringen ska anses vara grov. Om någon efter en åtgärd i ett specifikt fall med stöd av 29 eller 30 § fortsätter verksamheten är det däremot skäl att tillämpa en strängare sanktion.

 

7.3. Myndighetens skyldighet att göra polisanmälan

 

I miljöskyddslagens 29 § regleras tillsynsmyndighetens åtgärder vid försummad miljöprövning. I bestämmelsen anges hur myndigheten ska agera när någon bedriver verksamhet utan föregående tillståndsprövning eller miljögranskning trots att sådan krävs. Tillsynsmyndigheten ska i sådana fall se till att verksamhetsutövaren ansöker om nödvändig prövning samt anmäla överträdelsen för eventuellt åtal. Lagtextens formulering ger inget utrymme för bedömning från myndighetens sida när det gäller polisanmälan.

     I lagens 30 § regleras tillsynsmyndighetens åtgärder när det gäller åsidosättande av andra bestämmelser i lagen, i vattenlagen eller i renhållningslagen eller av bestämmelser, beslut eller villkor som utfärdats med stöd av denna lagstiftning. Sådana överträdelser ska myndigheten vid behov anmäla för eventuellt åtal, vilket kan uppfattas som otydligt eftersom det inte framgår vad som avses med "vid behov".

     Enligt landskapsregeringens bedömning är det problematiskt att tillsynsmyndigheten inte har någon möjlighet att låta bli att polisanmäla en verksamhet vid försummad miljöprövning. Verksamheter som kräver miljögranskning är till sin natur sådana att de orsakar mindre miljöpåverkan än verksamheter som kräver miljötillstånd, men det finns även bland de sistnämnda verksamheter som är mindre omfattande. Tillsynsmyndighetens skyldighet att utan urskiljning polisanmäla all verksamhet vid försummad miljöprövning kan leda till orimliga situationer, där obefogat stora resurser läggs ner på utredning av lagöverträdelser som i verkligheten innebär mycket liten miljöpåverkan.

     Med hänvisning till det som anförs ovan föreslår landskapsregeringen att en ny generell bestämmelse om tillsynsmyndighetens skyldighet att polisanmäla lagöverträdelser införs i miljöskyddslagen. Enligt förslaget är grundregeln att överträdelser ska anmälas för eventuellt åtal, men att tillsynsmyndigheten kan avstå att anmäla om överträdelsen med hänsyn till omständigheterna ska anses vara ringa och om allmänt intresse inte anses kräva att åtal väcks. Myndigheten har då en prövningsmöjlighet enligt de angivna bedömningsgrunderna.

     Slutligen föreslås även att begreppet "äventyr" ersätts med det tydligare uttrycket "med hot om". Förslaget innebär ingen materiell ändring utan är enbart språklig.

 

8. Förslagets verkningar

 

Till största delen motsvarar redan landskapslagstiftningen de krav som ställs i miljöbrottsdirektivet samt i direktivet om fartygsavfallsbrott. Därför krävs inga större förändringar av lagstiftningen. Övriga förslag i framställningen gäller enbart avgränsade detaljbestämmelser. Effekterna av de här föreslagna lagändringarna är därför förhållandevis små.

     Det förslag som är av störst betydelse är införandet av straffansvar för juridiska personer när det gäller miljörelaterade brott. Motiven bakom brott som skadar miljön och hälsan är ofta ekonomiska, till exempel för att minska kostnaderna inom ett företags verksamhet. Införandet av straffansvar för juridiska personer förebygger sådana brott. Förslaget förutsätter inga investeringar från företagens sida, däremot kan det i viss utsträckning innebära merarbete för förundersöknings- och åklagarmyndigheten samt domstolarna. Eftersom antalet fall där samfundsbot kan bli aktuellt förmodligen är begränsat är det dock osannolikt att förslaget skulle medföra ökade resursbehov. I det här sammanhanget kan nämnas att 2007 utdömdes samfundsbot i totalt 18 fall i Finland medan yrkande på samfundsbot avslogs i ytterligare 16 fall. Av dessa fall utgör dessutom de miljörelaterade brotten sannolikt bara en liten del.

     Förslaget om att polisanmälan inte måste göras när det är fråga om försummad miljögranskning är i viss mån positivt i ekonomiskt och organisatoriskt hänseende både för tillsynsmyndigheten och för polisen. Tillsynsmyndighet är Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet. Ändringen av 29 § miljöskyddslagen innebär att en förundersökning inte behöver inledas i de ärenden där det är uppenbart onödigt. När det gäller ändringen av 30 § innebär förslaget egentligen ingen ändring utan ska snarare ses som ett förtydligande.

     När det gäller anpassningen av landskapslagstiftningen till kraven på sanktioner i vissa EU-förordningar, liksom när det gäller utvidgningen av de straffrättsliga sanktionerna på kemikalieområdet i övrigt, rör det sig om brott som sannolikt är ytterst sällsynta i landskapet. De föreslagna lagändringarna förebygger dock sådana brott och medför att straffbestämmelserna på det nämnda området blir mer heltäckande vilket ökar rättssäkerheten. Detsamma gäller för den föreslagna ändringen av bestämmelsen om grov miljöförstöring, som innebär att lagstiftningen blir mer entydig och lättare att förstå.

     Sammanfattningsvis är förslaget som helhet positivt i miljöhänseende eftersom det är avsett att förebygga allvarliga brott mot lagstiftningen på miljöskyddsområdet. För övrigt har förslaget inga nämnvärda effekter, varken ekonomiska, organisatoriska eller för jämställdheten mellan könen.

 


Lagtext

 

Landskapsregeringen föreslår att följande lagar antas.

 

1.

L A N D S K A P S L A G
om ändring av landskapslagen om miljöskydd

 

     I enlighet med lagtingets beslut

     upphävs 39 § d punkten landskapslagen (2008:124) om miljöskydd,

     ändras lagens 29 §, 30 § 1 mom. och 36 § b punkten samt

     fogas till lagens 35 § ett nytt 2 mom. och till lagen nya 30a och 40a §§ som följer:

 

29 §

Åtgärder vid försummad miljöprövning

     Bedriver någon verksamhet utan föregående tillståndsprövning eller miljögranskning trots att sådan krävs ska tillsynsmyndigheten förplikta verksamhetsutövaren att inom en viss tid ansöka om tillstånd eller miljögranskning. Tidsfristen får inte vara längre än två månader och beslutet ska förenas med hot om att verksamheten annars avbryts.

     Om verksamheten medför bestående negativ miljöpåverkan som är betydande kan tillsynsmyndigheten besluta att med omedelbar verkan helt eller delvis förbjuda verksamheten till dess att tillstånds- eller miljögranskningsärendet avgjorts.

 

30 §

Åtgärder vid åsidosättande av övriga bestämmelser

     Åsidosätter en verksamhetsutövare en annan bestämmelse i denna lag, den lagstiftning som nämns i 10 § eller bestämmelse, beslut eller villkor som utfärdats med stöd av sådan lagstiftning ska tillsynsmyndigheten ålägga verksamhetsutövaren att inom viss tid rätta till försummelsen samt förbjuda verksamhetsutövaren att fortsätta eller upprepa överträdelsen. Beslutet ska förenas med vite eller med hot om att verksamheten till den del den innebär ett åsidosättande annars avbryts eller att myndigheten på den ansvariges bekostnad låter utföra det som lämnats ogjort.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

 

30a §

Anmälan av överträdelser

     Tillsynsmyndigheten ska anmäla överträdelser som avses i 29 och 30 §§ för eventuellt åtal. Anmälan behöver dock inte göras om gärningen med hänsyn till omständigheterna ska anses vara ringa och allmänt intresse inte anses kräva att åtal väcks.

 

35 §

Miljöförstöring

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     För miljöförstöring döms även den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet framställer, överlåter, transporterar, använder, behandlar eller förvarar ett ämne, ett preparat, en blandning, en produkt eller ett föremål eller använder en anordning i strid med

     a) artikel 3 eller 4 i europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 648/2004 om tvätt- och rengöringsmedel,

     b) europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 850/2004 om långlivade organiska föroreningar och om ändring av direktiv 79/117/EEG,

     c) europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 842/2006 om vissa fluorerade växthusgaser,

     d) europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1005/2009 om ämnen som bryter ner ozonskiktet.

 

36 §

Grov miljöförstöring

     Den som vid miljöförstöring

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     b) begått brottet trots villkor som meddelats med stöd av 24 § eller trots påbud eller förbud som har givits med anledning av ett förfarande som avses i 29 eller 30 §§,

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

 

40a §

Juridiska personers straffansvar

     På miljöförstöring, grov miljöförstöring, miljöförseelse och miljöförstöring av oaktsamhet tillämpas vad som bestäms om juridiska personers straffansvar i 9 kap. strafflagen (FFS 39/1889).

__________________

 

     Denna lag träder i kraft den ...

 

2.

L A N D S K A P S L A G
om ändring av vattenlagen för landskapet Åland

 

     I enlighet med lagtingets beslut fogas till 9 kap. vattenlagen (1996:61) för landskapet Åland en ny 4a § som följer:

 

4a §

Juridiska personers straffansvar

     På miljöförstöring, grov miljöförstöring, miljöförseelse och miljöförstöring av oaktsamhet tillämpas vad som bestäms om juridiska personers straffansvar i 9 kap. strafflagen (FFS 39/1889).

__________________

 

     Denna lag träder i kraft den ...

 

3.

L A N D S K A P S L A G
om ändring av 37 § landskapslagen om renhållning

 

     I enlighet med lagtingets beslut fogas till 37 § landskapslagen (1981:3) om renhållning ett nytt 4 mom. som följer:

 

37 §

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     På renhållningsbrott tillämpas vad som bestäms om juridiska personers straffansvar i 9 kap. strafflagen (FFS 39/1889).

__________________

 

     Denna lag träder i kraft den ...

 

 

 

4.

L A N D S K A P S L A G
om ändring av 41 § landskapslagen om naturvård

 

     I enlighet med lagtingets beslut fogas till 41 § landskapslagen (1998:82) om naturvård ett nytt 2 mom. som följer:

 

41 §

Naturvårdsbrott

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     På naturvårdsbrott tillämpas vad som bestäms om juridiska personers straffansvar i 9 kap. strafflagen (FFS 39/1889).

__________________

 

     Denna lag träder i kraft den ...

 

 

5.

L A N D S K A P S L A G
om ändring av 7 § landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor

 

     I enlighet med lagtingets beslut fogas till 7 § landskapslagen (2007:98) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor ett nytt 3 mom. som följer:

 

7 §

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     På brott mot bestämmelserna om explosiva varor och på ovarsam hantering tillämpas vad som bestäms om juridiska personers straffansvar i 9 kap. strafflagen (FFS 39/1889).

__________________

 

     Denna lag träder i kraft den ...

 

6.

L A N D S K A P S L A G
om ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om kemikalier

 

     I enlighet med lagtingets beslut fogas till landskapslagen (1990:32) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om kemikalier en ny 5 § som följer:

 

5 §

     Utöver straffbestämmelserna i 52 § kemikalielagen ska bestämmelserna i 44 kap. 1 § 3 punkten strafflagen (FFS 39/1889) om hälsobrott tillämpas i landskapet. Dessutom ska den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet framställer, överlåter, transporterar, använder, behandlar eller förvarar ett ämne, ett preparat, en blandning, en produkt eller ett föremål eller använder en anordning i strid med

     1) denna lag,

     2) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG (REACH-förordningen),

     3) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar, ändring och upphävande av direktiven 67/548/EEG och 1999/45/EG samt ändring av förordning (EG) nr 1907/2006 (CLP-förordningen) eller

     4) bestämmelser som utfärdats med stöd av dem

     så att gärningen är ägnad att förorena miljön, orsaka andra motsvarande skadliga förändringar i miljön, skräpa ned miljön eller förorsaka fara för hälsan dömas till straff enligt 35–38 §§ landskapslagen (2008:124) om miljöskydd. Därvid tillämpas även 40a § samma lag om juridiska personers straffansvar.

__________________

 

     Denna lag träder i kraft den ...

 

7.

L A N D S K A P S L A G
om ändring av 17 § landskapslagen om bekämpande av oljeskador

 

     I enlighet med lagtingets beslut ändras 17 § 1 mom. landskapslagen (1977:16) om bekämpande av oljeskador som följer:

 

17 §

     Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet förorsakar oljeskada ska, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans, dömas till böter eller fängelse i högst två år. På brott som avses i detta moment tillämpas vad som bestäms om juridiska personers straffansvar i 9 kap. strafflagen (FFS 39/1889).

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

__________________

 

     Denna lag träder i kraft den ...

 

 

Mariehamn den 20 januari 2011

 

 

L a n t r å d

 

 

Viveka Eriksson

 

 

Föredragande minister

 

 

Veronica Thörnroos

 


Bilaga: utdrag ur strafflagen (FFS 39/1889)

 

 

9 KAP (21.4.1995/743)

Om straffansvar för juridiska personer

 

1 § (31.1.2003/61)

Tillämpningsområde

     För brott som har begåtts i ett samfunds, en stiftelses eller någon annan juridisk persons verksamhet skall på yrkande av allmänna åklagaren dömas till samfundsbot, om en sådan påföljd föreskrivs för brottet i denna lag.

     Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas inte på brott som begåtts vid utövande av offentlig makt.

 

2 § (31.1.2003/61)

Förutsättningar för straffansvar

     En juridisk person döms till samfundsbot, om någon som hör till ett av dess lagstadgade organ eller annars hör till dess ledning eller utövar faktisk beslutanderätt inom den juridiska personen har varit delaktig i brottet eller tillåtit att brottet har begåtts eller om i den juridiska personens verksamhet inte har iakttagits den omsorg och försiktighet som krävs för att förebygga brottet.

     Samfundsbot döms ut även om det inte kan utredas vem gärningsmannen är eller om gärningsmannen av någon annan anledning inte döms till straff. Samfundsbot döms dock inte ut för ett sådant målsägandebrott som målsäganden inte anmäler till åtal, om inte ett synnerligen viktigt allmänt intresse kräver att åtal väcks.

 

3 § (21.4.1995/743)

Förhållandet mellan gärningsmannen och den juridiska personen

     Ett brott anses begånget i en juridisk persons verksamhet, om gärningsmannen har handlat på den juridiska personens vägnar eller till dess förmån och han hör till den juridiska personens ledning eller står i tjänste- eller arbetsförhållande till denna eller han har handlat på uppdrag av en representant för den juridiska personen.

     En juridisk person har inte rätt att få ersättning av gärningsmannen för en samfundsbot som den betalt, om inte ersättningsskyldigheten grundar sig på författningar om samfund eller stiftelser.

 

4 § (31.1.2003/61)

Domseftergift

     Domstolen får avstå från att döma en juridisk person till samfundsbot, om

     1) den juridiska personens i 2 § 1 mom. avsedda underlåtelse, eller den i nämnda lagrum avsedda andel i brottet som dess ledning eller den som utövar faktisk beslutanderätt inom den juridiska personen har, är ringa, eller

     2) det brott som begåtts i den juridiska personens verksamhet är ringa.

     Domstolen kan även avstå från att döma ut samfundsbot när straffet skulle anses oskäligt med beaktande av

     1) de övriga följder som brottet förorsakat den juridiska personen,

     2) den juridiska personens åtgärder för att förhindra nya brott, för att förebygga eller undanröja verkningarna av brottet eller för att främja utredningen av underlåtelsen och brottet, eller

     3) att någon som hör till ledningen för den juridiska personen döms till straff för brottet, om den juridiska personen är liten, den andel den dömde äger av den juridiska personen är stor eller den dömdes personliga ansvar för den juridiska personens förpliktelser är betydande.

 

5 § (9.11.2001/971)

Samfundsbot

     Samfundsbot döms ut till ett visst belopp. Dess lägsta belopp är 850 euro och dess högsta belopp 850 000 euro.

 

6 § (21.4.1995/743)

Grunder för fastställande av samfundsbot

     Storleken av en samfundsbot fastställs enligt arten och omfattningen av den juridiska personens underlåtelse eller ledningens andel, om vilka stadgas i 2 §, samt enligt den juridiska personens ekonomiska ställning.

     Vid bedömningen av betydelsen av underlåtelsen och ledningens andel beaktas brottets art och svårhet, den brottsliga verksamhetens omfattning, gärningsmannens ställning i den juridiska personens organ, i vilken mån åsidosättandet av den juridiska personens skyldigheter utvisar likgiltighet för stadganden i lag eller myndigheternas bestämmelser, samt övriga i lag stadgade straffmätningsgrunder.

     Vid bedömningen av den juridiska personens ekonomiska ställning beaktas dess storlek och soliditet, verksamhetens ekonomiska resultat samt övriga omständigheter som väsentligt påverkar bedömningen av den juridiska personens ekonomi.

 

7 § (31.1.2003/61)

Avstående från straffyrkande

     Allmänna åklagaren får avstå från att yrka straff för en juridisk person, om

     1) den juridiska personens i 2 § 1 mom. avsedda underlåtelse, eller den i nämnda lagrum avsdda andel i brottet som dess ledning eller den som utövar faktisk beslutanderätt inom den juridiska personen har, är ringa, eller

     2) det brott som begåtts i den juridiska personens verksamhet inte har lett till annan än ringa skada eller fara,

och den juridiska personen frivilligt har vidtagit behövliga åtgärder för att förhindra nya brott.

     Åklagaren kan även avstå från att yrka straff, om gärningsmannen i det fall som avses i 4 § 2 mom. 3 punkten redan har dömts till straff och det kan förväntas att den juridiska personen inte därför skulle dömas till samfundsbot.

     Ett beslut att avstå från att yrka straff för en juridisk person eller att återta ett straffyrkande delges den juridiska personen med posten eller med iakttagande i tillämpliga delar av vad som bestäms i 11 kap. rättegångsbalken. På beslutet tillämpas på motsvarande sätt vad som i 1 kap. 10 och 11 § lagen om rättegång i brottmål (689/1997) bestäms om beslut om åtalseftergift. I de fall som avses i 1 kap. 10 § 1 mom. i nämnda lag skall åklagaren i stället för sitt avgörande av skuldfrågan till domstolen föra frågan om det finns någon grund för att bestraffa den juridiska personen.

     På återtagande av straffyrkande enligt 1 mom. tillämpas vad som i 1 kap. 12 § lagen om rättegång i brottmål bestäms om nedläggning av åtal. Beslutet om nedläggning delges dock endast den juridiska personen.

 

8 § (21.4.1995/743)

Gemensam samfundsbot

     Om en juridisk person samtidigt skall dömas för två eller flera brott, skall den dömas till gemensam samfundsbot med iakttagande av 5 och 6 §§.

     För brott av vilka det ena har begåtts sedan samfundsbot för det andra redan har dömts ut skall inte bestämmas ett gemensamt straff. Har en juridisk person genom en laga kraft vunnen dom dömts till samfundsbot och yrkas för denna straff med anledning av ett annat brott som har begåtts innan det förstnämnda straffet dömdes ut, skall inte heller gemensam samfundsbot dömas ut. När det nya straffet bestäms skall dock den tidigare samfundsboten beaktas i skälig mån.

 

9 § har upphävts genom L 11.4.2003/297.

 

10 § (9.8.2002/673)

Verkställighet av samfundsbot

     Samfundsbot verkställs i den ordning som föreskrivs i lagen om verkställighet av böter (672/2002).

     Förvandlingsstraff får inte bestämmas i stället för samfundsbot.

 


Parallelltexter

 

·       Parallelltexter till landskapsregeringens framställning nr 11/2010-2011