Ålands lagting

FRAMSTÄLLNING nr 5/2000-2001

 

Datum

Beteckning

 

2001-02-08

Fr0520002001

 

 

 

 

 

 



 

Till

 

Ålands lagting

 

 

 

 

 

 

Ny landskapslagstiftning om Ålands skogsvårdsförening

Berör

1.     Landskapslag om Ålands skogsvårdsförening (Ny)

2.     Landskapslag om ändring av 6 § landskapslagen om stöd för skogsbruksåtgärder

 

I N N E H Å L L

Sammanfattning. 1

Allmän motivering. 3

Bakgrund. 3

Utblick. 4

Överväganden. 6

Förslagets huvudpunkter6

Lagstiftningsbehörigheten. 8

Förslagets verkningar10

Ärendets beredning. 13

Detaljmotivering. 13

1. Landskapslag om Ålands skogsvårdsförening. 13

2. Landskapslag om ändring av 6 § landskapslagen om stöd för skogsbruksåtgärder23

Lagförslag. 24

1. L A N D S K A P S L A G om Ålands skogsvårdsförening. 24

2. L A N D S K A P S L A G om ändring av 6 § landskapslagen  om stöd för skogsbruksåtgärder30

 

B I L A G A

Parallelltexter

 

 

Sammanfattning

 

Landskapsstyrelsen föreslår att lagtinget antar en landskapslag om Ålands skogsvårdsförening. Lagen skall ersätta landskapslagen om skogsvårdsföreningar (10/1952). Syftet med den föreslagna lagen är att modernisera regleringen dels av skogsvårdsföreningen och dels av skogsvårdsavgiften. Den föreslagna lagen innebär inte i sig att föreningens skogliga verksamhet förändras. Samtidigt föreslås en följdändring av 6 § landskapslagen om stöd för skogsbruksåtgärder (84/1998).

     Enligt förslaget skall skogsägarna automatiskt bli medlemmar i skogsvårdsföreningen om de inte avböjer medlemskap. På så sätt ökas föreningens medlemsantal vilket innebär att fler skogsägare blir delaktiga i föreningens beslut. Att så många skogsägare som möjligt är medlemmar är också av stor betydelse för en framtida certifiering av skogsbruket i landskapet.

     Genom den föreslagna lagen ändras grunden för skogsvårdsavgiften så att den inte som nu baseras på skogsmarkens beräknade avkastning. I stället skall skogsvårdsavgiften beräknas utgående från ett medeltal av medelrotpriset på virke i landskapet under de tre senaste åren. För den enskilda skogsägaren skall avgiften delas upp i en grundavgift som betalas per skogsägare och en arealavgift som betalas per hektar skogsmark. Grundavgiftens nivå fastställs i den föreslagna lagen medan föreningen ges rätt att bestämma arealavgiften årsvis inom vissa ramar. Skogsägare som äger mindre än två hektar skogsmark skall inte vara skyldiga att betala skogsvårdsavgift. Den föreslagna grunden för skogsvårdsavgiften innebär en rättvisare fördelning av avgifterna mellan de enskilda skogsägarna genom att den bättre speglar det faktiska behovet av service från föreningen. Totalt sett innebär förslaget att fler skogsägare blir skyldiga att betala skogsvårdsavgift medan föreningens intäkter ändå bibehålls på samma nivå.

     Beträffande uppbörden av skogsvårdsavgiften föreslås en formell ändring enligt vilken uppbörden skall skötas av landskapsstyrelsen. Avsikten är dock att den liksom nu skall skötas av rikets skatteförvaltning men att uppgiften skall överföras genom en överenskommelseförordning.

     För att uppbörden av skogsvårdsavgiften skall fortlöpa utan störningar krävs att den föreslagna lagstiftningen träder i kraft vid ett årsskifte. Enligt förslaget skall den nya lagstiftningen träda i kraft den 1 januari 2002.

 


till innehåll

 


Allmän motivering

 

Bakgrund

 

1.1 Allmänt om gällande lagstiftning

Landskapslagen om skogsvårdsföreningar (10/1952) har tillämpats från år 1953. Enligt lagen ges utrymme för fler skogsvårdsföreningar men det har dock endast funnits en sådan i landskapet. I lagen definieras skogsvårdsföreningen (nedan föreningen) som en frivillig sammanslutning av skogsägare som skall verka för att höja fackkunskapen och yrkesskickligheten bland skogsägarna samt leda och utveckla skötseln och utnyttjandet av deras skogar genom att erbjuda fackmannahjälp. Även i övrigt skall föreningen främja skogsbruket inom sitt område. Förutom att föreningen skall ha kompetenta fackmän i sin tjänst och inte får bedriva virkeshandel för egen räkning regleras verksamheten som sådan inte närmare i lagen. För att finansiera föreningens verksamhet åläggs alla skogsägare att betala en skogsvårdsavgift. Avgiften, som beräknas med skogsmarkens nettoavkastning som grund, fastställs årligen av föreningen inom de ramar som anges i lagen. Skatteförvalt­ningen sköter uppbörden av avgiften. En stor del av lagens bestämmelser gäller just skogsvårdsavgiften samt användningen och redovis­ningen av den.

     Övrig landskapslagstiftning inom skogsbruksområdet har reformerats under den senare hälften av 90-talet. De författningar som trätt i kraft är landskapslagarna om skogsvård (83/1998) och om stöd för skogsbruksåtgärder (84/1998) samt landskapsförordningarna om skogsvård (86/1998) och om stöd för skogsbruksåtgärder (87/1998). Dessutom har även en ny landskapslag om naturvård (82/1998) trätt i kraft vilken också innehåller bestämmelser som har betydelse för skogsbruket. Föreningen berörs direkt av ett par bestämmelser i den nämnda lagstiftningen. Dels sägs i 21 § landskapslagen om skogsvård att en skogsfackman från föreningen skall ingå i den synenämnd som verkställer syn enligt samma lags 20 §. Dels anges i 6 § landskapslagen om stöd för skogsbruksåtgärder att landskapsstyrelsen i samband med bidragsberättigade åtgärder kan överlåta vissa angivna uppgifter på föreningen.

 

1.2 Ålands skogsvårdsförening r.f.

Föreningen grundades 1953 och inledde sin skogliga verksamhet året därpå. Föreningen är registrerad och kan därmed i sitt namn förvärva rättigheter och ingå förbindelser samt uppträda inför domstol och myndigheter. Föreningen leds av en styrelse som för närvarande består av elva ledamöter. Styrelsen har tillsatt ett arbetsutskott med fyra ledamöter.

     Den skogsägare som betalar skogsvårdsavgift har rätt att bli medlem i föreningen vilket sker på ansökan till föreningen. Skogsägare vars skogsmark producerar mindre än 10 m3 i nettoavkastning per år är dock inte skyldig att betala skogsvårdsavgift. En sådan skogsägare har genom att ändå betala avgiften möjlighet att ansöka om medlemskap i föreningen. För närvarande är 10–15 % av skogsägarna i landskapet medlem­mar i föreningen. Som medlem har man rätt att rösta på föreningens möten. Tillgången till den service som föreningen tillhandahåller är emellertid inte beroende av medlemskap.

 

I föreningens verksamhet ingår bland annat följande uppgifter:

 

·         praktisk instruktion och rådgivning till självverksamma skogsägare i samband med plantering, plantskogsskötsel, gallring och naturvårdsfrågor,

·         förmedling av skogsplantor och planteringsredskap,

·         rådgivning och hjälp i samband med virkesförsäljningar,

·         arrangemang av skogsdagar, exkursioner och skogsfärdighetstävlingar,

·         uppsökande verksamhet angående exempelvis plantskogsvård och gallringsbehov,

·         plantering och plantskogsröjning med hjälp av arbetskraft som föreningen anställt, samt

·         bistånd vid ansökan om vissa skogsförbättringsbidrag och förnyelseplaner.

 

Enligt lagen skall de medel som inflyter genom skogsvårdsavgiften i första hand användas till att avlöna kompetenta fackmän. För närvarande har föreningen tre skogs­vårdsinstruktörer i sin tjänst. Förutom med skogsvårdsavgiften finansieras föreningens verksamhet med ersättning från landskapsstyrelsen, dels för administration av vissa skogsförbättringsarbeten (med stöd av landskapslagen om stöd för skogsbruksåtgärder) och dels för skogsbruksrådgivning i skärgårdskommunerna. Dessutom uppbärs förrättningsavgifter för vissa arbeten som till exempel plantering och värdering.

 

1.3 Skogsvårdsavgiften

Skogsvårdsavgiften är en så kallad avgift av skattenatur. Den är en avgift eftersom den uppbärs för ett visst ändamål men påförandet och uppbörden av avgiften fungerar enligt samma principer som inom beskattningen. Arrangemanget med skogsvårdsavgift är unikt för Finland och Åland och har alltså tillämpats sedan början av 1950-talet. Föreningen har fått rättigheten att uppbära denna avgift eftersom den genom lagstiftning har givits en målsättning som sammanfaller med de skogspolitis­ka mål som har uppställts för hela samhället. På det här sättet har föreningen en offentlig funktion. Uppbörden av skogsvårdsavgiften sköts av skatteförvaltningen. För skötseln av uppbörden erläggs ett arvode om två procent av de medel som kommer in i form av skogsvårdsavgifter.

     Den skogsägare vars skog ger en beräknad nettoavkastning som ligger under 10 m3 är inte skyldig att betala skogsvårdsavgift. Dessutom ger lagen skogsägare rätt att under vissa förhållanden endast betala en fjärdedel av avgiften. Sänkningen beviljas av landskapsstyrelsen för högst tio år åt gången och förutsätter att skogsmarken fortlöpande sköts av en skogs­fackman enligt fordringarna på god skogsvård. Enligt lagen betalas en sådan sänkt avgift för landskapets skogar utan särskild ansökan. Skogsvårdsavgiften fastställs årligen på föreningens höstmöte. Enligt lagen skall avgiftsnivån ligga i intervallet 2B6 % av nettoavkastningen från skogsmarken. De senaste åren har den legat mellan 5 och 6 %. I pengar räknat har det betytt mellan 500.000 och 750.000 mk per år i intäkter till föreningen.

     Skogsmarkens nettoavkastning beräknas utgående från de skogsarealer som används vid skogsbeskattningen och som grundar sig på skogsmarkens skattebonitering. Nu görs emellertid inga nya boniteringar längre eftersom beskattningen av skogen håller på att förändras. Sedan 1993 är man inne i en övergångsperiod från det tidigare arealbaserade skattesystemet till ett kapitalbaserat sådant. Övergångsperioden slutar 2005 (se vidare kap. 4). Den senaste skatteboniteringen gjordes 1991 vilket innebär att uppgifterna i den redan i viss mån kan anses vara föråldrade.

 

Utblick

 

2.1 Riket

I ett internationellt perspektiv är det mycket ovanligt att ha skogsägarorganisationer som är reglerade i lag och även att finansiera dem med en avgift av skattenatur. Även om liknade organisationer finns i andra länder så är de mycket sällan reglerade i lag. Det är endast i Finland och på Åland som detta system tillämpas.

     Den gällande landskapslagen om skogsvårdsföreningar har i mångt och mycket sin grund i den rikslag om skogsvårdsföreningar som stiftades 1950. Denna lag har nu förnyats genom en lag som trädde i kraft den 1 januari 1999 (FFS 534/1998). Huvudpunkterna i den nya lagstiftningen är precisering av skogsvårdsföreningarnas roll vid virkeshandel samt ändrade regler för skogsvårdsavgiften. Man strävar också genom den nya lagen till att det skall finnas färre föreningar med större verksamhetsområden.

     Föreningarnas roll inom virkeshandeln skall uteslutande vara att bistå säljarna med fackamannahjälp och service. Denna grundregel ändras inte genom den nya lagen även om man där gör undantag för energivirke och virke som små lokala företag behöver. Förening­arnas roll preciseras genom att de enligt lagen varken direkt eller indirekt får vara delägare eller medlemmar i en sammanslutning som idkar virkeshandel.

     Beträffande skogsvårdsavgiften ändras grunden för den helt och hållet genom den nya lagen. I stället för att vara en avgift som fastställs utgående från den beräknade nettoavkastningen utgörs den nu av en grundavgift som betalas per skogsägare och en avgift som betalas per hektar skog. Grundavgiften är densamma i hela landet medan man för den hektarbestämda avgiften indelar landet i fyra zoner. Vidare kan skogsägare nu beviljas befrielse från skogsvårdsavgiften i stället för att erlägga en fjärdedel av den.

     Slutligen kan också nämnas att den nya lagen innebar en ändring av utgångspunkten för medlemskap i en skogsvårdsförening. Fortfarande är de som besitter skog inom verksam­hetsområdet och som betalar skogsvårdsavgift berättigade att vara medlemmar. De som uppfyller dessa kriterier är enligt den nya lagen automatiskt medlemmar i föreningen såvida de inte avböjer medlemskapet.

 

2.2 Sverige

Även om det är unikt för Finland och Åland att sammanslutningar av enskilda skogsägare regleras genom lagstiftning förekommer det i andra länder där det enskilda skogsägandet är betydande att skogsägarna organiserar sig. Exempel på sådana länder är Sverige, Norge, Tyskland och Frankrike. Här redogörs dock endast för skogsägarrörelsen i Sverige.

     Skogsägarrörelsen i Sverige utgörs av åtta skogsägareföreningar och deras gemensam­ma takorganisation Skogsägarnas Riksförbund. Föreningarna har en omfattande verksam­het som bland annat omfattar virkeshandel, skogsvård och skogsavverkning, förädling av medlemmarnas virke samt utbildning och rådgivning. De är ekonomiska föreningar, närmast jämförbara med andelslag, och skogsägarna placerar andelskapital i dem. En skogsägareförening kan till exempel äga dotterbolag som idkar träförädling.

     Ungefär hälften av de enskilda skogsägarna i Sverige är medlemmar i en skogsägare­förening. Föreningarna är uppdelade i regioner vilka i sin tur är uppdelade i skogsbruksom­råden. Sammanlagt finns cirka 260 skogsbruksområden. Ett skogsbruksområde kan ha mellan 100 och 600 medlemmar och leds av en förtroendevald skogsägare.

     Skogsägareföreningarna köper upp virke av medlemmarna och tar den ekonomiska risken vid försäljningen av det. Föreningarna kan skapa sin egen prisnivå bland annat genom att förhandla fram leveransavtal med större virkesköpare. Priserna är så kallade garantipriser som är i kraft under en viss tid.

     Skogsägarnas Riksförbund ansvarar för skogspolitiken och sköter internationella uppdrag samt satsar på forskning, utbildning och information. Skogsägareföreningarna betalar en avgift till förbundet och har också placerat andelskapital i det.

 

Överväganden

 

Den gällande landskapslagen om skogsvårdsföreningar är till vissa delar föråldrad. Bestämmelserna som gäller uppbörden av skogsvårdsavgiften är till exempel inte direkt tillämpliga längre efter att skatteförvaltningen har centraliserats. Systemet fungerar dock ändå men lagtexten är inte speciellt lättillgänglig. Den gällande lagen innehåller också en del onödiga bestämmelser i och med att utgångspunkten där är att det kan finnas fler skogsvårdsföreningar i landskapet. Det står nu sedan länge klart att det inte vore ändamålsenligt med fler än en skogsvårdsförening på ett så litet område.

     Förutom de delar av den gällande lagen som redan är föråldrade är det ytterligare en del som håller på att bli otidsenlig nämligen skogsmarkens beräknade nettoavkastning som grund för skogsvårdsavgiften. Avgiften beräknas alltså utifrån samma grund som man fram till 1993 tillämpade inom beskattningen av skogsmarken enligt det så kallade arealbaserade skattesystemet. Skogsmarken klassificerades i fyra olika skatteklasser och den uppskattade nettoavkastningen från skogen beskattades. År 1993 påbörjades en övergång till ett kapitalbaserat skattesystem vilket innebar att man i stället beskattar kapitalinkomsten från skogsbruket. Övergången sker under perioden 1993–2005 då båda system tillämpas parallellt genom att varje enskild skogsägare har fått välja skattesystem för övergångstiden.

     Eftersom det arealbaserade skattesystemet alltså fortfarande tillämpas för vissa skogsägare så fastställs fortfarande den beräknade nettoavkastningen för skogsbruket. Det utförs dock inte längre några nya klassificeringar av skogsmarken. Därmed ökar hela tiden sannolikheten för att grunden för skogsvårdsavgiften inte längre avspeglar verkligheten och därmed ökar också risken för att den avgift som varje enskild skogsägare betalar inte är rättvis i förhållande till skogsinnehavet. Efter att den ovan nämnda övergångsperioden tar slut 2005 kommer den nu tillämpade grunden för skogsvårdsavgiften att definitivt att vara otidsenlig. Att behålla det gällande systemet för fastställande av skogsvårdsavgiften efter det skulle troligtvis bli alldeles för kostsamt åtminstone om man vill upprätthålla en för den enskilde skogsägaren rättvis nivå.

     Om man ser till föreningens verksamhet har den utvecklats inom ramen för den lagstiftning som finns. Föreningen utgör idag en mycket viktig del inom det åländska skogsbruket. Den är ett oberoende organ som verkar i skogsägarnas intresse och fungerar bland annat som en länk mellan skogsägarna och myndigheterna. Dels bevakar den skogsägarnas intressen till exempel vid beredning av ny lagstiftning och dels assisterar den skogsägarna vid uppfyllandet av de krav som myndigheterna ställer. Dessutom idkar föreningen i hög grad uppsökande verksamhet bland skogsägarna. Eftersom skogsägarkåren i allt mindre utsträckning består av självverksamma skogsbrukare blir den uppsökande verksamheten mer och mer betydelsefull. Faktum är att de uppgifter som sköts av föreningen idag till stor utsträckning skulle skötas av den offentliga sektorn om föreningen inte fanns. Det är också den grundläggande orsaken till att föreningen i tiden gavs rätt att uppbära skogsvårdsavgift.

     Med anledning av att den gällande lagen till största delen är och för övrigt håller på att bli föråldrad samt med tanke på vikten av en skogsvårdsförening i landskapet anser landskapsstyrelsen att det finns behov av en förnyad landskapslagstiftning om skogsvårdsföreningar.

 

Förslagets huvudpunkter

 

4.1 Allmänt om förslaget

Den föreslagna lagen innebär i förhållande till den nu gällande lagen en anpassning till den verklighet som idag råder i landskapet. Förändringarna är till en del av mer formell karaktär medan de till andra delar är mer genomgripande och märkbara. En rent formell ändring som föreslås är att utgångspunkten för lagen skall vara att det finns en skogsvårdsförening i landskapet. Den gällande lagen utgår från att det kan finnas fler vilket dock aldrig i realiteten varit aktuellt. Betydligt mer genomgripande är de föreslagna ändringarna av principen för medlemskap i föreningen samt grunden för skogsvårdsavgiften. Trots dessa ändringar är tanken att föreningens verksamhet skall fortsätta som tidigare. Förslaget syftar dock till att ge föreningen och dess verksamhet mer konkreta ramar.

 

4.2  Medlemskap i föreningen

I den gällande lagen anges endast vem som har rätt att bli medlem i föreningen. Denna rätt har de som besitter skog och som betalar skogsvårdsavgift. Det betyder i praktiken att det krävs en egen åtgärd från skogsägarens sida – det vill säga ansökan om medlemskap – för att han eller hon skall bli medlem i föreningen. I dagsläget är mellan 10 och 15 % av de åländska skogsägarna medlemmar i föreningen. Det är dock önskvärt att så många skogsägare som möjligt skulle vara med i föreningen. Eftersom skogsvårdsavgiften föreslås bli obligatorisk för alla skogsägare som har mer än två hektar skog är det också viktigt att dessa skogsägare deltar i föreningens beslutsprocess. Medlemskap i föreningen har också betydelse vid den planerade skogscertifieringen. Med anledning av det här föreslås att medlemskapet skall fungera så att den som är skyldig att betala skogsvårdsavgift automatiskt är medlem i föreningen. Samtidigt föreslås också att man enkelt skall kunna avsluta sitt medlemskap i föreningen.

     I detta sammanhang är det dock skäl att påpeka att rätten till service från föreningen inte sammanhänger med medlemskap i föreningen. Det gör den heller inte enligt den gällande lagen. Där uttrycks enbart föreningens allmänna skyldighet att ge service åt skogsägarna, i första hand till medlemmar och så vitt möjligt även till andra. Detta har tolkats som att alla skogsägare, med undantag av dem som bara betalar en fjärdedel av avgiften, har rätt till föreningens tjänster. Enligt det här förslaget skall dock rätten till service vara direkt kopplad till skogsvårdsavgiften – den som betalar avgift har rätt till föreningens tjänster oavsett om han eller hon är medlem eller inte. Det här innebär i och för sig att för en skogsägare som har mindre än två hektar skogsmark blir rätten till service indirekt kopplad till medlemskap i föreningen eftersom han eller hon endast som medlem betalar avgift.

 

4.3 Grunden för skogsvårdsavgiften

Eftersom de uppgifter som används vid uträkningen av grunden för skogsvårdsavgiften enligt den gällande lagen är eller åtminstone håller på att bli föråldrade föreslås att beräkningsgrunden ändras. Enligt förslaget skall skogsvårdsavgiften vara tudelad – skogsägaren betalar dels en grundavgift och dels en arealavgift. Stora arealer skog betyder i allmänhet större behov av de tjänster som föreningen erbjuder. Grundavgiften föreslås vara lika stor i hela landskapet. När det gäller den arealbaserade delen av avgiften föreslås att den betalas per hektar skogsmark samt att landskapet delas in i tre zoner. Som nedre gräns för skyldigheten att betala avgift föreslås innehav av två hektar skogsmark. Detta innebär att fler skogsägare än nu kommer att bli skyldiga att betala avgift. En övre gräns för avgiften föreslås också för att den inte skall kunna bli oskäligt hög för den som innehar stora skogsområden.

     I stället för den beräknade nettoavkastningen från skogsmarken föreslås att skogsvårdsavgiften skall bestämmas utgående från det aritmetiska medeltalet för medelrotpriset per kubikmeter virke i landskapet under de tre närmast föregående åren. På detta sätt kommer skogsvårdsavgiften att påverkas av prisnivån för virke i landskapet. Både grundavgiften och arealavgiften skall beräknas utgående från samma grund.

     Skogsvårdsavgiften skall delvis liksom enligt gällande lag bestämmas årsvis av föreningen inom vissa ramar. Enligt förslaget anges storleken på grundavgiften direkt i lagen medan föreningen ges rätt att bestämma nivån på arealavgiften under den övre gräns som anges i lagen. Den föreslagna konstruktionen av skogsvårdsavgiften är i stort sett identisk med den som tillämpas i riket sedan 1999 vilket bedöms vara en fördel med tanke på uppbörden. Den enda skillnaden är att man i riket utgår från det aritmetiska medeltalet för medelrotpriset per kubikmeter virke under de tre närmast föregående åren i riket (exklusive landskapet).

 

4.4 Uppbörden av skogsvårdsavgiften

Eftersom skogsvårdsavgiften är en avgift av skattenatur var det naturligt att uppbörden av den ursprungligen kopplades till uppbörden av kommunalskatten. Även om skatteförvaltningen nu har centraliserats har kopplingen till skatteuppbörden behållits så att det nu är rikets skatteförvaltning som sköter uppbörden av avgiften. Enligt landskapsstyrelsens bedömning finns det ingen orsak att ändra på detta arrangemang. Däremot finns det skäl att se över det formella förfarandet vid överföringen av uppgifterna till skatteförvaltningen.

     I det här sammanhanget kan man göra en jämförelse med förfarandet vad beträffar kommunalbeskattningen. Enligt landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av rikslagstiftningen om beskattningsförfarande (83/1997) skall lagen och förordningen om beskattningsförfarande tillämpas vid verkställandet av kommunalbeskattningen och vid fastställandet av skogsvårdsavgiften. Landskapslagen är en så kallad blankettlag och enligt den skall förvaltningsuppgifterna som följer av rikslagstiftningen handhas av landskapsstyrelsen. Dessa förvaltningsuppgifter har sedan överförts till riksmyndigheterna genom en överenskommelseförordning (förordning om verkställandet av kommunalbeskattningen i landskapet Åland (72/1997)). Som namnet anger gäller inte överenskommelseförordningen fastställandet av skogsvårdsavgiften utan bara verkställandet av kommunalbeskattningen.

     För skogsvårdsavgiftens del sköts förvaltningsuppgifterna av riksmyndigheterna med stöd av bestämmelserna i den gällande landskapslagen om skogsvårdsföreningar. Detta till följd av att de uppgifter som när den lagen stiftades sköttes på kommunal nivå nu har överförts till riksnivå. Att på detta sätt överföra förvaltningsuppgifter från landskapet till en riksmyndighet är dock inte längre godtagbart. I stället föreslås här att landskapsstyrelsen skall sköta uppbörden av skogsvårdsavgiften. Avsikten är dock att komplettera den ovan nämnda överenskommelseförordningen så att landskapsstyrelsens uppgifter vid uppbörden av skogsvårdsavgiften formellt överförs till skatteförvaltningen i riket.

 

Lagstiftningsbehörigheten

 

5.1 Allmänt om lagstiftningsbehörigheten

Den föreslagna lagen hänför sig till skogsbrukslagstiftningen vilken enligt 18 § 15 punkten självstyrelselagen tillhör landskapets lagstiftningsbehörighet. Landskapet har också behörighet att lagstifta om vissa skatter och grunderna för avgifter till landskapet enligt samma paragrafs 5 punkt. Även om förslaget i huvudsak faller under landskapets lagstiftningsbehörighet berörs dock vissa rättsområden som tillhör rikets behörighet. Av dessa är avvikelse från grundlag den viktigaste (27 § 1 punkten självstyrelselagen) men även privaträttsliga föreningar och bokföring (8 punkten) berörs i förslaget. 

 

5.2 Förhållandet till grundlagens bestämmelse om föreningsfrihet

Enligt förslaget skall medlemskap i föreningen vara en automatisk följd av den i lagen angivna skyldigheten att betala skogsvårdsavgift. En skogsägare föreslås dock kunna avböja medlemskap genom att helt enkelt meddela detta till föreningen. Den föreslagna konstruktionen kan tyckas tveksam med avseende på den i grundlagen tryggade föreningsfriheten och framför allt den så kallade negativa föreningsfriheten. Enligt grundlagens 13 § (tidigare 10 a § RF) innebär denna frihet att alla har rätt att bilda föreningar, höra till eller inte höra till föreningar samt delta i föreningars verksamhet. I regeringens proposition med förslag till ändring av grundlagarnas stadganden om de grundläggande fri- och rättigheterna (RP 309/1993) anges att föreningsfriheten i grundlagen främst utsträcker sig till så kallade ideella föreningar som avses i föreningslagen. Den hindrar inte att man genom lagstiftning bildar offentligrättsliga föreningar med en offentlig uppgift och genom lag bestämmer om medlemskap i sådana föreningar. Men även i dessa fall talar bestämmelsen om föreningsfrihet för en återhållsam inställning till tvångsmedlemskap. Enligt grundlagsutskottets betänkande (GrUB nr 25/1994) till det nämnda förslaget är dock de grundläggande fri- och rättigheterna i regel inte avsedda som absoluta rättigheter utan kan under vissa förutsättningar inskränkas.

     I grundlagsutskottets utlåtande nr 1/1998 konstateras att 10 a § RF måste tolkas så att medlemskap i en förening inte kan vara en direkt följd av bestämmelserna i en lag även om lagen i fråga ger möjlighet att avböja medlemskap. Utgångspunkten för föreningsfriheten måste vara en frivillig anslutning till en förening grundad på en uttrycklig viljeyttring. Utskottet konstaterar dock att avvikelser är möjliga om det finns skäl som är godtagbara ur föreningsfrihetens synpunkt. Ett sådant skäl kan till exempel vara att föreningen genom lag bildas för en offentlig uppgift. Det aktuella utlåtandet från grundlagsutskottet gällde förslaget till den nya rikslagen om skogsvårdsföreningar och man ansåg då att just en skogsvårdsförening uppfyllde kraven för att vara en sådan förening. Enligt utskottet ligger skogsvårdsföreningens syfte och uppgifter i samhällets intresse – speciellt med tanke på skogsbrukets samhällsekonomiska betydelse – på ett sådant sätt att det kan anses gälla en viktig offentlig uppgift som kan utgöra en godtagbar grund vid medlemskapsregleringar som är avvikande från den normala föreningsverksamheten. Avgörande i den här frågan är också det faktum att varken rätten att få service av föreningen eller skyldigheten att betala skogsvårdsavgift är beroende av medlemskap i föreningen.

     Av resonemanget ovan kan man dra slutsatsen att de föreslagna bestämmelserna om automatiskt medlemskap i föreningen inte står i strid med den grundlagsfästa föreningsfriheten.

 

5.3 Förhållandet till grundlagens krav beträffande skattelagstiftning

När det gäller lagstiftningen om skogsvårdsavgiften som sådan faller den utan tvekan under landskapets lagstiftningsbehörighet. Formen för denna lagstiftning uppställer dock vissa frågetecken. I riket har skogsvårdsavgiften jämställts med en statsskatt. Det betyder att lagstiftningen om skogsvårdsavgiften där ses i relation till de krav som i grundlagen ställs på skattelagstiftning. I grundlagens 81 § (tidigare 61 § RF) sägs att statsskatt skall regleras genom lag samt att en sådan lag skall innehålla bestämmelser om grunderna för skattskyldigheten och skattens storlek samt om de skattskyldigas rättsskydd. Vad beträffar skattens storlek innebär det att den skall anges exakt i lag eller att det i lag anges sådana kriterier att fastställandet av skattens storlek sker genom så kallad bunden prövning av lagtillämparen.

     Nu kan man inte direkt jämställa den åländska skogsvårdsavgiften med en statsskatt bara genom att dra paralleller till motsvarande avgift i riket. Det som i självstyrelselagen sägs i detta sammanhang är endast att beslut om beskattning skall antas i form av landskapslag (RP 73/1999 s. 65). Det är dock rimligt att dra slutsatsen att lagstiftning om en sådan avgift som det här är frågan om bör uppfylla de krav på tydlighet som uppställs i grundlagens 81 § även om lagstiftningen enbart avser landskapet. Grundlagsutskottet hävdar i en jämförelse mellan skattelagstiftning på statlig och på kommunal nivå  att det inte för medborgarna som är betalningsskyldiga har någon betydelse i kvalitativt hänseende om avgiften uppbärs till staten eller till kommunen (GrUU nr 5/1988). Tvärtom anser utskottet att samma juridiska värderingar som har påverkat tolkningen av grundlagens bestämmelser om statsskatt bör beaktas också när det gäller lagstiftning om kommunalskatt.

     Enligt resonemanget ovan skulle man för att inte avvika från grundlagens krav vara tvungen att slå fast skogsvårdsavgiftens storlek i den föreslagna lagen. Man har dock gjort den bedömningen att det även i fortsättningen är nödvändigt för föreningen att inom vissa gränser kunna påverka avgiftens storlek. Dessutom är det viktigt att nivån på avgiften vid behov kan justeras årligen vilket skulle vara svårt i praktiken om den anges exakt i lagen. Samma bedömning har man gjort i riket där föreningarna fattar beslut om nivån på skogsvårdsavgiften som i lagen anges med en övre gräns för de olika zonerna. Följaktligen stiftades rikets skogsvårdsföreningslag i grundlagsenlig ordning. Det i sin tur innebär att man i landskapet har möjlighet att med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen ta in motsvarande bestämmelser i landskapslagstiftningen.

 

Förslagets verkningar

 

6.1 Ekonomiska verkningar för landskapet

Avsikten har inte varit att förslaget skall ha några direkta ekonomiska effekter för landskapet. Rent allmänt kan sägas att ett utvecklat skogsbruk och välskötta skogsmarker är positivt för landskapet. Den verksamhet som föreskrivs enligt den föreslagna lagen innebär att föreningen arbetar för dessa målsättningar. Genom att man föreslår att skogsvårdsavgiften – en avgift av skattenatur – även skall uppbäras i framtiden vidhåller landskapsstyrelsen att den verksamhet som föreningen bedriver i huvudsak skall bekostas av skogsägarna själva. Om ingen skogsvårdsavgift uppbars skulle man vara tvungen att bekosta en verksamhet som motsvarar föreningens med offentliga medel. Att föreningens verksamhet i skärgården ändå till viss del understöds av landskapet motiveras av att förutsättningarna för skogsbruk i de avsedda kommunerna är förhållandevis dåliga och att det annars inte vore möjligt att garantera att skogsägarna där får en likvärdig service från föreningen (se även detaljmotiveringen till förslagets 20 §). Den ersättning som landskapet enligt förslaget skall betala till föreningen för de extra kostnader som orsakas av verksamheten i skärgården är inte avsedd att i sig medföra någon ökning vare sig av föreningens intäkter eller av landskapets kostnader. En sådan ersättning betalas redan enligt ett avtal mellan föreningen och landskapsstyrelsen (90 000 mk/år).

     Indirekt kan dock uppbörden av skogsvårdsavgifterna komma att medföra ökade kostnader för landskapet. Avsikten är att för uppbörden av skogsvårdsavgiften följa samma systematik som gäller för verkställandet av kommunalbeskattningen. Enligt den tidigare nämnda blankettlagen om beskattningsförfarande betalas kostnaden för verkställandet av kommunalbeskattningen av kommunerna på samma grunder som kommunerna i riket. I en överenskommelseförordning bestäms sedan att landskapet står för de kostnader som orsakas av särdrag i landskapslagstiftningen om kommunalbeskattning enligt vad landskapsstyrelsen och skattestyrelsen kommer överens om. Eftersom tanken är att komplettera överenskommelseförordningen så att den omfattar uppbörden av skogsvårdsavgiften kan även detta avtal komma att kompletteras med beaktande av de extra kostnader som den eventuellt medför. Förslaget innebär alltså att landskapet – och inte föreningen – står för de eventuella kostnader som kan uppstå genom att man här inte använder sig av exakt samma grunder för beräkning av avgiften som i riket. Det är tänkbart att rikets skatteförvaltning anser att kostnaderna för att beräkna skogsvårdsavgiften i landskapet enligt andra grunder än i riket blir så stora att de inte täcks av de 2 % av avgifterna som den enligt förslaget skall få som ersättning. Det här torde i så fall bli en förhandlingsfråga mellan landskapsstyrelsen och skattestyrelsen.

 

6.2 Ekonomiska verkningar för föreningen

Förslaget är inte avsett att ha några ekonomiska verkningar för föreningen. Avsikten har varit att föreningens verksamhet skall fortgå som tidigare vilket i sin tur betyder att kostnaderna för den bör ligga på ungefär samma nivå som för närvarande. Följaktligen har också gränserna för skogsvårdsavgiften satts så att även föreningens intäkter skall ligga på samma nivå som nu. Det är emellertid svårt att förutsäga den framtida skogsvårdsavgiften främst på grund av fluktuationerna i medelrotpriset.

 

Zon 1

Ny avgift

 

Centralkommun

Randkommun

Totalt

Över 2 ha

7%

80 000 mk

58 000 mk

138 000 mk

Över 4 ha

7%

74 000 mk

51 000 mk

125 000 mk

Över 2 ha

8%

90 000 mk

65 000 mk

155 000 mk

Över 4 ha

8%

84 000 mk

58 000 mk

142 000 mk

Gällande avgift

Över 10 skatte m3

95 000 mk

56 000 mk

151 000 mk

 

Zon II

Ny avgift

 

Skärgårdskommun

 

 

Över 2 ha

4%

32 000 mk

 

 

Över 4 ha

4%

28 000 mk

 

 

Gällande avgift

Över 10 skatte m3

19 000 mk

 

 

 

Zon III

Ny avgift

 

Skärgårdskommun

 

 

Över 2 ha

2%

16 000 mk

 

 

Över 4 ha

2%

13 000 mk

 

 

Gällande avgift

Över 10 skatte m3

5 000 mk

 

 

 

I tabellen ovan visas en jämförelse mellan de intäkter föreningen skulle få i form av skogsvårdsavgifter enligt den gällande lagen och enligt förslaget. Värdena i tabellen är beräknade på basis av 1999 års uppgifter. Skogsvårdsavgiften var då 5,0 % av den beräknade nettoavkastningen från skogsmarken. För att åskådliggöra de diskussioner som förts angående avgiftens nivå anges förutom olika procentsatser för arealavgiften också två alternativa minimiarealer för påförandet av avgiften. För den andra och tredje zonen anges bara den maximala procentsatsen, när det gäller den första zonen är det 8 % som visar det maximala uttaget. Beräknat enligt de föreslagna bestämmelserna skulle grundavgiften 1999 ha varit 82,60 mk.

 

6.3 Verkningar för den enskilda skogsägaren

Förslaget innehåller två större förändringar för den enskilda skogsägaren. Den ena förändringen är att man som skogsägare automatiskt kommer att bli medlem i föreningen. Den andra – och i praktiken betydligt mer påtagliga – förändringen utgörs av den ändrade grunden för skogsvårdsavgiften. Hur den nya grunden kommer att påverka avgiften för de enskilda skogsägarna är beroende av flera olika faktorer och därför också svårt att förutsäga. Klart är emellertid att fler skogsägare än nu kommer att bli skyldiga att betala skogsvårdsavgift genom att den undre gränsen för skyldigheten att betala avgiften föreslås bli 2 hektar.

 

Skogsäg.

 

 

 

 

Skogsvårdsavgift

 

 

 

Areal per skatteklass (ha)

Enligt förslaget

Enligt gällande lag

 

Kommun

Areal

I

II

III

IV

2%

4%

7%

8%

1

 

centralk. I

89,9 ha

45,3

24,4

12,4

7,8

-

-

825,-

931,-

1 325,-

2

 

randk. I

91,2 ha

7,1

24,5

36,7

22,9

-

-

836,-

944,-

865,-

3

 

skärgårdsk. II

82,6 ha

0,1

6,7

27,7

48,1

-

472,-

-

-

467,-

4

 

centralk. I

33,0 ha

14,4

12,2

5,3

0,9

-

-

355,-

394,-

483,-

5

 

randk. I

32,9 ha

11,4

6,7

11,3

3,0

-

-

354,-

393,-

418,-

6

 

skärgårdsk. II

33,6 ha

1,8

4,9

11,3

15,6

-

241,-

-

-

223,-

7

 

skärgårdsk. III

30,2 ha

-

-

12,4

17,8

154,-

-

-

-

142,-

8

 

centralk. I

10,0 ha

6,2

2,0

1,8

-

-

-

165,-

177,-

160,-

9

 

randk. I

10,4 ha

4,3

2,1

0,8

3,2

-

-

169,-

181,-

132,-

10

 

skärgårdsk. II

9,3 ha

-

-

-

9,3

-

126,-

-

-

39,-

11

 

skärgårdsk. III

10,8 ha

-

2,4

3,5

4,9

108,-

-

-

-

62,-

12

 

centralk. I

3,4 ha

2,3

0,2

0,5

0,2

-

-

111,-

115,-

56,-

13

 

randk. I

3,6 ha

0,1

1,9

0,1

1,5

-

-

112,-

117,-

-

14

 

skärgårdsk. II

3,6 ha

-

-

1,9

1,7

-

100,-

-

-

-

15

 

skärgårdsk. III

3,5 ha

-

-

-

3,5

91,-

-

-

-

-

 

I tabellen ovan visas exempel på hur olika procentsatser för arealavgiften påverkar skogsvårdsavgiften för ett antal enskilda skogsägare i jämförelse med avgiften enligt den gällande lagen. Vid beräkningen har siffror från 1999 använts. Nivån för skogsvårdsavgiften det året låg på 5,0 % av den beräknade nettoavkastningen från skogsmarken. Det aritmetiska medeltalet för medelrotpriset per kubikmeter virke skulle 1999 ha varit 118 mk vilket skulle ha givit en grundavgift på 82,60 mk. Den arealbestämda delen av avgiften skulle vid de olika nivåerna ha varit 2,36 mk (2 %), 4,72 mk (4 %), 8,26 mk (7 %) respektive 9,44 mk (8 %) per hektar. Påpekas bör att det, förutom vad gäller 7 %-nivån, rör sig om maximiavgiften för respektive zon. Den romerska siffran i kommunbeteckningen visar till vilken zon kommunen hör.

Av exemplen i tabellen kan man dra slutsatsen att den föreslagna ändringen av grunden för skogsvårdsavgiften generellt sett kommer att betyda en höjning av avgiften för skogsägare vars skogsmark är av relativt låg kvalitet och en sänkning av avgiften för skogsägare vars skogsmark är av högre kvalitet. Avgiftens förändring är emellertid också beroende av storleken på skogsägarens innehav av skogsmark. För en skogsägare som har relativt lite skogsmark kommer förslaget att betyda en höjning av avgiften även om skogsmarken är av hög kvalitet. Orsaken till det är att ju mindre skogsmark en skogsägare har desto mindre betydelse har arealavgiftens nivå för skogsvårdsavgiftens storlek eftersom det då är grundavgiften som utgör den största delen av den totala avgiften.

 

6.4 Verkningar beträffande organisation, miljö och jämställdhet

Förslaget har inga organisatoriska effekter för landskapet. Förslaget att landskapsstyrelsen skall sköta uppbörden av skogsvårdsavgiften kommer i praktiken inte att ha någon betydelse eftersom avsikten är att överföra uppgifterna på rikets skatteförvaltning som redan idag sköter detta.

     Förslaget är positivt för miljön genom den allmänna skyldighet som föreningen åläggs att främja en skötsel och användning av skogsmarken som är hållbar även i ekologiskt hänseende. Även om föreningen redan nu bedriver sin verksamhet så att den motsvarar detta krav så stärks skyldigheten genom förslaget. Skyldigheten att arbeta för ett ekologiskt hållbart skogsbruk understryks ytterligare av att skogsvårdsavgiften uttryckligen får användas till att trygga förutsättningarna för skogsmarkens biologiska mångfald. Indirekt har förslaget också en viss betydelse eftersom det avser att underlätta certifieringen av skogsbruket i landskapet som i sin tur verkar positivt för miljön.

     Förslaget har inga verkningar beträffande jämställdheten.

 

Ärendets beredning

 

Den 21 december 1999 tillsattes en kommitté bestående av Mikael Sandvik, skogsbruksbyrån; Henrik Pettersson, skogsbruksbyrån; Klas Mörn, Ålands skogsvårdsförening r.f. samt Diana Mörn, lagberedningen med uppgift att uppdatera landskapslagen om skogsvårdsföreningar. Kommitténs slutbetänkande, som hade formen av en framställning, skickades i november 2000 på remiss till Ålands skogsvårdsförening r.f., Ålands producentförbund, Ålands skogsägarförbund samt Carl Rundberg Ab. Därefter har den slutliga beredningen av ärendet skett vid lagberedningen. I mån av möjlighet har remissinstansernas synpunkter beaktats vid den slutliga beredningen av förslaget.

 


till innehåll

 

Detaljmotivering

 

1. Landskapslag om Ålands skogsvårdsförening

 

1 kap. Inledande bestämmelser

 

1 § Föreningens syfte. I paragrafen anges föreningens grundläggande syfte. Primärt handlar det om att verka i skogsägarnas intresse B att främja lönsamheten i deras skogsbruk och i övrigt uppnå de mål som de har uppställt för sitt skogsbruk. Skogsägarnas intressen sammanfaller i detta avseende med de skogspolitiska målsättningar som samhället uppställt. Landskapsstyrelsen har bland annat som mål att sträva mot ett långsiktigt och bärkraftigt skogsbruk. Reglerna anges i lagstiftningen B i det här fallet i skogs- och naturvårdslagstiftningen. Det är inom dessa ramar föreningen skall verka. På så sätt har föreningen även ett samhälleligt syfte:  Genom att bistå de enskilda skogsägarna med att leva upp till de krav samhället ställer på ett gott skogsbruk uppnås de offentliga målen.

Med anledning av att föreningen utgör ett viktigt verktyg i samhällets strävan mot ett långsiktigt och bärkraftigt skogsbruk bör föreningen fortsättningsvis ha rätt att få de skogsvårdsavgifter som uppbärs enligt lagen.

 

2 § Definitioner. Definitionen av begreppet skogsägare är viktig med tanke på dels skyldigheten att betala skogsvårdsavgift och dels medlemskapet i föreningen. Den som vid ingången av ett kalenderår äger skogsmark skall betraktas som skogsägare. Den avgränsningen är naturlig eftersom skogsvårdsavgiften uppbärs årsvis. Den som har ständig besittningsrätt till skogsmark bör också anses vara skogsägare inom ramen för tillämpningen av den föreslagna lagen. Besittningsrätt innebär i det här sammanhanget en fortlöpande rätt att använda avkastningen från skogsmarken. Exempel på ständig besittningsrätt är när en efterlevande make med stöd av ett inbördes testamente har rätt att få avkastningen från skogsmarken under sin livstid trots att det är bröstarvingarna som har äganderätten. Däremot innebär ett arrendeavtal inte att sådan ständig besittningsrätt uppstår som avses här.

     Förutom fysiska personer skall även samfund, sammanslutningar och samfällda förmåner betraktas som skogsägare. En hänvisning görs till inkomstskattelagen i vilken dessa begrepp definieras. Det här innebär att landskapet, kommuner, församlingar, olika typer av bolag och andra juridiska personer kan betraktas som skogsägare. Beträffande makar som gemensamt äger eller besitter skog betraktas de tillsammans som skogsägare. Kopplingen till skattelagstiftningen är naturlig med tanke på skogsvårdsavgiftens natur.

     Begreppet ”skogsmark” är viktigt eftersom innehavet av sådan mark är avgörande för den arealbaserade delen av skogsvårdsavgiften. Begreppet finns också definierat på samma sätt i skogsskatteförordningen (FFS 1208/1991) som tillämpas i landskapet med stöd av landskapslagen om kommunalskatt för gårdsbruk (41/1993). Det här betyder i praktiken att skogsvårdsavgift liksom enligt den gällande lagen skall betalas för samma mark som utgör grund för arealbeskattningen av skogsbruket. Även om dessa uppgifter håller på att bli föråldrade finns inga andra egentliga alternativ. I riket används också dessa uppgifter på samma sätt tillsvidare. Lantmäteriverket håller dock för närvarande på att framställa kartmaterial som skall omfatta hela Finland inklusive Åland och som man i riket har för avsikt att lägga till grund för den arealbaserade delen av skogsvårdsavgiften. När detta kartmaterial är färdigt bör man ta ställning till om det bör användas även i landskapet och i så fall se över denna definition.

 

2 kap. Bestämmelser om föreningen

 

3 § Föreningens allmänna uppgift. I den föreslagna paragrafen anges föreningens uppgift i generellt hänseende. Bestämmelsen kan i viss mån ses som en precisering av det syfte som anges i den föreslagna 1 §. Den är ändå allmänt hållen och avsikten är inte att ändra de uppgifter som föreningen har idag. I de uppgifterna ingår bland annat information, rådgivning, förmedling av material, uppsökande verksamhet samt kontakter till myndigheter och över huvud taget att bevaka skogsägarnas intressen. Orsaken till den allmänna formuleringen är att man inte har velat begränsa sig till de behov som för närvarande finns utan i stället lämna öppet för sådana behov som kan komma att uppstå i framtiden. Med den föreslagna formuleringen avses att skogarna i hela landskapet omfattas av föreningens verksamhet. Det innebär att en skogsägare som har skog i landskapet men själv är bosatt utanför landskapet skall ha rätt att få service av föreningen under förutsättning att han eller hon betalar skogsvårdsavgift.

 

4 § Opartiskhet. Det är av central betydelse i sammanhanget att föreningen har en neutral ställning och behandlar skogsägarna på ett opartiskt sätt. Det här sammanhänger med skogsägarnas skyldighet att betala skogsvårdsavgift och föreningens rätt att uppbära dessa avgifter. När föreningen tillhandahåller tjänster får man till exempel inte lägga någon vikt vid om en skogsägare är medlem i föreningen eller inte så länge skogsägaren betalar sin skogsvårdsavgift. Inte heller enligt den gällande lagen är medlemskap i föreningen någon förutsättning för att ha tillgång till föreningens tjänster. Tvärtom har den något oklara formuleringen där tolkats så att föreningen är skyldig att ge samma service till alla skogsägare oavsett storleken på deras skogsinnehav. Den här föreslagna formuleringen innebär att det är de skogsägare som betalar avgift som primärt har rätt till föreningens service. En skogsägare som till följd av för litet skogsinnehav inte är skyldig att betala avgift skall genom att bli medlem i föreningen kunna få tillgång till föreningens tjänster (se förslagets 7 och 13 §§). Det bör dock poängteras att den här föreslagna paragrafen inte i sig hindrar att föreningen i mån av möjlighet ger service även åt andra skogsägare.

     Det är också viktigt att föreningen behandlar virkesköparna på ett opartiskt sätt och inte försätter dem i olika ställning inbördes. Den föreslagna bestämmelsen avser föreningens egen verksamhet inom virkeshandeln. När det gäller uppgifter vid virkeshandel som föreningen utför på en skogsägares uppdrag är det dennes vilja som skall vara avgörande.

 

5 §. Verksamhetsområde. Enligt den gällande lagen är det landskapsstyrelsen som fastställer gränserna för verksamhetsområdet. Detta har sin grund i att lagen utgår från en situation där det kan finnas fler skogsvårdsföreningar. Föreningens verksamhetsområde omfattar dock sedan 1996 hela landskapet. Ursprungligen omfattades kommunerna på fasta Åland samt Föglö och Vårdö av föreningens verksamhet. Motsvarande uppgifter i Brändö, Kumlinge, Kökar och Sottunga sköttes då av landskapet. Genom ett avtal har uppgifterna från och med den 1 januari 1996 överförts till föreningen som enligt samma avtal får ersättning från landskapet för denna verksamhet. Genom att landskapets skyldighet att ersätta föreningen för dess verksamhet i skärgården nu föreslås bli lagstadgad (se förslagets 20 §) kommer dock detta avtal att bli överflödigt.

     Enligt landskapsstyrelsens uppfattning är det viktigt att föreningens verksamhetsområde omfattar alla kommuner i landskapet. Dels är en likvärdig och opartisk behandling av skogsägarna i högre grad garanterad om en och samma organisation tillhandahåller den skogliga rådgivningen i hela landskapet. Dels skulle det vara landskapets sak att tillhandahålla motsvarande service i de kommuner som lämnas utanför verksamhetsområdet. Detta skulle naturligtvis innebära kostnader för landskapet men framför allt skulle det ha betydelse om man ser på föreningen som en länk mellan myndigheten och den enskilde skogsägaren. Denna länk skulle saknas om landskapet erbjuder de tjänster som motsvarar de som föreningen idag tillhandahåller.

 

6 § Verksamhet inom virkeshandel. Genom att föreningen är antecknad i föreningsregistret har den rättshandlingsförmåga och kan därmed förvärva rättigheter och ingå förbindelser. Denna rättighet är dock begränsad när det gäller verksamhet inom virkeshandel. Enligt den gällande lagens 4 § 2 mom. får inte föreningen bedriva handel genom att för egen räkning köpa eller sälja avverkningsrätter eller trävaror. Föreningen får inte heller bedriva någon annan näringsverksamhet som inte är nödvändig för förverkligandet av dess ändamål. Den rätt som föreningen har att uppbära skogsvårdsavgift betyder att finansieringen av föreningens verksamhet kan jämställas med offentlig finansiering. För att motivera denna finansiering skall föreningen verka för skogsägarnas bästa på ett opartiskt sätt. Syftet med den föreslagna paragrafen är att klargöra föreningens roll vid virkeshandel och drivning i samband med sådan handel. Genom att bedriva virkeshandel kan föreningen lätt hamna i situationer där föreningens bästa ställs mot skogsägarnas bästa eller där en skogsägares intresse ställs mot en annan skogsägares intresse. För att undvika sådana situationer även i framtiden föreslås att förbudet mot att bedriva virkeshandel fortsättningsvis skall gälla. Föreningen skall dock liksom för närvarande kunna ingå virkeshandelsavtal på uppdrag av en skogsägare genom att denne ger föreningen en skriftlig fullmakt.

     Förbudet mot att bedriva virkeshandel är att betrakta som en huvudregel. Enligt förslaget skall dock föreningen som ett undantag från huvudregeln tillåtas att handla med energivirke. För närvarande avverkas inte i landskapet några större mängder energivirke men det bedöms dock vara en energikälla som kan komma att öka i betydelse i framtiden. Den främsta orsaken till att landskapsstyrelsen föreslår detta undantag är att energivirke som produkt ofta uppstår i samband med stödberättigade skogsvårdsåtgärder, till exempel vid iståndsättningsröjning. Tanken är att den handel som föreningen bedriver skall ske i sådana sammanhang. Handeln med energivirke är inte tänkt att utgöra någon permanent del av föreningens verksamhet, vilket understryks av att det är frågan om ett undantag från huvudregeln. Det faktum att föreningen tillåts handla med energivirke utesluter inte på något sätt att branschföretag deltar i handeln. Med energivirke avses i första hand virke som skall användas som bränsle. Men enligt förslaget skall även en mindre mängd gagnvirke kunna ingå i samma stämplingspost. Med den föreslagna formuleringen avses att stämplingsposten inte uteslutande behöver bestå av energivirke. Det kan till exempel vid en iståndsättningsröjning avverkas en liten del massaved vilken då skall kunna säljas av föreningen inom ramen för bestämmelsen om energivirke. Med en mindre mängd menas i detta sammanhang en obetydlig del av stämplingsposten.

     För att föreningens roll vid virkeshandel och drivning i samband med den inte skall bli oklar föreslås att föreningen bara skall få ge fackmannahjälp och service åt säljaren och alltså inte för egen räkning till köparen. På så sätt understryks ytterligare att föreningen enbart skall handla för skogsägarnas bästa och inte i eget intresse.

     Slutligen föreslås i paragrafen också ett förbud mot att föreningen blir delägare eller medlem i en sammanslutning som bedriver virkeshandel eller annan näringsverksamhet som är förbjuden för föreningen. Föreningens förtroendevalda och anställda skall inte få bedriva virkeshandel och heller inte inneha förtroendeposter eller vara anställda av sammanslutningar som gör det. Den föreslagna formuleringen utgör dock inget hinder för någon som är medlem eller äger aktier i en sådan sammanslutning att till exempel väljas in i föreningens styrelse. Vid styrelsens beslutsfattande i enskilda ärenden gäller förstås jävsreglerna i den föreslagna 17 §.

 

7 § Medlemmar. Enligt den gällande lagens 3 § är den som besitter skogsmark och som erlägger skogsvårdsavgift berättigad att bli medlem i föreningen. Medlem blir man genom att lämna en skriftlig medlemsansökan till styrelsen. För närvarande är endast 10B15 % av de skogsägare som betalar skogsvårdsavgift medlemmar i föreningen. En skogsägares medlemskap är inte av betydelse när det gäller den service som föreningen erbjuder. Däremot är medlemskap i föreningen avgörande för skogsägarens rätt att utöva sin bestämmanderätt inom föreningen. Med anledning av det är det av stor betydelse att så många skogsägare som möjligt är medlemmar i föreningen. En annan aspekt som talar för detta är den certifiering av det åländska skogsbruket som är under planering och som det är tänkt att föreningen skall handlägga. Tanken är att föreningen kan ansöka om certifiering å sina medlemmars vägnar. För de skogsägare som inte är medlemmar gäller att de kan ansöka om certifiering på egen hand eller genom separata avtal låta föreningen sköta certifieringen åt dem. Med anledning av det här angivna är det ändamålsenligt att ändra utgångspunkten för medlemskapet så att så många skogsägare som möjligt omfattas. Enligt förslaget skall en skogsägare som är skyldig att betala skogsvårdsavgift automatiskt vara medlem i föreningen om han eller hon inte avböjer medlemskap. De skogsägare som inte är skyldiga att betala avgiften föreslås kunna bli medlemmar i enlighet med föreningslagen. Enligt den sistnämnda lagens 12 § skall den som vill bli medlem i en förening meddela detta till föreningen. Genom styrelsens beslut blir de sedan medlemmar i föreningen.

 

8 § Medlemskapets upphörande. Eftersom medlemskapet i föreningen enligt förslaget skall påföras automatiskt bör det vara enkelt att utträda ur föreningen. Därför föreslås att man bara genom att meddela föreningen skall kunna utträda ur densamma. Det får heller inte finnas möjlighet för föreningen att på något sätt begränsa rätten till utträde vare sig tidsmässigt eller på något annat sätt.

     Vad beträffar möjligheten att utesluta en medlem ur föreningen föreslås det kunna ske enligt de kriterier som anges i föreningslagen. Enligt den lagens 14 § kan en förening alltid utesluta en medlem som har underlåtit att fullgöra de förpliktelser som han genom sitt inträde i föreningen har åtagit sig, som genom sitt beteende inom eller utom föreningen avsevärt har skadat denna eller som inte längre uppfyller de villkor för medlemskap som nämns i lag eller i föreningens stadgar.

     Här är det dock viktigt att notera att utträde eller uteslutning ur föreningen inte i sig påverkar rätten för en skogsägare att få service från föreningen eftersom denna rätt har sin grund i skyldigheten att betala skogsvårdsavgift. För en skogsägare som har mindre än två hektar skog innebär dock utträde (eller uteslutning) i praktiken att rätten till föreningens tjänster går förlorad på grund av att han eller hon då inte längre är skyldig att betala avgift.

 

9 § Beslutsfattande och förvaltning. I den gällande lagen regleras varken beslutsfattandet i föreningen eller dess förvaltning. När det gäller beslutsfattande tillämpas i stället föreningslagen medan förvaltningen regleras i föreningens stadgar i enlighet med bestämmelserna i föreningslagen. Förslaget innebär ingen förändring vad beslutsfattandet beträffar – endast ett par preciseringar. För det första slås det fast att beslutanderätten tillkommer föreningens medlemmar vilket den också gör enligt den gällande lagen. Genom tillämpningen av föreningslagen har det emellertid funnits en möjlighet att genom stadgarna överföra beslutanderätten till fullmäktige, en möjlighet som dock inte har utnyttjats. Denna möjlighet finns inte längre enligt den föreslagna lagtexten. För det andra preciseras själva rösträtten i de fall där skogen ägs av fler gemensamt. I dessa fall skall skogsägarna enligt förslaget ha en gemensam röst.

     Enligt föreningens stadgar sköts dess angelägenheter av en styrelse bestående av minst 11 och högst 14 medlemmar. Det har dock visat sig att en så stor styrelse är tämligen tungrodd. För att hantera det problemet har man inom styrelsen utsett ett mindre arbetsutskott. I och för sig ställer den gällande lagen inte några hinder för en styrelse med färre medlemmar, för det skulle det endast krävas en ändring av föreningens stadgar. Inom föreningen har man dock varit tveksam till att göra en sådan ändring. Bakgrunden till denna tveksamhet är att en styrelse med ett fåtal medlemmar relativt enkelt kan bytas ut och ersättas med en annan. Man har befarat att en sådan situation skulle uppstå till exempel om det inom föreningen finns olika ståndpunkter i någon fråga. I ett sådant fall skulle det inte krävas särskilt många medlemmar på ett föreningsmöte för att helt enkelt ersätta samtliga medlemmar i styrelsen. Enligt förslaget skall styrelsen bestå av sex medlemmar samt ordförande. Ordförande väljs varje år medan medlemmarna har en mandattid på tre år. Av de sistnämnda väljs dock två varje år. På det här viset kommer man att ha en tämligen liten styrelse samtidigt som man undviker situationer där hela styrelsen byts ut vid ett föreningsmöte.

     När förfarandet för att bli medlem i föreningen ändras kommer antalet medlemmar att öka avsevärt. Enligt förslaget skall föreningen utse ett särskilt utskott som skall hantera de praktiska detaljerna dels vid förrättandet av val och dels vid beslutsfattande som sker genom omröstning. Till utskottets uppgifter skall höra att upprätthålla ett medlemsregister. Enligt förslaget kommer inte medlemskap längre att uppstå som följd av en anmälan till föreningen utan automatiskt genom skyldigheten att betala skogsvårdsavgift. För att kunna upprätthålla ett register över de skogsägare som automatiskt har anslutits till föreningen skall föreningen ha rätt att få uppgifter från skatteförvaltningen.

 

10 § Reservfond, placeringar och ansvarsförbindelser. Den föreslagna paragrafen motsvarar bestämmelserna om reservfond i den gällande lagen. Det behövs dock inga bestämmelser om hur fonden skall byggas upp eftersom den redan finns. Liksom enligt gällande lag skall det krävas tillstånd från landskapsstyrelsen om föreningen vill använda medel ur reservfonden.

     Genom att föreningen är en registrerad förening är den ett självständigt juridiskt subjekt och kan följaktligen både göra placeringar och åta sig ekonomiska ansvarsförbindelser. Genom förslaget begränsas föreningens möjligheter i det här avseendet genom att den bara får göra placeringar och åta sig ansvarsförbindelser i sammanslutningar vars verksamhet inte är förbjuden för föreningen. Begränsningen är naturlig med tanke på regleringen i den föreslagna 6 §.

 

11 § Bokföring och revision. Enligt 1 § bokföringslagen (FFS 1336/1997) är föreningar bokföringsskyldiga. Revisionslagen (FFS 936/1994) skall bland annat tillämpas på revision av sammanslutningar som är bokföringsskyldiga enligt bokföringslagen. En sammanslutning skall välja revisorer och verkställa revision enligt revisionslagen eller en annan lag. Både bokföring och revision faller under rikets lagstiftningsbehörighet varför den här bestämmelsen endast har tagits med i informationssyfte, med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen. CGR- och GRM-revisorer respektive -sammanslutningar regleras i revisionslagen och revisorer inom den offentliga förvaltningen och ekonomin (OFR) regleras i en särskild förordning (FFS 926/1991).

     Enligt den gällande lagen skall landskapsstyrelsen utse en revisor. Enligt förslaget skall man i lagen ställa krav på att revisionen skall skötas av yrkesrevisorer och det är då inte längre nödvändigt att det finns en revisor som utsetts av landskapsstyrelsen. Dessutom har landskapsstyrelsen möjlighet till insyn med stöd av den föreslagna 22 §. Enligt den har landskapsstyrelsen rätt att få de handlingar och uppgifter som behövs för tillsynen. Genom förslaget särskiljs revisionen från den övriga övervakningen så att yrkesrevisorer sköter revisionen medan landskapsstyrelsen sköter tillsynen i övrigt.

 

3 kap. Bestämmelser om skogsvårdsavgiften

 

12 § Skyldighet att betala skogsvårdsavgift samt grunderna för den. Enligt den gällande lagen beräknas skogsvårdsavgiften som en viss procent av den uppskattade avkastningen från skogsmarken. Det betyder att ju högre kvalitet skogsmarken har desto högre beräknas avkastningen att bli och desto högre skogsvårdsavgift får skogsägaren betala. Här föreslås nu i stället ett system där avgiften inte är kopplad till avkastningen utan mer direkt till den totala skogsmarksarealen utan avseende på kvaliteten. Tanken med denna konstruktion av avgiften är att dess storlek bättre skall motsvara behovet av service.

     Skogsvårdsavgiften föreslås dock inte bli arealbaserad i sin helhet utan endast till en del. Enligt förslaget skall grunden för avgiften vara det aritmetiska medeltalet för medelrotpriset per kubikmeter virke i landskapet under de tre närmast föregående åren. Genom att använda detta värde kommer nivån på avgiften att följa utvecklingen av virkespriserna. Avgiften föreslås vidare bli uppdelad i en grundavgift som betalas per skogsägare och en arealavgift som betalas per hektar skogsmark. Grundavgiften skall vara densamma i hela landskapet och är avsedd att täcka det grundläggande behovet av information och service.

     När det gäller arealavgiften föreslås att landskapet delas in i tre zoner. Den första zonen omfattar kommunerna på fasta Åland, den andra zonen Föglö och Vårdö samt den tredje zonen övriga skärgårdskommuner. De generella förutsättningarna för skogsbruket i de olika kommunerna har varit den avgörande faktorn när det gäller den föreslagna zonindelningen. Det vore inte skäligt att uppbära en hög arealavgift i områden där avkastningen från skogsbruket är relativt låg. Det här gäller framför allt Brändö, Kumlinge, Kökar och Sottunga men i viss mån också Föglö och Vårdö (se motiveringen till 5 och 20 §§).

     Både grundavgiften och arealavgiften bestäms enligt förslaget som en viss procentandel av det ovan nämnda aritmetiska medeltalet. Grundavgiften fastställs i lagen till 70 procent av det angivna värdet. När det gäller arealavgiften sätts en övre gräns på åtta procent av samma värde för den första zonen och fyra procent för den andra zonen. När det gäller den tredje zonen föreslås att den övre gränsen för arealavgiften skall vara två procent av det ovan nämnda värdet. Slutligen föreslås också en absolut gräns för den totala arealavgift som en skogsägare behöver betala. Detta för att förhindra oskäligt höga avgifter för skogsägare med stort skogsinnehav.

 

13 § Påförande av skogsvårdsavgiften. Enligt den gällande lagen fattar föreningen beslut om skogsvårdsavgiftens storlek. Här föreslås att föreningen även i fortsättningen skall ha denna beslutanderätt såtillvida att föreningen inom de ramar som anges i föregående paragraf årligen skall fastställa procentsatsen för den arealbaserade delen av avgiften. Föreningen behöver ha denna rätt eftersom den bäst kan bedöma de faktorer som påverkar dels skogsbrukets avkastningsnivå och dels nivån på behovet av föreningens service.

     Enligt förslaget skall innehav av två hektar skogsmark utgöra gränsen för skyldigheten att betala skogsvårdsavgift. Enligt förslagets 7 § är det dock möjligt även för andra skogsägare än de som är skyldiga att betala skogsvårdsavgift att bli medlemmar i föreningen. Dessa föreslås vara skyldiga att betala grundavgift så länge de är medlemmar i föreningen.

     Slutligen föreslås att landskapsstyrelsen skall fastställa det aritmetiska medeltalet för medelrotpriset per kubikmeter virke under de tre närmast föregående åren. Tanken är att Ålands statistik- och utredningsbyrå (ÅSUB) skall göra beräkningen och att landskapsstyrelsen sedan formellt fastställer medeltalet. I riket görs denna beräkning av Skogsforskningsinstitutet som föredrar ärendet för jord- och skogsbruksministeriet för fastställelse. Det medeltal som Skogsforskningsinstitutet räknar ut beaktar uppgifter för hela landet exklusive Åland. Emellertid är det möjligt att vid beräkningen för landskapets del utnyttja de uppgifter om medelpriser och virkesmängder som skogsforskningsinstitutet samlar in från landskapet.

 

14 § Befrielse från skogsvårdsavgift. Enligt den gällande lagen är det under vissa förhållanden möjligt att endast betala en fjärdedel av skogsvårdsavgiften. De krav som uppställs i lagen är att skogsmarken fortlöpande skall skötas av en skogsfackman enligt fordringarna på god skogsvård utan att skogsägaren hör till föreningen. Här föreslås att man skall kunna befrias från skogsvårdsavgiften helt och hållet samt att villkoren för befrielse preciseras. Förslaget om total befrielse från avgift motiveras främst av att den som befrias från avgiften skall sköta sin skogsmark utan att ta föreningens tjänster i anspråk. Dessutom innebär förslaget en förenkling när det gäller uppbörden av avgifterna.

     Med tanke på de krav som ställs i grundlagen på lagstiftning av den här typen är det viktigt att grunderna för befrielse från skogsvårdsavgiften anges tydligt i lagen. De krav som ställs på skötseln och användningen av sådan skogsmark som är befriad från skogsvårdsavgift är högre än de som ställs på skogsbruket i allmänhet. I stort sett är det dock samma villkor som enligt den gällande lagen skall uppfyllas för att berättiga till en lägre avgift.

     Kravet på skogsbruksplan finns inte i den gällande lagen. Skogsbruksplaner görs idag upp på skogsägarens initiativ men det finns inga föreskrifter om formen för dessa planer. Till sitt innehåll motsvarar dock planerna de krav som nu föreslås här. Tanken är att skogsbruksplanen även i fortsättningen skall vara formfri men vissa minimikrav på dess innehåll bör finnas.

     Begreppet god skogsvård är ett vedertaget begrepp som uppställs som krav redan i den gällande lagen. Begreppet definieras i 2 § landskapsförordningen om stöd för skogsbruksåtgärder som sådana grundregler för skogsbruk som, i enlighet med lagstiftningen om skogsvård och naturvård, tillämpas eller rekommenderas av flertalet yrkesskickliga skogsfackmän. Begreppet tillämpas som stödgrund på så sätt att vissa åtgärder måste motsvara kraven enligt god skogsvård för att kunna vara stödberättigande (till exempel 6 § i nämnda förordning). I landskapsförordningen om skogsvård används begreppet i 1 § som ett krav på hur beståndsvårdande avverkning skall ske.

     Liksom enligt den gällande lagen skall landskapsstyrelsen fatta beslut om befrielse från skogsvårdsavgiften. Prövningen av en ansökan om befrielse gäller endast om villkoren är uppfyllda eller inte – befrielse skall beviljas om alla villkor i den föreslagna paragrafen uppfylls liksom befrielsen skall upphävas om något av villkoren inte längre uppfylls. Det finns inget utrymme för ytterligare villkor utan listan i lagen skall betraktas som uttömmande. När det gäller befrielse från avgiften betraktas all skogsmark en skogsägare har i sin ägo som en helhet, man kan alltså inte beviljas befrielse för en del av skogsmarken samtidigt som man betalar avgift för en annan del. Liksom enligt den gällande lagen skall landskapet automatiskt vara befriat från avgiften. Man får förutsätta att landskapet sköter sin skogsmark så att villkoren för befrielse uppfylls. Dessutom skall inte landskapet vara medlem i föreningen och heller inte utnyttja föreningens service på samma sätt som enskilda skogsägare.

 

15 § Användning av medlen. I den föreslagna paragrafen dras de yttre ramarna upp för den verksamhet som får finansieras med skogsvårdsavgiften. Innehållet i bestämmelsen kan härledas till föreningens syfte. Avsikten är inte att göra någon förändring av den praxis som råder för närvarande. Möjligheten att använda medel från skogsvårdsavgiften till att främja förutsättningarna för den biologiska mångfalden i skogarna är ny i jämförelse med den gällande lagen. Det är dock något som föreningen redan sysslar med och det är en aspekt av dess verksamhet som blir allt viktigare.

     Skogsvårdsavgiften får inte användas för att bekosta sådana tjänster som man får kostnadstäckning för på annat sätt. Här avses i första hand uppgifter som föreningen utför på uppdrag av landskapsstyrelsen med stöd av landskapslagen om stöd för skogsbruksåtgärder. Men föreningen utför även andra tjänster som man tar betalt för, exempelvis värderingsuppdrag som utförs till självkostnadspris. Enligt förslaget skall skogsvårdsavgifterna över huvud taget inte få användas på ett sådant sätt att det snedvrider konkurrensen. Avsikten är att förhindra att man genom att helt eller delvis finansiera vissa tjänster med skogsvårdsavgiften håller en så låg prisnivå att andra aktörer inom samma bransch inte har möjlighet att konkurrera.

     Avsikten är att i landskapsförordning närmare ange de verksamheter som får bekostas med skogsvårdsavgiften. Hit hör sådan verksamhet som föreningen redan idag bedriver såsom instruktion och rådgivning i samband med olika skogsbruksåtgärder (som inte är bidragsberättigade), förmedling av plantor, uppgörande av förnyelseplaner, anordnande av olika kurser och exkursioner, uppsökande verksamhet för att främja skötsel och nyttjande av skogen med mera. Eftersom skogsägarnas behov av tjänster förändras över tiden är det ändamålsenligt att göra denna precisering i landskapsförordning.

 

16 § Uppbörd och redovisning av skogsvårdsavgiften. Enligt förslaget skall landskapsstyrelsen sköta om uppbörden och redovisningen av skogsvårdsavgiften. Avsikten är emellertid att genom överenskommelseförordning överföra dessa uppgifter till rikets skatteförvaltning (se avsnitt 4.4. i den allmänna motiveringen). Därmed skall förslaget i praktiken inte betyda någon förändring i jämförelse med situationen enligt gällande lag.

     Vad beträffar kostnaden för uppbörden av skogsvårdsavgiften föreslås att den skall ersättas på samma sätt som enligt den gällande lagen. Enligt gällande lag betalar föreningen 2 % av skogsvårdsavgiften som ersättning för arbete i samband med indrivandet och redovisandet av avgifterna. Denna ersättning tillfaller således skatteförvaltningen och kommer även i framtiden att göra det. Ersättningen för uppbörden av skogsvårdsavgiften har både i riket och på Åland legat på samma nivå sedan början av femtiotalet. Enligt den nya lagen i riket får också skatteförvaltningen för närvarande 2 % av skogsvårdsavgiften som ersättning för uppbörd och redovisning av avgiften.

 

4 kap. Särskilda bestämmelser

 

17 § Jäv. Eftersom föreningen har rätt att få de medel som inflyter i form av skogsvårdsavgifter – som kan jämställas med offentliga medel – är det motiverat att ställa högre krav beträffande jäv för styrelsemedlemmar och även andra funktionärer än vad som normalt gäller för föreningar. Enligt förslaget skall en hänvisning göras till de jävsregler som gäller för medlemmar av landskapsstyrelsen och för tjänstemän inom landskapsförvaltningen. De striktare jävsreglerna understryker också kravet på opartiskhet i den föreslagna 4 §.

 

18 § Skadeståndsskyldighet. Den föreslagna bestämmelsen har betydelse när det gäller skada som uppstår till följd av ett förfarande som strider mot den här lagen men som är tillåtet enligt föreningslagen. Om ingen särskild skadeståndsbestämmelse införs är det i första hand 39 § föreningslagen som skall tillämpas. Enligt den är föreningens styrelsemedlemmar och funktionärer skyldiga att ersätta skada som de i sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet har orsakat föreningen. Även skada som vållats föreningsmedlem eller någon annan genom förfarande som strider mot föreningslagen eller föreningens stadgar skall ersättas. I de fall där föreningen funktionärer är anställda av föreningen tillämpas bestämmelserna i 4 kap. skadeståndslagen (FFS 412/1974) enligt vilka lindrigt vållande inte ger upphov till skadeståndsskyldighet.

 

19 § Förhållande till föreningslagen. Den föreslagna paragrafen motsvarar den gällande lagen. Ålands skogsvårdsförening är redan idag en registrerad förening och kan som sådan förvärva rättigheter och ingå förbindelser samt uppträda som part inför domstolar och andra myndigheter. Detta förslag utgår från att den även i fortsättningen skall ha sådan rättshandlingsförmåga.

 

20 § Landskapets ersättningsskyldighet.  Det är ett faktum att föreningens verksamhet i skärgården är förenad med större kostnader än motsvarande verksamhet i övriga landskapet – framförallt i de yttre skärgårdskommunerna. Samtidigt är avkastningen från skogsbruket i dessa kommuner förhållandevis låg varför det inte är skäligt att genom en högre skogsvårdsavgift låta skogsägarna där bekosta den dyrare verksamheten. Inte heller är det ur rättvisesynpunkt riktigt att låta skogsägarna i kommunerna på fasta Åland finansiera verksamheten i skärgården genom en högre avgift för hela landskapet.

     Enligt förslaget skall verksamhetsområdet i lagen fastställas till hela landskapet samtidigt som landskapets skyldighet att betala ersättning för föreningens verksamhet i skärgården också skrivs in i lagen. Vad gäller verksamheten i de yttre skärgårdskommunerna innebär förslaget att ett redan befintligt arrangemang befästs i lagen. Samtidigt betyder det att skyldigheten att betala ersättning utvidgas till att, förutom verksamheten i Brändö, Kumlinge, Kökar och Sottunga, gälla även verksamheten i Föglö och Vårdö. Det här motiveras av att skogsvårdsavgiften även i de två sistnämnda kommunerna föreslås ligga på en lägre nivå än i landskapet i övrigt. Den föreslagna bestämmelsen syftar till att säkerställa föreningens fortsatta verksamhet i skärgården samt att göra det möjligt för föreningen att upprätthålla samma servicenivå i hela landskapet, utan att det oskäligt drabbar skogsägarna i skärgården vars skogsmark ändå ger en relativt låg avkastning.

     Nivån på ersättningen skall liksom för närvarande bestämmas genom ett avtal mellan landskapsstyrelsen och föreningen. Om man av någon anledning inte kan komma överens skall landskapsstyrelsen bestämma ersättningens storlek och hur den skall betalas ut. Nivån på ersättningen skall naturligtvis även då fastställas enligt de kriterier som anges i lagen.

     Vid fastställandet av ersättningens storlek skall i första hand beaktas den lägre arealavgiftsnivån för den andra och tredje zonen i förhållande till nivån för den första zonen. Här avses alltså inte den övre gränsen för arealavgiften i de olika zonerna utan den faktiska avgift som uppbärs. Vidare skall man beakta att föreningens verksamhet – framförallt i den tredje zonen – kostar mer än motsvarande verksamhet i den första zonen. De kostnader det rör sig om är främst dyrare resor och högre kostnader för dagtraktamenten. Kostnaderna skall kunna redovisas för att bli beaktade när det gäller ersättningen. Ersättning av den här typen av kostnader kommer inte i fråga när det gäller verksamheten i den andra zonen eftersom de kommunerna är att jämställa med dem i den första zonen vad tillgänglighet beträffar.

     För närvarande är den ersättning som föreningen får från landskapet 90 000 mk per år. Den summan har bestämts utgående från vad det skulle kosta för landskapsstyrelsen att bedriva motsvarande verksamhet i Brändö, Kumlinge, Kökar och Sottunga. Det avtal som finns nu gäller i femårsperioder och en ny period började den 1 januari 2001. 

 

21 § Ändringssökande. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar i stort sett den gällande lagen. Besvär över landskapsstyrelsens beslut skall anföras hos högsta förvaltningsdomstolen vilket följer av 25 § självstyrelselagen. De beslut det kan bli fråga om är beslut om befrielse från skogsvårdsavgift, beslut om upphävande av befrielse samt beslut om påföljder enligt den föreslagna 23 §. När det gäller påförande och uppbörd av skogsvårdsavgiften skall motsvarande gälla som för sökande av ändring i beskattningen. Även detta motsvarar den gällande lagen och framstår som naturligt med tanke på att det är skattemyndigheten som skall sköta dessa uppgifter.

     I föreningens beslut skall ändring sökas med stöd av föreningslagen vilket följer av den föreslagna 20 §.

 

22 § Tillsyn. Liksom enligt den gällande lagen föreslås här att landskapsstyrelsen skall utöva tillsyn dels över föreningen och dels över lagens verkställande. Som tillsynsmyndighet skall landskapsstyrelsen ha rätt att få de handlingar som behövs för tillsynen. Enligt den gällande lagen är föreningen skyldig att skicka bokslut, revisionsberättelse och verksamhetsberättelse till landskapsstyrelsen. Även om landskapsstyrelsen också i fortsättningen behöver dessa handlingar är det inte nödvändigt att ange detta i lagen.

 

23 § Påföljder. Enligt den gällande lagen har den enda möjligheten för tillsynsmyndigheten att reagera på att föreningen missköter sitt uppdrag varit att helt eller delvis hålla inne skogsvårdsavgifterna och i praktiken ta över verksamheten. Det kan tyckas vara lite för onyanserat i det här sammanhanget. Enligt förslaget skall landskapsstyrelsen i stället ha möjlighet att ge skriftliga anmärkningar och även i följande steg besluta om förpliktelse som också kan förenas med vite.

 

24 § Ikraftträdande. Eftersom den förslagna lagen innehåller omfattande förändringar på flera punkter bör tillräckligt med tid avsättas för anpassning till de nya bestämmelserna. Med hänsyn till att skogsvårdsavgiften uppbärs kalenderårsvis bör lagen träda i kraft vid ett årsskifte. Med denna motivering föreslås att lagen skall träda i kraft den 1 januari 2002. Åtgärder som behövs för lagens verkställighet skall dock kunna vidtas tidigare.

 

25 § Övergångsbestämmelser. Enligt förslaget skall skogsvårdsavgiften för 2001 uppbäras enligt den nu gällande lagen trots att denna uppbörd kommer att ske år 2002. Även redovisningen av avgiften för 2001 skall i princip göras enligt den nu gällande lagen. Avgiften för 2002 skall uppbäras och redovisas enligt den nya lagen. Från och med den 1 januari 2003 skall dock alla skogsvårdsavgifter redovisas enligt den nya lagen oavsett uppbördsår, alltså även avgifter från tidigare år som av någon anledning inte redovisats ännu. Det här betyder att till de delar avgiften för 2001 redovisas efter årsskiftet 2002-2003 så sker det enligt den nya lagen. Vad gäller användningen av skogsvårdsavgiften skall samma lag tillämpas som har tillämpats vid redovisningen av avgifterna.

     För föreningens del föreslås att stadgarna skall vara ändrade senast vid utgången av 2003. Även om föreningen har möjlighet att vidta förberedande åtgärder innan den föreslagna lagen träder i kraft är det skäl att avsätta tillräckligt med tid innan bestämmelserna skall tillämpas fullt ut. Att få en stadgeändring antecknad i föreningsregistret tar ungefär ett år i anspråk från det att ändringen lämnas in till patent- och registerstyrelsen. Den föreslagna skrivningen medger också att de nya stadgarna träder i kraft tidigare. Eftersom styrelsen regleras i lagen kan den väljas enligt de nya bestämmelserna innan de nya stadgarna har trätt i kraft.

 

2. Landskapslag om ändring av 6 § landskapslagen om stöd för skogsbruksåtgärder

 

6 §. Stödgrunder för annat bistånd än bidrag, lån och förhandsfinansiering. För att de arbeten som är stödberättigade enligt lagen skall verkställas på ett ändamålsenligt sätt bistår landskapsstyrelsen med planering, övervakning, arbetsledning och administration. Enligt paragrafens 2 mom. kan dessa uppgifter överföras till en sådan skogsvårdsförening som avses i landskapslagen om skogsvårdsföreningar. Eftersom den lagen enligt förslaget skall upphävas föreslås att hänvisningen ändras.

 


till innehåll


Lagförslag

 

Landskapsstyrelsen föreslår att lagtinget antar följande lagar.

 

 

1. L A N D S K A P S L A G
om Ålands skogsvårdsförening

 

     I enlighet med lagtingets beslut föreskrivs:

 

1 kap.

Inledande bestämmelser

 

1 §

Föreningens syfte

     Ålands skogsvårdsförening, nedan föreningen, är en sammanslutning av skogsägare. Föreningen skall främja lönsamheten i skogsbruket och övriga mål som skogsbrukarna har uppställt för sitt skogsbruk samt en skötsel och användning av skogsmarken som är hållbar i ekonomiskt, ekologiskt och socialt hänseende.

     För att uppnå sitt syfte har föreningen rätt att få sådana skogsvårdsavgifter som avses i denna lag.

 

2 §

Definitioner

     Med skogsägare avses i denna lag den som vid ingången av ett kalenderår äger en fastighet som omfattar skogsmark. Det som i denna lag sägs om skogsägare skall även tillämpas på den som har ständig besittningsrätt till skogsmark. Bestämmelserna om skogsägare tillämpas inte på den vars besittningsrätt till skogsmarken baserar sig på ett avtal som skogsägaren eller en tidigare ägare har ingått.

     Som skogsägare betraktas fysiska personer och sådana samfund, sammanslutningar och samfällda förmåner som avses i inkomstskattelagen (FFS 1535/1992). I fråga om skogsmark som makar äger eller besitter gemensamt betraktas makarna tillsammans som skogsägare.

     Med skogsmark avses sådan mark som används för eller är avsedd att användas för odling av träd och där den årliga tillväxten hos ett fullslutet trädbestånd som är lämpat för ståndorten i medeltal är minst en kubikmeter stamved med bark per hektar under den omloppstid som ger den största medelavkastningen.

 

2 kap.

Bestämmelser om föreningen

 

3 §

Föreningens allmänna uppgift

     Föreningens uppgift är att erbjuda de tjänster och den fackmannahjälp som skogsägarna behöver när de bedriver skogsbruk i landskapet.

 

4 §

Opartiskhet

     Skogsägare som betalar skogsvårdsavgift skall behandlas opartiskt av föreningen och dess anställda. När det gäller uppgifter i anslutning till virkeshandel får föreningen eller dess anställda inte heller genom egna åtgärder försätta köparna i inbördes olika ställning.

 

5 §

Verksamhetsområde

     Föreningens verksamhetsområde omfattar hela landskapet.

 

6 §

Verksamhet inom virkeshandel

     Föreningen får inte bedriva handel genom att köpa eller sälja avverkningsrätter eller virke för egen räkning. Föreningen får inte heller bedriva någon annan näringsverksamhet som inte är nödvändig för att uppnå dess syfte eller utföra dess uppgifter. Med undantag för avtal som gäller energivirke kan föreningen ingå virkeshandelsavtal endast med skriftlig fullmakt i skogsägarens namn. Med energivirke avses i denna lag utöver virke avsett till bränsle även en mindre mängd gagnvirke från samma stämplingspost.

     När det gäller virkeshandel, med undantag av handel med energivirke, kan föreningen enbart ge fackmannahjälp och service åt säljaren eller åt ett av denna befullmäktigat ombud. Detsamma gäller drivning i samband med virkeshandel.

     Föreningen får inte vara delägare eller medlem i en sammanslutning som huvudsakligen bedriver sådan verksamhet som är förbjuden för föreningen. Den som är förtroendevald eller anställd av föreningen får inte bedriva virkeshandel och heller inte vara förtroendevald eller anställd av en sammanslutning som bedriver virkeshandel.

 

7 §

Medlemmar

     Den som är skogsägare och skyldig att betala skogsvårdsavgift är medlem i föreningen om han eller hon inte avböjt medlemskap. När det gäller en fastighet eller ett område som ägs av flera gemensamt är alla ägare medlemmar i föreningen om de inte avböjt medlemskap. Andra skogsägare har rätt att bli medlemmar i enlighet med bestämmelserna i föreningslagen (FFS 503/1989).

 

8 §

Medlemskapets upphörande

     Medlemskapet i föreningen upphör när skogsägarens skriftliga anmälan om utträde har inkommit till föreningen. Föreningen får inte i sina stadgar bestämma att medlemskapet skall upphöra först efter en viss tid eller på annat sätt begränsa rätten till utträde ur föreningen.

     En medlem kan uteslutas ur föreningen på de grunder som anges i föreningslagen. Utträde eller uteslutning ur föreningen påverkar inte skogsägarens rätt att få service av föreningen så länge han eller hon betalar skogsvårdsavgiften.

 

9 §

Beslutsfattande och förvaltning

     Beslutanderätten i föreningen tillkommer medlemmarna. När beslut fattas genom röstning har varje medlem en röst, dock så rösträtten för skogsmark som ägs gemensamt tillkommer skogsägarna gemensamt.

     Föreningens angelägenheter sköts av en styrelse bestående av en ordförande och sex medlemmar. Styrelsemedlemmarnas mandattid är tre kalenderår, dock så att val av två styrelsemedlemmar hålls varje år. Mandattiden för styrelsens ordförandes är ett kalenderår.

     Föreningen utser ett utskott som är ansvarigt för röstningsförfarande och valförrättning. Utskottet skall bland annat upprätthålla ett rösträttsregister. För detta har föreningen rätt att av den myndighet som ansvarar för beskattningen få en förteckning över de skogsägare som är skyldiga att betala skogsvårdsavgift.

 

10 §

Reservfond, placeringar och ansvarsförbindelser

     Föreningen skall ha en reservfond, vars medel skall uppgå minst till beloppet av de skogsvårdsavgifter som i medeltal per år influtit till föreningen under de tre närmast föregående åren. De medel som ingår i reservfondens minimibelopp får föreningen använda endast när det finns särskilda skäl och landskapsstyrelsen har givit tillstånd.

     Föreningen får göra placeringar och åta sig ansvarsförbindelser i sådana sammanslutningar som inte bedriver sådan verksamhet som är förbjuden för föreningen. Det sammanlagda beloppet av placeringarna och ansvarsförbindelserna får inte överstiga föreningens egna fria kapital. Placeringarna och ansvarsförbindelserna får inte äventyra föreningens verksamhet.

 

11 §

Bokföring och revision

     Föreningens räkenskapsperiod är ett kalenderår. Av föreningens bokföring skall framgå hur de medel som föreningen fått i form av skogsvårdsavgifter har använts. Beträffande föreningens bokföringsskyldighet, bokföring och bokslut gäller bokföringslagen (FFS 1336/1997).

     För revisionen skall föreningen utse minst en revisor eller revisionssammanslutning som är godkänd av Centralhandelskammaren, av en handelskammare eller av revisionsnämnden för den offentliga förvaltningen och ekonomin. Om föreningen bara har en revisor och det inte är frågan om en revisionssammanslutning som avses ovan, skall åtminstone en revisorssuppleant utses. Vid revisionen tillämpas revisionslagen (FFS 936/1994).

 

3 kap.

Bestämmelser om skogsvårdsavgiften

 

12 §

Skyldighet att betala skogsvårdsavgift samt grunderna för den

     En skogsägare skall för sin skogsmark i skogsvårdsavgift betala en grundavgift och en arealavgift. Grundavgiften är sjuttio procent av det aritmetiska medeltalet för medelrotpriset per kubikmeter virke i landskapet under de tre närmast föregående åren.

     För arealavgiften indelas landskapet i tre zoner. Till den första zonen hör Eckerö, Finström, Geta, Hammarland, Jomala, Lemland, Lumparland, Mariehamn, Saltvik och Sund, till den andra zonen hör Föglö och Vårdö samt till den tredje zonen Brändö, Kumlinge, Kökar och Sottunga.

     Arealavgiften betalas per hektar. Den kan inom den första zonen vara högst åtta procent, inom den andra zonen högst fyra procent och inom den tredje zonen högst två procent av det aritmetiska medeltalet för medelrotpriset per kubikmeter virke i landskapet under de tre närmast föregående åren. Maximibeloppet av den totala arealavgift som skogsägaren skall betala är oavsett zon trettio gånger det aritmetiska medeltalet för medelrotpriset per kubikmeter virke i landskapet under de tre närmast föregående åren.

 

13 §

Påförande av skogsvårdsavgiften

     Föreningen fattar beslut om arealavgiftens storlek för ett kalenderår i sänder.

     Om arealen av en skogsägares skogsmark understiger två hektar påförs ingen skogsvårdsavgift. Den som har mindre än två hektar skogsmark och är medlem i föreningen är dock skyldig att betala grundavgift så länge medlemskapet varar.

     Landskapsstyrelsen fastställer årligen det aritmetiska medeltalet för medelrotpriset per kubikmeter virke i landskapet under de tre närmast föregående åren.

 

14 §

Befrielse från skogsvårdsavgift

     En skogsägare befrias på begäran från skogsvårdsavgiften om följande villkor uppfylls:

     1) det skall finnas en gällande flerårig plan över skötseln och användningen av skogsägarens skogsmark som beskriver skogsmarkens tillstånd samt virkesreserven (skogsbruksplan);

     2) skötsel och användning av skogsmarken skall under de tre närmast föregående åren ha uppfyllt kraven på god skogsvård;

     3) skogsmarken får inte belastas av uppenbara skogsvårdsmässiga brister;

     4) skogsägaren skall för skötseln och användningen av skogsmarken fortlöpande anlita en skogsfackman som inte är anställd av föreningen, såvida inte skogsägaren eller maken själv har en utbildning på gymnasialstadienivå med skoglig inriktning som motsvarar minst två års heltidsstudier och

     5) skogsägaren får inte vara medlem i föreningen.

     Befrielse från skogsvårdsavgiften beviljas endast om all skogsmark i en skogsägare ägo uppfyller de i 1 mom. angivna villkoren. Befrielsen kan beviljas för högst tio år och söks hos landskapsstyrelsen. Befrielsen omfattar, under den tid den gäller, även skogsmark som förvärvas av skogsägaren. Befrielse från skogsvårdsavgiften gäller första gången avgiften för det år som följer på det år då ansökan gjordes.

     Om något av villkoren i 1 mom. inte längre uppfylls skall landskapsstyrelsen efter att ha hört skogsägaren upphäva befrielsen från skogsvårdsavgift. Ett beslut om upphävande av befrielse från skogsvårdsavgift skall tillämpas första gången på avgiften för det år som följer på det år då beslutet vunnit laga kraft.

     Skogsmark som är i landskapets ägo är befriad från skogsvårdsavgift.

 

15 §

Användning av medlen

     De medel som föreningen får i form av skogsvårdsavgifter skall främst användas till sådan rådgivning, utbildning och information till skogsägarna som avser skogsskötsel eller som i allmänhet gynnar skogsbruket och virkesproduktionen samt för föreningens administrativa uppgifter. Medel får användas för att främja en bärkraftig skötsel och användning av skogsmarken samt för att trygga förutsättningarna för skogsmarkens biologisk mångfald.

     Medel som inflyter i form av skogsvårdsavgifter får inte användas till att bekosta sådana tjänster som föreningen får kostnadstäckning för på annat sätt och inte heller i övrigt på ett sådant sätt som innebär en väsentlig snedvridning av konkurrensen. Medlen får heller inte användas till verksamhet inom virkeshandeln med undantag för uppgörande av virkesförsäljningsplaner.

     Genom landskapsförordning utfärdas närmare bestämmelser om vilken verksamhet som får finansieras med medel som inflyter i form av skogsvårdsavgifter.

 

16 §

Uppbörd och redovisning av skogsvårdsavgiften

     Landskapsstyrelsen sköter beräkningen av den skogsvårdsavgift som varje skogsägare skall betala samt uppbörden och redovisningen av avgifterna. Av de skogsvårdsavgifter som uppbärs skall föreningen betala två procent som ersättning för uppbörden och redovisningen.

     Föreningen lämnar uppgifter som behövs för uppbörden av skogsvårdsavgiften enligt vad som närmare bestäms i landskapsförordning.

 

4 kap.

Särskilda bestämmelser

 

17 §

Jäv

     Beträffande jäv för föreningens styrelsemedlemmar och funktionärer gäller i tillämpliga delar 16 § landskapslagen om Ålands landskapsstyrelse (42/1971).

 

18 §

Skadeståndsskyldighet

     Utöver vad som bestäms i föreningslagen skall en medlem i föreningens styrelse och en funktionär vid föreningen ersätta föreningen, en medlem av föreningen eller någon annan för skada som uppstått genom överträdelse av denna lag eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den. På ersättning för skada som avses här tillämpas i övrigt bestämmelserna i föreningslagen. Angående skadeståndsskyldighet för den som är anställd av föreningen gäller vad som bestäms särskilt.

 

19 §

Förhållande till föreningslagen

     Föreningen skall vara antecknad i föreningsregistret och är skyldig att göra de anmälningar som anges i föreningslagen. Även i övrigt skall föreningslagen tillämpas på föreningen såvida inte något annat följer av denna lag eller av en landskapsförordning som utfärdats med stöd av den.

     Ordet ”skogsvårdsförening” får inte användas i namnet på någon annan förening i landskapet än den som avses i denna lag.

 

20 §

Landskapets ersättningsskyldighet

     För att föreningen skall kunna upprätthålla samma servicenivå inom hela verksamhetsområdet skall landskapet ersätta föreningen för det intäktsbortfall som är en följd av den lägre arealavgiftsnivån i den andra och den tredje zonen i förhållande till arealavgiftsnivån i den första zonen. Dessutom skall landskapet ersätta föreningen för de extra kostnader som orsakas av dess verksamhet i kommuner som enligt 12 § 2 mom. hör till den tredje zonen. Landskapsstyrelsen och föreningen avtalar om ersättningens storlek och utbetalning. Om ingen överenskommelse nås fastställer landskapsstyrelsen storleken på ersättningen samt hur den skall betalas ut.

 

21 §

Ändringssökande

     I beslut som landskapsstyrelsen fattar med stöd av denna lag kan ändring sökas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen.

     När det gäller sökande av ändring i beslut som hänför sig till uppbörden av skogsvårdsavgiften tillämpas vad som bestäms om sökande av ändring i beskattningen.

 

22 §

Tillsyn

     Landskapsstyrelsen utövar tillsyn över föreningen och över verkställandet av denna lag. Landskapsstyrelsen har rätt att av föreningen få de uppgifter, handlingar och utredningar som den anser sig behöva för tillsynen.

 

23 §

Påföljder

     Landskapsstyrelsen kan rikta en skriftlig anmärkning mot den som handlar i strid med denna lag eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den.

     Om verksamhet som strider mot denna lag eller mot bestämmelser som utfärdats med stöd av den är att betrakta som grov eller om den fortsätter efter en sådan anmärkning som avses i 1 mom. skall landskapsstyrelsen förplikta vederbörande att iaktta bestämmelserna. Förpliktelsen kan förenas med vite. I beslutet kan landskapsstyrelsen bestämma att det skall iakttas trots att ändring har sökts, om inte besvärsinstansen bestämmer något annat.

 

24 §

Ikraftträdande

     Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

     Genom denna lag upphävs landskapslagen om skogsvårdsföreningar (10/1952) (den gamla lagen). Den förening som finns antecknad i föreningsregistret som Ålands skogsvårdsförening r.f. är den förening som avses i denna lag.

     Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan den träder i kraft.

 

25 §

Övergångsbestämmelser

     De skogsvårdsavgifter som uppbärs för år 2001 uppbärs och redovisas enligt den gamla lagen. Skogsvårdsavgifter som uppbärs för år 2002 uppbärs och redovisas enligt denna lag. Från ingången av år 2003 redovisas dock skogsvårdsavgifterna enligt denna lag oberoende av uppbördsåret. De fjärdedelar av skogsvårdsavgiften som avses i den gamla lagens 11 § uppbärs och redovisas dock enligt den gamla lagen.

     Vid användningen av de skogsvårdsavgifter som redovisats enligt den gamla lagens 17 § skall den gamla lagen iakttas.

När det gäller ärenden som avses i den gamla lagen och som är anhängiga när denna lag träder i kraft skall behandlingen av dem slutföras enligt den gamla lagen.

     Stadgarna för Ålands skogsvårdsförening skall ändras så att de motsvarar kraven i denna lag senast den 31 december 2003. Föreningens styrelse som valts med stöd av den gamla lagen upplöses den 31 december 2002. Styrelse som avses i 9 § 2 mom. denna lag tillträder den 1 januari 2003. När styrelse för första gången väljs enligt denna lag skall samtidigt genom lottdragning bestämmas vilka två medlemmar som avgår efter ett år, vilka två som avgår efter två år samt vilka två som avgår efter tre år. Därefter är mandattiden alltid tre kalenderår.

 


till innehåll

 

 


2. L A N D S K A P S L A G
om ändring av 6 § landskapslagen
om stöd för skogsbruksåtgärder

 

     I enlighet med lagtingets beslut ändras 6 § 2 mom. landskapslagen den 21 april 1998 om stöd för skogsbruksåtgärder (84/1998) som följer:

 

 

6 §

Stödgrunder för annat bistånd än bidrag, lån och förhandsfinansiering

- - - - - - - - - - - - - - - -

     I de fall det är ändamålsenligt kan landskapsstyrelsen besluta att i 1 mom. nämnda bistånd ges genom förmedling av Ålands skogsvårdsförening. För handhavande av de överlåtna uppgifterna erhåller skogsvårdsföreningen ersättning från landskapsstyrelsen.

- - - - - - - - - - - - - - - -

__________________

 

 

     Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

 


till innehåll

 

 

 

Mariehamn den 8 februari 2001

 

 

 

L a n t r å d

 

 

Roger Nordlund

 

 

 

Föredragande ledamot

 

 

Roger Jansson