|
|
|
||
|
|
LAGFÖRSLAG nr 6/2018-2019 |
||
|
|
Datum |
|
|
|
|
2018-11-29 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|||
|
|
|||
|
|
|||
|
|
|||
Utvidgad skyddsjakt
Landskapsregeringen föreslår att lagtinget antar en landskapslag om ändring av jaktlagen för landskapet Åland.
Enligt förslaget skulle jakt tillåtas på fredat eller fridlyst vilt för att förhindra allvarlig skada på egendom eller för att trygga människors hälsa eller säkerhet. Jakten skulle få bedrivas endast om det inte finns någon annan lämplig lösning och jakten inte skulle försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de berörda arterna i deras naturliga utbredningsområden. Bestämmelser om vilka viltarter som skulle omfattas av jakten och under vilka tider jakten skulle få bedrivas skulle intas i landskapsförordning.
Avsikten med förslaget är att undanröja de brister som Republikens president den 5 oktober 2018 påtalade vid sin lagstiftningskontroll av den av lagtinget den 13 juni 2018 antagna landskapslagen om ändring av jaktlagen för landskapet Åland och som medförde att lagen i dess helhet förordnades att förfalla.
Samtidigt föreslås att en bestämmelse om jakt under exceptionella förhållanden intas i jaktlagen för landskapet Åland.
Avsikten är att den föreslagna lagen skulle träda i kraft så snart som möjligt.
INNEHÅLL
2. Landskapsregeringens överväganden och förslag
2.2 Jakt under exceptionella förhållanden
L A N D S K A P S L A G om ändring av jaktlagen för landskapet Åland
Ålands lagting antog den 13 juni 2018 en landskapslag om ändring av jaktlagen för landskapet Åland (LF 20/2017-2018, LTB 35/2018). Genom beslutet infördes nya bestämmelser om akut skyddsjakt av björn, varg eller lodjur på eget initiativ i jaktlagen (1985:31) för landskapet Åland, nedan kallad jaktlagen. Enligt den nya 30a §, som genom lagtingsbeslutet fogades till jaktlagen, fick djurägare en rätt att på eget bevåg vidta åtgärder vid pågående eller omedelbart förestående angrepp på tamdjur från något av rovdjuren björn, varg eller lodjur, utan att det skulle krävas ett särskilt beslut av landskapsregeringen. Till jaktlagen fogades även en ny 30b §, som berättigade landskapsregeringen att begränsa möjligheterna enligt 30a §, om möjligheten att döda rovdjur enligt 30a § skulle försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus för rovdjuret. Avsikten med hela lagförslaget var att utöka möjligheterna enligt jaktlagen att bedriva skyddsjakt på Åland i enlighet med de undantag som direktivet om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (92/43/EEG), nedan habitatdirektivet, medger på rovdjur som annars åtnjuter ett strikt skydd.
Efter sedvanlig lagstiftningskontroll fann Republikens president den 5 oktober 2018, på de grunder som Högsta domstolen angett i sitt utlåtande, att landskapslagen i sin helhet skulle förordnas att förfalla. Högsta domstolen konstaterade i sitt utlåtande (OH 2018/197) till presidenten den 27 september 2018 bland annat följande:
”Lagstiftningsbehörigheten för de rättsområden som den föreliggande landskapslagen gäller faller inom flera regleringsområden enligt självstyrelselagen. Det centrala området utgörs av jakt, som enligt 18 § 16 punkten självstyrelselagen hör till landskapets lagstiftningsbehörighet. Enligt 18 § 1 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om landskapsregeringen och om myndigheter och inrättningar som lyder under den. Även bestämmelsen om jaktbrott kan med stöd av 18 § 25 punkten självstyrelselagen intas i landskapslagen. Utgångspunkten är således att landskapslagen gäller angelägenheter som hör till landskapets lagstiftningskompetens.
Vid lagstiftningsgranskningen bör dock tas ställning även till förhållandet mellan den nu ifrågavarande lagstiftningen och Finlands grundlag, eftersom stiftande, ändring och upphävande av grundlag samt avvikelse från grundlag utgör riksbehörighet enligt 27 § 1 punkten självstyrelselagen.
Såsom Ålandsdelegationen har konstaterat i sitt utlåtande över den föreliggande landskapslagen berättigar lagens 30 b § landskapsregeringen att begränsa möjligheten att döda rovdjur enligt 30 a §, om denna möjlighet försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus för rovdjuren. Några närmare kriterier för utövandet av denna befogenhet finns inte i lagrummet.
Bestämmelsen måste bedömas utifrån 80 § Finlands grundlag. Enligt paragrafens 1 mom. kan förordningar utfärdas med stöd av ett bemyndigande i grundlagen eller i någon annan lag. Bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag skall dock utfärdas genom lag. Enligt motsvarande bestämmelse i 21 § 1 mom. självstyrelselagen kan landskapsregeringen med stöd av ett bemyndigande i landskapslag utfärda landskapsförordningar i angelägenheter som hör till landskapets behörighet. Genom landskapslag skall dock utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen eller självstyrelselagen i övrigt hör till området för lag. Enligt 80 § 2 mom. grundlagen kan även andra myndigheter än republikens president, statsrådet och ministerierna bemyndigas att utfärda rättsnormer i bestämda frågor, om det med hänsyn till föremålet för regleringen finns särskilda skäl och regleringens betydelse i sak inte kräver att den sker genom lag eller förordning. Dessutom förutsätts att tillämpningsområdet för ett sådant bemyndigande är exakt avgränsat. Detta innebär att det tydligt skall framgå hur normgivningsmakten delegeras och vilka områden och vilka angelägenheter delegeringen gäller.
Tolkningen av självstyrelselagen i detta avseende bör vara i linje med grundlagen. Om delegeringsstadgandet inte uppfyller de krav som självstyrelselagen och grundlagen uppställer, står det i strid med 27 § 1 punkten självstyrelselagen. I ett sådant fall utgör stadgandet en behörighetsöverskridning.
I den nya 30 a §, som genom den nu föreliggande landskapslagen fogats till jaktlagen för landskapet Åland, har ägare av tamdjur getts rättighet att på eget bevåg, utan att landskapsregeringen på förhand fattat beslut om detta, vidta åtgärder vid pågående eller omedelbart förestående angrepp på tamdjur. Den nya 30 b § berättigar i sin tur landskapsregeringen att genom beslut begränsa möjligheterna enligt 30 a §, om möjligheten att döda rovdjur enligt 30 a § försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus för rovdjuret.
Landskapsregeringens befogenheter enligt 30 b § begränsas alltså enbart av behovet av att upprätthålla en gynnsam bevarandestatus för rovdjuret. Med tanke på att ägaren av tamdjur med stöd av 30 a § har vissa rättigheter, innehåller 30 b § inte tillräckligt grundläggande bestämmelser för att utfärda begränsningar av dessa lagstadgade rättigheter. Därtill förefaller 30 b § problematisk ur konstitutionell synvinkel, eftersom landskapsregeringen bemyndigas att genom beslut avvika från landskapslagens bestämmelser. På dessa grunder anser Högsta domstolen att landskapslagens 30 b § inte uppfyller de ovan nämnda kraven i grundlagen. Landskapslagens 30 b § utgör således behörighetsöverskridning.
Högsta domstolen har i ett flertal utlåtanden tagit ställning till eventuella brott mot Europeiska unionens lagstiftning som upptäcks vid lagstiftningskontrollen och en vedertagen praxis har uppstått i detta hänseende (se t.ex. utlåtandet gällande antagande av landskapslag om tillämpning på Åland av rikets hissäkerhetslag, OH 2017/33, och däri nämnda utlåtanden). Utgångspunkten har varit att ett fördragsbrott innebär ett ingrepp i förhållande till utländska makter. Enligt 27 § 4 punkten självstyrelselagen har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om förhållandet till utländska makter med beaktande av bestämmelserna i 9 och 9 a kap. Stadganden i en landskapslag har förordnats förfalla om det varit uppenbart att de skulle leda till en konflikt mellan unionens lagstiftning och landskapslagstiftning. Den omständigheten att man utgått ifrån att det är påkallat att förordna om att en landskapslag ska förfalla endast då konflikten är uppenbar motiveras av att det i sista hand är EU-domstolen som tolkar gemenskapsrätten och därför också om en lagstiftningsakt i en medlemsstat innebär att staten bryter mot sina förpliktelser enligt grundfördragen.
En ur unionsrättslig synpunkt definitiv tolkning av fördraget kan endast fås genom ett avgörande av EU-domstolen. En bedömning av frågan med hänsyn till landskapets lagstiftningsbehörighet måste emellertid ske på nationell nivå och i den ordning som föreskrivs i 19 § självstyrelselagen. I föreliggande fall ankommer det på Högsta domstolen att på basis av tillbuds stående utredningar utlåta sig över landskapets behörighet även till denna del.
Ur EU-rättslig synvinkel utgör 30 a och 30 b §§ i den föreliggande landskapslagen en helhet. Enligt direktivet 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (habitatdirektivet) är jakt på så kallade stora rovdjur huvudsakligen förbjuden. Det finns möjlighet till vissa undantag enligt artikel 16 i direktivet, förutsatt att det inte finns någon annan lämplig lösning och att undantaget inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de berörda arterna i deras naturliga utbredningsområde. Eftersom man inte enbart på basis av 30 a § kan försäkra sig om möjligheterna att reagera om skyddsjakten försvårar upprätthållandet av denna bevarandestatus, utgör landskapslagen inte en fungerande helhet i avsaknad av landskapslagens 30 b §. Om det inte är möjligt att begränsa skyddsjakten enligt 30 b § är det uppenbart att lagstiftningen leder till en konflikt mellan unionens lagstiftning och landskapslagstiftning.
Även de ändringar som genom den föreliggande landskapslagen gjorts i 47 § samt i 65 § jaktlagen för landskapet Åland hör till samma helhet som rätten till skyddsjakt.”
Högsta domstolen avslutade sitt utlåtande med att konstatera att 30b § i landskapslagen om ändring av jaktlagen för landskapet Åland utgör en behörighetsöverskridning. Men eftersom landskapslagen inte utgör en fungerande helhet i avsaknad av denna bestämmelse, fann högsta domstolen att landskapslagen i dess helhet borde förordnas att förfalla. Republikens president förenade sig med denna ståndpunkt och förordnade således att landskapslagen i sin helhet skulle förfalla.
2. Landskapsregeringens överväganden och förslag
2.1.1 Allmänt
Landskapsregeringen föreslår att jaktlagen ändras med beaktande av vad Republikens president anför i sitt beslut den 5 oktober 2018. Vid sina överväganden om hur en utvidgad skyddsjakt ska regleras framdeles har landskapsregeringen jobbat med olika alternativa modeller.
Den modell som landskapsregeringen finner mest ändamålsenlig är att bestämmelsernas struktur byggs upp på ett annat sätt än i den av lagtinget den 13 juni 2018 antagna landskapslagen om ändring av jaktlagen för landskapet Åland (den äldre lagen). Enligt förslaget skulle de grundläggande bestämmelserna för jakten tas in på lagnivå medan bestämmelser av mer teknisk karaktär lyfts in på förordningsnivå. Strukturen för den föreslagna lagstiftningen skulle därmed mer likna den reglering som för närvarande finns i exempelvis 20 och 28 §§ i jaktlagen.
Landskapsregeringen föreslår att en ny 28a § tas in i jaktlagen som skulle komplettera lagens övriga bestämmelser vad gäller jagandet av vilt. Enligt den nya 28a § skulle jakt få bedrivas på vilt som annars skulle vara fredat eller fridlyst för att förhindra allvarlig skada på egendom eller för att trygga människors hälsa eller säkerhet, om det inte finns någon annan lämplig lösning och jakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de berörda arterna i deras naturliga utbredningsområden. Bestämmelser om vilka viltarter som mer konkret skulle omfattas av den föreslagna jakten skulle enligt förslaget intas på förordningsnivå. Genom den förslagna lydelsen får bestämmelsen i 28a § en ordalydelse som närmare återspeglar formuleringarna i artikel 16.1 punkterna b och c i habitatdirektivet, samtidigt som den begränsade möjligheten till jakt åskådliggörs på ett mer konkret sätt. Bestämmelsen förutsätter samtidigt att landskapsregeringen fortlöpande bedömer huruvida möjligheten att jaga vilt enligt de föreslagna bestämmelserna kan försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos ifrågavarande arters bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Skulle en sådan situation uppstå, dvs. att bevarandestatusen hos en viltart skulle försvåras, förutsätter det föreslagna regelverket att landskapsregeringen omgående genomför förändringar av bestämmelserna på förordningsnivå, så att jaktformen kan avbrytas, samtidigt som viltarten återgår till att vara fredat. Genom en kontinuerlig bevakning av artens bevarandestatus säkerställs att ett ingripande kan göras med god framförhållning, så att förpliktelserna enligt habitatsdirektivet kan tillgodoses.
Vilket vilt som är fridlyst framgår av 14 § i landskapslagen (1998:82) om naturvård. Enligt bestämmelsen är, med undantag för de djurarter som är föremål för jakt enligt jaktlagstiftningen, samtliga vilda däggdjur och fåglar samt dessa fåglars bon och ägg ständigt fridlysta. Den generella fredningen gäller med andra ord inte det vilt som enligt jaktlagen och landskapsförordningen (2006:70) om jakt får jagas.
Om förutsättningarna för jakt enligt den föreslagna paragrafen i övrigt är uppfyllda skulle jakten få bedrivas oberoende av att jakträtten tillkommer någon annan eller om jakt inte annars skulle få bedrivas där. En bestämmelse om detta intas i den nya 28a §.
2.1.2 Förordningsfullmakt
Som berörts ovan innehåller lagförslaget bemyndiganden för landskapsregeringen att utfärda bestämmelser i landskapsförordning. Enligt 21 § i självstyrelselagen kan landskapsregeringen med stöd av ett bemyndigande i landskapslag utfärda landskapsförordningar i angelägenheter som hör till landskapets behörighet. Bestämmelsen i självstyrelselagen förutsätter dock att det genom landskapslag utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen eller självstyrelselagen i övrigt hör till området för lag. Denna begränsning motsvarar begränsningen i 80 § i grundlagen (se även GrUU 19/2002 rd, GrUU 40/2002 rd, GrUU 16/2002 rd). Detta innebär att det tydligt ska framgå hur normgivningsmakten delegeras och vilka områden och vilka angelägenheter delegeringen gäller. Om delegeringen av normgivningsmakten inte uppfyller de krav som grundlagen ställer, står den i strid med 27 § 1 punkten i självstyrelselagen, som hänför stiftande av grundlag och avvikelser från grundlag till rikets behörighet. I så fall utgör ett delegeringsbestämmelse en behörighetsöverskridning.
Enligt 28a § 2 mom. i lagförslaget bemyndigas landskapsregeringen utfärda bestämmelser i landskapsförordning om vilka viltarter som får jagas och under vilka tider på året som jakten för bedrivas. Landskapsregeringen anser det vara motiverat att föreskriva om dessa omständigheter i förordning i och med att det gäller att säkerställa en hållbar jakt utgående från de undantag som habitatdirektivet medger på särskilt skyddsvärda arter. Samtidigt kan jakten organiseras på ett mer ändamålsenligt sätt med möjlighet till förhållandevis snabba åtgärder med att exempelvis begränsa jakten om så skulle krävas. I 28 § 6 mom. intas en kompletterande förordningsfullmakt för den ifrågavarande jaktformen. En tillåtelse till jakt kan gälla vissa områden där jakt får bedrivas samt de medel, arrangemang eller metoder som får tillåtas vid jakten. Landskapsregeringen anser det inte vara tillräckligt att enbart i förordning precisera jakten via angivandet av viltart och jakttid och på så sätt specificera möjligheten till jakt under i lagförslaget i övrigt angivna premisser. Det behövs även till jaktlagen kompletterande bestämmelser som mera konkret anger vilka medel, arrangemang och jaktmetoder som får tillåtas vid jakten, så att upprätthållandet av den skyddsvärda artens bevarandestatus inte försvåras på det sätt som närmare beskrivs i 28a § 1 mom. Ramarna för hur dessa bestämmelser på förordningsnivå ska utformas bestäms också av jaktlagens övriga bestämmelser. Även habitatdirektivets bestämmelser ska iakttas. Samtliga föreslagna delgeringsbestämmelser är mer tekniska än vittsyftande och principiellt viktiga till sin natur, varför den lämpligaste författningsnivån är landskapsförordning. Samtidigt är bemyndigandena noggrant avgränsade, varför bestämmelserna inte heller därför bör anses problematiska i förhållande till 21 § i självstyrelselagen.
2.1.3 Fortlöpande uppföljning
Enligt habitatdirektivet bör medlemsstaterna i syfte att säkerställa en gynnsam bevarandestatus av de arter som är skyddade enligt direktivet inrätta ett system för övervakningen av bevarandestatusen. Habitatdirektivet föreskriver inte uttryckligen en sådan uppföljning. Men genom att kontinuerligt följa upp vilka effekter nyttjandet av undantagen enligt artikel 16 i direktivet ger bör upptäckten av icke förutsedda risker för en art på grund av undantaget kunna säkerställas. Samtidigt kan en sådan uppföljning betraktas som en del av den allmänna övervakningstillsynen enligt artikel 11 i habitatdirektivet. Detta förändrar inte förslaget. Inte heller landskapsregeringens intentioner med en fortlöpande samverkan med riksmyndigheterna för att utvärdera hur situationen för exempelvis de stora rovdjuren utvecklas och hur bevarandestatusen påverkas förändras genom förslaget. Att en fortlöpande uppföljning av arternas bevarandestatus krävs följer även av den föreslagna 28a § 1 mom. Skulle upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus för någon av de arter som jakt tillåts på försvåras måste förändringar i landskapsförordningen omgående göras för att stoppa jakten, så att inte en konflikt med lagens och därmed EU:s bestämmelser uppstår.
2.1.4 Tillsyn
Någon förändring av tillsynsfunktionen föreslås inte, utan tillsynen över jakten kommer även framdeles att utövas enligt 57 § i jaktlagen av landskapsregeringen med bistånd av Ålands polismyndighet. Även gränsbevakningen och edsvurna jaktövervakare kan under vissa förutsättningar ha ett visst tillsynsansvar. Jaktlagen kompletteras dock med bestämmelser om att den som dödat ett vilt med stöd av de föreslagna bestämmelserna i 28a § ska anmäla händelsen till Ålands polismyndighet och snarast möjligt till landskapsregeringen. Det är sedan upp till landskapsregeringen att bedöma hur jakten gått till och om det finns skäl att misstänka ett brott som kan leda till att en polis-anmälan behöver göras. Förslaget till denna del överensstämmer i sak med de bestämmelser som fanns med i lagförslag nr 11/2017-2018. Är gärningen att anse som en brottsbeskrivningsenlig handling ska även rättsstridigheten prövas. Här har domstol således att pröva om gärningsmannen kan undgå straff eller få straffet nedsatt utgående från exempelvis bestämmelserna om nödtillstånd enligt 4 kap. 5 § i strafflagen.
2.1.5 Avslutande kommentarer
De föreslagna ändringarna av bestämmelserna i 47 och 65 §§ överensstämmer i sak med motsvarande bestämmelser i den äldre lagen.
Sammantaget medför förslaget att de brister som funnits vad gäller delegeringsbestämmelser samt problematik av konstitutionell karaktär undanröjs. Någon konflikt torde genom förslaget inte längre kvarstå i förhållande till varken 21 § i självstyrelselagen eller 80 § i grundlagen. Inte heller någon uppenbar konflikt mellan unionens lagstiftning och landskapslagstiftning bör finnas kvar. Huruvida brister i implementeringen av habitatdirektivet trots allt skulle kvarstå prövas detta på sedvanligt sätt i sista hand av EU-domstolen.
Den föreslagna lagen bör träda i kraft så snart som möjligt. I enlighet med 20 § 2 mom. i självstyrelselagen lämnas datumet för ikraftträdande öppet för landskapsregeringen att fatta beslut om.
2.2 Jakt under exceptionella förhållanden
Landskapsregeringen föreslår samtidigt som jaktlagen ändå ändras att jaktlagen även skulle kompletteras med en ny 31a § som skulle möjliggöra jakt under exceptionella förhållanden. Bestämmelsen skulle omfatta fall där vilt orsakar hälsorisker för såväl djur som människor, riskerar spridning av invasiva arter i landskapets fauna, äventyrar den allmänna säkerheten, riskerar att orsaka allvarlig skada på egendom eller riskerar att allvarligt äventyra trafiksäkerheten.
Vad gäller invasiva arter kan nämnas att europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1143/2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter bland annat föreskriver att åtgärder måste vidtas för att förhindra spridning av invasiva arter av unionsbetydelse och för att minimera effekterna på biologisk mångfald som dessa riskerar att förorsaka (se bl.a. artikel 4 och 19). För en effektiv kontroll av invasiva arter krävs snabba åtgärder. Jakträttsliga frågor kan i sådana fall utgöra hinder som kan försvåra genomförandet av beslut om eliminering av dessa. Jakträttsliga frågor kan också omöjliggöra en effektiv kontroll av populationer av invasiva arter eftersom vissa marker då riskerar att utgöra källor från vilka spridning av nya individer kan fortgå.
I sådana fall där en art eller individer av en art riskerar att orsaka allvarlig skada behöver också effektiva åtgärder kunna vidtas för att förhindra fortsatt skada.
För att kunna avvärja de i den föreslagna paragrafen (31a §) beskrivna farorna krävs i samtliga fall snabba och effektiva åtgärder, vilket gör att det inte är ändamålsenligt att utreda jakträttsfrågor eller ingå avtal om rätt att jaga på annans mark. En jakträttsinnehavare som motsätter sig beslut om åtgärder skulle också på ett oproportionellt sätt orsaka skada för ett allt överskuggande allmänintresse eller egendom. Ett sätt för att kunna lösa denna extraordinära situation är att en bestämmelse intas på lagnivå som skulle möjliggöra jakt, oberoende av att jakträtten tillkommer någon annan eller om jakt inte får bedrivas där, i vissa särskilda situationer av särskilt utsedda personer. Denna rätt skulle sedan förenas med ett konkret beslut av landskapsregeringen där det specifikt slås fast vilket vilt som omfattas, vilka jaktmetoder och fångstredskap som får nyttjas, på vilket område som jakten kan bedrivas och under vilken bestämd tid detta får ske.
En motsvarande bestämmelse som den förslagna finns i 19 § i den finländska jaktlagen (FFS 615/1993).
Förslaget medför inga nämnvärda förändringar av förslagets verkningar i förhållande till vad som redan anförts i lagförslaget om akut skyddsjakt på eget initiativ. Beträffande förslagets verkningar hänvisas därför till LF 20/2017-2018.
Landskapsregeringen föreslår att följande lag antas.
L A N D S K A P S L A G
om ändring av jaktlagen för landskapet Åland
I enlighet med lagtingets beslut
ändras 47 § 1 mom. 4 punkten och 65 § 1 mom. 3 punkten jaktlagen (1985:31) för landskapet Åland, av dessa lagrum 47 § 1 mom. 4 punkten sådan den lyder i landskapslagen 2012/13, samt
fogas till lagen nya 28a och 31a §§ som följer:
28a §
Om det inte finns någon annan lämplig lösning och jakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de berörda arterna i deras naturliga utbredningsområde får jakt bedrivas på fredat eller fridlyst vilt för att förhindra allvarlig skada på egendom eller för att trygga människors hälsa eller säkerhet.
Bestämmelser om vilka viltarter som får jagas enligt 1 mom. och vilken tid på året som jakt får bedrivas på ifrågavarande arter utfärdas genom landskapsförordning.
Har ett vilt dödats med stöd av denna paragraf ska den som dödat viltet omedelbart anmäla händelsen till polismyndigheten och snarast möjligt till landskapsregeringen. Viltet får inte flyttas utan medgivande från landskapsregeringen.
Jakt enligt denna paragraf får bedrivas oberoende av att jakträtten på området tillkommer annan eller om jakt inte annars skulle få utövas där.
Vilt som avlivats med stöd av denna paragraf tillfaller landskapsregeringen.
Vid tillämpningen av bestämmelserna i denna paragraf ska även bestämmelserna i rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer iakttas.
Landskapsregeringen kan genom landskapsförordning utfärda närmare bestämmelser om de områden där jakt enligt denna paragraf får bedrivas samt vilka medel, arrangemang eller metoder som får tillåtas vid jakten.
31a §
För att förebygga djursjukdomar eller andra hälsorisker för såväl djur som människor, förhindra invasiva arters spridning i landskapets fauna, trygga den allmänna säkerheten, förhindra allvarliga skador på egendom eller förhindra situationer som allvarligt äventyrar trafiksäkerheten kan landskapsregeringen tillåta att visst vilt får jagas på ett bestämt område, av en viss person och under en bestämd tid samt därvid tillåta användning av i 47 och 50 §§ förbjudna fångstredskap, fångstmetoder eller motordrivna fordon.
Jakt enligt 1 mom. får bedrivas oberoende av att jakträtten på området tillkommer annan eller om jakt inte annars skulle få utövas där.
Vilt som avlivats med stöd av denna paragraf tillfaller landskapsregeringen.
47 §
Vid jakt är det förbjudet att använda följande fångstredskap och fångstmetoder:
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
4) konstgjorda ljuskällor, anordningar för belysning av viltet samt för nattskytte avsedda siktanordningar vilka elektroniskt förstärker eller förändrar bilden, dock får konstgjorda ljuskällor användas vid eftersök av skadat vilt eller vid jakt enligt 28a § samt när belysning får användas enligt 51b §,
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
65 §
Den som
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
3) bedriver i 64 § 1 mom. 1-5 och 7 punkterna avsedd verksamhet i betydande utsträckning eller så att handlingen, med beaktande av de omständigheter i sin helhet som föranlett handlingen och framgår av denna, bör anses grov
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
ska, om strängare straff inte annorstädes är föreskrivet, för jaktbrott dömas till böter eller till fängelse i högst två år samt till jaktförbud under viss tid, minst ett och högst fem år.
Denna lag träder i kraft den
|
Mariehamn den 29 november 2018 |
|
|
L a n t r å d |
Katrin Sjögren |
|
Föredragande minister |
Camilla Gunell |
· Parallelltexter till landskapsregeringens lagförslag nr 6/2018-2019
