|
|
|
||
|
|
LAGFÖRSLAG nr 34/2016-2017 |
||
|
|
Datum |
|
|
|
|
2017-08-24 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|||
|
|
|||
|
|
|||
|
|
|||
Landskapsgaranti för likviditetslån för lantbruksföretagare under år 2017
Landskapsregeringen föreslår att lagtinget antar en landskapslag om landskapsgaranti för likviditetslån för lantbruksföretagare under år 2017. Landskapsgarantin skulle enligt förslaget beviljas sådana lantbruksföretag som har förutsättningar för en kontinuerlig lönsam verksamhet, men som tillfälligt har råkat i ekonomiska svårigheter på grund av förändringar i verksamhetsmiljön. Syftet med landskapsgarantin är att trygga lantbruksföretagens fortsatta verksamhetsförutsättningar och förutsättningarna för den på Åland verksamma livsmedelsindustrin.
Lagförslaget hänför sig till landskapsregeringens förslag till andra tilläggsbudget för år 2017 och avses bli behandlad i samband med den. Avsikten är att den föreslagna lagen ska behandlas som en budgetlag i enlighet med 20 § 3 mom. i självstyrelselagen, så att bestämmelserna snarast kan träda i kraft. En behörighetstvist mellan riket och landskapet kring rättsområdet har försenat genomförandet av ett stödsystem på Åland.
INNEHÅLL
1.2 Meningsskiljaktighet angående behörigheten
1.3 Lagstiftningen i Europeiska unionen
Landskapslag om landskapsgaranti för likviditetslån för lantbruksföretagare under år 2017
L A N D S K A P S L A G om landskapsgaranti för likviditetslån för lantbruksföretagare under år 2017
1.1 Inledande kommentarer
Jordbruksmarknaden har från och med år 2014 drabbats av oväntade störningar som lantbruksföretagarna inte kunnat påverka och som har lett till att producentpriserna har fallit kraftigt. Detta har i sin tur lett till att företagens kortsiktiga likviditet har försvagats, samtidigt som lantbruksföretagen har fått svårigheter att klara av att hantera rörliga kostnader samt arrendeavgifter och amorteringar på skulder.
Denna utveckling medförde att staten införde ett system med statsgaranti för likviditetslån beviljat av bankerna. Bestämmelserna om detta intogs sedermera i lagen om statsborgen för gårdsbruksenheter under åren 2016 och 2017 (FFS 922/2016). Jord- och skogsbruksministeriet meddelade vid framtagande av lagstiftningen att stödformen inte skulle genomföras på Åland med argumentet att stödet var att betrakta som ett strukturstöd och därmed landskapets behörighet. Ålands landskapsregering däremot ansåg, eftersom syftet med stödordningen var att säkra jordbrukarnas likviditet då priserna och därmed inkomsterna skulle sjunka på grund av ogynnsamma marknadsförhållanden, borde vara att betrakta som ett inkomststöd och därmed höra till rikets behörighet.
Landskapsregering valde att föra frågan till avgörande av Högsta domstolen i enlighet med 60 § 2 mom. i självstyrelselagen. Högsta domstolen (HD 2017:48) ansåg, till skillnad mot Ålandsdelegationen (ÅD nr 12/17) att stödordningen var att hänföra till landskapets behörighet. Eftersom rättsområdet konstaterats falla under landskapets behörighet samt det åländska lantbruket bör erhålla motsvarande förutsättningar som rikets lantbruk i detta avseende föreslår landskapsregeringen att en landskapslag om landskapsgarantier för likviditetslån för lantbruksföretagare antas.
Beviljande av garantier för lån för finansiering av projekt eller för likviditetsskäl har inte tillämpats tidigare inom jordbruksområdet på Åland.
Landskapsgarantin är att betrakta som en krisåtgärd för att säkra likviditeten i normalt annars lönsamma lantbruksföretag. Rent allmänt kan landskapsgarantin sägas vara ett åtagande från landskapets sida att överta betalningsskyldigheten för någon annan. I korthet innebär landskapsgarantin således att landskapet tar på sig ett betalningsansvar. Ett ansvar uppstår dock först om och när den egentliga betalningsansvarige inte kan fullgöra sina åtaganden. Garantin har i regel formen av ett privaträttsligt avtal mellan garantigivaren och garantitagaren.
Mot bakgrund av behörighetstvisten med dess utdragna avgörande är det angeläget att lagen träder i kraft så fort som möjligt, så att stödet kan erbjudas gårdar med likviditetsproblem.
1.2 Meningsskiljaktighet angående behörigheten
Enligt 18 § 15 och 18 punkterna i självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om jord- och skogsbruk, styrning av lantbruksproduktionen med iakttagande av ett visst förfarande samt i fråga om tillvaratagande av jordbruks- och skogsmarks produktionsförmåga. Enligt 27 § 15 punkten i självstyrelselagen har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om priset på lantbruks- och fiskeriprodukter samt främjande av export av lantbruksprodukter. Således hör lagstiftning om jord- och skogsbruk nästan helt till landskapets behörighet. Undantagen är inkomst- och prispolitiska frågor, exportskydd, exportfrämjande samt skatter och avgifter.
Utifrån behörighetsfördelningen i självstyrelselagen har riket och landskapet tillämpat en ansvarsfördelning avseende den Europeiska unionens olika stöd samt den nationella finansieringen. Landskapet har ansetts ha behörighet när det gäller strukturpolitiken. Riket har ansetts ha behörighet när det gäller pris- och marknadspolitiken. Detta har medfört att landskapet har ansetts ha behörighet när det gäller strukturstöd och stöd till landsbygdens utveckling. Av de stöd till landsbygdens utveckling som tillämpas i landskapet har landskapet lagstiftningsbehörighet i enlighet med 18 § 10, 15, 17 och 22 punkterna i självstyrelselagen.
I samband med beredningen lagen om statsborgen för gårdsbruksenheter under åren 2016 och 2017 konstaterade jord- och skogsbruksministeriet att eftersom den stödform som skulle regleras i lagen skulle finansieras från gårdsbrukets utvecklingsfond, så skulle lagstiftningsområdet anses tillhöra landskapet. Gårdsbrukets utvecklingsfond är en fond som finansierar strukturella utvecklingsinsatser i Finland. Jord- och skogsbruksministeriet ansåg att de åtgärder som åsyftas i lagen var att anse som sådan verksamhet som avses i 18 § 5 punkten i självstyrelselagen. Av den orsaken skulle rikslagen inte enligt ministeriet bli tillämplig på Åland.
Landskapsregeringen konstaterade å sin sida att insatsens syfte var att utjämna inkomster till lantbruksföretag på grund av omständigheter på marknaden som lantbrukaren inte rår över, vilket skulle betyda att insatsen borde höra till rikets behörighetsansvar. För att få behörigheten i ärendet klarlagd förde landskapsregeringen ärendet till avgörande vid Högsta domstolen med stöd av 60 § 2 mom. i självstyrelselagen.
Vid sin handläggning av ärendet begärde Högsta domstolen in utlåtanden av såväl jord- och skogsbruksministeriet som Ålandsdelegationen. Ministeriet höll fast vid sin tidigare anförda ståndpunkt i ärendet, det vill säga att regleringen var att hänföra till rikets lagstiftningsbehörighet med stöd av 18 § 15 punkten i självstyrelselagen. Ålandsdelegationen konstaterade sammanfattningsvis i sitt utlåtande att den rikslag det är fråga om hänför sig till rättsområdet priset på lantbruks- och fiskeriprodukter, som utgör riksbehörighet enligt 27 § 15 punkten självstyrelselagen. Ålandsdelegationen ansåg därför att rikslagen är tillämplig även på Åland.
I sitt avgörande den 29 juni 2017 konstaterar Högsta domstolen bland annat följande:
”2. Enligt 23 och 30 § självstyrelselagen är förvaltningsbehörigheten i huvudsak fördelad mellan landskapets och rikets myndigheter så att förvaltningen i angelägenheter som hänförts till landskapets lagstiftningsbehörighet ankommer på självstyrelsemyndigheterna och i angelägenheter som faller inom rikets lagstiftningsbehörighet på riksmyndigheterna. I lagrummen har angetts vissa undantag från denna huvudprincip. I vissa fall skall rikets och landskapets myndigheter samarbeta genom samråd eller genom att inhämta utlåtande av den myndighet i landskapet eller riket som berörs av saken.
3. Syftet med lagen om statsborgen för gårdsbruksenheter under åren 2016 och 2017 är enligt dess 1 § att trygga jordbrukets verksamhetsförutsättningar genom att bevilja statsborgen till sådana lantbruksföretagare som har förutsättningar för kontinuerligt lönsam verksamhet, men som tillfälligt har råkat i ekonomiska svårigheter på grund av förändringar i verksamhetsmiljön. Enligt lagens 3 § kan statsborgen i fråga beviljas inom ramen för det maximala belopp som har fastställts för ändamålet i fråga i dispositionsplanen för gårdsbrukets utvecklingsfond. I enlighet med 4 § 1 mom. kan statsborgen beviljas för kredit som en kreditgivare beviljar en lantbruksföretagare för att förbättra likviditeten i den produktionsverksamhet som företagaren bedriver inom jordbruket.
4. Enligt 18 § 15 punkten självstyrelselagen hör jord- och skogsbruk och styrning av lantbruksproduktionen till landskapets lagstiftningsbehörighet, dock så att förhandlingar skall föras med de statsmyndigheter saken gäller innan lagstiftningsåtgärder angående styrning av lantbruksproduktionen vidtas. Priset på lantbruks- och fiskeriprodukter samt främjande av export av lantbruksprodukter utgör riksbehörighet enligt 27 § 15 punkten självstyrelselagen.
5. Av självstyrelselagens förarbeten framgår att huvudregeln är att lagstiftningen om jord- och skogsbruk i sin helhet hör till landskapets behörighetsområde. Undantag utgör de frågor som anges i 27 § 15 punkten självstyrelselagen, alltså priset på lantbruks- och fiskeriprodukter samt främjande av export av lantbruksprodukter (RP 73/1990 rd s. 67). Enligt 27 § 33 punkten samma lag hör också lagstiftningen om förebyggande av införsel av växtförstörare till rikets lagstiftningsbehörighet.
6. Högsta domstolen konstaterar att stadgandet i 27 § 15 punkten självstyrelselagen, enligt vilken lagstiftning som gäller priset på lantbruks- och fiskeriprodukter är riksbehörighet, utgör ett undantag från bestämmelserna i 18 § 15 och 22 punkten i lagen enligt vilka huvudregeln är att jordbruket och styrningen av lantbruksproduktionen samt näringsverksamheten hör till landskapets lagstiftningsbehörighet.
7. Vad gäller det lagstiftningsområde som beskrivits med termen "priset på lantbruks- och fiskeriprodukter" har situationen sedan stiftandet av självstyrelselagen förändrats i grunden: Lantbruksinkomstlagstiftningen har upphävts, några lantbruksinkomstförhandlingar förs inte längre och inte heller fastställs några riktpriser för produkterna.
8. Vidare kan konstateras att föreliggande rikslag har beröringspunkter med investerings- och strukturstöden. De anses utgöra landskapsbehörighet.
9. Högsta domstolen gör bedömningen att statsborgen som det här är fråga om visserligen kan ha en indirekt inverkan på prisen på lantbruksprodukterna, men att det trots detta inte är fråga om lantbruksinkomstlagstiftning. Den säkerhet borgensförbindelserna utgör styr inte och har ingen direkt inverkan på prisen. Den eventuella betydelse borgensarrangemangen har för inkomsten från lantbruket är indirekt.
10. Som ovan nämnts utgör den nämnda riksbehörigheten beträffande prisen ett undantag från huvudregeln enligt vilken lagstiftningen beträffande jord- och skogsbruket och styrning av lantbruksproduktionen hör till landskapets behörighetsområde. Högsta domstolen finner skäl att tolka en bestämmelse om ett specifikt undantag från ett omfattande område som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet strikt så att däri inte inryms sådant som inte får stöd i dess ordalydelse.
11. Utgående från det som anförs ovan anser Högsta domstolen att sådan statsborgen som beviljas enligt den temporära rikslagen inte utgående från formuleringen i 27 § 15 punkten självstyrelselagen eller dess förarbeten kan hänföras till rättsområdet priset på lantbruksprodukter eller främjande av export av lantbruksprodukter i den bemärkelse begreppen har i lagen. De åtgärder rikslagen reglerar är att hänföra till rättsområdet jord- och skogsbruk och styrning av lantbruksproduktionen, som utgör landskapsbehörighet enligt 18 § 15 punkten självstyrelselagen.”
Högsta domstolens beslut var att riksmyndigheterna inte är behöriga att med stöd av lagen om statsborgen för gårdsbruksenheter under åren 2016 och 2017 vidta åtgärder som hänför sig till gårdsbruksenheter i landskapet Åland.
1.3 Lagstiftningen i Europeiska unionen
Landskapsgaranti är i princip en form av stöd, varvid man vid beviljande bör beakta de bestämmelser om statligt stöd inom konkurrenspolitiken på den inre marknaden som grundar sig på fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) och övrig EU-lagstiftning om stöd för jordbruket. Genom medlemstaternas nationella lagstiftning kompletterar man EU-lagstiftning och sätter i kraft olika stödinstrument som bygger på EU-lagstiftningen.
På villkoren för den landskapsgaranti som beviljas tillämpas Europeiska unionens riktlinjer för statligt stöd inom jordbruks- och skogsbrukssektorn och i landsbygdsområden 2014-2020 (2014/C 204/01) eller kommissionens förordning (EU) nr 702/2014 genom vilka vissa kategorier av stöd inom jordbruks- och skogsbrukssektorn och i landsbygdsområdena förklaras förenliga med den inre marknaden enligt artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt eller kommissionens förordning (EU) nr 1408/2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse inom jordbrukssektorn, den så kallade de minimis-förordningen för jordbrukssektorn.
De nämnda riktlinjerna eller kommissionens förordning (EU) nr 702/2014 innehåller inga element som innebär att stöd för att underlätta lantbruksföretagens likviditet, men enligt punkt 30 i riktlinjerna kan Europeiska kommissionen, nedan kommissionen, även godkänna andra stöd direkt med stöd av artikel 107.3 förutsatt att det statliga stödet i fråga följer de gemensamma bedömningsprinciperna som fastställts i riktlinjerna.
Kommissionen meddelade medlemsstaterna år 2016 att tillfälliga finansieringsprogram inom jordbrukssektorn kan godkännas för att lindra de problem som har uppstått på marknaden under år 2016. För att ett sådant finansieringsprogram skulle kunna godkännas ska det uppfylla vissa minimikrav som kommissionen fastställer. Stödet ska riktas till gårdar som har likviditetsproblem, det ska begränsas till stöd som är nödvändigt för att undanröja likviditetsproblem, vara genomsynligt vad gäller stödets beräkningsmodell samt endast beviljas under åren 2016 och 2017. Stöd får inte heller beviljas sådana lantbruksföretag i svårigheter som avses EU:s regelverk om statligt stöd, utan endast till sådana lantbruksföretag som har råkat i tillfälliga likviditetssvårigheter på grund av förändringarna på marknaden.
Kommissionen har emellertid meddelat landskapsregeringen att de speciella omständigheterna gällande krisen inom jordbruksmarknaden inte längre råder och därmed kommer kommissionen inte att utgående från riktlinjerna eller kommissionens förordning (EU) nr 702/2014 att godkänna ytterligare åtgärder för underlättande av lantbruksföretagens likviditet. Det är dock fortsatt möjligt att genomföra motsvarande stödprogram med de minimisförordningen för jordbrukssektorn som grund under förutsättning att grundkraven i de minimis-förordningens villkor följs. Grundkraven handlar om att det totala stödet till enskilda företag inte får överstiga 15.000 euro under en period av tre beskattningsår. Det ackumulerade stödet får inte heller överstiga det i förordningens bilaga fastställda nationella beloppsgränserna. För Finland är beloppet 46.330.000 euro för de tre beskattningsåren. Landskapets andel av detta belopp är nu 0,87 procent, det vill säga 403.071 euro under tre beskattningsår. Stödet för privat avbytarservice enligt landskapslagen (2014:53) om avbytarstöd betalas också ut med de minimi-förordningen för jordbrukssektorn och det är den ackumulerade stödsumman som inte får överstiga 15.000 euro inklusive eventuella riksstöd som betalats på samma grund.
Landsbygdsverket sammanställer en årlig uppföljning över de olika de minimisstöden som också rapporteras till kommissionen. Uppgifter från de åländska utbetalningarna ingår i denna rapportering.
Landskapslagen (2016:29) om finansiering av landsbygdsnäringar reglerar genomförandet av den del av EU:s gemensamma jordbrukspolitik som är att hänföra till landskapets behörighet för programperioden 2014-2020, och de stöd som omfattas av den. Med stöd avses enligt lagen räntestöd, bidrag samt sådana ersättningar som stödmottagare kompenseras med för merkostnader och inkomstbortfall till följd av en verksamhets begränsningar eller till följd av utförda åtaganden. Lagen innehåller inte några bestämmelser om landskapsgaranti.
I landskapslagen (1988:50) om lån, räntestöd och understöd ur landskapets medel samt om landskapsgaranti finns bestämmelser om allmänna villkor för lån, räntestöd och understöd, som beviljas ur landskapets medel, landskapsgaranti samt bestämmelser om handläggningen av dessa. I lagen finns även bestämmelser om övervakning och återkrav av stöd. Lagen är subsidiär och tillämpas inte om det föreskrivs annorlunda i annan lag. Lagen tillämpas inte heller om lagtinget beslutar angående andra villkor vid antagande av budget eller om lagtinget, då landskapsstyrelsen bemyndigas att bevilja landskapsgaranti, uppställer villkor för sådan garanti som avviker från bestämmelserna i lagen. Bestämmelserna om landskapsgaranti i lagens 9 och 10 §§ är av allmän karaktär och gäller inte konkret garantier till lantbruksföretag med likviditetsproblem. För landskapsgaranti krävs enligt lagen betryggande motsäkerhet.
Enligt 50 § i lagtingsordningen (2011:97) för Åland får landskapsregeringen bevilja borgen och garanti endast med lagtingets samtycke.
Den mest akuta krisen inom jordbruksmarknaden är över. Trots det finns det fortfarande lantbruksföretag som har tillfälliga ekonomiska problem till följd av krisen som ytterligare behöver hanteras. Behörighetstvisten kring garantisystemet har gjort att de åländska lantbruksföretagen fått vänta på ett system som skulle kunna lindra deras situation.
Landskapsregeringen föreslår därför att en tillfällig landskapslag om landskapsgaranti för likvidetslån jordbruksföretag under år 2017 antas av lagtinget. Avsikten är att det föreslagna systemet skulle kunna tas i bruk så fort som möjligt i syfte att lindra likviditetsproblemen på de gårdar som aviserat ett stort behov av åtgärden, det vill säga gårdar som hårdast har drabbats av krisen på jordbruksmarknaden och då främst inom mjölkproduktionen. Lagförslaget karaktäriseras av en enkel uppbyggnad i syfte att minimera den administrativa bördan för både sökanden och förvaltningen.
Landskapsgarantierna ska enligt förslaget beviljas för likviditetslån som beviljas av en kreditinrättning. Beloppet av det lån som landskapsgaranti kan beviljas för kan uppgå till 30 procent av det mervärdesskattefria medeltalet av de försäljningsinkomster från jordbruksprodukter samt de jordbruksstöd som jordbruksföretaget har fått under de två senaste åren som föregår året för ansökan, dock högst 110.000 euro och minst 30.000 euro. Landskapsgarantin kan omfatta högst 70 procent av lånebeloppet. Lånetiden kan som längst vara sju år och under den perioden kan kreditinrättningen bevilja två amorteringsfria år. Lånet ska uttryckligen beviljas för att förbättra likviditeten inom jordbruksverksamheten på den sökandes gård.
Lagförslaget är avsett att behandlas som en så kallad budgetlag. Landskapsregeringen anser det viktigt att det stödsystem som föreslås för det åländska jordbruket kan träda i kraft så snart som möjligt, redan innan den lagstiftningskontroll som avses i 19 § i självstyrelselagen är slutförd. Landskapsregeringens förslag till andra tilläggsbudget för år 2017 förutsätter att en landskapslag stiftas för att förverkliga stödsystemet så snabbt som möjligt. Avsikten är att den föreslagna lagen ska träda i kraft vid tidigast möjliga tidpunkt hösten 2017. Med hänvisning till ordalydelsen i 20 § 3 mom. i självstyrelselagen lämnas ikraftträdelsedatumet för lagen dock öppen. I ikraftträdelsebestämmelsen till lagen föreslås att en bestämmelse intas där lagtinget bemyndigar landskapsregeringen att bestämma att lagen helt eller delvis träder i kraft vid en tidpunkt som infaller innan lagstiftningskontrollen är slutförd.
Enligt den föreslagna landskapslagen ska landskapsgarantier kunna beviljas för likviditetslån till lantbruksföretagare som tillfälligt drabbats av likviditetsproblem till följd av de störningar som skett på marknaden. Enligt landskapets förslag till andra tilläggsbudget för 2017 upptas en bevillningsfullmakt till ett värde av 770.000 euro för landskapsgarantier till lantbruksföretagare som har förutsättningar för kontinuerlig lönsam verksamhet, men vilka befinner sig i tillfälliga ekonomiska svårigheter. Fullmakten omfattar garantier till tio lantbruksföretagare om de maximala garantierna beviljas. Överskrids antalet ansökningar minskas det maximala värdet per företag så att bevillningsfullmakten fördelas över antalet ansökningar.
Förslaget har inga väsentliga konsekvenser för miljön annat än att syftet med förslaget är att säkerställa fortsatt lönsam lantbruksproduktion.
Möjligheten att ansöka om landskapsgaranti för likviditetslån kommer att förekomma endast en gång under hösten 2017. Ansökningsförfarande, beredning och beslut kommer att genomföras inom ramen för landskapsregeringens näringsavdelnings förvaltningsområde med befintliga resurser. Förslaget har utöver detta inga organisatoriska verkningar. Förslaget inverkar inte på jämställdheten mellan kvinnor och män.
Landskapet har enligt 18 § 1 och 15 punkten i självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet i fråga om landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter samt jord- och skogsbruk och styrning av lantbruksproduktionen. Enligt 18 § 22 punkten i självstyrelselagen hör näringsverksamheten i huvudsak till landskapets behörighet, vilket medför att näringsutövning liksom stöd till näringslivet på Åland till dessa delar kan regleras i landskapslagstiftning. Även natur- och miljövård är enligt 18 § 10 punkten i självstyrelselagen att hänföra till landskapets lagstiftningsbehörighet.
Till den del bestämmelserna i lagförslaget är att hänföra till rikets lagstiftningsbehörighet har bestämmelserna med stöd av 19 § 3 mom. i självstyrelselagen kunnat intas i landskapslagen för vinnande av enhetlighet och överskådlighet.
Landskapslag om landskapsgaranti för likviditetslån för lantbruksföretagare under år 2017
1 § Lagens syfte. Syftet med de landskapsgarantier som föreslås kunna beviljas med stöd av lagen är att trygga jordbrukets verksamhetsförutsättningar i sådana situationer där lantbruksföretag har råkat i tillfälliga ekonomiska svårigheter på grund av förändringar i jordbrukets verksamhetsmiljö. Förändringarna avser bland annat intäktsminskningar på grund av tillfälliga försämringar i marknadsläget som inte förorsakats av jordbruket. Garantierna ska beviljas till sådana lantbruksföretag som har förutsättningar för en kontinuerligt lönsam verksamhet.
2 § Förhållande till Europeiska unionens lagstiftning. EU:s statstödsregler inom jordbruket begränsar avsevärt möjligheterna till nationella insatser riktade till jordbruksverksamhet. Den landskapsgaranti som lagen är avsedd att omfatta kringskärs av den så kallade de minimis-förordningen för jordbrukssektorn. En hänvisning till förordningen intas i paragrafen.
3 § Bevillningsfullmakt och maximibelopp för landskapsgaranti samt realisering av garantiansvar. Landskapsgarantin beviljas inom ramen för den bevillningsfullmakt som föreslås i andra tilläggsbudget för år 2017. I budgeten föreslås en bevillningsfullmakt om 770 000 euro.
Enligt paragrafen ska på minskning och upphörande av garantiansvar, på betalning av huvudförpliktelse och på regressrätt tillämpas vad som föreskrivs i lagen om borgen och tredjemanspant (FFS 361/1999). Denna allmänna rikslag ska komplettera bestämmelserna i den föreslagna lagen.
4 § Definitioner. I paragrafen definieras centrala begrepp som också avgränsar lagens tillämpningsområde till aktivt jordbruk i förvärvssyfte. I paragrafen definieras också kreditgivare, en definition som överensstämmer med den i till exempel landskapslagen (2006:71) om studiestöd.
5 § Stödmottagare. Landskapsgarantin kan beviljas till lantbruksföretagare som bedriver näring på sitt lantbruksföretag samt uppfyller kommissionens definition på mikroföretag eller små- och medelstort företag. Detta innebär att företagen får ha ett maximalt antal anställda om 250 stycken och en omsättning som inte överstiger 50 miljoner euro. På Åland finns idag inga lantbruksföretag som inte ingår i nämnda kategorier, men statstödsreglerna kräver ändå en reglering.
Kraven i artikel 4.6 a i de minimis-förordningen för jordbrukssektorn innebär att företaget inte har försatts i kollektiv insolvensförarande och inte uppfyller de villkor som fastställts i den nationella lagstiftningen i fråga om försättande i kollektivt insolvensförfarande på borgenärens begäran. I praktiken innebär det att ett företag ska kunna försättas i konkurs eller undergå företagssanering.
6 § Kredit som landskapsgaranti beviljas för. Enligt paragrafen kan en kredit beviljas av kreditgivaren först efter att landskapsregeringen har fattat ett beslut om godkännande av landskapsgarantin.
Eftersom garantin gäller ett likviditetslån för att hantera en likviditetskris orsakat av minskade intäkter på grund av fallande producentpriser ska krediten kopplas till företagets omsättning för föregående år så att den maximala lånemängden är 30 procent av det mervärdesskattefria medeltalet av lantbruksföretagets sammanräknade belopp av försäljningsinkomster från jordbruksprodukter samt stöd.
Vid bedömningen av lånebeloppet är det möjligt att beakta kalkylerade effekter av genomförda investeringar om effekten av dessa inte slagit ut under de två år som föregår året för ansökan om landskapsgaranti.
Lånebeloppen som garantin kan beviljas för får vara högst 110.000 euro och minst 30.000 euro. Detta betyder att lantbruksföretagets minimiomsättning för att berättiga till stöd ska vara minst 100.000 euro. Lånetiden får vara högst sju år. Under denna period kan kreditgivare bevilja högst två amorteringsfria år, om det fordras på grund av garantitagarens tillfälliga ekonomiska svårigheter.
7 § Krav på lönsam verksamhet. Landskapsgarantin ska beviljas till företag som hamnat i tillfälliga ekonomiska och likvida problem. Garantin ska inte beviljas till företag som riskerar konkurs eller insolvensförfarande. Den som ansöker om landskapsgaranti måste därför i sin ansökan påvisa att jordbruket framdeles har förutsättningar att vara kontinuerligt lönsam, genom tillhandhållande av en likviditetskalkyl för den framtida verksamheten.
8 § Ansökan om garanti för likviditetslån. Ansökan om garantin görs på en blankett som landskapsregeringen fastställer. Genom kravet att använda en fastställd blankett främjas att sökande får behövlig information om vilka uppgifter som ska lämnas i en ansökan. Detta är samtidigt ägnat att underlätta ansökningarnas handläggning hos landskapsregeringen. Till ansökan de ska handlingar fogas som krävs för att landskapsregeringen ska kunna behandla och avgöra ansökan. Dessa handlingar utgörs av ett kreditlöfte från kreditgivaren, två års skattedeklarationer, kreditsaldo över utestående krediter samt en likviditetskalkyl som förutom att påvisa förutsättningar för långsiktig lönsamhet också ska motivera storleken av likviditetslånet. Till ansökan ska också fogas en utredning över om och vilka de minimistöd sökanden tidigare har beviljats och vilka belopp det har handlar om. Detta görs för att förvaltningen ska kunna kontrollera de maximala stödnivåerna som regleras i de minimis-förordningen för jordbrukssektorn.
Allmänna bestämmelser om hur en handling sänds till en myndighet och hur ett förvaltningsärende inleds finns i 4 kap. i förvaltningslagen (2008:9) för landskapet Åland.
Avsikten är att landskapsgarantisystemet ska genomföras i skyndsam ordning genom en budgetlag och en ansökningstid som ska anpassas till detta.
9 § Beloppet som landskapsgarantin omfattar samt det stöd som ingår i garantin. Landskapsgarantin för en kredit får under lånetiden uppgå till högst 70 procent av lånebeloppet eller högst 77.000 euro per företag. Om antalet ansökningar överskrider det totala beloppet för den i landskapets budget fastställda bevillningsfullmakten sänks maximigränsen från 70 procent till en sådan nivå att maximibeloppet för bevillningsfullmakten respekteras. Görs en sådan sänkning ska de sökande samt deras respektive kreditgivare informeras så att de har möjlighet att anpassa lånebeloppet därefter.
Beloppet av det stöd som ingår i landskapsgaranti får inte överstiga den fastställda gränsen i de minimis-förordningen för jordbrukssektorn om 15.000 euro ackumulerat med eventuellt övriga de minimis-stöd som gården erhållit. Vid uträkning av stödet utgår landskapsregeringen från en metod för uträkning av bruttobidragsekvivalent som närmare beskrivs i de minimis-förordningen för jordbrukssektorn. Den avgift som enligt 10 § uppbärs för erhållande av landskapsgarantin avräknas från stödbeloppet.
10 § Avgifter för landskapsgaranti. Enligt paragrafens 1 mom. föreslås att en avgift om 200 euro tas ut från garantitagaren för beviljande av landskapsgarantin. Avgiften uppbärs för att bidra till de administrativa kostnader som genomförandet av garantisystemet medför.
Enligt paragrafens 2 mom. uppbärs dessutom halvårsvis i efterskott en avgift som är 0,75 procent av det belopp som vid respektive tidpunkt återstår av garantin.
I paragrafens 3 mom. ingår en bestämmelse om möjligheten att driva in avgifter som inte har betalats inom utsatt tid. I bestämmelsen hänvisas till lagen om verkställighet av skatter och avgifter (FFS 706/2007). Bestämmelsen är att hänföra till utsökningsväsendet, men har med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen kunnat intas i landskapslagen.
11 § Skyldighet att lämna uppgifter. I paragrafen intas allmänna bestämmelser om garantitagarens och kreditgivarens upplysningsskyldighet i fråga om uppgifter som landskapsregeringen behöver få tillgång till. Kravet att meddela ändrade förhållanden är ägnat att trygga att landskapsgarantin används enligt det syfte systemet är avsett för.
12 § Inspektion. I paragrafen intas sedvanliga bestämmelser om inspektion och inspektionsrätt. Inspektion får dock inte utföras i lokaler och utrymmen som omfattas av hemfriden. Kompletterande bestämmelser om inspektion finns bland annat i 34 § i förvaltningslagen för landskapet Åland.
13 § Annan lagstiftning. Paragrafen innehåller information om annan landskapslagstiftning som har särskild betydelse för den föreslagna lagen. Allmänna förvaltningsrättsliga bestämmelser finns dessutom i bland annat landskapslagen (1977:72) om allmänna handlingars offentlighet och landskapslagen (2007:88) om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen.
14 § Sekretess. I paragrafen finns ett undantag från grundläggande sekretessbestämmelser i landskapslagen om allmänna handlingars offentlighet. Landskapsregeringen har således utan hinder av offentlighetslagstiftningens huvudbestämmelser rätt att lämna uppgifter till jord- och skogsbruksministeriet, för vidarebefordran till vederbörande institution inom den Europeiska unionen, om det behövs för tillsynen och uppföljningen av att unionens bestämmelser har iakttagits vid unionens medfinansiering.
Dessutom finns en för sekretess viktig bestämmelse i 17 § i tjänstemannalagen (1987:61) för landskapet Åland. Där framgår att en tjänsteman inte får utnyttja eller olovligen yppa sådan omständighet som kommit till hans eller hennes kännedom i tjänsten och som enligt särskilda bestämmelser ska hemlighållas eller som gäller annans hälsotillstånd eller som på grund av saken beskaffenhet annars uppenbarligen inte får yppas.
15 § Rättelse och besvär. I 8 kap. förvaltningslagen för landskapet Åland finns grundläggande bestämmelser om rättelse av beslut på myndighetens initiativ och på en parts begäran, så kallad självrättelse. I paragrafen kompletteras dessa bestämmelser med en bestämmelse om rättelseyrkande.
I 25 § i självstyrelselagen finns bestämmelser om besvär över lagligheten av landskapsregeringens beslut.
16 § Ikraftträdande. Avsikten är att lagen ska antas som en så kallad budgetlag, om vilket föreskrivs i 20 § 3 mom. i självstyrelselagen. Landskapsregeringen avser att besluta om lagens ikraftträdande vid en tidpunkt snarast efter lagtingets beslut eftersom det är angeläget i förhållande till lagens syfte att de åtgärder som lagen ger möjlighet till genomförs så fort som möjligt. Det kan också konstateras att det rättsområde som den föreslagna lagen avser att reglera ur ett behörighetsperspektiv granskats noggrant i och med prövningen av Högsta domstolen. Avsikten är således att den föreslagna lagen ska träda i kraft vid tidigast möjliga tidpunkt hösten 2017.
Landskapsregeringen föreslår att följande lag antas.
L A N D S K A P S L A G
om landskapsgaranti för likviditetslån för lantbruksföretagare under år
2017
I enlighet med lagtingets beslut föreskrivs:
1 §
Lagens syfte
Syftet med denna lag är att trygga jordbrukets verksamhetsförutsättningar genom att bevilja en landskapsgaranti till sådana lantbruksföretagare som har förutsättningar för kontinuerligt lönsam verksamhet, men som tillfälligt har råkat i ekonomiska svårigheter på grund av förändringar i verksamhetsmiljön vad gäller jordbruket.
2 §
Förhållande till Europeiska unionens lagstiftning
Vid beviljande av landskapsgaranti enligt denna lag tillämpas kommissionens förordning (EU) nr 1408/2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse inom jordbrukssektorn, nedan de minimis-förordningen för jordbrukssektorn, om inte något annat följer av Europeiska kommissionens beslut om godkännande av statligt stöd.
3 §
Bevillningsfullmakt och maximibelopp för landskapsgaranti samt realisering av garantiansvar
Landskapsgarantin kan beviljas inom ramen för det maximala belopp som har fastställts i landskapets budget.
Landskapsregeringen svarar för landskapets intressebevakning i fråga om garantiansvaret och regressrätten. De garantier som realiseras ska betalas från landskapets budget och ersättningar som återfås enligt regressrätten ska återföras till landskapets kassa.
Utöver vad som i denna lag föreskrivs tillämpas på landskapsgarantin vad som föreskrivs i lagen om borgen och tredjemanspant (FFS 361/1999).
4 §
Definitioner
Vid tillämpningen av denna lag är innebörden av följande termer och begrepp denna:
1) Jordbruk är i landskapet bedriven odling av åkergrödor, växthusproduktion, trädgårdsodling, odling av grönsaker på friland, odling av frukt och bär, biodling samt annan produktionsverksamhet av produkter som anges i bilaga 1 till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
2) Jordbrukare är den som aktivt i förvärvssyfte bedriver jordbruk i landskapet.
3) Lantbruk är jord och skogbruk som bedrivs i förvärvssyfte samt i företaget bedriven kompletterande näringsverksamhet.
4) Kreditgivare är penninginrättningar, fonder, sammanslutningar och andra inrättningar vilkas verksamhet omfattar beviljande av lån mot borgen.
5 §
Stödmottagare
Landskapsgarantin kan beviljas fysiska personer och privaträttsliga sammanslutningar som bedriver jordbruk som näring.
Landskapsgarantin kan beviljas till mikroföretag samt små och medelstora företag enligt den definition som avses i kommissionens rekommendation 2003/361/EG om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag.
Bestämmelser om vilka förutsättningar den som beviljas garanti ska uppfylla regleras i artikel 4.6 led a i de minimis-förordningen för jordbrukssektorn. Landskapsgaranti beviljas inte en sökande som med stöd av ett beslut av Europeiska kommissionen återkrävs på olagligt stöd eller stöd som är oförenligt med den inre marknaden.
6 §
Kredit som landskapsgaranti beviljas för
Landskapsgaranti kan beviljas av landskapsregeringen för en kredit som en kreditgivare beviljar till en lantbruksföretagare för att förbättra likviditeten i den produktionsverksamhet som företagaren bedriver inom jordbruket.
Den kredit som garantin gäller kan beviljas av kreditgivaren efter att beslutet om godkännandet av landskapsgaranti har fattats.
Beloppet av den kredit som garantin beviljas för får uppgå till högst 30 procent av det mervärdesskattefria medeltalet av det sammanräknade beloppet av de försäljningsinkomster från jordbruksprodukter och de jordbruksstöd som lantbruksföretagaren fått under de två år som föregår året för ansökan om landskapsgaranti, men beloppet kan vara högst 110.000 euro och minst 30.000 euro. Maximibeloppet av den kredit som garantin gäller får dock grunda sig på företagets kalkylerade omsättning, om jordbrukaren har genomfört en produktiv investering som ökar beloppet av försäljningsinkomsterna från jordbruksprodukter samt av jordbruksstöden, men som ännu inte har inverkat på företagets omsättning under de två år som föregår året för ansökan om landskapsgarantin.
Lånetiden för den kredit som landskapsgarantin beviljats för får vara högst sju år, varav kreditgivaren kan bevilja uppskov med amorteringarna för sammanlagt högst två år, om det behövs på grund av garantitagarens tillfälliga ekonomiska svårigheter.
7 §
Krav på lönsam verksamhet
För att kunna beviljas en landskapsgaranti enligt denna lag måste produktionsverksamheten inom jordbruket hos den som erhåller garantin ha förutsättningar att vara kontinuerligt lönsam.
8 §
Ansökan om garanti för likviditetslån
Ansökan om landskapsgaranti görs på en blankett som fastställts av landskapsregeringen. Landskapsregeringen fattar också beslut om vilka handlingar, utredningar och planer som ska fogas till ansökan för bedömningen av förutsättningarna för beviljande av landskapsgarantin. Landskapsregeringen kan besluta att en ansökan kan få göras elektroniskt.
En ansökan om landskapsgaranti ska lämnas in till landskapsregeringen inom den ansökningstid som landskapsregeringen har bestämt. Om en ansökan och till den hörande handlingar har sänts per post genom brev anses ansökan ha lämnats in i tid om den har poststämplats senast den sista dagen för ansökan.
En förbindelse om landskapsgaranti är inte bindande för landskapet om krediten inte har lyfts inom ett år efter det att garantin beviljades. Landskapsgarantin börjar gälla när det lån som garantin beviljats för eller lånets första rat har lyfts.
Om uppgifter i en ansökan ändras på grund av en överföring av en verksamhet till en ny ägare eller nyttjanderättsinnehavare ska landskapsregeringen beakta detta inom ramen för komplettering av handlingar enligt förvaltningslagen (2008:9) för landskapet Åland.
Landskapsregeringen kan meddela närmare föreskrifter om de blanketter som ska användas vid ansökan, de bilagor som ska ingå i ansökan, det sätt planerna och utredningarna ska presenteras och de förfaranden som ska iakttas vid ansökan.
9 §
Beloppet som landskapsgarantin omfattar samt det stöd som ingår i garantin
Landskapsgaranti för en kredit får under lånetiden uppgå till högst 70 procent av det utestående kreditbeloppet och till högst 77.000 euro för varje lantbruksföretagare.
Beloppet av ett stöd som beviljas per lantbruksföretagare enligt de minimis-förordningen för jordbrukssektorn får inte under någon period på tre skatteår överskrida 15.000 euro.
Vid uträkningen av beloppet av det stöd som ingår i garantin används den beräkningsmetod som avses i de minimis-förordningen för jordbrukssektorn. Avgifter som uppbärs enligt 10 § avdras från beloppet av det stöd som ingår i landskapsgarantin.
10 §
Avgifter för landskapsgaranti
För beviljande av landskapsgaranti för likviditetslån uttas en avgift om 200 euro hos garantitagaren.
Dessutom uttas två gånger per år en avgift om 0,75 procent av återstoden av det belopp som vid respektive tidpunkt återstår av garantin.
Avgift som uppbärs med stöd av denna lag får utan dom eller beslut utsökas hos garantitagaren enligt bestämmelserna i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (FFS 706/2007).
11 §
Skyldighet att lämna uppgifter
Garantitagaren och kreditgivaren är skyldig att utan dröjsmål skriftligen meddela sådana förändringar som gäller garantitagarens ekonomiska ställning eller lån som stöds och som kan påverka den beviljade garantin.
12 §
Inspektion
Landskapsregeringen har rätt att genomföra inspektioner för prövning av en ansökan om landskapsgaranti och vid tillsyn. Inspektion hos en sökande kan ske för att utreda förutsättningarna för att bevilja en landskapsgaranti.
En sökande eller en garantitagare är vid inspektion skyldig att bistå landskapets tjänsteman samt att utan rätt till ersättning på tjänstemannens begäran framlägga för tillsynen behövlig bokföring och andra behövliga handlingar. Med handlingar avses också uppgifter som har framställts eller lagrats med hjälp av automatisk databehandling eller på annat sätt. I den omfattning som tillsynen förutsätter det så kan en inspektion avse husdjursbyggnader, odlingar, produktions- och förädlingsanläggningar, lager samt försäljnings- och marknadsföringsutrymmen.
En inspektion kan i den omfattning som en prövning av ansökan eller tillsyn kräver det omfatta byggnader, lokaler, omständigheter, informationssystem och handlingar som är betydelsefulla med hänsyn till berörd åtgärd. En inspektion får dock inte utföras i lokaler och utrymmen som till skydd för privatlivet omfattas av hemfrid.
13 §
Annan lagstiftning
Om inte annat särskilt föreskrivs i denna lag finns bestämmelser om förfarandet i förvaltningsärenden i förvaltningslagen för landskapet Åland samt allmänna villkor för stöd i landskapslagen (1988:50) om lån, räntestöd och understöd ur landskapets medel samt om landskapsgaranti.
14 §
Sekretess
I landskapslagen (1977:72) om allmänna handlingars offentlighet finns bestämmelser om offentlighet och om sekretess i allmänna handlingar.
Utan hinder av bestämmelserna om tystnadsplikt har landskapsregeringen rätt att till en behörig riksmyndighet lämna sekretessbelagda uppgifter för vidarebefordran till berörd institution inom den Europeiska unionen, om det behövs för tillsynen och uppföljningen av att den Europeiska unionens bestämmelser har iakttagits vid den Europeiska unionens medfinansiering.
15 §
Rättelse och besvär
En sakägare som är missnöjd med ett beslut som landskapsregeringen har fattat med stöd av denna lag kan inom 21 dagar, räknat från den dag beslutet delgavs vederbörande, skriftligen begära rättelse hos landskapsregeringen. Av ett rättelseyrkandet ska det framgå vilket beslut som önskas rättat och de omständigheter som rättelseyrkandet grundar sig på.
Beslut som landskapsregeringen fattat med anledning av ett rättelseyrkande får överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen.
16 §
Ikraftträdande
Lagtinget bemyndigar landskapsregeringen att bestämma att denna lag helt eller delvis ska träda i kraft i den ordning som föreskrivs i 20 § 3 mom. i självstyrelselagen.
Denna lag träder i kraft den
Mariehamn den 24 augusti 2017
|
L a n t r å d |
Katrin Sjögren |
|
Föredragande minister |
Mats Perämaa |
