NRB0120092010-bilaga 1

Herr president! Det är precis som statsminister Löfven sade att Sverige tar emot många, många människor på flykt. Det gör ni på ett beundransvärt sätt samtidigt som det är människor som har mycket traumatiska upplevelser med sig. Jag har förstått att det kan ta mer än upp till ett år kanske innan man kan träffa psykologer och terapeuter och får en möjlighet att bearbeta de här upplevelserna. Jag har också förstått att många ungdomar i Sverige lika väl som på Åland mår dåligt och psykisk ohälsa breder ut sig. Därför undrar jag: Räcker resurserna till och om inte resurserna räcker till, vad funderar man på att göra från svensk sida?

Statsminister Stefan Löfven, replik

Återigen kommer vi till frågan om Nato. Jag redogjorde för detta. Den hållning vi har är att vi på bästa sätt ska se till att skapa trygghet och säkerhet i vårt närområde, för landets egen integritet och för att bidra till fred och säkerhet globalt. Som jag sa är jag övertygad om att det inte är tvära kast i säkerhets- och försvarspolitiken som bidrar till mer säkerhet, utan det är stabilitet. Däremot måste vi anpassa oss till nya förhållanden, och därför pekade jag på en rad samarbeten som vi utvecklar och kommer att utveckla. Ett av de partier i Sveriges riksdag som vill vara med i Nato säger också att det krävs en bred enighet i Sverige; det är inget man avgör med en liten majoritet i Sveriges riksdag. Man säger också att det är viktigt att Sverige och Finland gör det tillsammans. Sverige och Finland är överens om att vi vill utöka samarbetet mellan våra länder och de andra samarbeten som vi ingår i. Så är det med det.

När det gäller yrkesutbildade unga finns det säkert möjligheter att utöka samarbetet med mobilitet. Det finns ju olika regler, ersättningar och andra saker som då behöver hanteras. Det är viktigt att vi alla satsar på att ge ungdomar en utbildning. I första hand är det självklart landets ansvar. Vi har en strategi för att se till att alla unga får en gymnasieutbildning i Sverige, för vi vet att unga utan gymnasieutbildning har en mycket högre arbetslöshet än de som har en gymnasieutbildning.

Låt oss hjälpas åt att åstadkomma detta. Det kan man säkert göra genom att ha lärlingar, inte minst med parternas bistånd.

När det gäller läget i Sverige och vad jag säger till människor som är oroliga vill jag säga att det är självklart att jag förstår dem. Det här är inte lätt. Men det finns 60 miljoner människor på flykt i världen. 20 miljoner av dessa är utanför sitt eget land. Jag kan inte bara sudda bort detta och säga: Låt oss vara trygga i Sverige. De finns där, och de är våra medmänniskor. Därför är det så viktigt att vi ser det så och att vi hjälps åt, för det är bara tillsammans som vi klarar detta, och då talar jag inte bara om Norden utan om EU, och i grund och botten är detta en global fråga. Det är en internationell fråga, och vi måste hjälpas åt för att klara den. Men vi ska göra det bästa möjliga i den här situationen.

Då kommer jag till frågan hur jag kan se detta som en tillgång. Låt mig förklarta. Sverige har genom åren tagit emot människor som kommer från forna Jugoslavien, Italien och Grekland. På 1970-talet tog vi emot många flyktingar från Chile, Argentina och Uruguay. När det blev ordning och reda i deras länder åkte några av dem hem, men andra stannade kvar i Sverige.

Min fråga är: Är det en tillgång eller en belastning att vi har människor som bor i Sverige som har kännedom om länder som Chile, Uruguay och Argentina? Det finns människor som har åkt till dessa länder som kan Sverige. Är det en fördel eller en nackdel i en global ekonomi? Det är en stor fördel.

När Jugoslavien var det många därifrån som åkte till Sverige. Det är en stor fördel för oss nu. Vi har nu dessa människor i regeringen. De sitter nu i Sveriges regering. Det är en stor tillgång för vårt land. En dag måste också den här konflikten lösa sig. Sverige behöver människor som kommer in i vårt land, för får vi inte det riskerar vi att inte klara den generationsväxling som kommer. Vi klarar inte den demografiska utvecklingen. Vi behöver fler människor i vårt land.

Den stora uppgiften just nu är att se till att de människor som kommer till vårt land får ge det bidrag till det svenska samhället som de vill, på bästa sätt. Därmed är inte sagt att det bara löser sig självt. Detta är den svåra balansgången. I grund och är detta en tillgång, men att Sverige får 160 000 människor på ett år motsvarar för hela EU 8 miljoner. Jag ska vara ärlig och säga att den ansträngningen är väldigt tuff. Vi ska inte ljuga för folk och säga något annat än sanningen. I grund och botten är det bra, men det är en stor ansträngning, och alla EU:s medlemsländer måste hjälpas åt.

Det finns självfallet många människor som är i trauma, men långtifrån alla är det. Jag träffar ganska många ensamkommande barn och ungdomar. Jag frågade dem vad de tänkte sig för framtid i Sverige. Ja, sa en av dem, jag kan tänka mig att efterträda dig som statsminister! En annan ville bli verkställande direktör. En tredje hade framtiden klar för sig: Han ville syssla med it och data. Det är alltså långt ifrån alla som är traumatiserade, och då får vi inte göra dem traumatiserade. Men de som är i trauma måste ha hjälp, precis som de som är i psykisk ohälsa och som har levat länge i Sverige. Det ligger på sjukvården, och det råder inget tvivel om att också ansträngningen för sjukvården kommer att öka, liksom för skolorna. Därför tillför vi nu mer resurser till sjukvården och skolorna, så att vi kan hantera situationen.

Sedan kommer jag till frågan om att värna asylrätten. Ingen som söker bättre livsvillkor kan söka asyl, eller rättare: De kan söka asyl, men de får den sannolikt inte beviljad. Detta kan jag säga utan att göra övergrepp på myndighetsutövningen. De regler som finns tar upp flyktingar och ytterligare två grupper av skyddsbehövande, nämligen de som är personligen hotade och de som flyr från krig, och en tredje grupp med ”annat skyddsskäl”, och där avgör myndigheten. Men självklart har vi inte tänkt att bara man vill ha bättre livsvillkor ska man komma till Sverige och söka asyl. Det är inte så lagstiftningen ser ut, och jag hoppas att ingen har tänkt föreslå det heller.

När det gäller att stoppa krigen måste vi alla göra vårt. Jag tror definitivt att Norden med en gemensam röst också kan göra mer. De som är huvudansvariga i detta är USA och Ryssland. Sedan är det Saudiarabien, Iran och de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet liksom hela säkerhetsrådet. Men vi måste börja med Ryssland och USA, som är huvudaktörerna. De måste sätta sig ned och påbörja samtal som ska leda till fredsförhandlingar och ett stopp på detta vansinne.

Kriget är nu inne på sitt femte år. Jag såg i morse ett program på BBC om Aleppo. Aleppo är i ruiner. Det finns nästan inget kvar av staden. Ändå finns det nu några, jag tror att det var i Ungern, som sitter och skissar på hur Aleppo skulle kunna byggas upp igen. Här finns det både förtvivlan i ett fruktansvärt nuläge och samtidigt det kanske viktigaste av allt, nämligen framtidshopp – hopp och tro på att det går att komma till rätta med detta problem.

Norden och EU har en viktig uppgift: Tryck på, ligg på, gör allt! Ni som är aktiva i civilorganisationer och politiska partier, gör allt för att bilda opinion: Vi måste få slut på detta krig, detta vansinne! Det får inte fortgå längre!

Frågan om en politisk lösning när det gäller IS är mycket legitim. Problemet i detta är att vi har två olika dimensioner. Den ena är det den rent politiska, mellan Asadregimen och oppositionen. Där finns det bara en politisk lösning, och det är därför dialogen måste till. Men när det gäller IS är det självklart riktigt att inga förhandlingar kommer att vara aktuella, för det är inte så de arbetar. Där måste det till handfasthet och militär styrka. Men den politiska konflikten i Syrien, som har helt andra förtecken, har bara en politisk lösning.

3. Ett gränslöst Norden

Lagtingsledamot Anders Eriksson, (ÅF) huvudinlägg

Fru president! Jag pratar på mittengruppens vägnar, och vi tycker att det på många områden skulle finnas ett mervärde i en starkare union i Norden. Låt mig nämna ett par exempel. För enskilda medborgare kommer Norden utan gränser att ge långt större rättigheter och möjligheter i fråga om arbete och studier. Vi tror också att en nordisk förbundsstat kunde gå i bräschen för utvecklingen av ett bärkraftigt samhälle. Det kan också sparas betydande resurser på att reducera det dubbelarbete som görs i många av våra nordiska länder i dag.

Med mer gemensamma regelverk och färre gränshinder kommer näringslivet i en nordisk förbundsstat att ha bättre villkor. En samordnad forskningspolitik kommer att stärka Norden som en föregångsregion inom forskning och innovation. Ett Norden utan gränser skulle också stärka kulturlivet. Ett nordiskt förbund skulle ha ett helt annat internationellt inflytande än vad Norden har i dag. Det skulle komma att utgöra världens tionde största ekonomi som sträcker sig från Thule i väst till Karelen i öst. Norden skulle vara en aktör att räkna med på ett helt annat sätt ute i världen än i dag.

I likhet med föregående talare så tycker också vi att det vore intressant om man kunde utarbeta ett konkret förslag om hur en nordisk förbundsstats statsförbund skulle fungera. Vi vill understyrka att en debatt som baserar sig på tydliga förslag kunde bana väg för en utveckling av de konstitutionella frågorna i Norden. Vår övertygelse är att en sådan framtidsorienterad debatt skulle vitalisera den politiska debatten i hela Norden, någonting som är helt nödvändigt.

Till sist vill jag säga att det är viktigt att de som är skeptiska noterar att det aldrig har varit någon revolution som förespråkarna för det här förslaget har stått bakom utan enbart föreslagit ett sätt att vitalisera den konstitutionella debatten i Norden, någonting som är synnerligen aktuellt och viktigt.

Lagtingsledamot Christian Beijar, (ÅS) huvudinlägg

Fru president! Jag har under mina år i Nordiska rådet många gånger insett nyttan av ett starkare och tydligare nordiskt samarbete. Tanken om en nordisk förbundsstat är inte ny. Den har kommit upp i många sammanhang. Nu senast var det Gunnar Wettergren som väckte tanken i en publikation om en nordisk förbundsstat. Före honom har tanken aktualiserats många gånger bland annat från åländskt håll.

Det finns på många områden stora perspektiv och mervärde i vad en starkare nordisk enhet kunde åstadkomma till gagn för alla medborgare i Norden.

Vi vidhåller att det vore intressant om ett mer konkret förslag utarbetades gällande hur en nordisk förbundsstats/statsförbund och olika former av fördjupat regionalt samarbete skulle kunna fungera i praktiken, till exempel i relation till de åtta nordiska nationella parlamenten.

Ett sådant förslag kunde sedan ligga till grund för en faktisk politisk debatt, inte bara i Nordiska rådet utan även i parlamenten. Vi anser att den debatt som baserar sig på tydliga förslag kunde bana väg för en utveckling av de konstitutionella frågorna i Norden. Vår övertygelse är också att en sådan framtidsorienterad debatt skulle vitalisera den politiska debatten i hela Norden

Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag tillsammans med Anders Eriksson, ånyo till skillnad från presidiet,

att Nordiska rådet rekommenderar Nordiska ministerrådet att tillsätta en expertgrupp från exempelvis nordiska universitetsmiljön för att göra nödvändiga utredningar som kunde utarbeta förslag på olika modeller till hur en nordisk förbundsstat och olika former av fördjupat regionalt samarbete konstitutionellt skulle se ut och kunde samverka med de regionala parlamenten,

att Nordiska ministerrådet tillställer Nordiska rådet det ovannämnda,

att de nordiska sammarbetsministrarna koordinerar processen,

att Nordiska rådet utser en kommitté bestående av medlemmar av Nordiska rådet som följer processen.

8. Ett hållbart Norden

Anders Eriksson (ÅF) Huvudinlägg

Relaterande till: Utvalgsforslag om Nordisk pant- og retursystem

Herr president! I likhet med Susanne Svensson kan jag säga att Thomas Finnborg uttryckte sig väldigt väl. Jag kunde bara ha sagt att jag understödjer det, det är mycket bra. Jag vill ändå tillägga att det här är ett allvarligt miljöproblem. Det är ett ärende där man kan spara energi, ett ärende där det finns en samhällsekonomisk vinst. Det här är en klassisk Nordiska råds evighetsfråga som håller på i det oändliga.

För fyra år sedan hade miljö- och naturresursutskottet sitt sommarmöte på Åland, och vi skålade och var glada för att vi äntligen hade löst någonting konkret, nu fick vi någonting på plats och kan lägga saken till handlingarna. Men fortfarande står vi här och diskuterar saken. Det som har varit lite deprimerande när det gäller det ärendet är att miljöministrarna av alla ministrar gång på gång har sagt nej. Man har motiverat det med att det inte är samhällsekonomiskt lönsamt, det lönar sig inte, det går inte, samtidigt som det har tagits fram flera analyser, bland annat den cost benefit-analys som togs fram av miljö- och naturresursutskottet, som klart och tydligt visar att det finns en samhällsekonomisk vinst i det här. Ändå får man det inte på plats.

Det är klart att jag stöder förslaget. Jag tycker speciellt punkten där man också rekommenderar regeringarna i Finland, Sverige och på Åland att ta med de nationella pantorganisationerna och pålägga pant på burkar som handlas på färjorna mellan länderna är bra.

Avslutningsvis: Jag om någon vet hur det ser ut i naturen när burkarna inte samlas upp.

9. Frågetimme med de nordiska miljöministrarna

Anders Eriksson (ÅF)

Fru president! Jag var under två år Östersjörapportör och vi hade som uppdrag att kartlägga belastningen av utsläppen på Östersjön. Vi noterade då utsläpp från kryssningsfartyg, dumpning av toalettavfall. Vi noterade också att man i till exempel Arktis inte fick släppa ut en droppe, vilket förstås är väldigt bara, medan man i Östersjön i stort sätt kunde släppa ut vad som helst, vilket ju är fullständigt oacceptabelt.

Vi har noterat att det fanns ett fastslaget datum under förutsättning att det fanns tillräcklig mottagningskapacitet, och vi vet också att det finns mottagningskapacitet. Det är dock fortfarande oklart när det blir ett stopp, om Ryssland kommer att vara med eller om Ryssland inte kommer att vara med. Jag vänder mig i första hand kanske till den svenska miljöministern Åsa Romson, men den som känner sig träffad får förstås svara. Min fråga till de nordiska miljöministrarna är: Vilken strategi har de nordiska miljöministrarna när det gäller den här biten?

Åsa Romson (MP) Svensk klimat- och miljöminister

Tack för frågan! Det är en angelägen fråga att skydda det känsliga innanhavet Östersjön från ytterligare föroreningar. Vi har haft ett stort uppdrag med att jobba med de föroreningshalter som vi hittills har lyckats komma till rätta med, inte minst när det gäller en del miljögifter. Vi ser att en del av de nya miljögifterna kan komma tillbaka som problem, och vi måste jobba med det där vi ser olika typer av den artproblematik som finns.

Utsläppen från båtarna är ett gemensamt mycket arbete också från nordisk synpunkt och Östersjösynpunkt. Jag tror att frågeställaren är medveten om att det bedrevs hårda förhandlingar inom IMO för att få till ett sista beslut om att verkningsfullt få ett förbud och ett stopp på avfallsutsläpp från kryssningsfartygen. Det misslyckades vid det tillfället, men från den svenska regeringens sida, tillsammans med de nordiska kollegorna kring Östersjön, avser vi att slutligt driva igenom ett sådant beslut så snart det bara är möjligt. Vi gör ytterligare ett försök, om jag förstår det rätt, redan under slutet av detta år eller nästa år att komma vidare i det.

Vi bedriver aktiv lobbyverksamhet på andra internationella stater, som ligger långt från Östersjön och som kanske inte ser problematiken så nära, för att de ska stödja oss också i de internationella förhandlingarna och för att detta beslut ska kunna komma i kraft.

Utöver detta gör vi en gemensam angelägenhet kring att säkerställa mottagandekapaciteten och framför allt att främja de avgiftssystem som leder till att kryssningsfartygen lämnar sitt avfall i hamnarna. Det finns en överenskommelse om att detta ska göras avgiftsfritt för att kryssningsfartygen verkligen ska göra så. Detta tillämpas i dag inte i alla hamnar, vilket är ett problem som vi har uppmärksammat. Jag hade samtal så sent som häromdagen med min andra kollega från Danmark om hur vi tillsammans kan gå vidare med detta.

Kimmo Tiilikainen ( ) Finsk jordbruks- och miljöminister

Fru president! Östersjöländerna utom Ryssland har i maj 2015 notifierat i IMU att deras hamnar har tillräcklig kapacitet att ta emot kryssningsfartygens toalettavfall. IMU:s havsmiljökommitté ansåg dessa notifieringar vara tillräckliga och föreslår att förbudet träder i kraft den 1 juli 2019 för nya fartyg och den 1 juli 2021 för fartyg som redan är i bruk. På grund av att Rysslands notifikation ännu saknas ansåg kommittén att man juridiskt bör bestämma vilket område som omfattas av beslutet. Man anser att ta beslutet i IMU:s havsmiljökommitté våren 2016. Hoppas att jag kan möta Rysslands minister i Barents miljömöte, och jag ska också diskutera den här mycket viktiga frågan med honom.

10. Internationell politik

Christian Beijar, (ÅSD)

Herr president! Norden och Europa står mitt i en enorm uppgift att ge människor som flyr från krig förföljelse och förtryck en trygg tillvaro.

Flyktingkrisen berör oss alla. För dem som är flyktingar är det ett enormt trauma. De flyr för sina liv. På kort sikt måste vi i Europa och Norden göra vad vi kan för att ge flyktingarna skydd och härbärge.

Ett nordiskt land klarar inte detta ensamt. Tillsammans kan ändå Norden göra mycket mer. Jag uppmanar er alla, mina kära kolleger, att göra vad ni kan för att vi i Norden tillsammans kunde göra en insats i syfte att erbjuda flyktingarna skydd och härbärge.

I går hörde vi statsminister Stefan Löfven tala i flyktingfrågan. Talet präglades av humanitet, solidaritet och omtanke för alla dem som flyr för sina liv och måste få en fristad. Han framhöll också att ingen kan tveka på Sveriges humanitära vilja, men även deras förmåga har en gräns. Därför måste vi alla i Norden solidariskt dela på ansvaret. I sammanhanget kan jag inte låta bli att imponeras av Sveriges vilja att bistå nödställda.

Som sagts i dag: global solidaritet behövs.

Slutligen, bästa president och nordister, är jag som ålänning glad att Christian Friis Bach nämnde Ålandslösningen från år 1921 som ett gott exempel på konfliktlösning. Det är värt att framhålla.

Anders Eriksson, (ÅF)

Angående redogörelse om Nordiska Ministerrådet EU-relaterade aktiviteter 2015:

Herr president! Jag talar på mittengruppens vägnar. Den här redogörelsen från ministerrådet är bra. Man hänvisar till ett forskningsarbete från Köpenhamns universitet där det sägs att de nordiska länderna har många skillnader där man inte kan komma överens, men man ser att där de nordiska länderna arbetar tillsammans, då uppnår man också ett stort inflytande. Det är bra.

Från mittengruppens sida ser vi att man ändå borde koordinera det här ännu bättre och att man borde koordinera det tidigare. Det förslag vi lagt från mittengruppens sida om ett kontor så att man från Nordiska rådet skulle vara mera fysiskt närvarande i Bryssel vill jag också plocka fram i de här sammanhangen.

Det finns fyra, tycker jag, väldigt bra exempel på samarbetsområden. Bland annat sägs det för det första att man ska inspirera och påverka EU om standarder, lagstiftning och så vidare i riktning med nordiska erfarenheter och intressen. Man pratar också om att man ska samarbeta mera om att implementera EU-regler i de nordiska länderna. Allt det här är bra. Men verkligheten kan många gånger vara lite annorlunda. Till exempel när det gäller de medlemsförslag som vi har lämnat om implementering av EU-direktiv noterar vi att det är svårt att få det att fungera i praktiken.

I den här ministerrådsredogörelsen pratar man vidare om screening av EU-direktiv, men att få det att fungera hela vägen ut i de lokala myndigheterna har vi sett är ett stort bekymmer.

Avslutningsvis hoppas vi från mittengruppens sida att man lägger ännu mera tryck bakom de ord som är bra i den här redogörelsen

11. Ministerrådsförslag och redogörelser

Anders Eriksson (ÅF) Huvudinlägg

Såsom mittengruppens talesperson

Ang. redegjørelse for det nordiske språksamarbeidet:

Jag vill också först tacka minister Nørby för en bra presentation. Den här språkdeklarationen, har som utgångspunkt, och det framkom också i presentationen, att man ska ha förståelse av och kunskap om ett skandinaviskt språk och förståelse av de övriga skandinaviska språken så att man kan delta i den nordiska språkgemenskapen. Det är ett mål. Ett annat mål är att man ska bevara och utveckla sitt modersmål och sitt nationella minoritetsspråk. Här kanske man kan tycka att det är en konflikt mellan de båda målen, men så ser inte vi det, utan tvärtom. Är man trygg i sitt eget språk är man mycket mer mottaglig för att lära sig andra språk.

Målen för den här deklarationen är bland annat att alla nordbor ska kunna kommunicera med varandra först och främst på ett skandinaviskt språk. Det är ett ganska högt mål, och det är intressant. Då ställer man sig frågan: Vad gör Nordiska ministerrådet, vilka medel har man riktat för att kunna uppnå det här målet? Man ser av den här redogörelsen att en stor del av medlen som är till disposition för språkområdet används för Nordkurs, för Nordspråknätverket eller Nordiska pärlor-kurs.

Jag som tillhör en språklig minoritet ställer mig frågan ändå om det här räcker. Jag tror att de ord som används mest under de här dagarna är att vi ska ha ett djupare nordiskt samarbete. De återkommer i alla sammanhang. Då är det också viktigt att vi förstår varandra och att vi kan kommunicera med varandra. Det här säger jag med absolut största respekt. Det är lätt för mig som svenskspråkig som förstår både danska och norska, men alla måste ha rätt att göra sig förstådda på sitt språk. Det är inte fråga om annat. Men om språkdeklarationen ska ha någon vikt, om den ska tillföra något tror jag att vi behöver ha mer konkreta förslag för att man ska uppnå de höga mål som finns i språkdeklarationen.

Anders Eriksson (ÅF) Huvudinlägg

Såsom mittengruppens talesperson

Angående Samarbetsministrarnas redogörelse om gränshinder 2015:

Man kan, herr president, inledningsvis konstatera att den optimala lösningen på gränshinderproblematiken förstås är en nordisk förbundsstat, men vi är inte riktigt där ännu. Tittar man på den här berättelsen tycker vi från mittengruppens sida att den är en mycket intressant läsning. Det sägs att man också här har utvecklat, precis som ministern sade i sin presentation, en handlingsplan som bland annat omfattar screening av direktiv på EU-nivå. Det är någonting som vi i mittengruppen har drivit länge. Jag har personligen stått bakom medlemsförslag som vi har lämnat in.

När det gäller den här frågan är berättelsen trots allt ganska allmänt hållen, och man får lite grann uppfattningen att det är Gränshinderrådet som ska sköta den här frågan. Men nu har jag erfarit att Finland kommer att ta ledningen. Man kommer att göra pilotprojekt när det gäller screening av EU-direktiv, och det tycker vi är väldigt positivt.

Det sägs under punkten 2.3 att det har stor betydelse att Gränshinderrådets arbete både regionalt och nationellt kopplas till berörda departement, ministerier, ministerråd och parlament. Också det är helt sant. Det sägs vidare att det bara är hos de berörda departementen som en lösning på de identifierade hindren kan ske. Helt sant igen. Ändå har det, som jag har sagt tidigare i många sammanhang, varit svårt att komma fram till olika myndigheter, till olika departement. Här måste det nordiska ministerrådet trycka på mer. Jag noterade i går att statsminister Løkke Rasmussen bland annat tog upp den här frågan, och jag tror att det vore bra om det kom tryck också från statsministernivå.

När det gäller berättelsen innehåller den prioriterade gränshinder. Jag ser att tiden rinner iväg så jag hinner inte ta upp de fem jag tänkte nämna, men låt mig avslutningsvis säga att från mittengruppens sida prioriterar vi ungdomars rörlighet när det gäller utbildning och möjligheter att jobba i andra nordiska länder.

16. Nordiska rådets interna åligganden och beredningar

Anders Eriksson, (ÅF)

Ang. Præsidieforslag om ny udvalgsstruktur:

Herr president! Om reformprocessen är det mycket man kunde säga, men det här blir mitt sista anförande så jag ska vara väldigt positiv och inte ta upp några detaljer. Men jag vill ta fasta på en sak som jag kommer ihåg att vår råds direktör Britt Bohlin sade i början, och det är att det mer måste komma fram vilket arbete politikerna gör här och att de måste få mera kredd för det. Det tror jag att faktiskt är ganska viktigt.

Jag ramlade ju ut i senaste valet på Åland, vilket jag tror att de flesta av er vid det här laget vet. Det fanns förstås flera orsaker till det, men mitt engagemang i Nordiska rådet var faktiskt en av orsakerna. Jag blev för osynlig hemma, jag syntes aldrig i media, det jag gjorde var väldigt ointressant. Man fick höra kommentarer som säkert många av er har fått höra: Ni bara reser, är på fina middagar och gör ingenting. Jag kommer ihåg att jag företrädde Nordiska rådet på en konferens i Stockholm där Hanna Zetterberg var moderator, och då frågade hon vad vi egentligen gör i Nordiska rådet, om vi gör någonting överhuvudtaget. Efter att jag redogjorde för det och berättade att vi hade passfrihet långt före Schengen, gränshinderfrågorna, allt vi arbetade med, sade hon: Wow, det där är ju otroligt bra. Varför kommer det aldrig fram? Jag svarade då att jag tror att det beror på att vi har för lite konflikt inom Nordiska rådet. Det är ju konflikterna som gör det hela intressant för media, tyvärr.

Jag ska också säga att för fyra år sedan när jag kom in var jag själv lite skeptisk till vad jag hade gett mig in på, men jag har blivit enormt imponerad av det hårda arbete och det nordiska engagemang som finns här. Det är mycket hårt arbete som läggs ner, och på något sätt måste man få kredd för det.

Avslutningsvis vill jag säga att jag tror att det är viktigt att man funderar hur vi kan bryta igenom i media, hitta egna vägar i sociala medier, och att överväga det konsensustänk som vi har här. Vi bör debattera spännande dagsaktuella frågor. Det har vi gjort här, herr president, när det gäller flyktingfrågan, en nordisk förbundsstat är ett annat exempel

Avslutningsvis ett stort varmt tack för att jag har fått lära känna er och för att jag har fått jobba med er. Ni gör ett storartat jobb för att göra ett fantastiskt Norden ännu mera fantastiskt. Tack.


	Ålands lagting	BILAGA NR 19

	Ålands delegation i Nordiska rådet



	Till Ålands lagting