NRB0120092010-bilaga 1

Tack herr president! Statsminister Gunnlaugsson berörde tidigare frågan om en nordisk förbundsstat. Den frågan kommer upp senare i dag i form av ett medlemsförslag. Men i och med att vi har äran att ha statsministrarna här skulle jag gärna vilja lyfta frågan. Förslaget, ifall statsminister Stubb inte hunnit bekanta sig med det, går enkelt uttryckt ut på att man vill ha mera fakta, man vill ha mera utredningar på bordet. Det är ingen revolution som efterlyses alltså. Vi vet att ett enat Norden skulle bestå att 25 miljoner människor, vi vet att man skulle ha en bnp som placerade Norden någonstans på tionde plats på världslistan. Vi skulle alltså ha en helt annan internationell position. Det som förvånat mig är att det finns ett väldigt starkt stöd för den här frågan. Bland annat i Finland har det gjorts opinionsundersökningar som pekar på att 50 procent av finländarna är för en nordisk förbundsstat medan 32 procent är för EU-medlemskapet. Jag noterade att statsminister Stubb sade att vi inte ska vara alltför nostalgiska, att vi inte bara ska försvara det existerande. Därför ställer jag frågan: Hur ser statsminister Stubb på den här frågan? Han brukar vara visionär, och då handlar det ju om att ta fram faktaunderlag så att vi vet vad vi pratar om.

Statsminister Alexander Stubb, replik

Som statsminister har jag inte bekantat mig i den här frågan under de senaste månaderna, men som samarbetsminister så kommer jag ihåg att förra året utgavs en rapport där det faktiskt, eller hur, föreslogs en nordisk förbundsstat. Jag läste rapporten och tyckte att den var på mångt och mycket intressant. Visserligen är jag väl lite idealistisk, lite visionär men jag har blivit med åren lopp lite mera pragmatisk, att jag skulle kunna mycket gärna satsa mera på det pragmatiska sammarbetet som vi gör bland de nordiska länderna. Och i stället för att tala om en förbundsstat så skulle jag tala om gränshinder, där har vi redan i dagens läge lite för många problem. Men en bra rapport i och för sig.

Lantrådet Camilla Gunell, (ÅS) huvudinlägg

Ärade herr president! Herr talman, statsministrar, medlemmar av Nordiska rådet! Det är inte första gången vi träffas inom ramen för det nordiska samarbetet och konstaterar att vi faktiskt ur flera perspektiv är bäst i världen. Internationellt är vi topplaget då det gäller framgångsrika och välfungerande samhällen. När internationella organ och respektabla tidskrifter konstaterar detta blir vi stolta men samtidigt ödmjuka och blyga. Jag har under årens lopp förvånat mig över hur försiktiga vi är med att träda fram på den internationella arenan och berätta om den nordiska modellen, som vi tillsammans under många år har skapat och som är en samhällsmodell som många länder verkligen kunde inspireras av. De kunde använda både tankar och system för att utveckla sina samhällen och ge sina medborgare bättre, mera jämställda och friskare liv.

Så varför denna försiktighet? Är det så att vi innerst inne kanske skäms över att våra länder är framgångsrika och starka när många andra har det fattigt och svårt? Är det vår lutheranska bakgrund som förbjuder oss att slå oss för bröstet, eller är vi innerst inne rädda för att just nu skryta för mycket när många kanske känner sig osäkra på om de nordiska välfärdsmodellerna kan övervinna de utmaningar vi har genom lågkonjunktur, klimatförändringar, globalisering och demografi?

Det är helt klart att våra tillväxtburna ekonomier har ett och annat att fundera på i dag. Starka statsfinanser och en god tillväxttakt är fundament i vår välfärdsmodell, som kontinuerligt kunnat utvecklas och förbättras. Så hur ska vi klara utmaningarna? Hittar vi den politiska enigheten i att reformera modellen utan att devalvera den? De viktigaste områdena för en fortsatt väl fungerande nordisk välfärd är en stabil arbetsmarknad och flexibla utbildningssystem. Jag vill tacka Danmarks statsminister för hennes utmärkta tal om skolan.

Det finns allvarliga brister på den nordiska arbetsmarknaden. Många människor, särskilt ungdomar, utnyttjas på ett skrämmande sätt av oseriösa arbetsgivare som ställer sig utanför de regler som finns på vår arbetsmarknad, utanför lagarna och kollektivavtalen. Många unga är heller inte fackanslutna och har därmed inte den uppbackning och den kunskap de behöver för att veta vilka krav de har rätt att ställa. Jag tror det krävs nya grepp och nya strategier för att få in unga på arbetsmarknaden så att också nästa generations arbetstagare blir delaktiga i en arbetsmarknad med justa villkor och rättvisa löner. Jag tror att det är avgörande att vi lyckas integrera unga, invandrare, personer med funktionsnedsättningar så att alla kan vara med och bidra och bygga upp samhället. Det är viktigt för självkänslan och framtidstron.

Arbetet med och mot gränshinder pågår sakta och sakligt inom våra länder. Men man kan ibland längta efter en något snabbare lösning. Gunnar Wetterbergs upprop i svensk press om en gemensam nordisk arbetsmarknad som utgår från gemensam arbetsrätt samt harmonisering av socialförsäkringar och beskattning är spännande, och jag hoppas att man kan diskutera även detta i syfte att fördjupa det nordiska samarbetet. Det skulle konkret förbättra förhållandena, särskilt för de unga som i dag jobbar över nationsgränserna.

Norden bör fortsätta att agera gemensamt. Våra medborgare stöder oss i det arbetet. Den nordiska familjen känns trygg. De tycker om den nordiska gemenskapen och att vi jobbar tillsammans, och de litar på att vi ska hitta lösningar för dem och tillsammans bli starkare mot världen och i världen. Nordismen ska vara en berättelse om hur små länder blev starka tillsammans.

Den nya brandingstrategin, som vi diskuterade i dag på statsministermötet, är en bra och väl formulerad plattform för att gemensamt visa upp oss på den internationella arenan. Jag tycker inte att vi ska vara vare sig blygsamma eller osäkra, utan snarare respektfulla inför andra länders utmaningar men också pådrivande genom att berätta om den nordiska modellens styrkor. Det är trots allt en modell som bidragit till 200 år av fred, och då många länder söker lösningar är det närmast vår plikt att bidra med vår kunskap och våra erfarenheter för en tryggare och hållbarare värld. Tack, herr president!

4. Presentation av nya medlemsförslag

Lagtingsledamot Christian Beijar, (ÅS) huvudinlägg

Fru president! Den åländska författaren Aatos Virtanen skrev redan år 1942 om ett enat Norden, om morgondagens nödvändighet, där han förutsåg att stormakterna efter kriget skulle dra de nordiska staterna åt olika håll om de inte slöt sig samman närmare. I dagens värld, när det kalla kriget förefaller vara på väg tillbaka och globaliseringen inneburit att små länder och autonomier har svårt att få sin röst hörd, har ett större land eller en federation större möjligheter. Jag vill påstå att denna fråga, som Aatos Virtanen lyfte upp, är lika aktuell i dag som för cirka 70 år sedan. Vi finner det därför angeläget att de idéer som framförts av historikern Gunnar Wetterberg i boken ”Förbundsstaten Norden” inte faller i glömska utan även framöver finns med i den politiska debatten i Norden. Många av de tankar som framförs i boken är väl värda att ytterligare utvärdera och analysera. Det nordiska samarbetet är unikt på flera sätt, inte minst för att det har ett brett stöd hos befolkningen i Norden. Det finns många lagstiftningsområden där ett fördjupat nordiskt samarbete skulle innebära ett mervärde för medborgarna. Det finns på många områden ett mervärde i en starkare union i Norden, till exempel i fråga om gemensam arbets- och studiemarknad, miljö och klimat, ekonomiska inbesparingar, näringsliv och forskning, kulturell mångfald och internationellt inflytande. Det vore intressant om ett mer konkret förslag utarbetades gällande hur en nordisk förbundsstat, statsförbund, samt olika former av fördjupat regionalt samarbete skulle kunna fungera i praktiken, till exempel i relation till de nordiska parlamenten. Ett sådant förslag kunde sedan ligga till grund för en faktiskt politisk debatt inte bara i Nordiska rådet utan även i de nationella parlamenten.

Vi anser att en debatt som baserar sig på tydliga förslag kunde bana väg för en utveckling av de konstitutionella frågorna i Norden. Det är vår övertygelse att en sådan framtidsorienterad debatt skulle vitalisera den politiska debatten i hela Norden. Med anledning härav föreslår vi de klämmar som framgår av medlemsförslaget.

Anders Eriksson (ÅF) replik

Vi är till hundra procent eniga i den åländska delegationen om det här ärendet. Det är vi inte varje gång, men den här gången är vi det. Vi är nio parlamentariker som står bakom förslaget om vidare utredningar, mer undersökningar om tanken på en nordisk förbundsstat. Vi gör det kanske utifrån olika grader av engagemang. Gemensamt för alla är dock att vi tycker att frågan är så viktig att den förtjänar en öppen debatt och ett betydligt mer omfattande faktaunderlag än vad vi har i dag. Man ska inte bara känslomässigt säga ja eller nej till en så viktig fråga, även om känslorna förstås inte ska nedvärderas.

För det parti som jag företräder, Ålands Framtid, är det naturligt att debattera den här typen av konstitutionella frågor. Hemma på Åland står vi lika väl som alla partier bakom en starkt utvecklad självstyrelse enligt ramlagsmodellen. Men vi erbjöd ålänningarna betydligt fler optioner i den senaste valrörelsen. Ett självständigt Åland fanns förstås med, men också det som vi nu diskuterar, det vill säga en nordisk förbundsstat. Det ville vi lyfta upp i debatten, och det vill vi göra även här.

Redan nu kan vi konstatera att ekonomierna i Norden flätas samman alltmer; det har de gjort under lång tid. Det är en process som fortgår, och den är mycket positiv. Samtidigt ser vi som aktivt jobbar med gränshinderproblematiken att den splittringen kostar stora pengar. Vi talar ofta om slopandet av gränshinder – det är egentligen själva kärnan i nordiskt samarbete – men vi lyckas inte alla gånger så väl när det kommer till praktisk handling. Den optimala lösningen är förstås en eller annan form av nordisk förbundsstat. Jag vet att det är en lång process innan vi är där, och jag menar inte att vi ska lämna allt annat arbete mot gränshinder i väntan på det. Det ska vi inte göra.

Fru president! Ett enat Norden skulle bestå av 25 miljoner invånare och ha en bnp som skulle placera oss på ungefär tionde plats bland världens ekonomier. Norden skulle då ha en självskriven plats i till exempel G20. Med tanke på de utmaningar världen står inför är det min tro att en stark nordisk aktör, som drivs av de värderingar som vi står för, skulle vara mycket värdefullt.

Kollegan Beijar nämnde det starka stöd som finns för den tanken runt om i Norden. Det tror jag hänger ihop med de gemensamma värderingar vi har. Jag nämnde i ett replikskifte med statsminister Stubb siffrorna i Finland, där 50 procent är för ett nordiskt förbund medan enbart 31 procent är för EU-medlemskap. Jag hinner inte ta upp alla siffror – jag ser att min talartid rinner i väg. Låt mig därför avsluta med att säga att de publikationer som Gunnar Wetterberg och även Johan Strang tagit fram inte bör glömmas bort. De är så pass intressanta och kan absolut bidra till att vitalisera den konstitutionella debatten i Nordiska rådet. Jag tror dessutom att det här förslaget vore mycket positivt med beaktande av den reformprocess som vi alla är inne i.

Anders Eriksson (ÅF) svar på replik

Det är en mycket bra kommentar som kollegan Heikkilä har. Det är givetvis tillspetsat när jag från min sida säger att det här är den optimala lösningen på gränshinderproblematiken. Det är förstås så, men jag är också en politisk realist. Jag vet att det är långt innan vi är där, även om det säkert bara handlar om när. Hur som helst sitter jag själv med, som kanske kollegan Heikkilä vet, i Gränshindergruppen. Där försöker vi verkligen så aktivt vi kan daglig dags jobba mot gränshinderproblematiken. Vi kommer på torsdag eftermiddag att ha ett möte med Gränshinderrådet, tjänstemannarådet, där vi ska gå vidare med de här frågorna. Det ena utesluter alltså inte det andra.

Jag vet inte om Satu Haapanen vände sig till mig eller till förslagsställarna, men jag vill säga att jag för min del tycker att förslaget är bra. Jag har sett på förslagen isolerade för sig och har noterat att den forskning som Nordregio har tagit fram om detta problem är helt i linje med de åtgärder som behöver vidtas. Detta sagt mot bakgrund av att jag inte känner till alla andra förslag som har väckts. Jag kan inte se någon skada om förslaget går igenom. Tvärtom tror jag att det är viktigt.

Anders Eriksson (ÅF) svar på replik

Fru president! Det är ett nytt grepp att ha remiss innan ärendena går till utskott, och det är bra, men vi behöver kanske fundera på tidpunkten för remissen i fortsättningen. I vilket fall som helst är ett viktigt nordiskt samarbetsområde arbetet med att undanröja gränshinder, vi kan fundera på hur många gånger vi har hört det ordet i dag, för enskilda och företag som verkar över de nordiska gränserna. För mitt vidkommande har jag glädjen att få jobba med de här frågorna och driva gränshinderfrågorna på två olika arenor: i gränshindersgruppen tillsammans med Bertel Haarder och i mittengruppen som har ett väldigt starkt engagemang för de här frågorna.

Vissa gränshindersfrågor måste lösas via lagstiftningsändringar, medan andra kan lösas på en mer administrativ och praktisk nivå. Oavsett var lösningen på ett gränshindersproblem ligger utgör det i dag ett problem att nationella myndigheter inte har i uppdrag att till regeringarna inrapportera problem som beror på nationella eller internationella regler. Inte heller har de centrala myndigheterna i dag i uppdrag att genomföra regelverksändringar eller förenklingar i syfte att underlätta tillvaron för personer och företag som är verksamma över gränserna i Norden.

I denna sena timme kortar jag ned motiveringen och vill bara upprepa förslagen.

Det er för det första: För att underlätta den fria rörligheten i Norden anser mittengruppen att det vore önskvärt om regeringarna gav sina centrala myndigheter i uppdrag att i samband med sin myndighetsutövning identifiera och inrapportera regelverkskrockar mellan det egna landets regelverk och ett grannlands regelverk. För det andra bör de centrala myndigheterna dessutom som en del av sin löpande verksamhet ändra och förenkla tillämpningen av gällande nationella eller europeiska regler.

På så sätt skulle det bli lättare för oss att veta vilka problem som finns, och myndigheterna skulle bli aktiva aktörer i att underlätta den fria rörligheten inom Norden.

7. Gränshinder
Samarbetsministrarnas redogörelse om gränshinder

Anders Eriksson (ÅF) Huvudinlägg

Herr president! Det här är en fråga som vi är väldigt eniga om. Det var en bra redogörelse ministrarna hade, och jag tyckte att också minister Perssons presentation var mycket bra.

Många av de gränshinder som de nordiska medborgarna råkar på kan faktiskt lösas utan lagändringar; de kan mera lösas på administrativ och praktisk nivå. Det tycker jag att vi ska ta vara på. Precis som kollegan Engblom sade presenterade jag i går ett förslag från Gränshindergruppen om att regeringarna mera aktivt skulle ge sina centrala myndigheter i uppdrag att identifiera och inrapportera regelverkskrockar, till exempel krockar mellan de regler man har i Finland och i Sverige. I förslaget ingick också att de centrala myndigheterna i sin löpande verksamhet ändrar och förenklar tillämpningen gällande nationella och europeiska regler som ställer till krångel för de nordiska medborgarna. Det låter som någonting självklart – eller borde åtminstone vara det.

Kollegan Engblom nämnde arbetet i förebyggande syfte, och därför ska jag inte gå närmare in på det, att försöka implementera EU:s direktiv. Det har i Gränshindergruppen visat sig att vi här märkligt nog har en källa till ganska många gränshinder.

Näringsutskottet har tillskrivit de ansvariga ministrarna. I Nordiska rådet gäller det ju att vara diplomatisk, så jag ska också vara det. Jag säger därför att mottagandet kanske var lite ljummet, och det är lite förvånande. Jag har inte riktigt svaret på frågan varför det är så att vi diskuterar i Gränshindergruppen, man diskuterar i Gränshinderrådet, och när vi diskuterar här så är alla väldigt eniga. Men när det sedan – där håller jag faktiskt med kollegan Rundgren lite grann – gäller att få det att rulla vidare är det som om det inte riktigt skulle löpa på. Jag undrar om det är så att man ute i de nationella myndigheterna på tjänstemannaplanet kanske är rädd för att det kan medföra merarbete. Jag har full respekt för att tjänstemännen redan nu är hårt belastade, men om man får det hela att fungera och får en bra automatik i det kan det faktiskt underlätta.

Även jag avslutar med att fråga våra samarbetsministrar: Varför är det så svårt att få de ambitioner vi har att rulla ut till de nationella myndigheterna? Är det, som jag tror, att man på tjänstemannahåll är rädd för att det kan medföra mycket merarbete? Eller har samarbetsministrarna några andra tankar om vad det kan bero på?

11. International politik

Christian Beijar, (ÅS) Huvudinlägg

Herr president! De militära aktiviteterna i Östersjön trappas upp, och de måste tas på allvar. Ändå vill jag framhålla att jag gärna skulle se ett Norden som aktiverar sig i medling och fredsförebyggande arbete framom militarisering, detta i likhet Ålands lagtings talman Britt Lundberg i samband med rundabordskonferensen om försvarspolitik. I försvars- och säkerhetsarbetet bör diplomatin vara det mest framträdande, medan en förstärkt militär beredskap är ett hjälpmedel, och använda det nordiska förtroendet som finns i omvärlden och använda det i arbetet med att medla i konflikter, för samtal som leder till att knutar kan lösas. Åland tar gärna aktiv del. På Åland finns ett fredsinstitut med erkänd kompetens även internationellt.

En militär konflikt eller incident i vårt närområde påverkar alla länder i regionen. Tillsammans kan de nordiska länderna stärka säkerheten och omforma försvaren i enlighet med framtida uppgifter och behov.

Vad betyder då detta för Åland och den demilitariserade och neutraliserade statusen? Åland har en etablerad ställning i internationell rätt. Tryggandet av landskapets särskilda ställning hindrar inte att Finland intensifierar sitt militära samarbete i Norden, i EU och i internationella organisationer. Demilitariseringen och neutraliseringen är värdefulla som ett regionalt säkerhetspolitiskt arrangemang för Finland, som här har något att tillföra omvärlden, både i FN och i den utrikes- och säkerhetspolitik som EU kommer att utveckla. I stället för att uppfatta Ålands demilitarisering och neutralisering som ett problem bör man se det som en tillgång, en möjlighet och en resurs. Demilitariseringen och neutraliseringen har ända sedan år 1856, trots historiska konflikter, fungerat som en stabiliserande faktor.

13. Klimat- och miljöpolitik

Betänkande över medlemsförslag om hållbarhetscertifiering av turistdestinationer (A1625)
Anders Eriksson (ÅF) Huvudinlägg

Herr president! När det gäller hållbarhetscertifieringen av turistdestinationer är det några saker man kan konstatera. Turismen förefaller, för det första, vara en av de näringsgrenar där vi har den kanske största tillväxten att förvänta oss. Vi kan, för det andra, notera att många turister söker unika turistmål. Man vill gärna ha särpräglad natur, och därmed har vi den klassiska konflikten mellan tillväxt och miljöpåverkan. Mot den bakgrunden har vi i miljö- och naturresurseutskottet tyckt att det vore intressant att försöka sträva mot en gemensam nordisk hållbarhetscertifiering av turistdestinationer. Ärendet har varit ute på remiss, och flera remissinstanser har pekat på komplexiteten i ärendet. Det gäller bland annat hur man definierar en destination. Redan nu finns åtminstone tre olika system runt om i Norden av vilka Green Key är ett. Hur ska man förhålla sig till dem? Hur ska en fungerande uppföljning av certifieringen fungera? Det är ju ingen mening att ha en certifiering om man inte följer upp den på ett bra sätt.

Men, herr president, komplicerade frågor ska kunna lösas, och vi tror från utskottets sida att man kan lösa dem på ett bra sätt bara man får mer kunskap. Vi har noterat att det finns ett starkt stöd för den här tanken både hos myndigheter runt om i Norden och också hos branschorganisationer. Därför anser vi från utskottets sida – om jag försöker göra en väldigt kort konklusion – att man arbetar vidare med frågan, försöker få ministrarna att kartlägga möjligheterna att få till stånd en certifiering samt slår fast en klar inriktning och målen för vem som ska förvalta frågan. Alla dessa frågor vill vi ha svar på, och vi vill att man svarar på frågorna tillsammans med branschorganisationer och myndigheter runt om i Norden. Tack, herr president!

14. Samfunds- och sundhetspolitik

Gunvor Eldegard , (A) Huvudinlägg

Jeg er helt enig med forrige taler i at det er bra med engasjement. Vi er også veldig enige om at et kjønnsdelt arbeidsmarked er et av de viktigste punktene som vi må få gjort noe med. Der er forrige taler og jeg veldig enige.

Men jeg vil jo også si at det er ikke så mange år siden vi hadde veldig, veldig få kvinner i styrene i børsnoterte selskaper i Norge. Vi tok og gjorde et grep og sa at det i styrene i børsnoterte selskaper skulle være minst 40 prosent av begge kjønn. Dette har ført til at alle børsnoterte selskaper har dette i styrene sine, og de er faktisk veldig fornøyd med det, og det går veldig bra. Og jeg håper også, som forrige taler, at dette på en måte er noe som vedvarer av seg selv, men jeg tror likevel det er viktig å holde på tiltak.

Når det gjelder vold mot menn, så har det – selvfølgelig – vært et tema for eksempel i Norge, og vi har krisesenter for kvinner og vi har krisesenter for menn, og det skulle bare mangle, det er et viktig tema du tar opp der. Men jeg vil si at det å jobbe for likestilling, handler ikke om at jeg jobber mot vold mot menn – det er faktisk to sider av samme sak – og det tror jeg er kjempeviktig.

En annen ting som vi ser: I 1993 begynte vi å ha pappaperm i Norge. Da var det veldig få menn som tok ut permisjon. Nå er det 80-90 prosent av alle menn i Norge som tar ut permisjon. Det viser at det å gjøre tiltak endrer strukturer, og det er positivt, men vi er nødt til å ta vare på det, for jeg tror faktisk at hvis vi tar bort alle reguleringer, så vil vi få en reversering.

Anders Eriksson (ÅF) Replik

Herr president! Jag tycker att det är ett intressant förslag på många sätt. Jag har två frågor som jag funderar på. Det står i motiveringarna att konjunktursvängningarna i länderna ofta är i otakt och att många arbetslösa i ett land skulle kunna flytta eller pendla till ett ledigt arbete i ett angränsande land. Det har tidigare varit så, men jag tror att det fenomenet är förändrat. Vi blir allt mer globaliserade och påverkade av varandra. Är det någonting man har diskuterat i utskottet?

Den andra frågan gäller den första punkten i förslaget. Där sägs att man skulle ge i uppdrag att undersöka i vilken grad bristande språkkunskaper i danska, norska eller svenska påverkar en arbetssökandes benägenhet att söka ett ledigt arbete i ett annat land. Varför är inte de övriga nordiska språken, till exempel isländska och finska, med?


	Ålands lagting	BILAGA 15
		Datum
	Ålands delegation i Nordiska rådet



	Till Ålands lagting