|
|
|
||
|
|
MEDDELANDE nr 1/2013-2014 |
||
|
|
Datum |
|
|
|
|
2013-11-21 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Till Ålands lagting
|
|
|
|
|
|||
|
|
|||
|
|
|||
|
|
|||
Policy för Ålands demilitarisering och neutralisering
I meddelandet redogör landskapsregeringen för den historiska bakgrunden till Ålands demilitarisering och neutralisering samt för de konventioner som reglerar demilitariseringen och neutraliseringen. Dessutom redogörs för den praxis som uppkommit och meddelandet innehåller även en exempelsamling över situationer där tolkningen av konventionerna varit aktuell. Omvärlden förändras ständigt vilket leder till att säkerhetspolitiken ändrar karaktär utgående från de förändrade förutsättningarna. I meddelandet redogörs för landskapets syn på hur konventionerna i framtiden bör tolkas mot bakgrund av den säkerhetspolitiska utvecklingen.
|
Mariehamn den 21 november 2013 |
|
|
L a n t r å d |
Camilla Gunell |
|
Vicelantråd |
Roger Nordlund |
M0120132014
Innehåll
2 Konventionerna och deras giltighet
2.1 Konventionernas giltighet internationellt och i Finland
2.2 Åland – från objekt till subjekt
2.3 Tolkning av konventionerna
2.3.1 Gränserna för demilitariseringen och neutraliseringen
2.3.2 Förbudet mot militära styrkor och vapen
2.3.4 Förbud mot militära anläggningar
2.3.5 Undantagen från bestämmelserna om demilitarisering i konventionen
2.3.6 Inoffensiv passage eller oskadlig genomfart
3 Demilitariseringen och neutraliseringen i förhållande till EU
4.1 Den nya säkerhetspolitiken
4.2 Hanteringen av civila hot samt handräckning
4.4 En civil krisplan för Åland
4.5 Nordiskt försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete
4.6 Kollektiv säkerhet inom FN och Europeiska unionen
4.7 Ett eventuellt finländskt NATO-medlemskap
4.8 Gränserna för demilitariseringen och neutraliseringen
4.9 Självstyrelsemyndigheternas och övriga aktörers bevakning av konventionerna
4.10 Kontaktgruppen mellan utrikesministeriet och landskapsregeringen
4.11 Information om demilitariseringen
4.12 Landskapets inflytande över demilitariseringskonventionerna
5.1 Tvisten kring finska marinens fartygsbesök
5.2 Brittiska drottningens besök
5.9 En ny räddningslag (skyddsrum)
Gränser för Ålandsöarnas demilitarisering och neutralisering
Gränser för Ålands demilitarisering och neutralisering, ”molnet”
Konvention om demilitarisering av Ålandsöarna (1856)
Konvention om Ålandsöarnas icke-befästande och neutralisering (1921)
Traktat mellan Finland och Sovjetunionen om Ålandsöarna (1940)
Fredsfördraget i Paris, Ålandsbestämmelser (1947)
Utdrag ur Coreper II-protokollet i anknytning till Lissabonfördraget (2009)
Utrikesministeriets notifiering av moderniseringen av koordinaterna för demilitariseringens gränser
NEFAB-avtalet – Finlands deklaration om Åland
Inledning
Åland har utgjort en demilitariserad zon sedan 1856 och är även neutraliserat sedan 1921. Demilitarisering innebär att det är förbjudet att placera militär personal, anläggningar och materiel på området samt befästa området. Neutralisering innebär att alla krigshandlingar mot eller inom Åland är förbjudna. Då landskapet Åland är en autonomi under finsk suveränitet är Finland förpliktigat att garantera att denna status upprätthålls. Ålands demilitariserade och neutraliserade ställning bygger på internationella överenskommelser som har bekräftats och utvecklats i ett flertal konventioner. Syftet med konventionerna är att säkerställa att Åland aldrig ska komma att användas av stater på ett sådant sätt att Åland skulle utgöra ett hot för någon ur militär synpunkt.
I detta meddelande redogörs för den historiska bakgrunden till demilitariseringen och neutraliseringen, innehållet i konventionerna samt hur konventionerna i praktiken tolkas. Meddelandet är utarbetat i samråd med lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd.
Syftet är att meddelandet ska kunna användas som handbok i och med att all relevant information och praxis rörande demilitariseringen och neutraliseringen har samlats i ett och samma dokument. I meddelandet hittar man även källhänvisningar för den som är intresserad av mer ingående studier. I meddelandets exempelsamling finns ärenden som belyser praxis kring demilitariseringen och neutraliseringen samlade.
Meddelandet utgör ingen forskningsrapport och innehåller därför inte några mer djupgående analyser. I stället anges i meddelandet några frågor som kunde lämpa sig för ytterligare studier och där det finns behov av ytterligare studier eller forskningsinsatser.
I meddelandet redogörs också för landskapets politiska ställningstaganden och framtidsvisioner. Dessa är genomgående markerade i fet stil i meddelandet eller anges annars uttryckligen i texten som landskapets ställningstaganden.
1 Historisk bakgrund
Fram till år 1809 utgjorde Åland tillsammans med Finland en del av konungariket Sverige. Under kriget 1808-1809 ockuperade den ryska armén hela den östra delen av det svenska riket. Vid freden i september 1809 övertog Ryssland suveräniteten över Åland och öriket blev en gränsregion mellan Sverige och Ryssland.
På grund av Ålands strategiska läge påbörjade Ryssland uppförandet av fästningen i Bomarsund. Syftet var att försvara inloppet till St. Petersburg samt att befästa gränsen mot det förenade konungariket Sverige-Norge. Fästningen hann emellertid aldrig färdigställas innan brittiska och franska styrkor anföll den halvfärdiga fästningen under Krimkriget (1853-1856).[1]
Efter att den ryska garnisonen i Bomarsund kapitulerat i augusti 1854 erbjöd västmakterna öriket till Sverige, som avvisade förslaget med hänvisning till landets neutralitet under pågående krig. Sverige gjorde däremot anspråk på Åland under fredsförhandlingarna i Paris år 1856, där Ålands statstillhörighet diskuterades. Ryssland vägrade tillgodose svenskarnas krav på landavträdelser, men accepterade en konvention om öarnas demilitarisering.[2] Syftet med konventionen var att försvaga Rysslands militära dominans i Östersjöområdet.[3]
Genom konventionen blev Åland för första gången föremål för en folkrättslig reglering. Det s.k. Ålandsservitutet som ingicks den 30 mars 1856 mellan Ryssland, Frankrike och Storbritannien är en bilaga till fredstraktaten, som sedermera undertecknades av Österrike, Frankrike, Storbritannien, Preussen, Ryssland, Sardinien och Turkiet. Servitutet är på samma vis som fredstraktaten rättsligt bindande för alla parter.
Ålandsservitutet från år 1856 innehöll inte några bestämmelser om Ålands ställning under krig. När den tyska aktiviteten på Östersjön växte under första världskriget (1914-1919) beslöt Ryssland befästa Åland. Sverige, Storbritannien och Frankrike gav sitt samtycke till detta under förutsättning att anläggningarna skulle förstöras efter krigets slut. Efter oktoberrevolutionen år 1917 drog Ryssland sig ur kriget och den 6 december samma år utropade sig Finland till en självständig republik. De ryska befästningarna på Åland förstördes under sommaren 1919 efter en överenskommelse mellan Sverige, Tyskland och Finland.[4]
Redan innan Finlands självständighet hade ålänningarna krävt en återförening med Sverige. Frågan om Ålands statstillhörighet överfördes vid fredsförhandlingarna i Paris till det nyligen bildade Nationernas förbund och den 24 juni 1921 beslöt Nationernas förbunds råd att Åland skulle tillerkännas Finland. Beslutet var emellertid förenat med en suveränitetsinskränkning för Finlands del i och med att ålänningarna skulle få internationella garantier för bevarandet av sin svenskspråkiga status, samt att Åland skulle vara demilitariserat och neutraliserat genom en internationell överenskommelse.
Under vinterkriget (1939-1940) placerade Finland trupper på Åland samtidigt som kringliggande vatten minerades för att försvåra den sovjetiska flottans aktivitet.[5] Signatärmakterna notifierades om åtgärderna och de framförde inga protester, varför de kan anses ha gett sitt tysta medgivande.[6] Vid fredsslutet år 1940 slöts ett fördrag mellan Finland och Sovjetunionen där Finland förband sig att demilitarisera Ålandsöarna och där Sovjetunionen fick rätten att upprätthålla ett konsulat på Åland för att övervaka demilitariseringen. När fortsättningskriget (1941-1944) bröt ut blev Åland befäst av finska trupper. Efter vapenstilleståndet i september 1944 sattes 1940 års fördrag återigen i kraft. Ålands demilitarisering och neutralisering bekräftades slutligen under fredsförhandlingarna i Paris år 1947.
2 Konventionerna och deras giltighet
Som ovan framgår regleras demilitariseringen och neutraliseringen i följande konventioner:
- Konventionen den 30 mars 1856 om demilitarisering av Ålandsöarna (kallad Ålandsservitutet)
- Konventionen om icke-befästande och neutralisering av Ålandsöarna av den 20 oktober 1921
- Traktat mellan Finland och Sovjetunionen om Ålandsöarna av den 11 oktober 1940
- Fördrag om fred med Finland av den 10 februari 1947
Det är framför allt i Ålandskonventionen från 1921 som den sakliga omfattningen av Ålands demilitarisering och neutralisering regleras. Konventionen hänvisar i sin tur till och grundar sig på 1856-års konvention. Utgångspunkten i samtliga konventioner är att Ålandsöarna ska vara demilitariserade i fredstid och neutraliserade i krigstid.
2.1 Konventionernas giltighet internationellt och i Finland
Idag anses samtliga konventioner rörande Ålands demilitarisering och neutralisering vara i kraft[7] och bindande för parterna.
1856-års konvention använder inte termen demilitarisering utan talar om icke-befästning och om att militära och marina anläggningar varken kan bibehållas eller upprättas. Konventionen gör ingen skillnad mellan fredstid och krigstid, varför intentionen måste sägas vara generell för båda situationer. Uppdelningen mellan demilitarisering och neutralisering uppstod först efter 1921 och då för att tydliggöra att det tillkom särskilda bestämmelser som gäller krigssituationer. Dessa är undantag till de generella allmängiltiga bestämmelserna. Även om neutraliseringen till skillnad från demilitariseringen inte uttryckligen nämns i till exempel 1940- och 1947-års fördrag, kan neutraliseringen det oaktat anses vara innefattad i regleringen.[8]
Både demilitariseringen och neutraliseringen anses dessutom ha vunnit folkrättslig hävd och därmed blivit gällande sedvanerätt även för de stater som inte undertecknat konventionerna.[9] Redan 1921 ansåg en juristkommission tillsatt av Nationernas Förbund att 1856-års servitut utgjorde en "europeisk offentlig rätt". Även om neutraliseringen till skillnad från demilitariseringen inte nämns i till exempel 1940- och 1947-års fördrag, kan även neutraliseringen inbegripas i Ålands hävdvunna status.[10] Av den orsaken anses exempelvis Ryssland med hänvisning till den folkrättsliga och sedvanerättsliga utvecklingen vara bunden av konventionerna.
I samband med avvikelser från 1921-års konvention har Finland skickat notifieringar även till Island som således har behandlats som avtalspart. Island, som inte var självständigt vid undertecknandet av 1921-års konvention men som vid självständigheten övertog stora delar av Danmarks internationella förbindelser, har inte reagerat på notifieringarna eller på annat sätt ifrågasatt denna status.
Alltsedan 1856 har Ålands demilitarisering och neutralisering företrädesvis varit ett regionalt säkerhetspolitiskt arrangemang. Samtliga konventioner hänvisar till ett avgränsat geografiskt område. Konventionerna anger även demilitariseringens och neutraliseringens omfattning samt vilka stater som utgör signatärmakter. Detta har emellertid inte inneburit att Ålands demilitarisering och neutralisering blivit en regional angelägenhet.[11]
Åland behåller även inom ramen för det Europeiska samarbetet sin demilitariserade och neutraliserade status. Framför allt erkänns denna status i Protokoll 2 till Finlands anslutningsfördrag till Europeiska unionen, där Ålands särställning enligt folkrätten framhålls. Dessutom har Finland, i samband med Lissabonfördragets ikraftträdande, deklarerat att fördraget trots klausulen om säkerhetspolitiskt samarbete och militärt stöd inte påverkar tillämpningen av Ålands demilitarisering och neutralisering.
Enligt artikel 7 i 1921-års konvention ska de Höga Fördragsslutande parterna var för sig eller gemensamt hänvända sig till Nationernas Förbunds Råd, för att besluta om vilka åtgärder som ska vidtas antingen för att säkerställa upprätthållandet av konventionens bestämmelser eller för att hejda en kränkning. Artikel 7 hänvisar således till en procedurell mekanism där Nationernas Förbunds Råd fattar beslut om vilka åtgärder signatärmakterna ska vidta för att säkerställa upprätthållandet av Ålands demilitarisering och neutralisering. Genom att Nationernas Förbund upplöstes år 1946 upphörde förutsättningarna för en strikt tolkning av den angivna proceduren men upplösningen av Nationernas Förbund anses inte ha påverkat konventionens allmänna giltighet.
Stöd för ett sådant resonemang kan utläsas ur artikel 62 Wienkonventionen varav framgår att en fundamental förändring av omständigheter kan åberopas som skäl till att sätta ett internationellt avtal ur kraft endast om de omständigheter som förändrats utgjorde en väsentlig förutsättning för parternas samtycke till avtalet.
Terrotoriella regimer består även i situationer av fundamentalt förändrade omständigheter och vid statssuccession.
Allmän folkrätt förutsätter både en rättsövertygelse mellan staterna och en praxis som bekräftar denna övertygelse. Finlands befästande av Åland, under finska vinterkriget och fortsättningskriget, anses inte underminera konventionerna. Detta ska istället ses som en bekräftelse av Finlands rätt och förpliktelse att säkerställa Ålands ställning som neutraliserat område i krigstid och utgör således en bekräftelse av konventionernas giltighet.[12] Dessutom åligger det även de övriga signatärmakterna att subsidiärt, vid sidan om Finland, säkerställa öarnas demilitariserade och neutraliserade status.
Det har under senare år i enstaka fall förekommit brott mot demilitariseringen bland annat i samband med Nordic Peace-militärövningen 2003 (se exempelsamlingen). Demilitariseringen har aldrig ifrågasatts i samband med de inträffade överträdelserna. Överträdelserna har i stället resulterat i utredningar av det inträffade samt bekräftelser på att demilitariseringen och neutraliseringen ska respekteras i dylika fall.
Även i modern tid har statusen på olika sätt bekräftats och Finland har kontinuerligt följt upp och åberopat Ålandskonventionen. År 1969 notifierades signatärmakterna i avsikt att klarlägga tolkningen av artikel 4 c. Enligt artikeln får Finland låta sina luftstridskrafter flyga över den demilitariserade zonen, men dessa får inte landa där annat än i fall av force majeure. Denna bestämmelse ansågs inte hindra att Finland använder militärhelikoptrar i räddningstjänst inom zonen. Signatärmakterna har inte protesterat mot denna tolkning.[13]
År 1984 notifierades signatärmakterna med anledning av gränsdragningen vid skäret Märket över vilket riksgränsen mellan Finland och Sverige löper. Signatärmakterna har inte gjort invändningar mot den justering av gränsen som då företogs och som samtidigt inverkade på den i 1921-års Ålandskonvention definierade gränsen. Storbritannien bekräftade uttryckligen notifikationen, vilket utvisar att landet fortfarande anser sig vara part till konventionen.[14]
I samband med Sovjetunionens upplösning övertogs unionens tidigare folkrättsliga förpliktelser i princip av såväl Ryssland som de andra OSS-staterna. 1940-års fördrag är otvetydigt i kraft mellan Ryssland och Finland och fördraget finns med i det protokoll rörande de båda staternas bilaterala överenskommelser som undertecknades i juli 1992.
Ålands status bekräftades även i samband med EU-medlemskapet då i protokoll 2 till 1995-års fördrag om Finlands och Ålands anslutning till den Europeiska unionen gjordes en hänvisning till Ålands särställning enligt folkrätten. Utrikesutskottet framförde i sitt betänkande att "förhandlingsresultatet inte påverkar Ålands militärpolitiska status".[15] Utrikesutskottet har senare konstaterat att det ”...skall säkerställas att Åland får bibehålla sin folkrättsliga specialstatus, som också ingår i Ålandsprotokollet, särskilt när det gäller Ålands demilitariserade och neutraliserade status.”[16]
Därefter berördes statusen i samband med beredningen av det förslag till konstitution för EU som i juni 2004 godkändes av medlemsstaternas företrädare. Till regeringskonferensens slutakt fogades en förklaring enligt vilken regeringskonferensen erkänner att den ordning som gäller för Åland enligt artikel IV-440.5 i konstitutionen har upprättats med tanke på öarnas särskilda ställning enligt internationell rätt. Även om det konstitutionella fördraget aldrig förverkligades fattades beslutet om förklaringen de facto enhälligt vid regeringskonferensen och beslutet utgör därmed en bekräftelse av landskapets status.[17]
Ålands status berördes även i samband med Lissabonfördraget då lagtinget konstaterade att de ändringar i bestämmelserna om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken som tillkommit genom Lissabonfördraget inte påverkar Ålands folkrättsliga ställning vare sig i nuläget eller i framtiden. I proposition nr 23/2008 om godkännande av Lissabonfördraget konstaterar regeringen att hänsyn måste tas till internationella förpliktelser som gäller Ålands demilitarisering och neutralisering vid genomförandet av säkerhetsgarantin och biståndsklausulen. För en utförligare beskrivning av demilitariseringen och neutraliseringen i förhållande till EU, se kapitel 3.
Även i samband med det s.k. NEFAB-avtalet berördes Ålands status. Av regeringens proposition om godkännande av NEFAB-avtalet (RP 84/2012) framgår att: Demilitariseringen betraktas som sedvanerätt och nämns därför inte särskilt i NEFAB-fördragets artiklar.”
Finland har således kontinuerligt notifierat signatärmakterna i frågor som rör Ålands demilitarisering och det är uppenbart att Finland och övriga konventionsstater anser att de konventioner som reglerar Ålands status fortfarande är i kraft.
Sammanfattningsvis kan konstateras att de konventioner som reglerar demilitariseringen och neutraliseringen fortsättningsvis är i kraft och att Ålands särställning aldrig har ifrågasatts trots att tillfälliga avsteg från demilitariseringen och neutraliseringen förekommit. Neutraliseringen har dessutom erhållit sedvanerättslig status som binder även andra stater än signatärmakterna, och kan därför inte ändras genom en ändring av konventionerna.
Demilitariseringen och neutraliseringen ska upprätthållas och dess giltighet kontinuerligt hävdas oavsett förändringar på det säkerhetspolitiska planet, nationellt eller internationellt.
2.2 Åland – från objekt till subjekt
Det har skett en kontinuerlig utveckling då det gäller Ålands eget agerande i frågor som rör demilitarisering och neutralisering. Bland den åländska befolkningen väcktes intresset i början av 1980-talet då Ålands fredsinstitut bildades och det började talas om fredens öar. Sedan dess har självstyrelsemyndigheterna kontinuerligt fört en dialog med riket i olika frågor rörande demilitariseringen och neutraliseringen.
Det kan med fog hävdas att Ålands agerande i frågor som rör demilitariseringen och neutraliseringen i dag har större betydelse än tidigare. Det framgår tydligt av den pågående debatten att Åland är ett subjekt med inflytande när det gäller den ständigt pågående diskussionen om Ålands status.[18]
Genom att åländska företrädare alltjämt agerat för att bevara och stärka autonomin, demilitariseringen och neutraliseringen strävar man från åländsk sida till att Åland i dag inte längre ska betraktas som ett objekt för andra aktörers politik, utan som en aktör, som för talan i frågor som påverkar dess ställning.[19]
Den åländska självstyrelsen är på ett tydligt sätt sammanlänkad med demilitariseringen och neutraliseringen. Enligt självstyrelselagen för Åland (1991/71) har landskapet vissa befogenheter då det gäller förhandlingar om och ikraftträdande av internationella avtal. Demilitariseringen och neutraliseringen är en central del av Ålands särställning enligt folkrätten och bevakningen av dessa frågor har därför prioriterats högt av självstyrelsemyndigheterna. Som ett exempel där Åland på senare tid haft en aktiv roll kan nämnas den arbetsgrupp som tillsattes år 2005 för att utreda gränsdragningen för den neutraliserade och demilitariserade zonen runt Åland.
Eftersom demilitariseringen och neutraliseringen rör frågor som inte hör till landskapets lagstiftningsbehörighet är det riksmyndigheternas skyldighet att i sin verksamhet övervaka att demilitariseringen inte kränks.
Landskapet strävar efter att genom en kontinuerlig bevakning från landskapets sida av efterlevnaden av konventionerna om demilitarisering och neutralisering tydliggöra och stärka landskapets ställning som subjekt och samtidigt uppmärksamma alla parter på att konventionerna i högsta grad är giltiga och levande.
Landskapet avser att fortsätta på den inslagna vägen och fortsättningsvis sträva efter att stärka Ålands aktiva roll i dessa frågor.
2.3 Tolkning av konventionerna
Utgångspunkten i de konventioner som reglerar Ålands status är att området ska vara demilitariserat och neutraliserat varför alla undantag från konventionerna ska tolkas mycket restriktivt.
2.3.1 Gränserna för demilitariseringen och neutraliseringen
I artikel 2 i 1921-års konvention definieras den demilitariserade och neutraliserade zonens omfattning bland annat genom ett antal koordinater. Koordinaterna anses inte längre moderna samtidigt som det framkommit att det finns vissa mindre områden som hör till landskapet men inte till den demilitariserade zonen och vice versa varför justitieministeriet i mars 2005 tillsatte en arbetsgrupp för att utreda gränsdragningen för den neutraliserade och demilitariserade zonen runt Åland. Resultatet av arbetsgruppens arbete redogörs för nedan under kapitel 4.8.
Någon gräns uppåt för den demilitariserade zonen anges inte i konventionen. Däremot innehåller artikel 4 ett förbud mot luftstyrkor att intränga i eller uppehålla sig i zonen. Detta tyder på att även luftrummet ovanför zonen bör innefattas vilket länge har varit landskapets tolkning. Frågan aktualiserades bl.a. i samband med Open Skies-avtalet (se exempelsamlingen) då lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd i sitt förslag (D 1/2001-2002) framhöll att det avsteg från den tidigare restriktiva tolkningen av konventionerna om Ålands demilitarisering och neutralisering som utrikesministeriet nu förefaller förespråka inte på något sätt får ses som prejudicerande med tanke på framtiden.
Landskapets uppfattning är att den demilitariserade och neutraliserade zonen innefattar det område som inringas av koordinaterna i 1921-års konvention samt luftrummet ovanför den.
2.3.2 Förbudet mot militära styrkor och vapen
Enligt 1921-års konvention får ingen militär land-, sjö- eller luftstyrka tillhörande någon som helst makt uppehålla sig inom den demilitariserade zonen. Konventionen gör ingen skillnad på i vilket syfte styrkorna uppehåller sig inom zonen. Likaså förbjuder 1940-års demilitariseringsfördrag mellan Finland och Sovjetunionen såväl Finland som övriga stater inom zonen från att upprätthålla eller uppföra några som helst anläggningar eller operationsbaser av militär eller marin art, anläggningar eller operationsbaser för militär luftkraft eller några som helst andra anordningar avsedda för militära ändamål.
Begreppet väpnad styrka definieras inte i 1921-års konvention. Enligt 1977-års tilläggsprotokoll I rörande skydd för offren i internationella väpnade konflikter (FördrS 82/1980) - vilken kompletterar 1949-års Genèvekonventioner rörande skydd av krigens offer - skall en väpnad styrka:
– stå under befäl, som ansvarar gentemot staten för sina underlydandes uppförande,
– vara underkastade ett internt disciplinärt system som bl.a. skall garantera att folkrättens regler, tillämpliga i väpnade konflikter, iakttas.
I konventionerna finns det alltså inget uttryckligt krav för att de personer som ingår i den väpnade styrkan bär militär uniform eller andra utmärkande tecken. Å andra sidan räcker inte beväpning eller ett hierarkiskt kommandosystem i sig för att definiera en väpnad styrka. Deltagarna i den väpnade styrkan ska vara berättigade att direkt delta i fientligheter; därmed är bland annat en beväpnad polisstyrka inte definitionsmässigt en väpnad styrka.
Enligt 1921-års konvention är tillverkning, införsel, transitering och återutförsel av vapen och krigsmateriel inom Åland uttryckligen förbjudna enligt artikel 4. Utifrån den ursprungliga franskspråkiga texten bör förbudet tolkas så att endast vapen för militärt bruk, inte för jakt och annat civilt bruk är förbjudna. Likaså kan den ”reguljära polispersonal” - som enligt artikel 4, stycke 2 punkt a) får befinna sig inom zonområdet för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet - inneha vapen, och vapen kan även finnas ombord på tillåtna örlogsfartyg och militära luftfartyg eller medfölja väpnade styrkor som tillåts under vissa förhållanden.[20]
En speciell problematik gäller materiel med dubbla användningsområden, dvs som används både militärt och civilt, se närmare diskussionen under kap. 4.2.
Även moderna vapensystem med så kallad lång porté, som till exempel skjuter en robot över det demilitariserade området eller styr en torped igenom området, är förbjudna med hänvisning till Ålandskonventions artikel 4 som anger att all transitering av krigsmaterial och vapen är förbjudet.
Landskapets uppfattning är att ingen militär aktivitet ska förekomma i krigstid och ingen militär närvaro ska förekomma i fredstid.
Begreppet ”militär land-, sjö- eller luftstyrka” ska tolkas så att det omfattar försvarsmaktens styrkor som är i tjänst oavsett i vilket syfte de besöker den demilitariserade zonen och oavsett om de är beväpnade och/eller uniformerade.
Med en styrka avses i detta dokument en eller flera soldater och annan militär personal som är i tjänst. Speciella problem uppkommer vid tolkningen av konventionerna då det gäller paramilitära styrkor, dvs beväpnade stridande grupper som inte är en del av en militär organisation, t.ex. legosoldater. Landskapets uppfattning är att även sådana styrkor omfattas av förbuden i konventionerna. Paramilitära styrkors förhållande till demilitariseringen och neutraliseringen är dock en fråga som närmare kunde utredas.
Det informationsutbyte som genom åren har förekommit vid möten med företrädare för marinen och flygvapnet har varit mycket informativt och bör fortsätta.
Landskapets uppfattning är att de enda undantag som är tillåtna är de undantag som anges i konventionen.
2.3.3 Neutraliserat område
Enligt artikel 6 i 1921-års konvention ska den demilitariserade zonen i krigstid anses såsom neutraliserat område som inte får vare sig direkt eller indirekt begagnas för ändamål, som på något sätt sammanhänger med militära företag. Dock ska det, i händelse av krig som berör Östersjön, vara tillåtet för Finland att med sikte på att säkra respekten för zonens neutralisering temporärt nedlägga minor i vattenområde inom zonen och för detta ändamål vidta sådana maritima åtgärder, som är strängt nödvändiga. Enligt artikel 6 ska Finland omedelbart underrätta Nationernas förbunds råd om detta.
Förutsättningarna för en strikt tolkning av den angivna proceduren med hänvändelse till NF:s råd upphörde i och med att Nationernas Förbund upplöstes år 1946. Artikel 7 II i kombination med allmänna folkrättsliga principer ger dock fortfarande Finland rätt att försvara Ålands neutralisering. Finlands rätt att anhålla om hjälp direkt av andra signatärmakter har konsekvent framhållits alltsedan 1921. Enligt artikel 61 i Wienkonventionen om traktaträtt kan en part åberopa omöjlighet att fullgöra en traktatförpliktelse endast om detta följer av ett varaktigt försvinnande eller förintande av ett föremål som är oundgängligt för traktatens fullgörande (om denna omöjlighet inte beror på brott från partens egen sida). Signatärmakterna kan dock svårligen argumentera för att garantisystemet, som en procedurell mekanism, är en sådan fundamental förutsättning för de fördragsslutande parternas anslutning till konventionen, att giltigheten av dess materiella bestämmelser har påverkats.[21] Därmed ska upplösningen av Nationernas Förbund inte anses ha påverkat konventionens allmänna giltighet.
Landskapet anser att 1921-års konventions bestämmelser om att den demilitariserade zonen är ett neutraliserat område som inte får vare sig direkt eller indirekt användas för ändamål, som på något sätt sammanhänger med militära företag, äger sin giltighet oavsett Finlands åtaganden i övrigt och ska tillämpas i krigstid.
Landslapet anser att konventionen ger Finland rätt att försvara Ålands neutralisering vilket inte är detsamma som ett sedvanligt försvar. Försvaret av neutraliseringen ska ske på ett sådant sätt att det syftar till att Åland inte ska bli en krigsskådeplats.
2.3.4 Förbud mot militära anläggningar
1921-års konvention förbjuder Finland att befästa Åland och att upprätta någon militär anläggning eller annan anordning för krigsändamål. Förbudet gäller även anläggningar upprättade av andra stater än Finland, vilket stadgas i artikel 3:
"Ingen anläggning eller operationsbas av militär eller marin art, ingen anläggning eller operationsbas för militär luftfart, ej heller någon annan anordning avsedd för krigsändamål får behållas inom den i artikel 2 angivna zonen".
Varken 1921-års Ålandskonvention eller det bilaterala fördraget mellan Finland och Sovjetunionen anger vad som menas med anläggningar för militärt ändamål. Under Genèvekonferensen i oktober 1921 uttalade den finländska delegationen till protokollet, att förbudet enligt gammal praxis inte omfattade militära anläggningar för humanitära ändamål, såsom sjukhus och ambulanser. Denna tolkning bekräftades sedermera av andra delegater.[22] Därutöver torde det finnas en allmän praxis att förbudet inte omfattar civila anläggningar såsom hamnar och flygfält även om de under krigstid kan utnyttjas för militära ändamål. Det finns emellertid inte någon uttömmande definition av begreppet "anordning avsedd för krigsändamål" vilket skapat en ovisshet över hur bestämmelserna ska tolkas. Dock har begreppet getts en vid tolkning såtillvida att det ansetts omfatta materiel såsom vapen.
Landskapet anser att förbudet mot militära anläggningar är omfattande och tydligt och det ska tolkas så att alla anläggningar som på något sätt helt eller delvis är avsedda för militära ändamål omfattas av förbudet.
2.3.5 Undantagen från bestämmelserna om demilitarisering i konventionen
1921-års konvention räknar upp några undantag från bestämmelserna om demilitarisering under fredstid.
En allmänt vedertagen rättsprincip är att en konvention eller en lag, som uppställer ett generellt förbud som huvudregel, ska i fråga om uppräknade undantag tolkas strikt, utan analog tillämpning.
En finländsk väpnad styrka får uppehålla sig på Åland under en kortare tid för att upprätthålla ordningen, om "utomordentliga omständigheter" så kräver.
Med detta avses främst interna oroligheter. Läget på Åland har genomgående varit stabilt och undantaget har därför inte aktualiserats.[23]
Landskapet anser att bestämmelsen kan bli aktuell enbart under synnerligen extraordinära situationer.
Om frågan enbart rör ordningens upprätthållande på Åland ska initiativet om handräckning komma från landskapets sida, eftersom frågan i så fall hör till landskapets behörighet.
Uttrycket ”temporärt” måste tolkas så att styrkorna ovillkorligen ska dras tillbaka snarast möjligt.
Finland får "tid efter annan låta ett eller två av sina lätta, för övervattenfart avsedda krigsfartyg besöka öarna" samt "temporärt ankra i öarnas vatten". Eftersom bestämmelsen gäller enbart för övervattenfart avsedda krigsfartyg, omfattar undantaget inte undervattensbåtar.
Under "särskilda omständigheter av vikt" får även andra finländska fartyg, vilkas sammanlagda deplacement inte överstiger 6 000 ton, temporärt hållas på området.
Landskapet anser att bestämmelsen ska tolkas så att fartygen måste avlägsna sig senast under nästa dygn.
Militära fartyg har inte har rätt att angöra kaj utan endast rätt att temporärt ankra i samband med de tillfälliga inspektionsfärderna.
Rätten att temporärt ankra ska, mot bakgrund av syftet med undantaget, utnyttjas mycket restriktivt.
Bestämmelsen rörande andra finländska fartygs rätt att temporärt hållas på området ska likaså tillämpas restriktivt med tanke på konventionens syfte och med tanke på kriteriet "särskilda omständigheter av vikt".
Under fredstid kan Finlands regering ge tillstånd till "ett krigsfartyg tillhörande varje annan makt" att inlöpa i det åländska territoriet. Ordalydelsen tolkas så att flera fartyg kan befinna sig på åländska vatten samtidigt, men endast ett från varje land. För ett dylikt besök krävs dock regeringens tillstånd. Enligt 1 § statsrådets förordning om territorialövervakning[24] stadgas att en ansökan från en stat som ansöker om tillstånd för ett statsfartygs ankomst till finskt territorium sänds till huvudstaben i god tid och senast sex arbetsdagar före den planerade ankomsten till finskt territorium, om inte något annat bestäms i förordningen.
De ovannämnda undantagen gäller fartygsbesök inom den demilitariserade zonen, d.v.s. på det territorialvatten som enligt artikel 2 i konventionen definierats till tre sjömil från Ålands kust.
Ålandskonventionen kräver inte heller explicit att främmande örlogsfartyg som besöker den demilitariserade zonen ska vara övervattensfartyg utan bestämmelsen torde även omfatta ubåtar.
Finlands luftstridskrafter har rätt att flyga över Ålands zon men de får inte landa annat än vid force majeure.[25] Som ett resultat av överläggningar mellan Ålands landskapsregering och försvarsmakten har luftstridskrafternas stab uppgjort direktiv enligt vilka uppseendeväckande flygningar ej är att föredra.
Landskapet anser att eftersom Ålandskonventionen generellt förbjuder militära anläggningar, styrkor och vapen på Åland, ska konventionens alla undantag tillämpas mycket restriktivt.
Finlands regering bör mot bakgrund av konventionens syfte iaktta stor restriktivitet när bestämmelsen om att medge krigsfartyg tillhörande andra stater rätt att inlöpa i ögruppen och där temporärt ankra. Bestämmelsen tillkom i en tid där fartygens bristfälliga teknik kunde fordra att fartygen behövde besöka zonen.
Om en anmälan - i enlighet med rikets övervakningsförordning 15 § 2 mom. och 16 § - från utländska statliga fartyg, som ämnar tillträda finska territorialvatten, inkommer till regeringen bör Ålands landskapsregering omedelbart underrättas.
Ordalydelsen i konventionen ska tolkas så att endast ett fartyg från varje land kan befinna sig på åländska vatten samtidigt.
Bestämmelsen enligt vilken Finland får låta sina luftstridskrafter flyga över zonen innebär motsatsvis att andra staters luftstridskrafter inte får flyga över zonen.
Av respekt för konventionen bör luftstridskrafternas flygningar undvikas.
2.3.6 Inoffensiv passage eller oskadlig genomfart
Enligt artikel 5 i 1921-års konvention ska förbudet att låta krigsfartyg inlöpa eller uppehålla sig inom den i artikel 2 angivna zonen inte inverka på rätten till inoffensiv passage genom territorialvattnen; inoffensiv passage förblir underkastad gällande internationella bestämmelser och sedvänjor.
Den allmänna principen om ofarlig genomfart har kodifierats i Förenta nationernas havsrättskonvention (UNCLOS) som undertecknades den 10 december 1982 och trädde sedermera ikraft den 14 november 1994. Genom att både Sverige och Finland anslutit sig till havsrättskonventionen har Ålandskonventionen fått en särskild säkerhetspolitisk betydelse inom ramen för internationell havsrätt.[26]
Som ofarlig räknas genomfart av fartyg som genom sitt agerande inte hotar kuststatens fred, allmänna ordning eller säkerhet. Ett krigsfartyg i ofarlig genomfart bör inte stanna annat än vid force majeure.
I samband med att havsrättskonventionen trädde ikraft infördes en ny regel inom internationell havsrätt som kallas 'transit passage' som tillämpas i internationella sund av särskild betydelse. Den nya principen introducerar en betydligt mer liberal regim än den 'oskadliga genomfart', som flaggstater annars har rätt till i andra länders territorialhav genom att den tillerkänner fartyg av främmande flagg nästan samma frihet som på öppet hav. Till exempel får ubåtar gå igenom sådana internationella sund i uläge.[27]
I artikel 35 c) i havsrättskonventionen föreskrivs undantag från regeln om transit passage för s.k. 'historiska sund', d.v.s. sund där rättsreglerna för genomfart helt eller delvis är reglerad genom gammalt gällande internationella konventioner som särskilt berör sund.[28]
I samband med att den färdiga havsrättskonventionen undertecknades angav Finland i en deklaration att Ålandshav (södra kvarken?) skulle anses omfattas av undantaget som anges i artikel 35 c) eftersom konventionerna om demilitarisering har tillämpats en längre tid och inte påverkas av havsrättskonventionens ikraftträdande. Samtidigt gjorde Sveriges delegat en närmast liktydig deklaration. Sverige hävdade att undantaget omfattar såväl Öresund som Ålandshav eftersom begränsad genomfart tillämpats en längre tid och inte påverkas av havsrättskonventionens ikraftträdande.[29]
Deklarationen upprepades när Finland och Sverige ratificerade havsrättskonventionen 1996. Det viktiga i detta sammanhang är att ingen delegat från någon annan makt opponerade sig vid detta tillfälle mot Finlands och Sveriges deklarationer. Frågan har heller inte berörts vid något annat samanhang. Följaktligen betyder detta att det tolkningsuttalande som gjordes i samband med undertecknandet av havsrättskonventionen 1982 ska anses utgöra gällande rätt.[30] Samtidigt innebär detta en bekräftelse av Ålands demilitariserade status.
Om ett örlogsfartyg till följd av sjönöd kommit in på det territorialvatten som hör till den demilitariserade zonen och dess närvaro där kommer i konflikt med bestämmelserna i 1921-års Ålandskonvention skall det enligt internationell sedvänja anses tillåtet. Det förolyckade örlogsfartyget ska emellertid vidta nödvändiga åtgärder för att lämna den demilitariserade zonen.[31]
Landskapet anser att rätten till inoffensiv passage genom territorialvattnen bör tolkas restriktivt och begreppet innefattar inte rätten till transit passage.
Med territorialvatten avses territorialhavet utanför den demilitariserade zonen.
2.3.7 Status quo
Enligt artikel 8 i 1921-års konvention ska konventionens bestämmelser förbli i kraft, ”vilka de förändringar än må vara som kan inträda uti det nuvarande status quo i Östersjön.”
De konventioner som reglerar demilitariseringen är som ovan nämndes ännu idag i högsta grad giltiga och levande. Neutraliseringen är föremål för reglering i 1921-års konvention, som stadgar att konventionens bestämmelser ska förbli i kraft, vilka de förändringar än må vara som kan inträda uti det nuvarande status quo i Östersjön.
Detta innebär att Åland förblir neutraliserat oavsett vilka åtaganden som Finland i övrigt ikläder sig. Neutraliseringen har dessutom blivit föremål för en sedvanerätt som binder även andra stater än signatärmakterna och som därför inte kan ändras genom en ändring av konventionen.
3 Demilitariseringen och neutraliseringen i förhållande till EU
EU:s grundfördrag fastställer de säkerhets- och försvarspolitiska uppgifter som unionen kan sköta. Enligt EU-fördragen ska unionen utforma en gemensam försvarspolitik. Den gemensamma försvarspolitiken har sedermera fått ett mera exakt innehåll via unionens krishanteringspolitik, försvarsmaterielsamarbete samt via kampen mot terrorismen.
Då det gäller Ålands ställning i förhållande till EU:s säkerhets- och försvarspolitik diskuterades denna fråga redan i samband med EU-medlemskapet. I 1995-års fördrag om Finlands och Ålands anslutning till den Europeiska unionen och i en anslutande deklaration finns en skrivning om Ålands folkrättsliga ställning. I preambeln till protokoll 2, vilket är fogat till Finlands anslutningsfördrag till Europeiska unionen sägs: ”Med hänsyn till Ålands särställning enligt folkrätten…” I samband med riksdagens behandling av anslutningsfördraget framförde utrikesutskottet i sitt betänkande att "förhandlingsresultatet inte påverkar Ålands militärpolitiska status".[32]
Frågan blev på nytt aktuell i samband med Lissabonfördraget. Enligt artikel 4.3 i fördraget om EU finns dessutom en princip om lojalt samarbete. Enligt principen ska unionen och medlemsstaterna respektera och bistå varandra när de fullgör de uppgifter som följer av fördragen. Medlemsstaterna ska också vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av fördragen eller av unionens institutioners akter. Vidare ska medlemsstaterna hjälpa unionen att fullgöra sina uppgifter och de ska avstå från varje åtgärd som kan äventyra fullgörandet av unionens mål. Enligt artikel 351 i Fördraget om EU:s funktionssätt ska medlemsstaterna uttryckligen vidta alla lämpliga åtgärder för att undanröja de delar i tidigare ingångna avtal som inte är förenliga med EU:s grundfördrag. Artikel 351 ger vidare medlemsstaterna möjlighet att diskutera och inta en gemensam hållning om hur avtalen förhåller sig till varandra och vad som eventuellt behöver revideras eller modifieras. Någon sådan diskussion har inte varit aktuell beträffande Ålands demilitarisering och neutralisering. Därför kan innehållet i artikel 351 inte anses påverka Ålands särställning enligt folkrätten.
Unionens krishanteringspolitik är för närvarande det område inom unionens gemensamma försvarspolitik som är längst utvecklad i fråga om kapacitet och mekanismer. EU:s krishanteringspolitik består av såväl militär som civil krishantering, vilka genom Lissabonfördraget kopplas närmare varandra. I Lissabonfördraget ingår två nya klausuler för ett fördjupat säkerhetspolitiskt samarbete. Dessa solidaritets- och biståndsklausuler stärker säkerheten inom unionens eget territorium. Solidaritetsklausulen ålägger medlemsstaterna att bistå varandra om en medlemsstat drabbas av en naturkatastrof eller en katastrof som orsakas av människor. I sådana situationer ges Europeiska unionen fullmakt att mobilisera alla instrument som står till dess förfogande, inklusive militära krishanteringsstyrkor. Speciellt terroristattacker har ansetts vara ett hot att räkna med, och unionens medlemsstater förband sig på politisk nivå till innehållet i denna klausul redan 2004. Biståndsklausulen gäller om en medlemsstat i EU utsätts för ett väpnat angrepp och ålägger de övriga medlemsstaterna att ge stöd och bistånd med alla till buds stående medel.[33] Riksdagens utrikesutskott har framfört en tolkning enligt vilken medlemsstaternas skyldighet till följd av klausulerna är tämligen långtgående.[34]
Tyngdpunktsområdena och hotbilderna i EU:s säkerhetspolitik definieras i den europeiska säkerhetsstrategin, som medlemsstaterna godkände i december 2003. Terrorism, spridning av massförstörelsevapen, regionala konflikter, stater i upplösning och organiserad brottslighet definieras i säkerhetsstrategin som de främsta hotbilderna för unionen. I säkerhetsstrategin fastställs ett synnerligen brett spektrum av instrument med vilka unionen försöker bemöta hoten.[35]
I fråga om säkerhets- och försvarspolitiken är enhällighet fortsättningsvis huvudregeln, men kvalificerad majoritet kan användas i vissa fall. Den s.k. nödbromsen kvarstår dock så att en medlem av ministerrådet kan förhindra att beslut antas med kvalificerad majoritet.
Det har i vissa sammanhang ansetts att principen om lojalt samarbete och om undanröjande av tidigare avtal med beaktande av utvecklingen av den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiken inom EU kunde innebära att de medlemsstater inom EU som är undertecknare av 1921-års konvention skulle anses skyldiga att medverka till upphävande eller förändring av sådana avtal som utgör hinder för utvecklingen av den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiken. Signatärmakterna till 1921-års konvention är elva till antalet. Av dessa signatärmakter står i dagsläget enbart Island utanför EU.
Landskapsmyndigheterna har ansett att principerna inte kan ges en sådan innebörd i fråga om avtalen som reglerar Ålands demilitarisering och neutralisering. Ålands demilitarisering och neutralisering kan på intet sätt sägas utgöra ett hinder för EU:s utvecklade säkerhets- och försvarspolitik. EU:s säkerhets- och försvarspolitik såsom den formas av medlemsstaterna måste beakta och respektera Finlands och övriga medlemsstaters åtaganden enligt de avtal som reglerar Ålands demilitariserade och neutraliserade status.
Även riksdagens utrikesutskott konstaterade i sitt betänkande (UtUB 4/2003 rd) över statsrådets redogörelse till riksdagen (SRR 2/2003) över konventets resultat och förberedelserna inför regeringskonferensen följande: "Utrikesutskottet konstaterar med hänvisning till erhållen utredning att det i detta sammanhang ska säkerställas att Åland får bibehålla sin folkrättsliga specialstatus, som också ingår i Ålandsprotokollet, särskilt när det gäller Ålands demilitariserade och neutraliserade status." Betänkandet bekräftar den från landskapets sida länge framhållna teorin att Ålandsprotokollets ingress (preambel) innebär en hänvisning inte bara till självstyrelsen utan också till Ålands status som demilitariserat och neutraliserat område och därmed en bekräftelse av statusen från övriga medlemsstaters sida.
Finlands regering har i proposition nr 23/2008 konstaterat att hänsyn måste tas till internationella förpliktelser som gäller demilitariseringen och neutraliseringen av Åland vid genomförandet av säkerhetsgarantin och biståndsklausulen. Dessutom är Ålands demilitariserade och neutraliserade status av en sådan karaktär, långvarighet och omfattning att den inte skulle kunna åsidosättas som en följd av Lissabonfördraget.
I samband med behandlingen av Lissabonfördraget framförde landskapet att EU:s medlemsstater på ett lämpligt sätt bör uppmärksammas på Ålands demilitariserade och neutraliserade status. Finland gjorde därför en ensidig deklaration gällande Åland som på Finlands begäran antecknades i COREPER II:s mötesprotokoll i november 2009.[36] Av texten framgår att Finland önskade påminna om att Ålands demilitariserade och neutraliserade status etablerades genom 1921-års konvention och att Ålandsprotokollets ingress hänvisar till den speciella status som Åland har enligt folkrätten. Vidare sägs att Lissabonfördraget ändrar vissa bestämmelser rörande den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Det konstaterades att Lissabonfördragets ikraftträdande inte kommer att påverka tillämpligheten av 1921-års konvention om demilitariseringen och neutraliseringen och även Ålandsprotokollet kommer fortsättningsvis att vara i kraft.
Också i Finlands säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse från år 2012 konstateras att Ålands demilitariserade och neutraliserade status består oförändrad oberoende av att Finland intensifierar sitt militära samarbete inom EU och i internationella organisationer.
Lissabonfördraget ändrar inte heller Ålandsprotokollets ställning i unionens rättsordning, utan protokollet är fortfarande en del av primärrätten. Även hänvisningen till Åland i grundfördragen kvarstår. Ålandsprotokollet eller hänvisningen till Ålandsprotokollet i grundfördragen kan inte heller ändras genom de nya förenklade ändringsförfarandena som skrivits in i Lissabonfördraget. Se även kapitel 4.6 angående kollektiv säkerhet inom FN och Europeiska unionen.
4 Framtida utmaningar
Sedan demilitariseringen och neutraliseringen befästes genom Ålandskonventionen år 1921 har mycket ändrats i omvärlden på det utrikespolitiska samt säkerhets- och försvarspolitiska området. Eftersom situationen i omvärlden hela tiden förändras kommer det även kontinuerligt att finnas ett behov av att föra diskussioner om demilitariseringen och neutraliseringen. Då specifika frågor uppkommer är det i första hand med utrikesministern och utrikesministeriet som diskussionerna mellan riket och landskapet ska föras.
4.1 Den nya säkerhetspolitiken
De utmaningar som gäller säkerheten och de gränsöverskridande hoten blir allt mer mångfasetterade och sambandet mellan hållbar utveckling och säkerhet blir allt mer uppenbart. Befolkningstillväxten och klimatförändringen är de mest centrala faktorerna som på längre sikt inverkar på den globala säkerheten. Naturkatastrofer och omfattande skador på miljön försvagar den mänskliga säkerheten och leder till konflikter. På många områden uppstår det allt mer konkurrens om tillgången till nödvändiga förnödenheter såsom vatten och föda. Plötsliga negativa förändringar i ekonomin ökar den samhälleliga osäkerheten och kan leda till oroligheter.[37]
Säkerhetspolitiken har under de senare årtiondena således vidgats och till de nya hot som numera räknas till säkerhetspolitiken hör terrorattacker, nedfall från radioaktiva ämnen från kärnkraftsolyckor utanför gränserna, större utsläpp av oljor och andra kemikalier till sjöss och i luften och liknande miljöhot, större avbrott i el, tele och vattenförsörjning, avbrott i radio- och TV-sändningar, översvämningar och dammbrott, massmigration av flyktingar, som söker asyl eller annan hjälp, smittsamma epidemier spridda med resande eller laster, IT-säkerhet mm. Samtidigt har försvarspolitiken utvecklats till att bli mer av krishantering.
Utvecklingen mot det moderna informationssamhället med datorer, internet och trådlös kommunikation ökar sårbarheten för informationskrigföring såsom cyberattacker. Det digitala hotet bidrar till att gränsen mellan civilt och militärt suddas ut. Det räcker inte längre med att skydda militära system när internet knutit samman alla delar av samhället. Den nya strategin inkluderar aktiv spaning i nätverken för att tidigt upptäcka faror, liksom möjlighet att själv utföra attacker, även i förebyggande syfte. Allt sedan 11 september-attacken 2001 har avlyssning av internationella telefonsamtal och datatrafik blivit allt vanligare. Frågan som uppkommer då nätet blir en krigszon är var slagfältet i så fall börjar och slutar.
Olika typer av it-hot överskrider ofta nationsgränser. För att få en fungerande krishantering krävs samarbete över nationsgränserna. Det internationella samarbetet går till stora delar ut på att dela med sig av information. Det kan vara information om sårbarheter i systemen, om händelser och mönster och var en attack kommer ifrån.
Det säkerhetspolitiska läget i Östersjöområdet är i dagsläget gott. Begränsade ekonomiska resurser har blivit en faktor som driver utvecklingen mot allt mer samarbete över nationsgränserna. De regionala samarbeten som finns inom regionen där även Åland deltar - bl.a. i det nordiska samarbetet och i BSPC (Baltic Sea Parliamentary Conference) - bidrar till att stärka stabiliteten i området. Samarbetena omfattar gemensamma problem som exempelvis miljöhot, kärnsäkerhet, storolyckor, gränsöverskridande organiserad brottslighet, illegal invandring, cyberhot och folkhälsofrågor.
Den tydlighet som tidigare fanns inom säkerhetspolitiken har allt mer förvunnit det senaste årtiondet. De begrepp som tidigare använts blir alltmer oklara. Gränsen för krig mellan stater och interna konflikter suddas ut. Numera förs inte enbart krig stater emellan utan exempelvis även gentemot terrorister. Staterna har inte längre fullt ut samma makt som tidigare utan säkerhets- och utrikespolitiken kräver i allt större utsträckning att stater tar i beaktande även privata aktörer. Privata enheter och aktörer anlitas allt oftare för militära uppdrag.
Utvecklingen har lett till en ökad sammanblandning av militära och civila begrepp och aktiviteter i finländsk, nordisk och europeisk försvars- och säkerhetspolitik. Som ett exempel kan nämnas artikel 42 i fördraget om EU. Artikeln bestämmelser om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, som av vissa experter anses täcka även andra hot än direkt militära angrepp.[38] En sådan tolkning medför att ett icke-militärt hot kan bemötas med militära medel, i teorin även inom åländskt territorium.
I ljuset av denna utveckling uppstår frågor om hur demilitariseringsbestämmelserna ska tolkas och om hur de nya säkerhetshoten ska kunna bemötas på Åland utan att demilitariseringen och neutraliseringen kränks.
Det nya fokus som säkerhetspolitiken fått öppnar för nya möjligheter för Åland att göra sin röst hörd. Åland har möjligheter att föra fram demilitariseringen som förtroendeskapande åtgärd i alla dessa sammanhang. Åland avser tillvarata de möjligheter till deltagande och påverkan som ges i och med att Åland är direkt representerat i bl a det nordiska samarbetet och BSPC.
Medling i internationella konflikter kommer att vara viktig i framtiden och där kan erfarenheterna av den åländska demilitariseringen och neutraliseringen användas. Medlingen kan ge möjligheter för Åland att etablera sig som en aktör på den nya internationella kartan.
Det finns behov av att i förhållande till demilitariseringen och neutraliseringen ytterligare utreda konsekvenserna av att de militära begreppen ändras. Även frågan om hur de digitala hoten ska hanteras i förhållande till demilitariseringen och neutraliserinen kräver ytterligare utredningar.
4.2 Hanteringen av civila hot samt handräckning
I och med att det i dag blir allt vanligare med en större sammanblandning av militär och civil verksamhet är hanteringen av civila hot i förhållande till demilitariseringen ett ökande problem. Med anledning av att en allt större specialisering krävs kan olika myndigheter inte längre upprätthålla all kompetens själva utan man begär i stället handräckning av varandra.
I riket regleras de situationer där försvarsmakten lämnar handräckning till polisen i en särskild lag, lagen om försvarsmaktens handräckning till polisen (FFS 781/1980). Enligt denna lag ska försvarsmakten ge polisen handräckning bl.a. i fråga om röjning av sprängladdningar samt för annat sådant uppdrag, för vars utförande försvarsmaktens specialpersonal eller specialmateriel behövs. Vidare regleras i lagen beslutsgången och formerna för handräckning.
Det finns dock ingen lagstiftning som reglerar landskapsmyndigheternas möjligheter att begära handräckning. Situationen för landskapets del är således oreglerad med undantag för de bestämmelser som finns i Ålandskonventionen.
Vid bedömningen av rättsläget för Ålands del är det två faktorer som måste beaktas; huruvida ärendet hör till landskapets eller rikets behörighet samt huruvida den planerade åtgärden är förenlig med Ålandskonventionen eller inte. (Se figur 1.)
Förenligt med Enligt
konventionerna konventionernas
undantags-
möjligheter
Inom landskapets Handräckning,
behörighet Handräckning notifiering till
signatärmakterna
Inom rikets Notifiering till
behörighet signatärmakterna
Figur 1.
Oavsett det nya säkerhetspolitiska synsättet och sammanblandningen av civila och militära aktiviteter och myndigheter måste utgångspunkten enligt landskapsregeringens uppfattning vara att civila hot på Åland ska hanteras av civila myndigheter. Detta är en skyldighet som Finland och de övriga signatärmakterna har iklätt sig genom de konventioner som reglerar Ålands status, och det är både Finlands och Ålands skyldighet att var och en på sitt behörighetsområde tillse att det finns beredskap att hantera händelser så att de är förenliga med konventionerna.
Som nämndes ovan medger 1921-års konvention vissa undantag. En finländsk väpnad styrka får enligt artikel 4a uppehålla sig på Åland under en kortare tid för att upprätthålla ordningen, om "utomordentliga omständigheter så kräver”.
Bestämmelsen har närmast ansetts avse oroligheter av intern natur, särskilt väpnat uppror och har tidigare ansetts långt ha förlorat sin betydelse i och med stabiliseringen av det politiska läget i fråga om relationerna Finland-Åland-Sverige.[39]
Frågan kan ställas huruvida bestämmelsen är tillämplig exempelvis vid terrorattacker. Hantering av terrorattacker är i första hand en polisiär uppgift. Skyddspolisen har i uppgift att förebygga och bekämpa terroristbrott. Om behov finns kan polisen i vissa situationer begära handräckning av försvarsmakten.[40] Eftersom försvarsväsendet och lagstiftningen om bekämpning av terrorism enligt självstyrelselagen hör till rikets behörighet sker ett sådant ingripande i så fall på beslut som fattas i riket. Om en sådan situation däremot uppstår att enbart Ålands säkerhet är i fara kan landskapet begära handräckning och riket har skyldighet att bistå landskapet enligt 31 § självstyrelselagen. En begäran från landskapsregeringen kan även rikta sig till försvarsmakten. I situationer där det inte är frågan om att vidta åtgärder som ”är strängt nödvändiga för ordningens upprätthållande” saknas möjligheter för ett militärt ingripande enligt konventionen.
Bland de övriga hot som numera innefattas i säkerhetspoltiken ingår allvarliga miljöhot, cyberhot, större avbrott i el, tele och vattenförsörjning, avbrott i radio- och TV-sändningar som till stora delar hör till landskapets behörighet. Landskapsregeringen kan vid sådana händelser begära handräckning från riksmyndigheterna som enligt 31 § självstyrelselagen är skyldiga att inom gränserna för sin allmänna behörighet på begäran av landskapsregeringen bistå landskapsmyndigheterna vid skötseln av uppgifter som hör till självstyrelsen. Några bestämmelser som möjliggör åsidosättande av bestämmelserna om demilitariseringen till följd av landskapsregeringens begäran om handräckning finns inte i konventionerna.
Om handräckning trots detta begärs ska notifieringsförfarandet enligt 1921-års konvention följas och Finlands regering ska se till att en notifiering till signatärmakterna om möjligt görs på förhand, så att signatärmakterna har möjlighet att ge sitt godkännande. Även Ryssland ska informeras.
Det kan ibland hända att något plötsligt och oförutsett inträffar där ett snabbt agerande är nödvändigt, exempelvis vid en fartygsolycka, naturkatastrof eller någon annan akut situation som innebär fara för människoliv. I sådana fall ska en notifiering ske i efterhand där Finland upplyser signatärmakterna om att ett brott mot konventionerna inträffat och orsaken till detta. Även Ryssland ska underrättas om det inträffade.
Landskapet anser att eftersom artikel 4 i 1921-års konvention, som tillåter Finland att under vissa förutsättningar införa och temporärt hålla väpnade styrkor för att upprätthålla ordningen på Åland, utgör ett undantag till det allmänna demilitariseringssyftet måste artikeln tillämpas synnerligen restriktivt.
Landskapet anser att riket inom ramen för sin behörighet, av hänsyn till övriga signatärmakter, måste se till att efterleva konventionens bestämmelser. Därför måste riksmyndigheterna försäkra sig om att relevant lagstiftning och all beredskapsplanering som rör Åland sker med utgångspunkten att alla förutsägbara händelser på Åland skall kunna hanteras utan militär inblandning.
Det är mycket viktigt att landskapsmyndigheterna undviker att medverka till att åtgärder som strider mot konventionens bestämmelser vidtas. Detta innebär att landskapsmyndigheterna i första hand begär handräckning från civila myndigheter och iakttar försiktighet vid begäran om handräckning som innebär militär närvaro i landskapet. Det ska således innan handräckning begärs vara klarlagt att det inte finns några andra möjliga sätt att åtgärda situationen för att exempelvis rädda människoliv, miljö eller stora ekonomiska värden. En sådan situation kan inträffa om enbart försvarsmakten har tillgång till sådan utrustning eller kompetens som behövs, exempelvis vid en minröjning eller en oljekatastrof. Det bör noteras att även vid användning av militär utrustning för civila ändamål, exempelvis vid en minröjning, ska konventionerna följas.
Frågan hur artikel 4b i 1921-års konvention ska tolkas med avseende på terroristattacker är en fråga som kunde utredas närmare.
Landskapsregeringen kommer att utarbeta en plan för handräckning för landskapets myndigheter där det närmare fastställs i vilka fall handräckning ska begäras av landskapsmyndigheterna och på vilket sätt frågan om handräckning ska beredas. Beslut om begäran av handräckning enligt 31 § självstyrelselagen ska fattas av landskapsregeringen om inte rätten att fatta beslut uttryckligen har delegerats. Delegering kan bli aktuell t ex i situationer som man på förhand vet kommer att vara synnerligen akuta och där man måste sätta in åtgärder omedelbart för att undvika skada.
4.3 Gränsbevakningen
Under en längre tid har gränsbevakningens ställning i förhållande till demilitariseringen och neutraliseringen varit föremål för diskussion på Åland. Gränsbevakningens status och funktion har under de senaste decennierna utvecklats avsevärt. Lagstiftningen om gränsbevakningen innehåller vissa principer som understryker dess militära natur; dess inre organisation är militärisk, en del av tjänsterna inom gränsbevakningsväsendet betecknas som militära tjänster och dess innehavare lyder också i fredstid under stadgandena om krigsmän i 45 kap. strafflagen. Tyngdpunkten i gränsbevakningsväsendets uppgifter under normala fredstida förhållanden kan sägas vara av icke-militär natur, såsom upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, tullbevakning, sjöräddning och sjuktransporter. Dock är de senaste årens utveckling tydlig i riktning mot en mer militär organisation. I propositionen till Gränsbevakningslagen (578/2005) konstateras följande: "Gränsbevakningsväsendet deltar i rikets försvar och ger i detta syfte sin personal och de värnpliktiga som förordnats till gränsbevakningsväsendet samt de kvinnor som antagits för att fullgöra frivillig militärtjänst militärutbildning samt upprätthåller och utvecklar försvarsberedskapen i samarbete med försvarsmakten. Om försvarsberedskapen kräver det, kan gränstrupperna eller delar av dem genom förordning av republikens president anslutas till försvarsmakten."
Gränsbevakningsväsendets förhållande till försvarsmakten klarläggs ytterligare i statsrådets redogörelse till riksdagen rörande Finlands säkerhets- och försvarspolitik 2009: "Gränsbevakningsväsendet deltar i försvaret av landet och utgör en viktig del av försvarssystemet" och "gränsbevakningsväsendets trupper kan anslutas till försvarsmakten när beredskapen höjs".[41] Samtidigt anger statsrådet att "det måste vara behörigen klarlagt hur Ålands särställning ska beaktas i olika slag av framtida icke-militära krissituationer – som oljekatastrofer och terroristangrepp – och hur gränsbevakningen har ordnats med tanke på militära krissituationer."
Självstyrelsepolitiska nämnden har framhållit att gränsbevakningen genom ändringar av lagen om gränsbevakningen blivit en allt mer integrerad del av Finlands försvarssystem.[42] Genom en lagändring som antogs i juni 2010 infördes bland annat bestämmelser om utplacering av snabba gränsinsatsenheter i enlighet med rådande EU-bestämmelser samt bestämmelser om gränsbevakningsväsendets deltagande i internationella uppdrag och begäran om tekniskt eller operativt bistånd. Detta ska ses i ljuset av Ålandskonventionens formulering "må icke någon militär land-, sjö- eller luftstyrka tillhörande någon som helst makt intränga i eller uppehålla sig inom den i artikel 2 angivna zonen".
Landskapet anser att riket, mot bakgrund av Finlands åtaganden gentemot övriga signatärmakter, måste kunna säkerställa att den gränsbevakning som är verksam på Åland är organiserad så att de konventioner som reglerar demilitariseringen respekteras.
4.4 En civil krisplan för Åland
I samband med diskussionen om gränsbevakningen har tanken på en civil krisplan för Åland framförts. En sådan plan skulle utgå ifrån en utredning om hur räddningsaktioner i olika tänkbara situationer, till exempel i fall av naturkatastrofer och olyckor, kan ske med endast civila enheter.
Riksdagens utrikesutskott har uppmärksammat problematiken och har konstaterat att det måste vara behörigen klarlagt hur Ålands särställning ska beaktas i olika slag av framtida ickemilitära krissituationer - såsom oljekatastrofer och terroristangrepp - och hur gränsbevakningen har ordnats med tanke på militära krissituationer.[43]
Också i Finlands säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse 2012 fastslås att ”statsrådet utreder hur landskapet Ålands särställning också framöver ska beaktas i samband med eventuella oljekatastrofer och andra krissituationer, och hur man ska säkerställa att de berörda myndigheterna har tillräcklig beredskap.”
Landskapet anser att en särskild plan för räddningsaktioner bör utarbetas. Alla krishanteringsplaner som uppgörs för Åland ska vara sådana att alla de händelser som redogörs för i krishanteringsplanen kan handhas så att konventionerna respekteras.
4.5 Nordiskt försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete
De nordiska länderna är föregångare när det gäller att skapa säkerhet. Efter Sovjetunionens fall och de baltiska ländernas frigörelse blev det politiskt möjligt att ta upp säkerhetspolitiska frågor i Nordiska rådet. Sedan år 1997 har en årlig förvarspolitisk redogörelse varit en av dagordningspunkterna vid Nordiska rådets session. Utvecklandet av det nordiska försvarssamarbetet (Nordefco) inleddes år 2008 på initiativ av kommendörerna för försvarsmakterna i Finland, Norge och Sverige. Den s.k. Stoltenbergrapporten rörande det nordiska samarbetet inom utrikes- och försvarspolitiken som kom år 2009 är central för det nordiska säkerhetspolitiska samarbetet.
Försvarssamarbetet har under senare tid fått allt större fokus inom det nordiska samarbetet och en av drivkrafterna är minskande ekonomiska resurser. Genom det nordiska försvarssamarbetet ökar kostnadseffektiviteten.
I april 2011 enades de nordiska utrikesministrarna om en solidaritetsförklaring på det utrikes- och säkerhetspolitiska området där de fem länderna förbinder sig att i det fall ett nordiskt land skulle drabbas av en kris eller ett angrepp, så kommer övriga länder att bistå med relevanta medel. Det kan även röra sig om bistånd vid naturkatastrofer, cyberattacker eller terrorattacker.
Nordiska rådets presidium antog i juni 2011 en rekommendation om ett nordiskt forum för att stärka nätverket om freds- och konfliktlösning. Rekommendationen är fortfarande obehandlad i Nordiska ministerrådet.
Ålands delegation i Nordiska rådet har i en skrivelse till Nordiska rådet påtalat betydelsen av att debatten om försvars- och säkerhetspolitik inom det nordiska samarbetet tydligt inkluderar fredsbygge, konfliktlösning samt demilitarisering och neutralisering som redskap.
Landskapsregeringen följer noga utvecklingen inom det nordiska försvars- och säkerhetspolitiska arbetet.
Ett utökat nordiskt försvarssamarbete kan och måste ske på ett sådant sätt att de konventioner som reglerar demilitariseringen och neutraliseringen ovillkorligen efterlevs, d v s att Åland lämnas utanför ett sådant samarbete.
Landskapets representanter avser i diskussionerna om det nordiska försvars- och säkerhetspolitiska arbetet synliggöra och öka kunskapen om Ålands status vilket i sin tur ökar medvetenheten om demilitariseringen och neutraliseringen. I diskussioner om nordiska säkerhetspolitiska initiativ bör erfarenheterna från Ålandsexemplet användas.
Landskapet stöder tanken på ett nordiskt nätverk för medling. Åland eftersträvar att öka sin kompentens på området för att fortsättningsvis kunna utgöra en aktör i frågor som rör internationell medling.
4.6 Kollektiv säkerhet inom FN och Europeiska unionen
I samband med Finlands inträde i EU år 1995 förändrades finsk säkerhetspolitik. Efter anslutningsdebatten stod det klart att Finland måste efterge sin neutralitet för att kunna bli medlem i unionen.[44] Idag deltar Finland aktivt i det internationella säkerhetspolitiska samarbetet och de säkerhetspolitiska aktiviteterna har EU som utgångspunkt. Finland har till exempel varit med och byggt upp den gemensamma militära krishanteringen.
Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009 bekräftar en strävan inom EU att harmonisera medlemsstaternas utrikes- och säkerhetspolitik för att effektivisera och skapa enighet. Genom Lissabonfördraget genomfördes en utökning av det gemensamma försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet. Bl.a. infördes i fördraget en s.k. säkerhetsgaranti i form av en klausul enligt vilken medlemsstaterna är skyldiga att med alla till buds stående medel bistå en annan medlemsstat som utsatts för väpnat angrepp. Ytterligare införs en solidaritetsklausul om bistånd vid terroristattacker och naturkatastrofer. Riksdagens utrikesutskott har framfört en tolkning enligt vilken medlemsstaternas skyldighet till följd av klausulerna är tämligen långtgående och har ansett att skyldigheten att ge stöd och bistånd inom Europeiska unionen i princip inte avviker från motsvarande skyldighet inom Nato, inte heller i det avseendet att beslutet att ge stöd och bistånd alltid fattas separat i det enskilda fallet och kräver politiska överväganden från medlemsstaternas sida.
I samband med behandlingen av Lissabonfördraget begärde lagtingets lagutskott en rapport rörande förhållandet mellan å ena sidan konventionerna beträffande Ålands demilitarisering och neutralisering och å andra sidan senare konventioner, i synnerhet FN-stadgan och EU-fördragen.
I rapporten konstateras att demilitariseringen och neutraliseringen existerar parallellt med FN-stadgans artikel 51 om kollektiv säkerhet.[45] "Under fredstid påverkas inte demilitariseringen utan den finns intakt eftersom tidigare folkrättsliga förpliktelser i princip fortsätter att gälla även efter FN-stadgans införande. Frågor uppstår främst om neutraliseringen, i sådana fall då Finland eller andra geografiskt närbelägna stater deltar i militära operationer och det görs anspråk på användning av det åländska territoriet i den kollektiva säkerhetens namn."
Vidare sägs i rapporten att "När demilitariseringen och neutraliseringen för Åland kom till i mitten av 1800-talet och början på 1900-talet fanns det ingen erfarenhet av internationella militära operationer i FN:s regi eller av kollektiv säkerhet och tvingande sanktioner av det slag vi känner till idag. Vidare sägs att "Staterna ska respektera alla sina övriga förpliktelser så mycket som är möjligt utan att direkt kränka FN-stadgan. Detta är betydelsefullt även med tanke på att 1856-års konvention är bindande för tre av säkerhetsrådets ständiga medlemmar, vilket borde betyda att Ålands demilitarisering och neutralisering ska beaktas även vid förfrågningar om stöd riktade (av säkerhetsrådet eller dessa statsmakter) till Finland. Parterna måste sträva efter att upprätthålla både FN-stadgan och demilitariserings- och neutraliseringskonventionerna parallellt, vilket bör vara fullt möjligt, om viljan finns.
Slutligen konstateras i rapporten att "Vad vi ser hända är att tanken om kollektiv säkerhet idag finns sammanflätad inom FN, EU, Nato och det nordiska försvarssamarbetet som nu växer fram. Risken finns att allomfattande hänvisningar till den kollektiva säkerheten kan komma att användas som ett möjligt instrument för att ifrågasätta Ålands demilitariserade och neutraliserade status. Åland kan å sin sida hävda att det faktum att övervakningssamarbetet i Östersjöområdet intensifieras visar på Östersjöns fortsatta strategiska betydelse, som gör det desto viktigare att Ålands demilitariserade och neutraliserade status upprätthålls."[46]
Framtida instrument för kollektiv säkerhet ska utarbetas så att demilitariseringen och neutraliseringen fortsättningsvis till fullo respekteras.
4.7 Ett eventuellt finländskt NATO-medlemskap
NATO är en försvarsorganisation vars medlemmar förpliktigar sig att försvara varandra om behov uppstår. Förhållandet mellan NATO och medlemsstaten bestäms i ett bilateralt avtal som är ett resultat av förhandlingar mellan den ansökande staten och NATO;[47] innehållet i NATO:s anslutningsavtal kan alltså variera mellan staterna. Ett finländskt medlemskap kan aktualiseras dels genom att landet direkt ansluter sig till organisationen eller genom en sammanslagning av NATO och EU:s försvar. NATO-avtalet innehåller en liknande biståndsklausul som Lissabonavtalet.[48] Det strategiska koncept som styr NATO:s uppgifter och verksamhet förnyades år 2010 och fastställer tre kärnuppgifter för NATO; kollektivt försvar, internationell krishantering samt partnerskap och samarbete med länder utanför NATO och med internationella organisationer.
Såsom närmare utretts ovan anses demilitariseringen och neutraliseringen idag utgöra internationell sedvanerätt och därmed blivit gällande även för de stater som inte undertecknat konventionerna. Undantaget Sverige är idag samtliga av de ursprungliga signatärmakterna till Ålandskonventionen medlemmar i NATO. Av internationell traktaträtt följer en rättighet för avtalsslutande parter att gemensamt bestämma villkoren i avtalet. Dock innebär det faktum att demilitariseringen och neutraliseringen anses utgöra sedvanerätt, en objective regime, att det finns många andra stater än signatärmakterna som har legitima förväntningar och rättigheter, varför parterna inte utan vidare kan modifiera konventionerna.
NATO:s tidigare praxis kring medlemskapsförfarandet visar också att länderna behållit sina ursprungliga försvarssystem och endast mindre förändringar har krävts. NATO har sedan tidigare erfarenhet av medlemsstater med demilitariserade områden; norska Svalbards demilitarisering vilar på ett internationellt traktat liknande Ålandskonventionen och fastslår att det demilitariserade området aldrig får brukas för militära operationer. Norges inträde i NATO förändrade inte de begränsningar som gäller upprättande av marina baser, befästningar eller användning av Svalbard för krigslika ändamål.[49] Flera exempel på områden som upprätthållit sin demilitariserade status trots NATO-medlemskap är de grekiska öarna Korfu, Paxos, Chios, Lesvos, Limnos, Nikaria och Samos. I dessa fall har NATO flera gånger ansetts vara en tillgång i strävan att bibehålla en effektiv demilitariserad zon.
Då det gäller Åland har demilitariseringen och neutraliseringen dessutom bekräftats av EU både i samband med EU-anslutningen och i samband med Lissabonfördraget och hänvisningen till Ålands särställning enligt folkrätten är en del av unionens primärrätt genom det så kallade Ålandsprotokollet.
I och med att Finland i samband med EU:s anslutningsfördrag och Lissabonfördraget har krävt att Ålands status ska bekräftas och behållas oförändrad är det naturligt att motsvarande förfarande tillämpas vid ett eventuellt NATO-medlemskap. Det kan dock noteras att ett eventuellt avtal om finländskt NATO-medlemskap inte skulle kräva att lagtingets bifall inhämtas, eftersom avtalet skulle reglera en fråga som inte hör till landskapets lagstiftningsbehörighet, nämligen försvarssamarbete.
Av regeringsprogrammet för Jyrki Katainens regering från juni år 2011 framkommer att Finland tänker fortsätta att aktivt delta i utvecklingsarbetet av EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.[50] Av samma regeringsprogram framkommer att Finland tänker fortsätta samarbeta med NATO för att bevara möjligheten att ansöka om medlemskap men Finland kommer inte under denna regeringsperiod att ansöka om medlemskap i NATO.
Landskapets uppfattning är att Åland inte ska omfattas av något militärt samarbete. Därför utgår landskapet från att Finland vid eventuella förhandlingar om ett medlemskap i NATO försäkrar sig om att inga förändringar görs beträffande Ålands demilitariserade och neutraliserade ställning utan att de konventioner som reglerar demilitariseringen och neutraliseringen ovillkorligen efterlevs.
4.8 Gränserna för demilitariseringen och neutraliseringen
I artikel 2 i 1921-års konvention definieras den demilitariserade och neutraliserade zonens omfattning bland annat genom ett antal koordinater. Koordinaterna anses inte längre moderna samtidigt som det framkommit att det finns vissa mindre områden som hör till landskapet men inte till den demilitariserade zonen och vice versa, varför justitieministeriet i mars 2005 tillsatte en arbetsgrupp för att utreda gränsdragningen för den neutraliserade och demilitariserade zonen runt Åland.
Arbetsgruppen föreslog i sitt betänkande[51] att Ålandskonventionens koordinater ska omvandlas till det moderna EUREF-FIN-systemet, och att tillämpningen av demilitariseringsgränsen i samband med detta justeras så att den överensstämmer med självstyrelsegränsen. Betänkandet överensstämde med landskapets åsikt, men utrikesministeriet meddelade genom en skrivelse 21 november 2011 att statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskott beslutat att konventionen angående Ålandsöarnas icke-befästande och neutralisering från år 1921 moderniseras så att den demilitariserade zonen ska kunna ritas in på kartor. Utrikesministeriet avsåg därför att ge en framställan till lantmäteriverket och trafikverket med uppdrag att vidta nödvändiga åtgärder för att omvandla koordinaterna till koordinatsystemet EUREF-FIN samt för att kartor över det demilitariserade området ska kunna publiceras. Landskapsregeringen beslutade 2 februari 2012 anteckna uppgifterna till kännedom och meddelade samtidigt att tidigare redovisad uppfattning att demilitariseringens gränser justeras så att de överensstämmer med självstyrelsens gränser i Skiftet alltjämt kvarstår.
Utrikesministeriet notifierade den 26 februari 2013 signatärmakterna samt övriga östersjöstater om moderniseringen av koordinatsystemet och inga invändningar mottogs med anledning av notifieringen.
4.9 Självstyrelsemyndigheternas och övriga aktörers bevakning av konventionerna
Ålands speciella status består av tre delar som tillsammans utgör en helhet och som brukar benämnas Ålandsexemplet: de långvariga erfarenheterna och institutionerna i fråga om självstyrelse, demilitarisering och neutralisering samt språk- och kulturskydd.[52]
Under 1970-talet var den åländska befolkningen relativt likgiltig till Ålands demilitariserade status. Man uppfattade Åland och ålänningarna som föremålet för de internationella regleringarna, utan att man på Åland hade ett egentligt intresse eller ansvarskännande för denna del av Ålands särställning.
Begreppet fredens öar och det bakomliggande engagemanget slog rot bland ålänningarna i början 1980-talet. En stor nordisk fredskonferens hölls i Mariehamn år 1981 och samma år bildades Ålands fredsförening. Allmänheten började uppfatta Ålands demilitarisering som ett internationellt föredöme för fredlig konfliktlösning.
I mitten på 1980-talet började även en dåvarande talmannen Sune Carlsson mer aktivt föra fram Ålands demilitariserade stauts i olika sammanhang. I slutet av 1980-talet skedde dock en märkbar förändring av självstyrelsemyndigheternas agerade i demilitariseringsfrågor till ett mer aktivt bevakande av demilitariseringen. I dag är såväl landskapsregeringen som lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd aktiva då det gäller frågor som rör demilitariseringen.
Genom att kontnueringt bevaka och agera då speciella situationer har uppstått har självstyrelsemyndigheterna kunnat påverka den praxis som bildats genom åren. Vid landskapsregeringen bevakas att avsteg från konventionerna inte görs vid ingående av internationella avtal samt även i praktiken. Vid behov förs diskussioner med riket, främst utrikesministeriet, då speciella frågeställningar uppkommer.
Landskapsregeringen redogör årligen i sitt meddelande till självstyrelsepolitiska nämnden för de frågor rörande demilitariseringen och neutraliseringen som varit aktuella under året.
Lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd som leds av talmannen har varit pådrivande då olika frågor rörande demilitariseringen och neutraliseringen varit aktuella.
Det hålls även årliga informationsmöten med företrädare för marinen och flygvapnet vilka är värdefulla för att åstadkomma en väl fungerade dialog mellan riket och landskapet. Vid dessa möten brukar även landshövdningen delta.
Också Ålands fredsinstitut har genom tiderna varit och är fortsättningsvis pådrivande i diskussionen om tolkningen och tillämpningen samt i den kritiska granskningen av internationella avtal och nationell lagstiftning som reglerar Ålands särskilda ställning.
Ålands fredsinstitut grundades år 1992, främst med hänvisning till behovet av en organisation som kunde dels bevaka och dels analysera Ålands speciella status som självstyrt, demilitariserat och neutraliserat. Fredsinstitutet är en partipolitiskt och religiöst oberoende stiftelse vars verksamhet huvudsakligen finansieras av utomåländska källor. Stiftelsens ändamål är att främja och stödja såväl praktisk verksamhet som forskning rörande freds- och konfliktfrågor i vid bemärkelse, med utgångspunkt från Åland och dess särställning. [53]
Fredsinstitutet har i praktiken kommit att spela en central roll i bevakandet av Ålands demilitarisering och neutralisering samt som kunskapsbas i frågor rörande freds- och konfliktlösning liksom vid spridandet av Åland som ett positivt exempel på fredlig konfliktlösning.
I fredsarbete ingår också att skapa möjligheter för aktivt deltagande i samhället och fredlig konfliktlösning såväl på individuell som på strukturell nivå.
Inom EU pågår på initiativ av Finland och Sverige sedan några år tillbaka en diskussion om bildande av ett europeiskt fredsinstitut (European Institute for Peace). Ett europeiskt fredsinstitut skulle kunna bidra med exempelvis expertis och medling i konfliktsituationer runt om världen. Syftet är att skapa ett institut som arbetar med informell medling och diplomati i Bryssel. Europaparlamentet har också engagerat sig i frågan och för närvarande utreds förutsättningarna för ett sådant institut av den Europeiska utrikestjänsten (EEAS).
Ålandsexemplet har i dag betydelse internationellt i och med den kunskap som finns samlad rörande freds- och konfliktfrågor. Ålands fredsinstitut är en värdefull aktör med tanke på att Ålands demilitarisering och neutralisering fortfarande är i behov av analys och bevakning i ljuset av nya säkerhetspolitiska situationer.
4.10 Kontaktgruppen mellan utrikesministeriet och landskapsregeringen
Kontaktgruppen mellan utrikesministeriet och Ålands landskapsregering tillkom år 1998. Gruppen tillsätts av utrikesministeriet och landskapsregeringen och medlemmarna innehar uppdraget tillsvidare. Kontaktgruppen har tillsatts i syfte att utveckla och öka Ålandsexemplets användning i internationella sammanhang samt i syfte att också på annat sätt öka informationen om samt kontakterna till Åland.
Kontaktgruppen spelar en viktig roll då det gäller att sprida Ålandsexemplet som en konfliktlösningsmodell i världen och bidrar till att Ålands folkrättsliga status blir känd internationellt genom att regelbundet anordna seminarier om Ålandsexemplet. I landskapsregeringens redogörelse till självstyrelsepolitiska nämnden redogörs årligen för kontaktgruppens verksamhet varvid självstyrelsepolitiska nämnden ges möjlighet att diskutera den verksamhet som bedrivs i kontaktgruppen.
Kontaktgruppen är ett viktigt samarbetsforum för att internationellt sprida information om Ålands status genom den informationsverksamhet som bedrivs gentemot finländska representanter i utlandet och i internationella organ, samt gentemot utländska representanter i Finland. Landskapsregeringen arbetar för att aktivitetsnivån i kontaktgruppen hålls på en hög nivå och att konkreta åtgärder vidtas kontinuerligt.
4.11 Information om demilitariseringen
Ålands särställning som demilitariserat och neutraliserat område är inte allmänt känt för en bredare publik i Finland, Norden, Europa eller övriga världen. Detta är ett problem inte enbart för Åland, eftersom okunskapen kan få praktiska konsekvenser, vilket tydliggjorts i samband med militära övningar i Östersjön där de deltagande parterna de facto bortsett från konventionernas krav.
För att demilitariseringen även i praktiken skall kunna respekteras av andra parter och på det sättet upprätthållas, krävs att de speciella förhållanden som gäller på Åland är kända. Därför är det av stor vikt att både riksmyndigheterna och landskapsregeringen kontinuerligt informerar om Ålands status i olika internationella sammanhang och till speciella grupper som särskilt berörs av demilitariseringen och neutraliseringen. Detta kan ske exempelvis genom att det regelbundet ordnas seminarier både på Åland och internationellt rörande Ålands folkrättsliga status.
Den 30 mars firas demilitariseringen och neutraliseringen på Åland och dagen är också en officiell flaggdag, vilket ger Ålands status uppmärksamhet lokalt. Det är viktigt att Ålands status också uppmärksammas lokalt i undervisningen och på andra sätt i civilsamhället för att höja den allmänna kunskapen. Ett sätt att ytterligare synliggöra Ålands status lokalt skulle vara genom att skylta på offentliga platser exempelvis i hamnarna. På detta sätt skulle även besökare uppmärksammas på Ålands särskilda status.
Från forskares sida har det nu och då framhållits att en risk med Ålands demilitariserade och neutraliserade status är att frågan inte längre står på den internationella agendan och att statusen därför med tiden löper risk att betraktas som obsolet.
Som det beskrivs ovan har frågan om Ålands status på det internationella planet flera gånger varit föremål för bekräftelse. Också i framtiden föreligger ett behov av att frågan om Ålands status nu och då kommer upp på den internationella agendan och flera sätt är tänkbara. I en rapport till lagutskottet med anledning av Lissabonfördraget nämns bl.a. möjligheten att uppdatera samlingen International Treaties and Documents Concerning Åland Islands (1993) även i tryckt form och att presentera den i lämpliga sammanhang i anslutning till försvarsrelaterade diskussioner och möten inom EU.
Ett annat sätt att aktualisera statusen på det internationella planet är att anordna seminarier med exempelvis representanter för Östersjöländernas utrikesministerier.
Kunskapen om Ålands status lokalt, nationellt och internationellt är av stor betydelse och såväl riket som landskapet har ansvar för att kunskapen om Ålands status sprids.
Landskapet verkar för att Ålands status som demilitariserat och neutraliserat område ska bibehålla sin aktualitet och fortsättningsvis betraktas som en del av gällande folkrätt.
4.12 Landskapets inflytande över demilitariseringskonventionerna
De fördrag som reglerar Ålands demilitariserade och neutraliserade status hör enligt självstyrelselagens behörighetsfördelning till rikets lagstiftningskompetens. Enligt det rådande systemet i 59 § självstyrelselagen kan fördrag inom rikets behörighetsområde ingås, ändras eller upphävas utan bifall av lagtinget.
När förhandlingar förs om fördrag och andra internationella förpliktelser som kan ha särskild betydelse för landskapet, men som hör till rikets behörighetsområde, skall landskapsregeringen enligt 58 § 2 mom. underrättas, om detta lämpligen kan ske. Riket har således ett visst prövningsutrymme av huruvida landskapet hörs eller inte. För den händelse att det finns något hinder för att höra landskapet, kan det hända att ett fördrag som har betydelse för Ålands folkrättsliga status ingås, ändras eller upphävs utan att landskapet har fått yttra sig.
Denna fråga har behandlats av en arbetsgrupp tillsatt av justitieministeriet 2005.[54] Arbetsgruppen tog inte ställning i frågan, eftersom den ansågs ligga utanför arbetsgruppens mandat, men konstaterade i sitt betänkande att frågan bör utredas särskilt.
Huruvida en ändring av självstyrelselagen behövs eller frågan kan lösas på annat sätt borde utredas närmare i samarbete mellan landskapet och riket.
Eftersom Ålands folkrättsliga status är en av grundstenarna för den åländska självstyrelsen bör lagtingets inflytande öka över fördrag och andra internationella förpliktelser som Finland ingår, förbinder sig till eller säger upp då avtalet kan ha betydelse för Ålands folkrättsliga ställning. Med begreppet Ålands folkrättsliga ställning avses främst de fördrag som gäller Ålands demilitariserade och neutraliserade status.
5 Praxis, exempelsamling
Under detta kapitel redogörs i kronologisk ordning för ett antal tillfällen då bestämmelserna om demilitariseringen och neutraliseringen aktualiserats.
5.1 Tvisten kring finska marinens fartygsbesök
Ålands landskapsregering och den finländska marinen har under lång tid haft olika uppfattningar om fartygsbesöken enligt artikel 4 mom. 2 i 1921-års konvention. Enligt artikeln har Finland "rätten att tid efter annan låta ett eller två av sina lätta, för övervattenfart avsedda krigsfartyg besöka öarna, och skall dessa fartyg i sådana fall kunna temporärt ankra i öarnas vatten". I praktiken har "tid efter annan" av de åländska myndigheterna tolkats så att fartygen ska avlägsna sig från åländska vatten senast följande dygn från det att de kommit till området. Från rikets sida har det däremot hävdats en tolkning enligt vilken fartygen måste avlägsna sig ett dygn senare än enligt landskapsregeringens tolkning.[55] Vidare är den åländska uppfattningen att militärfartygen inte har rätt att angöra kaj och att besättningarna inte har rätt att gå iland.
Vid ett möte mellan dåvarande landskapsstyrelsen och försvarsministern 11 september 1990 kom deltagarna överens om att försvarsmakten skulle förbättra informationen till självstyrelsemyndigheterna inför storövningar, att försvarsmakten och självstyrelsemyndigheterna skulle hålla årliga överläggningar och att försvarsmakten skulle utreda möjligheterna att utarbeta direktiv för sjöstridskrafternas besök på Åland. I samband med mötet lämnade landskapsstyrelsen ett skriftligt ställningstagande, som kan benämnas "en överenskommelse om att parterna inte är överens".
I ställningstagandet betonas att en allmänt vedertagen rättsprincip är att en konvention eller en lag, som uppställer ett generellt förbud som huvudregel, skall i fråga om uppräknade undantag tolkas strikt, det vill säga utan analog tillämpning. Vidare ska tolkningen utgå från det ursprungliga syftet med rättsprincipen. I 1921-års konvention stadgas som huvudregel att någon militär land-, sjö- eller luftstyrka tillhörande någon som helst makt inte får inkomma i eller uppehålla sig inom den aktuella zonen (artikel 4 mom. 1). Som ett av få undantag stadgas i artikel 4 mom. 2 att under fredstid skall dock gälla att Finland förbehålles rätten att tid efter annan låta ett eller två krigsfartyg besöka öarna, och dessa fartyg ska i sådant fall kunna temporärt förankra i de till öarna hörande vatten. Den tolkning som presenteras i ställningstagandet utgår från att uttrycken "tid efter annan", "ett eller två" samt "temporärt förankra i de till öarna hörande vatten" visar att den marina närvaron inte får vara ett mer eller mindre bestående inslag i den åländska skärgården.[56] Landskapsregeringen framhåller att artikel 4 endast omfattar fartyg för övervattenfart och inte ubåtar och andra farkoster som färdas under vattenytan, vilka således är uteslutna från undantaget.
Vidare menade landskapsregeringen att konventionens undantagsbestämmelser ska tolkas enligt följande: De finska krigsfartygen har inte rätt att angöra kaj utan endast rätt att temporärt förankra i samband med de tillfälliga inspektionsfärderna. Ankringsmöjligheten tillkom utgående från 1920-talets förutsättningar för fartygen att färdas i mörker och i hårt väder, men idag finns emellertid inte samma behov för förankring. Inte heller har besättningarna rätt att i militärt eller rekreationssyfte gå i land. Det konstateras även att fartygens närvaro, utgående från uttrycket "tid efter annan", är begränsat till ett dygn och att enligt den praxis som tillämpats har man allmänt ansett att ett fartyg som anländer under ett dygn bör avlägsna sig senast påföljande dygn. Beträffande luftstridskrafternas närvaro i åländska luftrum konstateras det att luftstridskrafternas stab har givit direktiv om följande: "På grund av områdets särställning är uppseendeväckande flygningar ej att föredraga".
Resultatet av överenskommelsen var att landskapsregeringen inte längre behövde reagera varje gång marinen meddelade om ett besök; marinen visste att de bryter emot Ålands tolkning av konventionen om de utsträcker sina besök till nästföljande dag. Parterna har således varit överens om att man har delvis olika syn på hur valda detaljer i 1921-års konvention om Ålands demilitarisering ska tolkas, men att detta inte får hindra en framtida konstruktiv samverkan i frågan.
Under de senaste åren har dock marinen preciserat sin syn på fartygsbesökens längd. Enligt marinens uppfattning kan fartygen stanna högst 48 timmar inom den demilitariserade zonen, vilket är en god avgränsning i jämförelse med tidigare tolkningar.
I dagsläget råder det främst skiljaktiga meningar i fråga om landstigningarna. Det som däremot förbättrats är att besöken följer en särskild plan som uppgörs för ett år framåt och att några besök under semesterperioden inte längre ska företas, landstigning i Mariehamn ska inte ske och inspektionsbesök inomskärs bör undvikas.
5.2 Brittiska drottningens besök
Under fredstid kan Finlands regering ge tillstånd till "ett krigsfartyg tillhörande varje annan makt" att inlöpa i det åländska territoriet. För ett dylikt besök krävs dock regeringens tillstånd. Enligt rikets övervakningsförordning 15 § 2 mom. och 16 § skall utländska statliga fartyg, som ämnar tillträda finska territorialvatten anmäla härom före den planerade ankomsten. För tillträde till finskt inre territorialvatten skall tillstånd begäras på diplomatisk väg i god tid och minst 14 dagar före fartygets planerade ankomst.[57] Ordalydelsen tolkas så att flera fartyg kan befinna sig på åländska vatten samtidigt, men endast ett från varje land. Undantaget aktualiserades bland annat i samband med den engelska drottningens statsbesök år 1976, då de två krigsfartyg som eskorterade drottningens fartyg fick stanna utanför den demilitariserade zonen.
5.3 Tall Ships Race
Undantaget att Finlands regering under fredstid kan ge tillstånd till "ett krigsfartyg tillhörande varje annan makt" att inlöpa i det åländska territoriet aktualiserades även 1988 då Mariehamn utgjorde ett av delmålen i kappseglingen Tall Ships Race. Elva av de deltagande fartygen var registrerade som örlogsfartyg, varav två hade svensk flagg. Den finska regeringen meddelade signatärmakterna att de deltagande fartygen inte föll under restriktionerna i Ålandskonventionens artikel 4 b mom. 2, eftersom de var obeväpnade skolfartyg som deltog i en fredlig kappsegling. Signatärmakterna hade inget att anmärka men förklaringen kan ifrågasättas eftersom begreppet örlogsfartyg utgår från formella kriterier, inte fartygets bestyckning eller uppträdande.[58]
5.4 Haagkonventionen
I samband med ikraftträdandet den 16 september 1994 av Haagkonventionen för skydd av kulturegendom i händelse av väpnade konflikter meddelade statsrådet att de planerade genomförandeåtgärderna stred mot demilitariserings- och neutraliseringsbestämmelserna. Enligt konventionen ska de fördragsslutande parterna åta sig att i fredstid förbereda skyddet av kulturegendom[59] inom sitt eget territorium mot förutsebara följder av en väpnad konflikt genom att vidta lämpliga åtgärder.[60] Med andra ord kan parterna själva avgöra vilka åtgärder de ska vidta för att skydda dessa objekt. Av denna anledning påbörjade museiverket katalogisera objekt som ska skyddas i händelse av en väpnad konflikt. Museiverkets inventering föredrogs därefter inför huvudstaben för försvarsmakten. Huvudstaben analyserade verkningarna av skyddet och försvarsmaktens operativa ledning uttryckte sin ståndpunkt om objektets lämplighet. I februari 2000 begärde undervisningsministeriet ett utlåtande från landskapsregeringen "om hur och på vilka villkor de föreslagna åtgärderna kan genomföras".
Landskapsregeringen framhöll att landskapet Åland utgör ett demilitariserat och neutraliserat område där inga som helst krigshandlingar får äga rum. Av Ålandskonventionen framgår att "i krigstid skall den i artikel 2 angivna zonen anses såsom neutralt område och får icke vare sig direkt eller indirekt begagnas för ändamål, som på något sätt sammanhänger med militära företag".[61] Försvarsmaktens uppgift i detta sammanhang är först och främst att tillse att Ålands neutralisering respekteras. Eftersom inga krigshandlingar får förekomma i landskapet ansåg landskapsregeringen att försvarsstaben inte ska inkludera objekt i landskapet i de register över kulturegendom som ska skyddas i krigstid. Före skrivelsen sändes till ministeriet beslöt landskapsregeringen emellertid att föra ärendet till självstyrelsepolitiska nämnden för konsultation. Efter överläggning med självstyrelsepolitiska nämnden meddelade landskapsregeringen att inventeringsarbetet skulle fortsätta och att ett register över skyddsvärda objekt skulle komma att fastställas i landskapet. Landskapsregeringen angav dock att registret skulle upprätthållas av landskapets myndigheter utan att de militära myndigheterna involverades.[62] Landskapsregeringens ställningstagande innebar att civila myndigheter i landskapet ansvarar för deponeringen av de register som omfattar skyddsvärda egendomar i landskapet.[63]
5.5 Estonia-förlisningen
Bestämmelserna rörande militära styrkor blev aktuella i samband med förlisningen av M/S Estonia 1994. Då deltog svenska militärhelikoptrar i räddningsarbetet. På grund av det nära avståndet till landskapet Åland gav finländska myndigheter de svenska helikoptrarna tillstånd att landa i Mariehamn.[64] Från åländskt håll uttrycktes inga protester.
5.6 Open Skies-avtalet
Förbudet mot militära styrkor blev även aktuellt i fråga om Open Skies-avtalet.[65] Open Skies-avtalet är ett internationellt avtal som ger parterna rätt att utföra regelbundna observationsflygningar i de andra parternas luftrum med flygplan som utrustats med bestämda sensorer såsom optiska kameror, videokameror och skanningsapparatur. Avtalet specificerar inte om flygplanen ska vara civila eller militära utan endast att dessa ska vara obestyckade under observationsflygningarna. Förhandlingarna kring avtalet påbörjades redan i början av 1990-talet. Dock meddelade Finland först i november 2001, samtidigt som Sverige, sin avsikt att tillträda avtalet.[66] Det finska utrikesministeriet noterade i samband med ratificeringen att avtalet kunde strida mot Ålandskonventionen, eftersom en del av överflygningarna gjordes med militärregistrerade flygplan. Utrikesministeriet förhöll sig dock restriktiv i sin tolkning av demilitariseringen och neutraliseringen och menade att syftet bakom Open Skies-avtalet, att befrämja säkerheten genom att skapa förtroende, var helt i linje med Ålandskonventionens syfte. Ministeriet menade även att det på grund av traktaträttsliga skäl var omöjligt att göra en territoriell reservation. Till sist påpekade ministeriet även att de inte erhållit några anmärkningar från signatärmakterna när Finland meddelade sin avsikt att tillträda avtalet. Mot denna bakgrund ansåg ministeriet att det inte förelåg några hinder för Finland att tillträda avtalet.[67]
En avvikande åsikt uttalades emellertid av Ålands Fredsinstitut, som menade att flygningarna var av militär natur och att avtalet därför bröt mot Ålandskonventionen. Fredsinstitutet ansåg även att Finland mycket väl kunde göra en geografisk reservation till Open Skies-avtalet då det är parterna som avgör om en reservation är giltig.[68] Enligt Wienkonventionen om traktaträtten, vilken även ratificerats av Finland, kan en stat vid undertecknande, ratifikation, godtagande eller godkännande av eller anslutning till en traktat anmäla en reservation, såvida inte reservation är förbjuden enligt traktaten eller är oförenlig med traktatens ändamål eller syfte.[69] Fredsinstitutet hävdade därför att en geografisk reservation hade varit förenlig med Open Skies-avtalet.[70]
Självstyrelsepolitiska nämnden ansåg vid sin behandling av ärendet att Finland i samband med tillträdet till Open Skies-avtalet skulle göra övriga avtalsparter uppmärksamma på de konventioner och internationella dokument som reglerar Ålands demilitarisering och neutralisering. Nämnden betonade även att det avsteg från den tidigare restriktiva tolkningen av konventionerna om Ålands demilitarisering och neutralisering inte på något sätt skulle få ses som prejudicerande för framtiden och ansåg att ett sådant konstaterande skulle skrivas in i den proposition genom vilken Finlands tillträde till Open Skies-avtalet reglerades.
Det internationella avtalet trädde sedermera ikraft i Finland och på Åland den 3 december 2002. I ett anförande inför den rådgivande kommittén för Open Skies i Wien samma år meddelade den finska regeringens representant, efter överenskommelse med de åländska myndigheterna, de avtalsslutande staterna om Ålands speciella status. Samtidigt redogjorde Finland för samtliga internationella fördrag som gäller Åland och vad Ålandskonventionen innebär för samtliga avtalsparter. Vidare framhöll representanten att Finlands regering hade underrättat signatärmakterna om avsikten att tillträda Open Skies-avtalet och att de åländska myndigheterna informerats i vederbörlig ordning. Finlands regering ansåg att det trots den speciella ställning Åland har i Ålandskonventionen inte finns någon motsägelse mellan syftet med Open Skies-avtalet och Ålandskonventionen.[71] Deklarationen i Wien var en tydlig signal att konventionerna om Ålands demilitarisering och neutralisering är ikraft.
Nämnden framhöll i sitt förslag (D 1/2001-2002) att det avsteg från den tidigare restriktiva tolkningen av konventionerna om Ålands demilitarisering och neutralisering som utrikesministeriet nu förefaller förespråka inte på något sätt får ses som prejudicerande med tanke på framtiden.
5.7 USA:s planer på transport
Frågan om omfattningen av förbuden mot militära styrkor och vapen blev aktuell år 2002 då USA aktualiserade frågan om möjligheten att förflytta trupper och krigsmateriel luftvägen över Åland och övriga Finland till Afghanistan. Utrikesministeriet utredde frågan och gjorde bedömningen att åtminstone 1921-års konvention om Ålands demilitarisering utgjorde ett problem och att en eventuell överflygning skulle ha krävt att de fördragsslutande länderna skulle ha underrättats. Överflygningen blev aldrig aktuell och därmed inte heller ett notifieringsförfarande enligt 1921-års konvention.
5.8 Nordic Peace
Förbuden mot militära styrkor och vapen kan även illustreras genom ett fall då konventionerna om Ålands demilitarisering och neutralisering överträddes. I september 2003 deltog norska och svenska trupper i militärövningen Nordic Peace som arrangerades i Finland. I samband med övningen transporterades cirka 100 svenska officerare och soldater samt deras vapen och fordon till Finland på ett passagerarfartyg, vars rutt löpte via Mariehamn, d.v.s. in i den demilitariserade zonen. Dessutom flög norska militärhelikoptrar med finskt tillstånd över åländsk zon på väg till övningen.[72] På Åland fördömdes överträdelsen av bland andra landskapsregeringen och Ålands fredsinstitut. Sveriges ambassadör i Finland uttalade sig i offentligheten och bad om ursäkt för att Sverige brutit mot konventionerna. Även den ryska ambassaden i Stockholm lämnade en not till svenska utrikesdepartementet. De finländska myndigheterna menade däremot att man hade handlat enligt den praxis som utformats under åren. Händelserna i samband med Nordic Peace-övningen ledde slutligen till att statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska utskott fastställde vissa grundläggande linjer som avsåg säkerställa att bestämmelserna i Ålandskonventionen efterlevs i militär luftfart och vid transport av trupper och utrustning. Utskottet noterade att utländskt militärflyg inte får förekomma i den åländska zonen. Bestämmelserna måste följas noggrant och militär luftfart är möjlig i zonen endast för person- och underhållstransporter med militära luftfartyg som är utrustade för dessa ändamål och som är obeväpnade och utan särskild spaningsutrustning. Dessa luftfartyg får dock landa i zonen endast i nödfall (force majeure). I praktiken gäller dessa undantag främst s.k. regeringsplan som används av stats- och regeringschefer och andra politiska ledare. Övriga utländska militära luftfartyg dirigeras genom det finska tillståndsförfarandet enligt territorialövervakningslagen till flygrutter utanför den åländska zonen. I tillståndsförfarandet enligt territorialövervakningslagen kommer restriktionerna enligt Ålandskonventionen att omnämnas i fortsättningen.
Statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska utskott betonade också att civila fartyg som kommer in i de inre territorialvattnen i den åländska zonen inte används för transport av utländska och inhemska militära trupper och utrustning. Detta påverkar inte den inoffensiva genomfart som avses i artikel 5 i Ålandskonventionen och självfallet inte heller definitionen av Ålandszonen på något sätt. Det bör också noteras att det enligt artikel 4 i Ålandskonventionen är möjligt att bevilja utländska krigsfartyg tillstånd att komma in i den åländska zonen och att temporärt ankra där.[73] Detta innebär att regeringen skärpte möjligheterna för utländska militära luftfartyg, militära trupper, militära fartyg och militärt material att röra sig i den åländska zonen jämfört med tidigare praxis.
5.9 En ny räddningslag (skyddsrum)
I samband med att regeringen år 2010 lämnade en proposition med förslag till ny räddningslag aktualiserades artikel 3 i Ålandskonventionen om förbud mot militära anläggningar. Syftet med lagändringen var att revidera lagstiftningen som reglerar räddningsverksamhet, förebyggande av olyckor och befolkningsskyddet. Enligt förslaget ska skyddsrum i fortsättningen inrättas i alla byggnader med en våningsyta som överstiger 1200 kvadratmeter. I fråga om industri-, produktions- och samlingsbyggnader samt lagerlokaler ska gränsen för skyldighet att inrätta skyddsrum dock vara 1500 kvadratmeter.[74]
Landskapsregeringen ansåg att inrättande av skyddsrum i enskilda fastigheter på Åland inte nödvändigtvis strider mot artikel 3 i Ålandskonventionen så länge dessa är byggda för civila ändamål. Skyddsrum torde även kunna likställas med anläggningar för humanitära ändamål såsom sjukhus. Landskapsregeringen betonade dock i sina kontakter med inrikesministeriet att Ålands särskilda status som demilitariserat och neutraliserat område kräver särskild hänsyn vid beaktande av behovet av skyddsrum.[75] Även om skyddsrum kan definieras som anläggningar för humanitära ändamål så inrättas dessa företrädesvis för användning i krig. Då Åland är neutraliserat skall inga krigshandlingar äga rum inom den neutraliserade zonen. Sålunda överensstämmer syftet med skyddsrum inte med bestämmelserna rörande landskapets demilitarisering och neutralisering. Landskapsregeringen framhöll därför i sitt utlåtande till inrikesministeriet att det i lagförslaget borde infogas ett generellt och permanent undantag för Åland gällande byggande av skyddsrum i enskilda fastigheter.[76]
5.10 Övningen Northern Coast
Den 26 januari 2010 meddelande den finska marinen att man skulle stå som värd för den multinationella övningen Northern Coast. Övningen benämndes av finska myndigheter som en ”krishanteringsövning”; dock stod det tidigt klart att övningen var av militär och marin karaktär. I samband med ett möte mellan marinen och landskapet framförde landskapsregeringens representanter behovet av att informera deltagarna i militärövningen om landskapets säkerhetspolitiska status.[77] Marinen meddelade att landskapsregeringen kunde överlämna en informationsdossier till marinstaben och att denna skulle delas ut till samtliga deltagande stater under ett möte inför övningen. Syftet med dossiern var att informera deltagarna i militärövningen om gällande rätt och innebörden av Ålands demilitarisering och neutralisering. Militärövningen ägde sedermera rum mellan 10 och 24 september 2010 utan att någon kränkning av den demilitariserade och neutraliserade zonen rapporterades.[78]
5.11 Marinfartyget Uusimaa
Bestämmelsen om militära styrkor blev också aktuell 2011 då marinstaben meddelade att minfartyget Uusimaa skulle besöka den demilitariserade zonen. I meddelandet angavs att besättningen skulle stiga i land under inspektionsbesöket och att den anställda personalen skulle besöka sjöbevakningsstationen/museet och beväringarna skulle genomföra idrottsutbildning samt övernatta i Mariehamn. Efter att meddelandet inkommit till landskapsregeringen och lagtinget fördes diskussioner med bl.a. talmannen varefter landshövdingen kontaktade marinstaben med en förfrågan om huruvida ett misstag skett. Ett nytt meddelande anlände senare samma dag enligt vilket minfartyg Uusimaa skulle besöka landskapet utan att någon förtöjning i Mariehamn skulle ske.
5.12 NEFAB-avtalet
NEFAB-avtalet är ett avtal som reglerar det nordeuropeiska funktionella luftrumsblocket. Avtalet syftar till att skapa ett sammanhängande alleuropeiskt nät av flygvägar, flygvägsförvaltning och system för flygledningstjänst.
Avtalet krävdes för att genomföra EU-förordningen om ett gemensamt europeiskt luftrum (EG) 1070/2009 – funktionella luftrumsblock. Förordningen omfattar inte militära operationer och militär träning, däremot att medlemsstaterna ska ”vidta nödvändiga åtgärder för att se till att det mellan behöriga civila och militära myndigheter upprättas eller förnyas skriftliga överenskommelser eller likvärdiga juridiska överenskommelser avseende förvaltningen av särskilda luftrumsblock.”
Finlands trafikminister tillsatte i juni 2011 en delegation med uppdrag att delta i fördragsförhandlingarna för att upprätta det nordeuropeiska funktionella luftrumsblocket. Förhandlingarna fördes under hösten 2011. I ingressen till fördraget konstaterades Ålands särställning enligt följande: ”Taking into account the Agreement on demilitarisation and neutralisation of the Åland Islands of 1921”.
Trafikministeriet begärde våren 2012 yttrande av landskapsregeringen över NEFAB-avtalet. Landskapsregeringen ansåg att det i fördraget skulle göras ett undantag som avgränsade det geografiska tillämpningsområdet så att det inte skulle omfatta Åland vad gäller luftfart för militärt ändamål. Riksmyndigheterna ansåg däremot att en hänvisning till Ålands särställning i ingressen var tillräcklig, eftersom demilitariseringen betraktas som sedvanerätt och således är bindande för alla stater utan att Åland särskilt nämns i NEFAB-fördragets artiklar.
Efter diskussioner mellan riksmyndigheterna och landskapsregeringen enades man om att landskapsregeringen tillsammans med riksmyndigheterna skulle utforma en omfattande text gällande Ålands särställning som skulle ingå i regeringens proposition (RP 84/2012). Av regeringens proposition framgår att demilitariseringen är att betrakta som sedvanerätt samt även Ålands ursprungliga ställningstagande, d.v.s. att Åland krävde ett undantag i avtalet.
Dessutom kom man överens om att Finlands representant vid NEFAB-rådets första officiella möte skulle göra en muntlig deklaration om Ålands status som demilitariserat och neutraliserat område och att det ska respekteras vid alla tillfällen. Landskapsregeringen och riksmyndigheterna beredde deklarationen tillsammans och deklarationen fogades till protokollet från det första mötet.
Bilagor:
- Karta över gränserna för Ålandsöarnas demilitarisering och neutralisering
- Karta över gränserna för Ålandsöarnas demilitarisering, ”molnkartan”
Ur: Bilaga 5 i Lantmäteriverkets”Teknisk definiering av gränserna enligt Ålandskonventionen” 31.12.2012.
- Konvention om demilitarisering av Ålandsöarna (1856)
- Konvention om Ålandsöarnas icke-befästande och neutralisering (1921)
Ur: Finlands Fördragsserie (FördrS 1/1922.)
- Traktat mellan Finland och Sovjetunionen om Ålandsöarna (1940)
Ur: Finlands Fördragsserie (FördrS 24/1940).
- Fredsfördraget i Paris, Ålandsbestämmelser (1947)
Ur: Finlands Fördragsserie (FördrS 20/1947).
- Utdrag ur Coreper II-protokollet i anknytning till Lissabonfördraget (2009)
Referens 16980/09, Ständiga Representanternas Kommittés (COREPER) 2298:e möte i Bryssel, december 2009.
- Utrikesministeriets notifiering av moderniseringen av koordinaterna för demilitariseringens gränser
- NEFAB-avtalet – Finlands deklaration om Åland
Gränser för Ålandsöarnas
demilitarisering och neutralisering
Gränser för Ålands demilitarisering och neutralisering, ”molnet”
Konvention om
demilitarisering av Ålandsöarna (1856)
|
KONVENTIONEN
OM DEMILITARISERING AV ÅLANDSÖARNA. |
I Guds den Allsmäktiges namn!
Hans Majestät Kejsaren
av Ryssland, Hans Majestät Fransmännens Kejsare och Hennes Majestät Drottningen
av förenade Konungariket Storbritannien och Irland, önskande att till Östersjön
utsträcka den emellan Dem så lyckligen återställda enigheten i Orienten, samt
därigenom betrygga den allmänna fredens välgärningar, hava beslutat att ingå en
konvention och i sådant ändamål till fullmäktige utnämnt:
Hans majestät Kejsaren
av Ryssland: Greve Alexis Orloff, Dess General-Adjutant, General av
Kavalleriet, Kommenderande det Kejserliga Högkvarteret, Ledamot av
Rikskonseljen och Minister-Kommittén, hugnad med Deras Majestäters Kejsar
Nicolai den I:stes Storvördigst i åminnelse och Kejsar Alexander II:dres
porträtter i briljanter; Riddare av S:t Andræ orden med briljanter och alla
Ryska ordnar; Storkors av Österrikiske S:t Stephans orden i första klassen;
Preussiska Svarta Örns orden med briljanter; Sardiniske Annunciade orden, m.
fl. utländska ordnar;
och Baron
Filip Brunnow, Dess Geheime-Råd, Utomordentligt Sändebud och fullmyndig
Minister vid Tyska Förbundet och hos Hans Kongl. Höghet Storhertigen av Hessen;
Riddare av S:t Wladimirs ordens 1:sta klass, S:t Alexander Newsky orden med
briljanter; Vita örns orden; St Anne och S:t Stanislai ordens 1:sta klass;
Storkors av Preussiska Röda örns orden i 1:sta klassen; Kommendör av
Österrikiske S:t Stephans orden, m.fl. utländska ordnar;
Hans Majestät Fransmännens
kejsare: Greve Alexander Colonna-Walewski, Senator i Kejsaredömet, Stor-officer
av Kejserliga Heders-Legionen, Riddare av Serafimer orden, Storkors av S:t
Mauritii och Lazari orden, prydd med Kejsarl. Medjidii orden i 1:sta klassen,
m.m.; Dess Minister-Stats-Sekreterare för utrikes ärenderne;
och Baron
Frans Adolf Bourqueney, Storkors av Kejserliga Hederslegionen och av
Österrikiska Leopolds orden, prydd med Sultanens porträtt i briljanter, m.m.;
Dess Utomordentlige Sändebud och fullmyndige Minister hos Hans Kejserliga
Kongl. Apostoliska Majestät;
Hennes Majestät Drottningen
av förenade Konungariket Storbritannien och Irland: den hedervärde Greven Georg
Wilhelm Fredrik Clarendon, Baron Hyde-Hindon, Pair av förenade Konungariket,
Ledamot i Hennes Majestäts Hemliga Råd, Riddare av den ädla Strumpebands orden
och Storkors-Riddare av den högt ansedda Bath orden, Hennes Majestäts Förste
Statssekreterare för utrikes ärendene;
och den
hedervärde Baronen Henrik Richard Carl Cowley, Pair i det förenade
Konungariket, Ledamot i Hennes Majestäts Hemliga Råd, Storkors-Riddare av den
högt ansedda Bath orden; Hennes Majestäts utomordentlige och fullmyndige
Ambassadör hos Hans Majestät Fransmännens Kejsare;
vilka, sedan de utväxlat
sina i god och giltig form befunna fullmakter, överenskommit om följande
stadganden:
Artikel 1.
Hans Majestät Kejsaren
av Ryssland, för att gå deras Majestäter Fransmännens Kejsares och Drottningens
av förenade Konungariket Storbritannien och Irland uttryckta önskan till mötes,
förklarar, att de Åländska öarne icke skola befästas samt att där varken skall
underhållas eller grundläggas något militär- eller marin-etablissement.
Artikel 2.
Närvarande Konvention,
bifogad den i Paris i dag undertecknade allmänna traktaten, skall ratificeras
och ratifikationerna utväxlas inom utgången av fyra veckor eller förr, om sig
göra låter.
Till bekräftelse härå
hava de respektive plenipotentiärerne undertecknat densamma samt vidfogat sina
sköldemärken.
Avslutad i Paris den 30
Mars år 1856.
|
|
Clarendon |
Konvention om Ålandsöarnas icke-befästande och neutralisering (1921)
KONVENTION
För Tyskland: För Danmark: För Estland: För Finland: För Brittiska Riket: För Italien: För Lettland: För Polen: För Sverige:
Artikel 1.
Artikel 2.
c) i söder av latitudparallellen
59o 27´N,
Artikel 3.
Artikel 4.
Artikel 5.
Artikel 6.
Artikel 7.
Artikel 8.
Artikel 9.
Artikel 10.
(Signerat)
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Traktat mellan Finland och Sovjetunionen om Ålandsöarna (1940)
|
TRAKTAT MELLAN FINLAND OCH SOVJETUNIONEN OM ÅLAND |
FÖRDRAG
mellan Finland och de Socialistiska Sovjetrepublikernas Förbund
angående Ålandsöarna.
Republiken Finlands regering å ena sidan
och de Socialistiska Sovjetrepublikernas Förbunds regering å den andra, vilka
önskar befästa grundvalen för sin trygghet samt för freden inom Östersjön, har
ansett det nödvändigt att sinsemellan avsluta följande fördrag och i sådant
avseende till sina befullmäktigade utsett
Republiken Finlands regering:
Finlands
utomordentliga sändebud och befullmäktigade minister i Moskva Juho Kusti
PAASIKIVI;
De Socialistiska Sovjetrepublikernas Förbunds regering:
Ordföranden
i SSR-förbundets Folkkommissariers Råd och folkkommissarie för utrikesärendena
Vjatjeslav Mihailovitj MOLOTOV,
vilka efter att ha utväxlat sina fullmakter, som befunnits i god och behörig
form, överenskommit om följande:
Artikel 1.
Finland förbinder sig att demilitarisera
Ålandsöarna, att icke befästa dem samt att icke ställa dem till främmande
staters beväpnade styrkors förfogande.
Detta
innebär jämväl, att varken Finland eller övriga stater inom zonen Ålandsöarna
får upprätthålla eller uppföra några som helst anläggningar eller
operationsbaser av militär eller marin art, anläggningar eller operationsbaser
för militär luftkraft eller några som helst andra anordningar avsedda för
militära ändamål, samt att de på öarna befintliga pjäsplattformerna skall
demoleras.
Artikel 2.
Under benämningen "zonen
Ålandsöarna" innefattas i detta fördrag samtliga de öar, holmar och skär
som är belägna inom det vattenområde som begränsas av följande linjer:
a) i norr latitudparallellen N 60o
41´,
b) i öster
av de räta linjer som successivt sammanbinder följande geografiska punkter:
|
1) |
lat. |
60o 41´,0 N |
och |
long. |
21o 00´,0 O |
Greenwich |
|
2) |
” |
60o 35´,9 N |
” |
” |
21o 06´,9 O |
” |
|
3) |
” |
60o 33´,3 N |
” |
” |
21o 08´,6 O |
” |
|
4) |
” |
60o 15´,8 N |
” |
” |
21o 05´,5 O |
” |
|
5) |
” |
60o 11´,4 N |
” |
” |
21o 04´,4 O |
” |
|
6) |
” |
60o 09´,4 N |
” |
” |
21o 01´,2 O |
” |
|
7) |
” |
60o 05´,5 N |
” |
” |
21o 04´,3 O |
” |
|
8) |
” |
60o 01´,1 N |
” |
” |
21o 11´,3 O |
” |
|
9) |
” |
59o 59´,0 N |
” |
” |
21o 08´,3 O |
” |
|
10) |
” |
59o 53´,0 N |
” |
” |
21o 20´,0 O |
” |
|
11) |
” |
59o 48´,5 N |
” |
” |
21o 20´,0 O |
” |
|
12) |
” |
59o 27´,0 N |
” |
” |
20o 46´,3 O |
” |
c) i söder av latitudparallellen 59o
27´N,
d) i
väster av de räta linjer, som successivt sammanbinder följande geografiska
punkter:
|
13) |
lat. |
59o 27´,0 N |
och |
long. |
27o 09´,7 O |
Greenwich |
|
14) |
” |
59o 47´,8 N |
” |
” |
19o 40´,0 O |
” |
|
15) |
” |
60o 11´,8 N |
” |
” |
19o 05´,5 O |
” |
|
16) |
Mittpunkten av klippan Märket |
|||||
|
|
lat. |
60o 18´,4 N |
och |
long. |
19o 08´,5 O |
” |
|
17) |
” |
60o 41´,0 N |
” |
” |
19o 14´,4 O |
” |
Ålandsöarnas territorialvatten anses
sträcka sig intill ett avstånd av 3 sjömil från här ovan avsedda öar, holmar
och skär som åtminstone tidvis är synliga över havsytan vid lågvattenstånd.
Artikel 3.
De Socialistiska Sovjetrepublikernas
Förbund tillerkännes rättighet att på Ålandsöarna upprätthålla ett eget
konsulat, vars uppgift förutom sedvanliga konsulatsåligganden är att övervaka,
att de i artikel 1 i detta fördrag fastställda förbindelserna angående
Ålandsöarnas demilitarisering och icke-befästande fullgörs.
Ifall
denne konsuläre representant iakttager något som enligt hans åsikt strider mot
bestämmelserna i detta fördrag angående demilitarisering och icke-befästande,
är han berättigad att, för vidtagande av gemensam undersökning, därom anmäla
hos finska myndigheter genom förmedling av länsstyrelsen i landskapet Åland.
Denna
undersökning företas så snabbt som möjligt av en av den finska regeringen
utsedd befullmäktigad samt Rådsunionens konsuläre representant.
Resultaten
av den gemensamma undersökningen upptecknas i ett protokoll uppgjort i fyra
exemplar på finska och ryska, samt meddelas vardera fördragsslutande partens
regering för vidtagande av nödvändiga åtgärder.
Artikel 4.
Detta fördrag träder i kraft så snart det
undertecknats och skall därefter ratificeras.
Ratifikationshandlingarna
utväxlas i Helsingfors inom tio dagar.
Detta
fördrag är uppgjort i tvenne exemplar på finska och ryska språken i staden
Moskva den 11 oktober 1940.
|
|
J.K. Paasikivi |
V. Molotov |
Fredsfördraget i Paris, Ålandsbestämmelser (1947)
|
UTDRAG UR
FREDSFÖRDRAGET I PARIS |
FÖRDRAG
om fred med Finland
1947
De Socialistiska Sovjetrepublikernas
Union, Det Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland, Australien,
Vitryska Socialistiska Sovjetrepubliken, Kanada, Tjeckoslovakien, Indien, Nya
Zeeland, Ukrainska Socialistiska Sovjetrepubliken, och Sydafrikanska Unionen, i
egenskap av de stater som är i krig med Finland och aktivt förde krig mot de
europeiska fiendestaterna med betydande stridskrafter, i det följande kallade
"de Allierade och Förbundna Makterna", å ena sidan,
och Finland, å andra sidan;
----------------------
Har därför överenskommit att förklara
krigstillståndet avslutat och för detta ändamål sluta detta fredsavtal, och har
i enlighet härmed utsett undertecknade befullmäktigade representanter, vilka,
efter att ha framlagt sina fullmakter, och dessa befunnits vara i ordning, överenskommit
om följande villkor:
---------------------
Artikel 5
Ålandsöarna skall förbli demilitariserade
i enlighet med det nu rådande läget.
---------------------
Artikel 12
1. Var och en av de Allierade och
Förbundna Makterna skall inom sex månader efter undertecknandet av detta
fredsavtal meddela Finland vilka av dess före kriget ingångna bilaterala
fördrag med Finland det önskar hålla i kraft eller ånyo sätta i kraft.
Bestämmelser
som icke överensstämmer med detta fredsavtal bör dock avlägsnas ur de
förutnämnda fördragen.
2. Alla
sådana fördrag om vilka meddelande gjorts på detta sätt skall registreras vid
Förenta Nationernas sekretariat i enlighet med artikel 102 av Förenta
Nationernas stadga.
3. Alla
sådana fördrag om vilka icke på detta sätt har meddelats anses ha förfallit.
---------------------
Till bekräftelse varpå undertecknade
befullmäktigade representanter har undertecknat detta fördrag och försett det
med sina sigill.
Givet i
Paris på ryska, engelska, franska och finska språket den tionde februari år
nittonhundrafyrtiosju.
Utdrag ur Coreper II-protokollet i anknytning till Lissabonfördraget (2009)
|
|
|
|||||
|
THE EUROPEAN UNION |
|
|
|||||
|
|
|
|
|
|||
|
CRS CRP 45
|
|
|||||
|
Subject : |
2298th meeting of the PERMANENT REPRESENTATIVES COMMITTEE held in Brussels on 2-4 and 7 December 2009 |
,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-, -,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,-,
- FI statement on Åland islands (requested by the FI delegation)
"The demilitarised and neutralised status of the Åland islands was established by the Convention on the non-fortification and neutralisation of the Åland Islands signed on
20 October 1921.
- The preamble of the protocol on the Åland Islands, attached to the accession agreement of Finland, refers to the special status that the Åland islands enjoy under international law.
- The Lisbon treaty amends certain provisions regarding the common security and defence policy.
- The entry into force of the Lisbon Treaty will not affect the applicability of the Convention on the non-fortification and neutralisation of the Åland Islands. Also the protocol on the Åland Island will remain in force.
- The Parliament of Åland has approved the entry into force of the national act implementing the Lisbon Treaty in the Province of Åland to the extent that the Treaty falls under the competence of the province."
Utrikesministeriets notifiering av moderniseringen av koordinaterna för demilitariseringens gränser
The Ministry for Foreign Affairs present their compliments to the Embassies of the Contracting Parties to the Convention relating to the Non-Fortification and Neutralisation of the Aaland Islands (hereinafter the Åland Convention) and of other Baltic Sea region countries accredited to Helsinki and have the honour to communicate the following:
In 2005 the Ministry of Justice of Finland set up a working group to clarify the borders of the neutralised and demilitarised zone of the Åland Islands. Based on the proposals of the group, the list of coordinates included in article 2 of the 1921 Åland Convention were to be modernised in a way that allows the demilitarised zone to be drawn on maps. The Ministry for Foreign Affairs requested the National Land Survey of Finland to perform the technical delimitation of the demilitarised and neutralised area of the Åland Islands defined by the Åland Convention by using a modern coordinate system. The National Land Survey presented the technical delimitation to the Ministry for Foreign Affairs on 31 December, 2012.
The Ministry for Foreign Affairs hereby communicate the Technical delimitation of the Åland Convention to the Contracting Parties and to the other Baltic Sea region countries. The Technical delimitation includes the description of the National Land Survey, the request for action of the Ministry for Foreign Affairs, the list of points defined in the Åland Convention, the list of base points delimiting the border zone, the list of the border zone points and a map indicating the boundaries of the demilitarised and neutralised zone of the Åland Islands.
The Ministry for Foreign Affairs avail themselves of this opportunity to renew to the
Embassies of the Contracting Parties to the Åland Convention and of other Baltic Sea region countries accredited to Helsinki the assurances of their highest consideration.
Helsinki, 26 February 2013
Attachment: Technical delimitation of the Åland Convention
Embassies of the Contracting Parties to the Åland Convention and of other Baltic Sea region countries
Helsinki
NEFAB-avtalet – Finlands deklaration om Åland
The inaugural NEFAB Council meeting on 6 February 2013 in Oslo
Declaration on Åland Islands by Finland
The demilitarisation and neutralisation of Åland is regulated primarily by four international conventions, the Convention on the Demilitarisation of the Åland Islands (1856), the Convention on the non-fortification and neutralisation of the Åland Islands (1921), Treaty between Finland and the Soviet Union (1940) and the Peace Treaty of Paris (1947). In addition, in 1992 Finland and the Russian federation signed a protocol confirming the validity of treaties signed by Finland and the Soviet Union.
The special status of the Åland Islands is also recognised by the European Union. In the second protocol of the Finnish accession treaty, the internationally recognised status of the Åland Islands is confirmed. Additionally, Finland has in connection with the establishment of the Treaty of Lisbon declared that the treaty does not affect the application of demilitarisation and neutralisation of Åland.
Therefore Finland concludes that
- The Agreement on the establishment of the North European Functional Airspace Block (NEFAB) contains certain provisions regarding civil–military cooperation.
- The entry into force of the NEFAB Agreement will not affect the applicability of the international conventions that regulate the demilitarisation and neutralisation of the Åland Islands.
|
Postal address |
Visiting address |
Telephone |
Telefax |
|
|
Eteläesplanadi 16 |
+358 295 16001 |
|
|
FIN-00023 Government |
|
|
|
|
Helsinki |
|
|
|
|
Finland |
|
|
|
