|
|
|
||
|
|
LAGFÖRSLAG nr 14/2012-2013 |
||
|
|
Datum |
|
|
|
|
2013-04-09 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|||
|
|
|||
|
|
|||
|
|
|||
Vägarbetstidsdirektivet för egenföretagare
Landskapsregeringen föreslår att lagtinget antar en landskapslag om tillämpning på Åland av lagen om arbetstid i vägtrafik för förare som är egenföretagare. Syftet med lagförslaget är att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter på Åland, så att även förare som på Åland innehar ett trafiktillstånd och bedriver trafik mellan Åland och det övriga Finland ska omfattas av direktivets bestämmelser. Direktivet kompletterar Europeiska unionens kör- och vilotidsförordning.
Implementeringstiden för direktivet gick ut den 23 mars 2009. Avsikten är därför att den nya lagen ska träda i kraft så snart som möjligt.
INNEHÅLL
1.2 Kör- och vilotidsförordningen
1.3 Trafiktillstånd nationellt och internationellt
2. Arbetstid för förare som är egenföretagare
2.2 Förslag till ny lag om arbetstid i vägtrafik för förare som är egenföretagare
3. Landskapsregeringens förslag
Landskapslag om tillämpning av lagen om arbetstid i vägtrafik för förare som är egenföretagare
Lag om arbetstid i vägtrafik för förare som är egenföretagare
För att bedriva yrkesmässig gods- och persontransport på väg krävs trafiktillstånd. Yrkesmässig trafik är trafik där motorfordon eller fordonskombinationer med förare ställs till allmänhetens eller viss uppdragsgivares förfogande mot betalning för transport av personer eller gods. Bara den som har trafiktillstånd får bedriva yrkesmässig trafik. Landskapsregeringen är tillståndsmyndighet och prövar om den sökande är lämplig att få ett trafiktillstånd och driva ett trafikföretag.
På Åland regleras denna trafik i landskapslagen (1976:33) yrkesmässig trafik och landskapsförordningen (2000:6) om yrkesmässig trafik. I och med att Åland är en del av Europeiska unionen regleras rätten att bedriva yrkesmässig trafik även av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1071/2009 om gemensamma regler beträffande de villkor som ska uppfyllas av personer som bedriver yrkesmässig trafik och om upphävande av rådets direktiv 96/26/EG, nedan kallad trafiktillståndsförordningen. Trafiktillståndsförordningen är tillämplig på alla företag som är etablerade i gemenskapen och som bedriver yrkesmässig trafik eller som har för avsikt att bedriva yrkesmässig trafik.
För att kunna få ett trafiktillstånd beviljat av landskapsregeringen måste sökanden uppfylla kraven på att vara etablerad i landskapet eller riket enligt trafiktillståndsförordningen, ha gott anseende, ha tillräckliga ekonomiska resurser och ha erforderligt yrkeskunnande. Den sökande ska dessutom råda över sig själv och sin egendom samt ha rätt att bedriva näring på Åland.
1.2 Kör- och vilotidsförordningen
I både nationell och EU lagstiftning finns bestämmelser om kör- och vilotider. Arbetstiden för förare av motorfordon regleras arbetstidslagen (FFS 605/1996), men även i de allmänt bindande kollektivavtalen inom branschen. Även arbetsavtalslagen (FFS 55/2001) har betydelse för arbetstiden. Arbetsavtalslagen omfattar dock inte egenföretagare, medan arbetstidslagen gäller alla motorförare i anställningsförhållande.
Syftet med regler för kör- och vilotider är att alla som jobbar med vägtransporter ska ha goda arbetsförhållanden med rätt till regelbunden vila och rimligt långa arbetspass. Inom EU finns ett gemensamt regelverk som reglerar kör- och vilotider för vägtransporter med fordon och fordonskombinationer som har en totalvikt som överstiger 3,5 ton eller vägtransporter av passagerare med fordon som är konstruerade eller permanent inrättade för transport av mer en nio personer, inbegripet föraren. Bestämmelserna gäller i samtliga EU- och EES-stater. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet och om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 3821/85 och (EG) nr 2135/98 samt om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 3820/85, nedan kallad kör- och vilotidsförordningen, tillämpas både på arbetstagare och på egenföretagare. Syftet med kör- och vilotidsförordningen är att harmonisera konkurrensvillkoren mellan aktörerna i vägtransportsektorn, förbättra de sociala förhållandena för förarna och förbättra trafiksäkerheten. I övriga Europa gäller Europeiska överenskommelsen om arbetsförhållanden för internationella vägtransporter (FördrS 66/1999), nedan kallad AETR-överenskommelsen.
För att bidra till en god social situation och en god trafiksäkerhet innehåller kör- och vilotidsförordningen bestämmelser om körtider, raster och viloperioder (artikel 5-9). Bestämmelserna reglerar exempelvis maximal körtid per dag, per vecka och per period om två på varandra följande veckor. Enligt artikel 13 i kör- och vilotidsförordningen får medlemsstaterna medge nationella undantag från tillämpningen av förordningen. Åland har valt att utnyttja denna möjlighet.
Genom landskapsförordningen (1993:104) om fordons konstruktion, utrustning, skick, användning och belastning är bland annat förordningen om användning på väg (FFS 1257/1992) tillämplig på Åland. Enligt 7 § förordningen om användning på väg finns bestämmelser om undantag i fråga om användning av färdskrivare samt körtider. Undantaget medför att artiklarna 5-9 i kör- och vilotidsförordningen inte behöver följas i bland annat fordon som uteslutande används på sådana öar med en areal av 2 300 kvadratkilometer som inte är förenade med fastlandet med broar, vadställen eller tunnlar öppna för motorfordonstrafik. Ålands landareal är 1 552 kvadratkilometer.[1] Bestämmelsen innebär att den som har ett trafiktillstånd utfärdat av landskapsregeringen enligt landskapslagen om yrkesmässig trafik och trafiktillståndsförordningen och som enbart bedriver yrkesmässig trafik inom Åland inte behöver iaktta kör- och vilotidsförordningens bestämmelser om körtider, raster och viloperioder. Fordonet kan således användas endast på Åland. Om innehavaren av trafiktillståndet väljer att använda fordonet utanför Åland förfaller undantaget, vilket medför att kör- och vilotidsförordningens som helhet ska iakttas.
1.3 Trafiktillstånd nationellt och internationellt
För kommersiell godstransport respektive yrkesmässig persontransport på väg i riket samt internationellt krävs tillstånd. Inrikestillstånd för godstrafik, tillstånd för internationell godstransport (så kallat gemenskapstillstånd) och tillstånd för internationell persontransport beviljas av Statens ämbetsverk på Åland. Regelverket för dessa tillstånd styrs av lagen om kommersiell godstransport på väg (FFS 693/2006) och kollektivtrafiklagen (FFS 869/2009) parallellt med Europarlamentets och rådets förordning (EG) nr 1072/2009 om gemensamma regler för tillträde till den internationella marknaden för godstransporter på väg och Europarlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/2009 om gemensamma regler för tillträde till den internationella marknaden för persontransporter med buss och om ändring av förordning (EG) nr 561/2006. Statens ämbetsverks roll i sammanhanget regleras av 3 § lagen om kommersiell godstransport på väg och 15 § kollektivtrafiklagen. Det bör noteras att fastän beviljande av gemenskapstillstånd och internationell persontransport kan anses innebära ett genomförande av EU-rätten inom ett rättsområde som hör till landskapets behörighet, har det enligt etablerad praxis varit Statens ämbetsverk på Åland och dessförinnan länsstyrelsen som har handlagt gemenskapstillstånd och tillstånd för internationell persontransport, vilket sedermera av riksdagen år 2009 respektive år 2010 reglerats i lag. Den som har tillstånd för internationell transport kan även bedriva trafik i Finland som helhet med undantag för Åland. Den som har ett inrikestillstånd eller ett tillstånd för internationell trafik måste således ha ett separat trafiktillstånd från landskapsregeringen för att utföra transporter på Åland. Något tillstånd har dock inte enligt praxis fordrats för företag från riket, som antingen lastar eller lossar gods i landskapet. Man måste således köra med tom transport ena vägen.
Den som har ett trafiktillstånd som har beviljats av landskapsregeringen kan även transportera gods mellan Åland och det övriga Finland. Detta följer av 6 § lagen om kommersiell godstrafik. För transport av gods mellan Åland och riket krävs således inget separat trafiktillstånd av Statens ämbetsverk på Åland.
2. Arbetstid för förare som är egenföretagare
Den 11 mars 2002 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/15/EG om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter, nedan kallat vägarbetstidsdirektivet. Direktivet kompletterar bestämmelserna i kör- och vilotidsförordningen samt bestämmelserna i AETR-överenskommelsen.
Ursprungligen var vägarbetstidsdirektivet tillämpligt på så kallade mobila arbetstagare, det vill säga arbetstagare som är anställda av företag etablerade i en medlemsstat och som deltar i vägtransporter vilka omfattas av kör- och vilotidsförordningen eller, om så inte är fallet, AETR-överenskommelsen. Från och med den 23 mars 2009 ska vägarbetstidsdirektivet enligt direktivets artikel 2.1 andra stycke vara tillämplig även på egenföretagare. På förare som är egenföretagare finns bestämmelser i vägarbetstidsdirektivet om maximal veckoarbetstid (artikel 4), raster (artikel 5) och nattarbete (artikel 7). Enligt artikel 8 i vägarbetstidsdirektivet är undantag från bestämmelserna om maximal veckoarbetstid och nattarbete möjliga. Direktivet innehåller även bestämmelser om registrering av arbetstid (artikel 9) och om påföljder (artikel 11). Vägarbetstidsdirektivet utgör ett så kallat minimidirektiv, eftersom medlemsstaterna enligt artikel 10 kan utfärda nationella föreskrifter och bestämmelser som bättre skyddar säkerheten och hälsan för de personer som utför mobilt arbete än vad bestämmelserna i direktivet gör.
I vägarbetstidsdirektivet finns även en bestämmelse i artikel 2.1 tredje stycket enligt vilken kommissionens senast den 23 mars 2007 skulle lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om vilka konsekvenserna blir för vägtrafiksäkerheten, konkurrensvillkoren, yrkets struktur och de sociala aspekterna av att förare som är egenföretagare utesluts från direktivets tillämpningsområde. Hänsyn skulle tas till förhållandena i varje medlemsstat när det gäller transportnäringens struktur och arbetsmiljön inom vägtransportyrket.
Med rapporten som underlag skulle kommissionen återkomma med ett förslag om att vägarbetstidsdirektivet antingen skulle inkludera eller inte inkludera förare som är egenföretagare i direktivets tillämpningsområde. Våren 2007 offentliggjorde kommissionen en rapport, där den som sin synpunkt framförde att förare som är egenföretagare inte borde omfattas av vägarbetstidsdirektivet. Kommissionen tog till sig slutsatserna i rapporten och lade i oktober 2008 fram ett förslag till ändring av vägarbetstidsdirektivet. Bland föreslagna ändringar innehöll förslaget skrivningar om att förare som är egenföretagare inte skulle omfattas av vägarbetstidsdirektivets tillämpningsområde.
Den 16 juni 2010 beslutade Europaparlamentet att avvisa kommissionens förslag till ändring av vägarbetstidsdirektivet. Kommissionen fick därför återkalla sitt ändringsförslag, vilket i sin tur har resulterat i att medlemsstaterna från och med den 23 mars 2009 är tvungna att anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att genomföra vägarbetstidsdirektivet även till den del det gäller förare som är egenföretagare. Till den del vägarbetstidsdirektivet gäller mobila arbetstagare har Finland inklusive Åland sedan tidigare genomfört direktivet genom arbetstidslagen och genom allmänt bindande kollektivavtal inom branschen. Sommaren 2010 hade varken Finland eller Åland genomfört vägarbetstidsdirektivet i fråga om förare som är egenföretagare.
I oktober 2011 riktade kommissionen en formell underrättelse till Finland om att försummelse av att genomföra direktivet (mål 2011/2181) till den del direktivet skulle tillämpas på förare som är egenföretagare. Trots att Finland bland annat meddelade att en regeringsproposition i ärendet skulle behandlas i riksdagen under år 2012 valde kommissionen i april 2012 att gå vidare till nästa steg i överträdelseförfarandet, det vill säga till ett så kallat motiverat yttrande. Den 13 december 2012 överlämnade regeringen en proposition till riksdagen med förslag till lag om arbetstid i vägtrafik för förare som är egenföretagare (RP 179/2012 rd).
Den 21 februari 2013 beslöt kommissionen att väcka talan i det ovannämnda överträdelsefarandet. Följande steg, om processen fortsätter, är att ett väckande av talan sker i EU-domstolen.
2.2 Förslag till ny lag om arbetstid i vägtrafik för förare som är egenföretagare
Enligt propositionen (RP 179/2012 rd) förslår regeringen att det stiftas en lag om arbetstid i vägtrafik för förare som är egenföretagare. Genom lagförslaget genomförs vägarbetstidsdirektivet till den del direktivet gäller förare som är egenföretagare. Den föreslagna rikslagen kommer även att komplettera EU-rättens bestämmelser om körtider och viloperioder.
Syftet med lagen om arbetstid i vägtrafik för förare som är egenföretagare är liksom vägarbetstidsdirektivet att trygga säkerheten och skydda hälsan för förare som är egenföretagare och arbetar med vägtransporter, förbättra trafiksäkerheten och förhindra en snedvridning av konkurrensen.
Den föreslagna rikslagen ska i enlighet med artikel 2.1 i vägarbetstidsdirektivet vara tillämplig på förare som är egenföretagare och som deltar i utövande av den transportverksamhet på väg som avses i tillämpningsområdet för kör- och vilotidsförordningen eller för AETR-överenskommelsen.
I den föreslagna lagen om arbetstid i vägtrafik för förare som är egenföretagare finns bestämmelser om maximal veckoarbetstid, nattarbete och raster. Lagförslaget möjliggör undantag från bestämmelserna om maximal veckoarbetstid och nattarbete av tekniska skäl eller skäl som rör arbetets organisation. I lagen finns det även bestämmelser om skyldigheten för förare som är egenföretagare att registrera sina arbetstider samt en bestämmelse om att registren ska bevaras i minst två år. Arbetsskyddsmyndigheten föreslås vara tillsynsmyndighet. Avsikten är att rikslagen ska träda i kraft så snart som möjligt.
3. Landskapsregeringens förslag
Genomförandet av vägarbetstidsdirektivet förutsätter även lagstiftningsåtgärder av landskapet. Samtidigt kan konstateras att kommissionen har beslutat att väcka talan i fråga om genomförandet av vägarbetstidsdirektivet i Finland. Landskapsregeringen förslår att lagen om arbetstid i vägtrafik för förare som är egenföretagare görs tillämplig även på Åland genom en så kallad blankettlag.
I fråga om mobila arbetstagare har vägarbetstidsdirektivet redan genomförts på Åland genom arbetstidslagen och allmänt bindande kollektivavtal i branschen. Landskapsstyrelsen notifierade rättsakten som genomförd till denna del redan i november 2003.
I och med att vägarbetstidsdirektivet kom att omfatta även förare som är egenföretagare förändrades det rättsliga läget. Vid en första genomgång av vägarbetstidsdirektivet och dess tillämpning på förare som är egenförtagare sommaren 2012 betraktades direktivet beröra rättsområden som var att anse som rikets behörighet. En notifiering av direktivet gjordes därför på sedvanligt sätt med en hänvisning till Finlands notifiering av direktivet.
Vid en senare mer grundlig genomförd granskning av vägarbetstidsdirektivets tillämplighet på förare som är egenföretagare kunde konstateras att direktivet vad gäller förare som är egenföretagare med all sannolikhet till en väsentlig del kunde anses falla under landskapets behörighet. Direktivets tillämplighet på förare som är egenföretagare berör vägtrafik och näringsverksamhet som enligt 18 § 21 och 22 punkten självstyrelselagen faller under landskapets lagstiftningsbehörighet.
Vägarbetstidsdirektivet omfattar således numera även förare som är egenföretagare. Av artikel 2.1 i direktivet framgår att direktivet bara ska vara tillämpligt på vägtransporter som omfattas av vilo- och körtidsförordningen eller AETR-överenskommelsen. Landskapsregeringen kan konstatera att de vägtransporter som inte omfattas av kör- och vilotidsförordningen inte heller omfattas av direktivet. Syfte är att det ska råda likhet mellan arbetstagare och egenföretagare i detta avseende. Landskapet har i förhållande till kör- och vilotidsförordningen i enlighet med förordningens artikel 13 valt att undanta tillämpligheten av förordningen på Åland. Med stöd av landskapsförordningen om fordons konstruktion, utrustning, skick, användning och belastning har riksförordningen om fordon på väg gjorts tillämplig på Åland. Genom denna reglering har landskapet valt att undanta förare av fordon som uteslutande används på sådana öar med en areal av 2 300 kvadratkilometer som inte är förenade med fastlandet med broar, vadställen eller tunnlar öppna för motorfordonstrafik från kör- och vilotidsförordningens tillämpningsområde vad gäller kör- och vilotider. Detta medför att vägarbetstidsdirektivet enbart berör de egenföretagare som på Åland innehar ett trafiktillstånd och bedriver trafik mellan Åland och det övriga landet. I huvudsak berörs åtta näringsidkare i skärgården.
Mot bakgrund av den begränsade krets av egenföretagare som en implementering av vägarbetstidsdirektivet skulle omfatta finner landskapsregeringen det mest ändamålsenligt att använda samma lagstiftningsteknik som i fråga om tillämpligheten av kör- och vilotidsförordningen på Åland. Landskapsregeringen föreslår därför att rikslagen om arbetstid i vägtrafik för förare som är egenföretagare görs tillämplig även på Åland genom en blankettlag. Samtidigt bör det påtalas att det viktigt att så snabbt som möjligt få en lagstiftning i kraft så att ett överträdelsefarande i EU-domstolen kan undvikas. Enligt landskapsregeringens lagförslag skulle tillsynen över landskapslagen utövas av landskapsregeringen. En möjlighet finns dock att denna tillsyn framöver skulle kunna föras över på arbetsskyddsmyndigheten om det visar sig mer ändamålsenligt.
Förslaget torde i huvudsak beröra de åtta egenföretagare i skärgården som har trafiktillstånd utfärdade av landskapsregeringen, såvida de bedriver trafik till riket. Genom förslaget ska egenföretagarna följa samma arbetstidsregler som anställda förare. Huvudregeln är att den genomsnittliga veckoarbetstiden inte får överstiga 48 timmar. Den maximala veckoarbetstiden får dock uppgå till 60 timmar endast om den genomsnittliga arbetstiden per vecka under en referensperiod på fyra månader inte överstiger 48 timmar. Eftersom egenföretagarnas arbetsinsats i fråga om den operativa verksamheten är betydande kan förslaget med stor sannolikhet medföra ett behov hos företagarna att anlita extra arbetskraft. Förslaget kan även medföra förändrade administrativa rutiner för företagaren i och med kravet på registrering av arbetstider och bevarandet av registren för minst två år.
Förslaget har inga kända konsekvenser för varken jämställdheten eller miljön.
Enligt 18 § 1 och 21 punkten i självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter och inrättningar och vägtrafik. Lagstiftningsbehörigheten beträffande näringsverksamheten hör enligt 18 § 22 punkten i självstyrelselagen till landskapet till den del den inte i nämnda lagrum förbehållits rikets myndigheter.
Den föreslagna lagen berör även de i 2 kap. i grundlagen tryggade grundläggande fri- och rättigheterna. Begränsningarna av arbetstiden för förare som är egenföretagare skulle kunna strida mot friheten att utöva näringsverksamhet. Enligt 18 § i grundlagen har var och en i enlighet med lag rätt att skaffa sig sin försörjning genom näring som han eller hon valt fritt. Även en konflikt med jämlikhetsprincipen enligt 6 § i grundlagen skulle kunna uppstå genom de förslagna begränsningarna av arbetstiden. Om bestämmelserna i lagförslaget skulle inkräkta på grundlagens grundläggande fri- och rättigheter, på vilket område lagstiftningsbehörigheten tillkommer riket enligt självstyrelselagens 27 § 1 punkt, skulle en problematik kunna uppstå i behörighetsavseende. Vid riksdagens behandling av lagen om arbetstid i vägtrafik för förare som är egenföretagare fann riksdagens grundlagsutskott (GrUU 8/2013 rd) att begränsningarna av de grundläggande fri- och rättigheterna i rikslagen var tillräckligt exakt och noggrant avgränsade, samtidigt som begränsningarna inte ansågs vara oskäliga med hänsyn till proportionalitetskravet. I och med att lagen om arbetstid i vägtrafik för förare som är egenföretagare föreslås bli antagen som en blankettlag uppkommer ingen konflikt i behörighetsavseende vad gäller de grundläggande fri- och rättigheterna.
Landskapslag om tillämpning av lagen om arbetstid i vägtrafik för förare som är egenföretagare
1 § Tillämpningsområde. Enligt paragrafens 1 mom. skulle rikets lag om arbetstid i vägtrafik för förare som är egenföretagare antas som en blankettlag.
Enligt 2 mom. ska ändringar av lagen om arbetstid i vägtrafik för förare som är egenföretagare gälla på Åland från tidpunkten för dess ikraftträdande i riket om inte annat följer av landskapslagen. Med ändringar avses inte de fall att hela riksförfattningen upphävs.
2 § Hänvisningar. I lagen om arbetstid i vägtrafik för förare som är egenföretagare finns hänvisningar till bestämmelser i annan rikslagstiftning vilka har sin motsvarighet i landskapslagstiftningen. Ett uttryckligt undantag fordras således i den föreslagna landskapslagen. Enligt den föreslagna paragrafen ska hänvisningen i definitionen av förare som är egenföretagare i 2 § 3 punkten lagen om arbetstid i vägtrafik för förare som är egenföretagare till lagen om kommersiell godstransport på väg och kollektivtrafiklagen på Åland avse landskapslagen om yrkesmässig trafik.
3 § Förvaltningsuppgifter. I paragrafen föreslås att de förvaltningsuppgifter som enligt lagen om arbetstid i vägtrafik för förare som är egenföretagare ankommer på arbetsskyddsmyndigheten skulle handhas av landskapsregeringen till del förvaltningsuppgifterna hör till landskapets behörighet.
Den föreslagna lagen kommer enbart att omfatta de egenföretagare som på Åland innehar ett trafiktillstånd utfärdad av landskapsregeringen och som bedriver trafik mellan Åland och det övriga Finland. En mer ändamålsenlig lösning kan därför vara att framöver genom en överenskommelseförordning flytta över tillsynen över landskapslagens efterlevnad från landskapsregeringen till arbetsskyddsmyndigheten.
Ikraftträdande. Implementeringstiden för vägarbetstidsdirektivet gick ut den 23 mars 2009. Avsikten är därför att lagen ska träda i kraft så snart som möjligt. I enlighet med 20 § 2 mom. självstyrelselagen föreslås därför att datumet för landskapslagens ikraftträdelse lämnas öppen för landskapsregeringen att fatta beslut om.
Landskapsregeringen föreslår att följande lag antas.
I enlighet med lagtingets beslut föreskrivs:
1 §
Lagens tillämpningsområde
Lagen om arbetstid i vägtrafik för förare som är egenföretagare (FFS / ) ska, med i denna lag angivna undantag, tillämpas på Åland.
Ändringar av lagen om arbetstid i vägtrafik för förare som är egenföretagare ska gälla på Åland från tidpunkten för dess ikraftträdande i riket, om inte annat följer av denna lag.
2 §
Hänvisningar
Hänvisningen i 2 § 3 punkten i lagen om arbetstid i vägtrafik för förare som är egenföretagare till lagen om kommersiell godstransport på väg (FFS 693/2006) och kollektivtrafiklagen (FFS 869/2009) ska på Åland avse landskapslagen (1976:33) om yrkesmässig trafik.
3 §
Förvaltningsuppgifter
De förvaltningsuppgifter som enligt lagen om arbetstid i vägtrafik för förare som är egenföretagare ankommer på arbetsskyddsmyndigheten ska på Åland skötas av landskapsregeringen, till den del förvaltningsuppgifterna grundar sig på landskapets lagstiftningsbehörighet på området.
4 §
Ikraftträdande
Denna lag träder i kraft den
|
Mariehamn den 9 april 2013 |
|
|
L a n t r å d |
Camilla Gunell |
|
Föredragande minister |
Veronica Thörnroos |
Utdrag från RP 179/2012 rd
Lag
om arbetstid i vägtrafik för förare som är egenföretagare
(FFS / )
I enlighet med riksdagens beslut föreskrivs:
1 §
Lagens tillämpningsområde
Denna lag tillämpas på förare som är egenföretagare och som deltar i utövande av sådan transportverksamhet i vägtrafik som avses i tillämpningsområdet för kör- och vilotidsförordningen eller för AETR-överenskommelsen.
2 §
Definitioner
I denna lag avses med
1) kör- och vilotidsförordningen Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet och om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 3821/85 och (EG) nr 2135/98 samt om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 3820/85,
2) AETR-överenskommelsen den europeiska överenskommelsen om arbetsförhållanden för fordonsbesättningar vid internationella vägtransporter (FördrS 66/1999),
3) förare som är egenföretagare en person som inte står i anställningsförhållande och vars huvudsakliga yrkesverksamhet består i att utföra person- eller varutransporter på väg på det sätt som avses i förordning (EG) nr 1071/2009 eller förordning (EG) nr 1072/2009 med stöd av ett gemenskapstillstånd eller med stöd av ett trafiktillstånd enligt lagen om kommersiell godstransport på väg (693/2006) eller kollektivtrafiklagen (869/2009), och
a) som arbetar för egen räkning,
b) som är fri att organisera sin yrkesverksamhet,
c) vars inkomster är direkt beroende av den rörelsevinst som görs, och
d) som är fri att, självständigt eller i samarbete med andra transportföretagare, ha affärsförbindelser med kunder.
4) arbetstid vad gäller förare som är egenföretagare hela den tidsperiod, mellan arbetets början och dess slut, som ägnas åt arbete som avser vägtransporter och under vilken föraren befinner sig på sin arbetsplats, står till kundens förfogande och ägnar sig åt andra uppgifter eller annan verksamhet än allmänt administrativt arbete som inte direkt hänger samman med transporten i fråga,
5) sammanlagd arbetstid summan av de arbetstimmar som omfattas av tillämpningsområdet för denna lag, oavsett om arbetet har utförts för en eller flera kunder,
6) arbetsplats
a) den ort där det företag som en förare som är egenföretagare äger har sitt huvudkontor,
b) det fordon som föraren använder vid utförandet av sina uppgifter,
c) andra platser där den verksamhet bedrivs som har samband med utförande av transporter,
7) vecka den period som börjar måndag klockan 0.00 och slutar följande söndag klockan 24.00, och
8) nattetid perioden mellan klockan 01.00 och klockan 05.00.
3 §
Maximal veckoarbetstid
Arbetstiden för en förare som är egenföretagare får uppgå till i genomsnitt högst 48 timmar per vecka under en referensperiod på högst fyra månader. Den sammanlagda arbetstiden får dock inte överstiga 60 timmar per vecka.
4 §
Överskridande av den maximala arbetstiden och av referensperioden
Av tekniska skäl eller skäl som rör arbetets organisation får en förare som är egenföretagare överskrida den maximala veckoarbetstiden på 60 timmar, och den referensperiod som avses i 3 § vara sex månader vid beräkningen av den genomsnittliga maximala veckoarbetstiden på 48 timmar.
Förare som är egenföretagare ska anteckna undantag och motiveringen till dem i arbetstidsregistren.
5 §
Nattarbete
Arbetstiden för en förare som är egenföretagare får inte överstiga tio timmar, om en 24-timmarsperiod som inleds när den vila som avses i artikel 8 eller 9 i kör- och vilotidsförordningen eller i artikel 8 eller 8 b i AETR-överenskommelsen upphör, innefattar arbete som utförts nattetid mellan klockan ett och fem.
6 §
Överskridande av maximal arbetstid som har samband med nattarbete
En förare som är egenföretagare får av tekniska skäl eller skäl som rör arbetets organisation överskrida den i 5 § angivna arbetstid som har samband med nattarbete.
Förare som är egenföretagare ska anteckna de undantag de gör med stöd av 1 mom. och motiveringen till dem i arbetstidsregistren.
7 §
Raster
En förare som är egenföretagare får inte arbeta mer än sex timmar i sträck utan rast. Om arbetstiden omfattar mellan sex och nio timmar, ska rasten vara minst 30 minuter. Om arbetstiden omfattar mer än nio timmar, ska rasten vara minst 45 minuter. Rasten får delas upp på flera perioder om minst 15 minuter. De raster som tas ut i enlighet med artikel 7 i kör- och vilotidsförordningen eller artikel 7 i AETR-överenskommelsen ska beaktas också när längden på rasterna enligt denna paragraf räknas ut.
8 §
Arbetstidsregister
En förare som är egenföretagare ska registrera sina arbetstider och raster enligt denna lag. Föraren ska bevara registren i minst två år efter det att den tidsperiod som arbetet omfattar har löpt ut.
9 §
Tillsyn
Arbetarskyddsmyndigheten utövar tillsyn över efterlevnaden av denna lag. Bestämmelser om arbetarskyddsmyndighetens befogenheter finns i lagen om tillsynen över arbetarskyddet och om arbetarskyddssamarbete på arbetsplatsen (44/2006).
10 §
Ikraftträdande
Denna lag träder i kraft den 201 .
—————
Helsingfors den 13 december 2012
Vid förhinder för statsministern, utrikesminister
ERKKI TUOMIOJA
Trafikminister Merja Kyllönen
