|
|
|
||
|
|
FRAMSTÄLLNING nr 26/2009-2010 |
||
|
|
Datum |
|
|
|
|
2010-09-02 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|||
|
|
|||
|
|
|||
|
|
|||
Skydd av havsmiljön och motverkan av översvämningar
Landskapsregeringen föreslår att landskapets vattenlagstiftning ändras. Enligt förslaget ska det införas bestämmelser i lagstiftningen som slår vakt om den marina miljön. Den marina miljön är ett värdefullt arv som måste skyddas, bevaras och om möjligt återställas med det slutliga målet att en biologisk mångfald bibehålls med variationsrika, dynamiska, rena, friska och produktiva hav.
Vidare innebär förslaget att det införs bestämmelser i lagstiftningen som motverkar och i görligaste mån förhindrar de skadliga effekter som kan uppstå till följd av översvämningar såsom skador på kulturarvet, infrastrukturen och miljön i övrigt. Framställningen innehåller även bestämmelser som harmoniserar lagstiftningen rörande förvaltningen av vattenresurserna med de krav som följer av gemenskapsrätten.
INNEHÅLL
1.1 Vattenkvalitet och vattenförvaltning
3. Gällande centrala bestämmelser
5.1 Ekonomiska och administrativa konsekvenser
Landskapslag om ändring av vattenlagen för landskapet Åland
L A N D S K A P S L A G om ändring av vattenlagen för landskapet Åland
1.1 Vattenkvalitet och vattenförvaltning
Vatten är en livsnödvändig resurs som måste skyddas och vårdas. I många länder i Europa är vattenbristen uppenbar och många länder har också problem med kvaliteten på sitt dricksvatten. I Sverige, Norge och Finland inbegripet landskapet Åland är vattenförekomsten god, och för det mesta är vattnet av god kvalitet. Men det finns en del problem i regionen. Försurningen är ett exempel och övergödningen av insjöar samt kust och hav är ett annat. På en del ställen finns också problem med miljögifter som t.ex. kvicksilver i insjöfisk.
En sammanhållen vattenförvaltning är ytterst viktig och alla berörda behöver underordna sig av naturen bestämda gränsdragningar. En helhetssyn på vattenresurser ska inte bara formuleras i teorin, utan också omsättas i dagligt praktisk arbete.
Havsmiljön utgör ett värdefullt kapital. Haven och oceanerna står för 99 procent av livsrummet på vår planet, täcker 71 procent av jordens yta och innehåller 90 procent av biosfären. De innehåller därför en mycket större biologisk mångfald än ekosystemen på land och i sötvatten. Havsmiljön är en förutsättning för livet på jorden (bl.a. som främsta syrekälla) och spelar en avgörande roll för klimatet. Den är också en betydande faktor för det ekonomiska välståndet, den sociala välfärden och livskvaliteten. Av den anledningen är det viktigt att det i lagstiftningen finns regler som kan ligga till grund för ett effektivt resursutnyttjande av havsmiljön utan att den utsätts för onödiga risker eller skadas.
Som ett led i arbetet med att skapa en god och sund havsmiljö antogs redan år 1974 den första konventionen om Östersjöns miljö. År 1992 omarbetades konventionen till den form den har nu. Ett sekretariat inrättades i Helsingfors, den så kallade Helsingforskommissionen (Helcom). Den övergripande visionen med Helcom är att göra Östersjön till ett välmående hav i balans vilket understödjer en rad olika hållbara mänskliga aktiviteter. För att uppnå denna vision har det satts upp fyra mål: eliminerad övergödning, reducerad påverkan av miljögifter, god miljöstatus för Östersjöns biodiversitet samt miljövänlig sjöfart[1]. För att nå målen finns i sin tur delmål som täcker allt från rent vatten till eliminering av introduktionen av främmande arter och att miljögiftsnivåer ska reduceras så att alla fiskar ska vara säkra att äta.
För att enas om hur miljöproblemen i Östersjön ska lösas enades Helcom-länderna i november 2007 om en gemensam plan, Baltic Sea Action Plan. I planen beskrivs Östersjöns miljösituation och ett antal rekommendationer vilka riktas direkt till medlemsländerna. Huvudparten av dessa rekommendationer är kopplade till övergödning, och mål är uppsatta för de olika länderna för hur stor begränsning som måste göras i läckaget av kväve och fosfor från jordbruk och avlopp. Sedan Baltic Sea Action Plan antagits ligger nu ansvaret på medlemsländerna att genomföra de regleringar som krävs för att nå upp till rekommendationerna i planen. Nationella planer för att uppfylla de gemensamt uppsatta målen ska presenteras under år 2010 och granskas på ett Ministermöte under år 2013. För de flesta rekommendationer gäller sedan att de ska vara uppnådda under år 2016, för att god ekologisk status ska ha uppnåtts under år 2021.
Vid översvämningar stiger vattennivån i hav, sjöar eller övriga vattendrag så mycket att landområden som normalt är torra hamnar under vatten. Även områden som normalt inte gränsar till vatten kan översvämmas. Globalt sett är översvämningar en av de stora naturkatastrofer som årligen orsakar flest dödsoffer och störst ekonomisk skada. I Norden är vi förskonade från sådana stora översvämningskatastrofer och dödsfall i samband med översvämningar är här mycket sällsynta. De materiella skadorna och kostnaderna för samhället till följd av översvämningar är dock betydande.
Rent allmänt orsakas översvämningar bl.a. av stor vattentillförsel till sjöar och vattendrag från kraftiga regn eller snösmältning. Den naturliga årstidsväxlingen gör att höga vattenflöden och mindre översvämningar återkommer regelbundet på vissa ställen med snösmältningen. I vissa regioner har sedan långt tillbaka den positiva effekten av upprepad översvämning utnyttjats genom att pålagring av sediment gödslat betes- och slåttermarker. Ofta är det en kombination av olika faktorer som resulterar i översvämningar. Vid stora vårflöden som orsakas av riklig snötillgång under vintern, ökar risken för översvämning om snösmältningen också sker senare än normalt och är intensiv och snabb på grund av hög lufttemperatur. Markfuktigheten har avgörande betydelse för vilken effekt stora regnmängder får på vattenflödet. Om marken är torr kan ofta en stor del av regnet magasineras i marken, men är marken redan vattenmättad på grund av långvarigt regn eller snösmältning, ökar flödena i vattendragen snabbt. På odlingsjordar kan tjäle lokalt påverka infiltrationsförmågan så att vattenlagringen i marken minskas. Ofta är det kraftiga regn under flera dygn som utlöser svåra översvämningar.
När det sedan gäller landskapet är riskerna inte stora men de finns. Det förekommer då och då extrema nederbördsmängder, oftast lokalt, som förorsakar översvämningar med skador på vägar, åkermark med växande grödor samt på fastigheter. Erosion och utläckaget av näringsämnen i sjöar och hav är som störst vid extrema nederbördsmängder. Klimatförändringen kan komma att öka riskerna för sådana extrema situationer. I och med klimatförändringen kommer riskerna för översvämning p.g.a. förhöjd havsvattennivå att öka. Nettoeffekten av landhöjningen kommer så småningom att minska. Översvämningar på grund av högt vattenstånd i havet kommer att bli allt vanligare, på lång sikt kommer troligen landhöjningen helt att avstanna och på ännu längre sikt kommer troligen havet åter täcka låglänta områden. På kort sikt är de mest konkreta riskerna att låglänt åkermark och lågt belägna fastigheter drabbas. En allvarlig risk är att våra viktigaste vattentäkter kan drabbas av inflöde av saltvatten (har inträffat en gång de senaste 10 åren).
Europaparlamentet och rådet har antagit ett antal direktiv på vattenområdet, däribland Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område, nedan kallat vattendirektivet, Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område (Ramdirektivet om en marin strategi), nedan kallat marindirektivet samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/60/EG om bedömning och hantering av översvämningsrisker, nedan kallat översvämningsdirektivet.
Vattendirektivet gäller för sjöar och vattendrag, grundvatten, större flodmynningar och för kustvatten. Syftet med vattendirektivet är att komma tillrätta med problem relaterade till försurning, övergödning och miljögifter. Målet med vattendirektivet är att nå en god vattenkvalitet till år 2015. Vatten som riskerar att inte klara kraven ska åtgärdas. Arbetet med direktivet löper på i 6-årscykler; tillståndsbeskrivning, åtgärder, uppföljning och rapportering.
Detta direktiv fastställer de gemensamma principer som medlemsländerna ska hålla sig till när de utarbetar sina egna strategier för att uppnå en god ekologisk nivå i de marina vattenområden som de ansvarar för. Dessa egna strategier ska utarbetas i samarbete med övriga medlemsländer och tredjeländer i dessa områden. Syftet med strategierna är att ge garantier för att de europeiska marina ekosystemen skyddas och återställs, samt att se till att de ekonomiska verksamheterna som är knutna till havsmiljön blir hållbara ur miljösynpunkt före år 2021.
I Europa finns fyra stora havsområden (som eventuellt kan indelas i mindre områden): Östersjön, Nordostatlanten, Medelhavet och Svarta havet. De berörda medlemsstaterna måste samordna sina insatser med varandra och med eventuella berörda tredjeländer inom varje område och eventuellt inom de delområden som de tillhör. Här kan de dra nytta av den erfarenhet och den effektivitet som redan befintliga regionala organisationer besitter. Medlemsstaterna måste i första hand utvärdera det ekologiska läget i sina vatten och den mänskliga aktivitetens inverkan. I utvärderingen ingår:
1) en analys av vattnens grundläggande egenskaper såsom fysiska och kemiska särdrag, typer av livsmiljöer, djur- och växtpopulationer,
2) en analys av huvudsakliga effekter och påfrestningar, bl.a. till följd av den mänskliga aktivitet som påverkar egenskaperna hos dessa vatten såsom förorening med giftiga ämnen, eutrofiering, kvävning eller igenslamning av livsmiljöer på grund av byggprojekt, införande av icke-inhemska arter, fysiska skador orsakade av fartygsankare samt
3) en ekonomisk och social analys av hur dessa vatten utnyttjas och de kostnader som följer av en försämrad havsmiljö.
Medlemsstaterna måste sedan fastställa vad som är att betrakta som "god ekologisk status" för de vatten de ansvarar för genom att t.ex. ta hänsyn till den biologiska mångfalden, närvaron av främmande arter, fiskebeståndets väl och ve, näringsväven, eutrofieringen, ändringar av förhållandena i vattensystemen och föroreningshalterna, avfallsmängden eller buller. Detta ska ske på grundval av kriterier som kommer att fastställas av kommissionen och på grundval av resultaten av de utvärderingar av vattnen som medlemsstaterna gjort. Med utgångspunkt från dessa utvärderingar ska medlemsstaterna sedan fastställa mål och indikatorer för uppnående av en god ekologisk status. Målen måste vara mätbara och konsekventa inom ett och samma havsområde eller delområde samtidigt som det måste ha utsatts en frist för när de ska ha uppnåtts.
Medlemsstaterna måste utarbeta ett program med konkreta åtgärder för att uppnå målen. Åtgärderna ska ha utarbetats med de ekonomiska och sociala konsekvenser som det måste tas hänsyn till. Medlemsstaterna måste ange orsakerna till att vissa av åtgärderna inte kan genomföras (ett annat lands verksamhet eller passivitet, force majeure, osv.). Det måste göras en konsekvensbedömning och en analys av förhållandet kostnader/effektivitet innan de åtgärder som antagits av medlemsstaterna kan genomföras. Medlemsstaterna måste också utarbeta samordnade övervakningsprogram, så att det kan göras regelbundna utvärderingar av de vatten som de ansvarar för och av genomförandet av de mål som de satt upp. Delarna i strategierna kommer att granskas var sjätte år och var tredje år ska det utarbetas lägesrapporter.
Kommissionen ska garantera den inbördes samstämmigheten mellan medlemsländernas insatser vilket innebär att medlemsstaterna ska informera kommissionen om varje etapp i utarbetandet av delarna i strategierna och om de färdiga åtgärdsprogrammen. Denna information utvärderas av kommissionen som kan ge vägledning åt staterna och därmed se till att den strategi som anges för åtgärderna följs och att åtgärderna är konsekventa. Medlemsstater i samma havsområde måste samordna sina insatser. Enligt strategin rekommenderas att de samarbetsmekanismer som införts genom existerande internationella konventioner används. De internationella organisationer som inrättats med stöd av konventionerna kommer att bistå med vetenskaplig och teknisk kompetens. Detta gör att även de tredjeländer som är medlemmar kan ingå i samarbetet.
Syftet med översvämningsdirektivet är att minska de negativa följderna för hälsan, miljön, kulturarvet och den ekonomiska verksamheten vid översvämningar. Det ska tillämpas på alla avrinningsområden i gemenskapen där det redan finns betydande översvämningsrisker eller där det kan förväntas uppstå sådana risker.
Medlemsstaterna ska göra en preliminär bedömning av riskerna för översvämningar med hjälp av uppgifter om bl.a. tidigare översvämningar. Om det är lämpligt ska de också så långt möjligt, med beaktande av bl.a. klimatförändringars effekter på förekomsten av översvämningar, bedöma vilka negativa följder framtida översvämningar riskerar att få för människors liv och hälsa, miljön etc. I de fall slutsatsen blir att det finns betydande möjliga översvämningsrisker för hälsan, miljön etc. ska översvämningskartor och planer för hantering av översvämningar utarbetas. Beslut som rör detaljerade mål för skydd mot översvämningar, åtgärder för att nå målen och tidsplaner för åtgärderna fattas inte på gemenskapsnivå utan av varje medlemsstat. Det åtgärder som ska vidtas med anledning av översvämningsdirektivet ska om det är lämpligt samordnas med de åtgärder som ska vidtas med anledning av vattendirektivet.
3. Gällande centrala bestämmelser
I 1 kap. 1 § vattenlagen (1996:61) för landskapet Åland, nedan kallad vattenlagen, föreskrivs att vatten och vattenområden inom landskapet ska användas på det sätt som bäst gagnar en uthållig utveckling. En inverkan utanför landskapet på vatten eller i miljön av åtgärd utförd inom landskapet ska beaktas på samma sätt som en inverkan inom landskapet. En åtgärd som direkt eller indirekt kan inverka på vatten får inte vidtas om den kan motverka en uthållig utveckling. För att uppnå detta syfte ska ytvatten och grundvatten samt ekologiska förhållanden i våtmarker, sötvatten och saltsjön nyttjas, skyddas och vårdas så att en uthållig utveckling gagnas och så att där kan finnas sådana växt- och djursamhällen, som i huvudsak utgör naturliga inslag i dessa naturmiljöer.
Enligt 2 § vattenlagen ska dess regelverk tillämpas vid nyttjande, skydd och vård av ytvatten och grundvatten. Lagen är tillämplig på markanvändning samt andra verksamheter och åtgärder inom landskapet som riskerar att påverka ytvattens eller grundvattens förekomst, beskaffenhet eller ekologiska betydelse inom eller utanför landskapet. Lagens tillämpningsområde är inte begränsat till fasta föroreningskällor.
Stora delar av vattendirektivet har redan implementerats i vattenlagen. Dagens lagstiftning genomför också delar av marindirektivet och översvämningsdirektivet men det behövs ytterligare kompletteringar. När det gäller vattendirektivet har kommissionen dock framfört synpunkter på att vattendirektivet inte implementerats i erforderlig utsträckning.
Med anledning av att marindirektivet och översvämningsdirektivet antagits av Europaparlamentet och rådet samtidigt som kommissionen framfört synpunkter på att landskapslagstiftningen inte till fullo uppfyller vattendirektivets krav föreslår landskapsregeringen att vattenlagen ändras på det sätt som framgår av lagtexten nedan. Lagstiftningsåtgärderna som hänför sig vattendirektivet är närmast av teknisk natur. De föreslagna lagstiftningsåtgärderna som hänför sig till implementeringen av marindirektivet och översvämningsdirektivet är av mer principiell karaktär (se detaljmotiveringen nedan).
5.1 Ekonomiska och administrativa konsekvenser
De föreslagna bestämmelserna kommer att innebära ett merarbete för miljöförvaltningen. Arbetet kommer till så stor del som möjligt att samordnas med arbetet som görs utgående från vattendirektivet, men marindirektivet ställer omfattande krav på internationell samordning inom Östersjöområdet vilken inte vattendirektivet ställer på samma sätt. Någon omstrukturering av förvaltningen krävs inte med anledning av implementeringen. När det gäller översvämningsdirektivet kan konstateras att uppbyggnaden och underhållet av systemet innebär vissa kostnader, exempelvis för att säkerställa tillräckligt stora vägtrummor och dikesutlopp, samt att bygga tillräckliga skyddsvallar mot vattentäkter. Den samhälleliga vinsten för detta är dock stor.
Såvitt bekant har förslaget ingen inverkan på jämställdheten mellan kvinnor och män.
Likt andra förslag som rör miljön är även syftet med detta förslag att skydda, förbättra och bevara en god natur- och livsmiljö. Som framgår av inledningen är en god miljö viktig för växt- och djurliv i alla ekosystem såväl som för människors grundläggande behov av god hälsa, livskvalitet, utveckling och välstånd.
Efter sedvanlig beredning, i samarbete med miljöbyrån vid Ålands landskapsregering, har framställningen sänts på remiss för utlåtande till Ålands Kommunförbund k.f., Ålands Turistförbund, Ålands Handelskammare, Ålands Natur och miljö, Ålands Fågelskyddsförening r.f., Ålands Producentförbund, Ålands Skogsvårdsförening, r.f., Ålands Fiskodlarförening, r.f., Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet samt kansliavdelningen, näringsavdelningen och trafikavdelningen vid Ålands landskapsregering.
Ett antal remissinstanser har inkommit med utlåtande och tillstyrkt förslaget. I den mån det framförts särskilda synpunkter på förslaget har landskapsregeringen så långt det befunnits ändamålsenligt beaktat dessa.
Landskapslag om ändring av vattenlagen för landskapet Åland
1 kap. 3 § Definitioner. Ändringen av p och q punkterna är av språklig natur och görs till följd av att det till paragrafen fogas till nya r, s, t, u, v, w, x, och y punkter. Genom att foga till punkterna r och s implementeras, i relevanta delar, artikel 2 översvämningsdirektivet i landskapslagstiftningen. Artikel 2 innehåller bestämmelser som närmare anger vad som ska innefattas i begreppen översvämning och översvämningsrisk.
Begreppet marina vatten är en av hörnstenarna i marindirektivet. Det är så pass avgörande för implementeringen av marindirektivet att det mot bakgrund av vattenlagens nuvarande systematik och terminologi är nödvändigt att definiera begreppet på något sätt. Därefter tas övriga erforderliga bestämmelser in i vattenlagen som sammantagna innebär en fullständig implementering av marindirektivet. Mot bakgrund härav har det således införts en definition av begreppet marina vatten genom att till denna paragraf foga till en ny t punkt.
De marina vattnen och kustvattnen överlappar varandra enligt definitionerna i marindirektivet respektive vattendirektivet. Med marina vatten omfattas enligt marindirektivet vatten, havsbotten och underliggande jordlager som ligger på havssidan av den baslinje som används för att beräkna territorialvattnets utsträckning ut till gränsen av det område där en medlemsstat utövar jurisdiktion. Vattendirektivet reglerar förvaltningen av kustvatten, vilket i det direktivet definieras som ytvatten innanför en linje en sjömil utanför den baslinje som används för att beräkna territorialvattnets utsträckning[2]. I direktivets definition sägs således inget om att kustvattnen även skulle omfatta botten och underliggande jordlager. Däremot sägs på annat håll i direktivets text att vissa morfologiska och biologiska aspekter ska beaktas, t.ex. djupvariation, bottenstruktur och bottenfauna. I marindirektivet däremot sägs att som marina vatten räknas även kustvatten (enligt vattendirektivet) inbegripet deras havsbotten och underliggande jordlager. Samtidigt sägs att marina direktivet omfattar kustvattnen enbart till den del kustvattenmiljön inte redan omfattas av vattendirektivet och av annan gemenskapslagstiftning. Som framgår av resonemanget ovan kring begreppet marina vatten är det viktigt att fastställa de fundament som möjliggör en utformning av bestämmelser i vattenlagen som uppfyller kraven i bl.a. marindirektivet och vattendirektivet. Detta främjar en ändamålsenlig verkställighet av de materiella bestämmelserna i direktiven som implementerats. Med bakgrund härav och med anledning av att begreppet kustvatten i likhet med begreppet marina vatten är så pass avgörande för en ändamålsenlig implementering införs en definition av begreppet kustvatten genom att till denna paragraf foga till en ny u punkt (som även inbegriper havsbotten och underliggande jordlager). För att implementera de bestämmelser i marindirektivet som gäller kustvatten men inte omfattas av vattendirektivet eller annan gemenskapslagstiftning införs skrivningar i 18-23 §§ som innebär att övervakningsprogram, analyser av vattenområden, klassificering etc. rörande kustvatten ska beakta de aspekter i marina direktivet som inte omfattas av vattendirektivet eller annan gemenskapslagstiftning.
Begreppet förorening som förekommer på vissa ställen i vattenlagen är för närvarande inte fastställt på ett tillräckligt tydligt sätt. Därför föreslås att begreppet definieras i en ny till denna paragraf fogad v punkt utformad i överensstämmelse med definitionen av begreppet ifråga i artikel 2.33 vattendirektivet. På samma sätt som i fallet med begreppet förorening förekommer begreppet vattenförekomst på vissa ställen i vattenlagen trots att dess innebörd för närvarande inte är fastställt på ett tillräckligt tydligt sätt. Därför föreslås att även begreppet vattenförekomst definieras i en ny till denna paragraf fogad w punkt utformad på det sätt som framgår av förslaget till lagtext nedan.
Enligt vattendirektivet kan ett vattenområde (t.ex. en sjö eller en havsvik) definieras som kraftigt modifierad under förutsättning det medför stor negativ inverkan på viktiga verksamheter av stor samhällsnytta (t.ex. sjöfart, hamnanläggningar och vattenregleringar för dricksvattenförsörjning) att skapa god ekologisk kvalitet och om det dessutom är tekniskt och kostnadsmässigt orimligt. För sådana områden gäller att man kan slå fast mindre stränga mål för ekologisk kvalitet, s.k. god ekologisk potential (se texten nedan). Tidsfristen för att uppnå god ekologisk potential är detsamma som för ekologisk kvalitet. På motsvarande sätt som för andra vattenområden kan tidsfristen dessutom förlängas och mindre stränga krav kan slås fast. Ett vattenområde på Åland som man kan överväga att fastställa som kraftigt modifierat är Västra hamnen och Svibyviken i Mariehamn. Av den anledningen är det viktigt att införa begreppet ifråga i definitionslistan. Således införs i denna paragraf en ny x punkt rörande kraftigt modifierade vattenområden. Åland saknar konstgjorda vattenförekomster, av den anledningen anser landskapsregeringen att det begreppet inte behöver införas i definitionslistan.
Landskapsregeringen har i allt väsentligt implementerat artikel 8 i vattendirektivet genom 5 kap. 18 § vattenlagen. Artikel 8 vattendirektivet handlar om övervakning av ytvattenstatus, grundvattenstatus och skyddade områden. Dock är paragrafen ifråga för närvarande inte tillräckligt detaljerad och utformad i överensstämmelse med vattendirektivets krav eftersom begreppet ekologisk potential inte definierats. Dessutom har inte tidsfristen och hänvisningen till bilaga V i artikel 8.2 vattendirektivet implementerats i lagstiftningen. För att komma tillrätta med nämnda bristfälligheter föreslås därför att en definition av begreppet ekologisk potential samt en hänvisning till bilaga V vattendirektivet införs i vattenlagen på det sätt som framgår av förslaget till lagtext nedan. Detta innebär att det till lagens 3 § fogas ytterligare en y punkt innehållande definitionen och hänvisningen ifråga samtidigt som 5 kap. 18 § vattenlagen ändras på nedan föreslaget sätt. Tidsfristen däremot kommer att fastslås genom bestämmelser på förordningsnivå i enlighet med den lagstiftningsteknik för implementering av marindirektivet, översvämningsdirektivet och vattendirektivet som landskapsregeringen gått in för i denna framställning. Anledningen till att begreppet ekologisk potential är så betydelsefullt i sammanhanget är att vattendirektivet föreskriver att vattenförekomster i unionen ska ha uppnått vad som definieras som ”god ekologisk status” senast år 2015. Många vattenförekomster inom gemenskapen kommer generellt inte att kunna uppnå denna status eftersom de används i samband med utövningen av viktig verksamhet, t.ex. för kraftproduktion eller som transportled. Sådana vattenförekomster definieras i vattendirektivet som kraftigt modifierade. I fråga om dessa vattenförekomster ska medlemsstaterna istället sträva efter att uppnå en ”god ekologisk potential”. Därmed avses att de ekologiska förhållandena ska vara lika de som gäller vid god ekologisk status dock med beaktande av de fysiska förändringar som inte kan undvikas p.g.a. den pågående användningen av vattenförekomsten.
5 kap. 18 § Övervakning. Ändringen av 2 mom. följer av den föreslagna ändringen i 1 kap. 3 § denna lag varigenom en ny y punkt som närmare definierar begreppet ekologisk potential fogas till den paragrafen. Det är inte tillräckligt att ha bestämmelser i vattenlagen som enbart ställer krav på att vatten ska ha en god kemisk och ekologisk kvalitet. Det är också viktigt för verkställigheten av lagen att det finns andra styrinstrument såsom övervakningsbestämmelser att tillgå för att lagen ska få full genomslagskraft i praktiken och dess grundläggande syften därmed uppnås. Samma skyddsintressen gör sig gällande vad beträffar ekologisk potential som vad beträffar ekologisk och kemisk vattenkvalitet. Med utgångspunkt ifrån resonemanget kring ekologisk potential i detaljmotiveringen till 1 kap. 3 § y punkten ovan är det därför även viktigt att övervakningen av vattenlagens regelverk organiseras på ett sådant sätt att den ekologiska potentialen i landskapets vattenområden inte försämras. Av den anledningen har det i denna paragraf införts en bestämmelse som säkerställer att den ekologiska potentialen värnas inom ramen för de övervakningsprogram som ska utarbetas och fastställas för att värna om den ekologiska och kemiska vattenkvaliteten. Genom ändringen av 2 mom. implementeras även artikel 11 marindirektivet. Artikel 11 föreskriver bl.a. att medlemsstaterna, med utgångspunkt i den inledande bedömning som gjorts i enlighet med artikel 8.1 marindirektivet, ska fastställa och genomföra ett samordnat övervakningsprogram för löpande bedömning av miljötillståndet i sina marina vatten. Övervakningsprogrammen ska vara enhetliga inom marina regioner eller delregioner och ska grundas på och vara förenliga med tillämpliga bestämmelser om bedömning och övervakning som anges i annan gemenskapslagstiftning, bland annat fågeldirektivet och habitatdirektivet, eller i internationella avtal[3]. Föreskrifterna i de ovannämnda artiklarna baserar sig på bilagorna III och V marindirektivet vilka ska beaktas på det sätt som framgår av lagtexten nedan.
Bestämmelsen i 4 mom. gör det möjligt att utfärda bestämmelser på detaljnivå rörande sådant som anges i paragrafen. I övrigt kan konstateras att ändringen av 4 mom. motiveras av att det redan ur 1 mom. i dess nuvarande lydelse framgår att landskapsregeringen ansvarar för övervakningen och att övervakningsuppgifter kan delegeras. Den nuvarande bestämmelsen i första punkten i momentets andra mening avser ett bemyndigande för det som nämns i förslagets 19a § och det materiella innehållet i bestämmelsen har därför flyttats dit med den reservationen att bemyndigandet utformas så att landskapsregeringen genom landskapsförordning kan utfärda detaljföreskrifter som hänför sig till den paragraf där bemyndigandet finns. Detta i förening med att bemyndiganden generellt bör vara utformade på detta sätt gör att momentet givits den ordalydelse som framgår av detta förslag.
19 § Avrinningsdistrikt Paragrafen föreslås ändrad på så sätt att det som för närvarande utgör 2 mom. överförs till 19a §. Anledningen härtill är att vattenlagens uppbyggnad å ena sidan fordrar en bestämmelse som går under rubriken avrinningsdistrikt. Å andra sidan är det viktigt att rubriceringen är i god överensstämmelse med bestämmelsens materiella innehåll. Ordet avrinningsdistrikt avser att ange landskapets vattenadministrations geografiska avgränsning. Bestämmelser rörande avrinningsdistriktets vattenkvalitet är hemmahörande i ett annat lagrum, i förevarande fall i den nedan föreslagna 19a §, för att lagtexten ska bli mer systematisk och väldisponerad.
19a § Bedömning av vattenområden Genom bestämmelserna i 1 mom. implementeras artikel 5 vattendirektivet fullt ut i landskapslagstiftningen. Artikel 5 innehåller bestämmelser om avrinningsdistriktets karakteristika, översyn av miljökonsekvenserna av mänsklig verksamhet och ekonomisk analys av vattenanvändning. Artikel 5 har till viss del redan implementerats i vattenlagen men för närvarande saknas det en hänvisning till bilagorna II, III och V i vattendirektivet. Därför föreslås genom denna paragraf att det i förtydligande syfte införs en hänvisning till bilagorna i fråga. Vattendirektivets bilaga II handlar om vad som närmare ska iakttas i samband karaktärisering av yt- och grundvattenförekomster. Bland annat ska det beaktas i vilken jordmån vattenförekomsten befinner sig, vilken typ av vattenförekomst det rör sig om dvs. om det rör sig om en flod eller en sjö eller något annat, på vilken höjd över havet den befinner sig etc. Vattendirektivets bilaga III anger vilka krav som ska ställas på den ekonomiska analys som i enlighet med artikel 9 vattendirektivet ska föregå ett utnyttjande av en vattenförekomst. För att kostnaderna för utnyttjandet ska kunna fastställas ska analysen innehålla tillräckligt detaljerad information om t.ex. vattenåtgång i samband med erbjudande av vattentjänster och vilka investeringar som måste göras i närliggande områden för att tjänsterna ska kunna erbjudas. Vattendirektivets bilaga V handlar om vilka faktorer som ska tas i beaktande när klassificeringen av vattenkvalitet genomförs. Genom bestämmelserna i 1 mom. implementeras även artikel 8 marindirektivet i landskapslagstiftningen. Artikel 8 föreskriver att medlemsstaterna ska göra en inledande bedömning av sina marina vatten. Bedömningen ska innefatta dels en analys av grundläggande egenskaper och förhållanden t.ex. fysikalisk-kemiska förhållanden och biologiska förhållanden, dels en analys av de viktigaste faktorerna som påverkar miljötillståndet i dessa vatten inklusive mänskliga aktiviteter, dels en ekonomisk och social analys av utnyttjandet av dessa vatten och de kostnader som förstöringen av den marina miljön för med sig. Marindirektivets bilaga III innehåller en förteckning över faktorer som rör grundläggande förhållanden i samt belastning och påverkan på marina vatten och som ska vara vägledande då marina vatten bedöms och analyseras.
Landskapsregeringen har i 1 kap. 3 § föreslagit att begreppet modifierad vattenförekomst definieras. I 2 mom. klargörs under vilka förutsättningar landskapsregeringen kan göra detta.
Genom bestämmelserna i 3 och 4 mom. implementeras artiklarna 4, 5 och 6 översvämningsdirektivet i landsskapslagstiftningen. Bestämmelserna i det föreslagna 3 mom. är av ramlagskaraktär. Med utgångspunkt från de kompletterande bestämmelserna i 4 mom., formulerade i enlighet med delegeringskraven i 80 § Finlands grundlag (FFS 731/1999) har landskapsregeringen sedan för avsikt att införa bestämmelser gällande sådant som regleras i nämnda artiklar på detaljnivå i landskapslagstiftningen. Dessa detaljföreskrifter ska på ett enkelt sätt kunna ändras vid behov allt efter yttre omständigheter som hänför sig till samhällsutvecklingen eller ändrade klimatförhållanden. Artiklarna 4 och 5 handlar om preliminära bedömningar av översvämningsrisker och vad som ska iakttas i samband med sådana obligatoriska bedömningar. Artikel 6 anger att det ska utarbetas kartor dels över översvämningshotade områden, dels över översvämningsrisker. Artikeln anger även vad som ska iakttas i samband med att kartorna utarbetas.
20 § Klassificering av vattenkvalitet och miljökvalitet Till följd av direktiv-implementeringen anser landskapsregeringen att det av överskådlighetsskäl är mest ändamålsenligt att formellt ändra hela paragrafen även om vissa bestämmelser i förslaget redan gäller. Bestämmelsen i 1 mom. första och andra meningen motsvaras av de nuvarande bestämmelserna 5 kap. 21 § 1 mom. första, andra resp. tredje meningen, med den reservationen att begreppet ytvatten preciserats till att avse sjöar och kustvatten. Bestämmelsen i 1 mom. tredje meningen motsvaras i allt väsentligt av den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 20 § 1 mom. Bestämmelsen i 2 mom. är ny och föreslås införd i denna paragraf som en konsekvens av att de nya bestämmelserna i 3 § x punkten, 19a § 2 mom. och 21 § föreslås införda i vattenlagen av skäl som framgår av detaljmotiveringen till respektive lagrum. Bestämmelsen i 3 mom. första meningen motsvaras av den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 21 § 2 mom. Bestämmelsen i 3 mom. andra meningen motsvaras av den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 20 § 2 mom. Bestämmelsen i 4 mom. motsvaras med samma reservation som gjorts vad beträffar ordalydelsen i det föreslagna 1 mom. av den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 21 § 3 mom. första meningen., dock med ett tillägg som avser kraftigt modifierade vattenförekomster. Genom bestämmelserna i 5 mom. implementeras artikel 9 marindirektivet i landskapslagstiftningen. Artikel 9 föreskriver bl.a. att medlemsstaterna för varje berörd marin region eller delregion ska fastställa ett antal förhållanden som kännetecknar en s.k. god miljöstatus i de marina vattnen utgående från vissa kriterier som finns uppställda i marindirektivets bilaga I. Som kriterium kan t.ex. nämnas att den biologiska mångfalden ska bevaras och att koncentrationer av främmande ämnen håller sig på nivåer som inte ger upphov till föroreningseffekter. Bestämmelsen i 6 mom. motsvarar till viss del den nuvarande bestämmelsen 21 § 3 mom. andra meningen med den skillnaden att landskapsregeringen genom att utfärda detaljbestämmelser i landskapsförordning närmare kan besluta om förfarandet vid klassificering av ytvatten i sjöar, kustvatten och kraftigt modifierade vattenförekomster samt grundvatten och marina vatten.
21 § Kvalitetsmål för ytvatten i sjöar, kustvatten och kraftigt modifierade vattenförekomster samt grundvatten och marina vatten Genom bestämmelsen i 1 mom. tydliggörs landskapsregeringens ansvar för att allt vatten i landskapet skyddas på ett ändamålsenligt sätt så att vattenkvaliteten inte försämras och att den vid behov förbättras. Ur bestämmelsen i 1 mom. följer vidare att det övergripande målet är att uppnå god vattenkvalitet i yt- och grundvatten senast den 31 december 2015 samt god miljökvalitet i marina vatten senast den 31 december 2020.
Bestämmelserna i 2 mom. gör det möjligt för landskapsregeringen att för ytvatten i sjöar, kustvatten och kraftigt modifierade vattenförekomster samt grundvatten förlänga tidsfristen i syfte att stegvis uppnå målet i 1 mom. om de naturliga förhållandena omöjliggör tillräckligt snabb förbättring. Landskapsregeringen kan även förlänga tidsfristen högst tolv år på grund av tekniska skäl eller om förbättringarna bedöms bli oproportionerligt kostsamma. Landskapsregeringen kan även fastställa mindre stränga kvalitetsmål för särskilda yt- och grundvattenområden om den mänskliga påverkan eller de naturliga förhållandena är sådana att det blir omöjligt eller oproportionerligt dyrt att uppfylla målen. Mindre kvalitetsmål ska fastställas så att ingen fortsatt försämring sker och att bästa möjliga kvalitet uppnås.
Genom bestämmelserna i 3 mom. implementeras artikel 10 marindirektivet i landskapslagstiftningen. Artikel 10 föreskriver bl.a. att medlemsstaterna, på grundval av den inledande bedömning som gjorts i enlighet med artikel 8.1 marindirektivet ska, för varje berörd marin region eller delregion, fastställa en allsidig uppsättning miljömål och tillhörande indikatorer för sina marina vatten som vägledning för de framsteg som ska uppnås beträffande en god miljöstatus i den marina miljön.
Genom bestämmelserna i 4 mom. implementeras artikel 7.3 vattendirektivet i landskapslagstiftningen. Artikel 7 handlar om skyddet av vattenförekomster som kan användas för framställning av dricksvatten. Innebörden av artikel 7.3 är att medlemsstaterna ska vidta erforderliga åtgärder som säkerställer att kvaliteten hos identifierade vattenförekomster, vilka konstaterats vara tjänliga för dricksvattenframställning, inte försämras. Som ett led i skyddsarbetet kan särskilda säkerhetszoner upprättas. I den föreslagna lagtexten går begreppet säkerhetszoner under benämningen skyddsområden för att bättre överensstämma med språkbruket i vattenlagen.
Bestämmelsen i 5 mom. gör det möjligt för landskapsregeringen att vid behov utfärda detaljföreskrifter på förordningsnivå rörande sådant som finns angivet i denna paragraf. Genom bestämmelsen i 5 mom., i förening med bestämmelserna i 1 och 2 mom., implementeras artikel 4 i vattendirektivet fullt ut i landskapslagstiftningen. Artikeln ifråga handlar vilka miljömål som ska uppställas av medlemsstaterna för att en i miljöskyddshänseende godtagbar vattenkvalitet inom gemenskapen ska uppnås och vad som i övrigt i anslutning härtill ska iakttas vid genomförandet av bestämmelserna i artikeln. (I allt väsentligt är artikeln redan implementerad i landskapslagstiftningen men det framgår inte med erforderlig tydlighet inom vilken tidsram de härvid avsedda miljömålen ska vara uppnådda. Därför har det i 1 mom. ovan intagits en bestämmelse enligt vilken god vattenkvalitet ska uppnås senast den 31 december 2015.) Genom bestämmelsen i 5 mom., i förening med bestämmelserna i 1 och 2 mom., uppnås även en överensstämmelse mellan landskapslagstiftningen och artikel 1.1 marindirektivet. I nämnda artikel anges syftet med marindirektivet som är att fastställa den ram inom vilken medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som behövs för att uppnå eller upprätthålla en som det heter god miljöstatus i den marina miljön senast år 2020. Genom bestämmelsen i 5 mom., i förening med vad som föreskrivs i 1 och 3 mom., implementeras även artikel 14 marindirektivet i landskapslagstiftningen. Artikel 14 marindirektivet anger under vilka förutsättningar medlemsstaterna får ha en annan tidsram för genomförande av direktivets bestämmelser än den som enligt huvudreglerna i artikel 5 gäller för genomförandet. Bland annat finns det möjlighet att avvika från huvudreglerna i det fall det någonstans vidtagits åtgärder eller underlåtits att vidta åtgärder som leder till oönskade följder som den berörda medlemsstaten inte kan hållas ansvarig för. Ett annat exempel är det fall då det föreligger naturliga förhållanden som inte tillåter en snar förbättring av de berörda marina vattnens tillstånd. Vidare framgår i artiklarna 16 och 17 vattendirektivet vilka krav som gäller för att minska halterna av olika förorenade ämnen, huvudsakligen förtecknade i bilagorna VIII och IX, samt i bilaga II i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/105/EG om miljökvalitetsnormer (fullständigt namn: Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/105/EG om miljökvalitetsnormer inom vattenpolitikens område om miljökvalitetsnormer inom vattenpolitikens område och ändring och senare upphävande av rådets direktiv 82/176/EEG, 83/513/EEG, 84/156/EEG, 84/491/EEG och 86/280/EEG, samt om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG). För att uppfylla dessa krav införs därför även ett förordnande i 5 mom. som anknyter 2008 års direktiv på det sätt som framgår av förslaget till lagtext nedan.
22 § Åtgärdsprogram Genom den särskilda skrivningen i 1 mom. som relaterar sig till marina vatten jämte de redan befintliga skrivningarna i momentet implementeras artikel 13 marindirektivet i landskapslagstiftningen. (Bestämmelser i vattendirektivet angående åtgärdsprogram är genom befintliga skrivningar i vattenlagen redan implementerade.) Artikel 13 förskriver om en skyldighet att utarbeta åtgärdsprogram som konkretiserar genomförandet av den marina strategin. Medlemsstaterna ska, för varje berörd marin region eller delregion, identifiera de åtgärder som behöver vidtas för att uppnå eller upprätthålla en god miljöstatus, fastställd i enlighet med artikel 9 marindirektivet, i sina marina vatten. Åtgärderna ska utformas på grundval av den inledande bedömning som gjorts i enlighet med artikel 8.1 och med hänvisning till de miljömål som fastställts i enlighet med artikel 10 marindirektivet samt med beaktande av de åtgärdstyper som anges i bilaga VI marindirektivet. I bilaga VI anges att åtgärdsprogrammen bl.a. ska innefatta förvaltningsåtgärder som reglerar den tillåtna omfattningen av en mänsklig aktivitet samt var och när en aktivitet är tillåten och förvaltningsåtgärder för att förbättra möjligheterna att spåra marina föroreningar, där detta är möjligt.
Bestämmelsen i 2 mom. motsvarar till viss del den nuvarande bestämmelsen 2 mom. med den skillnaden att landskapsregeringen genom att utfärda detaljbestämmelser i landskapsförordning utfärda närmare bestämmelser om hur arbetet med att upprätta ett åtgärdsprogram ska genomföras, tidsplanen för utformningen och omfattningen av arbetet samt vilka uppgifter som ska ingå i ett åtgärdsprogram. Ändringen görs som ett led i förenhetligandet av utformningen av bestämmelser i vattenlagen som bemyndigar landskapsregeringen att fatta beslut om tillämpningen av vissa paragrafer i vattenlagen. Genom bestämmelserna i 2 mom. jämte bestämmelserna i 18 § 4 mom., 19a § 4 mom. och 21 § 5 mom. implementeras även artikel 17 marindirektivet i landskapslagstiftningen. Artikel 17 förskriver bl.a. om vilka tidsfrister som gäller för uppdatering av inledande bedömningar, miljömål och övervakningsprogram.
23 § Förvaltningsplan Genom den föreslagna ändringen i 1 mom. denna paragraf jämte bestämmelserna i 19a § implementeras artiklarna 7 och 8 i översvämningsdirektivet i landskapslagstiftningen. Artiklarna ifråga handlar om planer för hantering av översvämningsrisker (riskhanteringsplaner) och anger vad planerna ska innehålla och vad som i övrigt ska beaktas i samband med att planerna utarbetas, fastställs och genomförs. Planernas utformning och genomförande kommer att framgå av den förordning som det enligt förslaget är avsett att landskapsregeringen kommer att utfärda med stöd av bemyndigandet i paragrafens 3 mom. Genomförandet av översvämningsdirektivet ska samordnas med genomförandet av vattendirektivet vilket innebär att riskhanteringsplaner ska utarbetas i samordning med förvaltningsplaner. Därför är det med hänsyn till vattenlagens systematik mest ändamålsenligt att ändringen rörande riskhanteringsplanerna görs på det i detta förslag föreskrivna sättet. Ändringen av 3 mom. görs av samma skäl som motiverar ändringen av 22 § 2 mom.
25 § Förteckning över skyddade områden Artikel 6 vattendirektivet som handlar om register över skyddade områden är i stort sett implementerad genom denna paragraf i vilken ordet förteckning används synonymt med register. Dock anges inte i paragrafen någon tidsfrist för upprättande av register över skyddade områden något som krävs enligt artikel 6.1. För närvarande finns det inte heller något krav på att registret ska ses över regelbundet och hållas uppdaterat i enlighet med artikel 6.3.
I och med att det redan upprättats en förteckning (register) över skyddade områden finns det inte längre någon anledning att införa bestämmelser som anger någon tidsfrist för upprättande av nämnda register. Däremot behöver paragrafen kompletteras genom att det tas in en reglering enligt vilken förteckningen regelbundet ska ses över och revideras vid behov. Genom ändringsförslaget nedan vidtas denna åtgärd.
26 § Internationell samordning Genom denna paragraf implementeras artiklarna 6 och 19 marindirektivet i landskapslagstiftningen. Innebörden av artikel 6 är att medlemsstaterna om möjligt ska använda sig av befintliga institutionella samarbetsstrukturer såväl interregionala som transnationella för att på det sättet koordinera verksamheten för genomförande av marindirektivet. Artikel 19 föreskriver om skyldighet att samråda med och informera allmänheten som ett led i den arbetsprocess som leder fram till en slutgiltigt fastställd marin strategi.
Landskapsregeringen föreslår att följande lag antas.
L A N D
S K A P S L A G
om ändring av vattenlagen för landskapet Åland
I enlighet med lagtingets beslut
ändras 1 kap. 3 § p och q punkterna, 5 kap. 18 § 2 och 4 mom., 19, 20 21 §§, 22 § 1 och 2 mom., 23 § 3 mom. vattenlagen (1996:61) för landskapet Åland, av dessa lagrum 5 kap. 18 § 2 och 4 mom., 19, 20 och 21 §§, 22 § 1 och 2 mom. samt 23 § 3 mom. sådana de lyder i landskapslagen 2005/54 samt
fogas till lagens 1 kap. 3 § nya r, s, t, u, v, w, x och y punkter, 5 kap. en ny 19a §, 5 kap. 23 § 1 mom. en ny 2a punkt, 5 kap. 25 § ett nytt 3 mom. samt till 5 kap. en ny 26 §, av dessa lagrum 5 kap. 23 § 1 mom. och 5 kap. 25 § sådana de lyder i landskapslagen 2005/54, som följer:
1 kap.
Inledande bestämmelser
3 §
Definitioner
Vid tillämpningen av denna lag är innebörden av följande termer och begrepp denna:
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
p) blandningszon är ett vattenområde intill utsläppspunkt för avloppsvatten, mynning av dike eller plats för vattenbruk inom vilket vattenkvalitetsnormer inte är tillämpliga,
q) undantagszon är ett för tillgodoseende av ett från allmän synpunkt särskilt viktigt ändamål, som inte kan tillgodoses på annat sätt, bestämt och avgränsat vattenområde för vilket särskilda bestämmelser utfärdats,
r) översvämning är när mark som normalt inte står under vatten tillfälligt täcks med vatten varmed innefattas översvämningar från öppet vatten i angränsande landområden dock så att översvämningar från avloppsvattensystem inte innefattas,
s) översvämningsrisk är när det är sannolikt att ett visst område kommer att drabbas av en översvämning som leder till ogynnsamma följder för människors hälsa, miljön, kulturarvet och ekonomisk verksamhet,
t) marina vatten är vatten, havsbotten och underliggande jordlager som ligger på havssidan av den baslinje som används för att beräkna territorialvattnets utsträckning,
u) kustvatten är ytvatten, havsbotten och underliggande jordlager innanför en linje en sjömil utanför den baslinje som används för att beräkna territorialvattnets utsträckning,
v) förorening är en genom mänsklig verksamhet direkt eller indirekt tillförsel av ämnen eller värme till luft, vatten eller mark, som kan skada människors hälsa eller kvaliteten på akvatiska (vattenbaserade) ekosystem eller på terrestra (landbaserade) ekosystem som är direkt beroende av akvatiska ekosystem eller som medför skada på materiell egendom eller försämrar eller hindrar möjligheterna att utnyttja de fördelar naturen erbjuder eller annan legitim användning av miljön,
w) vattenförekomst är en avgränsad och betydande förekomst av vatten såsom en sjö, ett kustvattenområde eller en avgränsad volym grundvatten,
x) kraftig modifierad vattenförekomst är en ytvattenförekomst som till följd av fysiska förändringar genom mänsklig verksamhet på ett väsentligt sätt har ändrat karaktär samt
y) ekologisk potential är kvaliteten hos en kraftigt modifierad vattenförekomst, klassificerad i enlighet med de relevanta bestämmelserna i bilaga V i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område, nedan kallat vattendirektivet.
5 kap.
Bestämmelser om vattenkvalitet
18 §
Övervakning
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
För övervakningen ska utarbetas, fastställas och genomföras ett övervakningsprogram. Övervakningsprogram för ytvatten ska minst omfatta ekologisk och kemisk kvalitet inräknat väsentliga faktorer som styr dessa, såsom vattenflöden, nedfall från luften, näringsläckage från bottnar, utsläpp i vatten samt ekologisk potential. Övervakningsprogram för grundvatten ska omfatta övervakning av kemisk kvalitet och kvantitativ kvalitet. Om ett vattenskyddsområde avgränsats eller en kvalitetsnorm gäller för området ska övervakningsprogrammet omfatta tillämpliga frågor som rör områdets skyddsbehov. Vid utarbetandet av övervakningsprogram ska beaktas uppgifter från tillsyn och från sådan egenkontroll som ska utföras av en verksamhetsutövare. Landskapsregeringen ska med beaktande av kraven i artikel 11 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område (Ramdirektivet om en marin strategi), nedan kallat marindirektivet fastställa ett samordnat övervakningsprogram för bedömningen av vattenkvaliteten i områdena med marina vatten med beaktande av kraven i bilaga III och V marindirektivet. Samordningen ska ske med berörda organisationer och myndigheter utanför landskapet i enlighet med 26 §.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Landskapsregeringen kan i landskapsförordning utfärda närmare bestämmelser om omfattningen av och innehållet i övervakningsprogram där tidsangivelser för uppdateringar ska ingå.
19 §
Avrinningsdistrikt
Om inte landskapsregeringen beslutar annat utgör landskapet ett avrinningsdistrikt som avses i artikel 3 vattendirektivet. Landskapsregeringen kan vid behov besluta om avgränsning av avrinnings- och delavrinningsområden inom ett avrinningsdistrikt.
19a §
Bedömning av vattenområden
För ett avrinningsdistrikt och för marina vatten ska landskapsregeringen göra en bedömning som innefattar en analys av dessa områdens karakteristika, en översyn av sådan påverkan och effekt på vattenkvaliteten som orsakats områdena till följd av mänsklig verksamhet samt en ekonomisk analys av vattenanvändningen inom områdena. Analyserna och översynen ska genomföras med beaktande av kraven i bilaga II, III och V vattendirektivet samt bilaga III marindirektivet, där ekologiska, kemiska, ekonomiska och sociala faktorer av avgörande betydelse ska beaktas. Analyserna och översynen och nödvändiga uppdateringar av dessa ska göras minst vart sjätte år. Till den del bedömningen gäller marina vatten ska samordningen ske med berörda organisationer och myndigheter i enlighet med 26 §.
Landskapsregeringen kan besluta att ett avrinnings- eller delavrinningsområde ska utgöra en kraftigt modifierad vattenförekomst om de åtgärder som skulle krävas för att uppnå god ekologisk kvalitet enligt 20 § denna lag i detta område skulle vara oproportionerligt dyra eller tekniskt svårgenomförbara eller skulle innebära betydande negativ inverkan på miljön i stort eller betydande samhällsverksamheter, såsom sjöfart inklusive hamnanläggningar, vattenreglering eller dricksvattenförsörjning.
Landskapsregeringen ska vidare göra en bedömning över vilka översvämningsrisker som finns i ett avrinningsdistrikt. Bedömningen ska göras med beaktande av kraven i artiklarna 4, 5 och 6 Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/60/EG om bedömning och hantering av översvämningsrisker, nedan kallat översvämningsdirektivet. Landskapsregeringen ska vidta lämpliga åtgärder så att denna bedömning kan samordnas med den bedömning som ska göras enligt 1 mom.
Landskapsregeringen kan i landskapsförordning utfärda närmare bestämmelser om vad som ska ingå i de bedömningar som avses i 1 och 3 mom. samt tidsplanerna för dem där tidsangivelser för uppdateringar ska ingå.
20 §
Klassificering av vattenkvalitet och miljökvalitet
Ytvatten i sjöar och kustvatten ska klassificeras på grundval av ekologisk och kemisk kvalitet. Dessa ytvattens ekologiska kvalitet ska klassificeras som hög, god, måttlig, otillfredsställande eller dålig medan ytvattnens kemiska kvalitet ska klassificeras som god eller otillfredsställande. Med god ytvattenkvalitet avses i 18-25 §§ att ytvatten i sjöar och kustvatten har klassificerats ha god ekologisk kvalitet och god kemisk vattenkvalitet.
Kraftigt modifierade vattenförekomsters kvalitet ska klassificeras utgående från deras ekologiska potential som maximal, god eller måttlig.
Grundvatten ska klassificeras enligt kemiska och kvantitativa egenskaper som god eller otillfredsställande. Med god grundvattenkvalitet avses i 18-25 §§ att en grundvattenförekomst har klassificerats ha goda kemiska och kvantitativa egenskaper.
Klassificering av ytvatten i sjöar, kustvatten och kraftigt modifierade vattenförekomster samt grundvatten ska utföras av landskapsregeringen med beaktande av vad som följer av bilaga V vattendirektivet.
Landskapsregeringen ska fastställa kriterier för en god miljökvalitet i marina vatten med beaktande av kraven i bilaga I och III marindirektivet. Innan kriterierna fastställs ska en samordning ske med berörda organisationer och myndigheter utanför landskapet i enlighet med 26 §.
Landskapsregeringen kan i landskapsförordning utfärda närmare bestämmelser om förfarandet vid klassificering av ytvatten i sjöar, kustvatten och kraftigt modifierade vattenförekomster samt grundvattnen och vid fastställandet av god miljökvalitet för marina vatten.
21 §
Kvalitetsmål för ytvatten i sjöar, kustvatten och kraftigt modifierade vattenförekomster samt grundvatten och marina vatten
Landskapsregeringen ansvarar för att allt vatten i landskapet skyddas på ett ändamålsenligt sätt så att vattenkvaliteten inte försämras och att den vid behov förbättras. Det övergripande målet ska vara att uppnå god vattenkvalitet i ytvatten i sjöar och kustvatten samt grundvatten samt god ekologisk kvalitet och kemisk ytvattenkvalitet i kraftigt modifierade vattenförekomster senast den 31 december 2015 samt god miljökvalitet i marina vatten senast den 31 december 2020.
För ytvatten i sjöar, kustvatten och kraftigt modifierade vattenförekomster samt grundvatten kan landskapsregeringen förlänga tidsfristen i syfte att stegvis uppnå målet i 1 mom. om de naturliga förhållandena omöjliggör tillräckligt snabb förbättring. Landskapsregeringen kan även förlänga tidsfristen högst tolv år på grund av tekniska skäl eller om förbättringarna bedöms bli oproportionerligt kostsamma. Landskapsregeringen kan även fastställa mindre stränga kvalitetsmål för särskilda yt- och grundvattenområden om den mänskliga påverkan eller de naturliga förhållandena är sådana att det blir omöjligt eller oproportionerligt dyrt att uppfylla målen. De mindre stränga kvalitetsmålen ska fastställas så att ingen fortsatt försämring av vattenkvaliteten i det särskilda området sker och att bästa möjliga kvalitet uppnås.
För marina vatten ska landskapsregeringen fastställa vägledande miljömål i syfte att stegvis uppnå målen i 1 mom. med beaktande av kraven i bilaga III och IV marindirektivet. Före miljömålen är fastställda ska hänsyn tas till befintliga mål på nationell nivå, gemenskapsnivå samt internationell nivå och samordning ske med organisationer och myndigheter utanför landskapet i enlighet med 26 §.
Landskapregeringen ska säkerställa erforderligt skydd för identifierade vattenförekomster som kan användas för dricksvattenframställning i syfte att minska dess nivå av vattenrening. Landskapsregeringen får i syfte att upprätthålla en god vattenkvalitet besluta att vattenförekomsterna ska innefattas i särskilda skyddsområden om behov av detta kan anses föreligga.
Landskapsregeringen kan i landskapsförordning även utfärda närmare bestämmelser om kriterierna för miljömålen samt för undantag från kraven på att uppnå en god vatten- och miljökvalitet inom de tidsramar som anges i 1 mom. där tidsangivelser för uppdateringar ska ingå. Landskapsregeringen ska i landskapsförordning utfärda närmare bestämmelser om kriterierna för minskning av farliga och förorenande ämnen. I detta ska ingå sådana ämnen som avses i artikel 16 och 17 vattendirektivet och som upptas i bilagorna VIII och IX vattendirektivet samt i bilaga II i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/105/EG om miljökvalitetsnormer.
22 §
Åtgärdsprogram
Landskapsregeringen ska upprätta ett åtgärdsprogram som är ägnat att uppnå och bevara en effektiv och hållbar vattenanvändning med en god vattenkvalitet, förebygga en försämring av vattenkvaliteten samt att uppfylla kvalitetsmålen enligt 21 §. Av åtgärdsprogrammet ska framgå lagstiftnings-, budget-, informations-, tillsyns- och övervakningsbehov samt de administrativa behov som genomförandet av en åtgärd fordrar. Till den del programmet gäller marina vatten ska samordning ske med berörda myndigheter och organisationer utanför landskapet i enlighet med 26 §. Allmänheten ska informeras om åtgärdsprogrammet, uppmuntras att ta del av det och ges tillfälle att avge synpunkter på det. Information till allmänheten om ett förslag till åtgärdsprogram ska ges genom annons i minst en i landskapet allmänt utkommande tidning. Förslaget ska med tillhörande allmänna handlingar, senast ett år före den period som åtgärdsprogrammet avser, hållas tillgängligt för allmänheten under minst sex månader. Under denna tid ska även för förslaget nödvändiga handlingar publiceras i elektronisk form.
Landskapsregeringen kan i landskapsförordning utfärda närmare bestämmelser om hur arbetet med att upprätta ett åtgärdsprogram ska genomföras, tidsplanen för utformningen och omfattningen av arbetet samt vilka uppgifter som ska ingå i ett åtgärdsprogram där tidsangivelser för uppdateringar ska ingå.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
23 §
Förvaltningsplan
Landskapsregeringen ska i en förvaltningsplan sammanställa uppgifter om ett avrinningsdistrikt. I en förvaltningsplan ska åtminstone ingå:
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
2a) en bedömning av översvämningsriskerna i distriktet samt en plan för hantering av dessa risker,
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Landskapsregeringen kan i landskapsförordning utfärda närmare bestämmelser om hur arbetet med att sammanställa en förvaltningsplan ska genomföras, tidsplanen för utformningen och omfattningen av arbetet samt vilka uppgifter som ska ingå i en förvaltningsplan.
25 §
Förteckning över skyddade områden
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Förteckningen ska regelbundet ses över och revideras vid behov.
26 §
Internationell samordning
Med utgångspunkt från befintliga program och etablerad miljöverksamhet ska landskapsregeringen samarbeta med berörda organisationer och myndigheter i regioner utanför landskapet. Samarbetet ska ske i enlighet med de internationella överenskommelser vilka bringats i kraft i landskapet och som är tillämpliga på de i denna paragraf avsedda områdena.
Denna lag träder i kraft den.
|
Mariehamn den 2 september 2010 |
|
|
Vicelantråd |
Britt Lundberg |
|
Föredragande minister |
Katrin Sjögren |
· Parallelltexter till landskapsregeringens framställning nr 26/2009-2010
[1] Biodiversitet eller biologisk mångfald avser enligt Biodiversitetskonventionen variationsrikedomen bland levande organismer i alla miljöer (inbegripet landbaserade, marina och andra akvatiska ekosystem) samt de ekologiska komplex i vilka dessa organismer ingår; detta innefattar mångfald inom arter, mellan arter och av ekosystem. Biodiversitetskonventionen (formellt UN Convention on Biological Diversity, eller förkortat CBD, andra namn är mångfaldskonventionen och Riokonventionen) är ett FN-fördrag som syftar till bevarande och uthålligt nyttjande av den biologiska mångfalden. Detta innebär att varje land har ansvar för att bevara mångfalden på gennivå, artnivå och ekosystemnivå. Konventionen antogs på Rio-konferensen 5 juni 1992, trädde i kraft 1993. Konventionen har 193 fördragsparter och är undertecknat av 168 länder.
[2] Baslinjen är det begrepp som används för att ange varifrån en stat i enlighet med reglerna i FN:s havsrättskonvention kan beräkna sitt territorialhav (territorialvatten) och sin ekonomiska zon. Den normala baslinjen för beräkning av bredden på territorialvattnet eller den ekonomiska zonen utgörs av lågvattenlinjen utmed kusten sådan den angivits i av kuststaten officiellt erkända sjökort. För "släta" / raka kuster är baslinjen detsamma som strandlinjen.
För "taggiga" (t.ex. med djupa vikar) och örika (t.ex. skärgårdar) kuster drar man så kallad räta baslinjer mellan de yttersta punkterna räknat från land. Då kan baslinjen vara linjen mellan skärgårdens ytterst belägna öar eller linjen mellan de yttersta punkterna där vikarna börjar.
[3] Fågeldirektivet är den gängse benämningen på Rådets direktiv om bevarande av vilda fåglar (79/409/EEG) och habitatdirektivet är den gängse benämningen på Rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter.
