|
|
|
||
|
|
FRAMSTÄLLNING nr 5/2009-2010 |
||
|
|
Datum |
|
|
|
|
2009-11-12 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|||
|
|
|||
|
|
|||
|
|
|||
Handikappservice
Landskapsregeringen föreslår att lagtinget antar en landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av lagen om service och stöd på grund av handikapp. Enligt förslaget upphävs och ersätts rikslagen om service och stöd på grund av handikapp, vilken för närvarande gäller i landskapet i den lydelse den hade den 31 december 1992, av en blankettlag om tillämpningen av samma rikslag i sin nuvarande lydelse. Genom att uppdatera lagstiftningen på det sätt som föreslås i framställningen främjas de handikappades förutsättningar att leva och vara verksamma som jämbördiga medlemmar av samhället samtidigt som olägenheter och hinder som handikappet medför förebyggs och undanröjs. Service och stöd ska erbjudas en handikappad i enlighet med de föreslagna reglerna, om han eller hon enligt annan lagstiftning inte får sådan service eller sådana förmåner som är tillräckliga och lämpliga för honom eller henne.
Genom förslaget förs centrala bestämmelser om tolktjänst från förordningsnivå upp på lagnivå samtidigt som nya uttryckliga bestämmelser om dagverksamhet och personlig assistans intas i landskapslagstiftningen. Med tolktjänst avses tolkning på teckenspråk som används för att underlätta kommunikationen mellan den handikappade och omgivningen. I dagverksamhet innefattas sådan verksamhet som ordnas utanför hemmet för att stödja den handikappade och där han eller hon kan klara sig så självständigt som möjligt och knyta och upprätthålla värdefulla sociala kontakter. Förslaget innehåller även bestämmelser som anger under vilka förutsättningar en handikappad ska tillerkännas rätten till personlig assistans, dvs. den nödvändiga hjälp som krävs för att han eller hon på ett tillfredställande sätt ska kunna utföra dagliga sysslor, utföra vissa arbeten, bedriva studier, ägna sig åt fritidsaktiviteter, delta i samhällelig verksamhet samt upprätthålla sociala kontakter och därigenom leva ett så fullvärdigt liv som möjligt. För kommunernas del innebär förslaget att kommunerna ska erbjuda de handikappade tjänster och stöd som till sitt innehåll och sin omfattning motsvarar behovet i respektive kommun.
INNEHÅLL
2. Centrala grundlagsbestämmelser
3. Gällande central landskapslagstiftning
3.2 Närmare om handikappserviceförordningen
3.4 Lagstiftning angående specialomsorger om utvecklingsstörda
4. Handikappservicen i landskapet - en kort översikt
5. Viktiga lagändringar i handikappservicelagen
6. Bedömning av nuläget och förslag till lagändringar
7.1 Allmänt om dagverksamhet och personlig assistans
7.2 Ekonomiska och administrativa konsekvenser
Landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av lagen om service och stöd på grund av handikapp
Lag om service och stöd på grund av handikapp.
Alla människor har samma värde och måste bemötas med respekt. Den som lider av ett handikapp kan få svårt att klara den dagliga livsföringen på egen hand. Hälso-, sjuk- och socialvårdssektorn ska ges mycket hög prioritet eftersom verksamheten inom densamma syftar till att värna om människors liv och hälsa, det mest basala i tillvaron. Det är viktigt att handikappade får den vård och det stöd i sådan utsträckning som kan krävas i ett modernt välfärdssamhälle.
Handikappades individuella möjlighet att engagera sig i olika verksamhetsformer ska främjas i största tänkbara utsträckning, likaså deras möjlighet att påverka planeringen och genomförandet av handikappservicen. För att kunna skapa bästa möjliga levnadsvillkor för de handikappade är det således viktigt att kontinuerligt följa upp och utvärdera resultatet av hittills vidtagna lagstiftningsåtgärder. Vid behov ska även, genom erforderliga lagändringar, de handikappades förutsättningar att leva ett jämbördigt liv tillsammans med övriga grupper i samhället ytterligare förbättras[1].
2. Centrala grundlagsbestämmelser
Det allmännas skyldighet att upprätthålla en fullgod handikappservice och vidareutveckla den, allt efter behov och inom ramen för till buds stående resurser, kommer till uttryck i 6 § om jämlikhet och 19 § om rätt till social trygghet Finlands grundlag (FFS 731/1999). I 6 § föreskrivs bl.a. att alla är lika inför lagen och att ingen utan godtagbart skäl får särbehandlas på grund av hälsotillstånd eller handikapp.
I 19 § föreskrivs bl.a. att alla som inte förmår skaffa sig den trygghet som behövs för ett människovärdigt liv har rätt till oundgänglig försörjning och omsorg. Vidare föreskrivs att var och en, genom lag, ska garanteras rätt att få sin grundläggande försörjning tryggad vid arbetslöshet, sjukdom, arbetsoförmåga och under ålderdomen samt vid barnafödsel och förlust av en försörjare. Dessutom ska det allmänna enligt vad som närmare bestäms genom lag, tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa. Det allmänna ska även främja vars och ens rätt till bostad och möjligheter att själv ordna sitt boende.
3. Gällande central landskapslagstiftning
För närvarande regleras handikappservicen i landskapet dels genom lagen om service och stöd på grund av handikapp (FFS 380/1987), nedan kallad handikappservicelagen, dels genom förordningen om service och stöd på grund av handikapp (FFS 759/1987), nedan kallad handikappserviceförordningen. Handikappservicelagen och handikappserviceförordningen är gällande i den lydelse de hade innan självstyrelselagen (1991:71) för Åland trädde i kraft den 1 januari 1993 (se vidare avsnitt 6 nedan). Av den bifogade bilagan nedan framgår handikappservicelagens nuvarande lydelse.
3.2 Närmare om handikappserviceförordningen
I 1 kap. handikappserviceförordningen (1‑2 §§) finns allmänna bestämmelser om hur handikappservicen ska fungera. I 1 § föreskrivs att kommunerna bör förebygga och undanröja olägenheter och hinder som begränsar de handikappades funktionsmöjligheter så att de kan vara verksamma som jämbördiga medlemmar av samhället. Vidare bör den service och det stöd som de handikappade behöver ordnas så att de får lättare att klara sig på egen hand. Enligt 2 § ska för klarläggande av den handikappades behov av service och stöd vid behov en serviceplan uppgöras tillsammans med den handikappade och den handikappades vårdnadshavare. I serviceplanen ska vid behov ingå även andra åtgärder än sådana som avses i lagen om service och stöd på grund av handikapp. För genomförande av planen kan en ansvarig person utses. Serviceplanen ska efter behov justeras.
I 2 kap. (3‑13 §§) handikappserviceförordningen föreskrivs om de skyldigheter som kommunen har gentemot de gravt handikappade. I 4, 5 och 6 §§ handikappserviceförordningen finns bestämmelser om färdtjänst. Enligt 4 § hör till färdtjänst jämte därtill ansluten ledsagarservice sådana transporter som en gravt handikappad behöver för arbete, studier, uträttande av ärenden, deltagande i samhällelig verksamhet eller rekreation eller av annan sådan orsak och som hör till det dagliga livet. Transporter som hör till det dagliga livet omfattar transporter inom den gravt handikappades hemkommun eller till närbelägna kommuner. När det gäller att ordna färdtjänst och därtill hörande ledsagarservice betraktas enligt 5 § som gravt handikappade de som har särskilda svårigheter att röra sig och som på grund av sitt handikapp eller sin sjukdom inte kan anlita de offentliga kollektiva trafikmedlen utan oskäligt stora svårigheter. I 6 § föreskrivs att färdtjänst ska ordnas för personer som avses i 5 § så, att de förutom de resor som är nödvändiga med tanke på arbete och studier även kan företa minst aderton sådana månatliga enkelresor som hör till det dagliga livet.
I 7, 8 och 9 §§ handikappserviceförordningen finns bestämmelser om tolktjänst. Enligt 7 § avses med tolktjänst särskild tolkning på teckenspråk eller med andra metoder avsedda att förtydliga kommunikationen, då den behövs på grund av arbete, studier, uträttande av ärenden, deltagande i samhällelig verksamhet eller rekreation eller av annan sådan orsak. När det gäller att ordna tolktjänst anses enligt 8 § som gravt handikappade sådana personer som är svårt hörselskadade, hörsel- och synskadade eller sådana personer som har talskador[2]. Enligt 9 § ska tolktjänst ordnas så att en svårt hörsel- och synskadad har möjlighet att få minst 240 och annan som avses i 8 § minst 120 tolkningstimmar under ett kalenderår.
I 10 och 11 §§ finns bestämmelser om serviceboende. Till serviceboende hör enligt 10 § bostad samt sådana tjänster i anslutning till boendet som är nödvändiga för invånaren i det dagliga livet. Tjänsterna kan bestå av hjälp med funktioner som hänför sig till boendet, såsom möjligheter att förflytta sig, påklädning, personlig hygien, mathushållning och städning av bostaden samt de tjänster som behövs för främjande av invånarens hälsa, rehabilitering och trivsel. När det gäller att ordna serviceboende anses enligt 11 § som gravt handikappad den som på grund av sitt handikapp eller sin sjukdom fortlöpande, under olika tider av dygnet eller annars i särskilt stor utsträckning behöver en annan persons hjälp för att klara av sina dagliga sysslor och som inte är i behov av kontinuerlig anstaltsvård.
I 3 kap. handikappserviceförordningen (14‑19 §§) finns bestämmelser om andra former av service och stöd än sådana som nämns i 2 kap. Bestämmelserna i 14 och 15 §§ föreskriver om rehabiliteringshandledning respektive anpassningsträning. Till rehabiliteringshandledning hör handledning av den handikappade och personer i hans närmaste omgivning samt information om särskilda behov som hänför sig till ökande av den handikappades funktionsmöjligheter. Till anpassningsträning hör rådgivning, handledning och träning för främjande av den sociala funktionsdugligheten hos den handikappade och personer i hans närmaste omgivning. Anpassningsträningen kan vara individuell eller ske i en grupp och kan vid behov även upprepas.
I socialvårdslagen (FFS 710/1982), vilken gjorts tillämplig i landskapet genom landskapslagen (1995:101) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård, nedan kallad blankettlagen om socialvård, finns bestämmelser om arbetsverksamhet vilken utgör en viktig del av handikappservicen.
Bestämmelser om arbetsverksamhet för handikappade togs in i socialvårdslagen som ett led i 2002 års lagstiftningsreform, genom vilken de till socialvården hörande stödåtgärderna som vidtas i sysselsättningssyfte för handikappade gjordes klarare. Då hade arbetsverksamheten för handikappade redan etablerats såsom socialservice där de som deltar i verksamheten inte står i anställningsförhållande och på vilken bestämmelserna om anställningsförhållande inte tillämpas. I lagen ingick likväl inte tidigare någon allmän bestämmelse om arbetsverksamhet som inte utförs i anställningsförhållande. Med arbetsverksamhet avses enligt 27e § i socialvårdslagen verksamhet i syfte att bevara och främja en persons funktionsförmåga.
Arbetsverksamhet är socialservice som kan ordnas för personer vilkas funktionsförmåga på grund av handikapp eller någon annan motsvarande orsak har försämrats så, att de inte har förutsättningar att delta i vanligt arbete eller i sådant arbete som enligt lagens 27d § ska anordnas som verksamhet i sysselsättningssyfte för handikappade. Personer som uppfyller kriterierna enligt 27e § har inte subjektiv rätt att få delta i arbetsverksamhet, utan verksamhet ordnas enligt kommunens prövning. Utkomsten för de som deltar i arbetsverksamhet baserar sig huvudsakligen på förmåner som beviljas på grund av sjukdom eller arbetsoförmåga. Dessutom kan de som deltar i verksamheten erhålla flitpenning eller liknande.
3.4 Lagstiftning angående specialomsorger om utvecklingsstörda
Även i lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda (FFS 519/1977), vilken gjorts tillämplig i landskapet genom landskapslagen (1978:48) om tillämpning av lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda finns bl.a. bestämmelser om arbetsverksamhet och om dagverksamhet.
Enligt lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda och förordningen angående specialomsorger om utvecklingsstörda (FFS 988/1977), ska för utvecklingsstörda som en del av specialomsorgerna ordnas arbetsterapi som främjar den utvecklingsstördas anpassning till samhället. Dessutom ordnas dagverksamhet för främst gravt handikappade samt annan behövlig handledning, rehabilitering och funktionell träning för äldre. Bestämmelserna i lagen om utvecklingsstörda är sekundära i förhållande till socialvårdslagen. Sålunda följer arbetsverksamheten för utvecklingsstörda i juridiskt hänseende i första hand socialvårdslagen. Om en person är så svårt utvecklingsstörd att sådan i socialvårdslagen avsedd arbetsverksamhet inte lämpar sig för honom eller henne och det t.ex. i specialomsorgsplanen har antecknats att han eller hon har rätt att delta i arbetsverksamhet ska verksamheten ordnas i enlighet med vad som föreskrivs i lagen om utvecklingsstörda.
Den huvudsakliga inkomsten för utvecklingsstörda som deltar i arbets- eller dagverksamhet är invalidpension som utbetalas av Folkpensionsanstalten. Enligt 24 § förordningen angående specialomsorger om utvecklingsstörda kan en utvecklingsstörd som deltar i arbetsverksamhet erhålla flitpenning.
4. Handikappservicen i landskapet - en kort översikt
I landskapet har man en speciallösning för tolktjänster. Det är Ålands handikappförbund r.f. som har påtagit sig att vara huvudman för en teckenspråkstolk vars tjänster kommunerna köper vid behov.
Arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte finns redan i viss mån i landskapet genom att speciallösningar arrangerats. Ålands handikappförbund r.f. har stått som huvudman för det s.k. Mål 3-projektet ”Stöd i Arbete” fr.o.m. den 1 juli 2005 t.o.m. den 31 december 2007. Projektet har till 40 procent finansierats med medel från EU-socialfonden motsvarande ett belopp på 168 652 euro och till resterande delen med medel från landskapsregeringen motsvarande ett belopp på 252 978 euro. Medel för projektet ''Stöd i arbete del II'' har beviljats med i stort sett samma upplägg för de kommande tre åren 2008, 2009 och 2010, dock med målet att faktiskt implementera metoden permanent hos berörda myndigheter lokalt. Ålands handikappförbund r.f. står även som huvudman för Fixtjänst - arbetsverksamhet för handikappade i enlighet med bestämmelserna i 27d och 27e §§ socialvårdslagen. Fixtjänst har för närvarande tre ordinarie arbetsledare, varav en också är föreståndare, och 16 arbetstagare. Avtalet mellan handikappförbundet och kommunerna, företrädda av Ålands kommunförbund k.f. har förnyats år 2008 och huvudmannaskapet kvarligger på handikappförbundet. Kommunförbundet och landskapsregeringen har ett separat finansieringsavtal som innebär att verksamheten vid Fixtjänst till 50 procent finansieras med PAF-bidrag[3]. Till övrig del finansieras verksamheten med landskapsandelar för social verksamhet i kommunerna och kommunalskattemedel. Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet (AMS) hjälper till med anpassning av arbetsuppgifter och arbetsplats utgående från handikappades behov.
Ur tabellen nedan framgår hur stora PAF-bidragen varit de senaste åren.
Tabell 1 Beviljade PAF-bidrag
|
År |
Bidragsbelopp
|
|
2005 |
109 000 euro |
|
2006 |
112 423 euro |
|
2007 |
124 897 euro |
|
2008 |
145 300 euro
|
Det primära målet är att gravt handikappade ska få arbete, men om det inte är möjligt bör denna grupp få arbetsverksamhet med stöd av socialvårdslagen. Dagverksamhet ordnas när de gravt handikappade inte kan delta i arbetsverksamhet. Dagverksamheten är inte tänkt att ersätta arbetsinsatsen från en personlig assistent. Dagverksamhet som social verksamhet på Åland finns enligt följande. Ålands omsorgsförbund har dagverksamhet för utvecklingsstörda. Dagkliniken vid Ålands hälso- och sjukvård (ÅHS) har dagverksamhet för psykiskt funktionshindrade och Folkhälsan har dagverksamhet för dementa i Allaktivitetshuset. Ålands centralsjukhus har dagverksamhet för Huntington-klienter. På vissa servicehem i kommunerna exempelvis på Hammargården i Hammarland finns gruppverksamhet för äldre som bor på hemmet. I övrigt är det enstaka klienter som på grund av funktionsnedsättning har behov av dagverksamhet.
Den dagverksamhet för svårt handikappade personer som på grund av funktionsförmåga inte kan arbeta eller delta i arbetsverksamhet är värdefull. Funktionsförmågan kan vara nedsatt på grund av en hjärnskada eller på grund av att någon lider av flera handikapp, exempelvis dövblindhet eller på grund av att någon har svåra psykiska problem exempelvis schizofreni.
5. Viktiga lagändringar i handikappservicelagen
Handikappservicelagen har ändrats ett antal gånger. Genom 2006 års ändringar infördes bestämmelser om tolktjänst och dagverksamhet i lagen (se avsnitt 5.2 och 5.3 nedan)[4]. Den huvudsakliga skillnaden mellan å ena sidan handikappservicelagen i sin nuvarande ordalydelse och å andra sidan handikappservicelagen i den lydelse den hade 31 december 1992 betingas av de i avsnitten nedan nämnda ändringarna. Detsamma kan konstateras vad beträffar handikappserviceförordningen.
I samband med den reform av de grundläggande fri- och rättigheterna som trädde i kraft i augusti 1995 togs i 14 § regeringsformen (FFS 94/1919) in en bestämmelse enligt vilken rättigheterna för dem som använder teckenspråk samt dem som på grund av handikapp behöver tolknings- och översättningshjälp ska tryggas genom lag. Bestämmelsen togs innehållsmässigt oförändrad in i 17 § grundlagen. Av det skälet har i riket de centrala reglerna om tolkningsservice lyfts upp på lagnivå.
Ändringen innebär att de ovannämnda bestämmelserna i 7, 8 och 9 §§ handikappserviceförordningen om tolktjänst sammanslagits och införts i handikappservicelagen som en ny 8a § om tolkningsservice. En nyhet är dock att svårt hörsel- och synskadade ska erbjudas minst 360 tolkningstimmar under ett kalenderår medan övriga i paragrafen nämnda kategorier ska erbjudas minst 180 tolkningstimmar under ett kalenderår. Skälet till denna utökning av timantalet är att den tidigare minimimängden 120/240 timmar har ansetts otillräcklig för att tillgodose de dagliga behoven av tolktjänst som bl.a. svårt hörsel- och synskadade har.
Bestämmelser om dagverksamhet har intagits i handikappservicelagen genom 8b § om dagverksamhet. Dagverksamhet innefattar sådan verksamhet som ska hjälpa handikappade att klara sig självständigt och möjliggöra för dem att etablera nya sociala kontakter. Dagverksamheten kan bestå av matlagning, motion, diskussion, utflykter, skapande verksamhet samt övning i sociala färdigheter. I mån av möjlighet ska gravt handikappade kunna delta i dagverksamhet minst fem dagar per vecka. Om en gravt handikappad kan arbeta deltid eller om det föreligger andra omständigheter som hänför sig till honom eller henne, exempelvis att han eller hon har exceptionellt svag hälsa, är det möjligt att avvika från det angivna minimiantalet. Som gravt handikappad anses härvidlag arbetsoförmögna personer som på grund av ett mycket svårt funktionshinder förorsakat av en skada eller sjukdom inte har förutsättningar att delta i sådan arbetsverksamhet som avses i 27 e § i socialvårdslagen.
Den nya bestämmelsen om dagverksamhet har i riket införts i handikappservicelagen av följande skäl. I lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda har nämnts vissa tjänster som hör till specialomsorgerna, såsom verksamhet som främjar samhällelig anpassning till samhället samt individuell vård och annan omvårdnad. Utöver de tjänster som nämns särskilt kan enligt lagen ordnas annan motsvarande verksamhet som är nödvändig för att förverkliga specialomsorgerna. I den regeringsproposition som ledde till stiftandet av lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda betonas rehabiliteringsmålens prioritet samt att verksamhetsformer som hänför sig till öppenvård ska ges företräde i förhållande till institutionsvård[5]. Fastän dagverksamhet inte uttryckligen har nämnts som en tjänst som hör till specialomsorgerna, har den en etablerad ställning som en del av specialomsorgerna och dessutom finns det ett färdigt servicenätverk för verksamheten. Enligt 34 § i lagen om utvecklingsstörda ska för ett individuellt förverkligande av specialomsorgerna för varje person som är i behov av specialomsorger godkännas ett specialomsorgsprogram. I praktiken har en svårt utvecklingsstörd persons deltagande i dagverksamhet kunnat äventyras av att ett i lagen avsett specialomsorgsprogram inte har utarbetats för en person som är berättigad till ett sådant. Också kvaliteten är föremål för utmaningar när det gäller att utveckla verksamheten. I överensstämmelse med målen i lagen om utvecklingsstörda ska dagverksamhet ordnas i tillräcklig utsträckning och därtill ska den vara målinriktad och stöda personens förmåga att klara sig i situationer som hänför sig till vardagslivet.
Andra gravt handikappade personer än utvecklingsstörda har inte någon klar på lag grundad rätt att delta i dagverksamhet. I praktiken har exempelvis rehabiliteringsklienter inom mentalvården omfattats av kommunernas dagverksamhet, men de regionala skillnaderna är stora, vilket innebär att olika grupper av handikappade inte bemöts på ett jämlikt sätt. Fastställandet av tjänster till dem som är gravast handikappade förutsätter att lagstiftningen är tillräckligt exakt och förpliktande, eftersom klienterna inte själva klarar av att försvara sina rättigheter. Personer som har bestående svåra funktionshinder på grund av t.ex. hjärnskada eller flera olika skador eller sjukdomar kan annars komma att missgynnas av systemet.
Genom 2008 års lagändringar har även intagits nya bestämmelser om serviceplaner och framför allt bestämmelser om personlig assistans i handikappservicelagen. Dessa bestämmelser återfinns i 3a, 8c och 8d §§[6].
5.4.1 Serviceplaner
Till följd av lagändringen ovan kommer handikappservicelagen fr.o.m. den 1 september 2009 att innehålla bestämmelser om utredning av en handikappad persons servicebehov, uppgörande av en serviceplan och om krav på att ärenden som gäller service ska behandlas utan dröjsmål. Utredningen av servicebehovet ska enligt 3a § 1 mom. handikappservicelagen inledas senast den sjunde vardagen efter det att kontakt har tagits för att få service. Serviceplanen ska upprättas utan obefogat dröjsmål. Beslut om service och stöd ska fattas senast inom tre månader från det att ansökan lämnats in om det inte finns särskilda skäl som kräver längre behandlingstid. Utredningen av servicebehovet är ett led i processen som ska leda fram till en individuell serviceplan. Planen ska enligt 3a § 1 mom. handikappservicelagen utarbetas med beaktande av 7 § i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (FFS 812/2000) vilken även den gjorts tillämplig genom blankettlagen om socialvård. I nämnda 7 § föreskrivs att planen ska utarbetas i samförstånd med klienten och i vissa fall med dennes lagliga företrädare, någon anhörig eller någon annan närstående.
Serviceplanen är inget överklagbart förvaltningsbeslut, men är ändå av stor betydelse, till exempel när kommunen i samråd med klienten väljer hur personlig assistans ska ordnas, eftersom planen med klientens samtycke ska innehålla så heltäckande information som möjligt om klientens individuella servicebehov och livssituation.
5.4.2 Allmänt om personlig assistans
Genom de nya reglerna om personlig assistans har personer med gravt handikapp rätt till personlig assistans. Personlig assistans ingår i den service som kommunen enligt 3 § 1 mom. handikappservicelagen särskilt är skyldig att sörja för. Den personliga assistansen omfattar enligt 8c § 1 mom. handikappservicelagen den hjälp som är nödvändig för att en gravt handikappad ska kunna sköta de dagliga sysslorna både hemma och utanför hemmet, arbeta, bedriva studier, delta i fritidsaktiviteter och engagera sig i samhällelig verksamhet. Bestämmelserna om personlig assistans syftar även till att förbättra de gravt handikappades möjlighet att knyta sociala kontakter. Med arbete avses dels verksamhet som baserar sig på ett anställningsförhållande, dels också företagsverksamhet. Med studier avses här sådana studier som leder till en examen eller ett yrke eller som stärker en gravt handikappad persons yrkesskicklighet och förbättrar hans eller hennes möjligheter att sköta ett arbete. Andra former av studier betraktas som fritidsaktiviteter. Att knyta sociala kontakter är liktydigt med att träffa vänner och släktingar samt andra människor utanför hemmet.
5.4.3 Olika sätt att tillgodose behovet av personlig assistans
Enligt de nya reglerna i 8d § 2 mom. handikappservicelagen kan personlig assistans ordnas på tre olika sätt. Enligt den första varianten kan en gravt handikappad anställa en personlig assistent där kommunen ersätter den handikappade för de kostnader som anställningen föranleder. Denna arrangemangsmodell motsvarar det nuvarande systemet med personlig hjälpare, där hjälparen står i anställningsförhållande till den person som får hjälp. Modellen förutsätter att den handikappade har förmåga att utbilda och handleda assistenten i arbetsuppgifterna samt att han eller hon har förmåga att sköta övriga uppgifter som en förman förväntas kunna samt även fullgöra de skyldigheter som hänför sig till rollen som arbetsgivare. Kommunens myndigheter ska vid behov handleda och bistå den gravt handikappade i frågor som rör avlöningen av en assistent. En gravt handikappad kan i egenskap av arbetsgivare också delegera en del av sina uppgifter till en tredje part genom att av denna köpa tjänster som hänför sig till exempelvis löneräkning, löneutbetalning, utbildning och assistentförmedling. Skötseln av arbetsgivarplikterna förutsätter under alla omständigheter att den gravt handikappade utgående från sina förutsättningar har beredskap att ha kontroll över sitt liv och att fatta egna beslut.
Anhöriga eller andra som står den handikappade nära kan dock enligt 8d § 4 mom. handikappservicelagen inte fungera som assistenter såvida inte särskilt vägande skäl kan anföras som talar för att likväl låta sådana personer verka som personliga assistenter. Denna regel har införts eftersom avsikten med personlig assistans är att göra det möjligt för en gravt handikappad person att leva ett självständigt liv både hemma och utanför hemmet. Om en anhörig sköter uppdraget som personlig assistent uppnås detta syfte inte fullt ut i alla situationer. Inte minst för barn och unga med grava handikapp spelar en utomstående assistent en viktig roll för utvecklingen mot självständighet och deltagande i samhällslivet på lika villkor. Dessutom leder rollen som assistentens arbetsgivare i förevarande fall lätt till att jävs- och konfliktsituationer uppstår, ifall det är fråga om ett anställningsförhållande inom familjen. I fråga om omyndiga personer hänför sig problemen också till situationer som föranleds av en intressebevakningsrelation, om en omyndig gravt handikappad persons vårdnadshavare eller anhöriga som utsetts till den handikappades intressebevakare samtidigt står i ett anställningsförhållande till sin huvudman. Ett särskilt vägande skäl att anställa en anhörig eller en annan närstående person som assistent kan föreligga t.ex. vid akut behov av hjälp eller om den ordinarie assistenten insjuknar eller dennas anställningsförhållande upphör och det därvid uppstår svårigheter att hitta en ersättare. Det kan även vara motiverat att anställa en anhörig om det generellt sett är svårt att hitta någon utomstående som kan fungera som personlig assistent. Det bör dock noteras att de tungt vägande skälen måste ligga i den handikappades intresse och till exempel inte i kommunens intresse. Begränsningen hindrar emellertid inte att pågående anställningar fortsätter, om en anhörig eller någon annan närstående redan en längre tid har varit personlig assistent och om läget kan anses ligga i den handikappade personens intresse. Vidare kan särskilda skäl som hänför sig till handikappet eller sjukdomen innebära att det med tanke på den handikappades bästa är motiverat att en anhörig eller en annan närstående person utses till assistent. Sådana situationer kan uppkomma i samband med handikapp och sjukdomar som i hög grad påverkar funktionsförmågan, t.ex. ALS och andra framskridande muskelsjukdomar, långt framskriden multipel skleros och svåra traumatiska hjärnskador. I dessa fall förutsätts det bl.a. att assistenten ska behärska den gravt handikappade personens fysiska motorik och, i de svåraste situationerna, kunna tolka gester och sinnesstämningar. I sammanhanget är det värt att understryka skillnaden mellan att ha en personlig assistent och att få närståendevård. Det primära målet med att ha en personlig assistent är att klienten ska bli mer självständig och oberoende och är i första hand inte tänkt att vara vård eller omsorg[7]. Det primära målet med få närståendevård är det motsatta.
Enligt den andra varianten kan assistans ordnas så att kommunen ger den gravt handikappade en servicesedel för assistentservice. Servicesedeln är ett lämpligt sätt att ordna personlig assistans framför allt när assistans behövs bara några timmar i veckan eller när det behövs en vikarie för den ordinarie assistenten. Värdet på en servicesedel ska vara skäligt. Att ordna personlig assistans genom utdelning av servicesedlar förutsätter att värdet av en sedel fastställs genom kommunens beslut så, att det är möjligt att med sedeln skaffa den tillräckliga personliga assistans som har definierats i den handikappades serviceplan.
Enligt den tredje varianten kan kommunen ordna servicen i form av köpta tjänster antingen inom ramen för egen serviceproduktion eller i avtalsbaserat samarbete med en annan kommun eller andra kommuner. Avsikten är att alla nämnda metoder att ordna personlig assistans också ska kunna kombineras med varandra och med andra service- och stödformer i enlighet med handikappservicelagen och den övriga socialvårdslagstiftningen, om detta är ändamålsenligt med hänsyn till det hjälpbehov som definierats i den gravt handikappades serviceplan. Sålunda kan gravt handikappades boendeservice kompletteras med personlig assistans, om boendeservicen inte i tillräcklig hög grad tillgodoser den gravt handikappades behov utanför boendeserviceenheten eller hemmet. Dessutom kan kommunen komplettera hjälpen till den gravt handikappade genom att ordna i socialvårdslagen (FFS 710/1982) avsedd hemservice eller hemvård och närståendevård.
5.4.4 Målgrupper
Målgruppen utgörs enligt 8c § 3 mom. handikappservicelagen av sådana personer som på grund av ett långvarigt eller framskridande handikapp eller sjukdom nödvändigtvis och med jämna mellanrum behöver hjälp av någon annan i dagliga sysslor, arbete och studier, fritidsaktiviteter, samhällelig verksamhet och det sociala umgänget. Med dagliga sysslor avses sådant som människor behöver utföra i sitt liv antingen varje dag eller mer sällan, men som ändå återkommer upprepade gånger med vissa tidsintervall. Som exempel nämns förflyttning, påklädning, personlig hygien, kläd- och matservice, att hålla hemmet rent och uträtta ärenden.
I princip kan alla med gravt handikapp, oberoende av diagnos och ålder, vara i behov av personlig assistans. Däremot ska hjälpbehov som huvudsakligen beror på åldersrelaterad sjukdom och funktionsnedsättning inte automatiskt ge rätt till personlig assistans. Detta framgår direkt ur 8c § 3 mom. handikappservicelagen som begränsar personkretsen. Personer med gravt handikapp får personlig assistans oberoende av i vilken ålder det handikapp eller den sjukdom har uppkommit som är orsaken till hjälpbehovet. I enskilda fall kan det uppstå problem med gränsdragning och tolkning av frågan om hjälpbehovet beror på en åldersbetingad sjukdom eller handikapp men den nya tjänsten är inte tänkt att ersätta hemtjänst eller vård och omsorg för äldre.
Rätten till personlig assistans ges bara till personer som behöver mycket hjälp av andra i de dagliga rutinerna och till personer som visserligen har mindre hjälpbehov än de förstnämnda men där behoven är återkommande. För att få personlig assistans krävs att den hjälpbehövande själv måste kunna ange vilken assistans som behövs och på vilket sätt. Därmed utesluts de handikappade personer vilkas behov bestäms av någon utomstående (eftersom personerna inte själva kan ange sitt behov av assistans). I de flesta fall innebär hjälpbehovet då huvudsakligen omsorg, vård och tillsyn, och det är behov som bör tillgodoses på något annat sätt än genom personlig assistans. Tanken med assistansreglerna är inte att kategoriskt utesluta någon grupp med grava handikapp, utan assistansbehovet avgörs alltid från fall till fall utifrån klientens handikapp eller sjukdom och det anknytande hjälp- eller servicebehovet. Kommunen är inte skyldig att ordna med serviceboende eller personlig assistans åt personer med mycket gravt handikapp eller multihandikapp, om de är så svårt handikappade eller sjuka att tillräcklig omsorg inte kan säkerställas inom ramen för öppenvården, utan att de huvudsakligen fortlöpande eller långvarigt behöver hjälp av personer med sjukvårdskompetens eller annan specialkompetens.
6. Bedömning av nuläget och förslag till lagändringar
Det är inte ändamålsenligt att handikappservicen i landskapet i grunden regleras genom en lag och en med stöd därav utfärdad förordning vilkas lydelser är föråldrade särskilt med tanke på att de centrala reglerna om tolkningsservice i riket lyfts upp på lagnivå samtidigt som nya bestämmelser om dagverksamhet och personlig assistans intagits handikappservicelagen.
Handikappservicelagen och -förordningen i sina senaste lydelser tillgodoser de grundläggande fullt legitima vårdbehov som handikappade har samtidigt som den uppfyller grundlagens krav. Enligt 44 § 2 mom. självstyrelselagen (1991:71) för Åland ska lagtinget, i samband med att budgeten fastställs, sträva efter att de sociala förmånerna för landskapets befolkning är minst desamma som i riket. Med beaktande av detta är det följaktligen fullt rimligt att förvänta sig att lagtinget strävar efter att landskapslagstiftningen om handikappservicen uppfyller samma författningsmässiga krav som den gör i riket. Därför föreslår landskapsregeringen att lagtinget antar en landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av lagen om service och stöd på grund av handikapp. Eftersom det inte finns någon anledning att nämnvärt avvika från den nuvarande rikslagstiftningen är det i förevarande fall mest ändamålsenligt att använda sig av blankettlagstiftningstekniken.
7.1 Allmänt om dagverksamhet och personlig assistans
7.1.1 Dagverksamhet
Förutom att rent allmänt uppdatera landskapslagstiftningen om handikappservice är avsikten med förslaget även att säkerställa möjligheterna för svårt hörselskadade, hörsel- och synskadade och personer med talskada att få sina behov tillgodosedda och att göra det möjligt för dem att delta i olika samhällsaktiviteter. Förslaget avser även att möjliggöra för sådana gravt handikappade som inte är att anse som utvecklingsstörda att i likhet med utvecklingsstörda delta i någon form av meningsfull dagverksamhet då de på grund av sitt handikapp inte kan förvärvsarbeta på vanligt sätt.
Om en gravt handikappad kan delta i dagverksamhet bevaras hans eller hennes övriga funktionsförmåga samtidigt som förutsättningarna att klara av de dagliga sysslorna på egen hand främjas. Samtidigt underlättas situationen för den handikappades anhöriga genom den avlastning som dagverksamheten innebär. Dagverksamheten förebygger också psykiska problem i och med att de handikappade kan upprätthålla en normal dygnsrytm samt utvidga sitt sociala nätverk.
7.1.2 Personlig assistans
Enligt 19 § 1 mom. i grundlagen har alla som inte förmår skaffa sig den trygghet som behövs för ett människovärdigt liv rätt till oundgänglig försörjning och omsorg. Tack vare de nya reglerna får gravt handikappade bättre möjligheter till ett självständigt liv och större integritet. Personlig assistans ger personer med gravt handikapp större möjligheter till deltagande och därmed också chansen att leva som jämlika och aktiva individer i samhället. På grund av assistansens intima karaktär och med tanke på ett bra genomförande är det viktigt att assistansmetoden väljs i samråd med den gravt handikappade. Dessutom är det angeläget att det följs upp och utvärderas hur de handikappades egna åsikter, önskemål och behov av individuell assistans beaktats.
7.2 Ekonomiska och administrativa konsekvenser
7.2.1 Tolktjänster och dagverksamhet
Först vad beträffar tolktjänsterna kan konstateras att dessa redan nu utnyttjas i mycket begränsad utsträckning och i den mån förslaget skulle innebära en förändring i utnyttjandet av dessa tjänster bedömer landskapsregeringen likväl att de ekonomiska verkningarna därav kommer att vara relativt små, eftersom det är dag- och assistansverksamheten som i huvudsak kommer att bidra till de kommande kostnadsökningarna. När det sedan gäller dagverksamheten kan förslaget leda till en ungefärlig merkostnad på uppemot 185 000 - 200 000 euro. Landskapsregeringen drar sin slutsats på basen av uppgifter, vilka merparten av kommunerna på förfrågan inkommit med, om dels den nuvarande omfattningen av tolktjänsterna och dagverksamheten, dels det framtida behovet av tolktjänster och dagverksamhet, dels vad det ungefärligen kostar att upprätthålla den dagverksamhet som erbjuds personer med demens i Folkhälsans regi. Antalet personer i landskapet som för närvarande använder sig av tolktjänster har uppskattats till 7 st. Ytterligare någon enstaka person i landskapet kommer i framtiden, i enlighet med de uppgifter som landskapsregeringen erhållit, att vara i behov av tolktjänster så totalantalet personer som i framtiden kommer att utnyttja tolktjänsterna kan med fog fastställas till 8 st. När det sedan gäller dagverksamheten kan konstateras att 5 personer i landskapet är sysselsatta i dagverksamhet för närvarande och att ytterligare 7 personer kan komma att sysselsättas i dagverksamhet i framtiden. Totalantalet sysselsatta klienter i framtiden kan således härvidlag med fog uppskattas 12 st.
Enligt det erbjudande som Jomala kommun har fått är årskostnaden för en person cirka 7 300 euro per år (tre tillfällen per vecka, 44 veckor per år). När klientens andel av kostnaden tas med är den faktiska årliga kostnaden 9 300 euro. Om kostnaden för ett tillfälle betecknas Ktillfälle ger en enkel kalkyl vid handen att
Ktillfälle = faktisk årskostnad/(antal tillfällen per vecka * antal veckor per år)
= 9 300 euro/(3 X 44)
= 70,50 euro
Förslaget förutsätter att en enskild klient ska ha möjlighet att delta i dagverksamhet 5 gånger per vecka. Om då dagverksamhet erbjuds 44 veckor per år kommer kostnaden för en klient (med ovanstående kalkyl som utgångspunkt) att uppgå till 70,50 * 5 * 44 euro = 15 510 euro. Årskostnaden för det totala antalet klienter som enligt de ovan angivna uppgifterna kommer att ingå i dagverksamhet kommer då att uppgå till 12 * 15 510 euro = 186 120 euro. Med tanke på framtida kostnadsindexjusteringar är det då rimligt att anta att den totala årskostnaden för dessa klienter kommer att uppgå till det i början av detta avsnitt angivna beloppet.
Förslaget, till den del det gäller tolkningsservice och dagverksamhet, har inga avgörande administrativa verkningar utan handikappservicen kan fortsättningsvis ges inom ramen för den organisation som hittills byggts upp för att tillgodose det nuvarande behovet av tolktjänster och dagverksamhet.
7.2.2 Personlig assistans
Det är mycket svårt att på ett tillförlitligt sätt exakt förutse vilka faktiska totalkostnader reformen i detta avseende innebär för landskapet. Kostnaderna blir i hög grad beroende av dels i vilken utsträckning det i fråga om gravt handikappade personer finns ett sådant dagligt behov av hjälp som för närvarande är helt eller delvis otillfredsställt, dels i vilken utsträckning den nuvarande servicen kan ersättas med en i ekonomiskt avseende mer fördelaktig personlig assistans.
Antalet gravt handikappade i landskapet som har personlig hjälpare kan, på basis av uppgifter som kommunerna även härvidlag lämnat till landskapsregeringen, fastställas till 24 st[8]. I det här skedet kan emellertid konstateras att största delen av dem som i detta sammanhang ska anses som gravt handikappade redan omfattas av någon form av socialvårdstjänst, vilket tyder på att deras servicebehov är i huvudsak tillfredsställt åtminstone när det gäller de nödvändiga dagliga funktioner som anknyter till boendet. De nya reglerna om personlig assistans påverkar troligtvis behovet av annan service såsom färdtjänst genom att detta behov minskar och kostnaderna för detta kan sparas in eftersom en gravt handikappade får personlig assistans och i stället kan använda sig av allmänna trafikmedel.
I riket förhåller det sig så att verksamheten för närvarande uppskattningsvis omfattar drygt 5 000 klienter. Antalet assistenttimmar varierar från några timmar till över 70 timmar i veckan. Ungefär hälften av klienterna anlitar personlig hjälpare mindre än 25 timmar per vecka. Vidare finns det i riket uppskattningsvis 6 000 gravt handikappade personer som har sådana hjälpbehov som inte omfattas av de nuvarande serviceinsatserna och som är av den typ av personlig assistans som avses i de nya reglerna därom i handikappservicelagen. Om man nu antar att den procentuella andelen gravt handikappade av hela befolkningen är densamma i landskapet som i riket så går det tämligen lätt att med hjälp av de i föregående stycke angivna klientantalen fastställa den ungefärliga storleken på motsvarande klientantal i landskapet. Därefter går det att fastställa de ungefärliga merkostnader som reformen härvidlag kan ge upphov till. Nedan följer en proportionalitetskalkyl utgående från vilken de ifrågavarande kostnaderna sedan fastställts.
Låt, med beaktande av antagandet i föregående stycke,
1) Nk (riket) beteckna det ungefärliga antalet gravt handikappade i riket (där bokstaven k står för klienter) som där omfattas av den nuvarande hjälparverksamheten,
2) Nk (landskapet) beteckna det ungefärliga antalet gravt handikappade i landskapet som här (rent teoretiskt) omfattas av den nuvarande hjälparverksamheten,
3) Ni (riket) beteckna det ungefärliga antalet invånare i riket (där bokstaven i står för invånare) samt
4) Ni (landskapet) beteckna det ungefärliga antalet invånare i landskapet.
En enkel approximativ proportionalitetskalkyl ger då vid handen att
Nk (landskapet) = (Nk (riket)/ Ni (riket)) * Ni (landskapet)
= (5 000/ 5 225 000) * 27 200
= 26
Detta resultat korrelerar någorlunda väl med de uppgifter som landskapsregeringen erhållit. Formeln kan således med fog användas för att uppskatta antalet klienter som framdeles, vid sidan av dem som redan har hjälparservice, kan vara i behov av personlig assistans. Låt således, i analogi med det föregående,
1) Nk (riket) beteckna det ungefärliga antalet gravt handikappade i riket (där bokstaven k står för klienter) som där framdeles kan vara i behov av personlig assistans,
2) Nk (landskapet) beteckna det ungefärliga antalet gravt handikappade i landskapet som här (rent teoretiskt) där framdeles kan vara i behov av personlig assistans,
3) Ni (riket) beteckna det ungefärliga antalet invånare i riket (där bokstaven i står för invånare) samt
4) Ni (landskapet) beteckna det ungefärliga antalet invånare i landskapet.
Motsvarande proportionalitetskalkyl ger vid handen att
Nk (landskapet) = (Nk (riket)/ Ni (riket)) * Ni (landskapet)
= (6 000/ 5 225 000) * 27 200
= 31
Med tanke på den fortsatta behandlingen av denna framställning är det rimligt att utgå ifrån att den föreslagna lagen (om den antas av lagtinget) kan träda i kraft den 1 juli 2010. Antag vidare att priset per assistenttimme under de kommande två åren ligger på nuvarande prisnivå c:a 18 euro och att det är samma klienter, utan någon nämnvärd ökning av klientantalet under de kommande två åren, som erhåller personlig assistans enligt de nya reglerna. Under år 2010 kommer antalet assistenttimmar per månad per klient att öka med minst 10 förutsatt att den lagstadgade rättigheten utnyttjas fullt ut[9]. Detta multiplicerat med antalet nya klienter c:a 30 st ger en ökning på c:a 300 assistenttimmar per månad under år 2010 vilket ger en totalökning av c:a 1 800 assistenttimmar under år 2010. Merkostnaden kan då fastställas till 18 euro per assistenttimme multiplicerat med 1 800 assistenttimmar vilket ger 32 400 euro. Eftersom den lagstadgade rättigheten under år 2011 utökas till minst 30 timmar per månad (om lagreformen genomförs på det sätt som förutsätts i detta förslag) erhålls på motsvarande sätt en merkostnad för år 2011 som uppgår till 194 400 euro. De verkliga merkostnaderna föranledda av de nya reglerna om personlig assistans kan i själva verket dock bli lägre än de ovan uppgivna eftersom man kan anta att också rätt få timmar räcker till för en del av klienterna. Hur omfattande de kommer att bli går dock inte att fastställa exakt[10].
När det gäller de administrativa konsekvenserna innebär förslaget härvid att kommunerna åläggs att utföra nya och fler administrativa uppgifter. Den tid som åtgår till att utreda behovet av samt fatta beslut om assistansservice enligt den föreslagna lagen kräver att handläggningsrutiner ses över och att kommunernas respektive socialförvaltningar gör de ärendeprioriteringar som behövs för att tidsramarna ska kunna följas. Den totala merarbetstiden i landskapet som helhet kan härvidlag, i enlighet med vad Ålands kommunförbund uppgivit, uppgå till några hundra timmar.
Nordisk forskning visar att kvinnor i olika situationer får ett icke-accepterat bemötande oftare än män ute i samhället. Det handlar i de flesta fall inte om någon medveten, aktiv diskriminering utan är ett uttryck för individuella attityder och värderingar som bottnar i en djupt rotad syn på kvinnligt och manligt hos både beslutsfattare, personal och de kvinnor och män som behöver hjälp. Ifråga om exempelvis sjukvård, behandling, diagnostisering och rehabilitering beror skillnaderna i bemötande att det saknas ett genus- och jämställdhetsperspektiv och att man därför inte inser att kvinnors sjukdomsbild i vissa fall markant kan skilja sig från mäns. Kvinnors symtom stämmer många gånger inte med sjukvårdens traditionella kunskap som ofta utgår från mäns symtom. Detta leder till att kvinnor oftare än män får mer, billigare och vissa fall varandra motverkande mediciner än män. Det leder även till att kvinnor å ena sidan får psykisk hjälp i form av exempelvis samtalsterapi när de kanske skulle vara mer betjänta av att ordineras läkemedel som lindrar de olika symptomen och till och med botar den eller de sjukdomar till vilka symptomen relaterar sig. Män å andra sidan som drabbas av depression, något som läkare många gånger inte upptäcker, ordineras ofta medikamenter som är verkningslösa i sammanhanget när de istället borde erbjudas psykiatrisk vård, vilket är en del av förklaringen till den högre självmordsfrekvensen hos män.
Således kan man konstatera att fortfarande finns märkbara skillnader mellan kvinnors och mäns livsvillkor, och handikapp gör inte saken bättre. Kvinnor med handikapp har på många sätt sämre livsvillkor än män med handikapp, och i jämförelse med män utan handikapp är det ett mycket stort avstånd till handikappade kvinnors livssituation. Det gäller exempelvis ekonomi, hälsa, förankring på arbetsmarknaden, politiskt inflytande och tillgång till välfärden.
Arbetet för jämställdhet har ibland trängts undan av jämlikhetsarbetet när det gäller personer med handikapp. Den ena diskrimineringsgrunden, den som handlar om kön, har inte blivit synlig därför att den andra, den som handlar om handikapp, har varit så iögonfallande. Samhällets handikappreformer har varit inriktade på att undanröja de mest påtagliga hindren för delaktighet för alla som lever med handikapp men reformerna har inte genomförts utgående från ett genus- och jämställdhetsperspektiv. Arbetet för att göra samhället mer tillgängligt är lika viktigt för båda könen, och det är viktigt att lyfta fram könsdiskrimineringens betydelse under processen. Det har inte i tillräckligt hög grad beaktats att kvinnor med handikapp, till skillnad från män, diskrimineras både på grund av sitt kön och sitt handikapp. Båda diskrimineringsgrunderna måste därför synliggöras mer än vad hittills varit fallet. Om vi inte är medvetna om att varje person med handikapp faktiskt är kvinna eller man kan vi inte se när kvinnor eller män är utsatta för könsdiskriminering[11].
Alltfler kvinnor och män med handikapp förväntar sig att få hjälp från samhället att få samma möjligheter att styra sina liv. De vill ha stöd för att kunna leva ett rikt liv, och för att få pröva gränsen för sin förmåga på olika områden. Kvinnor och män med grava handikapp behöver erbjudas mycket praktisk hjälp och kan därför ha utomstående personer hos sig många timmar om dygnet. Det ger relationer som kan vara en ny erfarenhet för båda parter. Det gäller främst i samarbetet mellan personliga assistenter och assistansmottagare, där det dagligen och stundligen uppstår situationer som ger frågor om bemötande. Män frågar enligt modern forskning inte efter professionell assistans i samma utsträckning som kvinnor utan vill ofta bli vårdade av sina anhöriga. Kvinnor däremot vill oftast inte ha anhörigvård utan professionell hjälp. Det behövs kunskap om dessa förhållanden och om hur den personliga och intima hjälpen ska ges utan att mottagarens integritet blir kränkt. Det behövs studier om hur kvinnor respektive män upplever att ta emot hjälp.
Det är viktigt att observera att redogörelsen ovan beskriver förhållandena i omkringliggande regioner i Norden och att relevant och mer omfattande forskning än så länge saknas i landskapet. Emellertid anser landskapsregeringen att man med fog kan konstatera att förhållandena med stor sannolikhet är desamma i landskapet och att åtgärder måste vidtas för att förbättra situationen. Trots att inga säkra slutsatser i det här skedet kan dras när det gäller exakt hur många som kommer att få fördel av de föreslagna bestämmelserna i framtiden och hur könsfördelningen utfaller, är landskapsregeringens förhoppning dock att effekterna av förslaget blir lika gynnsamma för såväl kvinnor som män i det åländska samhället.
Förslaget har såvitt bekant ingen avgörande inverkan på miljön.
I förarbetena till den nuvarande självstyrelselagen konstaterades att landskapet saknade lagstiftningsbehörighet till viss del på ett antal rättsområden som var viktiga ur självstyrelsepolitisk synpunkt, däribland rättsområdet för socialvård. Härvid föreslogs bl.a. att lagstiftningen om service och stöd på grund av handikapp och om handikappbidrag som då hörde till rikets behörighet skulle överföras till landskapets behörighet såsom hörande till socialvården. I anslutning härtill konstaterades att förvaltningen på dessa områden redan handhades av landskapsstyrelsen med stöd av överenskommelseförordningar. Förslaget antogs av riksdagen och behörigheten bl.a. vad gäller handikappservicen är genom den nuvarande självstyrelselagen överförd på landskapet vilket kommer till uttryck genom bestämmelsen i 18 § 13 p självstyrelselagen[12]. Denna bestämmelse tillerkänner landskapet lagstiftningsbehörighet inom just rättsområdet för socialvård till vilket den föreslagna blankettlagen i denna framställning huvudsakligen hänför sig. Till den del blankettlagen innebär att bestämmelser av rikslagstiftningsnatur tillämpliggörs i landskapet (exempelvis besvärsbestämmelserna i 17, 18 och 19 §§ handikappservicelagen) har de kunnat intas i densamma med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen.
I 71 § självstyrelselagen föreskrivs följande. ''Har genom denna lag eller med stöd av den till rikslagstiftningen hänförts ett rättsområde som tidigare reglerats genom landskapslag, eller till landskapets lagstiftningsbehörighet överförts ett område som tidigare har reglerats genom rikslagstiftning, ska landskapslag eller rikslagstiftning, som inom detta rättsområde tillkommit innan denna lag har trätt i kraft, fortfarande tillämpas i landskapet till dess den upphävts, landskapslagen genom förordning och rikslagstiftning genom landskapslag.'' Till följd av denna bestämmelse och det faktum att lagtinget ännu inte antagit en landskapslag som reglerar handikappservicen i landskapet gäller, som ovan konstaterats, handikappservicelagen i den lydelse den hade den 31 december 1992. Med utgångspunkt härifrån har de nedan angivna landskapslagen utformats.
Efter sedvanlig beredning, i samarbete med social- och miljöavdelningen vid Ålands landskapsregering, har framställningen till den del den behandlar tolkningsservicen och dagverksamheten under hösten 2008 sänts på remiss för utlåtande till kommunerna, Ålands kommunförbund k.f., handikapporganisationerna, Ålands underavdelning av Finlands läkarförbund, Föreningen vård i livet r.f., Handikapprådet samt Ålands hälso- och sjukvård. Förslaget har även härvid granskats av chefen för jämställdhetsfrågor vid Ålands landskapsregering. Innehållet i de avsnitt som rör serviceplaner och personlig assistans baserar sig på den promemoria rörande nya regler om personlig assistans i handikapplagstiftningen som under våren 2009 utarbetats i samarbete med social- och miljöavdelningen vid Ålands landskapsregering och som även den sänts på remiss till ovannämnda instanser för utlåtande. Flertalet remissinstanser har inkommit med utlåtande och landskapsregeringen har så lång det befunnits ändamålsenligt beaktat instansernas synpunkter.
Landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av lagen om service och stöd på grund av handikapp
1 § Lagens innehåll Genom 1 mom. i denna paragraf kommer blankettlagstiftningstekniken till användning i det att handikappservicelagen, med beaktande av förhållandena i landskapet, tillämpliggörs i landskapet på i paragrafen föreskrivet sätt.
Ibland ändras handikappservicelagen av olika skäl. För att landskapets regelverk inom rättsområdet för handikappservice ska överensstämma med motsvarande rikslagstiftning är det viktigt att det finns bestämmelser som automatiskt gör ändringarna i handikappservicelagen tillämpliga i landskapet. Med anledning av detta har bestämmelsen i 2 mom. om författningsändringar intagits i förslaget.
2 § Hänvisningar Av de orsaker som föranleder användningen av blankettlagstiftningsteknik i förevarande fall (se avsnitt 6 i den allmänna motiveringen) är det viktigt att olika delar av landskapets regelverk inom rättsområdet för hälso-, sjuk- och socialvård samverkar på samma sätt som i riket. I 3a § finns en hänvisning till lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården och i 4 § handikappservicelagen finns en hänvisning till lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda. Vidare hänvisas i handikappservicelagens 5 § till bestämmelser i lagen om planering av statsandel för social- och hälsovården (FFS 733/1992), i 8d § till socialvårdslagen och i 14 § till lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (FFS 734/1992). Dessutom innebär en tillämpning av 17 § handikappservicelagen att hänvisningen till förvaltningslagen (FFS 434/2003) i 45 § 3 mom. socialvårdslagen, vilken indirekt ska gälla i landskapet till följd av nämnda 17 §, måste beaktas.
Då landskapet har egen lagstiftning inom de rättsområden som de nämnda riksförfattningarna reglerar måste det således i blankettlagen intas ett hänvisningsstadgande varigenom nämnda hänvisningar ersätts med hänvisningar till bestämmelser i motsvarande författningar i landskapslagstiftningen. Härigenom kan landskapets hälso-, sjuk- och socialvårdslagstiftning fungera på samma sätt som rikets. Av den orsaken har denna paragraf intagits i förslaget.
3 § Bestämmelser som inte ska tillämpas I 7 § 3 mom. handikappservicelagen föreskrivs att en handikappad ska ges service och servicen ordnas med beaktande av hans modersmål[13]. Vad gäller förhållandena i landskapet föreskrivs i 36 § självstyrelselagen att landskapet är enspråkigt svenskt. Ämbetsspråket i stats-, landskaps- och kommunalförvaltningen är svenska. Detta innebär vid tillämpningen av 7 § 3 mom. handikappservicelagen att skyldigheten för kommunerna i landskapet att tillhandahålla service på en klients modersmål sträcker sig till tillhandahållande av svenskspråkig service. Med anledning av detta föreslår landskapsregeringen att bestämmelsen i 7 § 3 mom. handikappservicelagen inte ska tillämpas i landskapet.
I 16 § handikappservicelagen finns en bestämmelse varigenom anpassningsträning, rehabiliteringshandledning samt forskning och försöksverksamhet för förbättrande av de handikappades ställning vid behov kan ordnas inom ramen för anslag som reserverats i statsförslaget. Om förslaget antas av lagtinget upphör handikappservicelagen att gälla direkt samtidigt som den fortsätter att gälla indirekt genom blankettlagen om handikappservice. Om då inte denna paragraf intogs i förslaget skulle bestämmelsen i 16 § handikappservicelagen tillämpliggöras i landskapet till följd av bestämmelsen i 1 § denna lag. Detta skulle emellertid innebära en behörighetsöverskridning eftersom landskapet inte kan föreskriva vilka reservationer som ska göras i statsförslaget. Anpassningsträningen och rehabiliteringshandledningen utgör verksamhetsformer som är stadda i ständig utveckling. Det är viktigt att olika verksamhetsformer inom rehabiliteringen bör basera sig på kunskap och praktisk erfarenhet. På grund av bristande ekonomiska resurser har det inte varit möjligt att i landskapet, i tillräcklig mån och på ett ändamålsenligt sätt arrangera försöks- och forskningsverksamhet. Genom bestämmelser om särskild finansiering kan man göra det möjligt för landskapet att vid behov bevilja anslag i budgeten för bestridande av kostnaderna föranledda av verksamheten ifråga och därigenom ytterligare befrämja det för de handikappade viktiga försöks- och forskningsarbetet. Av dessa orsaker ska det finnas en bestämmelse i denna lag som motsvarar 16 § handikappservicelagen.
4 § Särskilda bestämmelser I 13 § handikappservicelagen föreskrivs att kommunstyrelsen kan tillsätta ett handikappråd med uppgift att med tanke på de handikappade främja och följa verksamheten på olika områden inom kommunalförvaltningen. Handikapprådet kan ta initiativ och göra framställningar samt avge utlåtanden om frågor som är av betydelse för de handikappades levnadsförhållanden och möjligheter att reda sig. De handikappade samt deras anhöriga och organisationer ska ha en tillräcklig representation i handikapprådet. Vidare föreskrivs att handikapprådet kan vara gemensamt för flera kommuner.
På initiativ från handikapporganisationerna på Åland tillsatte landskapsstyrelsen år 1982 en handikappkommitté (som år 1989 bytte namn till handikappråd) med uppgift att
1) följa med utvecklingen inom handikappområdet, göra framställningar om och ta initiativ till åtgärder som ger möjlighet för handikappade till större delaktighet och jämställdhet i samhällslivet,
2) vara rådgivande organ i frågor rörande utbildning, arbete, trafik-, byggnads-, och övrig miljöplanering i landskapet på alla nivåer,
3) uppgöra förslag till ett rullande målprogram för handikappfrågor i landskapet samt
4) främja samarbetet mellan de handikappade och deras organisationer.
I handikapprådet är ledamöternas mandattid två år. Rådet består av högst sju ledamöter jämte personliga ersättare. Varje registrerad handikapporganisation i landskapet föreslår en representant jämte ersättare till handikapprådet. En ledamot av rådet jämte ersättare utses från landskapsregeringens social- och miljöavdelning. Handikapprådet utser inom sig ordförande och vice ordförande.
På grund av att ett välfungerande handikappråd med hela Åland som verksamhetsfält redan är tillsatt och att småskaligheten i det åländska samhället talar för att den nuvarande verksamhetsmodellen bör bibehållas, är det inte ändamålsenligt att varje kommun, i likhet med vad som är fallet i riket, ges möjlighet att tillsätta ett handikappråd. Av den orsaken har denna paragraf intagits i förslaget.
5 § Landskapsförordning Paragrafen har formulerats i överensstämmelse med den modell som tillämpas inom annan landskapslagstiftning, exempelvis hälsovård och livsmedelskontroll. Ordalydelsen i paragrafen gör det möjligt att på ett smidigt sätt tillämpliggöra de riksförfattningar på förordnings- och beslutsnivå som detaljreglerar handikappservicen och vad som i anslutning därtill ska iakttas i landskapet. Ordalydelsen i paragrafen ger dessutom utrymme för landskapsregeringen att välja om landskapsförordningar inom det aktuella området i framtiden ska utformas som blankettförordningar eller som fulltextförordningar. Generellt sett är dock blankettförordningar alltid att föredra eftersom det i landskapet inte finns någon anledning att i vidare bemärkelse avvika från rikets regelverk på förordnings- och beslutsnivå härvidlag.
6 § Ikraftträdande Avsikten är att lagen ska träda i kraft så snart som möjligt. I enlighet med 20 § 2 mom. i självstyrelselagen föreslås därför i 1 mom. att datumet för ikraftträdande lämnas öppen för landskapsregeringen att fatta beslut om.
Av skäl som anförts i den allmänna motiveringen ska handikappservicelagen och handikappserviceförordningen upphöra att gälla. Genom 2 mom. genomförs detta. Momentets ordalydelse motiveras av att handikappservicelagen gäller i landskapet i den lydelse den hade den 31 december 1992.
Spelrummet i fråga om landskapets finanser begränsar möjligheten att fullt ut ta i bruk det timantal på 30 timmar som gäller ordnande av personlig assistans och som avses i 8c § 5 mom. handikappservicelagen dvs. ordnande av personlig assistans för fritidsaktiviteter, samhällelig verksamhet och upprätthållande av sociala kontakter. Av den anledningen har 3 mom. intagits i paragrafen.
Bestämmelsen i 4 mom. har intagits i paragrafen för att uppmärksamgöra kommunerna på hur viktigt se över arbetsrutinerna för att lagen ska kunna fungera i praktiken.
Landskapsregeringen föreslår att följande lag antas.
I enlighet med lagtingets beslut föreskrivs:
1 §
Lagens innehåll
Inom landskapets behörighet och med de avvikelser som följer av denna lag, ska lagen om service och stöd på grund av handikapp (FFS 380/1987), nedan kallad handikappservicelagen, tillämpas i landskapet.
Ändringar av handikappservicelagen ska tillämpas i landskapet från det att de träder i kraft i riket.
2 §
Hänvisningar
Inom landskapets behörighet ska hänvisningen i 3a § handikappservicelagen till lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (FFS 812/2000) avse landskapslagen (1995:101) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård, nedan kallad blankettlagen om socialvård.
Inom landskapets behörighet ska hänvisningen i 4 § handikappservicelagen till lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda (FFS 519/1977) avse landskapslagen (1978:48) om tillämpning av lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda.
Inom landskapets behörighet ska hänvisningen i 5 § handikappservicelagen till lagen om planering av och statsandel för social- och hälsovården (FFS 733/1992) avse landskapslagen (1993:71) om planering av och landskapsandel för socialvården.
Inom landskapets behörighet ska hänvisningen i 8d § handikappservicelagen till socialvårdslagen (FFS 710/1982) avse blankettlagen om socialvård.
Inom landskapets behörighet ska hänvisningen i 14 § handikappservicelagen till lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (FFS 734/1992) avse blankettlagen om socialvård.
Vid tillämpningen av de i 17 § handikappservicelagen angivna bestämmelserna i socialvårdslagen ska, inom landskapets behörighet, hänvisningen i 45 § 3 mom. socialvårdslagen till förvaltningslagen (FFS 434/2003) avse förvaltningslagen (2008:9) för landskapet Åland.
3 §
Bestämmelser som inte ska tillämpas
Bestämmelsen i 7 § 3 mom. handikappservicelagen tillämpas inte i landskapet.
Med avvikelse från 16 § handikappservicelagen kan enligt denna lag vid behov, inom ramen för anslag som reserverats i landskapets budget, ordnas
1) anpassningsträning,
2) rehabiliteringshandledning samt
3) forskning och försöksverksamhet för förbättrande av de handikappades ställning.
4 §
Särskilda bestämmelser
Bemyndigandet som i 13 § 1 mom. handikappservicelagen givits kommunstyrelsen ska inom landskapets behörighet avse landskapsregeringen.
5 §
Landskapsförordning
Landskapsregeringen kan inom landskapets behörighet, genom landskapsförordning, besluta att författningar som utfärdats med stöd av handikappservicelagen ska tillämpas i landskapet Åland oförändrade eller med de ändringar landskapsregeringen föreskriver.
6 §
Ikraftträdande
Denna lag träder i kraft den
Genom denna lag upphävs, såvitt gäller giltigheten i landskapet Åland, lagen om service och stöd på grund av handikapp (FFS 380/1987) och med stöd därav utfärdade författningar jämte ändringar som gjorts före den 1 januari 1993.
Före den 1 januari 2011 ska, utan hinder av vad som föreskrivs i 8c § 5 mom. handikappservicelagen, en gravt handikappad erbjudas personlig assistans minst 10 timmar per månad.
Åtgärder för verkställighet får vidtas innan denna lag träder ikraft.
|
Mariehamn den 12 november 2009 |
|
|
L a n t r å d |
Viveka Eriksson |
|
Föredragande ledamot |
Katrin Sjögren |
Lag om service och stöd på grund av handikapp
(FFS 380/1987)
I enlighet med riksdagens beslut stadgas:
1 §
Lagens syfte
Syftet med denna lag är att främja de handikappades förutsättningar att leva och vara verksamma som jämbördiga medlemmar av samhället samt att förebygga och undanröja olägenheter och hinder som handikappet medför.
2 §
Handikappade
Med handikappad avses i denna lag den som på grund av skada eller sjukdom under långa tider har särskilda svårigheter att klara av de funktioner som hör till normal livsföring.
3 §
Ansvaret för service och stöd
Kommunerna skall sörja för att tjänster och stöd för handikappade ordnas så att de till innehållet och omfattningen är sådana som behovet i kommunen påkallar.
Vid anordnande av service och stöd enligt denna lag ska klientens individuella hjälpbehov beaktas. (19.12.2008/981)
2 mom. har tillfogats genom L 981/2008, som träder i kraft 1.9.2009.
3a § (19.12.2008/981)
Utredning av klientens servicebehov samt uppgörande av en serviceplan
Utredningen av behovet av service och stöd enligt denna lag ska inledas senast den sjunde vardagen efter det att den handikappade eller hans eller hennes lagliga företrädare eller anhöriga eller någon annan person eller en myndighet, för att få service har tagit kontakt med den myndighet i kommunen som ansvarar för socialservicen.
För utredandet av en handikappads behov av service och stöd ska, utan obefogat dröjsmål, en serviceplan göras upp enligt vad som bestäms i 7 § i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000). Serviceplanen ska ses över om den handikappades servicebehov eller omständigheter förändras samt även annars vid behov.
Beslut om service och stöd enligt denna lag ska fattas utan obefogat dröjsmål och senast inom tre månader från det att den handikappade eller hans eller hennes företrädare har ansökt om service eller stöd, om inte utredningen av ärendet av särskilda skäl kräver längre behandlingstid.
3a § har tillfogats genom L 981/2008, som träder i kraft 1.9.2009.
4 §
Lagens förhållande till annan lagstiftning (19.12.2008/981)
Rubriken har ändrats genom L 981/2008, som träder i kraft 1.9.2009. Den tidigare formen lyder: Lagens subsidiära natur
Service och stöd enligt denna lag ska ordnas, om en handikappad inte med stöd av någon annan lag får sådan service eller sådant stöd som är tillräckligt och lämpligt för honom eller henne. För personer som avses i 1 § i lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda (519/1977) ska dock den service och det stöd som personens handikapp påkallar i första hand ordnas enligt denna lag till den del som dessa åtgärder är tillräckliga och lämpliga med hänsyn till personens servicebehov samt även i övrigt förenliga med hans eller hennes intresse. (19.12.2008/981)
1 mom. har ändrats genom L 981/2008, som träder i kraft 1.9.2009. Den tidigare formen lyder: Service och stöd enligt denna lag skall ordnas, om en handikappad inte enligt någon annan lag får sådan service eller sådana förmåner som är tillräckliga och lämpliga för honom.
Utan hinder av vad som stadgas i 1 mom. kan för en handikappad ordnas service eller ekonomiskt stöd som avses i denna lag vid dröjsmål med service eller förmån som skall ges med stöd av sådan annan lag som nämns i 1 mom.
5 § (3.8.1992/743)
Planering och finansiering
På verksamhet som kommunen ordnar och som avses i denna lag tillämpas lagen om planering av och statsandel för social- och hälsovården (733/92), om inte något annat stadgas genom lag.
6 §
Utvecklande av de handikappades levnadsförhållanden
Socialnämnden och kommunens övriga myndigheter skall främja och följa de handikappades levnadsförhållanden samt genom sin verksamhet sträva efter att förebygga uppkomsten av missförhållanden och undanröja de olägenheter som begränsar de handikappades möjligheter till verksamhet och engagemang.
7 §
Utvecklande av servicen
Kommunen skall sörja för att dess offentliga service lämpar sig även för handikappade.
När kommunen utvecklar sin service och sitt stöd för handikappade skall den beakta de behov och synpunkter som dessa åberopar.
En handikappad skall ges service och servicen ordnas med beaktande av hans modersmål.
8 §
Service för handikappade
De handikappade skall ges rehabiliteringshandledning och anpassningsträning samt annan service som behövs för att syftet med denna lag skall nås. Sådan service kan även ges en nära anhörig till en handikappad eller den som har omsorg om honom eller annars står honom nära.
Kommunen ska ordna skälig färdtjänst jämte följeslagarservice, tolktjänst, dagverksamhet, personlig assistans och serviceboende för en gravt handikappad som på grund av sitt handikapp eller sin sjukdom nödvändigt behöver sådan service för att klara de funktioner som hör till normal livsföring. Kommunen har dock inte särskild skyldighet att ordna serviceboende eller personlig assistans, ifall tillräcklig omsorg om den gravt handikappade inte kan tryggas genom åtgärder inom den öppna vården. (19.12.2008/981)
2 mom. har ändrats genom L 981/2008, som träder i kraft 1.9.2009. Den tidigare formen lyder: Kommunen skall ordna skälig färdtjänst jämte följeslagarservice, tolktjänst, dagverksamhet samt serviceboende för en gravt handikappad som på grund av sitt handikapp eller sin sjukdom nödvändigt behöver sådan service för att klara de funktioner som hör till normal livsföring. Om den handikappade är i behov av fortgående anstaltsvård, har kommunen ingen särskild skyldighet att ordna serviceboende. (22.12.2006/1267)
Genom förordning av statsrådet kan närmare bestämmelser utfärdas om innehållet i rehabiliteringshandledning och anpassningsträning samt om innehållet i och ordnandet av färdtjänst och serviceboende. (19.12.2008/981)
3 mom. har tillfogats genom L 981/2008, som träder i kraft 1.9.2009.
8a § (22.12.2006/1267)
Tolktjänst
Till tolktjänst hör tolkning på teckenspråk eller med andra metoder avsedda att förtydliga kommunikationen då den behövs på grund av arbete, studier, uträttande av ärenden, deltagande i samhällelig verksamhet eller rekreation eller av någon annan sådan orsak.
När det gäller att ordna tolktjänst anses som gravt handikappad den som är svårt hörselskadad eller hörsel- och synskadad och en person med talskada.
Tolktjänst skall ordnas så att svårt hörsel- och synskadade har möjlighet att få minst 360 och andra gravt handikappade minst 180 tolkningstimmar under ett kalenderår.
Med avvikelse från vad som bestäms i 3 mom. ordnas tolktjänst i anslutning till studier i den utsträckning det är nödvändigt för att den handikappade skall kunna klara sina studier.
8b § (22.12.2006/1267)
Dagverksamhet
Till dagverksamhet för handikappade hör verksamhet som ordnas utanför hemmet för att stödja den handikappade att klara sig självständigt och för att främja sociala kontakter.
När det gäller att ordna dagverksamhet anses som gravt handikappad en arbetsoförmögen person som på grund av ett mycket svårt funktionshinder som förorsakats av en skada eller sjukdom inte har förutsättningar att delta i sådan arbetsverksamhet som avses i 27e § i socialvårdslagen (710/1982) och som får sin huvudsakliga försörjning av förmåner som beviljas på grund av sjukdom eller arbetsoförmåga.
Dagverksamheten skall i mån av möjlighet ordnas så att en gravt handikappad kan delta i verksamheten fem dagar i veckan eller mer sällan, om den gravt handikappade kan delta i arbetsverksamhet på deltid eller om det finns något annat av honom eller henne beroende skäl därtill.
8c § (19.12.2008/981)
Personlig assistans
Med personlig assistans avses i denna lag den nödvändiga hjälp som en gravt handikappad har behov av hemma eller utanför hemmet
1) i de dagliga sysslorna,
2) i arbete och studier,
3) i fritidsaktiviteter,
4) i samhällelig verksamhet, samt
5) i upprätthållande av sociala kontakter.
Syftet med personlig assistans är att den ska hjälpa en gravt handikappad att göra sina egna val när det gäller funktioner som avses i 1 mom. För att personlig assistans ska ordnas förutsätts att den gravt handikappade har resurser att definiera assistansens innehåll och sättet att ordna den.
När det gäller att ordna personlig assistans anses som gravt handikappad den som till följd av ett långvarigt eller framskridande handikapp eller en sådan sjukdom nödvändigt och upprepade gånger behöver en annan persons hjälp för att klara de funktioner som avses i 1 mom. och behovet av hjälp inte i främsta hand beror på sjukdomar och funktionshinder som har samband med normalt åldrande.
Personlig assistans i de dagliga sysslorna och i arbete och studier ska ordnas i den utsträckning det är nödvändigt för den gravt handikappade.
I fråga om de funktioner som avses i 1 mom. 3–5 punkten ska personlig assistans ordnas minst 30 timmar per månad, om inte ett lägre timantal räcker för att tillförsäkra den gravt handikappade nödvändig hjälp.
8c § har tillfogats genom L 981/2008, som träder i kraft 1.9.2009.
8d § (19.12.2008/981)
Sätt att ordna personlig assistans
När det bestäms på vilket sätt personlig assistans ska ordnas och när själva assistansen ordnas ska kommunen beakta den gravt handikappades egna åsikter och önskemål samt det i serviceplanen definierade individuella hjälpbehovet och den handikappades livssituation i sin helhet.
Kommunen kan ordna personlig assistans
1) genom att ersätta den gravt handikappade för de kostnader, inklusive de avgifter och ersättningar som en arbetsgivare ska betala enligt lag, som avlönandet av en personlig assistent föranleder samt de övriga skäliga och nödvändiga utgifter som anlitandet av en assistent föranleder,
2) genom att ge den gravt handikappade en i 29a § i socialvårdslagen avsedd servicesedel som uppgår till ett skäligt värde och med vilken personen i fråga kan skaffa assistentservice, eller
3) genom att skaffa den gravt handikappade assistentservice av en offentlig eller privat serviceproducent eller genom att själv ordna servicen eller ingå avtal om servicen med en annan kommun eller andra kommuner.
I fall som avses i 2 mom. 1 punkten ska den gravt handikappade vid behov handledas och bistås i frågor som gäller avlönandet av en assistent.
En anhörig eller annan närstående till den gravt handikappade kan inte utses till sådan personlig assistent som avses i 2 mom. 1 punkten, om detta inte av särskilt vägande skäl kan anses förenligt med den gravt handikappades intresse.
8d § har tillfogats genom L 981/2008, som träder i kraft 1.9.2009.
9 § (19.12.2008/981)
Ekonomiskt stöd
En handikappad ersätts, enligt det behov som följer av hans eller hennes handikapp eller sjukdom, helt eller delvis för sina kostnader för stöd som behövs för att syftet med denna lag ska nås samt för sina extra kostnader för sådana kläder och sådan specialkost som behövs på grund av handikappet eller sjukdomen. Av kostnaderna för anskaffning av redskap, maskiner och anordningar som den handikappade behöver för att klara de dagliga funktionerna ersätts hälften. Kostnaderna för sådana nödvändiga ändringsarbeten som till följd av handikappet måste utföras på redskap, maskiner eller anordningar av standardmodell ersätts dock i sin helhet.
Kommunen ska ersätta en gravt handikappad för skäliga kostnader för ändringsarbeten i bostaden samt för anskaffning av redskap och anordningar i bostaden, om dessa åtgärder med hänsyn till handikappet eller sjukdomen är nödvändiga för att den handikappade ska klara de funktioner som hör till normal livsföring. Kommunen har dock inte särskild skyldighet att ersätta kostnaderna, ifall tillräcklig omsorg om den gravt handikappade inte kan tryggas genom åtgärder inom den öppna vården.
Genom förordning av statsrådet kan närmare bestämmelser utfärdas om de godtagbara kostnaderna och om andra omständigheter som inverkar på bestämmandet av ersättning enligt 1 och 2 mom.
9 § har ändrats genom L 981/2008, som träder i kraft 1.9.2009. Den tidigare formen lyder:
9 §
Ekonomiskt stöd
En handikappad ersätts, enligt det behov som följer av hans handikapp eller sjukdom, helt eller delvis för sina kostnader för avlönande av en personlig hjälpare samt för annat stöd som behövs för att syftet med denna lag skall nås. På motsvarande sätt ersätts extra kostnader som föranleds av anskaffning av nödvändig beklädnad och specialkost som handikappet eller sjukdomen förutsätter. Kostnaderna för anskaffning av redskap, maskiner och anordningar som den handikappade behöver för att klara sina dagliga funktioner ersätts så som närmare stadgas genom förordning. (31.1.1995/101)
Kommunen skall ersätta en gravt handikappad för skäliga kostnader för ändringsarbeten i bostaden samt för anskaffning av redskap och anordningar i bostaden, om dessa åtgärder med hänsyn till handikappet eller sjukdomen är nödvändiga för att den handikappade skall klara de funktioner som hör till normal livsföring och om han inte är i behov av fortgående anstaltsvård.
10 §
Detaljerade stadganden
Om de närmare grunderna för erhållande av service och stöd stadgas genom förordning.
2 mom. har upphävts genom L 1117/1998. (23.12.1998/1117)
11 §
Undersökningar
För att utröna den handikappades behov av sådan service och sådant stöd som avses i denna lag kan han anvisas till undersökning hos läkare eller annan sakkunnig.
12 §
Samarbete
Kommunen skall för att förbättra de handikappades förhållanden samarbeta med olika myndigheter, anstalter och handikapporganisationer samt med andra samfund vilkas verksamhet har ett nära samband med de handikappades levnadsförhållanden.
13 §
Handikappråd
Kommunstyrelsen kan tillsätta ett handikappråd med uppgift att med tanke på de handikappade främja och följa verksamheten på olika områden inom kommunalförvaltningen. Handikapprådet kan ta initiativ och göra framställningar samt avge utlåtanden om frågor som är av betydelse för de handikappades levnadsförhållanden och möjligheter att reda sig.
De handikappade samt deras anhöriga och organisationer skall ha en tillräcklig representation i handikapprådet.
Handikapprådet kan vara gemensamt för flera kommuner.
Om ett riksomfattande handikappråd stadgas särskilt.
14 § (3.8.1992/743)
Avgifter för service
För service enligt denna lag kan avgifter uppbäras enligt lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (734/92).
15 §
Ersättning från försäkringsanstalt
Skall en försäkringsanstalt betala ersättning till en handikappad enligt lagen om olycksfallsförsäkring (608/48), lagen om olycksfallsförsäkring för lantbruksföretagare (1026/81), lagen angående innehavares av statstjänst och -befattning rätt till skadestånd vid olycksfall (154/35), lagen om yrkessjukdomar (638/67), lagen om skada, ådragen i militärtjänst (404/48), trafikförsäkringslagen (279/59), patientskadelagen (585/86) eller någon tidigare motsvarande lag, och har kommunen för samma ändamål och för samma tid gett honom service eller stöd som avses i 8 och 9 §§, övergår till kommunen mot redovisning rätten till den ersättning som försäkringsanstalten skulle ha betalt till den handikappade, om kommunen inte hade gett honom service eller stöd. Om kommunens rätt till ersättning med stöd av lagen om rehabilitering som ersätts enligt lagen om olycksfallsförsäkring (625/91) och lagen om rehabilitering som ersätts enligt trafikförsäkringslagen (626/91) stadgas separat. (3.8.1992/743)
Har redovisning som nämns i 1 mom. kommit den som betalar ersättning till handa så sent att ersättning enligt annan lag redan har betalts till den handikappade, har kommunen rätt att av denne återkräva ett belopp som motsvarar denna ersättning. Om återkrav av ersättning gäller i tillämpliga delar stadgandena i 36 och 37 §§ socialvårdslagen.
16 §
Särskild finansiering
Vid behov kan inom ramen för anslag som reserverats i statsförslaget i enlighet med denna lag ordnas
1) anpassningsträning,
2) rehabiliteringshandledning samt
3) forskning och försöksverksamhet för förbättrande av de handikappades ställning.
17 §
Ändringssökande
Om sökande av ändring i ärenden som avses i denna lag gäller vad som stadgas i 45, 47, 48 och 51 §§ socialvårdslagen samt vad som stadgas nedan.
18 §
Sökande av ändring i socialnämndens beslut
Ändring i socialnämndens beslut om service och ekonomiskt stöd enligt denna lag söks genom besvär hos länsrätten inom 30 dagar efter delfåendet. Besvären kan inom denna tid inlämnas även till socialnämnden, som jämte eget utlåtande skall sända dem till länsrätten.
19 §
Sökande av ändring i länsrättens utslag
I länsrättens utslag i ett ärende som gäller service som avses i 8 § 2 mom. eller ekonomiskt stöd som avses i 9 § 2 mom. får ändring sökas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen på det sätt som stadgas i lagen om ändringssökande i förvaltningsärenden (154/50). Besvärsskriften jämte bilagor kan även inges till länsrätten för att sändas vidare till högsta förvaltningsdomstolen.
Ändring i annat utslag av länsrätten än ett sådant som nämns i 1 mom. och som länsrätten givit med anledning av besvär över ett beslut om service eller ekonomiskt stöd får inte sökas genom besvär, om inte högsta förvaltningsdomstolen meddelar besvärstillstånd.
Besvärstillstånd skall sökas hos högsta förvaltningsdomstolen. Tillstånd kan meddelas endast om besvären är av synnerligen stor betydelse för ändringssökanden eller om det med avseende på lagens tillämpning i andra liknande fall eller med hänsyn till en enhetlig rättspraxis är av vikt att ärendet prövas av högsta förvaltningsdomstolen.
L om ändringssökande i förvaltningsärenden har upphävts genom FörvaltningsprocessL 586/1996. Förvaltningsdomstolarna har kommit i länsrätternas ställe, se L om förvaltningsdomstolarna 430/1999.
19a § (31.1.1995/101)
Utmätningsförbud
Ekonomiskt stöd som betalas med stöd av 9 § får inte mätas ut. Om ekonomiskt stöd enligt 9 § har beviljats för anskaffning av redskap, maskiner och anordningar eller andra föremål, får dessa inte heller mätas ut.
20 §
Bemyndigande att utfärda förordning
Närmare stadganden om verkställigheten av denna lag utfärdas genom förordning.
21 §
Ikraftträdande
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.
På sådan annan service som avses i 8 § 2 mom. än tolktjänst tillämpas lagen dock från den 1 januari 1992 och på tolktjänst från den 1 januari 1994. Före här nämnda tidpunkter kan en gravt handikappad ges sådan service som avses i 8 § 2 mom. med stöd av 8 § 1 mom.
Åtgärder som verkställigheten av denna lag förutsätter kan vidtas innan lagen träder i kraft.
22 §
Stadganden som upphävs
Genom denna lag upphävs lagen den 30 december 1946 om invalidvård (907/46) jämte senare ändringar samt 1 § 2 mom. lagen den 14 juni 1951 om invalidpenning, sådant det lyder i lag av den 17 september 1982 (709/82).
2 mom. har upphävts genom L 1.2.2002/69. (1.2.2002/69)
På invalidvård som ges vid sådana yrkesläroanstalter för invalider som är underställda yrkesutbildningsstyrelsen och på ersättningar till anstalterna av statens medel tillämpas 1 § 1 mom. samt 2-4, 9, 13, 14, 16, 17, 25a, 25c, 25d, 26 och 27 §§ lagen om invalidvård, av dem 14, 25a, 25c, 25d, 26 och 27 §§ sådana de lydde den 31 december 1983 och de övriga lagrummen sådana de lyder när denna lag träder i kraft, till och med den 31 december 1989. (14.7.1989/676)
På invalider som avses i 1 § 3 mom. lagen om invalidpenning tillämpas fortfarande 2 § 1 mom. lagen om invalidvård, sådant det lyder när denna lag träder i kraft.
23 §
Övergångsstadgande
Ansökningar som är anhängiga när denna lag träder i kraft handläggs och avgörs i enlighet med tidigare gällande stadganden, om det inte är fördelaktigare för den handikappade att saken handläggs och avgörs som en fråga om service eller ekonomiskt stöd enligt denna lag. Om ändring söks i ett ärende som gäller tiden före denna lags ikraftträdande, handläggs och avgörs ärendet i enlighet med de stadganden som gällde tidigare.
En ansökan kan behandlas enligt tidigare gällande stadganden också när den har gjorts efter det denna lag har trätt i kraft, om kostnaderna för åtgärden har uppkommit före ikraftträdandet och förmånerna har sökts inom den tid som nämns i 30 § 2 mom. lagen om invalidvård. (17.6.1988/574)
Beslut som meddelats med stöd av lagen om invalidvård och som gäller tiden efter denna lags ikraftträdande är alltjämt i kraft.
RP 219/86, Socialutsk. bet. 40/86, Stora utsk. bet. 260/86
Ikraftträdelsestadganden:
17.6.1988/574:
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988. Stadgandet i 23 § 2 mom. tillämpas dock från den 1 januari 1988.
Regeringens proposition 37/88, Socialutsk. bet. 6/88, Stora utsk. bet. 67/88
9.12.1988/1071:
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.
Regeringens proposition 152/88, Socialutsk. bet. 24/88, Stora utsk. bet. 154/88
14.7.1989/676:
Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1989.
Regeringens proposition 44/89, Kulturutsk. bet. 9/89, Stora utsk. bet. 91/89
3.8.1992/743:
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan den träder i kraft.
RP 216/91, FvUB 7/92
31.1.1995/101:
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1995.
Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan den träder i kraft.
RP 271/94, ShUB 39/94
23.12.1998/1117:
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
RP 246/1998, ShUB 33/1998, RSv 222/1998
1.2.2002/69:
Denna lag träder i kraft den 1 april 2002.
RP 169/2001, ShUB 38/2001, RSv 171/2001
22.12.2006/1267:
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.
Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan lagen träder i kraft.
RP 166/2006, ShUB 28/2006, RSv 140/2006
19.12.2008/981:
Denna lag träder i kraft den 1 september 2009.
Utan hinder av vad som föreskrivs i 8 c § 4 mom. ska före den 1 januari 2011 för en gravt handikappad ordnas personlig assistans minst 10 timmar per månad.
Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan lagen träder i kraft.
RP 166/2008, ShUB 32/2008, RSv 181/2008
[1] I denna framställning används begreppet handikapp, med utgångspunkt från handikappdefinitionen i 3 § handikappservicelagen (se bilagan). Landskapsregeringen vill, mot bakgrund av denna terminologiska omständighet, emellertid betona att användningen inte syftar till att nedvärdera de grupper som i första hand berörs av lagförslaget utan begreppet används synonymt med begreppet funktionshindrad vilket betecknar den som på grund av skada eller sjukdom under långa tider har särskilda svårigheter att klara av de funktioner som hör till en normal livsföring.
[2] Gruppen talskadade är en mycket blandad grupp med svårigheter att kommunicera. Det kan antingen vara en skada på talorganen eller på de delar i nervsystemet som kontrollerar dem. Typiska orsaker kan vara stroke, CP, MS och Parkinsons sjukdom. Till talskador räknas också stamning och röstproblem, till exempel laryngektomi (bortopererat struphuvud).
Talskada bör inte förväxlas med språkskada som är ett vidare begrepp. En stor grupp är afatikerna. Afasi är en skada i hjärnans språkliga centrum som orsakar problem att hitta ord, att formulera fraser i tal och skrift och ibland svårigheter att förstå andra. Det är oftast orsakat av en blödning eller blodpropp i hjärnan. Av syftet med handikappserviceförordningen bör man likväl dra slutsatsen att även denna grupp ska åtnjuta de rättigheter som tillerkänns gravt handikappade enligt förordningen.
[3] I 18 § landskapslagen (1993:56) om Ålands Penningautomatförening (PAF) föreskrivs bl.a. att den beräknade nettoavkastningen av föreningens verksamhet under föregående år, tidigare ofördelade medel och återförda medel ska fördelas som lån och bidrag till särskilda mottagare eller för särskilda ändamål i enlighet med vad som anges i landskapets budget. Denna bestämmelse möjliggör ett finansieringsavtal av ovan angivet slag.
[4] Se FFS 1267/2006
[5] Se RP 102/1976.
[6] Se FFS 981/2008.
[7] ALS, amyotrofisk lateralskleros, är en obotlig och dödlig muskelsjukdom. Muskler i armar och händer förtvinar, därefter drabbas ben och fötter, sedan resten av kroppen. I övrigt kan sägas att det finns cirka 600 olika muskelsjukdomar. De har alla gemensamt att de ger upphov till varierande grad av muskelsvaghet, muskeluttröttbarhet och muskelförtvining. Detta medför nedsatt förmåga för individen till muskelrörelser, vilket kan innebära alltifrån små, för utomstående knappt märkbara handikapp, till omfattande handikapp.
Muskelsjukdomar drabbar kvinnor, män, barn och vuxna. En person på 1000 har någon muskelsjukdom, som därigenom är en av de vanligaste orsakerna till att en person får ett gravt handikapp och blir rullstolsburen före 50 års ålder. De flesta av muskelsjukdomarna är ärftliga.
[8] De nya reglerna talar visserligen om personliga assistenter inte personliga hjälpare. Anledningen till att begreppet personlig hjälpare likväl figurerar i sammanhanget är att det i den rådande lagstiftningen talas om personliga hjälpare inte assistenter.
[9] I riket har det uppskattats att behovet av extra assistans under år 2010 kommer att uppgå till i genomsnitt 14,5 timmar per klient per månad.
[10] I riket har det uppskattats att behovet av extra assistans under år 2011 kommer att uppgå till i genomsnitt 20 timmar per klient per månad.
[11] Jämlikhet avser alla människors lika värde oavsett t.ex. kön, etnicitet, religion, ålder, sexuell läggning och social tillhörighet. Kön blir även här den övergripande indelningsgrunden eftersom etnicitet, religion mm. alltid rör kvinnor och män.
Jämställdhet begränsas i nordiska sammanhang till kön, det vill säga det rör förhållandet kvinnor och män. Jämställdhet beskrivs i Nationalencyklopedin som ett tillstånd som anses råda antingen när kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter eller när kvinnor och män har samma ställning och inflytande i samhället. Jämställdhet är alltså ett mål och kan definieras som att kvinnor och män skall ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Jämställdhet innebär att kvinnor och män skall ha samma tillgång till makt och samma möjligheter till personlig utveckling.
[12] Se FFS 1144/1991.
[13] Observera att denna mening syftar till att exakt återge vad nämnda bestämmelse i handikappservicelagen föreskriver. Givetvis avser lagstiftaren att bestämmelsen ska vara könsneutral. Att endast ordet ''hans'' används i sammanhanget är inget annat än en följd av det språkbruk som var gängse vid tillkomsten av handikappservicelagen.
