Regeringens proposition till Riksdagen om genomfö-
rande av Europeiska unionens rambeslut om miljöbrott,
om godkännande av Europarådets konvention om
straffrättsliga sanktioner till skydd för miljön samt med
förslag till lagar om sättande i kraft av de bestämmelser
som hör till området för lagstiftningen i konventionen
och om ändring av strafflagen och vissa andra lagar
PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL
I denna proposition föreslås att riksdagen
godkänner Europarådets konvention om
straffrättsliga sanktioner till skydd för miljön,
som antogs i Strasbourg den 4 november
1998, och ger sitt samtycke till vissa reserva-
tioner.
Konventionen träder i kraft internationellt
när tre stater har uttryckt sitt samtycke till att
vara bundna av den. Av de 13 stater som hit-
tills undertecknat konventionen är det endast
Estland som har uttryckt sitt samtycke genom
att deponera ratifikationsinstrumentet hos
Europarådets generalsekreterare den 26 april
2002.
Konventionen innehåller bestämmelser om
verksamhet som är farlig för miljö eller män-
niskor och som parterna förbinder sig att
kriminalisera i sina nationella lagstiftningar.
Konventionen innehåller bestämmelser om
straff för miljöbrott och om parternas behö-
righet, förverkande av egendom och vinning
av brott, juridiska personers straffansvar,
samarbete mellan nationella myndigheter och
internationell samverkan.
Lagstiftningen i Finland uppfyller i regel de
krav som konventionen ställer.
Europeiska unionens råd har den 27 januari
2003 fattat ett rambeslut om skydd för miljön
genom straffrättsliga bestämmelser. Rambe-
slutet motsvarar i princip innehållet i konven-
tionen.
Ikraftsättandet av konventionen och ge-
nomförandet av rambeslutet kräver att juri-
diska personers straffansvar utsträcks till att
omfatta vissa brott mot liv och hälsa, allmän-
farliga brott och brott som äventyrar andras
hälsa och säkerhet. Det föreslås att till brotts-
beskrivningen för miljöförstöring fogas ett
omnämnande av orsakande av avsevärd skada
på eller olägenhet för egendom. Det föreslås
att vissa gärningar som strider mot rådets
förordning om skyddet av arter av vilda djur
och växter genom kontroll av handeln med
dem, den s.k. CITES-förordningen, skall vara
straffbara som naturskyddsbrott. I syfte att
precisera den gällande lagstiftningen föreslås
dessutom en del ändringar i skogslagen,
marktäktslagen, markanvändnings- och bygg-
lagen, vattenlagen, miljöskyddslagen och
naturvårdslagen. De föreslagna lagändringarna
avses träda i kraft så snart som möjligt efter
det att de har blivit stadfästa.
I propositionen ingår ett förslag till lag om
sättande i kraft av de bestämmelser som hör
till området för lagstiftningen i konventionen.
Lagen avses träda i kraft samtidigt som kon-
ventionen träder i kraft internationellt, vid en
tidpunkt som bestäms genom förordning av
republikens president. Om konventionen har
trätt i kraft internationellt under
riksdagsbehandlingen, träder lagen i kraft
samtidigt som konventionen träder i kraft för
Finlands del, vid en tidpunkt som bestäms
genom förordning.
-----
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL 1
INNEHÅLLSFÖRTECKNING 2
ALLMÄN MOTIVERING 5
1. Inledning 5
2. Nuläge 6
2.1. Lagstiftning och praxis 6
2.2. Internationell utveckling och utländsk lagstiftning samt EU:s regelverk 7
2.3. Bedömning av nuläget 8
3. Målsättning och de viktigaste förslagen 9
3.1. Målsättning 9
3.2. De viktigaste förslagen 10
4. Propositionens konsekvenser 11
4.1. Åsyftade konsekvenser 11
4.2. Ekonomiska konsekvenser samt konsekvenser för organisation och per-
sonal 12
4.3. Konsekvenser för miljön och företagen 12
5. Beredningen av propositionen 12
6. Samband med andra propositioner 13
DETALJMOTIVERING 14
1. Konventionen och rambeslutet 14
1.1. Definitioner 14
Artikel 1 i konventionen 14
Artikel 1 i rambeslutet 14
1.2. Uppsåtliga brott 15
Artikel 2 i konventionen 15
Artikel 2 i rambeslutet 15
1.3. Brott som begås på grund av vårdslöshet 24
Artikel 3 i konventionen 24
Artikel 3 i rambeslutet 24
1.4. Andra brott och administrativa förseelser 24
Artikel 4 i konventionen 24
1.5. Domsrätt 28
Artikel 5 i konventionen 28
Artikel 8 i rambeslutet 28
1.6. Straff 30
Artikel 6 i konventionen 30
Artikel 5 i rambeslutet 30
1.7. Medverkan och anstiftan 31
Artikel 2.2 i konventionen 31
Artikel 4 i rambeslutet 31
1.8. Åtgärder för förverkande 31
Artikel 7 i konventionen 31
1.9. Återställande av miljön 33
Artikel 8 i konventionen 33
1.10. Juridiska personers straffansvar 33
Artikel 9 i konventionen 33
Artikel 6 i rambeslutet 33
Artikel 7 i rambeslutet 33
1.11. Samarbete mellan myndigheter 35
Artikel 10 i konventionen 35
1.12. Rätt för grupper att delta i rättegångsförfarandet 36
Artikel 11 i konventionen 36
1.13. Internationellt samarbete 37
Artikel 12 i konventionen 37
1.14. Ikraftträdande av konventionen 38
Artikel 13 i konventionen 38
1.15. Anslutning till konventionen 38
Artikel 14 i konventionen 38
1.16. Territoriell tillämpning av konventionen 38
Artikel 15 i konventionen 38
1.17. Konventionens förhållande till andra konventioner och överenskommelser
38
Artikel 16 i konventionen 38
1.18. Reservationer till konventionen 38
Artikel 17 i konventionen 38
1.19. Ändringar av konventionen 38
Artikel 18 i konventionen 38
1.20. Lösning av tvister som gäller konventionen 38
Artikel 19 i konventionen 38
1.21. Uppsägning av konventionen 39
Artikel 20 i konventionen 39
1.22. Underrättelser som följer av konventionen 39
Artikel 21 i konventionen 39
1.23. Utlämning och lagföring 39
Artikel 9 i rambeslutet 39
1.24. Genomförande av rambeslutet 39
Artikel 10 i rambeslutet 39
1.25. Territoriell tillämpning av rambeslutet 40
Artikel 11 i rambeslutet 40
2. Lagförslag 40
2.1. Lag om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för
lagstiftningen i Europarådets konvention om straffrättsliga sanktioner till skydd
för miljön 40
2.2. Strafflagen 40
21 kap. 19 § i strafflagen 40
34 kap. 13 § i strafflagen 41
44 kap. 17 § i strafflagen 42
48 kap. 1 § i strafflagen 43
48 kap. 5 § i strafflagen 44
2.3. Lag om ändring av 94 § i miljöskyddslagen, lag om ändring av 21 kap. 2 §
i vattenlagen, lag om ändring av 22 § i skogslagen, lag om ändring av 18 § i
marktäktslagen, lag om ändring av 186 § i markanvändnings- och bygglagen 45
2.4. Lag om ändring av 58 § i naturvårdslagen 47
3. Ikraftträdande 47
4. Behovet av riksdagens samtycke 48
5. Behandlingsordning 49
LAGFÖRSLAGEN 51
om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i
Europarådets konvention om straffrättsliga sanktioner till skydd för miljön 51
om ändring av strafflagen 52
om ändring av 94 § i miljöskyddslagen 54
om ändring av 21 kap. 2 § i vattenlagen 55
om ändring av 22 § i skogslagen 56
om ändring av 18 § i marktäktslagen 57
om ändring av 186 § i markanvändnings- och bygglagen 58
om ändring av 58 § i naturvårdslagen 59
PARALLELLTEXTER 60
om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i
Europarådets konvention om straffrättsliga sanktioner till skydd för miljön 60
om ändring av strafflagen 61
om ändring av 94 § i miljöskyddslagen 65
om ändring av 21 kap. 2 § i vattenlagen 66
om ändring av 22 § i skogslagen 67
om ändring av 18 § i marktäktslagen 68
om ändring av 186 § i markanvändnings- och bygglagen 69
om ändring av 58 § i naturvårdslagen 70
BILAGA 1 71
RÅDETS RAMBESLUT 71
BILAGA 2 76
KONVENTION OM STRAFFRÄTTSLIGA SANKTIONER TILL SKYDD FÖR
MILJÖN 76
CONVENTION ON THE PROTECTION OF THE ENVIRONMENT THROUGH
CRIMINAL LAW 76
ALLMÄN MOTIVERING
1. Inledning
Avsikten med denna proposition är att sätta i
kraft Europarådets konvention om straff-
rättsliga sanktioner till skydd för miljön (ETS
172), godkänd den 4 november 1998, nedan
konventionen, och att genomföra Europeiska
unionens råds rambeslut 2003/80/RIF av den
27 januari 2003 om skydd för miljön genom
straffrättsliga bestämmelser (EUT L 29,
5.2.2003, s. 55), nedan rambeslutet.
Konventionen avser att harmonisera den
straffrättsliga regleringen angående särskilt
grova miljöbrott. Avsikten är att det skall vara
omöjligt för personer och företag som inte
bryr sig om miljön att hitta sådana platser för
sin verksamhet där miljöförstöring inte är
straffbart eller belagt med lindrigare straff än
annanstans. Miljöbrott har vanligen
gränsöverskridande konsekvenser. Olagliga
utsläpp överförs lätt över statsgränserna. Ge-
nom konventionen vill man göra det lättare för
staterna att samarbeta i sådana fall där ett
brott har konsekvenser inom flera stater.
Konventionen har förutom av Finland också
undertecknats av Österrike, Belgien,
Danmark, Estland, Frankrike, Tyskland,
Grekland, Island, Italien, Luxemburg, Rumä-
nien och Sverige. Samtliga dessa länder är
också medlemsländer i Europarådet. Av sig-
natärstaterna är det endast Estland som har
ratificerat konventionen. Det är också möjligt
för länder utanför Europarådet att ansluta sig
till konventionen.
Medlemsstaterna i Europeiska unionen har
också ansett det viktigt att det utvecklas be-
stämmelser och samarbete inom unionens ram
för att förhindra och utreda miljöbrott och för
att kravet på straffansvar skall genomföras.
Europarådets konvention har inte ansetts vara
ett tillräckligt effektivt och snabbt instrument
för att uppnå gemensamma mål. Eftersom det
verkade osannolikt att konventionen skulle få
ett allmänt godkännande bland Europeiska
unionens medlemsländer, lade Danmark ett
initiativ om bekämpning av grova miljöbrott i
februari 1999 (U 16/1999 rd - LaUU 4/1999
rd). I det danska förslaget upprepade man
huvudsakligen de bestämmelser som ingår i
konventionen. När Amsterdamfördraget om
Europeiska unionen trädde i kraft ändrades
förslaget, med ett något omarbetat innehåll, till
ett förslag till rambeslut (LaUU 4/2001 rd och
14/2001 rd).
Med stöd av Fördraget om upprättandet av
Europeiska gemenskapen, särskilt artikel
175.1, lade Europeiska kommissionen ett
förslag till Europaparlamentets och rådets di-
rektiv om skydd för miljön genom strafflag-
stiftning i mars 2001 (U 52/2001 rd - LaUU
13/2001 rd). Enligt kommissionen ankommer
det på Europeiska gemenskapen att reglera de
straffrättsliga påföljderna på miljöskydds-
området, eftersom miljöskyddet omfattas av
gemenskapens behörighet med stöd av artikel
175.1.
Europeiska unionens råd ansåg att kom-
missionen inte var behörig att utfärda straff-
rättsliga normer med hjälp av instrument inom
den första pelaren. Förslaget till direktiv
godkändes därför inte. Rådet kompletterade
emellertid rambeslutsutkastet med vissa brott
som hade föreslagits bli straffbelagda i
förslaget till direktiv och den 27 januari 2003
antog rådet rambeslutet om skydd för miljön
genom straffrättsliga bestämmelser. Rambe-
slutet bygger på bestämmelser i Fördraget om
Europeiska unionen. Enligt artikel 34 i
Fördraget om Europeiska unionen får rådet
fatta rambeslut om tillnärmning av medlems-
staternas lagar och andra författningar.
Rambesluten är förpliktande med hänsyn till
det resultat som eftersträvas, men de överlåter
metoderna och medlen på de nationella
myndigheterna. Ett rambeslut har ingen direkt
rättsverkan utan det skall sättas i kraft genom
nationella lagstiftningsåtgärder. I det aktuella
rambeslutet fastställs miniminormer för
bestämmelser om miljöbrott. Avsikten är att
effektivisera miljöskyddet genom att förplikta
medlemsstaterna att harmonisera be-
stämmelserna som gäller brottsbeskrivningar,
straffrättsliga påföljder och juridiska personers
straffansvar. Medlemsstaterna kan i sina
nationella lagstiftningar utfärda straffrättsliga
bestämmelser som går utöver rambeslutets
minimikrav.
Kommissionen väckte talan mot rådet i Eu-
ropeiska gemenskapernas domstol den 15 april
2003 (C-176/03). Kommissionen yrkade att
rambeslutet skall upphävas. Enligt talan
omfattas åtgärderna i rambeslutet av
gemenskapens behörighet. De hör alltså inte
till området för det samarbete som Europeiska
unionen bedriver inom ramen för den tredje
pelaren. Kommissionen anser att artikel 175 i
Fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen är den korrekta rättsliga grunden
för de bestämmelser som ingår i rambeslutet.
Artikel 175 är den rättsliga grunden för
gemenskapens miljöpolitik.
Finland, Spanien, Tyskland, Grekland,
Frankrike, Irland, Sverige, Nederländerna,
Danmark, Portugal och Förenade konungari-
ket uppträder som intervenient i målet för att
stödja rådet. Europaparlamentet intervenerar
för sin del för att stödja kommissionen.
Finland förenar sig med rådets syn att
straffrättsliga bestämmelser inte kan ingå i
gemenskapens rättsakter. Detta betyder att
Finland anser att rådet förfar korrekt då be-
stämmelserna om skydd för miljön genom
straffrättsliga bestämmelser utfärdas genom ett
rambeslut som grundar sig på bestämmelserna
i avdelning VI i Fördraget om Europeiska
unionen. Rådets befogenheter angående
tillnärmning av medlemsstaternas bestäm-
melser om straffrättsliga frågor grundar sig på
artikel 29 och artikel 31 e i Fördraget om
Europeiska unionen. Inte heller EG-
domstolens rättspraxis ger rum för slutsatsen
att Europeiska gemenskapen har befogenheter
i fråga om straffrättsliga påföljder.
Den aktuella tvisten i EG-domstolen mellan
kommissionen och rådet gäller inte regleringen
av miljöbrott i sig utan kompetensfrågor.
Utgången av processen har inga direkta
verkningar på det föreliggande förslaget. Om
ett direktiv om skydd för miljön genom
straffrättsliga bestämmelser utfärdas senare,
kommer innehållet sannolikt att motsvara
innehållet i rambeslutet.
2. Nuläge
2.1. Lagstiftning och praxis
I Finland åtnjuter miljön grundlagsskydd. I
lagen om ändring av Regeringsformen för
Finland (969/1995) intogs en ny 14 a § om
miljön. I 20 § i den nya grundlagen
(731/1999) finns en motsvarande bestämmel-
se. Bestämmelsen betonar dels att var och en
bär ansvar för miljön, dels att det allmänna
skall verka för att alla tillförsäkras en sund
miljö och se till att var och en har möjlighet att
påverka beslut i frågor som gäller den egna
livsmiljön.
Andra fasen av totalrevideringen av
strafflagen ledde till att 48 kap. om miljöbrott
togs in i strafflagen 1995 (578/1995). Med
detta ville man betona dels att handlingar som
skadar miljön är särskilt klandervärda, dels
miljöns status som skyddsintresse. De nya
bestämmelserna ersatte en del av brotts-
bestämmelserna i speciallagstiftningen. De
bestämmelser om brott som kan leda till
fängelse koncentrerades till strafflagen i en-
lighet med målsättningen för totalrevideringen
av strafflagen. I speciallagarna kvarblev dock
en del kriminaliseringar som medför böter.
Miljöförstöring som regleras i 48 kap. 1 § i
strafflagen utgör grundformen av de brott som
tas upp i kapitlet. För miljöförstöring skall
bl.a. den dömas som uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet i miljön för eller släpper ut eller
lämnar ett föremål eller ämne, strålning eller
något annat sådant i strid med lag eller med
stöd av lag utfärdade bestämmelser eller
allmänna eller särskilda föreskrifter, eller utan
sådant tillstånd som lagen förutsätter, eller i
strid med tillståndsvillkor, så att gärningen är
ägnad att förorena miljön, orsaka andra
motsvarande skadliga förändringar i miljön,
skräpa ned miljön eller förorsaka fara för
hälsan.
I 48 kap. i strafflagen ingår också en be-
stämmelse om grov miljöförstöring (2 §). I
kapitlet finns dessutom särskilda bestämmelser
om miljöförseelse (3 §) och miljöförstöring av
oaktsamhet (4 §). I kapitlet finns också två
paragrafer om kriminalisering i särskilda fall,
dvs. naturskyddsbrott (5 §) och
byggnadsskyddsbrott (6 §). De övriga be-
stämmelserna i kapitlet gäller ansvarsfördel-
ning (7 §), preskribering (8 §) och juridiska
personers straffansvar (9 §). Straffbestäm-
melserna har kopplats till den materiella mil-
jölagstiftningen genom att förutsätta att hand-
lingarna skall ske i strid mot angivna
bestämmelser, utan tillstånd eller på annat sätt
orättmätigt.
Begreppet miljö definieras inte i 48 kap. i
strafflagen och inte heller någon annanstans i
lagstiftningen. Det har ansetts att begreppet är
bestämt till många delar utan närmare de-
finition. Det har ansetts obestridligt att atmo-
sfären, vattnen, jordmånen, floran och faunan
utgör delar av begreppet. Till miljön har man
också räknat landskapshelheter, oberoende av
om de är naturliga eller skapade av män-
niskohand, samt den byggda miljön. Enskilda
byggnader har kunnat betraktas som delar av
miljön. Andra egendomsvärden hör däremot
inte till det miljöbegrepp som avses i 48 kap.,
om de inte kan anses utgöra delar av miljön.
I september 2002 fogades ett nytt 48 a kap.
(515/2002) om naturresursbrott till strafflagen.
I kapitlet ingår bestämmelser om jaktbrott,
fiskebrott och skogsbrott, om döljande av
olagligt byte samt om åtalsrätt och jaktförbud.
Jakt-, fiske- och skogsbrott reglerades tidigare
i lagarna om respektive rättsområde. Enligt
den princip som tillämpades vid
totalrevideringen av strafflagen inskrevs
straffbestämmelserna som kan leda till fäng-
else i 48 a kap. i strafflagen. Samtidigt ersattes
44 kap. i den gamla strafflagen med ett nytt
kapitel om brott som äventyrar andras hälsa
och säkerhet (400/2002).
I dagens läge är det möjligt att döma juri-
diska personer till straff för miljöbrott enligt
48 kap. i strafflagen. Juridiska personers
straffansvar omfattar dock inte alla typer av
strafflagens brott mot liv och hälsa, skadegö-
relse, allmänfarliga brott och brott som även-
tyrar andras hälsa och säkerhet.
Enligt gällande bestämmelser skall miljö-
vårdsmyndigheterna i regel anmäla brottslig
verksamhet som de upptäckt på sin verksam-
hetssektor. Någon anmälan behövs dock inte
om brottet är ringa och om det allmänna in-
tresset inte har kränkts. Det typiska för dessa
fall är att det är fråga om smärre överträdelser
av villkoren i något miljörelaterat tillstånd.
Miljöbrotten i Finland gäller oftast osaklig
hantering av skrot, miljöfarliga vätskor eller
slam, förorenade jordmassor, rivningsavfall
eller annat avfall. Oftast är det fråga om att de
kvarlämnats på ett område, mycket ofta i
skog, som ägs av någon annan. I en stor del
av fallen har man helt enkelt velat bli av med
avfallet utan de kostnader och det besvär som
en korrekt hantering kräver.
Av miljöbrotten kommer endast en del till
polisens kännedom. I praktiken är det så att ju
skadligare och mer synliga miljökonsekvenser
det är fråga om, desto större är sannolikheten
för att fallet skall komma till polisens
kännedom på ett eller annat sätt och bli
föremål för utredning. Informationen kan nå
polisen på tre olika sätt: 1) polisen gör själv en
upptäckt, 2) anmälan kommer från någon
annan tillsynsmyndighet och 3) anmälan görs
av någon privatperson eller organisation. I
praktiken är den sistnämnda anmälningsme-
kanismen den allmännaste.
2.2. Internationell utveckling och ut-
ländsk lagstiftning samt EU:s regel-
verk
Det finns ett flertal bilaterala och multilate-
rala fördrag inom miljösektorn. Vid utarbe-
tandet och tillämpningen av miljöbrottsbe-
stämmelser skall hänsyn dessutom tas till
miljörättens internationaliserade normgrund.
När bestämmelserna i fördragen har satts i
kraft utgör de en del av den nationella rätts-
ordningen.
Inom Europeiska unionen har miljöfrågorna
fortlöpande stått i fokus och för närvarande
utgör miljörätten en väsentlig del av ge-
menskapsrätten. Gemenskapens förordningar
är direkt tillämpliga i medlemsstaterna. Det är
inte tillåtet att upprepa förordningarnas be-
stämmelser i den nationella lagstiftningen, men
å andra sidan förutsätter legalitetsprincipen att
straffbara handlingar definieras i lagar som
antas av riksdagen. Denna konflikt har man
försökt lösa genom direkta hänvisningar till
artiklarna i respektive EG-förordning i de
straffbestämmelser som innehåller
brottsbeskrivningar. I kriminalise-
ringsbestämmelsen finns dessutom ett slags
materiell karaktärisering av den handling som
skall straffas. När ett EG-direktiv införlivas
med nationell rätt ändras däremot de
nationella bestämmelserna på det sätt som di-
rektivet förutsätter. Enligt rådande uppfattning
får ett direktiv inte innehålla kriminali-
seringsförpliktelser.
Medlemsstaterna i Europeiska unionen är
bundna av den s.k. assimilationsprincipen.
Enligt den skall påföljderna för ett brott mot
gemenskapsrätten vara desamma, såväl mate-
riellt som processuellt, som påföljderna för
motsvarande överträdelser av de nationella
normerna. Av assimilationsprincipen följder
dock inte någon behörighet för gemenskapen
att utfärda straffrättsliga normer.
Miljöstraffrätten är överallt mer eller mindre
knuten till den materiella miljörätten. Fe-
nomenet kallas förvaltningsaccessoritet. Inom
miljörätten används på det internationella
planet i regel självständiga, autonoma
straffbestämmelser, som är helt oberoende av
den materiella miljörätten, vid kriminalisering
av allmänfarliga handlingar eller handlingar
som innebär konkret risk för liv eller hälsa.
Denna typ av kriminalisering finns t.ex. i den
tyska strafflagen i 330 a §, som gäller allvarligt
äventyrande av andras hälsa genom giftiga
utsläpp. Enligt de österrikiska bestämmelserna
om miljöbrott är ett miljöbrott som medför
konkret fara straffbart på samma sätt,
oberoende av om verksamheten har fått
tillstånd av myndigheterna eller inte.
Skillnaderna mellan olika länder är stora i
fråga om inställningen till juridiska personers
straffansvar. I Irland och i Förenade ko-
nungariket finns ett långtutvecklat samfunds-
ansvar och i Nederländerna och Danmark har
systemet varit i bruk redan länge. I Luxem-
burg, Portugal, Spanien, Österrike och Tysk-
land har däremot juridiska personer tills vidare
inte straffansvar för miljöbrott. T.ex. i
Tyskland är det dock möjligt att med stöd av
en speciallag som gäller ordningsförseelser
döma juridiska personer till en påföljd av bö-
testyp, och även i Italien tillämpas ett system
med administrativa ekonomiska påföljder för
juridiska personer. De rambeslut som Euro-
peiska unionens råd har antagit på det straff-
rättsliga området förutsätter regelmässigt att
juridiska personer skall kunna ställas till an-
svar så att påföljden är antingen en straff-
rättslig påföljd eller t.ex. en administrativ av-
gift.
I Sverige skall miljövårdsmyndigheterna
anmäla brottslig verksamhet som de upptäcker
inom sin verksamhetssektor. Någon
prövningsrätt finns inte. Numera skall anmälan
göras om alla fall som kommit till myn-
digheternas kännedom. Prövningsrätten slo-
pades för några år sedan och detta ledde till en
mångdubbling av anmälningarna från till-
synsmyndigheterna.
Europeiska gemenskapernas kommission
lade den 5.3.2003 fram ett förslag till Euro-
paparlamentets och rådets direktiv om för-
oreningar orsakade av fartyg och införandet
av påföljder, inbegripet brottspåföljder, för
föroreningsbrott (direktivet om fartygsav-
fallsbrott, KOM(2003) 92 slutlig). Syftet med
direktivet är att införliva de internationella
normerna för föroreningar orsakade av fartyg i
gemenskapslagstiftningen och att utfärda
detaljerade bestämmelser om tillsynen av
genomförandet av dessa utsläppsförbud.
Kommissionen lade 2.5.2003 fram ett för-
slag om förstärkning av det straffrättsliga re-
gelverket för bestraffning av föroreningar or-
sakade av fartyg (KOM(2003) 227 slutlig).
Det nya förslaget hör samman med det tidi-
gare nämnda förslaget till direktiv. Meningen
är att förslaget till rambeslut skall komplettera
direktivförslaget, bl.a. med bestämmelser om
en miniminivå för högsta straff för fysiska och
juridiska personer, domsrätt, gemensamma
utredningsgrupper och utbyte av upplysningar.
Enligt förslaget till rambeslut skall juridiska
personer kunna dömas även till andra straff än
straffrättsliga böter, t.ex. administrativa
avgifter (påföljdsavgift). Såväl direktivet som
rambeslutet väntar som bäst på slutligt
godkännande. Även under denna beredning
har bl.a. frågan om rättslig grund tagits upp,
dvs. skall de straffrättsliga påföljderna regleras
med ett instrument inom den första pelaren
(direktiv) eller hör de till det samarbete som
medlemsstaterna bedriver inom den tredje
pelaren (rambeslut).
2.3. Bedömning av nuläget
Straffbestämmelserna om sådana kränk-
ningar av miljövärden som kan leda till fäng-
else ingår huvudsakligen i 48 kap. i straffla-
gen. På det hela taget är strafflagens 48 kap.
modernt och heltäckande. Den gällande in-
hemska lagstiftningen bygger på en mer ut-
vecklad regleringsmodell än den som kon-
ventionen och rambeslutet representerar. I den
finska strafflagen har miljöbrotten fått en
heltäckande kriminalisering med hjälp av
modern farekriminaliseringsteknik. Konven-
tionen och särskilt rambeslutet bygger däremot
till en del på äldre lagstiftningsteknik där
brotten bedöms enligt följderna.
Utsläpp som innehåller farliga ämnen eller
andra brott som utgör en fara för eller skadar
miljön kan även kränka den enskilda männi-
skans av hävd skyddade rättigheter, t.ex.
egendom eller fysiska integritet. Bestämmelser
om gäller kränkningar av dessa skyddsin-
tressen ingår i strafflagen i 21 kap. (brott mot
liv och hälsa), 34 kap. (allmänfarliga brott), 35
kap. (skadegörelse) och 44 kap. (brott som
äventyrar andras hälsa och säkerhet).
I dagens läge omfattar juridiska personers
straffansvar de brott som anges i 48 kap. och
vissa gärningar som kriminaliseras i 34 kap. i
strafflagen, men inte brott enligt 21, 35 och 44
kap. Utsläpp av farliga ämnen kan uppfylla
både rekvisitet för brott enligt 48 kap. och
rekvisitet för något annat brott. Det är i och
för sig inkonsekvent att en juridisk persons
straffansvar inte gäller båda brotten i ett så-
dant fall. Denna inkonsekvens utgör dock inte
i sig nödvändigtvis någon orsak till ändringar
av lagstiftningen, eftersom en juridisk person
hur som helst kan ställas till ansvar för brott
mot bestämmelserna i strafflagens 48 kap.
Utvidgningen av straffansvaret för juridiska
personer föreslås därför huvudsakligen för att
möta de formella kraven i konventionen och
rambeslutet, på det sätt som kommenteras i
det följande.
Det är inte fråga om miljöförstöring enligt 48
kap. i strafflagen när egendom som inte
omfattas av begreppet miljö skadas, t.ex. ge-
nom utsläpp. Om gärningen inte är uppsåtlig
eller om den inte har medfört konkret skada,
kan det inte heller vara fråga om skadegörelse
enligt 35 kap. Övriga bestämmelser i
strafflagen är inte heller nödvändigtvis till-
lämpliga i ett sådant fall. Det straffbara förfa-
randet är sålunda inte heltäckande till denna
del i dagens läge.
Gärningar som riktar sig mot miljön eller
andra skyddsintressen har i regel kriminalise-
rats endast om de sker uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet. I sådana fall där handlingar
begås av oaktsamhet finns emellertid möjlig-
heten att föreskriva olika administrativa på-
följder. Den finska principen fungerar i prak-
tiken och den är tillräcklig för att uppfylla
kraven i konventionen och rambeslutet.
Miljöbrott uppdagas ofta på basis av en
anmälan från en miljömyndighet. Strävan bör
vara att skapa en enhetligare praxis i fråga om
anmälningarna. Att anmälan görs bör vara
huvudregel så som förutsätts i artikel 10 i
konventionen, och avvikelser från denna
huvudregel bör göras endast i begränsad ut-
sträckning. Bedömningen av de krav som det
allmänna intresset ställer kan i dag i praktiken
vålla en tillsynsmyndighet problem när
myndigheten utövar sin prövningsrätt i fråga
om beslut om anmälan om miljöbrott. Be-
stämmelserna om tillsynsmyndigheternas
anmälningsplikt härstammar från olika tider
och de avviker något från varandra i fråga om
ordalydelse och anmälningsmekanism. Det är
skäl att förenhetliga och förtydliga be-
stämmelserna för att skapa en enhetligare
praxis. Denna strävan överensstämmer dess-
utom med de krav som ställs i konventionen.
3. Målsättning och de viktigaste
förslagen
3.1. Målsättning
Syftet med denna proposition är att sätta i
kraft konventionen och att införliva rambe-
slutet med den nationella lagstiftningen och att
vidta de ändringar i lagstiftningen som åt-
gärderna kräver. Samtidigt föreslås i proposi-
tionen även vissa andra preciserande lagänd-
ringar som inte är direkt beroende av kon-
ventionen eller rambeslutet.
Europeiska unionens medlemsländer har en
rätt långt harmoniserad miljövårdslagstiftning,
men trots detta finns det variationer mellan de
olika länderna i fråga om de straffrättsliga
påföljderna. Överträdelser av de normer som
utfärdats för att skydda miljön har inte
kriminaliserats på ett heltäckande sätt överallt.
Inte heller har ansvar för juridiska personer
genomförts överallt när det gäller miljöbrott.
Det aktuella förslaget utgör en del av den
ordning som genomförs i Europarådets med-
lemsländer och inom Europeiska unionen och
som syftar till att åstadkomma en europeisk
miniminivå för lagstiftningen om miljöbrott i
de gamla och nya medlemsländerna i
Europeiska unionen och i så många andra
länder som möjligt. Med hänsyn till Finlands
geografiska läge och med beaktande av den
gränsöverskridande karaktären hos många
miljöbrott är det för Finland särskilt viktigt att
man kan åstadkomma en miniminivå för
lagstiftningen om miljöbrott så snart som
möjligt i de nya medlemsländerna i Europeiska
unionen och även annanstans i så stor
omfattning som möjligt.
Många miljöbrott begås av ekonomiska
motiv, oftast för att spara kostnader. Eftersom
företag kan etablera sig fritt inom Europeiska
unionen är det viktigt att medlemsstaternas
miljöbrottsbestämmelser är tillräckligt
enhetliga. Annars kan den miljöförorenande
verksamheten söka sig till länder som är
mindre utvecklade i rättsligt hänseende. De
skadliga verkningarna kommer dock till synes
överallt.
Målsättningen som gäller en internationell
miniminivå för den straffrättsliga regleringen
på miljöområdet är inte direkt kopplad till
ändringarna av den inhemska lagstiftningen
om miljöbrott som redan är rätt heltäckande
och modern. Vissa ändringar behövs dock i
den nationella lagstiftningen som en del av det
internationella samarbetet. Den viktigaste
ändringen gäller utvidgandet av juridiska
personers straffansvar.
I dagens värld bygger den samhälleliga och
ekonomiska verksamheten liksom den offent-
liga förvaltningen på komplicerade organisa-
tionsstrukturer. En verksamhet som är skadlig
för miljön kan inte alltid, åtminstone inte i
större organisationer, likställas med beslut som
fattas och verkställs av personer i ledande
ställning, utan den är ofta resultatet av
samverkan mellan flera personer som arbetar
inom organisationen. I de största affärsföre-
tagen är den strategiska ledningen och den
dagliga operativa ledningen skilda funktioner. I
sådana företag blir det främst personer som
har ansvar för den operativa ledningen och
deras underlydande som kommer att ställas till
svars för begångna brott.
Ikraftsättandet av konventionen och ge-
nomförandet av rambeslutet förutsätter en
utvidgning av juridiska personers straffansvar
till sådana brott inom miljöområdet som riktar
sig mot liv och hälsa, som är allmänfarliga
eller som äventyrar andras hälsa och säkerhet.
Särskilt de sistnämnda brotten kan med
hänsyn till verkningarna ofta likställas med
miljöbrott och de begås vanligen inom
verksamheter som har formen av en juridisk
person. Därför är det motiverat att utsträcka
juridiska personers straffansvar till dessa brott.
I konventionen och i rambeslutet har man
vid definieringen av gränserna för straffbart
förfarande utgått från att straffbestämmelserna
om utsläpp endast skall tillämpas på bety-
dande utsläpp där det kan fastställas att de
förorsakats av en fysisk person eller av en ju-
ridisk person. Bestämmelserna skall inte till-
lämpas på förorening från diffusa belast-
ningskällor, t.ex. trafik eller uppvärmning av
småhus, även om den faktiska betydelsen är
stor med tanke på miljön.
3.2. De viktigaste förslagen
Konventionen och rambeslutet förutsätter
att man i fråga om de allra grövsta utsläppen,
dvs. utsläpp som är farliga för liv och hälsa
och sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
frångår förvaltningsaccessoriteten, dvs.
kopplingen till den materiella miljölagstift-
ningen. Vid dylika utsläpp är det i praktiken
fråga om handlingar som uppfyller såväl rek-
visitet för brott mot liv och hälsa i 21 kap. i
strafflagen som rekvisitet för miljöbrott i 48
kap. i strafflagen. I teorin kan det också bli
fråga om handlingar som är "lagliga" ur den
materiella miljörättens perspektiv och som
därför endast uppfyller rekvisitet för brott en-
ligt 21 kap. Dessa brottsbeskrivningar förut-
sätter självfallet inte förvaltningsaccessoritet
och den gällande lagstiftningen uppfyller så-
lunda kraven i konventionen och rambeslutet
till denna del, med det undantaget att juridiska
personers straffansvar måste utsträckas till att
omfatta också de brott enligt 21 kap. som
begås uppsåtligen eller av grov oaktsamhet,
om brottet sker genom utsläpp.
Eftersom konventionen och rambeslutet
förutsätter straffansvar för juridiska personer i
fråga om samtliga brott enligt artiklarna 2 och
3 i rambeslutet och artiklarna 2 och 3 i
konventionen, föreslås det att juridiska per-
soners straffansvar skall utsträckas till dråp,
mord, dråp under förmildrande omständighe-
ter, misshandel, grov misshandel, dödsvål-
lande, grovt dödsvållande, vållande av per-
sonskada, grovt vållande av personskada och
framkallande av fara enligt 21 kap., äventy-
rande av andras hälsa, grovt äventyrande av
andras hälsa och kärnladdningsbrott enligt 34
kap. och hälsoskyddsförseelse, straffbar an-
vändning av kärnenergi, sprängämnesbrott,
ovarsam hantering och brott mot bestämmel-
serna om transport av farliga ämnen enligt 44
kap. i strafflagen. I fråga om 21 kap. i
strafflagen föreslås det att straffansvar för ju-
ridiska personer skall tillämpas endast i sådana
fall där brottet skett genom utsläpp.
Till den del det är fråga om culpabrott som
t.ex. vållande av personskada och dödsvål-
lande, där straffbarheten utgår från oaktsam-
het, går förslaget utöver det som konventionen
och rambeslutet förutsätter. Det kan dock inte
bli fråga om att avgränsa straffansvaret för
juridiska personer till endast grovt döds-
vållande eller grovt vållande av personskada,
eftersom helhetsbedömningen av en gärnings
grovhet är beroende även av andra omstän-
digheter än graden av vållande. Alla utsläpp
som skett av grovt vållande och som leder till
t.ex. allvarlig skada motsvarar inte nödvän-
digtvis brottsbeskrivningen grovt vållande av
personskada. Därför bör straffansvaret för ju-
ridiska personer utsträckas till att gälla även
grundformen av ifrågavarande culpabrott.
Begreppet miljö som finns i 48 kap. i
strafflagen har inte definierats i strafflagen.
Det är dock klart att samtliga egendomsfö-
remål, t.ex. maskiner, apparatur och fordon,
inte nödvändigtvis omfattas av miljöbegreppet
i dagens läge. Konventionen och rambeslutet
förutsätter kriminalisering av olagliga utsläpp,
om utsläppet medför eller kan medföra
betydande skada på vilken som helst
egendom. Av denna anledning föreslås det att
ett omnämnande av att verksamheten skall
orsaka avsevärd skada på eller olägenhet för
egendom fogas till 48 kap. 1 §. Motsvarande
formulering ingår i 3 § 1 mom. 1 punkten f i
miljöskyddslagen (86/2000) där miljöförstö-
ring enligt miljöskyddslagen definieras.
För att minska beroendet av prövning vid
den praktiska tillämpningen föreslås en pre-
cisering av bestämmelserna om tillsynsmyn-
digheternas skyldighet att till polisen anmäla
brott som de upptäckt. Ändringar föreslås
också i 94 § i miljöskyddslagen, 21 kap. 2 § i
vattenlagen (264/1961), 22 § i skogslagen
(1093/1996), 18 § i marktäktslagen
(555/1981) och 186 § i markanvändnings- och
bygglagen (132/1999) så att man stryker
omnämnandet av allmänt intresse, eftersom
det har visat sig vara svårhanterligt i praktiken.
I dag skall anmälan göras om ett allmänt
intresse kräver det även om brottet bedöms
vara ringa. Det föreslås dessutom att be-
stämmelserna förenhetligas så att tillsyns-
myndigheterna i samtliga fall skall göra sin
anmälan hos förundersökningsmyndigheterna,
i allmänhet polisen, för förundersökning och
inte hos åklagarmyndigheten, vilket är fallet
enligt gällande 22 § i skogslagen och 18 § i
marktäktslagen. Skogslagens 22 § hör inte i sig
direkt till tillämpningsområdet för vare sig
konventionen eller rambeslutet, men på grund
av sammanhanget har även denna paragraf
tagits med i det föreliggande förslaget.
4. Propositionens konsekvenser
4.1. Åsyftade konsekvenser
Attityder och värderingar spelar en central
roll för efterlevnaden av förpliktelser som
gäller miljövård. Tillräcklig tillsyn är också
viktig liksom risken för att bli fast. Det är
också av stor betydelse att man underlättar
den praktiska efterlevnaden av förpliktelserna
på olika sätt inom ramen för den samhälleliga
infrastrukturen. Den sistnämnda
omständigheten hör framför allt samman med
lämplig behandling av avfall och pro-
blemavfall. Även straffrätten har sin roll i ar-
betet med att utveckla attityderna och värde-
ringarna. Kriminaliseringen visar att ett visst
förfarande inte är accepterat av samhället.
Straffskalan beskriver graden av icke-
acceptans för respektive brottstyp.
Vårt styrsystem för miljöanvändning bygger
i huvudsak på förvaltningsrättslig styrning.
Tillstånd med förhandskontroll och
anmälningar är viktiga styrmedel liksom också
allmänna normer, t.ex. bestämmelser och
anvisningar. För främjandet av miljövården är
administrativ tillsyn och administrativa
åtgärder av större betydelse än straffrättsliga
sanktioner. Verksamheter som har mil-
jökonsekvenser styrs med hjälp av olika an-
mälnings- och tillståndssystem, myndighets-
kontroller, förpliktelser till självkontroll och
tillhörande bestämmelser, förbud och böter
från myndigheternas sida. Straffbestämmelser
behöver tillgripas endast i sällsynta fall. De
behövs dock som en sista utväg i sådana fall
där inga andra medel längre står till buds.
Genom att utvidga straffansvaret för juri-
diska personer försöker man för sin del främja
efterlevnaden av miljölagstiftningen inom
ekonomisk verksamhet och processer med
miljörisker.
Genom en precisering av 48 kap. 1 § i
strafflagen vill man framför allt tillmötesgå
kraven i konventionen och rambeslutet, efter-
som den nämnda bestämmelsen i dag inte
täcker skada eller olägenhet som förorsakats
egendom så som förutsätts i dem.
Genom preciseringen av tillsynsmyndighe-
ternas anmälningsplikt vill man göra det lättare
för myndigheterna att fatta beslut och man
eftersträvar också ett anmälningssystem som
är enhetligare än det nuvarande systemet.
Dessutom vill man att det skall framgå med
ännu större tydlighet att huvudregeln är att
anmälan skall göras.
4.2. Ekonomiska konsekvenser samt
konsekvenser för organisation och
personal
Det är svårt att uppskatta konsekvenserna
av preciseringen av tillsynsmyndigheternas
anmälningsskyldighet, eftersom inga utred-
ningar finns om orsaken till uteblivna anmäl-
ningar är svårigheter att bedöma det allmänna
intresset eller om den huvudsakliga orsaken är
att brotten ansetts vara ringa. Syftet med de
föreslagna lagändringarna är dock att
underlätta tillämpningen av bestämmelserna
om anmälningsplikt och att poängtera att hu-
vudregeln är att misstänkta brott anmäls och
att anmälan frångås endast i undantagsfall. Det
eventuella extra arbete som detta medför för
polisen och åklagarna kan skötas med be-
fintliga personalresurser. Propositionen har
således inga konsekvenser för organisation,
ekonomi eller personal.
4.3. Konsekvenser för miljön och företa-
gen
Propositionens viktigaste positiva miljö-
konsekvenser hänför sig till harmoniseringen
av miljöbrottsbestämmelserna inom Europe-
iska unionens medlemsstater. Såsom konsta-
terats i allmänna motiveringen är den gällande
miljöbrottslagstiftningen i Finland interna-
tionellt sett heltäckande och modern. Genom-
förandet av rambeslutet i de medlemsstater
vilkas straffbestämmelser inte är lika hel-
täckande främjar miljöskyddet inom EU:s
medlemsstater och i synnerhet i de nya med-
lemsstaterna.
För att Europarådets konvention skall träda i
kraft internationellt krävs det samtycke av tre
medlemsstater. Hittills har endast Estland
ratificerat konventionen. En ratificering i
Finland vore således betydelsefull för att
konventionen skall träda i kraft internationellt.
För Finland är det viktigt att Europarådets
konvention träder i kraft internationellt så att
man kan åstadkomma en miniminivå för
bestämmelserna om miljöbrott även i de
länder som inte hör till Europeiska unionen i
så stor omfattning som möjligt.
På det nationella planet är de ändringar som
föreslås i de gällande miljöbrottsbe-
stämmelserna i strafflagen små. Den viktigaste
ändringen är att straffansvaret för juridiska
personer utvidgas till nya brottstyper. Många
av de brott som skadar miljön och hälsan
begås av ekonomiska motiv, för att spara
kostnader i en juridisk persons verksamhet.
Utvidgningen av straffansvaret för juridiska
personer förebygger för sin del dessa brott.
Utvidgningen av straffansvaret för juridiska
personer förutsätter inga direkta nya inve-
steringar från företagens sida och inverkar
således inte på t.ex. sysselsättningsförutsätt-
ningarna. Eftersom syftet är att harmonisera
straffbestämmelserna både i EU:s medlems-
stater och i framtiden även i de medlemsstater
som ratificerat Europarådets konvention, har
propositionen inga betydande konsekvenser
för konkurrenssituationen med avseende på
företag som är verksamma inom detta om-
råde.
5. Beredningen av propositionen
Arbetet med konventionen inleddes i okto-
ber 1991 i en expertkommitte (PC-S-EN) ut-
ifrån resolutionerna från det möte med justi-
tieministrarna i Europarådets medlemsstater
som ägde rum i Istanbul den 5-7 juni 1990.
Kommitten slutförde sitt arbete i december
1995 efter sammanlagt 17 möten, antingen
med hela kommitten eller i arbetsgrupper.
Expertkommittens förslag överlämnades till
den straffrättsliga styrkommitten (CDPC) vid
Europarådet. CDPC godkände förslaget i juni
1996 och behandlingen fortsatte därefter i
Europarådets ministerkommitte, som god-
kände konventionsutkastet den 4 november
1998.
I enlighet med 54 b § i riksdagsordningen
översände statsrådet den 10 juni 1999 en
skrivelse till riksdagen med anledning av ett
danskt förslag till gemensam åtgärd om be-
kämpning av grova miljöbrott (U 40/1999).
Riksdagens lagutskott yttrade sig om förslaget
(LaUU 4/1999 rd). Justitieministeriet
överlämnade ytterligare utredningar i saken till
riksdagen den 31 januari och 10 september
2001 och lagutskottet yttrade sig om dessa
(LaUU 4/2001 rd och 14/2001 rd).
Den 6 september 2001 översände statsrådet
en skrivelse till riksdagen med anledning av ett
förslag till Europaparlamentets och rådets
direktiv om skydd för miljön genom straff-
lagstiftning (U 52/2001). Riksdagens lagut-
skott yttrade sig om förslaget (LaUU
13/2001).
Justitieministeriet tillsatte en arbetsgrupp den
3 december 2003 för att ta fram ett förslag om
godkännande av konventionen och
genomförande av rambeslutet. Arbetsgruppen
utarbetade ett förslag till en regerings-
proposition (Justitieministeriet, Utlåtanden och
utredningar 2004:12; Skydd för miljön genom
strafflagstiftning). Arbetsgruppens betänkande
sändes på remiss till 49 myndigheter,
organisationer och tjänstemän. Remiss-
instanserna företrädde statsförvaltningen,
rättsväsendet, polisen och åklagarna, företa-
garna, centralförbunden för industrin, arbets-
givarna och lantbruksproducenterna, fackför-
bunden, naturskyddsorganisationerna och
forskarna. Allt som allt inkom 36 instanser
med utlåtanden. Föreliggande regeringspro-
position har beretts som tjänsteuppdrag utifrån
arbetsgruppens betänkande och de inkomna
utlåtandena så, att straffansvaret för juridiska
personer när det gäller de brott som avses i
strafflagens 21 kap. har begränsats till brott
som begås genom utsläpp.
Utkastet till regeringens proposition delgavs
Ålands landskapsregering den 21 april 2005,
eftersom lagstiftningsbehörigheten och
behörigheten i förvaltningsärenden enligt 59 §
1 mom. i självstyrelselagen för Åland
(1144/1991) är fördelad mellan landskapet
och riket också vid genomförande av gemen-
skapsrätten.
6. Samband med andra
propositioner
I riksdagen behandlas som bäst regeringens
proposition 279/2004 rd till Riksdagen med
förslag till lag om säkerhet vid hantering av
farliga kemikalier och explosiva varor, till lag
om ändring av kemikalielagen samt till lag om
ändring av 44 kap. 11 och 12 § strafflagen. I
riksdagen behandlas också regeringens
proposition 6/2005 rd med förslag till
revidering av lagstiftningen om gränsbe-
vakningsväsendet och gränszonen. De änd-
ringar som föreslås i de ovan nämnda propo-
sitionerna står i samklang med den förelig-
gande propositionen och inverkar inte på de
lagändringar som föreslås i den.
DETALJMOTIVERING
1. Konventionen och
rambeslutet
1.1. Definitioner
Artikel 1 i konventionen
Artikel 1 i rambeslutet
Artikel 1 i konventionen innehåller defini-
tioner på vissa centrala uttryck som används i
konventionen. I artikel 1 i rambeslutet ingår så
gott som motsvarande definitioner. Kon-
ventionen och rambeslutet förutsätter inte di-
rekt att dessa definitioner införlivas i den na-
tionella lagstiftningen, men eftersom det är
fråga om en harmonisering av miljöbrottsbe-
stämmelserna, bör de olika bestämmelsernas
centrala kriminaliseringsbegrepp motsvara
varandra i tillräckligt hög grad. Däremot för-
utsätts det inte att definitionerna skall vara
identiska.
Enligt artikel 1 a i konventionen avses med
"olaglig" varje handling som innebär över-
trädelse av en lag, en administrativ föreskrift
eller ett beslut som fattats av en behörig
myndighet och som syftar till att skydda mil-
jön. Enligt den förklarande rapporten till
konventionen kan det vara fråga om överträ-
delser av lagar, författningar på lägre nivå och
beslut av myndigheter. Bestämmelserna och
besluten skall gälla miljöskydd. Förvalt-
ningsinterna bestämmelser ingår inte i defini-
tionen.
Enligt artikel 1 a i rambeslutet avses med
"olaglig" varje handling som innebär över-
trädelse av en lag, en administrativ föreskrift
eller ett beslut som fattats av en behörig
myndighet, inbegripet sådana som ger verkan
åt bindande bestämmelser i gemenskapsrätten
som syftar till att skydda miljön. Defini-
tionerna av olaglig i konventionen och ram-
beslutet motsvarar sålunda varandra. Defini-
tionen i konventionen omfattar självfallet
också överträdelser av sådana bestämmelser
som gett verkan åt bindande bestämmelser i
gemenskapsrätten, även om detta inte ut-
tryckligen sägs.
I Finland har brottsbeskrivningarna angå-
ende miljöbrott kopplats samman med den
materiella miljölagstiftningen. Med hänsyn till
rättsordningens konsekvens vore det ohållbart
om straffrätten skulle förbjuda sådant som de
materiella miljönormerna tillåter.
Utgångspunkten är sålunda att ett straffbart
förfarande alltid är ett förfarande som strider
mot den materiella miljölagstiftningen. De
materiella normerna är i regel uttryckligen
nämnda bland rekvisiten för miljöbrott. I
strafflagens 48 kap. 1 § 1 mom. om olagliga
utsläpp som förorsakar miljöförstöring finns
det dock inget omnämnande av någon ut-
trycklig bestämmelse. Enligt paragrafen är det
straffbart att i strid mot lag eller med stöd av
lag utfärdade bestämmelser eller allmänna eller
särskilda föreskrifter, eller utan sådant tillstånd
som lagen förutsätter, eller i strid mot
tillståndsvillkor förorsaka sådant utsläpp som
avses i lagen.
Enligt artikel 1 b i konventionen avses med
"vatten" allt slags grund- och ytvatten, inbe-
gripet vatten i sjöar, floder, oceaner och hav.
Artikel 1 b i rambeslutet innehåller en defini-
tion som motsvarar artikel 1 b i konventionen.
Enligt 3 § i miljöskyddslagen avses med
"vattendrag" vattenområden som avses i 1
kap. 1 § 2 mom. i vattenlagen och territorial-
vatten som avses i 1 kap. 3 § i samma lag.
Med "grundvatten" avses vatten som finns i
marken eller berggrunden. Enligt vattenlagen
är vattendrag öppna insjöområden med till-
hörande naturliga och konstgjorda delar. Som
icke-vattendrag, dvs. som s.k. smärre vatten
enligt terminologin i vattenlagen, betraktas
dike, rännil eller sådan bädd, som det inte
fortgående rinner vatten i och som det inte ens
under tiden för högsta vattenstånd finns
tillräckligt vatten i för båt eller flottning. I
dessa s.k. smärre vatten kan inte heller fisk
vandra i nämnvärd omfattning. Till smärre
vatten räknas också källa samt brunn och an-
nan vattentäkt, vattencistern och konstgjord
damm.
I strafflagen ingår inte någon definition av
vare sig vatten eller vattendrag. För brottsru-
briceringen miljöförstöring är det av väsentlig
betydelse om det kan anses att vattnet om-
fattas av miljöbegreppet. Vatten enligt defini-
tionerna i konventionen och rambeslutet är
otvetydigt en del av miljön. Däremot hör en
vattencistern eller en simbassäng inte nöd-
vändigtvis till begreppet miljö. För brottsru-
briceringen miljöförstöring krävs det dessutom
att förorening av vattnet är förbjudet i en
materiell norm eller att verksamheten är be-
roende av tillstånd. Förebyggandet av vatten-
förorening regleras i miljölagstiftningen.
I artikel 1 c i rambeslutet definieras be-
greppet juridisk person. Enligt detta avses med
juridisk person varje rättssubjekt som har
denna status enligt tillämplig nationell lag-
stiftning, med undantag för stater eller andra
offentliga organ vid utövandet av de
befogenheter som de har i egenskap av
statsmakter samt offentliga internationella
organisationer. Konventionen innehåller inte
någon definition av juridisk person.
I strafflagens 9 kap. om straffansvar för ju-
ridiska personer anges det i 1 § att bestäm-
melserna i kapitlet tillämpas på brott som be-
gåtts i ett samfunds, en stiftelses eller någon
annan juridisk persons verksamhet. Samfund
avser bolag och föreningar. De viktigaste bo-
lagen är aktiebolag samt öppna bolag och
kommanditbolag. Föreningar kan vara an-
tingen ideella eller ekonomiska. Ideella före-
ningar är t.ex. idrottsföreningar, medan hypo-
teks- och försäkringsföreningar är ekonomiska
föreningar. Med stiftelse avses en organi-
sationsform som används för att förvalta
förmögenhet och som har antecknats i stiftel-
seregistret.
De definitioner som används i konventionen
och i rambeslutet kräver inte några ändringar i
gällande lagstiftning.
1.2. Uppsåtliga brott
Artikel 2 i konventionen
Artikel 2 i rambeslutet
Utsläpp som allvarligt skadar människor el-
ler förorsakar deras död eller utgör en risk
att döda eller allvarligt skada människor
Enligt artikel 2.1 a i i konventionen skall det
straffbeläggas att i luft, mark eller vatten
deponera avfall från, släppa ut eller införa en
sådan mängd ämnen eller joniserande strålning
som allvarligt skadar människor eller
förorsakar deras död.
Enligt artikel 2.1 a ii i konventionen skall det
också straffbeläggas att i luft, mark eller
vatten deponera avfall från, släppa ut eller in-
föra en sådan mängd ämnen eller joniserande
strålning som utgör en betydande risk att döda
eller allvarligt skada människor.
I fråga om artikel 2.1 a ii är det möjligt att
göra en reservation enligt vilken led ii inte
tillämpas alls eller tillämpas endast delvis.
I den förklarande rapporten till konventio-
nen anges det att man velat frigöra sig från
kopplingen till den materiella miljörätten i
fråga om de allvarligaste formerna av miljö-
brott. I motiveringen har man utgått från att
straffansvar inte skall uteslutas enbart på den
grund att ett förfarande formellt sett är fören-
ligt med de materiella miljöbestämmelserna.
Inte ens ett uttryckligt miljötillstånd behöver
nödvändigtvis ge förorenaren oinskränkta
rättigheter. Om ett avsiktligt utsläpp leder till
att människor skadas allvarligt eller dödas eller
till att risken att döda eller allvarligt skada
människor är betydande, måste gärningen
kunna bedömas som ett självständigt brott.
Frikopplingen från förvaltningsaccessoriteten
utgår från en tankemodell som kan gälla även
andra brott som hör samman med över-
trädelser av de materiella uppförandereglerna.
Som exempel kan nämnas en situation där en
bilförare avsiktligt kör över en fotgängare vid
grönt ljus. Enligt trafikreglerna har föraren rätt
att köra vidare vid grönt ljus. Hans eller
hennes agerande är sålunda lagligt i detta
hänseende. Om fotgängaren dör kan det dock
bli fråga om t.ex. dråp. Enligt konventionen
och rambeslutet skall en allvarlig handling som
skett genom tillåtet utsläpp kriminaliseras på
motsvarande sätt. Ett utsläppstillstånd kan
aldrig vara "a licence to kill".
Denna frikoppling från förvaltningsacces-
soriteten i fråga om de allra allvarligaste
brotten kommer till synes i formuleringen av
artikel 2.1 a i konventionen sålunda att ordet
"olagligt" som finns i punkterna b-e i 2.1
saknas i punkt a.
I den förklarande rapporten till konventio-
nen hänvisas det till definitionen i artikel 1.4 i
Förenta Nationernas havsrättskonvention från
1982 (FördrS 49/1996), den s.k. UNCLOS-
konventionen. Enligt denna punkt avses med
"förorening av den marina miljön" människans
direkta eller indirekta tillförsel av ämnen eller
energi i den marina miljön, inbegripet
flodmynningar, som får eller kan tänkas få
sådana fördärvliga följder som skador på
levande tillgångar och på det marina livet,
risker för människans hälsa, hinder för marin
verksamhet, inbegripet fiske och annan tillåten
användning av havet, försämring av
havsvattnets användningsmöjligheter samt
begränsning av skönhets- och rekreations-
värden.
I Finland finns förbud mot utsläpp bl.a. i 2
kap. i lagen om förhindrande av vattnens för-
orening, förorsakad av fartyg (300/1979) och i
2 kap. i förordningen om förhindrande av
vattnens förorening, förorsakad av fartyg
(635/1993). Bestämmelserna i den s.k. far-
tygsföroreningslagen och förordningen bygger
huvudsakligen på 1978 års protokoll till 1973
års internationella konvention till förhindrande
av förorening från fartyg (FördrS 51/1983),
dvs. den s.k. MARPOL 73/78-konventionen
och på Helsingforskonventionen om skydd av
Östersjöområdets marina miljö (FördrS
12/1980).
Enligt 10 § i fartygsavfallslagen är utsläpp i
vattnet av olja eller oljehaltig blandning från
fartyg förbjudet. I 14 § i förordningen
förbjuds utsläpp av farliga flytande ämnen i
vattnet och i 18 § regleras förbudet av utsläpp
av toalettavfallsvatten. Utgångspunkten är att
utsläppsförbuden gäller det finska vat-
tenområdet. I samband med att en ekonomisk
zon för Finland inrättades (1064/2004) ut-
vidgades förbuden till att omfatta även den
ekonomiska zonen. Enligt 28 § 1 mom. i far-
tygsavfallslagen finns bestämmelserna om
straff för miljöförstöring som har skett i strid
med fartygsavfallslagen eller med bestäm-
melser som har utfärdats med stöd av den i 48
kap. 1-4 § i strafflagen, såvida det inte har
skett från utländskt fartyg genom oaktsamhet.
En gärning som begås uppsåtligen eller av
oaktsamhet på något annat sätt än vad som
avses i 1 mom. kan enligt paragrafens 2 mom.
bestraffas som fartygsavfallsförseelse. Enligt
paragrafens 3 mom. skall finsk lag tillämpas
även på gärningar som har begåtts från ett
utländskt fartyg i Finlands ekonomiska zon.
Enligt den förklarande rapporten till kon-
ventionen är luft, mark och vatten likvärdiga
när det gäller utsläpp. Med luft avses uttryck-
ligen luften utomhus, alltså inte luften inne i
byggnader. Frågor som gäller inomhusluften
hör till hälsoskyddet och arbetarskyddet. Mark
avser jordskorpan ner till ett djup som
betjänar ekologiska ändamål.
Artikel 2.1 a i konventionen motsvarar
punkt a i artikel 2 i rambeslutet. I rambeslutet
finns inte bestämmelser som motsvarar be-
stämmelserna i led ii i artikel 2.1 a i konven-
tionen. På samma sätt som i punkt a i artikel 2
i rambeslutet saknas ordet "olaglig" också i
konventionen, vilket visar att avsikten är en
frikoppling från den materiella miljörätten.
I de gärningar som beskrivs i artikel 2.1 a i
konventionen och artikel 2 a i rambeslutet är
det fråga om brott mot liv och hälsa. Miljöns
status som skyddsintresse är av sekundär be-
tydelse. Brottets konsekvensmekanism bygger
på att hälsan utsätts för fara uttryckligen
genom förorening av miljön. I bestämmelserna
förutsätts det inte att förfarandet skall
kriminaliseras som ett brott som uppfyller
rekvisitet för endast ett brott. Uppsåtliga
handlingar enligt artikel 2.1 a i konventionen
omfattas också i regel av brottsbeskrivning-
arna för uppsåtligt brott mot liv, grov miss-
handel och misshandel i 21 kap. i strafflagen
och dessutom också brottsbeskrivningen för
grov miljöförorening.
I 21 kap. 1 § i strafflagen kriminaliseras
uppsåtligt dödande av en annan människa, i 2
§ mord och i 3 § dråp under förmildrande
omständigheter. Dräpande avser i sak det-
samma som att förorsaka någons död. Brottet
att förorsaka någons död förutsätter inte nöd-
vändigtvis något särskilt våld. Metoden kan i
princip vara vilken som helst, t.ex. ett utsläpp
som innehåller farliga ämnen. För att rekvisitet
för ett brott mot liv skall uppfyllas förutsätts
det inte heller att döden inträffar genast eller
relativt snabbt. I rättsvetenskapen har det
tvärtom ansetts att en lång tidsperiod mellan
gärning och följd inte i sig hindrar att en
gärning räknas som dråp.
Fysiskt våld är inte heller en nödvändig
förutsättning för rekvisitet för misshandel i 21
kap. 5 § i strafflagen. Att skada en annan
persons hälsa, tillfoga en annan person smärta
eller försätta en annan person i medvetslöshet
eller motsvarande tillstånd motsvarar också
brottsbeskrivningen för misshandel.
Straffbestämmelsen gäller uppsåtligt förorsa-
kande av vissa följder. Metoden saknar härvid
betydelse. Misshandel behöver sålunda inte
nödvändigtvis innehålla fysiskt våld, dvs.
misshandel i ordets allmänspråkliga betydelse.
Uppsåtligt äventyrande av en annan persons
hälsa t.ex. genom utsläpp kan uppfylla
rekvisitet för misshandel.
Att skada människor eller att förorsaka dem
sjukdom kan uttryckas som skador på hälsan.
Skada och sjukdom uppfattas i allmänhet som
uteslutande fysiska skador eller sjukdomar.
Genom att använda uttrycket "skadar någons
hälsa" i 21 kap. 5 § i strafflagen omfattar
straffbarheten också sådana gärningar där
följderna kommer till uttryck som
neurologiska eller funktionella störningar.
Skador på hälsan kan indelas i fysiska skador,
psykiska skador och funktionella skador. En
funktionell skada kan t.ex. vara försämring av
något sinne eller sämre prestationsförmåga.
Det som konstaterats ovan i kommentaren till
dråp i fråga om tidpunkten för gärningen och
skadans uppträdande gäller även för
misshandel och grov misshandel.
Om ett utsläpp utgör en betydande risk för
liv eller hälsa på det sätt som avses i artikel
2.1 a ii i konventionen kan gärningen uppfylla
rekvisitet för framkallande av fara enligt 21
kap. 13 § i strafflagen. Utöver brott som avses
i 21 kap. kan det också vara fråga om grov
miljöförstöring eller något annat miljöbrott i
samtliga fall som avses i artikel 2.1 a i
konventionen och artikel 2.1 a i rambeslutet.
Enligt 3 kap. 6 § i strafflagen har en gär-
ningsman uppsåtligen orsakat en följd som
omfattas av en brottsbeskrivning, om han eller
hon har avsett att orsaka följden eller ansett
följden vara säker eller övervägande sannolik.
Följden har likaså orsakats uppsåtligen, om
gärningsmannen ansett att den med säkerhet
har samband med den följd han eller hon
avsett. När det är fråga om ett brott mot liv
eller hälsa enligt 21 kap. i strafflagen som
förövats genom uppsåtligt utsläpp är det med
hänsyn till frågan om uppsåt nog att gär-
ningsmannen ansett följden vara säker eller
övervägande sannolik. Det finns ingen sådan
definition av uppsåt i vare sig konventionen
eller rambeslutet som kunde strida med det
ovan anförda.
De former av utsläpp som anges i konven-
tionen och rambeslutet är mer begränsade än
formerna att föra, släppa ut eller lämna, som
ingår i 48 kap. 1 § i strafflagen. Den sist-
nämnda brottsformen "att lämna" innebär att
det straffbara förfarandet omfattar mer än
konventionen och rambeslutet, i vilka det
förutsatta motsvarande gärningssättet är "att
införa". Bestämmelserna i gällande lag mot-
svarar alltså och går till vissa delar även utöver
den miniminivå som anges i konventionen och
rambeslutet.
Artikel 2.1 a i konventionen och artikel 2 a i
rambeslutet föranleder inte i sig något behov
av ändringar i lagstiftningen. Skyldigheten att
utsträcka juridiska personers straffansvar till
brott som lösgjorts från förvaltning-
saccessoriteten - mer om detta nedan - le-
der dock till att straffansvaret för juridiska
personer måste, med vissa begränsningar, re-
gleras så att det även gäller vissa brott som
avses i 21 kap. i strafflagen.
Annat förorsakande av skadliga utsläpp
Enligt artikel 2.1 b i konventionen skall som
straffbara gärningar fastställas att olagligt
deponera, släppa ut eller införa en sådan
mängd ämnen eller joniserande strålning i luft,
mark eller vatten som medför eller kan
medföra varaktiga skadeverkningar, som all-
varligt skadar människor eller förorsakar deras
död, eller som medför väsentliga skador på
skyddade byggnadsverk och andra skyddade
föremål, egendom, djur eller växter.
Artikel 2 b i rambeslutet har motsvarande
formulering, men i rambeslutet nämns inte
bara varaktiga skadeverkningar på luft, mark
och vatten utan också omfattande skadeverk-
ningar på luft mark och vatten.
Omfattande skadeverkningar, som används i
rambeslutet, är ett klarare och mer entydigt
straffrättsligt kriterium än varaktiga skade-
verkningar, som används i konventionen. Med
varaktiga skadeverkningar (lasting dete-
rioration) avses sannolikt att de är slutliga eller
åtminstone mycket långvariga. Det är svårt att
bedöma om verkningar eller naturfenomen
som uppträder i miljön är slutliga eller mycket
långvariga. Uttrycket "miljöförstöring" som
används i 48 kap. 1 § i gällande strafflag
omfattar i vilket fall som helst såväl slutliga
som omfattande skadeverkningar.
I konventionen och i rambeslutet beskrivs
förhållandet mellan orsak och verkan med ut-
trycket "som medför eller kan medföra" på
engelska "cause or is likely to cause". I 48
kap. 1 § i strafflagen beskrivs detta förhål-
lande med det i lagspråket vedertagna "är äg-
nad att". Detta uttryck används då man för-
söker beskriva en omständighet som har ett
typiskt samband med ett visst förfarande. I
allmänhet är meningen med uttrycket att
hänvisa till förfarandets abstrakta farlighet.
Någon konkret farosituation där skadan redan
varit nära förestående förutsätts inte.
I den förklarande rapporten till konventio-
nen hänvisas det till artikel 7.1 a i 1979 års
konvention om fysiskt skydd av kärnämne
(FördrS 72/1989) enligt vilken en handling
utan lagenligt tillstånd vilken innebär motta-
gande, innehav, användning, överföring, för-
ändring, uppgivande eller spridning av kärn-
ämne och som vållar eller är ägnad att vålla
död eller allvarlig skada på person eller av-
sevärd skada på egendom skall av varje för-
dragsslutande stat göras till en straffbar hand-
ling. I konventionen beskrivs kausalkedjan
med uttrycket "cause or is likely to cause". I
den svenska översättningen används straffla-
gens uttryck "är ägnad att".
Kravet att gärningen "är ägnad att" leder till
att den som tillämpar lagen måste, i samband
med bedömningen av om rekvisitet för
miljöförstöring uppfylls, bedöma om gär-
ningen varit av sådan art som vanligen föror-
sakar miljöförstöring. Denna utgångspunkt
skulle ha varit densamma även om lagen hade
haft formuleringen "som medför eller kan
medföra", vilken används i konventionen och
rambeslutet. Olikheterna i terminologin ger
sålunda inte anledning att ändra lagstiftningen.
Artikel 2.1 b i konventionen och artikel 2 b i
rambeslutet förutsätter kriminalisering av
olagliga utsläpp om utsläppet medför eller kan
medföra väsentliga skador på skyddade
byggnadsverk och andra skyddade föremål,
egendom, djur eller växter. Enligt den förkla-
rande rapporten till konventionen har man
också velat ta med skador på förorenarens
egen egendom i det straffbara förfarandet.
Enligt rapporten avser egendom all materiell
egendom och sakegendom.
Begreppet miljö definieras inte i 48 kap. i
strafflagen eftersom det har ansetts att be-
greppet är tydligt till många delar utan någon
närmare definition. Begreppet har ansetts
omfatta atmosfär, vatten, mark, flora och
fauna. I miljön har också inräknats land-
skapshelheter, såväl naturliga som av männi-
skohand utformade, och den byggda miljön.
Även enskilda byggnader har betraktas som
delar av miljön. Andra egendomsvärden om-
fattas däremot inte av miljöbegreppet i 48
kap., om de inte samtidigt kan betraktas som
delar av miljön (RP 94/1993 rd).
Att skada byggnader som är skyddade eller
föremål för åtgärdsförbud kan i dagens läge
omfattas av brottsbeskrivningen för bygg-
nadsskyddsbrott i 48 kap. 6 § i strafflagen.
Det kan även bli fråga om skadegörelse enligt
35 kap. i strafflagen. Skadegörelse förutsätter
dock att gärningen sker med uppsåt.
Dessutom förutsätter rekvisitet för skadegö-
relse att det uppstår en konkret skada.
Eftersom uttrycket miljö i 48 kap. 1 § i
strafflagen inte omfattar alla slag av egendom
som kan skadas genom utsläpp måste gällande
lag ändras till denna del för att motsvara
kraven i konventionen och rambeslutet. Enligt
propositionen skall detta ske så att till
paragrafen fogas ett omnämnande enligt vilket
brottsbeskrivningen också omfattar orsakande
av avsevärd skada på eller olägenhet för
egendom. Den föreslagna ändringen kommer
att utvidga och komplettera brotts-
beskrivningen för miljöförstöring på ett än-
damålsenligt sätt och samtidigt bevara en till-
räcklig abstraktionsnivå i bestämmelsen till
skillnad från vad som vore fallet med en ka-
suistisk bestämmelse som endast skulle gälla
egendom.
I fråga om artikel 2.1 b i konventionen finns
en reservationsmöjlighet till den del brottet
gäller skyddade byggnadsverk, andra
skyddade föremål och egendom. Eftersom
motsvarande bestämmelse i rambeslutet är
absolut finns det inte skäl att göra någon re-
servation i fråga om konventionen.
Avfallsbrott
Enligt artikel 2.1 c i konventionen skall så-
dan verksamhet straffbeläggas som avser att
olagligt bortskaffa, behandla, lagra, transpor-
tera, exportera eller importera farligt avfall,
som medför eller kan medföra allvarlig skada
för människor eller förorsaka deras död eller
som medför väsentliga skador ifråga om luft-,
mark- eller vattenkvaliten samt för djur och
växter.
Enligt den förklarande rapporten till kon-
ventionen utgår bestämmelsen från Basel-
konventionen om kontroll av gränsöverskri-
dande transporter och omhändertagande av
riskavfall (FördrS 44/1992), som utarbetats
efter ett beslut av styrelsen för Förenta natio-
nernas miljöprogram (UNEP), och rådets di-
rektiv 75/442/EEG och 91/689/EEG. I Ba-
selkonventionen och i direktiv 91/689/EEG
ingår en definition av riskavfall/farligt avfall.
Artikel 2 c i rambeslutet motsvarar artikel
2.1 c i konventionen med undantaget att be-
stämmelsen i rambeslutet gäller farligt avfall
och annat avfall. Rambeslutets tillämpnings-
område är sålunda betydligt bredare än kon-
ventionens till denna del.
I avfallslagen (1072/1993) avses med avfall
ett ämne eller föremål som innehavaren har
kasserat eller avser eller är skyldig att kassera.
Med problemavfall (farligt avfall) avses avfall
som på grund av en kemisk eller någon annan
egenskap kan förorsaka hälsan eller miljön
särskild fara eller skada. Genom en förordning
(1129/2001) har miljöministeriet fastställt en
förteckning över de vanligaste typerna av
avfall och över problemavfall. Gällande
bestämmelser uppfyller de krav som
Baselkonventionen och de nämnda direktiven
ställer.
Avfallslagen gäller i princip också farligt
avfall, men det finns dessutom särskilda be-
stämmelser om vissa typer av farligt avfall.
Bestämmelserna om avfall från explosiva va-
ror finns i lagen om explosionsfarliga ämnen
(263/1953). I regeringens proposition
279/2004 rd, vilken som bäst behandlas i
riksdagen, föreslås det att den nämnda lagen
upphävs och att det i stället stiftas en lag om
säkerhet vid hantering av farliga kemikalier
och explosiva varor (se allmänna motiver-
ingen, avsnitt 6. Samband med andra propo-
sitioner). Bestämmelserna om kärnavfall finns
i kärnenergilagen (990/1987), om radioaktivt
avfall i strålskyddslagen (592/1991) och i
havsskyddslagen (1415/1994) i fråga om
avfall som deponeras i havet med stöd av
tillstånd.
Enligt 48 kap. 1 § i strafflagen straffas den
för miljöförstöring som framställer, överlåter,
transporterar, använder, behandlar eller för-
varar ett ämne, ett fabrikat eller en produkt
eller använder en anordning i strid med en
bestämmelse som nämns i 60 § 1 mom. i av-
fallslagen eller bestämmelser som har utfärdats
eller särskilda föreskrifter eller förbud som har
meddelats med stöd av avfallslagen, eller som
försummar sin skyldighet enligt avfallslagen att
ordna avfallshantering, eller som för in i landet
eller ut ur landet eller genom finskt territorium
transiterar avfall i strid med avfallslagen eller
bestämmelser som har utfärdats eller särskilda
föreskrifter som har meddelats med stöd av
den eller så som avses i artikel 26.1 i den
avfallstransportförordning som nämns i 45 § 1
mom. i avfallslagen så att gärningen är ägnad
att förorena miljön, orsaka andra motsvarande
skadliga förändringar i miljön, skräpa ned
miljön eller förorsaka fara för hälsan.
Tillämpningen av 48 kap. 1 § i strafflagen
har i fråga om avfallsbehandlingen kopplats till
de materiella bestämmelserna i avfallslagen.
Strafflagens 48 kap. 1 § täcker det förfarande
som beskrivs i konventionen och rambeslutet
vad gäller avfall som avses i avfallslagen. På
olaglig behandling av avfall är dessutom flera
av bestämmelserna i 34 och 44 kap. i
strafflagen tillämpliga.
Behandlingen av avfall från explosiva varor i
strid mot lagen om explosionsfarliga ämnen
regleras i strafflagen i 44 kap. 11 § om
sprängämnesbrott eller i 44 kap. 12 § om
ovarsam hantering. Ovarsam hantering av ra-
dioaktivt avfall regleras likaså i 44 kap. 12 § i
strafflagen.
I gällande lag används inte uttrycket att
"bortskaffa" avfall, vilket används i såväl
konventionen som rambeslutet. Detta föran-
leder dock inte något behov av lagändringar
eftersom bortskaffande av avfall är en del av
avfallsbehandlingen. De ändringar som i re-
geringens proposition 279/2004 rd föreslås i
strafflagens 44 kap. 11 och 12 § ändrar inte
denna situation.
Artikel 2.1.c i konventionen och artikel 2 c i
rambeslutet ger inte anledning till ändringar i
gällande lag. Även de ändringar i lagstiftningen
som föreslås i regeringens proposition
279/2004 rd motsvarar kraven i konventionen
och rambeslutet.
Olagligt drivande av farlig fabrik
Enligt artikel 2.1 d i konventionen skall det
vara straffbart att olagligt driva en fabrik med
sådan farlig verksamhet som medför eller kan
medföra allvarlig skada för människor eller
förorsaka deras död eller som medför
väsentliga skador i fråga om luft-, mark- eller
vattenkvaliten samt för djur och växter.
Enligt den förklarande rapporten till kon-
ventionen gäller bestämmelsen inte skador
som uppstår eller kan uppstå uteslutande inom
fabriken. Artikel 2 d i rambeslutet motsvarar
artikel 2.1 d i konventionen med undantag av
att det i rambeslutet uttryckligen påpekas att
skadan skall inträffa utanför fabriken.
I den förklarande rapporten anges kärnan-
läggningar och fabriker med farlig kemika-
liehantering som exempel på fabriker med
farlig verksamhet. Enligt den förklarande
rapporten skall frågan om en fabrik är en fa-
brik med farlig verksamhet eller inte avgöras i
enlighet med den nationella lagstiftningen.
I konventionen och i rambeslutet förutsätts
det inte att lagstiftningen skall formulera någon
allmän definition av "fabrik med farlig
verksamhet". Det förutsätts inte heller någon
särskild straffbestämmelse om olagligt dri-
vande av farlig fabrik som kunde vara till-
lämplig i samtliga fall. Det räcker om t.ex.
olaglig verksamhet vid kärnanläggningar,
kemiska fabriker och fabriker som hanterar
sprängämnen är kriminaliserad antingen i
särskilda lagar eller genom bestämmelser som
är tillämpliga på dem alla.
I atomansvarighetslagen (484/1972) avses
med atomanläggning (kärnanläggning) atom-
reaktor, med undantag av atomreaktor som
infogats i fartyg eller annat transportmedel och
där används eller är avsedd att användas som
kraftkälla, fabrik för framställning eller
behandling av atomsubstans, fabrik för sepa-
ration av isotoper i atombränsle, fabrik för
bearbetning av bestrålat atombränsle, an-
läggning för förvaring av atomsubstans, om
anläggningen ej är avsedd endast för tillfällig
uppläggning under transport av substansen,
samt i enlighet med vad statsrådet förordnar,
annan anläggning, i vilken finns atombränsle
eller radioaktiv produkt.
Verksamheten vid kärnanläggningar regleras
i kärnenergilagen och strålskyddslagen samt i
bestämmelser som utfärdats med stöd av dem.
Bestämmelserna om straff för miljöförstöring
som strider mot kärnenergilagen eller mot
bestämmelser som utfärdats med stöd av den
återfinns i 48 kap. 1-4 § i strafflagen.
Bestämmelserna om straffbar användning av
kärnenergi, dvs. brott mot bestämmelserna i
kärnenergilagen eller bestämmelser som
utfärdats med stöd av den, finns i 44 kap. 10
§ i strafflagen. Bestämmelserna om straff för
användning av strålning på ett sätt som är
ägnat att förorsaka allmän fara för liv eller
hälsa ingår i 34 kap. 4, 5, 7 och 8 § i
strafflagen. Bestämmelserna om straff för
miljöförstöring som strider mot
strålskyddslagen eller mot bestämmelser som
utfärdats med stöd av den återfinns i 48 kap.
1-4 § i strafflagen. Bestämmelserna om
straff för ovarsam hantering av radioaktiva
ämnen eller strålningsalstrande apparater ingår
i 44 kap. 12 § i strafflagen.
Farlig verksamhet vid kärnanläggningar har
en heltäckande kriminalisering i Finland och
den motsvarar bestämmelserna i konventionen
och rambeslutet.
Bestämmelser om anläggningar som hante-
rar farliga kemikalier ingår i kemikalielagen
(744/1989) och lagen om bekämpningsmedel
(327/1969) samt i bestämmelser som utfärdats
med stöd av dem. Bestämmelserna om straff
för hälsobrott som strider mot kemikalielagen
eller mot bestämmelser som utfärdats med
stöd av den återfinns i 44 kap. 1 § i
strafflagen. Bestämmelserna om straff för
ovarsam hantering av hälso- eller miljöfarliga
eller brand- och explosionsfarliga kemikalier
finns i 44 kap. 12 § i strafflagen. I regeringens
proposition 279/2004 rd föreslås det att de
bestämmelser som gäller industriell hantering
och upplagring av hälso- och miljöfarliga
kemikalier oförändrade eller något ändrade
överförs från kemikalielagen till den föreslagna
lagen om säkerhet vid hantering av farliga
kemikalier och explosiva varor. Samtidigt
föreslås en del mindre ändringar i strafflagens
44 kap. 12 §.
Bestämmelserna om straff för miljöförstö-
ring som strider mot kemikalielagen ingår i 48
kap. 1-4 § i strafflagen. Enligt 10 § i lagen
om bekämpningsmedel ingår bestämmelserna
om straff för miljöförstöring som har begåtts i
strid med lagen om bekämpningsmedel eller
bestämmelser eller föreskrifter som utfärdats
med stöd av den i 48 kap. 1-4 § i strafflagen.
Det blir här främst fråga om att tillämpa 48
kap. 1 § 1 mom. 1 punkten. Bestämmelserna
om straff för hälsobrott som har begåtts i strid
med lagen om bekämpningsmedel eller
bestämmelser eller föreskrifter som utfärdats
med stöd av den återfinns i 44 kap. 1 § i
strafflagen. Bestämmelserna om straff för
ovarsam hantering av bekämpningsmedel
ingår i 44 kap. 12 § i strafflagen.
Farlig verksamhet vid anläggningar som
hanterar farliga kemikalier har en heltäckande
kriminalisering i Finland och den motsvarar
bestämmelserna i konventionen och ram-
beslutet.
Verksamheten i anläggningar där brand- och
explosionsfarliga ämnen hanteras regleras i
lagen om explosionsfarliga ämnen (263/1953)
och de bestämmelser som utfärdats med stöd
av den. Straff för sprängämnesbrott, dvs.
hantering i strid med bestämmelserna i lagen
om explosionsfarliga ämnen eller
bestämmelser som utfärdats med stöd av den,
fastställs i 44 kap. 11 § i strafflagen. I 44 kap.
i 12 § i strafflagen fastställs straff för ovarsam
hantering av explosionsfarliga ämnen eller
produkter. Bestämmelserna i 48 kap. i
strafflagen kan också bli tillämpliga på olaglig
verksamhet i en sådan anläggning.
I den ovan nämnda regeringspropositionen
279/2004 rd vilken som bäst behandlas i
riksdagen föreslås det att lagen om explo-
sionsfarliga ämnen ersätts med en lag om sä-
kerhet vid hantering av farliga kemikalier och
explosiva varor. Den föreslagna lagen
innehåller bestämmelser om explosiva varor
samt om tillverkning, import, användning,
överföring, handel med, överlåtelse, innehav,
upplagring, förvaring och förstöring av ex-
plosiva varor. Det föreslås att den hänvisning
till lagen om explosionsfarliga ämnen som
ingår i rekvisitet för sprängämnesbrott i 44
kap. 11 § i strafflagen ändras till en hänvisning
till den föreslagna nya lagen. Vissa pre-
ciseringar föreslås också i 44 kap. 12 § i
strafflagen.
Farlig verksamhet vid anläggningar som
hanterar brand- och explosionsfarliga ämnen
har en heltäckande kriminalisering i Finland
och den motsvarar bestämmelserna i konven-
tionen och rambeslutet.
Artikel 2.1 d i konventionen och artikel 2 d i
rambeslutet ger inte anledning att ändra gäl-
lande lagstiftning.
Olaglig hantering av radioaktiva ämnen
Enligt artikel 2.1 e i konventionen skall det
vara straffbart att olagligt framställa, behandla,
lagra, använda, transportera, exportera eller
importera kärnämnen eller andra farliga,
radioaktiva ämnen som medför eller kan
medföra allvarlig skada för människor eller
förorsaka deras död eller som medför väsent-
liga skador ifråga om luft-, mark- eller vat-
tenkvaliten samt för djur och växter.
I den förklarande rapporten till konventio-
nen hänvisas det till artikel 7.1 a i 1979 års
konvention om fysiskt skydd av kärnämne
(FördrS 72/1989). I rapporten påpekas det att
denna punkt endast gäller kärnämnen och att
den inte förutsätter kriminalisering av hand-
lingar som riktar sig mot djur och växter, vil-
ket däremot sker i den nu aktuella konven-
tionen. Enligt rapporten avses med andra far-
liga radioaktiva ämnen t.ex. cesium och
strontium.
Artikel 2 e i rambeslutet innehåller en be-
stämmelse som motsvarar artikel 2.1 e i kon-
ventionen.
Verksamhet som gäller hantering av kärn-
ämnen regleras i kärnenergilagen och strål-
skyddslagen och i de bestämmelser som ut-
färdats med stöd av dem. Dessutom finns det
i atomansvarighetslagen vissa bestämmelser
om detta. Straff för miljöförstöring som skett i
strid mot kärnenergilagen eller bestämmelser
som utfärdats med stöd av den återfinns i 48
kap. 1-4 § i strafflagen. Straffbar användning
av kärnenergi, dvs. handlingar som strider mot
kärnenergilagen och bestämmelser som
utfärdats med stöd av den, regleras i 44 kap.
10 § i strafflagen.
Straff för användning av en strålkälla eller
ett kärnämne på ett sätt som är ägnat att or-
saka allmän fara för liv eller hälsa fastställs i 4,
5, 7 och 8 § i 34 kap. i strafflagen. Straff för
miljöförstöring som skett i strid mot strål-
skyddslagen eller bestämmelser som utfärdats
med stöd av den återfinns i 48 kap. 1-4 § i
strafflagen. Straff för ovarsam hantering av
radioaktiva ämnen eller strålningsalstrande
apparater fastställs i 44 kap. 12 § i strafflagen.
Bestämmelser om transport av farliga äm-
nen ingår i lagen om transport av farliga äm-
nen (719/1994). Straff för brott mot bestäm-
melserna om transport av farliga ämnen, dvs.
bestämmelserna i nämnda lag och de be-
stämmelser som utfärdats med stöd av den,
ingår i 44 kap. 13 § i strafflagen. Straff för
miljöförstöring som skett i strid mot lagen om
transport av farliga ämnen eller bestämmelser
som utfärdats med stöd av den återfinns i 48
kap. 1-4 § i strafflagen.
Farlig verksamhet i samband med hanter-
ingen av kärnämnen har en heltäckande kri-
minalisering i Finland och den motsvarar be-
stämmelserna i konventionen och rambeslutet.
Artikel 2.1 e i konventionen och artikel 2 e i
rambeslutet ger inte anledning att ändra gäl-
lande lagstiftning.
Olaglig verksamhet som riktar sig mot växter
och djur
Enligt artikel 4 g i konventionen skall par-
terna fastställa att det är straffbart, som brott
eller åtminstone som administrativ företeelse,
att även av vårdslöshet olagligt inneha, in-
samla, skada, döda eller handla med fridlysta
djur och växter.
I artikel 2 f i rambeslutet förutsätts krimi-
nalisering av olagligt innehav, insamlande,
skadande, dödande eller handlande med frid-
lysta vilda djur eller växter eller delar av så-
dana, åtminstone om de är utrotningshotade
enligt vad som fastställs i nationell lagstiftning.
Bakom bestämmelserna i konventionen och
rambeslutet finns den s.k. CITES-
konventionen, dvs. den konvention som in-
gicks i Washington 1973 om internationell
handel med hotade arter av den vilda floran
och faunan (FördrS 45/1976) och rådets för-
ordning (EG) nr 338/97 av den 9 december
1996 om skyddet av arter av vilda djur och
växter genom kontroll av handeln med dem,
nedan CITES-förordningen. CITES-
förordningen trädde i kraft vid ingången av
juni 1997.
Enligt 48 kap. 5 § i strafflagen straffas den
för naturskyddsbrott som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet orättmätigt förstör eller
skadar ett djur eller en växt eller något annat
naturföremål som har skyddats eller fredats
enligt lag, eller som avskiljer ett naturföremål
från dess omgivning eller för in i landet, för ut
ur landet eller transporterar genom finskt
territorium eller säljer, överlåter, köper eller
tar emot ett föremål som har avskilts från sin
omgivning eller förts in i eller ut ur landet på
ett sådant sätt.
Brottsbeteckningen i 48 kap. 5 § i straffla-
gen har en något annorlunda formulering än
de brottsbeteckningar som används i konven-
tionen och rambeslutet. Gällande 48 kap. 5 § i
strafflagen omfattar dock alla de gärningar
som anges i konventionen och rambeslutet.
Uttrycket "tar emot" som används i den na-
tionella lagstiftningen innefattar "inneha" som
används i konventionen och rambeslutet,
"förstör" innefattar "döda" och "avskilja" in-
nefattar "insamla". Strafflagens 48 kap. 5 §
och naturvårdslagens 58 § uppfyller i sig de
krav som ställs i konventionen och rambeslu-
tet, även med hänsyn till att naturskyddsför-
seelser har kriminaliserats också då de sker av
oaktsamhet. Lagstiftningen går också utöver
bestämmelserna i rambeslutet genom att den
gäller även andra än utrotningshotade djur och
växter. Dessutom finns kompletterande
kriminaliseringar i tullagen (1466/1994) och
djurskyddslagen (247/1996).
I brottsbeteckningen angående natur-
skyddsbrott anges dock inte särskilt överträ-
delser av bestämmelserna i CITES-
förordningen. Enligt artikel 16 i CITES-
förordningen skall medlemsstaterna vidta
nödvändiga åtgärder för att ålägga sanktioner
mot de överträdelser som räknas upp i för-
ordningen. I samband med att CITES-
förordningen trädde i kraft bestämdes det ge-
nom en ändring av 58 § i naturvårdslagen
(492/1997) att de uppräknade gärningar som
inte var straffbara i Finland vid denna tidpunkt
skulle bli straffbara som naturskyddsförseelse.
Handlingar som skall straffas som natur-
skyddsförseelse är bl.a. att underlåta att upp-
fylla villkoren i det tillstånd eller certifikat som
beviljas enligt CITES-förordningen, att
underlåta att göra den i nämnda förordning
avsedda importanmälan och att köpa, erbjuda
till försäljning, anskaffa för kommersiella
ändamål, offentligt förevisa i kommersiellt
syfte, använda för ekonomisk nytta, sälja, in-
neha för försäljning, erbjuda eller transportera
till försäljning exemplar av de arter som avses
i CITES-förordningen. Det är således fråga
om att kommersiellt utnyttja de djur som
avses i CITES-förordningen och dess bilagor.
Det är inkonsekvent att CITES-
förordningen och de rekvisit som bygger på
den inte finns omnämnda i strafflagens 48
kap. 5 § om naturskyddsbrott på motsvarande
sätt som i naturvårdslagens 58 § om natur-
skyddsförseelse. Eftersom konventionen och
rambeslutet bygger på CITES-konventionen
och CITES-förordningen till denna del är det
skäl att rätta till saken i detta sammanhang. I
den nya 3 punkten i 48 kap. 5 § i strafflagen
föreslås att det föreskrivs att ett vissa förfa-
randen i strid mot CITES-förordningen som
motsvarar förfarandet för naturskyddsförse-
else skall kunna vara straffbara även som na-
turskyddsbrott.
Samtidigt föreslås det att en rättelse görs i
naturvårdslagens 58 § 2 mom. 5 punkt, som
gäller gärningar som strider mot CITES-
förordningen. Rättelsen beror på ett fel i den
finska översättningen av förordningen.
Handel med ämnen som bryter ned ozonskik-
tet
Artikel 2 g i rambeslutet förutsätter krimi-
nalisering av olaglig handel med ämnen som
bryter ned ozonskiktet. Konventionen inne-
håller inte någon motsvarande bestämmelse.
Bestämmelsen har tagits in i rambeslutet
från kommissionens förslag till Europapar-
lamentets och rådets direktiv om skydd för
miljön genom strafflagstiftning (EGT C 180 E,
26.2.2001 s. 238). Avsikten var att direktivet
skulle tillämpas på förfaranden som strider
mot gemenskapens miljölagstiftning.
Brottsbeskrivningarna och definitionerna var
starkt kopplade till den materiella gemen-
skapslagstiftningen på miljöområdet.
Gällande reglering om ämnen som bryter
ned ozonskiktet bygger på förordningen (EG)
nr 2037/2000 om ämnen som bryter ned
ozonskiktet, nedan ozonförordningen 2000.
De internationella begränsningarna angående
ämnen som bryter ned ozonskiktet bygger på
FN-konventionen av den 22 mars 1985 för
skydd av ozonskiktet, den s.k. Wienkonven-
tionen (FördrS 51/1988), som har komplette-
rats med flera protokoll.
År 2001 fogades en hänvisning till ozon-
förordningen 2000 till 48 kap. 1 § 1 mom. 2
och 3 punkten i strafflagen. Enligt detta lag-
rum skall den straffas som i strid med ozon-
förordningen framställer, överlåter, transpor-
terar, använder, behandlar, förvarar, för in i
landet eller för ut ur landet ett ämne som bry-
ter ned ozonskiktet. En förutsättning för
straffbarheten är enligt den gällande 1 § att
gärningen är ägnad att förorena miljön, orsaka
andra motsvarande skadliga förändringar i
miljön eller förorsaka fara för hälsan. Handel
med ämnen som bryter ned ozonskiktet har
inte omnämnts särskilt i 48 kap. 1 § i
strafflagen.
År 2001 fick också 116 § i miljöskyddslagen
en hänvisning till ozonförordningen 2000. Den
som åsidosätter sin skyldighet enligt
ozonförordningen skall enligt nämnda lagrum
dömas för brott mot miljöskyddslagen till
böter. Verksamhet som strider mot
ozonförordningen har sålunda kriminaliserats
också enligt 116 § i miljöskyddslagen som
brott mot miljöskyddslagen.
Kapitel III i ozonförordningen 2000 har ru-
briken "handel". Kapitlets artiklar 6-10 gäller
import och artiklarna 11-12 export.
Artiklarna 13-14 gäller både import och
export. I ozonförordningen avses med handel
såväl import som export, dvs. utrikeshandel. I
rambeslutet avses med handel med ämnen
som bryter ned ozonskiktet uttryckligen han-
del i strid med ozonförordningen 2000, dvs.
förbjuden import och export med ämnen som
avses i förordningen. Även om olaglig handel
med ämnen som bryter ned ozonskiktet inte i
Finland uttryckligen kriminaliserats med hot
om fängelsestraff, omfattar den gällande
straffbestämmelsen om import och export
även den olagliga handel som avses i
rambeslutet.
Straffbarheten för olaglig handel med ämnen
som bryter ned ozonskiktet bör med hänsyn
till bestämmelserna i rambeslutet inte vara
beroende av om gärningen är ägnad att
förorena miljön eller förorsaka skada för häl-
san. Denna omständighet medför dock inte
något behov av att ändra gällande bestäm-
melser eftersom de nämnda förutsättningarna
endast gäller 48 kap. 1 § i strafflagen och inte
116 § i miljöskyddslagen som definierar den
lägsta straffbarhetsnivån.
Olaglig import eller export av ämnen som
bryter ned ozonskiktet är alltid kopplad till
mer långtgående planer eller avsikter som
gäller användning eller behandling av det
förbjudna ämnet, vilket utgör en presumtion
som kan användas vid bedömningen av om
förfarandet är ägnat att förorena miljön, or-
saka andra motsvarande skadliga förändringar
i miljön eller förorsaka skada för hälsan på det
sätt som brottsbeskrivningen i 48 kap. i
strafflagen förutsätter. Det är därför självfallet
att det är möjligt att döma gärningsmannen till
fängelse enligt 48 kap. 1 § i strafflagen i de
grövsta fallen av handel med ämnen som
bryter ned ozonskiktet.
Artikel 2 g i rambeslutet ger inte anledning
att ändra gällande lagstiftning.
1.3. Brott som begås på grund av vårds-
löshet
Artikel 3 i konventionen
Artikel 3 i rambeslutet
Enligt artikel 3 i konventionen vidtar varje
part nödvändiga åtgärder för att i sin nationella
lagstiftning straffbelägga de brott som
uppräknas i artikel 2.1 a till e, när de begås på
grund av vårdslöshet. Enligt konventionen är
det dock möjligt att göra en reservation så att
kriminaliseringen begränsas till att gälla endast
sådana brott som begås av grov vårdslöshet.
Enligt artikel 3 i rambeslutet skall varje
medlemsstat vidta de åtgärder som är nöd-
vändiga för att i sin nationella lagstiftning som
straffbara gärningar beteckna de brott som
uppräknas i artikel 2, när de begås på grund
av vårdslöshet eller åtminstone grov
vårdslöshet.
Brotten i 48 kap. i strafflagen är straffbara
som uppsåtliga brott eller brott som begås av
grov oaktsamhet, med undantag av miljöför-
störing av oaktsamhet i 4 §. I fråga om miljö-
förstöring av oaktsamhet har straffbarheten
utsträckts till vissa sådana situationer där det
på grund av gärningsmannens ringa grad av
oaktsamhet inte hade varit möjligt att straffa
för miljöförstöring på annat sätt. Tillämp-
ningen av bestämmelsen förutsätter dock att
den skada som förorsakas miljö eller hälsa
eller risken för sådan skada är av samma om-
fattning som i fråga om grov miljöförstöring.
Förutsättningarna för tillämpningen av miljö-
förstöring av oaktsamhet är sålunda striktare
än den miniminivå som anges i konventionen.
Tillämpningsområdet är också smalare.
Till följd av det sagda bör Finland göra den
reservation som konventionen tillåter och
förklara att artikel 3.1 i konventionen tillämpas
i sin helhet endast på brott som begås av grov
oaktsamhet. Rambeslutet gör det också
möjligt att göra ett val som motsvarar denna
ståndpunkt.
1.4. Andra brott och administrativa för-
seelser
Artikel 4 i konventionen
Artikel 4 i konventionen förutsätter att varje
part, i den utsträckning som följande brott inte
omfattas av bestämmelserna i artiklarna 2 och
3, vidtar nödvändiga åtgärder för att i sin
nationella lagstiftning fastställa dem som brott
eller som administrativa förseelser som kan
straffas med påföljder eller andra åtgärder när
de begås uppsåtligen eller av vårdslöshet:
a) att olagligt deponera, släppa ut eller införa
en mängd ämnen eller joniserande strålning i
luft, mark eller vatten,
b) att olagligt åstadkomma buller,
c) att olagligt bortskaffa, behandla, lagra,
transportera, exportera eller importera avfall,
d) att olagligt driva en fabrik,
e) att olagligt framställa, behandla, använda,
transportera, exportera eller importera
kärnämnen, andra radioaktiva ämnen eller
farliga kemikalier,
f) att olagligt åstadkomma förändringar som
skadar naturliga beståndsdelar av en na-
tionalpark, ett naturreservat, ett skyddat vat-
tenområde eller andra skyddade områden,
g) att olagligt inneha, insamla, skada, döda
eller handla med fridlysta djur och växter.
Enligt den förklarande rapporten till kon-
ventionen kan andra åtgärder som följer av en
förseelse avse administrativa avgifter, för-
verkandepåföljder, återställandeskyldighet,
återtagande av tillstånd, olika förbud och be-
gränsningar, förlust av rättigheter som hör
samman med yrkesutövning och ordningar
som motsvarar varning och böter. Vid val av
påföljd bör förseelsens allvarlighetsgrad och
graden av oaktsamhet beaktas.
Enligt den förklarande rapporten gäller de
uppräknade gärningarna förfaranden som
förutsätter abstrakt fara. Skyddsintressen är
miljöns kvalitet och ekologiska verksamheter
som hör samman med detta samt myndighe-
ternas övervakningsintresse. Detta framgår
dock inte av själva konventionstexten. I texten
saknas en klar koppling till miljön. Be-
stämmelsen om olaglig drift av en fabrik
verkar t.ex. inte förutsätta ens en möjlighet för
eventuella miljökonsekvenser.
Av den förklarande rapporten framgår att
kravet på att gärningen skall ha sanktioner el-
ler åtminstone vara föremål för andra admi-
nistrativa åtgärder, även när den sker av
oaktsamhet, gäller närmast endast punkterna c
och d beträffande vilka saken nämns särskilt. I
själva konventionstexten har dock inte någon
sådan skillnad gjorts mellan de olika
punkterna.
När det gäller de bestämmelser om förseel-
ser som finns på annat ställe än i strafflagen är
det oklart om de gärningar som anges i ar-
tikeln åtföljs av sanktioner även när de sker av
oaktsamhet så som konventionen förutsätter.
Av hävd har det ansetts att s.k. politiebrott
och lindrigare gärningar som är kriminaliserade
på annat ställe än i strafflagen kan vara
straffbara när de sker av oaktsamhet, trots att
det inte finns något särskilt omnämnande om
detta. Enligt rådande uppfattning är
culpaansvar möjligt förutsatt att det kan
tänkas att detta varit avsikten då lagen stifta-
des. Frågan skall avgöras särskilt från fall till
fall vid tillämpningen. Enligt den bestämmelse
i strafflagens 3 kap. 5 § som trädde i kraft den
1 januari 2004 är en gärning straffbar när den
begås uppsåtligen, om inte något annat
föreskrivs i lag. Detta gäller enligt paragrafens
3 mom. också en gärning som kriminaliserats
på något annat ställe än i strafflagen, om det
föreskrivna strängaste straffet för gärningen är
fängelse i mer än sex månader eller om
straffbestämmelsen har utfärdats efter den 1
januari 2004. Detta betyder att rättsläget
förblev oförändrat när det gäller de gamla
bestämmelserna som finns utanför strafflagen
och i vilka maximistraffet är fängelse i sex
månader. Frågan om vilken grad av
tillräknande som krävs avgörs i fråga om
dessa bestämmelser fortfarande från fall till
fall med beaktande av bestämmelserna i
relation till kontext, syfte och funktion (RP
44/2002 rd).
De gärningar som beskrivs i artikel 4 i
konventionen kan också i Finland vara för-
knippade med olika slags administrativa åt-
gärder och påföljder. Det är ofta fråga om gär-
ningar som dessutom kriminaliserats. I
straffbestämmelserna förutsätts det dock i re-
gel uppsåt eller grov oaktsamhet. Eftersom det
inte är möjligt att göra reservationer till artikel
4, borde graden av oaktsam sänkas i
straffbestämmelserna till följd av konventio-
nen, om det inte är möjligt att foga tillräckliga
administrativa påföljder eller åtgärder till
förfarandet i samtliga fall.
Det i artikel 4 a i konventionen beskrivna
förfarandet som gäller olagliga utsläpp kan,
om det sker av oaktsamhet, uppfylla rekvisitet
t.ex. för miljöförstöring av oaktsamhet (48
kap. 4 § i strafflagen) eller för brott mot mil-
jöskyddslagen (116 § i miljöskyddslagen).
Dessutom kan det bli fråga om brott som
nämns i 13 kap. i vattenlagen.
Förbjudna utsläpp från fartyg regleras i la-
gen om förhindrande av vattnens förorening,
förorsakad av fartyg (300/1979). Enligt 28 § i
den lagen skall den som på något annat sätt än
vad som avses i 48 kap. i strafflagen upp-
såtligen eller av oaktsamhet bryter mot far-
tygsavfallslagen eller mot bestämmelser som
har utfärdats med stöd av den dömas till böter
för fartygsavfallsförseelse. Dessutom planeras
bestämmelser om en särskild avgift för
olagliga utsläpp av olja. Enligt det förslag som
överlämnades av justitieministeriets ar-
betsgrupp i maj 2004 (Justitieministeriets ar-
betsgruppsbetänkande 2004:4; Oljeutsläpps-
avgift) skall ett nytt 2 a kap. om en oljeut-
släppsavgift fogas till fartygsavfallslagen.
Oljeutsläppsavgiften skall påföras som en
administrativ påföljd vid brott mot förbudet
mot utsläpp av olja eller oljehaltig blandning i
inre territorialvatten, territorialhavet eller
Finlands ekonomiska zon. Det måste finnas
objektiva bevis på att utsläpp ägt rum, men i
övrigt påförs avgiften oberoende av uppsåt
eller oaktsamhet.
Även om rekvisitet för miljöförstöring av
oaktsamhet i 48 kap. 4 § i strafflagen inte
uppfylls på grund av avsaknaden av faktorn
"skada som vållas miljön eller hälsan, eller
faran för sådan skada", kan gärningen dock
leda till administrativa påföljder enligt t.ex.
miljöskyddslagen, vattenlagen, kärnenergila-
gen eller strålskyddslagen, t.ex. indragning av
tillstånd, saneringsskyldighet, åtgärder vid
överträdelser och försummelser, villkor om
hindrande av förorening, avbrytande av verk-
samhet, vite samt hot om tvångsutförande och
avbrytande. Att ha bilen på onödig tomgång
kan leda till ordningsbot.
Det är i sig tillräckligt att det finns en möj-
lighet att fastställa administrativa påföljder för
att uppfylla kravet i artikel 4 i konventionen.
Det förfarande som beskrivs i artikelns a
punkt kan i Finland kopplas ihop med straff-
rättliga och administrativa åtgärder i en sådan
omfattning att det inte finns något behov av
lagändringar.
Artikel 4 b i konventionen gäller sanktioner
och administrativa åtgärder med anledning av
olagligt åstadkommande av buller.
Miljöskyddslagen är en viktig lag också för
bekämpningen av miljöbuller. Bestämmelser
om miljöbekämpningen finns också i många
andra lagar t.ex. i markanvändnings- och
bygglagen, hälsoskyddslagen (763/1994) och
lagen om allmänna vägar (243/1954). I mil-
jöskyddslagen betraktas buller som en miljö-
förorenande faktor.
Enligt 85 § i miljöskyddslagen kan den
kommunala miljövårdsmyndigheten, i syfte att
hindra förorening, med stöd av en inspektion
meddela en enskild föreskrift som avser annan
än tillståndspliktig verksamhet. Bestämmelsen
kan gälla också åstadkommande av buller.
Föreskriften skall vara skälig med hänsyn till
verksamhetens natur och föroreningens
betydelse. Enligt 51 § i hälsoskyddslagen
(763/1994) har också den kommunala
hälsoskyddsmyndigheten rätt att meddela en-
skilda förbud och föreskrifter som är nöd-
vändiga för att avhjälpa eller förebygga sanitär
olägenhet. Dessa föreskrifter och förbud kan
också gälla åstadkommande av buller.
Straffbestämmelserna samt de olika admi-
nistrativa åtgärder och påföljder som är möj-
liga enligt gällande lag täcker helt det olagliga
åstadkommande av buller som avses i artikel 4
b i konventionen. Någon särskild kri-
minalisering av åstadkommande av buller av
oaktsamhet behövs inte. Åstadkommande av
buller kan få administrativa påföljder enligt
miljöskyddslagen, arbetarskyddslagen och
markanvändnings- och bygglagen. Därför
behövs det inga lagändringar.
Artikel 4 c i konventionen gäller sanktioner
för olagligt bortskaffande, behandlande, lag-
rande, transporterande, exporterande eller
importerande av avfall och de administrativa
åtgärder som skall kopplas till förfarandet.
De förfaranden som kommer i fråga är re-
glerade i avfallslagen i Finland. Brott mot
bestämmelserna uppfyller i lindrigare fall
rekvisitet för avfallsförseelse, förutsatt att
gärningsmannen har handlat med uppsåt eller
av grov oaktsamhet. Straffbarhet förutsätter
således minst grov oaktsamhet.
I fråga om förfaranden i strid med avfalls-
lagen finns dock heltäckande möjligheter för
sådana administrativa påföljder som uppfyller
kravet i artikel 4. Dylika påföljder är t.ex.
föreläggande och utdömande av vite samt hot
om tvångsutförande och avbrytande. Därför
ger konventionen inte anledning till några
ändringar av avfallslagen.
Artikel 4 d i konventionen gäller sanktioner
för olaglig drift av fabrik och administrativa
åtgärder i samband med detta.
Enligt den förklarande rapporten saknar det
betydelse för tillämpningen av konventionen
om verksamheten i en fabrik är farlig eller
inte. Begreppet fabrik (på finska laitos) defi-
nieras inte i vare sig konventionen eller den
förklarande rapporten, vilket betyder att saken
skall bedömas i ljuset av den nationella
lagstiftningen.
I lagen angående vissa grannelagsförhål-
landen (26/1920) jämställs inrättning (laitos)
med stall, fähus, gödselstad och avträde. I
bygglagstiftningen jämställs anläggning (laitos)
med konstruktioner och strukturer. Enligt
lagen om kontinentalsockeln (149/1965) får en
kompetent inrättning (laitos) bedriva
utforskning av kontinentalsockeln i veten-
skapligt syfte. Enligt miljöskyddslagen förut-
sätts tillstånd bl.a. för träimpregneringsin-
rättningar eller andra anläggningar (laitos) som
använder träskyddskemikalier och av
anläggningar (laitos) för elektrolytisk eller
kemisk ytbehandling av metaller eller plaster,
anläggningar för tillverkning av mönsterkort,
betningsanläggningar, fosfateringsanläggningar
eller anläggningar för anodisering av
aluminium.
Det är uppenbart att ordet fabrik (laitos) i
artikel 4 i konventionen närmast avser sådana
anläggningar (laitos) som definieras i 28 § i
miljöskyddslagen och som räknas upp när-
mare i 1 § i miljöskyddsförordningen
(169/2000) som verksamheter som skall ha
miljötillstånd. Administrativa åtgärder enligt
miljöskyddslagen kan vidtas för att ingripa i
olaglig drift av fabriker av denna typ. Det kan
dessutom bli fråga om brott mot miljö-
skyddslagen, vilket har kriminaliserats även i
sådana fall där det sker av oaktsamhet.
Artikel 4 d i konventionen ger inte anledning
till ändring av gällande lagstiftning.
Artikel 4 e i konventionen gäller sanktioner
och administrativa påföljder och åtgärder vid
olaglig framställning, behandling, användning,
transport, export och import av kärnämnen,
andra radioaktiva ämnen eller farliga
kemikalier. Enligt den förklarande rapporten
till konventionen avses med farliga kemikalier
sådana kemikalier som har klassificerats som
farliga i EG-lagstiftningen och nationella
bestämmelser.
Verksamhet som gäller behandling av
kärnämne regleras i kärnenergilagen och i
strålskyddslagen och i bestämmelser som har
utfärdats med stöd av dem. I atomansvarig-
hetslagen finns också vissa bestämmelser som
gäller detta. Bestämmelserna om straff för
miljöförstöring i strid mot kärnenergilagen eller
bestämmelser som utfärdats med stöd av den
finns i 48 kap. 1-4 § i strafflagen.
Bestämmelserna om straff för straffbar
användning av kärnenergi återfinns i 44 kap.
10 § i strafflagen.
Straff för användning av strålkälla eller
kärnämne på ett sätt som är ägnat att orsaka
allmän fara för liv eller hälsa ingår i 34 kap. 4,
5, 7 och 8 § i strafflagen. Straff för miljö-
förstöring i strid mot strålskyddslagen eller
bestämmelser som utfärdats med stöd av den
finns i 48 kap. 1-4 § i strafflagen. Straff för
ovarsam hantering av radioaktiva ämnen eller
strålningsalstrande apparater återfinns i 44
kap. 12 § i strafflagen.
Bestämmelserna om transport av farliga
ämnen ingår i lagen om transport av farliga
ämnen (719/1994). Straff för brott mot be-
stämmelserna i den lagen och mot bestäm-
melser som utfärdats med stöd av den lagen
finns i 44 kap. 13 § i strafflagen. Straff för
miljöförstöring i strid mot bestämmelserna i
lagen om transport av farliga ämnen eller be-
stämmelser som utfärdats med stöd av den
ingår i 48 kap. 1-4 kap. i strafflagen.
I kemikalielagen finns bestämmelser om
tillverkning, import, introduktion på markna-
den, distribution, förpackning, försäljning eller
annan överlåtelse, upplagring, innehav och
förvaring, teknisk eller annan användning,
export, testning, annonsering av kemikalier
samt annan härmed jämförlig hantering av
kemikalier. I regeringens proposition 279/2004
rd, vilken som bäst behandlas i riksdagen,
föreslås det att bestämmelserna om industriell
hantering och upplagring av hälso- och
miljöfarliga kemikalier överförs till den
föreslagna lagen om säkerhet vid hantering av
farliga kemikalier och explosiva varor.
Olagliga förfaranden skall i dag främst
straffas enligt 44 kap. i strafflagen som häl-
sobrott enligt 1 § eller som ovarsam hantering
enligt 12 §. Det kan också bli fråga om
miljöbrott enligt 48 kap. 1-4 §, kemikalie-
förseelse enligt 52 § i kemikalielagen eller brott
mot bestämmelserna om transport av farliga
ämnen enligt 44 kap. 13 § i strafflagen. I
regeringens proposition 279/2004 rd föreslås
det att i 125 § i den föreslagna lagen om
säkerhet vid hantering av farliga kemikalier
och explosiva varor föreskrivs om brott mot
bestämmelserna om explosiva varor. Be-
stämmelserna ersätter straffbestämmelserna i
kemikalielagens 52 § när det gäller industriell
hantering och upplagring av hälso- och
miljöfarliga kemikalier. Brott mot bestäm-
melserna om explosiva varor är enligt lagför-
slaget straffbart även när det sker av oakt-
samhet.
De nämnda gärningarna är straffbara när de
sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet,
med undantag av ovarsam hantering, kemika-
lieförseelse och det föreslagna brottet mot
bestämmelserna om explosiva varor. Kravet
på vållande har medvetet höjts i många fall i
samband med revideringen 2002 av 44 kap. i
strafflagen. Före revideringen var de hand-
lingar som kunde komma i fråga i regel kri-
minaliserade också i sådana fall där de skedde
av oaktsamhet.
Det förfarande som beskrivs i artikel 4 e i
konventionen kan kopplas samman med olika
administrativa påföljder som regleras i 64-68
§ i kärnenergilagen och 8 och 9 kap. i
kemikalielagen. Detta kan anses vara till-
räckligt med hänsyn till de krav som ställs i
konventionen. Det är inte nödvändigt att sän-
ka graden av vållande i gällande straffbe-
stämmelser.
Artikel 4 f i konventionen gäller verksamhet
som olagligt åstadkommer förändringar som
skadar naturliga beståndsdelar av en natio-
nalpark, ett naturreservat (luonnonsuojelua-
lue), ett skyddat vattenområde eller andra
skyddade områden.
Enligt 48 kap. 5 § i strafflagen skall den
straffas för naturskyddsbrott som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet orättmätigt förstör
eller skadar ett naturområde, ett djur, en växt
eller något annat naturföremål som har fredats
eller underkastats åtgärdsbegränsning eller
åtgärdsförbud, eller som avskiljer ett na-
turföremål från dess omgivning eller för in i
landet, för ut ur landet eller transporterar ge-
nom finskt territorium eller säljer, överlåter,
köper eller tar emot ett föremål som har av-
skiljts från sin omgivning eller förts in i eller ut
ur landet på ett sådant sätt.
Om en handling som avses i 48 kap. 5 § i
strafflagen är av ringa betydelse för natur-
skyddet är det inte fråga om naturskyddsbrott.
På sådana handlingar är 58 § i naturvårdslagen
tillämplig. Paragrafen gäller na-
turskyddsförseelse, bl.a. brott mot bestäm-
melserna i naturvårdslagen och bestämmelser
som utfärdats med stöd av den. En del av de
brott mot flora och fauna som anges i kon-
ventionen och rambeslutet har dessutom om-
nämnts särskilt i lagrummet. I 3 kap. i natur-
vårdslagen finns bestämmelser om natur-
skyddsområden och naturminnesmärken, i 4
kap. om skydd av naturtyper och i 5 kap. om
landskapsvård. Naturskyddsförseelser är
straffbara även när de sker av oaktsamhet.
I vissa fall kan bestämmelserna om miljö-
brott i 48 kap. i strafflagen bli tillämpliga på de
handlingar som avses i artikel 4 f i kon-
ventionen, i stället för bestämmelserna om
naturskyddsbrott och naturskyddsförseelse.
Gällande lag motsvarar kraven i artikel 4 f i
konventionen.
1.5. Domsrätt
Artikel 5 i konventionen
Artikel 8 i rambeslutet
Enligt artikel 5.1 i konventionen vidtar varje
part sådana lämpliga åtgärder som behövs för
att utsträcka sin domsrätt till brott som utgör
straffbara gärningar enligt konventionen när
brottet begås
a) på dess territorium, eller
b) ombord på fartyg eller luftfartyg som är
registrerat hos den parten eller för dess flagg,
eller
c) av en medborgare i medlemsstaten ifråga,
om brottet är straffbart enligt strafflag-
stiftningen där det begicks eller om den plats
där det begicks inte omfattas av någon terri-
toriell behörighet.
Enligt artikel 5.2 i konventionen vidtar varje
part sådana lämpliga åtgärder som behövs för
att utsträcka sin domsrätt till brott som utgör
straffbara gärningar enligt konventionen när en
påstådd förövare befinner sig på dess
territorium och denna stat inte utlämnar
honom eller henne till en annan part efter en
begäran om utlämning.
Det är möjligt att göra en reservation till ar-
tikel 5.1 c och artikel 5.2 i konventionen.
Enligt artikel 8.1 i rambeslutet skall varje
medlemsstat vidta de åtgärder som är nöd-
vändiga för att fastställa sin behörighet i fråga
om de brott som avses i rambeslutet, när
brottet begås
a) helt eller delvis på dess territorium, även
om samtliga konsekvenser av brottet gör sig
gällande på annan plats,
b) ombord på fartyg eller luftfartyg som för
medlemsstatens flagg,
c) till förmån för en juridisk person som har
sitt säte på dess territorium,
d) av en medborgare i medlemsstaten i frå-
ga, om brottet är straffbart enligt strafflag-
stiftningen där det begicks eller om den plats
där det begicks inte omfattas av någon terri-
toriell behörighet.
Enligt artikel 8.2 i rambeslutet får en med-
lemsstat besluta att inte tillämpa, eller att en-
dast i särskilda fall eller under särskilda om-
ständigheter tillämpa behörighetsregeln i punkt
1 c eller 1 d.
Artikel 5.1 a i konventionen och i artikel 8.1
a i rambeslutet är ett uttryck för den terri-
torialprincip för statens behörighet som också
uttrycks i 1 kap. 1 § i strafflagen, dvs. att den
som har begått brott i Finland skall dömas
enligt finsk lag. I strafflagen definieras även
gärningsorten. Enligt 1 kap. 10 § i strafflagen
anses ett brott vara begånget såväl där den
brottsliga handlingen företogs som där den
rekvisitenliga följden av brottet framträdde.
Bestämmelserna om brott som har anknyt-
ning till finska fartyg ingår i 1 kap. 2 § i
strafflagen.
Enligt 10 § i lagen om Finlands ekonomiska
zon (1058/2004) anses brott som begåtts på
konstgjorda öar, anläggningar eller andra
konstruktioner i den ekonomiska zonen, brott
som riktar sig mot dem och straffbara försök
till sådana brott begångna i Finland. Även de
särskilt uppräknade miljöbrott som begåtts
annanstans inom den ekonomiska zonen anses
vara begångna i Finland. Straff för miljö-
förstöring, grov miljöförstöring, miljöförseelse,
miljöförstöring av oaktsamhet och na-
turskyddsbrott inom den ekonomiska zonen
fastställs enligt 48 kap. 1-5 § i strafflagen.
Straff för brott mot miljöskyddslagen inom
den ekonomiska zonen fastställs enligt 116 § 2
mom. i miljöskyddslagen, för avfallsförseelse
inom den ekonomiska zonen enligt 60 § i
avfallslagen och för naturskyddsförseelse
inom den ekonomiska zonen enligt 58 § 2
mom. i naturvårdslagen.
I artikel 5.1 c i konventionen och i artikel
8.1 d i rambeslutet finns en fakultativ be-
stämmelse om tillämpningen av behörighet på
basis av principen om s.k. aktivt medbor-
garskap. Bestämmelser om detta ingår i 1 kap.
6 § i strafflagen enligt vilken finsk lag tillämpas
på brott som begås av en finsk medborgare
utanför Finland. I strafflagen förutsätts dubbel
straffbarhet i dessa fall och det hänvisas också
till denna princip i konventionen och
rambeslutet. I 1 kap. 11 § i strafflagen
förutsätts det att gärningen i dessa fall skall
vara straffbar också enligt lagen på
gärningsorten och att även en domstol i den
främmande staten kunde ha dömt ut straff för
gärningen. I dessa fall får man inte döma ut en
påföljd i Finland som är strängare än den som
föreskrivs för brottet enligt lagen på
gärningsorten. Om brottet har förövats inom
ett område som inte tillhör någon stat, är en
förutsättning för straffbarheten enligt 1 kap. 6
§ i strafflagen att brottet kan leda till fängelse i
över sex månader enligt finsk lag.
Enligt artikel 8.1 c i rambeslutet skall en
medlemsstat utsträcka sin behörighet till si-
tuationer där ett brott begås till förmån för en
juridisk person som har sitt säte på dess terri-
torium. Enligt territorialprincipen omfattas ett
brott som begås i Finland alltid av finsk
behörighet, och därför blir punkt c tillämplig
endast i sådana fall där ett brott har begåtts
utomlands till förmån för en sådan juridisk
person som har sitt säte i Finland. Enligt 1
kap. i strafflagen kan finsk lag inte tillämpas
uteslutande på grund av att en gärning har
begåtts utomlands till förmån för en finsk ju-
ridisk person. Enligt 1 kap. 5 § i strafflagen
tillämpas finsk lag på brott som har begåtts
utanför Finland och som riktas mot ett finskt
samfund, en finsk stiftelse eller någon annan
finsk juridisk person. Finsk lag kan tillämpas
också i de fall som avses i punkt c i rambe-
slutet om det i utlandet begångna brottet har
någon annan i 1 kap. i strafflagen angiven
anknytning till Finland. Ett brott som begås till
förmån för en juridisk person skall sålunda
vara begånget av en finländare och uppfylla
kravet på dubbel straffbarhet eller uppfylla
kraven i 3 § angående brott som riktar sig mot
Finland. Om finsk lag tillämpas på brottet med
stöd av dessa principer, kan även en juridisk
person ställas till ansvar enligt 1 kap. 9 § i
strafflagen.
Finsk lagstiftning motsvarar inte till fullo
kraven i artikel 5.1 c i konventionen och arti-
kel 8.1 c och d i rambeslutet. Finland bör
därför så som rambeslutet tillåter besluta att
de nämnda punkterna i rambeslutet inte till-
lämpas. Dessutom bör Finland göra en reser-
vation till konventionen, i vilken det sägs att
Finland inte tillämpar artikel 5.1 c i konven-
tionen fullt ut eftersom det enligt 1 kap. 6 § i
strafflagen förutsätts att ett brott som begås på
ett område som inte tillhör någon stat skall
kunna leda till fängelse i över sex månader
enligt finsk lag.
1.6. Straff
Artikel 6 i konventionen
Artikel 5 i rambeslutet
Enligt artikel 6 i konventionen vidtar varje
part, i enlighet med tillämpliga internationella
instrument, sådana lämpliga åtgärder som
behövs för att göra det möjligt för parten att
för de brott som uppräknas i artiklarna 2 och
3, fastställa straffpåföljder som beaktar dessa
brotts allvarliga natur. Dessa påföljder skall
inbegripa fängelse och ekonomiska sanktioner
och får inbegripa återställande av miljön.
Enligt artikel 5.1 i rambeslutet skall varje
medlemsstat vidta de åtgärder som är nöd-
vändiga för att gärningar som anges i artik-
larna 2 och 3 skall beläggas med effektiva,
proportionella och avskräckande påföljder,
inbegripet, åtminstone i allvarliga fall, på-
följder som innebär frihetsberövande som kan
medföra utlämning. Det sistnämnda kravet
gäller självfallet endast inom rambeslutets
territoriella tillämpningsområde, dvs. ut-
lämning mellan EU-länderna.
Enligt artikel 5.2 i rambeslutet kan de
straffrättsliga påföljderna enligt punkt 1
kombineras med andra påföljder eller åtgär-
der, t.ex. att en fysisk person fråntas rätten att
utöva en verksamhet som kräver officiellt
bemyndigande eller godkännande eller rätten
att vara grundare av, direktör för eller styrel-
semedlem i ett bolag eller en stiftelse, när de
omständigheter som ledde till en fällande dom
för vederbörande utgör en tydlig risk för att
denne kommer att fortsätta med samma slags
brottsliga verksamhet.
Miniminivån för högsta möjliga straff för de
allvarligaste brotten i rambeslutet har kopplats
samman med kravet på utlämning för brott.
Då rambeslutet utarbetades betydde detta i
praktiken ett maximistraff av en viss längd i
den stat från vilken utlämning sker. Efter att
rådet antog rådets rambeslut av den 13 juni
2002 om en europeisk arresteringsorder och
överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT
L 190, 18.7.2002, s. 1) avser maximistraffen
inte längre de straff som föreskrivs i den stat
från vilken utlämning sker utan straffen i den
ansökande staten.
Rambeslutet om en europeisk arresterings-
order har satts i kraft i Finland genom lagen
om utlämning för brott mellan Finland och de
övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen
(1286/2003). I 2 och 3 § finns bestämmelser
om de allmänna förutsättningarna för
utlämning. Enligt 2 § skall den gärning som
ligger till grund för framställningen utgöra ett
brott enligt finsk lag, och straffet för gärningen
enligt den ansökande statens lagstiftning skall
vara fängelsestraff på minst ett år. Enligt 3 § 1
mom. skall utlämning beviljas oberoende av
om den gärning som ligger till grund för
framställningen utgör brott enligt finsk lag eller
inte, om gärningen enligt den ansökande
medlemsstatens lagstiftning är en sådan
gärning som avses i 2 mom. och det strängaste
straffet för gärningen enligt lagstiftningen i
medlemsstaten i fråga är ett frihetsstraff på
minst tre år. I 3 § 2 mom. finns en förteckning
över 32 brott eller brottstyper. Förteckningen
upptar även miljöbrottslighet.
De nämnda bestämmelserna om utlämning
är enhetliga i alla medlemsstaterna, och utifrån
dem avgörs ärenden som gäller utlämning
mellan medlemsstaterna. De föreskrivna
maximistraffen enligt strafflagen för sådana i
rambeslutet avsedda grova brott som skadar
miljön är högre än det maximistraff på minst
ett år som enligt lagens 2 § krävs för en
framställning om överlämnande. Det är såle-
des möjligt att på basis av en framställning
utlämna den som begått ett sådant brott till
Finland, om de övriga villkoren är uppfyllda.
Framöver är också utlämning från Finland till
en annan medlemsstat som har gjort en fram-
ställning om utlämning möjlig, om lagstift-
ningen i staten i fråga motsvarar rambeslutets
krav när det gäller maximistraffet.
Det har överlåtits åt medlemsstaterna att
besluta om de andra påföljder och åtgärder
som enligt artikel 5.2 i rambeslutet kan kom-
bineras med straffrättsliga påföljder. De
nämnda påföljderna påminner om närings-
förbudet i lagen om näringsförbud
(1059/1985). Enligt 3 § kan näringsförbud
meddelas om de lagstadgade skyldigheter som
hänför sig till affärsverksamheten väsentligen
har åsidosatts eller om förfarandet har varit
brottsligt. Dessutom förutsätts det att det
olagliga förfarandet bedömt som en helhet
skall anses skadligt för borgenärer, av-
talsparter, den offentliga ekonomin eller en
sund och fungerande ekonomisk konkurrens.
Enligt förarbetena till lagen (RP 198/1996
rd) kan ett brott anses ha blivit begånget vid
drivande av rörelse om det är intimt förknip-
pat med den ekonomiska verksamhet som
bedrivs. Som brottsligt förfarande i affärs-
verksamhet kan enligt förarbetena också be-
traktas andra handlingar än de som vanligen
klassificeras som ekonomiska brott. Enligt
förarbetena kan också miljöbrott enligt 48
kap. i strafflagen under vissa förutsättningar
räknas som brott som begåtts i affärsverk-
samhet. Om någon exempelvis låter bli att
fullgöra skyldigheten att skydda miljön för att
förbättra företagsverksamhetens lönsamhet,
kan det vara fråga om brottsligt förfarande vid
drivande av rörelse. Verksamhet av detta slag
bryter ned det allmänna förtroendet för
näringsverksamheten och orsakar de övriga
rörelseidkarna på området skada genom att
förvränga konkurrenssituationen.
Artikel 6 i konventionen och artikel 5 i
rambeslutet ger inte anledning till ändringar av
lagstiftningen.
1.7. Medverkan och anstiftan
Artikel 2.2 i konventionen
Artikel 4 i rambeslutet
Enligt artikel 2.2 i konventionen skall varje
part straffbelägga medverkan till de brott som
avses i punkt 1 i artikeln.
Enligt artikel 4 i rambeslutet skall varje
medlemsstat vidta de åtgärder som är nöd-
vändiga för att straffbelägga medverkan till
eller anstiftan av de gärningar som anges i ar-
tikel 2. Medverkan och anstiftan skall alltså
straffbeläggas endast i de fall att huvudbrottet
är uppsåtligt.
Som olika former av brott särskils i regel
gärningsmannaansvar och egentlig medverkan.
Gärningsmannaansvaret omfattar tre olika
situationer: omedelbart (egentligt) gär-
ningsmannaskap, medgärningsmannaskap och
medelbart gärningsmannaskap. Samtliga
regleras i strafflagen.
I 5 kap. 3 § i strafflagen, som trädde i kraft
vid ingången av 2004, föreskrivs att om två
eller flera gemensamt har begått ett uppsåtligt
brott, bestraffas var och en som gärningsman.
Formuleringen motsvarar i stort den skrivning
av 5 kap. 1 § som gällde till utgången av 2003.
Jämfört med den gamla skrivningen har
bestämmelsen förtydligats så att
medgärningsmannaskap kan komma i fråga
endast om brottet begåtts med uppsåt. I
subjektivt hänseende krävs samförstånd för
att gemensamt begå ett brott. Samförstånd
innebär kunnighet om att det egna förfarandet
i samverkan med andra motsvarar brotts-
beskrivningen. I objektivt hänseende förutsätts
att personerna i fråga också är med om att
utföra brottet.
Den som uppsåtligen förmår någon till ett
uppsåtligt brott eller ett straffbart försök till
brottet i fråga döms enligt 5 kap. 5 § i
strafflagen för anstiftan till brott. Den som
före eller under ett uppsåtligt brott med råd,
dåd eller på annat sätt uppsåtligen hjälper
någon att begå brottet eller ett straffbart för-
sök till det, döms enligt 5 kap. 6 § i strafflagen
för medhjälp till brott. Enligt 9 kap. 2 § i
strafflagen uppstår straffansvar för en juridisk
person om ledningen har varit delaktig i
brottet.
Gällande lagstiftning motsvarar kraven i ar-
tikel 2.2 i konventionen och artikel 4 i ram-
beslutet.
1.8. Åtgärder för förverkande
Artikel 7 i konventionen
Enligt artikel 7 i konventionen vidtar varje
part nödvändiga åtgärder för att kunna för-
klara förverkade hjälpmedel som använts vid
brott som uppräknas i artiklarna 2 och 3 och
vinning av dessa brott eller egendom till
samma värde som sådan vinning. Enligt den
förklarande rapporten till konventionen utgår
artikeln från konventionen om penningtvätt,
efterforskning, beslag och förverkande av
vinning av brott (FördrS 53/1994), som in-
gicks i Strasbourg den 8 november 1990.
Enligt artikel 7.2 kan parterna göra en re-
servation till punkt 1 och förklara att punkt 1
inte kommer att tillämpas i förhållande till
vissa brott, vissa kategorier av hjälpmedel eller
vinning eller egendom till samma värde som
sådan vinning.
I punkt 1 i artikeln hänvisas det både till de
uppsätliga brott som avses i artikel 2 och till
de brott begångna av vårdslöshet som omfat-
tas av artikel 3. I propositionen föreslås att
Finland i enlighet med artikel 3.2 skall med-
dela att Finland tillämpar artikel 3 endast på
brott som begås av grov oaktsamhet.
Rambeslutet innehåller inte några bestäm-
melser om förverkande.
De nationella bestämmelserna om förver-
kandepåföljder ingår i 10 kap. i strafflagen. En
förutsättning för att förverkandepåföljd skall
kunna dömas ut är att en gärning som enligt
lag är straffbar (brott) har begåtts. Enligt 10
kap. 2 § i strafflagen skall ekonomisk vinning
av ett brott dömas förverkad till staten. Till
förverkande döms gärningsmannen, den som
har varit delaktig i brottet eller den på vars
vägnar eller till vars förmån brottet har
begåtts, om de har beretts vinning genom
brottet. Förverkande av vinning är inte bundet
till något visst föremål, utan förverkande döms
ut till det belopp som vinningen utgör, men en
viss del av konkret egendom kan också
förverkas som vinning av brott (HD 1999:89).
I 10 kap. 4 § i strafflagen finns bestämmel-
ser om förverkande av hjälpmedel vid brott.
Enligt strafflagens 10 kap 4 § 1 mom. skall
skjut- och eggvapen och andra därmed jäm-
förbara livsfarliga redskap, och andra föremål
och annan egendom vars innehav är straffbart
dömas förverkade när de har använts för
begående av ett brott. I de fall som anges i
paragrafens 2 mom. förutsätts det däremot att
brottet skall vara uppsåtligt för att hjälpmedel
som har använts vid brottet skall kunna dömas
förverkade. Förverkande kan enligt 2 mom.
beslutas i fråga om föremål och egendom som
har använts vid begåendet av ett uppsåtligt
brott, och föremål och egendom som har ett
nära samband med ett uppsåtligt brott som
behandlas i rättegång, när föremålet eller
egendomen uteslutande eller huvudsakligen
har anskaffats eller tillverkats med tanke på ett
uppsåtligt brott eller till sina egenskaper är
särskilt lämpade för begående av ett uppsåtligt
brott. Hjälpmedel som har använts vid brott
som begåtts av oaktsamhet eller grov
oaktsamhet kan således dömas förverkade
endast i de fall som anges i paragrafens 1
mom.
Föremål och egendom som har framställts,
tillverkats eller fåtts till stånd genom ett brott
eller som har varit föremål för ett brott kan
dömas förverkade antingen helt eller delvis,
om förverkandepåföljden är nödvändig
1) på grund av att föremålen eller egendo-
men har egenskaper som gör dem skadliga för
hälsan eller miljön,
2) för att nya brott skall kunna förebyggas,
och föremålet är särskilt lämpat som brotts-
objekt eller för brottslig användning,
3) för att syftet med bestämmelser om re-
glering eller om import eller export skall kunna
uppnås, eller
4) för att syftet med bestämmelser om
skydd av naturen eller miljön skall kunna
uppnås.
Den som gjort sig skyldig till naturskydds-
förseelse enligt 58 § i naturvårdslagen eller till
ett brott som avses i 48 kap. 1-5 § i
strafflagen skall enligt 59 § i naturvårdslagen
dömas att till staten förverka föremålet för
brottet. Dessutom skall det värde som ett
fridlyst djur eller en fridlyst växt har som re-
presentant för sin art dömas förverkat. Mil-
jöministeriet har genom en förordning
(9/2002) fastställt riktgivande värden för frid-
lysta växter och djur. Dessutom kan be-
stämmelserna i 10 kap. i strafflagen bli till-
lämpliga.
Finland skall i enlighet med artikel 7.2 i
konventionen göra en reservation enligt vilken
punkt 1 i artikeln inte tillämpas på hjälpmedel
vid brott som har begåtts av grov oaktsamhet.
Det är inte nödvändigt att särskilt avgränsa
tillämpningsområdet så att det inte omfattar
hjälpmedel som har använts vid brott som
begåtts av oaktsamhet, om Finland på det
föreslagna sättet begränsar tillämpningen av
artikel 3 endast till brott som har begåtts av
grov oaktsamhet.
I övrigt motsvarar gällande bestämmelser
om förverkande kraven i artikel 7 i konven-
tionen.
1.9. Återställande av miljön
Artikel 8 i konventionen
Enligt artikel 8 i konventionen kan varje part
när som helst i en förklaring till Europarådets
generalsekreterare förklara att den kommer att
föreskriva om återställande av miljön enligt
följande:
a) Den behöriga myndigheten får föreskriva
återställande av miljön i fall som utgör brott
enligt denna konvention. Ett sådant åläggande
för vara förenat med vissa villkor.
b) När ett åläggande om återställande av
miljön inte har efterkommits får behörig
myndighet i enlighet med nationell lagstiftning
göra det verkställbart och åtgärderna skall
bekostas av den person som åläggandet gäller,
alternativt kan denna person bli föremål för
andra straffpåföljder i stället för eller utöver
detta.
Med stöd av 79 och 84 § i miljöskyddslagen
får en myndighet bestämma om lämpliga
åtgärder som måste vidtas för att återställa
miljön i dess ursprungliga skick eller för att
minska eller undanröja olägenheter. Enligt 88
§ skall myndigheten, om det inte är uppenbart
onödigt, förena ett förbud eller en föreskrift
med vite eller med hot om att den för-
summade åtgärden vidtas på den försumliges
bekostnad eller om att verksamheten avbryts.
Samtliga brott som avses i konventionen är
dock inte sammankopplade med en möjlighet
för myndigheterna att bestämma om åtgärder
för återställande av miljön.
Gällande lagstiftning omfattar nödvändigtvis
inte helt bestämmelserna i artikel 8 i kon-
ventionen. Eftersom artikeln inte är tvingande
behöver lagstiftningen inte ändras och det
uppstår inte heller något behov av reservatio-
ner.
1.10. Juridiska personers straffansvar
Artikel 9 i konventionen
Artikel 6 i rambeslutet
Artikel 7 i rambeslutet
Enligt artikel 9.1 i konventionen skall varje
part vidta nödvändiga åtgärder för att juridiska
personer för vilkas räkning ett brott som avses
i artiklarna 2 och 3 har begåtts av dess organ
eller av medlemmar av dess organ eller av
andra företrädare, skall kunna åläggas
straffrättsliga eller administrativa påföljder
eller åtgärder.
Enligt artikel 9.2 får ansvaret för juridiska
personer enligt punkt 1 inte utesluta straff-
rättsliga förfaranden mot fysiska personer.
Enligt artikel 9.3 är det möjligt att göra en re-
servation i förhållande till punkt 1, dvs. att
punkt 1 endast tillämpas på vissa brott eller att
den inte tillämpas alls.
Enligt artikel 6.1 i rambeslutet skall varje
medlemsstat vidta de åtgärder som är nöd-
vändiga för att juridiska personer kan ställas
till ansvar för gärningar som avses i artiklarna
2 och 3 och som begås till förmån för dessa
juridiska personer av någon person som agerar
antingen enskilt eller som en del av den
juridiska personens organisation och har en
ledande ställning inom den juridiska personens
organisation, grundad på
a) befogenhet att företräda den juridiska
personen, eller
b) befogenhet att fatta beslut på den juri-
diska personens vägnar, eller
c) befogenhet att utöva kontroll inom den
juridiska personen, liksom för medverkan i
egenskap av medhjälpare till eller anstiftare av
sådana gärningar som anges i artikel 2.
Enligt artikel 6.2 i rambeslutet skall varje
medlemsstat utöver vad som redan angivits i
punkt 1 vidta de åtgärder som är nödvändiga
för att en juridisk person kan ställas till ansvar
när brister i övervakning eller kontroll som
skall utföras av en sådan person som avses i
punkt 1 har gjort det möjligt för en person
som är underställd den juridiska personen att
till förmån för denna juridiska person begå de
gärningar som anges i artiklarna 2 och 3.
Enligt artikel 6 skall den juridiska personens
ansvar inte utesluta lagföring av fysiska
personer som är gärningsmän, anstiftare eller
medhjälpare till de gärningar som avses i
artiklarna 2 och 3.
Bestämmelserna i konventionen och i ram-
beslutet om juridiska personers straffansvar är
nästan desamma som i t.ex. rambeslutet om
bekämpande av terrorism (EGT L 164,
22.6.2002). I regeringspropositionen om ge-
nomförandet av det beslutet (RP 188/2002 rd
s. 63-65) finns en detaljerad granskning av
rambeslutets bestämmelser i förhållande till
bestämmelserna om juridiska personers
straffansvar i den finska strafflagen. Det kon-
staterades att bestämmelserna i 9 kap. om
straffansvar för juridiska personer motsvarade
kraven i rambeslutet. Denna slutsats kan
upprepas också i detta sammanhang.
Konventionen och rambeslutet förutsätter
inte att juridiska personers straffansvar ut-
sträcks till att omfatta vare sig de förseelser
som avses i artikel 4 i konventionen eller
andra mindre brott. Det är därför tillräckligt att
fokusera bedömningen av straffansvarets
tillräcklighet till de brott som ingår i straffla-
gen.
Juridiska personer har straffansvar endast i
fråga om de brott där detta har bestämts sär-
skilt. I t.ex. strafflagens 21 kap. om brott mot
liv och hälsa saknas bestämmelser om juri-
diska personers straffansvar. Av hävd har det
ansetts att det inte är meningsfullt med
straffansvar för juridiska personer i sådana fall
där brotten är av den art att de i praktiken
endast kan förövas av en fysisk person. Även
om brott mot liv och hälsa i praktiken oftast är
våldshandlingar som utförs av fysiska per-
soner, kan rekvisitet - vilket konstaterats ti-
digare i texten - uppfyllas också på andra
sätt, t.ex. genom utsläpp av farliga ämnen.
Utsläpp som skadar eller äventyrar hälsan hör
ofta samman med företagsverksamhet som
bedrivs uttryckligen i form av juridisk person.
De brott i konventionen och rambeslutet
som gäller allmänfarliga brott enligt 34 kap. i
strafflagen och brott som äventyrar andras
hälsa och säkerhet i 44 kap. i strafflagen om-
fattas inte heller till alla delar av juridiska
personers straffansvar i dagens läge. Däremot
är det möjligt att döma juridiska personer till
straff för miljöbrott enligt 48 kap. i strafflagen.
För att uppfylla kraven i konventionen och
rambeslutet föreslås det att straffansvaret för
juridiska personer i 9 kap. i strafflagen skall
utsträckas till att gälla även dråp, mord, dråp
under förmildrande omständigheter, miss-
handel, grov misshandel, dödsvållande, grovt
dödsvållande, vållande av personskada, grovt
vållande av personskada och framkallande av
fara enligt 21 kap. i strafflagen, då brottet har
begåtts genom utsläpp av ett ämne, strålning
eller något annat sådant i miljön, och äventy-
rande av andras hälsa, grovt äventyrande av
andras hälsa och kärnladdningsbrott enligt 34
kap. i strafflagen samt hälsobrott, straffbar
användning av kärnämne, sprängämnesbrott,
ovarsam hantering och brott mot bestämmel-
serna om transport av farliga ämnen enligt 44
kap. i strafflagen.
Till den del det är fråga om culpabrott som
t.ex. vållande av personskada och dödsvål-
lande, där straffbarheten utgår från vårdslös-
het, går förslaget utöver det som konventionen
och rambeslutet förutsätter när det gäller
graden av vållande. Det kan dock inte bli fråga
om att avgränsa straffansvaret för juridiska
personer till endast grovt dödsvållande eller
grovt vållande av personskada, eftersom
helhetsbedömningen av en gärnings grovhet är
beroende även av andra omständigheter än
graden av vållande. Alla utsläpp som skett av
grovt vållande och som leder till t.ex. allvarlig
skada motsvarar inte nödvändigtvis
brottsbeskrivningen grovt vållande av per-
sonskada. Därför bör straffansvaret för juri-
diska personer utsträckas till att gälla även
grundformen av ifrågavarande culpabrott.
I Finland har av hävd lindriga former av
brott inte omfattats av samfundsansvar. Inte
heller i detta fall föreslås det att straffansvaret
för juridiska personer skall utsträckas till att
omfatta t.ex. lindrig misshandel eller sådana
kriminaliseringar med hot om böter som inte
finns med i strafflagen.
Enligt artikel 7 i rambeslutet skall varje
medlemsstat vidta de åtgärder som är nöd-
vändiga för att en juridisk person som har
ställts till ansvar i enlighet med artikel 6 skall
kunna bli föremål för effektiva, proportionella
och avskräckande påföljder, som innefattar
bötesstraff eller administrativa avgifter och
som kan innefatta andra påföljder. I artikel 9 i
konventionen anges straffrättsliga och ad-
ministrativa påföljder som straff för juridiska
personer. Möjligheten i artikel 9 i strafflagen
att döma juridiska personer till samfundsbot
motsvarar kraven i såväl konventionen som
rambeslutet.
I rambeslutet anges som exempel på andra
fakultativa påföljder a) fråntagande av rätt till
offentliga förmåner eller stöd, b) tillfälligt eller
permanent näringsförbud, c) rättslig över-
vakning, d) rättsligt beslut om upplösning av
verksamheten, e) skyldighet att vidta särskilda
åtgärder. I Finland har det inte ansetts
nödvändigt med dylika av prövning beroende
påföljder och rambeslutet kräver inte heller att
sådana införs.
Enligt artikel 9.3 i konventionen är det
möjligt att göra en reservation angående punkt
1 och förklara att punkt 1 är tillämplig endast
på vissa brott eller inte alls. Som det redan
påpekats under artikel 3 föreslås det att
Finland gör en reservation enligt artikel 3.2
och förklarar att punkt 1 i den artikeln till-
lämpas endast på brott som begås genom
grovt vållande. I anslutning till detta bör Fin-
land göra en motsvarande avgränsning av ju-
ridiska personers straffansvar i fråga om arti-
kel 9. I reservationen bör Finland förklara att
artikel 9.1 är tillämplig endast på uppsåtliga
brott som avses i artikel 2 samt på brott som
avses i artikel 3 när dessa sker genom grovt
vållande. Till övriga delar är det inte motiverat
med en reservation eftersom rambeslutet är
ovillkorligt i fråga om dessa.
1.11. Samarbete mellan myndigheter
Artikel 10 i konventionen
Enligt artikel 10.1 i konventionen skall varje
part vidta nödvändiga åtgärder för att tillse att
de myndigheter som är ansvariga för mil-
jöskyddet samarbetar med de myndigheter
som är ansvariga för utredning och lagföring
av brott
a) genom att på eget initiativ underrätta
dessa myndigheter när det finns skälig anled-
ning att förmoda att ett brott enligt artikel 2
har begåtts,
b) genom att på begäran tillhandahålla dessa
myndigheter alla nödvändiga uppgifter i
enlighet med den nationella lagstiftningen.
Enligt artikel 10.2 i konventionen kan en
part göra en reservation angående tillämp-
ningen av punkt 1 a och förklara att den inte
tillämpar punkt a eller att den punkten är till-
lämplig endast på vissa brott. I den förkla-
rande rapporten till konventionen påpekas det
att man genom hänvisningen till artikel 2 i
punkt 1 a har velat undanta andra än allvarliga
brott från anmälningsskyldigheten.
Vid verkställigheten och tillsynen av miljö-
lagarna har de regionala miljöcentralerna un-
der miljöministeriet en central roll. De beviljar
tillstånd enligt miljöskyddslagen och kon-
trollerar efterlevnaden av dessa tillstånd och
tillstånden enligt vattenlagen. I miljöcentra-
lernas arbetsordningar anges det att tjänste-
männen vid en bestämd enhet skall ansvara
för tillstånds- och tillsynsfrågorna.
Tillståndsärendena enligt miljöskyddslagen
handläggs i administrativt förfarande där till-
ståndsmyndigheten är miljötillståndsverket,
den kommunala miljötillståndsmyndigheten
eller den regionala miljöcentralen. Tillstånds-
frågor som gäller anläggningar med omfat-
tande miljökonsekvenser avgörs av den regi-
onala miljöcentralen. Numerärt sett avgörs
dock största delen av miljötillstånden i kom-
munerna. De regionala miljöcentralerna och
de kommunala miljövårdsmyndigheterna
övervakar efterlevnaden av tillstånden.
Enligt lagen om kommunernas miljöför-
valtning (64/1986) skall kommunen inom sitt
område övervaka och främja miljövården så
att det genom skydd, vård och utveckling av
naturen och annan miljö blir möjligt att trygga
en hälsosam, trivsam och stimulerande samt
naturekonomiskt hållbar livsmiljö för
kommunernas invånare. Den kommunala
miljövårdsmyndigheten spelar en central roll i
detta arbete. Den kommunala miljövårds-
myndigheten är ett organ som utses av kom-
munen, dock inte kommunstyrelsen. I regel är
den kommunala miljövårdsmyndigheten en
nämnd.
I miljölagstiftningen har ett stort antal upp-
gifter av olika typ pålagts kommunerna. Den
kommunala miljövårdsmyndigheten är till-
stånds- och tillsynsmyndighet enligt miljö-
skyddslagen och den övervakar också efter-
levnaden av avfallslagen, kemikalielagen,
hälsoskyddslagen och marktäktslagen. Där-
emot är det kommunens byggnadstillsyns-
myndighet som är den kommunala tillstånds-
och tillsynsmyndigheten enligt markanvänd-
nings- och bygglagen. Tillsynen enligt
skogslagen sköts av skogscentralen.
Miljömyndigheternas anmälningar om brott
är en av de viktigaste faktorerna för
upptäckten av miljöbrott. Den prövningsrätt
som hör samman med anmälningarna är av
avgörande betydelse för urvalet av de mål
som blir föremål för straffrättsligt förfarande.
Gränserna för miljömyndigheternas pröv-
ningsrätt har i regel fastställts i lagstiftningen.
I alla de speciallagar som är av betydelse
med tanke på konventionen bestäms det dock
inte om en skyldighet för myndigheterna att
anmäla brott till förundersökningsmyndighe-
terna. När en särskild bestämmelse saknas kan
en dylik anmälningsskyldighet dock till viss del
anses följa av principen om god förvaltning,
enligt vilken myndigheterna vid behov på eget
initiativ skall översända mottagna anmälningar
om eventuella brott till behöriga myndigheter
eller vid klara fall direkt till polisen och på
motsvarande sätt anmäla till behöriga
myndigheter eventuella observationer som de
själva gjort angående miljöbrott. I praktiken
kan sådant aktivt samarbete mellan
sektormyndigheterna förutsättas av framför
allt miljömyndigheterna, hälsovårdsmyndig-
heterna, byggnadstillsynsmyndigheterna och
skogscentralerna.
Enligt 94 § i miljöskyddslagen skall till-
synsmyndigheten hos polisen anmäla miljö-
förstöring som strider mot miljöskyddslagen
eller mot bestämmelser som utfärdats med
stöd av den. Anmälan behöver dock inte göras
om gärningen med hänsyn till omständig-
heterna skall anses vara ringa och allmänt in-
tresse inte anses kräva att åtal väcks.
Enligt 21 kap. 2 § i vattenlagen skall myn-
digheten meddela saken till polisen för för-
undersökning, om vattenlagen eller bestäm-
melser som utfärdats med stöd av den inte har
iakttagits, om inte gärningen med beaktande
av förhållandena skall anses vara ringa och
allmän fördel inte kräver att åtal väcks.
Också enligt 22 § i skogslagen, 18 § i
marktäktslagen och 186 § i markanvändnings-
och bygglagen är en myndighet skyldig att
göra anmälan till polis- eller åklagarmyn-
digheten. Anmälan får dock lämnas ogjord om
gärningen eller försummelsen med beaktande
av omständigheterna skall anses vara ringa
och allmän fördel inte kräver att åtal väcks.
Enligt de ovan nämnda bestämmelserna kan
det allmänna intresset förutsätta att anmälan
görs också om en gärning anses ringa så som
avses i lagen. Skyldigheten att beakta det
allmänna intresset inskränker således till-
synsmyndigheternas prövningsrätt i dessa fall.
Det allmänna intresset är dock ett mångtydigt
begrepp och begreppets innehåll och
användningsändamål varierar beroende på
saksammanhanget. I miljölagstiftningen har
begreppet flera betydelser som ibland kan vara
t.o.m. delvis motstridiga. Detta gäller också
för anmälningsskyldigheten. Om begreppet
avser den totala samhälleliga nyttan kan
prövningen få ett mycket vagt samband med
själva gärningen. Bestämmelserna om
anmälningsskyldigheten bör dock vara så klara
och entydiga som möjligt för att säkerställa en
enhetlig tillämpning.
Därför föreslås det att 94 § i miljöskydds-
lagen, 21 kap. 2 § i vattenlagen, 22 § i
skogslagen, 18 § i marktäktslagen och 186 § i
markanvändnings- och bygglagen ändras så att
omnämnandet av det allmänna intresset
(allmän fördel) stryks i bestämmelserna.
Skogslagens 22 § hör inte direkt till tillämp-
ningsområdet för vare sig konventionen eller
rambeslutet, men paragrafen har tagits med i
förslaget på grund av sammanhanget.
Såsom konstaterats ovan bestäms det inte i
alla de speciallagar som är av betydelse med
tanke på konventionen att myndigheterna är
skyldiga att anmäla brott till förundersök-
ningsmyndigheterna. Anmälningsplikten om-
fattar således inte samtliga brott i artikel 2 i
konventionen. Därför skall en reservation till
konventionen göras enligt vilken Finland
förklarar att artikel 10.1 a inte är tillämplig på
andra brott än de som nämns i de be-
stämmelser som här föreslås bli ändrade.
1.12. Rätt för grupper att delta i rätte-
gångsförfarandet
Artikel 11 i konventionen
Enligt artikel 11 i konventionen kan varje
part förklara att den i enlighet med sin natio-
nella lagstiftning kommer att garantera rätten
för grupper, stiftelser eller föreningar, vilkas
stadgeenliga syfte är att värna miljön, att delta
i straffrättsliga förfaranden som gäller brott
enligt denna konvention.
Enligt gällande lagstiftning har de grupper,
stiftelser eller föreningar som avses i artikel 11
inte rätt att bli hörda eller delta som utom-
stående i brottmålsrättegångar på annat sätt.
Tillvaratagandet av det allmänna intresset vad
gäller miljön ankommer i Finland i regel på
den regionala miljöcentralen som med stöd av
särskilda bestämmelser uppträder som
målsägande i miljöbrott.
Enligt 94 § i miljöskyddslagen är den regi-
onala miljöcentralen målsägande i brottmål om
något allmänt intresse har kränkts. Med stöd
av 14 kap. 3 § i vattenlagen kan den regionala
miljöskyddscentralen föra målsägandens talan
i ett brottmål som gäller en gärning som är
straffbar enligt 13 § i vattenlagen, om ett
allmänt intresse har kränkts.
Enligt 4 § i lagen om miljöförvaltning
(55/1995) sköter de regionala miljöcentralerna
inom sina verksamhetsområden de uppgifter
som föreskrivits ankomma på dem i fråga om
miljövård, markanvändning, naturvård, vård
av kulturmiljön, styrning av byggandet samt
nyttjande och vård av vattentillgångarna. Inom
sina respektive verksamhetsområden har de
regionala miljöcentralerna dessutom i uppgift
att representera staten, bevaka statens rätt och
fördel samt kära och svara vid domstolar och
andra myndigheter, om inte något annat
föreskrivs.
I konventionen om tillgång till information,
allmänhetens deltagande i beslutsprocesser
och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor,
vilken ingicks i Århus i juni 1998, har det
ansetts viktigt att utvidga organisationers rätt
till rättslig prövning i miljöfrågor i admi-
nistrativa ärenden. Konventionen sattes i kraft
den 30 november 2004 (866/2004, FördrS
122/2004). Konventionen innehåller
bestämmelser som kan indelas i tre grupper:
tillgång till miljöinformation (artiklarna 4 och
5), allmänhetens deltagande i beslut om miljön
(artiklarna 6, 7 och 8) och rätten att söka
ändring (artikel 9). Bestämmelserna om rätten
att delta gäller dels enskilda projekt (artikel 6),
dels deltagande mer i allmänhet i
beslutsfattandet, dvs. i utarbetandet av olika
planer och lagstiftning. Enligt artikel 9 gäller
rätten till rättslig prövning frågor som hör till
konventionens tillämpningsområde, dvs. rätten
att få tillgången till miljöinformation omprövad
och rätten att söka ändring i verksamheter
som anges i konventionen. I artikel 9 regleras
också allmänhetens rätt att få handlingar och
underlåtenheter som strider mot den nationella
miljölagstiftningen prövade av domstol eller i
administrativ ordning. Bestämmelserna om
rättslig prövning tillämpas på fysiska personer
och på miljöorganisationer. Konventionen
gäller dock inte brottmålsprocesser.
Ideella organisationers deltagande i rätte-
gångar innebär en grundläggande ändring av
det nationella straffrättsliga förfarandet. Ar-
tikel 11, som inte är tvingande, ger sålunda
inte anledning till att ändra lagstiftningen.
1.13. Internationellt samarbete
Artikel 12 i konventionen
Enligt artikel 12.1 i konventionen samarbe-
tar parterna med varandra, i enlighet med be-
stämmelserna i tillämpliga internationella in-
strument om internationellt samarbete i
straffrättsliga frågor och sin nationella lag-
stiftning, i största möjliga utsträckning vid
undersökningar och rättegångar som gäller
brott enligt konventionen. Enligt artikel 12.2
kan parterna erbjuda varandra hjälp i under-
sökningar och rättegångar som gäller hand-
lingar som anges i artikel 4 i konventionen och
som inte omfattas av punkt 1 i artikel 12.
Finland har ett nära samarbete med de
brottsbekämpande myndigheterna i olika
länder, bl.a. Europol och Interpol och inom
ramen för det nordiska samarbetet. Finland
har ingått bilaterala överenskommelser om
brottsbekämpning med Ryssland, Estland,
Lettland, Litauen, Polen och Ungern. Tills
vidare har det inte funnits något behov av att
ändra samarbetsöverenskommelserna. Enligt
finsk lagstiftning är det möjligt att lämna
rättslig hjälp också i sådana situationer där
staterna inte har avtalat särskilt om detta. På
det praktiska planet har t.ex. gränsbevak-
ningsväsendet och den svenska kustbevak-
ningen kommit överens om övervaknings-
samarbete så att oljeutsläpp som observeras
inom en parts ansvarsområde omedelbart
meddelas den andra partens ledningscentral.
Det samarbete som nämns i artikeln är möj-
ligt enligt finsk lagstiftning och det finns så-
lunda inte något behov av ändringar av lag-
stiftningen till denna del.
1.14. Ikraftträdande av konventionen
Artikel 13 i konventionen
Konvention träder i kraft den första dagen i
den månad som följer efter utgången av en
period om tre månader efter den dag då tre
stater har uttryckt sitt samtycke till att vara
bundna av konventionen.
Tills vidare har konventionen ratificerats
endast av Estland.
1.15. Anslutning till konventionen
Artikel 14 i konventionen
Efter konventionens ikraftträdande kan Eu-
roparådets ministerkommitte efter samråd
med konventionsstaterna inbjuda en stat som
inte är medlem av Europarådet att tillträda
denna konvention. I förhållande till en anslu-
tande stat träder konventionen i kraft den för-
sta dagen i den månad som följer efter ut-
gången av en period om tre månader från den
dag då anslutningsinstrumentet deponerades
hos Europarådets generalsekreterare.
1.16. Territoriell tillämpning av konven-
tionen
Artikel 15 i konventionen
En stat kan när den deponerar sitt ratifika-
tions-, godtagande-, godkännande eller an-
slutningsinstrument ange för vilket eller vilka
territorier konventionen skall gälla. En stat kan
vid ett senare tillfälle, genom en förklaring,
utsträcka tillämpningen till andra territorier
eller återta förklaringen.
1.17. Konventionens förhållande till
andra konventioner och
överenskommelser
Artikel 16 i konventionen
Konventionen inverkar inte på de rättigheter
och åtaganden som följer av internationella
multilaterala konventioner om särskilda frågor.
Konventionsparterna kan ingå bilaterala eller
multilaterala överenskommelser med varandra
i frågor som regleras i denna konvention i
syfte att göra tillägg till eller stärka dess
bestämmelser eller underlätta tillämpningen av
dess principer. Sådana överenskommelser kan
tillämpas i stället för denna konvention, om
det underlättar internationellt samarbete.
1.18. Reservationer till konventionen
Artikel 17 i konventionen
En stat kan när den deponerar sitt ratifika-
tions-, godtagande-, godkännande eller an-
slutningsinstrument förklara att den begagnar
sig av rätten till förbehåll som avses i artikel
3.2 och 3.3, artikel 5.4, artikel 7.2, artikel 9.3
och artikel 10.2. Inga andra förbehåll kan gö-
ras.
En stat kan när som helst meddela att den
återtar en reservation. Återtagandet träder i
kraft den dag då generalsekreteraren mottar
underrättelsen.
En part som har gjort en reservation får inte
kräva att en annan part skall tillämpa kon-
ventionen i större utsträckning än den själv.
I de artiklar som räknas upp i artikel 17 an-
vänds ordet "declaration". I artikel 17 om
dessa reservationer används ordet "reserva-
tion". I sak är det uttryckligen fråga om re-
servationer.
1.19. Ändringar av konventionen
Artikel 18 i konventionen
Ändringar till konventionen kan föreslås av
varje part och ändringarna behandlas enligt
förfarandet i artikel 18.
1.20. Lösning av tvister som gäller
konventionen
Artikel 19 i konventionen
I artikel 19 finns bestämmelser om lösning
av tvister som uppkommer till följd av kon-
ventionen. Enligt artikeln försöker parterna
lösa eventuella tvister genom förhandling eller
med andra fredliga medel efter deras eget val.
Bestämmelsen är en rekommendation och den
förpliktar inte Finland till något särskilt
tvistlösningsförfarande.
1.21. Uppsägning av konventionen
Artikel 20 i konventionen
En part kan när som helst säga upp konven-
tionen med en uppsägningstid på tre månader.
1.22. Underrättelser som följer av
konventionen
Artikel 21 i konventionen
Europarådets generalsekreterare skall un-
derrätta Europarådets medlemsstater och de
stater som har anslutit sig till konventionen
bl.a. om varje undertecknande, varje depone-
ring av ratifikations-, godtagande-, godkän-
nande- eller anslutningsinstrument och om
varje reservation som har gjorts.
1.23. Utlämning och lagföring
Artikel 9 i rambeslutet
Enligt artikel 9.1 a i rambeslutet skall varje
medlemsstat som enligt sin nationella lag-
stiftning ännu inte utlämnar sina egna med-
borgare vidta de åtgärder som är nödvändiga
för att fastställa sin behörighet över sådana
brott som avses i artiklarna 2 och 3 när de
begås av en av dess egna medborgare utanför
dess territorium.
I artikel 9.1 b anges det att varje medlems-
stat skall, i det fall en av dess medborgare
anklagas för att i en annan medlemsstat ha
begått ett brott som grundar sig på någon av
de gärningar som anges i artiklarna 2 eller 3
och den ännu inte utlämnar denna person till
den andra medlemsstaten enbart på grund av
dennes nationalitet, hänskjuta fallet till sina
egna behöriga myndigheter för att dessa, om
så bedöms lämpligt, skall väcka åtal. För att
möjliggöra att åtal väcks skall akter, informa-
tion och bevisföremål som rör brottet över-
lämnas enligt förfarandena i artikel 6.2 i Eu-
ropeiska utlämningskonventionen av den 13
december 1957 (FördrS 32/1971). Den ansö-
kande medlemsstaten skall informeras om det
åtal som väckts och om resultatet av detta.
I punkt 2 sägs det att begreppet medborgare
i en medlemsstat skall tolkas i enlighet med en
eventuell förklaring som denna stat avgivit
enligt artikel 6.1 b och c i Europeiska ut-
lämningskonventionen.
Bestämmelserna i artikeln motsvarar be-
stämmelserna i artikel 8.1-3 i den s.k. kor-
ruptionskonventionen (konvention om kamp
mot korruption som tjänstemän i Europeiska
gemenskaperna eller Europeiska unionens
medlemsstater är delaktiga i, 97/C 195/01).
Motsvarande bestämmelser återfinns också i
artikel 5.2 och 5.4 i konventionen om s.k.
gemenskapsbedrägerier (konvention som ut-
arbetats på grundval av artikel K.3 i fördraget
om Europeiska unionen om skydd av Euro-
peiska gemenskapernas finansiella intressen,
FördrS 84/2002). I regeringens propositioner
om dessa konventioner (RP 46/1998 rd och
RP 45/1998 rd) påpekas det att lagstiftningen i
Finland uppfyllde förpliktelserna i fråga redan
innan lagen om utlämning för brott mellan
Finland och de övriga medlemsstaterna i
Europeiska unionen trädde i kraft.
Rambeslutets bestämmelser om utlämning
har i praktiken förlorat sin betydelse då rådets
rambeslut om en europeisk arresteringsorder
och överlämnande mellan medlemsstaterna
har genomförts nationellt i samtliga EU-länder.
Rambeslutet innehåller såväl materiella som
processuella bestämmelser om överlämnande
för brott mellan medlemsstaterna i europeiska
unionen.
Artikel 9 i rambeslutet kräver inte att den
gällande lagstiftningen ändras.
1.24. Genomförande av rambeslutet
Artikel 10 i rambeslutet
Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som
är nödvändiga för att följa bestämmelserna i
detta rambeslut före den 27 januari 2005.
Medlemsstaterna skall före den 27 april
2005 till rådets generalsekretariat och kom-
missionen överlämna texten till de bestäm-
melser genom vilka skyldigheterna enligt detta
rambeslut införlivas med deras nationella
lagstiftning. På grundval av dessa uppgifter
och en skriftlig rapport från kommissionen
skall rådet före den 27 januari 2006 bedöma i
vilken utsträckning medlemsstaterna har
vidtagit de åtgärder som är nödvändiga för att
följa detta rambeslut.
1.25. Territoriell tillämpning av rambeslu-
tet
Artikel 11 i rambeslutet
Enligt artikel 11 skall rambeslutet tillämpas
också på Gibraltar.
2. Lagförslag
2.1. Lag om sättande i kraft av de be-
stämmelser som hör till området för
lagstiftningen i Europarådets kon-
vention om straffrättsliga
sanktioner till skydd för miljön
1 §. Paragrafen innehåller en sedvanlig
blankettbestämmelse om att de bestämmelser
som hör till området för lagstiftningen i kon-
ventionen om straffrättsliga sanktioner till
skydd för miljön gäller som lag sådana Finland
har förbundit sig till dem.
2 §. Närmare bestämmelser om verkställig-
heten av lagen kan utfärdas genom förordning
av statsrådet.
3 §. Om ikraftträdandet av lagen bestäms
genom förordning av republikens president.
Meningen är att lagen skall sättas i kraft ge-
nom förordning samtidigt som konventionen
träder i kraft internationellt.
2.2. Strafflagen
21 kap. 19 § i strafflagen
Förslaget om att utsträcka juridiska perso-
ners straffansvar till att omfatta även de i 21
kap. i strafflagen straffbelagda brotten dråp,
mord, dråp under förmildrande omständighe-
ter, misshandel, grov misshandel, dödsvål-
lande, grovt dödsvållande, vållande av per-
sonskada, grovt vållande av personskada och
framkallande av fara hör samman med de
brott som beskrivs i artikel 2.1 a i konventio-
nen och artikel 2 a i rambeslutet och som fri-
kopplats från förvaltningsaccessoriteten och
med bestämmelserna om juridiska personers
straffansvar i artikel 9 i konventionen och ar-
tikel 6 i rambeslutet.
Enligt artikel 9.3 i konventionen är det
möjligt att göra en sådan reservation till punkt
1 i artikel 9 som anger att punkt 1 tillämpas
endast på vissa brott eller inte alls. Som det
redan påpekats i samband med artikel 3
föreslås det att Finland skall göra en re-
servation enligt artikel 3.2 enligt vilken punkt
1 i artikel 3 tillämpas endast på brott som sker
av grov oaktsamhet. Finland bör därför i fråga
om artikel 9 göra motsvarande begränsning av
juridiska personers straffansvar. I en
reservation kommer det att konstateras att
artikel 9.1 tillämpas endast på uppsåtliga brott
enligt artikel 2 och på brott av grov
vårdslöshet enligt artikel 3. Det är inte
nödvändigt med en reservation till andra delar
eftersom rambeslutet är absolut i fråga om
dessa.
Enligt artikel 2.1 a i konventionen och
rambeslutet skall utsläpp som förorsakar
människors död eller medför allvarlig skada
för människor vara straffbara oberoende av
om utsläppet är "olagligt" eller inte enligt en
bedömning på förvaltningsmässiga grunder.
Förpliktelsen gäller uppsåtliga handlingar och
enligt artikel 3 i rambeslutet även handlingar
som sker av grov vårdslöshet. Enligt
motsvarande punkt i konventionen skall redan
förorsakande av död eller allvarlig skada vara
straffbart, om inte en reservation till
konventionen görs till denna del. Någon sådan
reservation föreslås inte eftersom gällande
lagstiftning motsvarar konventionens krav till
denna del.
Artikel 6 i rambeslutet förutsätter att juri-
diska personers straffansvar utsträcks till de
brott som uppräknas i artikel 2, åtminstone i
sådana fall där de begås uppsåtligen eller av
grov vårdslöshet.
Eftersom ett utsläpp som vid en administra-
tiv bedömning betraktas som "lagligt" kan
bedömas som t.ex. dråp eller dödsvållande
även om det inte kan vara fråga om ett brott
enligt 48 kap. i strafflagen, leder bestämmel-
serna om juridiska personers straffansvar till
att juridiska personers straffansvar angående
dessa gärningar måste utsträckas till att om-
fatta även brott mot liv och hälsa. Eftersom
någon reservation inte föreslås till artikel 2.1 a
ii i konventionen, bör juridiska personers
straffansvar utsträckas även till faredelikt som
avses i 21 kap. i strafflagen.
Till den del det är fråga om culpabrott som
t.ex. vållande av personskada och dödsvål-
lande, där straffbarheten utgår från vårdslös-
het, går förslaget utöver det som konventionen
och rambeslutet förutsätter när det gäller
graden av vållande. Det kan dock inte bli fråga
om att avgränsa straffansvaret för juridiska
personer till endast grovt dödsvållande eller
grovt vållande av personskada, eftersom
helhetsbedömningen av en gärnings grovhet är
beroende även av andra omständigheter än
graden av vållande. Alla utsläpp som skett av
grovt vållande och som leder till t.ex. allvarlig
skada motsvarar inte nödvändigtvis
brottsbeskrivningen grovt vållande av per-
sonskada. Därför bör straffansvaret för juri-
diska personer utsträckas till att gälla även
grundformen av ifrågavarande culpabrott.
I dagens läge är det möjligt att ställa juri-
diska personer till ansvar för miljöbrott som är
straffbelagda i 48 kap. i strafflagen. I fråga om
utsläpp som innehåller farliga ämnen och som
leder till en persons död eller till en allvarlig
personskada kan dock även bestämmelserna
om brott mot liv och hälsa i 21 kap. i
strafflagen bli tillämpliga utöver bestäm-
melserna om miljöbrott. I Finland torde det
vara sällsynt att ett förfarande som förorsakar
en människas död eller en allvarlig person-
skada eller risk för dessa inte utgör ett brott
mot de materiella miljöbestämmelserna.
Konventionen och rambeslutet förutsätter
dock kriminalisering även i fråga om dessa,
från förvaltningsaccessoriteten frikopplade
brott och att juridiska personers straffansvar
utsträcks även till dem.
Om förorsakandet av ett utsläpp uppfyller
brottsrekvisitet för såväl brott enligt 21 kap.
som 48 kap. i strafflagen, är det konsekvent
att även straffansvaret för juridiska personer
gäller för bägge brottstyperna på lika villkor.
Det är också därför i sig motiverat att ut-
sträcka straffansvaret för juridiska personer till
att omfatta mord, dråp, dråp under för-
mildrande omständigheter, misshandel, grov
misshandel, dödsvållande, grovt dödsvållande,
vållande av personskada, grovt vållande av
personskada och framkallande av fara.
Det föreslås att på mord, dråp, dråp under
förmildrande omständigheter, misshandel,
grov misshandel, dödsvållande, grovt döds-
vållande, vållande av personskada, grovt vål-
lande av personskada och framkallande av
fara skall tillämpas vad som bestäms om ju-
ridiska personers straffansvar under förut-
sättning att brottet har begåtts genom att föra
in, släppa ut eller lämna ett ämne, strålning
eller något annat sådant i miljön. Det föreslås
således att ansvaret för juridiska personer be-
gränsas till sådana gärningar enligt 21 kap. i
strafflagen som har skett genom utsläpp enligt
artikel 2.1 a i konventionen eller artikel 2 a i
rambeslutet.
Innehållet i de nämnda konventionsbe-
stämmelserna och i rambeslutet har kommen-
terats i den allmänna motiveringen. De före-
slagna gärningssätten föra, släppa ut eller
lämna motsvarar de sätt att förorsaka utsläpp
som anges i 48 kap. 1 § 1 mom. 1 punkten i
strafflagen. I de ovan nämnda punkterna i
konventionen och rambeslutet nämns å andra
sidan endast ämnen eller ioniserande strålning.
Att lämna ett föremål i miljön nämns över
huvud taget inte såsom i strafflagen. Den
föreslagna bestämmelsen i strafflagens 21 kap.
gäller således sådana brott begångna i en
juridisk persons verksamhet som har
förorsakats genom att föra, släppa ut eller
lämna ett ämne, strålning eller något annat
sådant i miljön.
Miljöfaror uppkommer emellertid ofta i
samband med sådan produktion eller annan
verksamhet som på ett eller annat sätt utövas i
organiserad form. Om ett miljöbrott är en
följd av sådan verksamhet måste inte bara
samfundsansvaret utredas utan också vem el-
ler vilka av flera eventuella ansvariga fysiska
personer som skall dömas till straff. Straffan-
svaret för juridiska personer utesluter inte till
någon del fysiska personers straffrättsliga an-
svar.
34 kap. 13 § i strafflagen
Förslaget om att utvidga juridiska personers
straffansvar till att omfatta de i 34 kap. i
strafflagen straffbelagda brotten äventyrande
av andras hälsa och grovt äventyrande av
andras hälsa hör samman med uppsåtliga brott
och brott som begås av grov vårdslöshet, vilka
beskrivs i artiklarna 2 och 3 i konventionen
och i artiklarna 2 och 3 i rambeslutet, och med
bestämmelserna om juridiska personers
straffansvar i artikel 9 i konventionen och i
artikel 6 i rambeslutet.
Bl.a. den som använder en strålkälla i strid
med strålskyddslagen och den som vid an-
vändning av kärnenergi handlar i strid med
kärnenergilagen kan göra sig skyldig till
äventyrande av andras hälsa enligt 34 kap. 4 §
i strafflagen eller till grovt äventyrande av
andras hälsa enligt 34 kap. 5 § i strafflagen.
Dessa brottstyper hör till de miljöbrott som
avses i artiklarna 2 och 3 i konventionen och
rambeslutet.
Genom den lagändring som trädde i kraft
vid ingången av oktober 2003 (833/2003) ut-
sträcktes juridiska personers straffansvar till
kärnladdningsbrott som avses i 34 kap. 6 § i
strafflagen och till allmänfarliga brott som
avses i 34 kap. 9 § 2 mom. i strafflagen.
Juridiska personers straffansvar skall vara
övergripande i fråga om den typen av miljö-
relaterade brott som avses i konventionen och
rambeslutet.
Såväl användningen av strålkälla som av
kärnenergi hör i regel samman med verk-
samheter som drivs av juridiska personer och
det är därför redan av denna anledning kon-
sekvent att missbruk av dem kopplas samman
med juridiska personers straffansvar.
44 kap. 17 § i strafflagen
Förslaget om att utsträcka juridiska perso-
ners straffansvar till de i 44 kap. i strafflagen
straffbelagda brotten hälsobrott, straffbar an-
vändning av kärnenergi, sprängämnesbrott,
ovarsam hantering och brott mot bestämmel-
serna om transport av farliga ämnen hör
samman med de i artiklarna 2 och 3 i kon-
ventionen och artiklarna 2 och 3 i rambeslutet
beskrivna brotten och med bestämmelserna
om juridiska personers straffansvar i artikel 9 i
konventionen och i artikel 6 i rambeslutet.
Enligt 44 kap. 10 § i strafflagen gör sig den
skyldig till hälsobrott som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet i strid med 1) lagen om
bekämpningsmedel, 2) produktsäkerhetslagen
(914/1986), 3) kemikalielagen, 4) hälso-
skyddslagen, 5) livsmedelslagen (361/1995)
eller 6) lagen om livsmedelshygien i fråga om
animaliska livsmedel (1195/1996) eller i strid
med bestämmelser eller allmänna eller
särskilda föreskrifter som utfärdats med stöd
av nämnda lagar tillverkar, behandlar, för eller
uppsåtligen försöker föra in i landet, innehar,
lagrar, transporterar, håller till salu, förmedlar
eller överlåter varor eller ämnen så att
gärningen är ägnad att orsaka fara för någon
annans liv eller hälsa.
Enligt 44 kap. 12 § i strafflagen gör sig den
skyldig till ovarsam hantering som uppsåtligen
eller av oaktsamhet i strid med lag eller
bestämmelser eller allmänna eller särskilda
föreskrifter som utfärdats med stöd av lag, el-
ler annars på ett ovarsamt sätt använder, be-
handlar eller förvarar 1) skjutvapen, eld eller
explosionsfarliga ämnen eller produkter, 2)
hälso- eller miljöfarliga eller brand- och ex-
plosionsfarliga kemikalier eller andra mot-
svarande ämnen, eller 3) radioaktiva ämnen
eller strålningsalstrande apparater, så att gär-
ningen är ägnad att orsaka fara för någon an-
nans liv eller hälsa eller orsakar fara för någon
annans egendom. I regeringens proposition
279/2004 rd, till vilken det hänvisats i
allmänna motiveringen, föreslås det att para-
grafens 2 punkt utsträcks till att gälla också
användning, hantering och förvaring av ut-
rustningar eller säkerhetssystem som används
på explosionsfarliga områden eller av andra
produkter som avses i 5 kap. i lagen om sä-
kerhet vid hantering av farliga kemikalier och
explosiva varor. Enligt den nämnda re-
geringspropositionen föreslås inga inne-
hållsmässiga ändringar i paragrafen, utan en-
dast en precisering av de begrepp som an-
vänds.
Rekvisitet för hälsobrott gäller till många
delar gärningar som omfattas av de miljöbrott
som avses i konventionen och rambeslutet. De
gärningar som rubriceras som hälsobrott är av
sådan art att bestämmelsen i regel tillämpas på
näringsverksamhet medan bestämmelserna om
ovarsam hantering också tillämpas på annan
småskaligare verksamhet, t.ex. uppbevaring av
bekämpningsmedel i hushåll. Uppbevaring av
bekämpningsmedel i större skala hör däremot i
regel samman med näringsverksamhet som
bedrivs i form av juridisk person.
Uppbevaring och behandling av
bekämpningsmedel och andra farliga ämnen i
strid med bestämmelserna kan innebära
betydande skadliga miljökonsekvenser. Därför
är det motiverat att utsträcka juridiska
personers straffansvar också till ovarsam
hantering och hälsobrott.
Enligt 44 kap. 10 § i strafflagen gör sig den
skyldig till straffbar användning av kärnenergi
som i strid med kärnenergilagen eller
bestämmelser eller allmänna eller särskilda
föreskrifter som utfärdats med stöd av den
uppsåtligen eller av oaktsamhet utan tillstånd
använder kärnenergi eller underlåter att iaktta
villkoren i ett tillstånd för användning av
kärnenergi eller underlåter att iaktta bestäm-
melser eller allmänna eller särskilda före-
skrifter om säkerheten vid användning av
kärnenergi.
Användningen av kärnenergi kräver inte
bara sakkunskap utan också sådana materiella
resurser som privatpersoner sällan har. Därför
är det oftast en stor organisation som driver
sådan verksamhet som eventuellt leder till att
bestämmelserna i 44 kap. 10 § i strafflagen
över huvud taget kan överträdas. Att juridiska
personers straffansvar utsträcks till denna
verksamhet effektiviserar möjligheterna till att
genomföra ett heltäckande straffansvar inom
den krets där verksamheten bedrivs.
Ovarsam hantering och straffbar användning
av kärnenergi är straffbara brott även när de
begås av oaktsamhet. Varken rambeslutet eller
konventionen förpliktar i sig att straffansvaret
för juridiska personer ovillkorligen måste
utsträckas till att omfatta andra brott än
sådana som sker uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet. Det finns dock inte skäl för en
onödigt finindelad och kasuistisk reglering.
Om det anses att juridiska personers
straffansvar skall omfatta ett visst brott, är det
motiverat att det gäller brottsbeteckningen i
fråga, oberoende av graden av oaktsamhet.
Enligt 44 kap. 11 § i strafflagen gör sig den
skyldig till sprängämnesbrott som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet i strid med lagen om
explosionsfarliga ämnen eller bestämmelser
eller allmänna eller särskilda föreskrifter som
utfärdats med stöd av den framställer, för in i
landet, använder, innehar, lagrar, förvarar,
transporterar, håller till salu eller överlåter
farliga ämnen eller produkter.
I regeringens proposition 279/2004 rd före-
slås det att hänvisningen till lagen om explo-
sionsfarliga ämnen i paragrafen ersätts med en
hänvisning till den föreslagna lagen om
säkerhet vid hantering av farliga kemikalier
och explosiva varor. Paragrafens tillämp-
ningsområde utvidgas något, och i stället
krymper tillämpningsområdet för 44 kap. 1 § i
strafflagen, eftersom meningen är att i ke-
mikalielagen, till vilken hänvisas i 1 §, upp-
häva bestämmelserna om industriell hantering
och upplagring av hälso- och miljöfarliga
kemikalier. Bestämmelser om detta föreslås i
den föreslagna nya lagen. De föreslagna änd-
ringarna inverkar inte på den föreliggande
propositionen, eftersom straffansvaret för ju-
ridiska personer enligt förslaget utsträcks till
både hälsobrott och sprängämnesbrott.
Den som uppsåtligen eller av grov oakt-
samhet i strid med lagen om transport av far-
liga ämnen eller bestämmelser eller allmänna
eller särskilda föreskrifter som utfärdats med
stöd av den avsänder, avlämnar för lastning,
skeppar, transporterar, kör, lastar, lossar,
hanterar, har som bagage eller tillfälligt för-
varar farliga ämnen så att förfarandet är ägnat
att orsaka fara för någon annans liv eller hälsa
eller orsakar fara för någon annans egendom
gör sig skyldig till brott mot bestämmelserna
om transport av farliga ämnen enligt 44 kap.
13 § i strafflagen.
I praktiken bedrivs sådan verksamhet som
kan uppfylla rekvisitet för sprängämnesbrott
eller för brott mot bestämmelserna om trans-
port av farliga ämnen av juridiska personer.
Hälsobrott, straffbar användning av kärn-
energi, sprängämnesbrott, ovarsam hantering
och brott mot bestämmelserna om transport
av farliga ämnen utgör alla sådana brott som i
många fall omfattas av de miljöbrott som
avses i artiklarna 2 och 3 i konventionen och
rambeslutet. Därför bör straffansvar för juri-
diska personer inskrivas i fråga om dessa
brott.
48 kap. 1 § i strafflagen
Förslaget om att precisera brottsbeskriv-
ningen i 48 kap. 1 § i strafflagen hör samman
med bestämmelsen om kriminalisering av
allvarliga skador på skyddade byggnadsverk,
andra skyddade föremål eller egendom, vilken
ingår i artikel 2.1 b i konventionen och i artikel
2 b i rambeslutet. Förpliktelsen gäller
gärningar som begås uppsåtligen eller på grund
av grov vårdslöshet.
Eftersom uttrycket "miljö" som används i 48
kap. 1 § i strafflagen inte omfattar, i enlighet
med vad som anförts i den allmänna
motiveringen, all egendom som kan förstöras
genom olagliga utsläpp bör gällande lag ändras
till denna del för att motsvara de krav som
ställs i konventionen och rambeslutet.
Till följd av kraven i konventionen och
rambeslutet föreslås en precisering av rekvi-
sitet för miljöförstöring i 48 kap. 1 § i
strafflagen så att det klart och tydligt omfattar
hela det förfarande som avses i konventionen
och rambeslutet. Enligt förslaget bör detta ske
så att det vid sidan av förorening av miljön
och orsakande av andra motsvarande skadliga
förändringar i miljön även nämns orsakande
av avsevärd skada på eller olägenhet för
egendom på samma sätt som i 3 § 1 mom. 1
punkten i miljöskyddslagen. De skyddade
byggnadsverk och den skyddade egendom
som nämns i konventionen och i rambeslutet
kommer också att omfattas av
egendomsbegreppet i den föreslagna paragra-
fen, även om ägoförhållandena angående t.ex.
gamla vrak inte är alldeles klara.
Konventionen och rambeslutet förpliktar
inte till annan kriminalisering än kriminalise-
ring av gärningar som förorsakar avsevärd
skada. Eftersom skada och olägenhet i prak-
tiken jämställs i den skadelidandes perspektiv
och eftersom detta begreppspar också har
använts i 3 § 1 mom. 1 punkten i miljö-
skyddslagen, föreslås det att brottsbeteck-
ningen i 48 kap. 1 § i strafflagen skall kom-
pletteras med dem båda. Enligt förslaget bör
dock skadan eller olägenheten vara avsevärd.
Att i brottsbeskrivningen för miljöförstöring
ta in orsakande av avsevärd skada på eller
olägenhet för egendom på det föreslagna sättet
utvidgar bestämmelsens tillämpningsområde
till att gälla alla slag av egendom, t.ex.
färdmedel, maskiner, fiskeredskap, avlopp
och reningsanläggningar samt olika
konstruktioner som inte nödvändigtvis har
kunnat anses omfattas av det i paragrafen av-
sedda begreppet miljö. Utsläpp kan skada eller
medföra olägenhet för egendom eller dess
användning på många sätt. Egendomsskadan
kan vara resultat av korrosion, skador på må-
lade ytor, skador på växande skog samt andra
ekonomiska skador, t.ex. minskning av fas-
tighetsvärden. Olägenhet för användningen av
egendom, t.ex. fritidsfastigheter, kan orsakas
t.ex. av utsläpp av avloppsvatten. I så fall
uppträder olägenheten ofta på en annan
fastighet än den där det egentliga utsläppet
sker och föroreningen kan konstateras. En
olägenhet för egendom kan bestå i att an-
vändningen av egendomen försvåras. Kylvat-
ten från ett kraftverk kan t.ex. genom sin
uppvärmningseffekt försämra isförhållandena
så att det blir svårt att nå en fastighet.
Den föreslagna ändringen avser att skada
eller olägenhet som inte är avsevärd skall
lämnas utanför paragrafens tillämpningsom-
råde. Den kommer sålunda inte att gälla t.ex.
smärre och övergående dammbildning eller
förorsakande av lätt grådaskiga ytor som kan
rengöras genom avtorkning.
Den föreslagna ändringen av 48 kap. 1 § i
strafflagen kommer också att underlätta be-
dömningen av vem som skall betraktas som
målsägande i ett brott. Då skada eller olägen-
het som orsakats egendom uttryckligen nämns
i brottsbeskrivningen blir det tydligare än förut
att t.ex. strandägarna vid en sjö som blivit
föremål för utsläpp har målsägandestatus. I
rättspraxis har åtminstone de som blivit
föremål för ett brott, de som brottet kränkt el-
ler de som lidit skada direkt till följd av brottet
ansetts som målsägande. Praxis har också
varit att som målsägande betrakta den vars
rättsintresse blivit direkt hotat genom brottet.
Om egendom nämns särskilt som ett rättsin-
tresse, underlättar detta klarläggandet av
kretsen av målsägande i praktiken.
48 kap. 5 § i strafflagen
Konventionen om internationell handel med
hotade arter av den vilda floran och faunan,
den s.k. CITES-konventionen, som ingicks i
Washington den 3 mars 1973, trädde i kraft
den 8 augusti 1976 för Finland.
I syfte att genomföra CITES-konventionen
har Europeiska gemenskapen antagit rådets
förordning (EEG) nr 3626/82 om genomfö-
rande i gemenskapen av konventionen om in-
ternationell handel med utrotningshotade arter
av vilda djur och växter och kommissionens
förordning (EEG) nr 3418/83 om fastställande
av ett enhetligt förfarande för utfärdande och
användning av de handlingar som krävs för
genomförandet i gemenskapen av
konventionen om internationell handel med
utrotningshotade arter av vilda djur och väx-
ter.
Rådet antog förordningen (EG) nr 338/97
om skyddet av arter av vilda djur och växter
genom kontroll av handeln med dem, nedan
CITES-förordningen, den 9 december 1996.
Den trädde i kraft den 1 juni 1997.
I brottsrubriceringarna som gäller natur-
skyddsbrott finns inget särskilt omnämnande
av överträdelser av bestämmelserna i CITES-
förordningen. Enligt artikel 16 i CITES-
förordningen skall medlemsstaterna vidta
nödvändiga åtgärder för att de överträdelser
som räknas upp i artikeln skall åläggas sank-
tioner. Genom en ändring (492/1997) av 58 §
i naturvårdslagen straffbelades de överträdel-
ser som räknades upp i CITES-förordningen
och som inte var straffbara i Finland vid tid-
punkten för förordningens ikraftträdande.
Brottsrubriceringen blev naturskyddsförseelse.
Som naturskyddsförseelse straffas bl.a. un-
derlåtelse att uppfylla villkoren i ett tillstånd
eller certifikat som utfärdats enligt CITES-
förordningen, underlåtelse att göra import-
anmälan enligt förordningen och att köpa,
erbjuda till försäljning, anskaffa för kommer-
siella ändamål, använda för ekonomisk nytta,
offentligt förevisa i kommersiellt syfte, sälja,
inneha för försäljning, erbjuda eller transpor-
tera till försäljning de arter som avses i för-
ordningen.
Det är inkonsekvent att CITES-
förordningen och de rekvisit som bygger på
den inte finns omnämnda i strafflagens 48
kap. 5 § om naturskyddsbrott på motsvarande
sätt som i naturvårdslagens 58 § om natur-
skyddsförseelse. Eftersom konventionen och
rambeslutet bygger på CITES-konventionen
och CITES-förordningen till denna del, är det
skäl att rätta till saken i detta sammanhang.
Därför föreslås i den nya 3 punkten i 48 kap.
5 § i strafflagen att de mest centrala gärning-
arna som står i strid med CITES-förordningen
och som hänför sig till kommersiellt
utnyttjande av de växter och djur som nämns i
bilagorna A och B till förordningen skall kunna
vara straffbara även som naturskyddsbrott,
om rekvisiten för brottet i fråga uppfylls i
övrigt.
Däremot skall överträdelser som gäller un-
derlåtelse att iaktta de gränsövergångsställen
enligt 44 a § i naturvårdslagen som godkänts
för import och export av de arter som avses i
CITES-förordningen och underlåtelse att göra
importanmälan fortfarande bestraffas enbart
som naturskyddsförseelse, eftersom
gärningarna är så ringa.
2.3. Lag om ändring av 94 § i miljö-
skyddslagen, lag om ändring av 21
kap. 2 § i vattenlagen, lag om
ändring av 22 § i skogslagen, lag om
ändring av 18 § i marktäktslagen,
lag om ändring av 186 § i
markanvändnings- och bygglagen
Miljömyndigheternas anmälningströskel är
en av de viktigaste faktorerna för att miljö-
brott skall avslöjas. Vilka saker som faller
under det straffrättsliga systemet är i hög grad
beroende av den prövning som hör samman
med anmälan. Enligt vissa bedömningar sker
brottsanmälan alltför sällan, förfarandet är
brokigt och varierar mellan olika områden.
Ofta förutsätts det att tillsynsmyndigheten i
sin prövning tar hänsyn till inte bara frågan om
brottet varit ringa utan också de krav som det
allmänna intresset ställer. Begreppet "allmänt
intresse" är dock mångtydigt och beroende av
tolkning. Dess innehåll och an-
vändningsändamål varierar beroende på sak-
sammanhanget. I miljölagstiftningen har
"allmänt intresse" flera, ibland t.o.m. sins-
emellan delvis motstridiga betydelser. Detta
gäller också för anmälningsskyldigheten. Om
"det allmänna intresset" avser den totala
samhälleliga nyttan, kan sambandet mellan
prövningen och den aktuella gärningen komma
mycket långt ifrån varandra.
På grund av detta föreslås ändringar i 94 § i
miljöskyddslagen, 21 kap. 2 § i vattenlagen,
22 § i skogslagen, 18 § i marktäktslagen och
186 § i markanvändnings- och bygglagen så
att omnämnandet av det allmänna intressets
krav stryks i dessa bestämmelser. Enligt gäl-
lande bestämmelser behöver anmälan inte
göras om en gärning är ringa och dessutom
också sådan att det allmänna intresset inte
kräver att straffrättsliga förfaranden inleds.
Enligt förslaget skall det räcka med att gär-
ningen betraktas som ringa för att man skall
kunna låta bli att göra anmälan, och det krävs
inte i dessa fall ytterligare en prövning av de
krav som det allmänna intresset ställer. Ge-
nom den föreslagna ändringen vill man ta fram
klarare prövningskriterier.
Avsikten med förslaget är att göra det så lätt
som möjligt för myndigheterna att avgöra om
det är skäl att anmäla observationer till
förundersökningsmyndigheterna. Prövnings-
kriterierna har inte kopplats till besvärliga och
svårtolkade juridiska formuleringar. Hu-
vudregeln bör vara att anmälan görs. Trots det
har man försökt ge myndigheterna tillräckliga
möjligheter att göra en rimlig bedömning från
fall till fall där även omständigheterna, dvs.
gärningens eller försummelsens tidsmässiga
och lokala sammanhang, kan beaktas vid
bedömningen av om en gärning varit ringa så
att anmälan inte behöver göras.
Vid bedömningen av om en överträdelse av
miljöbestämmelserna med hänsyn till om-
ständigheterna skall betraktas som ringa eller
inte kan man beakta omständigheter som di-
rekt hör samman med gärningen, t.ex. följdens
eller farans art, omfattning och varaktighet. I
fråga om försummelsen eller gärningen kan
hänsyn också tas till uppsåt och i fråga om
risken kan en bedömning göras av
medvetenhet och omfattning. Det blir också
möjligt att ta hänsyn till om handlingen strävat
efter ekonomisk nytta.
Som omständigheter som hänför sig till be-
dömningen av om en handling är ringa kan
man också ta hänsyn till om det är fråga om
en första gångs händelse eller om det är fråga
om en gärningsman där man redan tidigare
observerat brister i verksamheten. Tredska
med att korrigera missförhållandena kan på
goda grunder leda till att saken anmäls.
Vid bedömningen kan man dessutom ta
hänsyn till om det är fråga om en sådan typ av
gärning eller försummelse som trots sin
futilitet måste bemötas med en straffanmälan
eftersom den blivit allmännare eller är på väg
att bli allmännare. I dessa fall är det nämligen
fråga om hänsyn till uttryckligen de
"omständigheter" som avses i lagrummet.
Vid bedömningen av om en handling är
ringa kan hänsyn tas till alla slags förhållanden
som lett fram till handlingen eller som framgår
av handlingen eller har samband med
gärningsmannen och som har betydelse för
bedömningen. Det är dock inte meningen att
tillsynsmyndigheterna skall börja undersöka
dessa omständigheter på egen hand före
anmälan. En anmälan kan göras redan efter
ytliga utredningar och observationer och den
egentliga undersökningen får överlåtas på
förundersökningsmyndigheterna.
Genom förenklingen av bestämmelserna vill
man uppmuntra tillsynsmyndigheterna att göra
anmälan. Särskilt i akuta utsläppssituationer
och motsvarande förhållanden är det skäl att
omgående göra anmälan hos polisen - om
inte utsläppet är otvetydigt ringa - även om
man endast har preliminära observationer av
utsläppets konsekvenser. I annat fall kan
utredningen av ett eventuellt brott försvåras
avsevärt.
Det föreslås också en samordning av be-
stämmelserna till den del att tillsynsmyndig-
heterna också enligt skogslagen och mark-
täktslagen skall göra sin anmälan till polisen
och inte till allmänna åklagaren, vilket gäller i
dagens läge enligt 22 § i skogslagen och 18 § i
marktäktslagen. Ändringen är motiverad på
grund av att åklagaren i praktiken låter polisen
utföra förundersökning före åtalsprövningen
även om tillsynsmyndigheterna i dagens läge
gör sin anmälan direkt till åklagaren i de
nämnda fallen. För att undvika onödiga
mellanskeden är det ändamålsenligast att
anmälan även vid de brott som avses i
skogslagen och marktäktslagen inges direkt till
polisen.
Enligt 94 § 1 mom. i miljöskyddslagen görs
anmälan till polisen. Det föreslås att be-
stämmelsen ändras så att anmälan görs till
förundersökningsmyndigheterna. Enligt 22 § 3
mom. i miljöskyddslagen övervakar tullverket
och gränsbevakningsväsendet, vardera inom
sitt behörighetsområde, iakttagandet av
nämnda lag. Tullverkets och gränsbevak-
ningsväsendets rätt att utföra förundersökning
av brott inom sina respektiva behörig-
hetsområden bestäms utifrån lagstiftningen om
dessa verk
Enligt 3 § 1 mom. 5 punkten i tullagen
(1466/1994) avses med tullbrott brott som
innebär överträdelse av bestämmelserna i
tullagen eller någon annan lag vars iakttagande
tullverket skall övervaka. I tullbrottmål utförs
förundersökningen av tullverket. Därför är det
ändamålsenligt att anmäla sådana brott mot
miljöskyddslagen som upptäckts vid
tullövervakning och som betraktas som
tullbrott till någon av de enheter som ansvarar
för tullbrottsbekämpningen och inte till
polisen.
I 2 § 3 punkten c i lagen om gränsbevak-
ningsväsendet (320/1999) fastställs gräns-
kontrollens uppgifter i syfte att förebygga och
uppdaga brott, och i lagens 4 § uppräknas
gränsbevakningsuppgifterna. Enligt lagens 43 §
får gränsbevakningsväsendet göra
förundersökning av de brott som nämns i
dessa paragrafer. I riksdagen behandlas som
bäst regeringens proposition 6/2005 rd med
förslag till revidering av lagstiftningen om
gränsbevakningsväsendet och gränszonen.
Enligt 42 § 1 mom. i den gränsbevakningslag
som föreslås i propositionen skall gränsbe-
vakningsväsendet göra förundersökning när
det på grund av en anmälan till gränsbevak-
ningsväsendet eller annars finns skäl att miss-
tänka brott mot en bestämmelse eller fö-
reskrift vars efterlevnad gränsbevakningsvä-
sendet skall övervaka. Enligt lagförslagets 44 §
kan förundersökningen dock överföras till
någon annan förundersökningsmyndighet,
dvs.tullen eller polisen, ifall arten eller om-
fattningen av ärendet eller de nödvändiga
förundersökningsåtgärderna förutsätter det
eller ifall förundersökningsmyndigheten i fråga
kräver det. Detta innebär att förunder-
sökningen av brott som upptäckts vid över-
vakningen av efterlevnaden av miljöskydds-
lagen framöver överförs på polisen eller, i
tullbrottmål, på tullen, ifall förundersökningen
förutsätter särskilt kunnande eller utredningar
för vilka gränsbevakningsväsendets resurser
inte räcker till.
Dessutom föreslås ett förenhetligande av
bestämmelserna även så att såväl gärning som
försummelse anges i samtliga bestämmelser
för tydlighetens skull.
Ytterligare föreslås en ändring av 22 §
2 mom. i skogslagen för att ge skogscentralen
möjlighet att bli hörd förutom i underrätten
även i hovrätten och högsta domstolen i de
mål där skogscentralen gjort brottsanmälan. I
högsta domstolen blir det i allmänhet fråga om
att höra skogscentralen endast i sådana
situationer där prövningstillstånd redan
beviljats.
2.4. Lag om ändring av 58 § i natur-
vårdslagen
Enligt 58 § 2 mom. 5 punkten i natur-
vårdslagen skall den bestraffas för natur-
skyddsförseelse som i kommersiellt syfte an-
vänder ett sådant djur eller en sådan växt som
avses i bilaga A eller B till Europeiska ge-
menskapens s.k. CITES-förordning i strid
med artikel 8 i förordningen. Enligt den finska
översättningen av artikeln skall bl.a. två typer
av verksamhet straffbeläggas, dvs "tar-
joaminen ostettavaksi" och "myytäväksi tar-
joaminen". Uttrycken avser samma sak, dvs.
verksamhet från en säljares sida. I de övriga
språkversionerna används för "tarjoaminen
ostettavaksi" dock ett uttryck som avser
verksamhet från en köpares sida, dvs. det
skall vara straffbart att erbjuda sig att köpa ett
sådant utrotningshotat djur eller en sådan
utrotningshotad växt som avses i CITES-
förordningen (på engelska "offer to purchase",
på svenska "att erbjuda sig att köpa").
Översättningsfelet upprepas i 58 § 2 mom. 5
punkten i naturvårdslagen, även i den svenska
paragraftexten, där det finska uttrycket i bägge
fallen har översatts med "erbjuder till
försäljning".
Därför föreslås det att det finska uttrycket
"tarjoaa ostettavaksi" som i den gällande lagen
har översatts med "erbjuder till försäljning" i
58 § 2 mom. 5 punkten i naturvårdslagen
korrigeras till "tarjoutuu ostamaan", som
översätts med "erbjuder sig att köpa", vilket
också är det uttryck som används i den
svenska översättningen av artikeln. Det
föreskrivs således om straff både för sådan
verksamhet från en köpares sida som föregår
ett köp och dito verksamhet från en säljares
sida, dvs. att erbjuda till försäljning, som
redan omnämns i bestämmelsen.
3. Ikraftträdande
Konventionen har ännu inte trätt i kraft in-
ternationellt. Konventionen träder i kraft in-
ternationellt den första dagen i den månad
som följer efter utgången av en period om tre
månader efter den dag då tre stater har ut-
tryckt sitt samtycke till att vara bundna av
konventionen. I förhållande till varje signa-
tärstat som därefter uttrycker sitt samtycke till
att vara bunden av konventionen träder denna
i kraft den första dagen i den månad som
följer efter utgången av en period om tre
månader efter dagen för dess samtycke att
vara bunden av konventionen. Lagen om
sättande i kraft av de bestämmelser som hör
till området för lagstiftningen i konventionen
föreslås träda i kraft samtidigt som konven-
tionen träder i kraft internationellt, vid en
tidpunkt som bestäms genom förordning av
republikens president. Om konventionen trä-
der i kraft internationellt tidigare under riks-
dagsbehandlingen föreslås lagen träda i kraft
samtidigt som konventionen träder i kraft för
Finlands del, vid en tidpunkt som bestäms
genom förordning.
Medlemsstaterna skall ha vidtagit de åtgär-
der som är nödvändiga för att följa bestäm-
melserna i rambeslutet före den 27 januari
2005. Medlemsstaterna skall före den 27 april
2005 till generalsekreteraren i Europeiska
unionens råd och Europeiska gemenskapernas
kommission överlämna texten till de
bestämmelser genom vilka skyldigheterna
enligt detta rambeslut införlivas med deras
nationella lagstiftning. På grundval av dessa
uppgifter och en skriftlig rapport från kom-
missionen skall rådet före den 27 januari 2006
bedöma i vilken utsträckning medlemsstaterna
har vidtagit de åtgärder som är nödvändiga för
att följa rambeslutet.
Det föreslås att lagarna om ändring av
strafflagen, marktäktslagen, markanvändnings-
och bygglagen, skogslagen, vattenlagen,
miljöskyddslagen och naturvårdslagen skall
träda i kraft så snart som möjligt efter det att
de har antagits.
Konventionen innehåller sådana kriminali-
seringsförpliktelser i fråga om miljöskyddet
som omfattas av landskapets lagstiftningsbe-
hörighet enligt 18 § i självstyrelselagen för
Åland (1144/1991). Natur- och miljövården är
ett rättsområde som omfattas av landskapets
lagstiftningsbehörighet, vilket betyder att
landskapets lagstiftningsbehörighet även
omfattar ärenden som gäller beläggande med
straff och storleken av straff, när ärendena
hänför sig till detta rättsområde. För att det
förslag till ikraftträdandelag som ingår i pro-
positionen skall träda i kraft i landskapet
Åland måste därför lagtinget ge sitt bifall till
författningen enligt 59 § 2 mom. i självsty-
relselagen. Om Åland godtar ikraftträdande-
lagen skall detta uttryckligen nämnas i för-
ordningen om ikraftträdandet.
De andra lagarna som ingår i propositionen
tillämpas också i landskapet Åland till den del
det är fråga om rikets lagstiftningsbehörighet
enligt självstyrelselagen. I övrigt är det skäl att
genom landskapslagstiftningsåtgärder sätta i
kraft motsvarande lagstiftning också på Åland.
Enligt 59 b § i självstyrelselagen för Åland
gäller behörighetsfördelningen mellan land-
skapet och riket också vid genomförande av
gemenskapsrätten.
4. Behovet av riksdagens sam-
tycke
I denna proposition föreslås att bestämmel-
ser som hör till området för lagstiftningen skall
sättas i kraft nationellt genom en s.k.
blankettlag.
Artiklarna 2-4 i konventionen gäller
straffbara gärningar och administrativa förse-
elser, artikel 5 gäller domsrätt, artikel 6 gäller
påföljder för miljöbrott, artikel 7 förver-
kandepåföljder, artikel 8 skyldighet att åter-
ställa miljön, artikel 9 ansvar för juridiska
personer och artikel 10 anmälningsplikt för
miljömyndigheter. Dessa artiklar hör till om-
rådet för lagstiftningen.
Artikel 11 i konventionen gäller straffrättsligt
förfarande som redan i och för sig hör till
området för lagstiftningen, men eftersom det
är fråga om en skyldighet som är beroende av
prövning och denna inte föranleder några
lagstiftningsåtgärder, kan det inte anses att
artikel 11 hör till de bestämmelser i konven-
tionen som hör till området för lagstiftningen.
Enligt grundlagsutskottets tolkningspraxis
skall en bestämmelse i ett internationellt för-
drag hänföras till området för lagstiftningen
om den gäller utövande eller begränsning av
någon grundläggande fri- eller rättighet som är
skyddad i grundlagen, om bestämmelsen i
övrigt gäller grunderna för individens rättig-
heter och skyldigheter, om den sak som be-
stämmelsen gäller enligt grundlagen skall fö-
reskrivas i lag, om det finns lagbestämmelser
om den sak som bestämmelsen gäller eller om
det enligt rådande uppfattning i Finland skall
lagstiftas om saken. En bestämmelse i en
internationell förpliktelse hör sålunda till
området för lagstiftningen oberoende av om
den strider mot eller överensstämmer med en
bestämmelse som utfärdats genom lag i Fin-
land (GrUU 11 och 12/2000 rd).
Grundlagsutskottet har ansett det vara på sin
plats att riksdagen genom ett särskilt beslut ger
sitt samtycke till förklaringar om sådana
bestämmelser i en överenskommelse som
faller under riksdagens behörighet (GrUU
2/1980 rd, GrUU 28/1997 rd och GrUU
36/1997 rd). Att göra och att återta sådana
reservationer och andra meddelanden som hör
till området för lagstiftningen påverkar genom
blankettlagen innehållet i det som i Finland
bestäms genom lag. I detta hänseende innebär
alltså reservationer och andra meddelanden att
lagstiftningsmakt utövas i sak.
Riksdagens samtycke behövs för att göra
följande reservationer (reservations):
Konstaterande av att artikel 3.1 i konven-
tionen endast tillämpas på brott som begås av
grov oaktsamhet (gross negligence).
Om inte denna reservation görs bör graden
av tillräknande ändras i flera straffbestäm-
melser om skador på miljö eller hälsa. I da-
gens läge är gärningarna nästan undantagslöst
straffbara endast om de sker uppsåtligen eller
av grov oaktsamhet. Det är fråga om en
normnivå som huvudsakligen tillkommit under
de senaste tio åren och som bildar en modern
och meningsfull helhet. Det har inte
framkommit några behov av att ändra dessa
normer.
Konstaterande av att Finland inte tillämpar
artikel 5.1. c i sin helhet eftersom det enligt 1
kap. 6 § i strafflagen är en förutsättning att det
på ett brott som har begåtts inom ett område
som inte tillhör någon stat skall följa fängelse i
över sex månader för att brottet skall vara
straffbart.
Konstaterande av att Finland inte tillämpar
konventionens artikel 7.1 om förverkandepå-
följder på hjälpmedel vid brott som har be-
gåtts av grov oaktsamhet. Däremot är det inte
nödvändigt att särskilt avgränsa tillämp-
ningsområdet så att det inte omfattar förver-
kande av hjälpmedel som har använts vid
brott som begåtts av oaktsamhet, om Finland
på det sätt som föreslås ovan begränsar till-
lämpningen av artikel 3 till brott som har be-
gåtts av grov oaktsamhet.
Konstaterande av att Finland gör en reser-
vation enligt 9.3 enligt vilken punkt 1 om ju-
ridiska personers straffansvar tillämpas endast
på uppsåtliga brott som avses i artikel 2 och
på brott som avses i artikel 3 när de begås av
grov oaktsamhet. Denna reservation har ett
viktigt samband med reservationen om att
artikel 3.1 i konventionen tillämpas endast på
brott som begås av grov oaktsamhet (gross
negligence).
Konstaterande av att artikel 10.1 a i kon-
ventionen tillämpas endast på brott som avses
i 18 § i marktäktslagen, 186 § i markan-
vändnings- och bygglagen, 94 § i miljö-
skyddslagen och 21 kap. 2 § i vattenlagen. Det
är inte skäl att nämna 22 § i skogslagen i detta
sammanhang eftersom den inte omfattas av
vare sig konventionens eller rambeslutets
tillämpningsområde.
5. Behandlingsordning
Konventionens artikel 7 om förverkandepå-
följder kunde med hänsyn till sitt ämne vara
av betydelse för behandlingsordningen efter-
som den gäller egendomsskyddet enligt 15 § i
grundlagen. Artikeln motsvarar dock gällande
lagstiftning och den utvidgar inte för-
verkandepåföljdernas krets. Detta betyder att
bestämmelsen är oproblematisk i fråga om
egendomsskyddet.
Konventionen kan godkännas med enkel
majoritet och lagförslagen kan godkännas i
vanlig lagstiftningsordning.
Med stöd av vad som anförts ovan och i
enlighet med 94 § i grundlagen föreslås att
Riksdagen godkänner Europarådets kon-
vention om straffrättsliga sanktioner till
skydd för miljön, vilken ingicks i Strasbourg
den 4 november 1998,
Riksdagen samtycker till att Finland gör en
reservation enligt artikel 3.2 i konventionen
om att artikel 3.1 endast skall tillämpas på
brott som begås av grov oaktsamhet,
Finland gör en reservation enligt artikel
5.4 i konventionen om att artikel 5.1 c inte
skall tillämpas i sin helhet eftersom en förut-
sättning för straffbarheten i sådana fall där
brottet har begåtts inom ett område som inte
tillhör någon stat enligt 1 kap. 6 § i straffla-
gen är att på brottet enligt finsk lag kan följa
fängelse i över sex månader,
Finland gör en reservation enligt artikel
7.2 i konventionen om att artikel 7.1 inte
skall tillämpas på hjälpmedel vid brott som
har begåtts av grov oaktsamhet,
Finland gör en reservation enligt artikel
9.3 i konventionen om att artikel 9.1 om
straffansvar för juridiska personer skall till-
lämpas endast på uppsåtliga brott som avses
i artikel 2 och på brott som avses i artikel 3
när de begås av grov oaktsamhet och att
Finland gör en reservation enligt artikel
10.2 i konventionen om att artikel 10.1 a
skall tillämpas endast på brott som avses i
18 § i marktäktslagen, 186 § i markanvänd-
nings- och bygglagen, 94 § i miljöskyddsla-
gen och 21 kap. 2 § i vattenlagen.
Eftersom konventionen innehåller bestäm-
melser som hör till området för lagstiftningen
föreläggs Riksdagen samtidigt följande lag-
förslag:
Lagförslagen
1.
Lag
om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i
Europarådets konvention om straffrättsliga sanktioner till skydd för miljön
I enlighet med riksdagens beslut föreskrivs:
1 §
De bestämmelser som hör till området för
lagstiftningen i den i Strasbourg den 4 no-
vember 1998 ingångna konventionen om
straffrättsliga sanktioner till skydd för miljön
gäller som lag sådana Finland har förbundit sig
till dem.
2 §
Närmare bestämmelser om verkställigheten
av denna lag kan utfärdas genom förordning
av statsrådet.
3 §
Om ikraftträdandet av denna lag bestäms
genom förordning av republikens president.
-----
2.
Lag
om ändring av strafflagen
I enlighet med riksdagens beslut
ändras i strafflagen av den 19 december 1889 (39/1889) 34 kap. 13 § samt 48 kap. 1 § 1
mom. och 5 § 1 mom.,
sådana de lyder, 34 kap. 13 § i lag 833/2003, 48 kap. 1 § 1 mom. i lag 579/2004 och 5 § 1
mom. i lag 578/1995 och i lag 1108/1996, samt
fogas till 21 kap. en ny 19 § och till 44 kap. en ny 17 § som följer:
21 kap.
Om brott mot liv och hälsa
19 §
Juridiska personers straffansvar
På dråp, mord, dråp under förmildrande
omständigheter, misshandel, grov misshandel,
dödsvållande, grovt dödsvållande, vållande av
personskada, grovt vållande av personskada
och på framkallande av fara tillämpas vad som
föreskrivs om juridiska personers straffansvar
när brottet har begåtts genom att föra, släppa
ut eller lämna ett ämne, strålning eller något
annat sådant i miljön.
34 kap.
Om allmänfarliga brott
13 §
Juridiska personers straffansvar
På äventyrande av andras hälsa, grovt även-
tyrande av andras hälsa, kärnladdningsbrott
och på förberedelse till allmänfarligt brott
enligt 9 § 2 mom. tillämpas vad som fö-
reskrivs om juridiska personers straffansvar.
44 kap
Om brott som äventyrar andras hälsa och
säkerhet
17 §
Juridiska personers straffansvar
På hälsobrott, straffbar användning av
kärnenergi, sprängämnesbrott, ovarsam han-
tering och brott mot bestämmelserna om
transport av farliga ämnen tillämpas vad som
föreskrivs om juridiska personers straffansvar.
48 kap.
Om miljöbrott
1 §
Miljöförstöring
Den som uppsåtligen eller av grov oakt-
samhet
1) i miljön för eller släpper ut eller lämnar
ett föremål eller ämne, strålning eller något
annat sådant i strid med lag eller med stöd av
lag utfärdade bestämmelser eller allmänna eller
särskilda föreskrifter, eller utan sådant tillstånd
som lagen förutsätter, eller i strid med
tillståndsvillkor,
2) framställer, överlåter, transporterar, an-
vänder, behandlar eller förvarar ett ämne, ett
fabrikat eller en produkt eller använder en
anordning i strid med kemikalielagen eller
bestämmelser som har utfärdats med stöd av
den eller med stöd av miljöskyddslagen
(86/2000) eller i strid med Europaparlamentets
och rådets förordning (EG) nr 2037/2000 om
ämnen som bryter ned ozonskiktet eller en
sådan bestämmelse som nämns i 60 § 1 mom.
i avfallslagen (1072/1993) eller bestämmelser
som har utfärdats eller särskilda föreskrifter
eller förbud som har meddelats med stöd av
avfallslagen, eller som försummar sin
skyldighet enligt avfallslagen att ordna
avfallshantering, eller
3) för in i landet eller ut ur landet eller ge-
nom finskt territorium transiterar avfall i strid
med avfallslagen eller bestämmelser som har
utfärdats eller särskilda föreskrifter som har
meddelats med stöd av den eller så som avses
i artikel 26.1 i den avfallstransportförordning
som nämns i 45 § 1 mom. i avfallslagen, eller i
landet för in eller ur landet för ut ett ämne, ett
fabrikat eller en produkt i strid med en
förordning som utfärdats med stöd av miljö-
skyddslagen eller i strid med den i 2 punkten
nämnda förordningen om ämnen som bryter
ned ozonskiktet eller i strid med Europapar-
lamentets och rådets förordning (EG) nr
304/2003 om export och import av farliga
kemikalier, eller ur landet för ut genetiskt
modifierade organismer samt livsmedel eller
foder som innehåller sådana i strid med Eu-
ropaparlamentets och rådets förordning (EG)
nr 1946/2003 om gränsöverskridande för-
flyttning av genetiskt modifierade organismer,
så att gärningen är ägnad att förorena mil-
jön, orsaka andra motsvarande skadliga för-
ändringar i miljön, orsaka avsevärd skada på
eller olägenhet för egendom, skräpa ned mil-
jön eller förorsaka fara för hälsan, skall för
miljöförstöring dömas till böter eller fängelse i
högst två år.
- - - - - - - - - - - - - -
5 §
Naturskyddsbrott
Den som uppsåtligen eller av grov oakt-
samhet
1) orättmätigt förstör eller skadar ett natur-
område, ett djur, en växt eller något annat na-
turföremål som har skyddats, fredats eller
underkastats åtgärdsbegränsning eller åt-
gärdsförbud enligt naturvårdslagen
(1096/1996) eller i bestämmelser eller före-
skrifter som utfärdats med stöd av den,
2) i strid med naturvårdslagen eller be-
stämmelser eller föreskrifter som har utfärdats
med stöd av den avskiljer ett naturföremål
från dess omgivning, eller för in i landet, för ut
ur landet eller transporterar genom finskt
territorium eller säljer, överlåter, köper eller
tar emot ett naturföremål som har avskilts från
sin omgivning eller förts in i eller ut ur landet
på ett sådant sätt, eller
3) i strid med rådets förordning (EG) nr
338/97 om skyddet av arter av vilda djur och
växter genom kontroll av handeln med dem
för in i landet, för ut ur landet eller transpor-
terar genom finskt territorium ett föremål som
anges i bilagorna A och B till nämnda
förordning utan sådant tillstånd eller intyg som
avses i förordningen eller i strid med villkoren
i ett tillstånd eller intyg, eller köper, erbjuder
sig att köpa, anskaffar för kommersiella
ändamål, offentligt förevisar i kommersiellt
syfte, använder för ekonomisk nytta, säljer,
innehar för försäljning, erbjuder eller
transporterar till försäljning ett föremål som
anges i bilaga A eller B till nämnda förordning,
skall för naturskyddsbrott dömas till böter
eller fängelse i högst två år.
- - - - - - - - - - - - - -
---
Denna lag träder i kraft den 20 .
-----
3.
Lag
om ändring av 94 § i miljöskyddslagen
I enlighet med riksdagens beslut
ändras i miljöskyddslagen av den 4 februari 2000 (86/2000) 94 § som följer:
94 §
Åtgärder i samband med brottmål
Tillsynsmyndigheten skall anmäla gärningar
och försummelser som avses i 116 § 1 och 2
mom. till förundersökningsmyndigheterna.
Anmälan behöver dock inte göras om gär-
ningen eller försummelsen med hänsyn till
omständigheterna skall anses vara ringa.
Den regionala miljöcentralen är målsägande i
brottmål om allmänt intresse har kränkts.
---
Denna lag träder i kraft den 20 .
-----
4.
Lag
om ändring av 21 kap. 2 § i vattenlagen
I enlighet med riksdagens beslut
ändras i vattenlagen av den 19 maj 1961 (264/1961) 21 kap. 2 § 1 mom., sådant det lyder i
lag 88/2000, som följer:
21 kap.
Särskilda stadganden
2 §
Har inte denna lag eller med stöd av den ut-
färdade bestämmelser eller föreskrifter iakt-
tagits, skall tillsynsmyndigheten med hänsyn
till sakens natur
1) uppmana den som bryter mot denna lag
eller med stöd av den utfärdade bestämmelser
eller föreskrifter att upphöra med ett för-
farande som strider mot ifrågavarande be-
stämmelser eller föreskrifter,
2) vid miljötillståndsverket väcka ett för-
valtningstvångsärende som avses i 3 § i detta
kapitel, eller
3) anmäla saken till polisen för förunder-
sökning, om inte gärningen eller försummelsen
med beaktande av förhållandena skall anses
vara ringa.
- - - - - - - - - - - - - -
---
Denna lag träder i kraft den 20
.
-----
5.
Lag
om ändring av 22 § i skogslagen
I enlighet med riksdagens beslut
ändras i skogslagen av den 12 december 1996 (1093/1996) 22 § som följer:
22 §
Åtgärder i samband med brottmål
Skogscentralen skall, efter att ha konstaterat
en gärning eller en försummelse som avses i
18 §, anmäla saken till polisen för för-
undersökning. Anmälan behöver dock inte
göras, om gärningen eller försummelsen med
hänsyn till omständigheterna skall anses vara
ringa.
Skogscentralen skall ges tillfälle att vid
förundersökning och i rätten bli hörd i ett
ärende i vilket skogscentralen har gjort an-
mälan som avses i 1 mom.
---
Denna lag träder i kraft den 20 .
-----
6.
Lag
om ändring av 18 § i marktäktslagen
I enlighet med riksdagens beslut
ändras i marktäktslagen av den 24 juli 1981 (555/1981) 18 §, sådan den lyder delvis ändrad i
lag 463/1997, som följer:
18 §
Åtgärder i samband med brottmål
Tillsynsmyndigheten skall efter att ha kon-
staterat en i 17 § avsedd gärning eller för-
summelse anmäla saken till polisen för för-
undersökning.
Anmälan enligt 1 mom. behöver dock inte
göras, om gärningen eller försummelsen med
beaktande av omständigheterna skall anses
vara ringa.
---
Denna lag träder i kraft den
20 .
-----
7.
Lag
om ändring av 186 § i markanvändnings- och bygglagen
I enlighet med riksdagens beslut
ändras i markanvändnings- och bygglagen av den 5 februari 1999 (132/1999) 186 § som
följer:
186 §
Åtgärder i samband med brottmål
Kommunens byggnadstillsynsmyndighet
skall efter att ha konstaterat en gärning eller
försummelse som förutsätter att byggnadsar-
betet avbryts eller att vite eller hot om
tvångsutförande används anmäla saken till
polisen för förundersökning.
Anmälan behöver inte göras, om gärningen
eller försummelsen med beaktande av om-
ständigheterna skall betraktas som ringa.
---
Denna lag träder i kraft den 20
.
-----
8.
Lag
om ändring av 58 § i naturvårdslagen
I enlighet med riksdagens beslut
ändras i naturvårdslagen av den 20 december 1996 (1096/1996) 58 § 2 mom. 5 punkten, så-
dan den lyder i lag 492/1997, som följer:
58 §
Straff
- - - - - - - - - - - - - -
5) köper, erbjuder sig att köpa, anskaffar för
kommersiella ändamål, offentligt förevisar i
kommersiellt syfte, använder för ekonomisk
nytta, säljer, innehar för försäljning, erbjuder
eller transporterar till försäljning ett sådant
djur eller en sådan växt eller en del eller
avledning därav som avses i bilaga A eller B
till Europeiska gemenskapens i 44 § 1 mom.
avsedda förordning i strid med förordningens
8 artikel,
- - - - - - - - - - - - - -
---
Denna lag träder i kraft den
20 .
-----
Helsingfors den 29 april 2005
Republikens President
TARJA HALONEN
Justitieminister Johannes Koskinen
Parallelltexter
1.
Lag
om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i
Europarådets konvention om straffrättsliga sanktioner till skydd för miljön
I enlighet med riksdagens beslut föreskrivs:
Gällande lydelse
Föreslagen lydelse
(ny)
1 §
De bestämmelser som hör till området för
lagstiftningen i den i Strasbourg den 4 no-
vember 1998 ingångna konventionen om
straffrättsliga sanktioner till skydd för mil-
jön gäller som lag sådana Finland har för-
bundit sig till dem.
2 §
Närmare bestämmelser om verkställighe-
ten av denna lag kan utfärdas genom för-
ordning av statsrådet.
3 §
Om ikraftträdandet av denna lag bestäms
genom förordning av republikens president.
2.
Lag
om ändring av strafflagen
I enlighet med riksdagens beslut
ändras i strafflagen av den 19 december 1889 (39/1889) 34 kap. 13 § samt 48 kap. 1 § 1
mom. och 5 § 1 mom.,
sådana de lyder, 34 kap. 13 § i lag 833/2003, 48 kap. 1 § 1 mom. i lag 579/2004 och 5 § 1
mom. i lag 578/1995 och i lag 1108/1996, samt
fogas till 21 kap. en ny 19 § och till 44 kap. en ny 17 § som följer:
Gällande lydelse
Föreslagen lydelse
(ny)
21 kap.
Om brott mot liv och hälsa
19 §
Juridiska personers straffansvar
På dråp, mord, dråp under förmildrande
omständigheter, misshandel, grov misshan-
del, dödsvållande, grovt dödsvållande, vål-
lande av personskada, grovt vållande av
personskada och på framkallande av fara
tillämpas vad som föreskrivs om juridiska
personers straffansvar när brottet har be-
gåtts genom att föra, släppa ut eller lämna
ett ämne, strålning eller något annat sådant
i miljön.
34 kap.
Om allmänfarliga brott
13 §
Juridiska personers straffansvar
På kärnladdningsbrott och på förberedelse
till allmänfarligt brott enligt 9 § 2 mom. till-
lämpas vad som bestäms om juridiska per-
soners straffansvar.
13 §
Juridiska personers straffansvar
På äventyrande av andras hälsa, grovt
äventyrande av andras hälsa, kärnladd-
ningsbrott och på förberedelse till allmänfar-
ligt brott enligt 9 § 2 mom. tillämpas vad som
föreskrivs om juridiska personers
straffansvar.
(ny)
44 kap
Om brott som äventyrar andras hälsa och
säkerhet
17 §
Juridiska personers straffansvar
På hälsobrott, straffbar användning av
kärnenergi, sprängämnesbrott, ovarsam
hantering och brott mot bestämmelserna om
transport av farliga ämnen tillämpas vad
som föreskrivs om juridiska personers
straffansvar.
48 kap.
Om miljöbrott
1 §
Miljöförstöring
Den som uppsåtligen eller av grov oakt-
samhet
1) i miljön för eller släpper ut eller lämnar
ett föremål eller ämne, strålning eller något
annat sådant i strid med lag eller med stöd av
lag utfärdade bestämmelser eller allmänna
eller särskilda föreskrifter, eller utan sådant
tillstånd som lagen förutsätter, eller i strid
med tillståndsvillkor,
2) framställer, överlåter, transporterar, an-
vänder, behandlar eller förvarar ett ämne, ett
fabrikat eller en produkt eller använder en
anordning i strid med kemikalielagen eller
bestämmelser som har utfärdats med stöd av
den eller med stöd av miljöskyddslagen
(86/2000) eller i strid med Europaparlamen-
tets och rådets förordning (EG) nr 2037/2000
om ämnen som bryter ned ozonskiktet eller
en sådan bestämmelse som nämns i 60 § 1
mom. i avfallslagen (1072/1993) eller
bestämmelser som har utfärdats eller
särskilda föreskrifter eller förbud som har
meddelats med stöd av avfallslagen, eller som
försummar sin skyldighet enligt avfallslagen
att ordna avfallshantering, eller
3) för in i landet eller ut ur landet eller ge-
nom finskt territorium transiterar avfall i strid
med avfallslagen eller bestämmelser som har
utfärdats eller särskilda föreskrifter som har
meddelats med stöd av den eller så som
avses i artikel 26.1 i den avfallstrans-
portförordning som nämns i 45 § 1 mom. i
avfallslagen, eller i landet för in eller ur landet
för ut ett ämne, ett fabrikat eller en produkt i
strid med en förordning som utfärdats med
stöd av miljöskyddslagen eller i strid med den
i 2 punkten nämnda förordningen om ämnen
som bryter ned ozonskiktet eller i strid med
Europaparlamentets och rådets förordning
(EG) nr 304/2003 om export och import av
farliga kemikalier, eller ur landet för ut
genetiskt modifierade organismer samt
livsmedel eller foder som innehåller sådana i
strid med Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 1946/2003 om
gränsöverskridande förflyttning av genetiskt
modifierade organismer,
så att gärningen är ägnad att förorena mil-
jön, orsaka andra motsvarande skadliga för-
ändringar i miljön, skräpa ned miljön eller
förorsaka fara för hälsan, skall för miljöför-
störing dömas till böter eller fängelse i högst
två år.
- - - - - - - - - - - - - -
1 §
Miljöförstöring
Den som uppsåtligen eller av grov oakt-
samhet
1) i miljön för eller släpper ut eller lämnar
ett föremål eller ämne, strålning eller något
annat sådant i strid med lag eller med stöd av
lag utfärdade bestämmelser eller allmänna
eller särskilda föreskrifter, eller utan sådant
tillstånd som lagen förutsätter, eller i strid
med tillståndsvillkor,
2) framställer, överlåter, transporterar, an-
vänder, behandlar eller förvarar ett ämne, ett
fabrikat eller en produkt eller använder en
anordning i strid med kemikalielagen eller
bestämmelser som har utfärdats med stöd av
den eller med stöd av miljöskyddslagen
(86/2000) eller i strid med Europaparlamen-
tets och rådets förordning (EG) nr 2037/2000
om ämnen som bryter ned ozonskiktet eller
en sådan bestämmelse som nämns i 60 § 1
mom. i avfallslagen (1072/1993) eller
bestämmelser som har utfärdats eller
särskilda föreskrifter eller förbud som har
meddelats med stöd av avfallslagen, eller som
försummar sin skyldighet enligt avfallslagen
att ordna avfallshantering, eller
3) för in i landet eller ut ur landet eller ge-
nom finskt territorium transiterar avfall i strid
med avfallslagen eller bestämmelser som har
utfärdats eller särskilda föreskrifter som har
meddelats med stöd av den eller så som
avses i artikel 26.1 i den avfallstrans-
portförordning som nämns i 45 § 1 mom. i
avfallslagen, eller i landet för in eller ur landet
för ut ett ämne, ett fabrikat eller en produkt i
strid med en förordning som utfärdats med
stöd av miljöskyddslagen eller i strid med den
i 2 punkten nämnda förordningen om ämnen
som bryter ned ozonskiktet eller i strid med
Europaparlamentets och rådets förordning
(EG) nr 304/2003 om export och import av
farliga kemikalier, eller ur landet för ut
genetiskt modifierade organismer samt
livsmedel eller foder som innehåller sådana i
strid med Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 1946/2003 om
gränsöverskridande förflyttning av genetiskt
modifierade organismer,
så att gärningen är ägnad att förorena mil-
jön, orsaka andra motsvarande skadliga för-
ändringar i miljön, orsaka avsevärd skada på
eller olägenhet för egendom, skräpa ned
miljön eller förorsaka fara för hälsan, skall
för miljöförstöring dömas till böter eller
fängelse i högst två år.
- - - - - - - - - - - - - -
5 §
Naturskyddsbrott
Den som uppsåtligen eller av grov oakt-
samhet
1) orättmätigt förstör eller skadar ett na-
turområde, ett djur, en växt eller något annat
naturföremål som har skyddats, fredats eller
underkastats åtgärdsbegränsning eller åt-
gärdsförbud enligt naturvårdslagen
(1096/1996) eller i stadganden eller före-
skrifter som utfärdats med stöd av den eller
2) i strid med lagen om naturskydd eller
stadganden eller föreskrifter som har utfär-
dats med stöd av den avskiljer ett naturfö-
remål från dess omgivning, eller för in i lan-
det, för ut ur landet eller transporterar genom
finskt territorium eller säljer, överlåter, köper
eller tar emot ett föremål som har avskilts
från sin omgivning eller förts in i eller ut ur
landet på ett sådant sätt,
(ny)
skall för naturskyddsbrott dömas till böter
eller fängelse i högst två år.
- - - - - - - - - - - - - -
5 §
Naturskyddsbrott
Den som uppsåtligen eller av grov oakt-
samhet
1) orättmätigt förstör eller skadar ett na-
turområde, ett djur, en växt eller något annat
naturföremål som har skyddats, fredats eller
underkastats åtgärdsbegränsning eller åt-
gärdsförbud enligt naturvårdslagen
(1096/1996) eller i bestämmelser eller före-
skrifter som utfärdats med stöd av den,
2) i strid med naturvårdslagen eller be-
stämmelser eller föreskrifter som har utfär-
dats med stöd av den avskiljer ett naturfö-
remål från dess omgivning, eller för in i lan-
det, för ut ur landet eller transporterar genom
finskt territorium eller säljer, överlåter, köper
eller tar emot ett naturföremål som har
avskilts från sin omgivning eller förts in i eller
ut ur landet på ett sådant sätt, eller
3) i strid med rådets förordning (EG) nr
338/97 om skyddet av arter av vilda djur
och växter genom kontroll av handeln med
dem för in i landet, för ut ur landet eller
transporterar genom finskt territorium ett
föremål som anges i bilagorna A och B till
nämnda förordning utan sådant tillstånd el-
ler intyg som avses i förordningen eller i
strid med villkoren i ett tillstånd eller intyg,
eller köper, erbjuder sig att köpa, anskaffar
för kommersiella ändamål, offentligt förevi-
sar i kommersiellt syfte, använder för eko-
nomisk nytta, säljer, innehar för försäljning,
erbjuder eller transporterar till försäljning
ett föremål som anges i bilaga A eller B till
nämnda förordning,
skall för naturskyddsbrott dömas till böter
eller fängelse i högst två år.
- - - - - - - - - - - - - -
---
Denna lag träder i kraft den 20 .
---
3.
Lag
om ändring av 94 § i miljöskyddslagen
I enlighet med riksdagens beslut
ändras i miljöskyddslagen av den 4 februari 2000 (86/2000) 94 § som följer:
Gällande lydelse
Föreslagen lydelse
94 §
Åtgärder i samband med brottmål
Tillsynsmyndigheten skall anmäla gärningar
och försummelser som avses i 116 § till
polisen för inledande av förundersökning.
Anmälan behöver dock inte göras om
gärningen med hänsyn till omständigheterna
skall anses vara ringa och allmänt intresse
inte anses kräva att åtal väcks.
Den regionala miljöcentralen är målsägande
i brottmål om allmänt intresse har kränkts.
94 §
Åtgärder i samband med brottmål
Tillsynsmyndigheten skall anmäla gärningar
och försummelser som avses i 116 § 1 och 2
mom. till förundersökningsmyndigheterna.
Anmälan behöver dock inte göras om
gärningen eller försummelsen med hänsyn till
omständigheterna skall anses vara ringa.
Den regionala miljöcentralen är målsägande
i brottmål om allmänt intresse har kränkts.
---
Denna lag träder i kraft den 20
.
---
4.
Lag
om ändring av 21 kap. 2 § i vattenlagen
I enlighet med riksdagens beslut
ändras i vattenlagen av den 19 maj 1961 (264/1961) 21 kap. 2 § 1 mom., sådant det lyder i
lag 88/2000, som följer:
Gällande lydelse
Föreslagen lydelse
21 kap.
Särskilda stadganden
2 §
Har inte denna lag eller med stöd av den
utfärdade bestämmelser eller föreskrifter
iakttagits, skall tillsynsmyndigheten med
hänsyn till sakens natur
1) uppmana den som bryter mot denna lag
eller med stöd av den utfärdade bestämmel-
ser eller föreskrifter att upphöra med ett för-
farande som strider mot ifrågavarande be-
stämmelser eller föreskrifter,
2) vid miljötillståndsverket väcka ett för-
valtningstvångsärende som avses i 3 § i detta
kapitel, eller
3) anmäla saken till polisen för förunder-
sökning, om inte gärningen med beaktande
av förhållandena skall anses vara ringa och
allmän fördel inte kräver att åtal väcks.
- - - - - - - - - - - - - -
2 §
Har inte denna lag eller med stöd av den
utfärdade bestämmelser eller föreskrifter
iakttagits, skall tillsynsmyndigheten med
hänsyn till sakens natur
1) uppmana den som bryter mot denna lag
eller med stöd av den utfärdade bestämmel-
ser eller föreskrifter att upphöra med ett för-
farande som strider mot ifrågavarande be-
stämmelser eller föreskrifter,
2) vid miljötillståndsverket väcka ett för-
valtningstvångsärende som avses i 3 § i detta
kapitel, eller
3) anmäla saken till polisen för förunder-
sökning, om inte gärningen eller försum-
melsen med beaktande av förhållandena skall
anses vara ringa.
- - - - - - - - - - - - - -
---
Denna lag träder i kraft den
20 .
---
5.
Lag
om ändring av 22 § i skogslagen
I enlighet med riksdagens beslut
ändras i skogslagen av den 12 december 1996 (1093/1996) 22 § som följer:
Gällande lydelse
Föreslagen lydelse
22 §
Anmälan för väckande av åtal
Skogscentralen skall, efter att ha konstate-
rat en gärning eller en försummelse som av-
ses i 18 §, underrätta åklagaren om saken för
väckande av åtal. Anmälan behöver dock inte
göras, om gärningen eller försummelsen med
hänsyn till omständigheterna skall anses vara
ringa och det allmänna intresset inte skall
anses kräva att åtal väcks.
Skogscentralen skall ges tillfälle att vid
förundersökning och i underrätten bli hörd i
ett ärende i vilket skogscentralen har gjort en
åtalsanmälan.
22 §
Åtgärder i samband med brottmål
Skogscentralen skall, efter att ha konstate-
rat en gärning eller en försummelse som av-
ses i 18 §, anmäla saken till polisen för för-
undersökning. Anmälan behöver dock inte
göras, om gärningen eller försummelsen med
hänsyn till omständigheterna skall anses vara
ringa.
Skogscentralen skall ges tillfälle att vid
förundersökning och i rätten bli hörd i ett
ärende i vilket skogscentralen har gjort an-
mälan som avses i 1 mom.
---
Denna lag träder i kraft den 20
.
---
6.
Lag
om ändring av 18 § i marktäktslagen
I enlighet med riksdagens beslut
ändras i marktäktslagen av den 24 juli 1981 (555/1981) 18 §, sådan den lyder delvis ändrad i
lag 463/1997, som följer:
Gällande lydelse
Föreslagen lydelse
18 §
Anmälan för väckande av åtal
Tillsynsmyndigheten skall efter att ha
konstaterat en i 17 § avsedd gärning eller
försummelse anmäla saken till åklagarmyn-
digheten för väckande av åtal.
Ovan i 1 mom. avsedd anmälan behöver
dock inte göras, om gärningen med beak-
tande av omständigheterna bör anses ringa
och om allmän fördel inte bör anses kräva att
myndighet vidtar åtgärder.
18 §
Åtgärder i samband med brottmål
Tillsynsmyndigheten skall efter att ha
konstaterat en i 17 § avsedd gärning eller
försummelse anmäla saken till polisen för
förundersökning.
Anmälan enligt 1 mom. behöver dock inte
göras, om gärningen eller försummelsen med
beaktande av omständigheterna skall anses
vara ringa.
---
Denna lag träder i kraft den 20
.
---
7.
Lag
om ändring av 186 § i markanvändnings- och bygglagen
I enlighet med riksdagens beslut
ändras i markanvändnings- och bygglagen av den 5 februari 1999 (132/1999) 186 § som
följer:
Gällande lydelse
Föreslagen lydelse
186 §
Anmälan för väckande av åtal
Kommunens byggnadstillsynsmyndighet
skall efter att ha konstaterat en gärning eller
försummelse som förutsätter att byggnads-
arbetet avbryts eller att vite eller hot om
tvångsutförande används anmäla saken till
polisen för förundersökning.
Anmälan behöver inte göras, om gärningen
eller försummelsen med beaktande av
omständigheterna skall betraktas som ringa
och det allmänna intresset inte kan anses
kräva att åtal väcks.
186 §
Åtgärder i samband med brottmål
Kommunens byggnadstillsynsmyndighet
skall efter att ha konstaterat en gärning eller
försummelse som förutsätter att byggnads-
arbetet avbryts eller att vite eller hot om
tvångsutförande används anmäla saken till
polisen för förundersökning.
Anmälan behöver inte göras, om gärningen
eller försummelsen med beaktande av
omständigheterna skall betraktas som ringa.
---
Denna lag träder i kraft den 20
.
---
8.
Lag
om ändring av 58 § i naturvårdslagen
I enlighet med riksdagens beslut
ändras i naturvårdslagen av den 20 december 1996 (1096/1996) 58 § 2 mom. 5 punkten, så-
dan den lyder i lag 492/1997, som följer:
Gällande lydelse
Föreslagen lydelse
58 §
Straff
- - - - - - - - - - - - - -
5) köper, erbjuder till försäljning, anskaffar
för kommersiella ändamål, offentligt förevisar
i kommersiellt syfte, använder för ekonomisk
nytta, säljer, innehar för försäljning, erbjuder
eller transporterar till försäljning ett sådant
djur eller en sådan växt eller en del eller
avledning därav som avses i bilaga A eller B
till Europeiska gemenskapens i 44 § 1 mom.
avsedda förordning i strid med förordningens
8 artikel,
- - - - - - - - - - - - - -
58 §
Straff
- - - - - - - - - - - - - -
5) köper, erbjuder sig att köpa, anskaffar
för kommersiella ändamål, offentligt förevisar
i kommersiellt syfte, använder för ekonomisk
nytta, säljer, innehar för försäljning, erbjuder
eller transporterar till försäljning ett sådant
djur eller en sådan växt eller en del eller
avledning därav som avses i bilaga A eller B
till Europeiska gemenskapens i 44 § 1 mom.
avsedda förordning i strid med förordningens
8 artikel,
- - - - - - - - - - - - - -
---
Denna lag träder i kraft den 20
.
---
Bilaga 1
RÅDETS RAMBESLUT
av den 27 januari 2003
om skydd för miljön genom straffrättsliga bestämmelser
2003/80/RIF
EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA RAMBESLUT
med beaktande av Fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel 29, artikel 31e och artikel
34.2 b i detta,
med beaktande av Konungariket Danmarks initiativ (1),
med beaktande av Europaparlamentets yttrande (2), och
av följande skäl:
(1) Unionen är oroad över ökningen av miljöbrotten och effekterna av dessa, vilka allt oftare
når utanför de staters gränser i vilka brotten begåtts.
(2) Dessa brott utgör ett hot mot miljön och bör därför bekämpas hårt.
(3) Miljöbrotten är ett gemensamt problem för medlemsstaterna, och därför bör dessa
gemensamt vidta åtgärder för att genom straffrättsliga bestämmelser skydda miljön (3).
(4) Europeiska kommissionen lade i mars 2001 fram ett förslag till Europaparlamentets och
rådets direktiv om skydd för miljön genom strafflagstiftning (4), grundat på artikel 175.1 i
Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.
(5) Rådet ansåg det lämpligt att i detta rambeslut införa en rad materiella bestämmelser som
finns i det föreslagna direktivet, särskilt de bestämmelser som anger vilket uppträdande som
medlemsstaterna enligt sin nationella lagstiftning måste beteckna som straffbara gärningar.
(6) Europaparlamentet avgav sitt yttrande om det föreslagna direktivet den 9 april 2002. Eu-
ropeiska kommissionen lade i oktober 2002 fram ett ändrat förslag till direktiv i enlighet med
artikel 250.2 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Rådet ansåg det inte
lämpligt att ändra det nuvarande rambeslutet på grund av detta.
_____________
(1) EGT C 39, 11.2.2000, s. 4.
(2) Yttranden avgivna den 7 juli 2000 (EGT C 121, 24.4.2001, s. 494)
och den 9 april 2002 (ännu ej offentliggjort i EGT).
(3) Se även bilagan.
(4) EGT C 180 E, 26.6.2001, s. 238.
(7) Rådet har övervägt detta förslag men kommit fram till slutsatsen att den majoritet som
krävs för att rådet skall anta förslaget inte kan erhållas. Denna majoritet ansåg att förslaget går
utanför gemenskapens befogenheter enligt Fördraget om upprättandet av Europeiska gemen-
skapen och att målen skulle kunna nås genom antagandet av ett rambeslut på grundval av av-
delning VI i Fördraget om Europeiska unionen. Rådet ansåg också att detta rambeslut, grundat
på artikel 34 i Fördraget om Europeiska unionen, är rätt instrument för att ålägga medlemssta-
terna skyldigheten att föreskriva straffrättsliga påföljder. Det ändrade förslag som lades fram av
kommissionen var inte sådant att rådet i detta hänseende kunde ändra sin ståndpunkt.
(8) Inte bara fysiska utan även juridiska personer bör åläggas ansvar för miljöbrott.
(9) Medlemsstaterna bör upprätta en bred behörighet med avseende på dessa brott på ett så-
dant sätt att det undviks att fysiska eller juridiska personer undgår lagföring av det enkla faktum
att brottet inte begåtts på deras territorium.
(10) Den 4 november 1998 antog Europarådet en konvention om straffrättsliga sanktioner till
skydd för miljön, till vilken det har tagits hänsyn i bestämmelserna i detta instrument.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJAN-
DE.
Artikel 1
Definitioner
I detta rambeslut avses med
a) olaglig: varje handling som innebär
överträdelse av en lag, en administrativ före-
skrift eller ett beslut som fattats av en behörig
myndighet, inbegripet sådana som ger verkan
åt bindande bestämmelser i gemenskapsrätten
som syftar till att skydda miljön,
b) vatten: allt slags grund- och ytvatten, in-
begripet vatten i sjöar, floder, oceaner och
hav,
c) juridisk person: varje rättssubjekt som
har denna status enligt tillämplig nationell
lagstiftning, med undantag för stater eller
andra offentliga organ vid utövandet av de
befogenheter som de har i egenskap av
statsmakter samt offentliga internationella
organisationer.
Artikel 2
Uppsåtliga brott
Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder
som är nödvändiga för att i sin nationella lag-
stiftning som straffbara gärningar beteckna
a) att i luft, mark eller vatten deponera avfall
från, eller släppa ut eller införa en sådan
mängd ämnen eller joniserande strålning som
allvarligt skadar människor eller förorsakar
deras död,
b) att olagligt deponera, släppa ut eller införa
en sådan mängd ämnen eller joniserande
strålning i luft, mark eller vatten som medför
eller kan medföra varaktiga eller omfattande
skadeverkningar, som allvarligt skadar män-
niskor eller förorsakar deras död, eller som
medför väsentliga skador på skyddade bygg-
nadsverk och andra skyddade föremål, egen-
dom, djur eller växter,
c) att olagligt bortskaffa, behandla, lagra,
transportera, exportera eller importera avfall,
inbegripet farligt avfall, som medför eller kan
medföra allvarlig skada för människor eller
förorsaka deras död eller som medför
väsentliga skador ifråga om luft-, mark- eller
vattenkvalitén samt för djur och växter,
d) att olagligt driva en fabrik med sådan
farlig verksamhet som utanför denna fabrik
medför eller kan medföra allvarlig skada för
människor eller förorsaka deras död eller som
medför väsentliga skador i fråga om luft-,
mark- eller vattenkvalitén samt för djur och
växter,
e) att olagligt framställa, behandla, lagra,
använda, transportera, exportera eller impor-
tera kärnämnen eller andra farliga, radioaktiva
ämnen som medför eller kan medföra allvarlig
skada för människor eller förorsaka deras död
eller som medför väsentliga skador ifråga om
luft-, mark- eller vattenkvalitén samt för djur
och växter,
f) att olagligt inneha, insamla, skada, döda
eller handla med fridlysta vilda djur eller
växter eller delar av sådana, åtminstone om de
är utrotningshotade enligt vad som fastställs i
nationell lagstiftning,
g) att olagligt handla med ämnen som bryter
ned ozonskiktet, när detta sker uppsåtligen.
Artikel 3
Brott som begås på grund av vårdslöshet
Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder
som är nödvändiga för att i sin nationella lag-
stiftning som straffbara gärningar beteckna de
brott som uppräknas i artikel 2, när de begås
på grund av vårdslöshet eller åtminstone grov
vårdslöshet.
Artikel 4
Medverkan och anstiftan
Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder
som är nödvändiga för att straffbelägga med-
verkan till eller anstiftan av de gärningar som
anges i artikel 2.
Artikel 5
Påföljder
1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder
som är nödvändiga för att de gärningar som
anges i artiklarna 2 och 3 skall beläggas med
effektiva, proportionella och avskräckande
påföljder, inbegripet, åtminstone i allvarliga
fall, påföljder som innebär frihetsberövande
som kan medföra utlämning.
2. De straffrättsliga påföljderna enligt punkt
1 kan kombineras med andra påföljder eller
åtgärder, till exempel att en fysisk person
fråntas rätten att utöva en verksamhet som
kräver officiellt bemyndigande eller
godkännande eller rätten att vara grundare av,
direktör för eller styrelsemedlem i ett bolag
eller en stiftelse, när de omständigheter som
ledde till fällande dom för vederbörande utgör
en tydlig risk för att denne kommer att
fortsätta med samma slags brottsliga verk-
samhet.
Artikel 6
Juridiska personers ansvar
1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder
som är nödvändiga för att juridiska personer
kan ställas till ansvar för gärningar som avses i
artiklarna 2 och 3 och som begås till förmån
för dessa juridiska personer av någon person
som agerar antingen enskilt eller som en del av
den juridiska personens organisation och har
en ledande ställning inom den juridiska
personens organisation, grundad på
a) befogenhet att företräda den juridiska
personen, eller
b) befogenhet att fatta beslut på den juri-
diska personens vägnar, eller
c) befogenhet att utöva kontroll inom den
juridiska personen, liksom för medverkan i
egenskap av medhjälpare till eller anstiftare av
sådana gärningar som anges i artikel 2.
2. Utöver vad som redan angivits i punkt 1
skall varje medlemsstat vidta de åtgärder som
är nödvändiga för att en juridisk person kan
ställas till ansvar när brister i övervakning eller
kontroll som skall utföras av en sådan person
som avses i punkt 1 har gjort det möjligt för
en person som är underställd den juridiska
personen att till förmån för denna juridiska
person begå de gärningar som anges i
artiklarna 2 och 3.
Den juridiska personens ansvar enligt
punkterna 1 och 2 skall inte utesluta lagföring
av fysiska personer som är gärningsmän,
anstiftare eller medhjälpare till de gärningar
som avses i artiklarna 2 och 3.
Artikel 7
Påföljder för juridiska personer
Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder
som är nödvändiga för att en juridisk person
som har ställts till ansvar i enlighet med artikel
6 skall kunna bli föremål för effektiva,
proportionella och avskräckande påföljder,
som innefattar bötesstraff eller administrativa
avgifter och som kan innefatta andra påfölj-
der, såsom
a) fråntagande av rätt till offentliga förmåner
eller stöd,
b) tillfälligt eller permanent näringsförbud,
c) rättslig övervakning,
d) rättsligt beslut om upplösning av verk-
samheten,
e) skyldighet att vidta särskilda åtgärder för
att undvika följdverkningarna av sådana
handlingar som de som medförde det straff-
rättsliga ansvaret.
Artikel 8
Behörighet
1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder
som är nödvändiga för att fastställa sin
behörighet i fråga om de brott som avses i ar-
tiklarna 2 och 3, när brottet begås
a) helt eller delvis på dess territorium, även
om samtliga konsekvenser av brottet gör sig
gällande på annan plats,
b) ombord på fartyg eller luftfartyg som för
medlemsstatens flagg,
c) till förmån för en juridisk person som har
sitt säte på dess territorium,
d) av en medborgare i medlemsstaten ifråga,
om brottet är straffbart enligt strafflag-
stiftningen där det begicks eller om den plats
där det begicks inte omfattas av någon terri-
toriell behörighet.
2. Om inte annat följer av bestämmelserna i
artikel 9 får en medlemsstat besluta att inte
tillämpa, eller att endast i särskilda fall eller
under särskilda omständigheter tillämpa, be-
hörighetsregeln i
a) punkt 1 c,
b) punkt 1 d.
Artikel 9
Utlämning och lagföring
1. a) Varje medlemsstat som enligt sin natio-
nella lagstiftning ännu inte utlämnar sina egna
medborgare skall vidta de åtgärder som är
nödvändiga för att fastställa sin behörighet
över sådana brott som avses i artiklarna 2 och
3 när de begås av en av dess egna medborgare
utanför dess territorium.
b) Varje medlemsstat skall, i det fall en av
dess medborgare anklagas för att i en annan
medlemsstat ha begått ett brott som grundar
sig på någon av de gärningar som anges i ar-
tiklarna 2 eller 3 och den ännu inte utlämnar
denna person till den andra medlemsstaten
enbart på grund av dennes nationalitet, hän-
skjuta fallet till sina egna behöriga myndig-
heter för att dessa, om så bedöms lämpligt,
skall väcka åtal. För att möjliggöra att åtal
väcks skall akter, information och bevisfö-
remål som rör brottet överlämnas enligt för-
farandena i artikel 6.2 i Europeiska utläm-
ningskonventionen. Den ansökande med-
lemsstaten skall informeras om det åtal som
väckts och om resultatet av detta.
2. I denna artikel skall begreppet medbor-
gare i en medlemsstat tolkas i enlighet med en
eventuell förklaring som denna stat avgivit
enligt artikel 6.1 b och c i Europeiska ut-
lämningskonventionen av den 13 december
1957.
Artikel 10
Genomförande
1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder
som är nödvändiga för att följa bestämmel-
serna i detta rambeslut före den 27 januari
2005.
2. Medlemsstaterna skall före den 27 april
2005 till rådets generalsekretariat och kom-
missionen överlämna texten till de bestäm-
melser genom vilka skyldigheterna enligt detta
rambeslut införlivas med deras nationella
lagstiftning. På grundval av dessa uppgifter
och en skriftlig rapport från kommissionen
skall rådet före den 27 januari 2006 bedöma i
vilken utsträckning medlemsstaterna har
vidtagit de åtgärder som är nödvändiga för att
följa detta rambeslut.
Artikel 11
Territoriell tillämpning
Detta rambeslut skall tillämpas på Gibraltar.
Artikel 12
Verkan
Detta rambeslut får verkan samma dag som
det offentliggörs i Europeiska unionens offi-
ciella tidning.
Utfärdat i Bryssel den 27 januari 2003.
På rådets vägnar
G. PAPANDREOU
Ordförande
-----
BILAGA
Rådet noterar att Österrike avser att följa artikel 2 f och 2 g i lindrigare fall samt artikel 3 genom
effektiva, proportionerliga och avskräckande administrativa straffrättsliga påföljder.
-----
Bilaga 2
KONVENTION OM STRAFFRÄTTSLI-
GA SANKTIONER TILL SKYDD FÖR
MILJÖN
Inledning
Europarådets medlemsstater och övriga
stater som undertecknat denna konvention,
som beaktar att Europarådets syfte är att
uppnå större enhet bland sina medlemmar,
som är övertygade om behovet av en
gemensam straffrättspolitik ägnad att skydda
miljön,
som beaktar att en oreglerad industriell
utveckling kan ge upphov till förorening i
kvantiteter som utgör en miljörisk,
som beaktar att människors liv och hälsa,
luft, mark och vatten samt flora och fauna
skall skyddas med alla tillgängliga medel,
som beaktar att en okontrollerad använd-
ning av teknik och ett oskäligt utnyttjande av
naturtillgångar innebär allvarliga miljörisker
som måste mötas med lämpliga och
samordnade åtgärder,
som är medvetna om att straffrätten spelar
en viktig roll för skyddet av miljön även om
försämringar av miljön främst måste före-
byggas med hjälp av andra åtgärder,
som erinrar sig att miljöförstöring som har
allvarliga konsekvenser skall fastställas som
brott med lämpliga påföljder,
som önskar vidta effektiva åtgärder för att
säkra att de som gör sig skyldiga till sådana
handlingar inte undgår lagföring och straff
och som därför vill främja internationellt
samarbete,
som är övertygade om att straffrättsliga el-
ler administrativa påföljder för juridiska
personer kan vara av stor vikt när det gäller
att förebygga miljöförstöring och som noterar
att den internationella utvecklingen allt mer
går i denna riktning,
som är medvetna om befintliga internatio-
nella konventioner med bestämmelser som
syftar till skydd av miljön genom straffrätts-
liga bestämmelser,
som beaktar slutsatserna från sjunde och
sjuttonde konferensen med de europeiska
justitieministrarna i Basel 1972 och i Istanbul
1990 och rekommendation 1192 (1992) av
parlamentariska församlingen,
har kommit överens om följande:
AVSNITT I
TERMINOLOGI
Artikel 1
Definitioner
I denna konvention avses med
a) olaglig: varje handling som innebär
överträdelse av en lag, en administrativ fö-
reskrift eller ett beslut som fattats av en be-
hörig myndighet och som syftar till att
skydda miljön,
b) vatten: alla slag av grund- och ytvatten,
inbegripet vatten i sjöar, floder, oceaner och
hav.
AVSNITT II
ÅTGÄRDER SOM SKALL VIDTAS PÅ
NATIONELL NIVÅ
Artikel 2
Uppsåtliga brott
Varje part vidtar nödvändiga åtgärder för
att i sin nationella lagstiftning som straffbara
gärningar fastställa
a) att i luft, mark eller vatten deponera,
släppa ut eller införa en sådan mängd ämnen
eller joniserande strålning som
i) allvarligt skadar människor eller föror-
sakar deras död eller
ii) utgör en betydande risk att döda eller
allvarligt skada människor,
b) att olagligt deponera, släppa ut eller in-
föra en sådan mängd ämnen eller joniserande
strålning i luft, mark eller vatten som medför
eller kan medföra varaktiga skadeverkningar,
som allvarligt skadar människor eller
förorsakar deras död, eller som medför
väsentliga skador på skyddade byggnadsverk
och andra skyddade föremål, egendom, djur
eller växter,
c) att olagligt bortskaffa, behandla, lagra,
transportera, exportera eller importera farligt
avfall, som medför eller kan medföra allvarlig
skada för människor eller förorsaka deras
död eller som medför väsentliga skador ifråga
om luft-, mark- eller vattenkvaliten samt för
djur och växter,
d) att olagligt driva en fabrik med sådan
farlig verksamhet som medför eller kan
medföra allvarlig skada för människor eller
förorsaka deras död eller som medför vä-
sentliga skador i fråga om luft-, mark- eller
vattenkvaliten samt för djur och växter,
e) att olagligt framställa, behandla, lagra,
använda, transportera, exportera eller impor-
tera kärnämnen eller andra farliga, radioak-
tiva ämnen som medför eller kan medföra
allvarlig skada för människor eller förorsaka
deras död eller som medför väsentliga skador
ifråga om luft-, mark- eller vattenkvaliten
samt för djur och växter,
när detta sker uppsåtligen.
2. Varje part vidtar nödvändiga åtgärder för
att i sin nationella lagstiftning straffbelägga
medverkan till ett brott som har fastställts
som straffbar gärning i enlighet med punkt 1 i
denna artikel.
Artikel 3
Brott som begås på grund av vårdslöshet
1. Varje part vidtar nödvändiga åtgärder för
att i sin nationella lagstiftning straffbelägga de
brott som uppräknas i artikel 2.1 a till e, när
de begås på grund av vårdslöshet.
2. En stat kan när den undertecknar denna
konvention eller när den deponerar sitt rati-
fikations-, godtagande-, godkännande- eller
anslutningsinstrument genom en förklaring till
Europarådets generalsekreterare förklara att
punkt 1 i denna artikel skall vara tillämplig,
helt eller delvis, endast på brott som begås på
grund av grov vårdslöshet.
3. En stat kan när den undertecknar denna
konvention eller när den deponerar sitt rati-
fikations-, godtagande-, godkännande- eller
anslutningsinstrument genom en förklaring till
Europarådets generalsekreterare förklara att
punkt 1 i denna artikel inte skall vara till-
lämplig, helt eller delvis, på
- artikel 2.1 a ii,
- artikel 2.1 b till den del brottet gäller
skyddade byggnadsverk, andra skyddade fö-
remål eller egendom.
Artikel 4
Andra brott eller administrativa förseelser
I den utsträckning som följande brott inte
omfattas av bestämmelserna i artiklarna 2
och 3 vidtar varje part nödvändiga åtgärder
för att i sin nationella lagstiftning fastställa
dem som brott eller som administrativa för-
seelser som kan straffas med påföljder eller
andra åtgärder när de begås uppsåtligen eller
av vårdslöshet:
a) att olagligt deponera, släppa ut eller in-
föra en mängd ämnen eller joniserande
strålning i luft, mark eller vatten,
b) att olagligt åstadkomma buller,
c) att olagligt bortskaffa, behandla, lagra,
transportera, exportera eller importera avfall,
d) att olagligt driva en fabrik,
e) att olagligt framställa, behandla, använ-
da, transportera, exportera eller importera
kärnämnen, andra radioaktiva ämnen eller
farliga kemikalier,
f) att olagligt åstadkomma förändringar som
skadar naturliga beståndsdelar av en
nationalpark, ett naturreservat, ett skyddat
vattenområde eller andra skyddade områden,
g) att olagligt inneha, insamla, skada, döda
eller handla med fridlysta djur och växter.
Artikel 5
Domsrätt
1. Varje part vidtar nödvändiga åtgärder för
att utsträcka sin domsrätt till brott som
strafflagts enligt denna konvention när brottet
begås
a) på dess territorium, eller
b) ombord på fartyg eller luftfartyg som är
registrerat hos den parten eller för dess flagg,
eller
c) av en medborgare i medlemsstaten ifrå-
ga, om brottet är straffbart enligt strafflag-
stiftningen där det begicks eller om den plats
där det begicks inte omfattas av någon
territoriell behörighet.
2. Varje part vidtar nödvändiga åtgärder för
att utsträcka sin domsrätt till brott som
straffbelagts enligt denna konvention, när en
påstådd förövare befinner sig på dess territo-
rium och denna stat inte utlämnar honom el-
ler henne till en annan part efter en begäran
om utlämning.
3. Denna konvention utesluter inte straff-
rättslig domsrätt som utövas av en part i en-
lighet med dess nationella lagstiftning.
4. Varje part kan när den undertecknar
denna konvention eller när den deponerar sitt
ratifikations-, godtagande-, godkännande-
eller anslutningsinstrument genom en
förklaring till Europarådets generalsekreterare
förklara att punkterna 1 c och 2 i denna
artikel inte skall vara tillämpliga, helt eller
delvis.
Artikel 6
Påföljder för miljöbrott
Varje part vidtar, i enlighet med tillämpliga
internationella instrument, nödvändiga
åtgärder för att kunna belägga de brott som
uppräknas i artiklarna 2 och 3 med påföljder
som beaktar brottens allvarliga natur. Dessa
påföljder skall inbegripa fängelse och eko-
nomiska sanktioner och får inbegripa åter-
ställande av miljön.
Artikel 7
Åtgärder för förverkande
1. Varje part vidtar nödvändiga åtgärder för
att kunna förklara förverkade hjälpmedel
som använts vid brott som uppräknas i artik-
larna 2 och 3 och vinning av dessa brott eller
egendom till samma värde som sådan
vinning.
2. Varje part kan vid undertecknandet av
denna konvention eller när den deponerar sitt
ratifikations-, godtagande-, godkännande-
eller anslutningsinstrument genom en
förklaring till Europarådets generalsekreterare
förklara att den inte kommer att tillämpa
punkt 1 i denna artikel i förhållande till brott
som anges i förklaringen eller i förhållande till
vissa kategorier av hjälpmedel eller vinning
eller egendom till samma värde som sådan
vinning.
Artikel 8
Återställande av miljön
Varje part kan när som helst i en förklaring
till Europarådets generalsekreterare förklara
att den kommer att föreskriva om åter-
ställande av miljön enligt följande bestäm-
melser i denna artikel:
a) Den behöriga myndigheten får föreskriva
återställande av miljön i fall som utgör brott
enligt denna konvention. Ett sådant åläggande
får vara förenat med vissa villkor.
b) När ett åläggande om återställande av
miljön inte har efterkommits får behörig
myndighet i enlighet med nationell lagstiftning
göra det verkställbart och åtgärderna skall
bekostas av den person som åläggandet
gäller, alternativt kan denna person bli fö-
remål för andra straffrättsliga påföljder istället
för eller utöver detta.
Artikel 9
Ansvar för juridiska personer
1. Varje part vidtar nödvändiga åtgärder för
att juridiska personer för vilkas räkning ett
brott som avses i artiklarna 2 och 3 har
begåtts av dess organ eller av medlemmar av
dess organ eller av andra företrädare, skall
kunna åläggas straffrättsliga eller ad-
ministrativa påföljder eller åtgärder.
2. Ansvaret för juridiska personer enligt
punkt 1 i denna artikel utesluter inte straff-
rättsliga förfaranden mot fysiska personer.
3. Varje part kan när den undertecknar
denna konvention eller när den deponerar sitt
ratifikations-, godtagande-, godkännande-
eller anslutningsinstrument genom en
förklaring till Europarådets generalsekreterare
förklara att den förbehåller sig rätten att inte
tillämpa punkt 1 i denna artikel eller någon
del av den eller att punkt 1 endast är
tillämplig på brott som anges i förklaringen.
Artikel 10
Samarbete mellan myndigheter
1. Varje part vidtar nödvändiga åtgärder för
att tillse att de myndigheter som är ansvariga
för miljöskyddet samarbetar med de
myndigheter som är ansvariga för utredning
och lagföring av brott
a) genom att på eget initiativ underrätta
dessa myndigheter när det finns skälig an-
ledning att förmoda att ett brott enligt artikel
2 har begåtts,
b) genom att på begäran tillhandahålla
dessa myndigheter alla nödvändiga uppgifter i
enlighet med den nationella lagstiftningen.
2. Varje part kan vid undertecknandet av
denna konvention eller när den deponerar sitt
ratifikations-, godtagande-, godkännande-
eller anslutningsinstrument genom en
förklaring till Europarådets generalsekreterare
förklara att den förbehåller sig rätten att inte
tillämpa punkt 1 a i denna artikel eller att
punkt 1 a endast är tillämplig på brott som
anges i förklaringen.
Artikel 11
Rätt för grupper att delta i förfarandet
Varje part kan när som helst genom en
förklaring till Europarådets generalsekreterare
förklara att den i enlighet med sin nationella
lagstiftning kommer att garantera rätten för
grupper, stiftelser eller föreningar, vilkas
stadgeenliga syfte är att värna miljön, att
delta i straffrättsliga förfaranden som gäller
brott enligt denna konvention.
AVSNITT III
ÅTGÄRDER SOM SKALL VIDTAS PÅ
INTERNATIONELL NIVÅ
Artikel 12
Internationellt samarbete
1. Parterna samarbetar med varandra, i en-
lighet med bestämmelserna i tillämpliga in-
ternationella instrument om internationellt
samarbete i straffrättsliga frågor och sin na-
tionella lagstiftning, i största möjliga ut-
sträckning vid undersökning och rättegångar
som gäller brott enligt denna konvention.
2. Parterna kan erbjuda varandra hjälp i
undersökningar och rättegångar som gäller
handlingar som anges i artikel 4 i denna
konvention och som inte omfattas av punkt 1
i denna artikel.
AVSNITT IV
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 13
Undertecknande och ikraftträdande
1. Denna konvention är öppen för under-
tecknande av Europarådets medlemsstater
samt för icke-medlemsstater som har deltagit
i utarbetandet av den. Dessa stater kan
uttrycka sitt samtycke till att vara bundna
genom
a) undertecknande utan förbehåll för rati-
fikation, godtagande eller godkännande, eller
b) undertecknande med förbehåll för rati-
fikation, godtagande eller godkännande, följt
av ratifikation, godtagande eller god-
kännande.
2. Ratifikations-, godtagande- eller god-
kännandeinstrumenten skall deponeras hos
Europarådets generalsekreterare.
3. Denna konvention träder i kraft den för-
sta dagen i den månad som följer efter ut-
gången av en period om tre månader efter
den dag då tre stater har uttryckt sitt sam-
tycke till att vara bundna av konventionen i
enlighet med bestämmelserna i punkt 1.
4. I förhållande till varje signatärstat som
därefter uttrycker sitt samtycke till att vara
bunden av konventionen träder denna i kraft
den första dagen i den månad som följer efter
utgången av en period om tre månader efter
dagen för dess samtycke att vara bunden av
konventionen i enlighet med bestämmelserna
i punkt 1.
Artikel 14
Anslutning till konventionen
1. Efter denna konventions ikraftträdande
kan Europarådets ministerkommitte efter
samråd med konventionsstaterna inbjuda en
stat som inte är medlem av Europarådet att
ansluta sig till denna konvention genom ett
beslut som fattats med den majoritet som
anges i artikel 20 d i Europarådets stadga och
genom enhälligt beslut av ombuden för de
konventionsstater som har rätt att delta i
ministerkommitten.
2. I förhållande till en anslutande stat träder
denna konvention i kraft den första dagen i
den månad som följer efter utgången av en
period om tre månader från den dag då
anslutningsinstrumentet deponerades hos
Europarådets generalsekreterare.
Artikel 15
Territoriell tillämpning
1. En stat kan vid undertecknandet av
denna konvention eller när den deponerar sitt
ratifikations-, godtagande-, godkännande eller
anslutningsinstrument ange för vilket eller
vilka territorier konventionen skall gälla.
2. En stat kan vid ett senare tillfälle, genom
en förklaring ställd till Europarådets
generalsekreterare, utsträcka tillämpningen av
denna konvention till varje annat territorium
som anges i förklaringen. I förhållande till ett
sådant territorium träder konventionen i kraft
den första dagen i den månad som följer efter
utgången av en period om tre månader från
den dag då generalsekreteraren mottog
förklaringen.
3. En förklaring som avgett i enlighet med
de båda föregående punkterna kan i förhål-
lande till ett territorium som angetts i för-
klaringen återtas genom en underrättelse
ställd till generalsekreteraren. Återtagandet
träder i kraft den första dagen i den månad
som följer efter utgången av en period om tre
månader från den dag då generalsekreteraren
mottog underrättelsen.
Artikel 16
Förhållande till andra konventioner och
överenskommelser
1. Denna konvention inverkar inte på de
rättigheter och åtaganden som följer av in-
ternationella multilaterala konventioner om
särskilda frågor.
2. Konventionsparterna kan ingå bilaterala
och multilaterala överenskommelser med
varandra i frågor som behandlas i denna
konvention i syfte att göra tillägg till eller
stärka dess bestämmelser eller att underlätta
tillämpningen av dess principer.
3. Om två eller flera parter redan har ingått
en överenskommelse eller ett fördrag
beträffande en fråga som regleras i denna
konvention eller på annat sätt reglerat sina
inbördes förhållanden beträffande denna
fråga, har de rätt att tillämpa överenskom-
melsen eller fördraget eller att reglera sina
förhållanden i enlighet därmed i stället för att
tillämpa denna konvention, om det un-
derlättar internationellt samarbete.
Artikel 17
Reservationer
1. En stat kan när den undertecknar denna
konvention eller när den deponerar sitt rati-
fikations-, godtagande-, godkännande eller
anslutningsinstrument förklara att den gagnar
sig av rätten till förbehåll som avses i artikel
3.2 och 3.3, artikel 5.4, artikel 7.2, artikel 9.3
och artikel 10.2. Inga andra förbehåll kan
göras.
2. En stat som har gjort ett förbehåll enligt
föregående punkt kan återta det helt eller
delvis genom en underrättelse till Europarå-
dets generalsekreterare. Återtagandet träder i
kraft den dag då generalsekreteraren mottar
underrättelsen.
3. En part som har gjort en reservation
med avseende på en bestämmelse i denna
konvention får inte kräva att en annan part
skall tillämpa denna bestämmelse; den kan
emellertid, om reservationen är partiell eller
villkorad, kräva att bestämmelsen tillämpas i
den utsträckning som den själv har godtagit
den.
Artikel 18
Ändringar
1. Ändringar i denna konvention kan före-
slås av varje part och skall översändas av
Europarådets generalsekreterare till Europa-
rådets medlemsstater och varje icke-
medlemsstat som har anslutit sig eller inbju-
dits att ansluta sig till denna konvention i
enlighet med artikel 14.
2. En ändring som föreslås av en part skall
översändas till Europarådets kommitte för
brottsfrågor, som skall avge sitt yttrande till
ministerkommitten om den föreslagna änd-
ringen.
3. Ministerkommitten skall ta ställning till
den föreslagna ändringen och det yttrande
som avgivits av kommitten för brottsfrågor
och kan anta ändringen.
4. Texten till ändringar som antas av mi-
nisterkommitten i enlighet med punkt 3 i
denna artikel skall översändas till parterna för
godtagande.
5. En ändring som antas i enlighet med
punkt 3 i denna artikel träder i kraft den tret-
tionde dagen efter det att samtliga parter har
underrättat generalsekreteraren om sitt god-
tagande av ändringen.
Artikel 19
Tvistlösning
1. Europarådets kommitte för brottsfrågor
skall hållas underrättad om tolkningen och
tillämpningen av denna konvention.
2. Om en tvist uppstår mellan parter om
tolkningen eller tillämpningen av denna
konvention skall de söka lösa tvisten genom
förhandling eller med andra fredliga medel
efter deras eget val, inbegripet hänskjutande
av tvisten till Europarådets kommitte för
brottsfrågor, till skiljedomstol vars beslut blir
bindande för parterna, eller till Internationella
domstolen, enligt vad som överenskommits
mellan de berörda parterna.
Artikel 20
Uppsägning
1. En part kan när som helst säga upp
denna konvention genom en underrättelse till
Europarådets generalsekreterare.
2. Uppsägningen träder i kraft den första
dagen i den månad som följer efter utgången
av en period om tre månader från den dag då
generalsekreteraren mottog underrättelsen.
Artikel 21
Underrättelser
Europarådets generalsekreterare skall un-
derrätta Europarådets medlemsstater och
varje stat som har anslutit sig till denna
konvention om
a) varje undertecknande,
b) varje deponering av ratifikations-, god-
tagande-, godkännande- eller anslutningsin-
strument,
c) dagen för konventionens ikraftträdande
enligt artiklarna 13 och 14,
d) varje förbehåll som gjorts enligt artikel
17.1,
e) varje ändringsförslag som gjorts enligt
artikel 18.1,
f) alla andra åtgärder, underrättelser eller
meddelanden som rör denna konvention.
Till bekräftelse härav har undertecknade,
därtill vederbörligen befullmäktigade, un-
dertecknat denna konvention.
Upprättad i Strasbourg den 4 november
1998 på engelska och franska, vilka båda
texter är lika giltiga, i ett enda exemplar som
skall deponeras i Europarådets arkiv. Euro-
parådets generalsekreterare skall översända
en bestyrkt kopia till varje medlemsstat i
Europarådet och till de stater som inbjudits
att ansluta sig till konventionen.
CONVENTION ON THE PROTECTION
OF THE ENVIRONMENT THROUGH
CRIMINAL LAW
Preamble
The member States of the Council of
Europe and the other States signatory hereto,
Considering that the aim of the Council of
Europe is to achieve a greater unity between
its members;
Convinced of the need to pursue a com-
mon criminal policy aimed at the protection
of the environment;
Considering that unregulated industrial
development may give rise to a degree of
pollution which poses risks to the environ-
ment;
Considering that the life and health of
human beings, the environmental media and
fauna and flora must be protected by all
possible means;
Considering that the uncontrolled use of
technology and the excessive exploitation of
natural resources entail serious environmental
hazards which must be overcome by
appropriate and concerted measures;
Recognising that, whilst the prevention of
the impairment of the environment must be
achieved primarily through other measures,
criminal law has an important part to play in
protecting the environment;
Recalling that environmental violations
having serious consequences must be estab-
lished as criminal offences subject to appro-
priate sanctions;
Wishing to take effective measures to en-
sure that the perpetrators of such acts do not
escape prosecution and punishment and de-
sirous of fostering international co-operation
to this end;
Convinced that imposing criminal or ad-
ministrative sanctions on legal persons can
play an effective role in the prevention of
environmental violations and noting the
growing international trend in this regard;
Mindful of the existing international con-
ventions which already contain provisions
aiming at the protection of the environment
through criminal law;
Having regard to the conclusions of the 7th
and 17th Conferences of European Ministers
of Justice held in Basle in 1972 and in
Istanbul in 1990, and to Recommendation
1192 (1992) of the Parliamentary Assembly,
Have agreed as follows:
SECTION I
USE OF TERMS
Article 1
Definitions
For the purposes of this Convention:
a) "unlawful" means infringing a law, an
administrative regulation or a decision taken
by a competent authority, aiming at the pro-
tection of the environment;
b) "water" means all kinds of groundwater
and surface water including the water of
lakes, rivers, oceans and seas.
SECTION II
MEASURES TO BE TAKEN AT NA-
TIONAL LEVEL
Article 2
Intentional offences
1. Each Party shall adopt such appropriate
measures as may be necessary to establish as
criminal offences under its domestic law:
a) the discharge, emission or introduction
of a quantity of substances or ionising radia-
tion into air, soil or water which:
i) causes death or serious injury to any
person, or
ii)creates a significant risk of causing death
or serious injury to any person;
b) the unlawful discharge, emission or in-
troduction of a quantity of substances or
ionising radiation into air, soil or water which
causes or is likely to cause their lasting
deterioration or death or serious injury to any
person or substantial dam-age to protected
monuments, other protected objects,
property, animals or plants;
c) the unlawful disposal, treatment, storage,
transport, export or import of hazardous
waste which causes or is likely to cause death
or serious injury to any person or substantial
damage to the quality of air, soil, water,
animals or plants;
d) the unlawful operation of a plant in
which a dangerous activity is carried out and
which causes or is likely to cause death or
serious injury to any person or substantial
damage to the quality of air, soil, water,
animals or plants;
e) the unlawful manufacture, treatment,
storage, use, transport, export or import of
nuclear materials or other hazardous radio-
active substances which causes or is likely to
cause death or serious injury to any person
or substantial damage to the quality of air,
soil, water, animals or plants,
when committed intentionally.
2. Each Party shall adopt such appropriate
measures as may be necessary to establish as
criminal offences under its domestic law
aiding or abetting the commission of any of
the offences established in accordance with
paragraph 1 of this article.
Article 3
Negligent offences
1. Each Party shall adopt such appropriate
measures as may be necessary to establish as
criminal offences under its domestic law,
when committed with negligence, the of-
fences enumerated in Article 2, paragraph 1 a
to e.
2. Any State may, at the time of signature
or when depositing its instrument of ratifica-
tion, acceptance, approval or accession, by a
declaration addressed to the Secretary Gen-
eral of the Council of Europe, declare that
paragraph 1 of this article, in part or in
whole, shall only apply to offences which
were committed with gross negligence.
3. Any State may, at the time of signature
or when depositing its instrument of ratifica-
tion, acceptance, approval or accession, by a
declaration addressed to the Secretary Gen-
eral of the Council of Europe, declare that
paragraph 1 of this article, in part or in
whole, shall not apply to:
- subparagraph 1 a ii of Article 2,
- subparagraph 1 b of Article 2, insofar as
the offence relates to protect monuments, to
other protected objects or to property.
Article 4
Other criminal offences or administrative
offences
Insofar as these are not covered by the
provisions of Articles 2 and 3, each Party
shall adopt such appropriate measures as
may be necessary to establish as criminal of-
fences or administrative offences, liable to
sanctions or other measures under its do-
mestic law, when committed intentionally or
with negligence:
a) the unlawful discharge, emission or in-
troduction of a quantity of substances or
ionising radiation into air, soil or water;
b) the unlawful causing of noise;
c) the unlawful disposal, treatment, storage,
transport, export or import of waste;
d) the unlawful operation of a plant;
e) the unlawful manufacture, treatment,
use, transport, export or import of nuclear
materials, other radioactive substances or
hazardous chemicals;
f) the unlawful causing of changes detri-
mental to natural components of a national
park, nature reserve, water conservation area
or other protected areas;
g) the unlawful possession, taking, damag-
ing, killing or trading of or in protected wild
flora and fauna species.
Article 5
Jurisdiction
1. Each Party shall adopt such appropriate
measures as may be necessary to establish
jurisdiction over a criminal offence estab-
lished in accordance with this Convention
when the offence is committed:
a) in its territory; or
b) on board a ship or an aircraft registered
in it or flying its flag; or
c) by one of its nationals if the offence is
punishable under criminal law where it was
committed or if the place where it was
committed does not fall under any territorial
jurisdiction.
2. Each Party shall adopt such appropriate
measures as may be necessary to establish
jurisdiction over a criminal offence estab-
lished in accordance with this Convention, in
cases where an alleged offender is present in
its territory and it does not extradite him to
another Party after a request for extradition.
3. This Convention does not exclude any
criminal jurisdiction exercised by a Party in
accordance with its domestic law.
4. Each Party may, at the time of signature
or when depositing its instrument of ratifica-
tion, acceptance, approval or accession, by a
declaration addressed to the Secretary Gen-
eral of the Council of Europe, declare that
paragraphs 1 c and 2 of this article, in part or
in whole, shall not apply.
Article 6
Sanctions for environmental offences
Each Party shall adopt, in accordance with
the relevant international instruments, such
appropriate measures as may be necessary to
enable it to make the offences established in
accordance with Articles 2 and 3 punishable
by criminal sanctions which take into account
the serious nature of these offences. The
sanctions available shall include im-
prisonment and pecuniary sanctions and may
include reinstatement of the environment.
Article 7
Confiscation measures
1. Each Party shall adopt such appropriate
measures as may be necessary to enable it to
confiscate instrumentalities and proceeds, or
property the value of which corresponds to
such proceeds, in respect of offences enu-
merated in Articles 2 and 3.
2. Each Party may, at the time of signature
or when depositing its instrument of ratifica-
tion, acceptance, approval or accession, by a
declaration addressed to the Secretary Gen-
eral of the Council of Europe, declare that it
will not apply paragraph 1 of this Article ei-
ther in respect of offences specified in such
declaration or in respect of certain categories
of instrumentalities or of proceeds, or
property the value of which corresponds to
such proceeds.
Article 8
Reinstatement of the environment
Each Party may, at any time, in a declara-
tion addressed to the Secretary General of
the Council of Europe, declare that it will
provide for reinstatement of the environment
ac-cording to the following provisions of this
article:
a) the competent authority may order the
reinstatement of the environment in relation
to an offence established in accordance with
this Convention. Such an order may be made
subject to certain conditions;
b) where an order for the reinstatement of
the environment has not been complied with,
the competent authority may, in accordance
with domestic law, make it executable at the
expense of the person subject to the order or
that person may be liable to other criminal
sanctions instead of or in addition to it.
Article 9
Corporate liability
1. Each Party shall adopt such appropriate
measures as may be necessary to enable it to
impose criminal or administrative sanctions
or measures on legal persons on whose be-
half an offence referred to in Articles 2 or 3
has been committed by their organs or by
members thereof or by another representa-
tive.
2. Corporate liability under paragraph 1 of
this article shall not exclude criminal pro-
ceedings against a natural person.
3. Any State may, at the time of signature
or when depositing its instrument of ratifica-
tion, acceptance, approval or accession, by a
declaration addressed to the Secretary Gen-
eral of the Council of Europe, declare that it
reserves the right not to apply paragraph 1 of
this article or any part thereof or that it
applies only to offences specified in such
declaration.
Article 10
Co-operation between authorities
1. Each Party shall adopt such appropriate
measures as may be necessary to ensure that
the authorities responsible for environmental
protection co-operate with the authorities
responsible for investigating and prosecuting
criminal offences:
a) by informing the latter authorities, on
their own initiative, where there are reason-
able grounds to believe that an offence under
Article 2 has been committed;
b) by providing, upon request, all necessary
information to the latter authorities, in
accordance with domestic law.
2. Any State may, at the time of signature
or when depositing its instrument of ratifica-
tion, acceptance, approval or accession, by a
declaration addressed to the Secretary Gen-
eral of the Council of Europe, declare that it
reserves the right not to apply paragraph 1 a
of this article or that it applies only to of-
fences specified in such declaration.
Article 11
Rights for groups to participate in procee-
dings
Each Party may, at any time, in a declara-
tion addressed to the Secretary General of
the Council of Europe, declare that it will, in
accordance with domestic law, grant any
group, foundation or association which, ac-
cording to its statutes, aims at the protection
of the environment, the right to participate in
criminal proceedings concerning offences
established in accordance with this Conven-
tion.
SECTION III
MEASURES TO BE TAKEN AT INTER-
NATIONAL LEVEL
Article 12
International co-operation
1. The Parties shall afford each other, in
accordance with the provisions of relevant
international instruments on international co-
operation in criminal matters and with their
domestic law, the widest measure of co-
operation in investigations and judicial
proceedings relating to criminal offences es-
tablished in accordance with this Convention.
2. The Parties may afford each other assis-
tance in investigations and proceedings re-
lating to those acts defined in Article 4 of this
Convention which are not covered by
paragraph 1 of this article.
SECTION IV
FINAL CLAUSES
Article 13
Signature and entry into force
1. This Convention shall be open for sig-
nature by the member States of the Council
of Europe and non-member States which
have participated in its elaboration. Such
States may express their consent to be bound
by:
a) signature without reservation as to rati-
fication, acceptance or approval; or
b) signature subject to ratification, accep-
tance or approval, followed by ratification,
acceptance or approval.
2. Instruments of ratification, acceptance or
approval shall be deposited with the Sec-
retary General of the Council of Europe.
3. This Convention shall enter into force on
the first day of the month following the
expiration of a period of three months after
the date on which three States have ex-
pressed their consent to be bound by the
Convention in accordance with the provisions
of paragraph 1.
4. In respect of any signatory State which
subsequently expresses its consent to be
bound by it, the Convention shall enter into
force on the first day of the month following
the expiration of a period of three months
after the date of the expression of its con-
sent to be bound by the Convention in ac-
cordance with the provisions of paragraph 1.
Article 14
Accession to the Convention
1. After the entry into force of this Con-
vention, the Committee of Ministers of the
Council of Europe, after consulting the Con-
tracting States to the Convention, may invite
any State not a member of the Council of
Europe to accede to this Convention, by a
decision taken by the majority provided for
in Article 20.d of the Statute of the Council
of Europe and by the unanimous vote of the
representatives of the Contracting States en-
titled to sit on the Committee.
2. In respect of any acceding State, the
Convention shall enter into force on the first
day of the month following the expiration of
a period of three months after the date of
deposit of the instrument of accession with
the Secretary General of the Council of
Europe.
Article 15
Territorial application
1. Any State may, at the time of signature
or when depositing its instrument of ratifica-
tion, acceptance, approval or accession,
specify the territory or territories to which
this Convention shall apply.
2. Any State may, at any later date, by a
declaration addressed to the Secretary Gen-
eral of the Council of Europe, extend the
application of this Convention to any other
territory specified in the declaration. In re-
spect of such territory the Convention shall
enter into force on the first day of the month
following the expiration of a period of three
months after the date of receipt of such dec-
laration by the Secretary General.
3. Any declaration made under the two
preceding paragraphs may, in respect of any
territory specified in such declaration, be
withdrawn by a notification addressed to the
Secretary General. The withdrawal shall be-
come effective on the first day of the month
following the expiration of a period of three
months after the date of receipt of such noti-
fication by the Secretary General.
Article 16
Relationship with other conventions and
agreements
1. This Convention does not affect the
rights and undertakings derived from inter-
national multilateral conventions concerning
special matters.
2. The Parties to the Convention may con-
clude bilateral or multilateral agreements with
one another on the matters dealt with in this
Convention, for purposes of supplementing
or strengthening its provisions or facilitating
the application of the principles embodied in
it.
3. If two or more Parties have already
concluded an agreement or treaty in respect
of a subject which is dealt with in this Con-
vention or otherwise have established their
relations in respect of that subject, they shall
be entitled to apply that agreement or treaty
or to regulate those relations accordingly, in
lieu of the present Convention, if it facilitates
international co-operation.
Article 17
Reservations
1. Any State may, at the time of signature
or when depositing its instrument of ratifica-
tion, acceptance, approval or accession, de-
clare that it avails itself of one or more of the
reservations provided for in Article 3,
paragraphs 2 and 3, Article 5, paragraph 4,
Article 7, paragraph 2, Article 9, paragraph 3
and Article 10, paragraph 2. No other res-
ervation may be made.
2. Any State which has made a reservation
under the preceding paragraph may wholly or
partly withdraw it by means of a notification
addressed to the Secretary General of the
Council of Europe. The withdrawal shall take
effect on the date of receipt of such no-
tification by the Secretary General.
3. A Party which has made a reservation in
respect of a provision of this Convention
may not claim the application of that provi-
sion by any other Party; it may, however, if
its reservation is partial or conditional, claim
the application of that provision in so far as it
has itself accepted it.
Article 18
Amendments
1. Amendments to this Convention may be
proposed by any Party, and shall be com-
municated by the Secretary General of the
Council of Europe to the member States of
the Council of Europe and to every non-
member State which has acceded to or has
been invited to accede to this Convention in
accordance with the provisions of Article 14.
2. Any amendment proposed by a Party
shall be communicated to the European
Committee on Crime Problems which shall
submit to the Committee of Ministers its
opinion on that proposed amendment.
3. The Committee of Ministers shall con-
sider the proposed amendment and the opin-
ion submitted by the European Committee on
Crime Problems and may adopt the
amendment.
4. The text of any amendment adopted by
the Committee of Ministers in accordance
with paragraph 3 of this article shall be for-
warded to the Parties for acceptance.
5. Any amendment adopted in accordance
with paragraph 3 of this article shall come
into force on the thirtieth day after all Parties
have informed the Secretary General of their
acceptance thereof.
Article 19
Settlement of disputes
1. The European Committee on Crime
Problems of the Council of Europe shall be
kept informed regarding the interpretation
and application of this Convention.
2. In case of a dispute between Parties as
to the interpretation or application of this
Convention, they shall seek a settlement of
the dispute through negotiation or any other
peaceful means of their choice, including
submission of the dispute to the European
Committee on Crime Problems, to an arbitral
tribunal whose decisions shall be binding
upon the Parties, or to the International
Court of Justice, as agreed upon by the Par-
ties concerned.
Article 20
Denunciation
1. Any Party may, at any time, denounce
this Convention by means of a notification
addressed to the Secretary General of the
Council of Europe.
2. Such denunciation shall become effec-
tive on the first day of the month following
the expiration of a period of three months
after the date of receipt of the notification by
the Secretary General.
Article 21
Notifications
The Secretary General of the Council of
Europe shall notify the member States of the
Council of Europe and any State which has
acceded to this Convention of:
a) any signature;
b) the deposit of any instrument of ratifi-
cation, acceptance, approval or accession;
c) any date of entry into force of this Con-
vention in accordance with Articles 13 and
14;
d) any reservation made under Article 17,
paragraph 1;
e) any proposal for amendment made un-
der Article 18, paragraph 1;
f) any other act, notification or communi-
cation relating to this Convention.
In witness whereof the undersigned, being
duly authorised thereto, have signed this
Convention.
Done at Strasbourg, the 4th day of No-
vember 1998, in English and in French, both
texts being equally authentic, in a single copy
which shall be deposited in the archives of
the Council of Europe. The Secretary
General of the Council of Europe shall tran-
smit certified copies to each member State of
the Council of Europe and to any State
invited to accede to it.
76
88
1....1..1. 76
1....1..2.
|
faktayllapito@eduskunta.fi