Regeringens proposition till Riksdagen om 
godkännande av den europeiska landskapskonventionen 
samt med förslag till lag om sättande i kraft av de 
bestämmelser i konventionen som hör till området för 
lagstiftningen 
PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL


  I denna proposition föreslås att Riksdagen 
godkänner den i Florens i Italien i oktober 
2000 undertecknade europeiska 
landskapskonventionen, vilken har beretts i 
Europarådet. Konventionens mål är att 
främja skydd, förvaltning och planering av 
landskap och att organisera europeiskt 
samarbete i landskapsfrågor.
  Konventionen har trätt i kraft 
internationellt vid ingången av mars 2004. 
För Finlands vidkommande träder den i kraft 
den första dagen i den månad som följer efter 
utgången av en period om tre månader från 
den dag då Finlands godkännandeinstrument 
deponerades. 
  I propositionen ingår ett förslag till lag om 
sättande i kraft av de bestämmelser i 
konventionen som hör till området för 
lagstiftningen. Lagen avses träda i kraft vid 
en tidpunkt som bestäms genom förordning 
av republikens president, samtidigt som 
konventionen träder i kraft för Finlands del.

-----




INNEHÅLLSFÖRTECKNING

PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL	1
INNEHÅLLSFÖRTECKNING	2
ALLMÄN MOTIVERING	3
1.	Inledning	3
2.	Nuläge	3
3.	Målsättning och de viktigaste förslagen	6
4.	Propositionens konsekvenser	6
4.1.	Ekonomiska konsekvenser	6
4.2.	Konsekvenser för myndigheternas uppgifter	7
4.3.	Konsekvenser för miljön	7
4.4.	Sociala konsekvenser	7
5.	Beredningen av propositionen	7
DETALJMOTIVERING	9
1.	Konventionens innehåll och förhållande till lagstiftningen i Finland	9
2.	Lagförslag	19
3.	Ikraftträdande	19
4.	Behovet av riksdagens samtycke och behandlingsordning	20
LAGFÖRSLAG	22
om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i 
den europeiska landskapskonventionen	22
FÖRDRAGSTEXT	23


















ALLMÄN MOTIVERING


1.	Inledning
  Den europeiska landskapskonventionen, 
som gäller skydd, förvaltning och planering 
av landskap i Europa samt organisering av 
europeiskt samarbete i landskapsfrågor 
upprättades den 20 oktober 2000 i Florens i 
Italien. Konventionen har undertecknats av 
30 stater och ratificerats av 17 stater. Den har 
trätt i kraft internationellt den 1 mars 2004.
  Den europeiska landskapskonventionen 
som beretts i Europarådet är den första 
internationella överenskommelsen som 
handlar enbart om landskapet. Landskapet 
utgör en viktig del av grunden för individens 
och samhällets välbefinnande och 
levnadsförhållanden och ingår därmed bland 
de europeiska värden som Europarådet 
främjar. Landskapet utövar ett stort 
inflytande på människornas livskvalitet och 
den europeiska identiteten. Landskapet spelar 
också en viktig roll på det kulturella, 
ekologiska och sociala planet och 
ekonomiskt sett, särskilt för turismen.
  I konventionen definieras landskap som ett 
område sådant som det uppfattas av 
människor och vars karaktär är resultatet av 
påverkan av och samspel mellan naturliga 
och/eller mänskliga faktorer. Definitionen 
återspeglar synsättet att landskapet oavbrutet 
omvandlas till följd av olika faktorers 
inverkan.
  Landskapet är hela tiden statt i förvandling, 
det ser tiden och människornas aktivitet till. 
För närvarande är det särskilt utvecklingen 
inom regional- och stadsplaneringen, 
trafiken, industrin, jord- och skogsbruket 
samt turismen som för med sig olika slags 
krav på förändringar i landskapet. Därför är 
det viktigt att säkerställa att bibehållandet av 
landskapskvaliteten beaktas i samband med 
förändringarna. Landskapskvaliteten och 
landskapets mångfald är en gemensam resurs 
som bör tas till vara på ett hållbart sätt.
  Syftet med konventionen är att styra och 
harmonisera landskapspolitiken i Europa 
genom uppställande av allmänna rättsliga 
principer för den. Målen för konventionen är 
att främja skydd, förvaltning och planering 
av landskap i hela Europa. För att målen 
skall nås åläggs parterna att upprätta 
instrument för skyddet, förvaltningen och 
planeringen av landskap. Dessutom ålägger 
konventionen parterna att öka medvetenheten 
om landskapet. Detta förutsätter bland annat 
kartläggning av landskapet, förutseende av 
förändringar som gäller landskapet och 
utbildning. Konventionen utgör också en ram 
för organisering av det europeiska 
landskapssamarbetet.
  Lagstiftningen i Finland samt 
förvaltningens program och praxis 
tillhandahåller tillräckliga instrument för det 
skydd och den förvaltning och planering av 
landskap som avses i konventionen. Den 
gällande lagstiftningen behöver inte ändras 
med anledning av att konventionen sätts i 
kraft. Ett godkännande av konventionen visar 
att Finland understöder den europeiska 
landskapskonventionens mål, och det främjar 
också organiseringen av den nationella 
landskapspolitiken och det europeiska 
samarbetet.

2.	Nuläge
Nationell reglering och program

  Finlands internationella samarbete i 
landskapsfrågor fick en ny dimension när 
Finland 1987 godkände UNESCO-
konventionen om skydd för världens kultur- 
och naturarv (Paris 1972, FördrS 19/1987), 
där kultur- och naturarvet uppfattas som en 
helhet.
  Andra gällande internationella rättsliga 
dokument som hänför sig till skydd, 
förvaltning och planering av landskap är de 
konventioner som uppräknas i punkt 1 i 
detaljmotiveringen och i konventionens 
inledning. Finland är part i dem alla.
  På Europarådets initiativ har en 
alleuropeisk strategi för biologisk mångfald 
och landskapets variation (Pan European 
Biological and Landscape Diversity Strategy, 
Sofia 1995) utarbetats.
  Medlemsstaterna i Europeiska unionen har 
som ett gemensamt ställningstagande på det 
politiska planet sammanställt ett 
planeringsdokument om regional utveckling 
och fysisk planering (European Spatial 
Development Perspective, ESDP, Potsdam 
1999). Dokumentet innehåller bland annat 
mål för utnyttjande och vård av 
kulturlandskapen inom EU.
  Under ledning av en arbetsgrupp för natur, 
fritid och kultur som sorterar under Nordiska 
ministerrådet har program och strategier som 
gäller landskapet utarbetats. Nordiska 
ministerrådet har för åren 2005-2008 
antagit ett handlingsprogram för nordiskt 
miljösamarbete, där rekommendationer ges 
för uppnående av målen i den europeiska 
landskapskonventionen.
  Europarådet och Nordiska ministerrådet 
uppmanar sina medlemmar att ratificera den 
europeiska landskapskonventionen och att 
arbeta för att uppnå konventionens mål.

Lagstiftning om landskap

  I den finska lagstiftningen ingår 
bestämmelser om landskap i grundlagen och 
sektorvis i lagar som reglerar åtgärder som 
inverkar eller kan inverka på landskapet.
  Enligt 20 § i grundlagen bär var och en 
ansvar för naturen och dess mångfald samt 
för miljön och kulturarvet. Enligt 
motiveringen till lagrummet riktar sig det i 
bestämmelsen avsedda ansvaret också till 
landskapet som en del av kulturmiljön. Enligt 
samma grundlagsparagraf skall det allmänna 
verka för att alla tillförsäkras en sund miljö. I 
sundheten ingår en viss dimension som avser 
miljöns trivsamhet och som landskapet har 
stor betydelse för.
  De viktigaste lagstiftningsinstrumenten för 
uppnåendet av konventionens mål ingår i 
markanvändnings- och bygglagen (132/1999, 
nedan MarkByggL), naturvårdslagen 
(1096/1996) och bestämmelserna om 
finansieringsstöd för jord- och skogsbruket 
(1094/1996, 644/2000, 646/2000, 647/2000). 
Bestämmelser om värnande om och skydd 
för miljöns skönhets- och kulturvärden finns 
också i andra lagar, såsom vattenlagen 
(264/1961), lagen om fornminnen 
(295/1963), lagen om främjande av 
skärgårdens utveckling (494/1981), 
marktäktslagen (555/1981), 
byggnadsskyddslagen (60/1985), 
ödemarkslagen (62/1991), lagen om 
förfarandet vid miljökonsekvensbedömning 
(468/1994) och skogslagen (1093/1996).
  Värnande om landskapet ingår i 
målsättningen för planering av 
områdesanvändningen och styrning av 
byggandet. De riksomfattande mål för 
områdesanvändningen (statsrådets beslut, 
2000) som baserar sig på MarkByggL 
betonar beaktande av landskaps-, kultur- och 
naturvärden och förpliktar till beaktande 
också av de internationella avtalen om 
kultur- och naturarvet i 
områdesanvändningen. 
Markanvändningsplaneringen kompletteras 
särskilt i glesbygden av kommunernas 
byggnadsordningar, som innehåller 
bestämmelser om byggande som tar hänsyn 
till kultur- och naturvärdena och möjliggör 
en god livsmiljö.
  I enlighet med 9 kap. i MarkByggL kan 
nationalstadsparker genom beslut av 
miljöministeriet inrättas bland annat för att 
bevara och vårda landskapets värden. 
Nationalstadsparker har inrättats i 
Tavastehus, Heinola och Björneborg.
  Med stöd av 32 § i naturvårdslagen kan 
landskapsvårdsområden inrättas för att 
bevara och vårda landskapsbilden eller 
kulturlandskapets skönhet, dess historiska 
särdrag eller andra därmed sammanhängande 
särskilda värden. Ett landskapsvårdsområde 
har inrättats i Suomussalmi i det område där 
det ligger östkarelska byar, och några andra 
projekt är aktuella.
  På landsbygden är åtgärder som stöder och 
styr näringarnas fortbestånd samt 
miljövården och som regleras genom 
bestämmelser om jord- och skogsbruket 
viktiga sätt att genomföra bevarande, vård 
och planering av landskapet. 

Deltagande i beslutsprocesser som gäller 
landskapet

  Medborgarnas och andras möjligheter att 
delta i beslutsprocesser som gäller miljön 
tryggas i Finlands grundlag och i 
miljölagarna. Avsikten har varit att trygga ett 
brett deltagande särskilt i ärenden som 
omfattas av MarkByggL och 
naturvårdslagen. Metoder för deltagande har 
utvecklats aktivt i flera års tid.
  Konventionen om tillgång till information, 
allmänhetens deltagande i beslutsprocesser 
och tillgång till rättslig prövning i 
miljöfrågor (Århus 1998, FördrS 122/2004), 
vars genomförande stöder den europeiska 
landskapskonventionens mål om ökad 
medvetenhet och medverkan för 
allmänheten, har för Finlands del trätt i kraft 
den 30 november 2004.

Utredningar och handlingsprogram som 
gäller landskapet

  I Finland har det ända sedan första hälften 
av 1900-talet utförts landskapskartläggningar 
till stöd för skyddet, förvaltningen och 
planeringen av landskap och för att visa på 
landskapets utmärkande drag. 
Landskapspolitiken genomförs också enligt 
integreringsprincipen som ett led i olika 
sektorpolitiska strategier och program.
  Utgående från det betänkande som en 
arbetsgrupp för landskapsområden som 
miljöministeriet tillsatt avgav (1992) fattade 
statsrådet den 5 januari 1995 ett principbeslut 
om nationellt sett värdefulla 
landskapsområden och om utveckling av 
landskapsvården. I statsrådets principbeslut 
ingår 156 områden runtom i Finland. 
Museiverket och miljöministeriet publicerade 
1993 i samarbete en utredning om 
kulturhistoriska miljöer av nationell 
betydelse, där ca 1 800 objekt ingår.
  Enligt de riksomfattande mål för 
områdesanvändningen som statsrådet 
godkänt (2000) bör planeringen av 
områdesanvändningen utgå från de ovan 
nämnda nationellt sett värdefulla 
landskapsområdena och de kulturhistoriska 
miljöerna av nationell betydelse. Statsrådet 
godkände 2001 en byggnadsarvsstrategi 
utifrån vilken ett handlingsprogram har lagts 
upp för skyddande av byggnadsarvet.
  Som ett resultat av ett projekt med temat 
traditionella landskap som genomfördes åren 
1992-1998 upptäcktes cirka 3 700 
vårdbiotoper med en värdefull flora och 
fauna, såsom ängar, hagmarker och 
skogsbeten. Omkring hälften av de värdefulla 
vårdbiotoperna sköts för tillfället. För 
närvarande är omkring 17 000 fornlämningar 
registrerade. De skyddas av lagen om 
fornminnen.
  Det nät av nationalparker som har inrättats 
med stöd av speciallagar och som baserar sig 
på ett program för utveckling av 
nationalparkerna som statsrådet godkände 
1978 utgör en viktig del av genomförandet 
av landskapsskyddet.
  Det fjärde landsbygdspolitiska 
helhetsprogrammet för åren 2005-2008 
innehåller åtgärder för vård av 
kulturlandskapet på landsbygden och 
nyttjande av det i näringsverksamheten. 
Statsrådet fastställde den 13 december 2004 
ett landsbygdspolitiskt specialprogram som 
utarbetats på basis av helhetsprogrammet. 
Dess riktlinjer för åren 2005-2006 som 
gäller bevarandet av en livskraftig landsbygd 
erkänner landskapets betydelse för 
invånarnas trivsel och för turismen. 
Specialprogrammet innehåller målet att 
bereda ett nationellt mål- och åtgärdsprogram 
för landskapsvården.

Ansvarsfördelningen i landskapsfrågor

  Enligt grundlagen bär alla ansvar för 
miljön, landskapet inbegripet. Det centrala 
ansvaret för främjande av landskapsfrågor 
innehas av miljöministeriet, jord- och 
skogbruksministeriet och 
undervisningsministeriet. Också de andra 
ministerierna ansvarar för att landskapet 
beaktas inom deras respektive 
förvaltningsområde. De regionala 
miljöcentralerna är skyldiga att främja 
skyddet och vården av landskapet inom sitt 
område. De planer som utarbetas vid 
förbunden på landskapsnivå är av stor 
betydelse för skyddet, vården och 
planeringen av landskapet. Kommunerna 
spelar i sin egenskap av planläggnings- och 
byggmyndighet en viktig roll för värnandet 
om landskapets värde inom sitt område. 
Museiverket är nationell 
sakkunnigmyndighet i frågor som gäller den 
byggda kulturmiljön, kulturlandskapet och 
fornlämningar.
  Ansvarsfördelningen i landskapsfrågor 
behandlas närmare i samband med artikel 4 i 
detaljmotiveringen.

Bedömning av nuläget

  De utmärkande dragen i det finska 
landskapet har formats under en lång tid, 
ända sedan istiderna. För Finland utmärkande 
landskap är exempelvis skärgårdshavet, 
fjällområdena, landhöjningskusten, 
insjölandskapen, skogarna och 
jordbrukslandskapen.
  Landskapet förändras oavbrutet till följd av 
påverkan av naturliga och mänskliga 
faktorer. Jord- och skogsbrukslandskapen 
som utformats som ett resultat av utövandet 
av basnäringar och som hela tiden utvecklas 
till följd av aktiv näringsverksamhet står för 
den till arealen största landskapsandelen i 
Finland. Den snabba ekonomiska och 
tekniska utvecklingen efter andra 
världskriget har satt sin prägel på landskapet 
genom urbaniseringen och den ökade 
förekomsten av vägar och 
produktionsanläggningar samt andra 
konstruktioner. I de olika delarna av landet 
tar sig utvecklingen olika former.
  Ett godkännande av konventionen bidrar 
till att förändringsutvecklingen i landskapet 
ägnas större uppmärksamhet ur skydds-, 
planerings- och förvaltningssynvinkel. Vår 
gällande lagstiftning och de administrativa 
instrumenten tillhandahåller tillräckliga 
hjälpmedel för uppfyllande av 
konventionsförpliktelserna.
  I Finland har landskapsvärdena och 
landskapets utmärkande drag definierats i 
samband med omfattande 
beredningsprocesser på 1980- och 1990-talet. 
Utredningar med anknytning till landskapet 
görs också i anslutning till planeringen av 
områdesanvändningen och många projekt. 
För utvärdering av förändringar i 
kulturmiljön och för styrande av åtgärderna 
utvecklas metoder som grundar sig i 
synnerhet på datasystem och fotografering.
  I fortsättningen, när landskapen och de 
värderingar som hänför sig till dem 
förändras, blir det nödvändigt att uppdatera 
de utredningsarbeten som har utförts, att 
bedöma landskapet ur ett bredare perspektiv 
också med avseende på vardagsmiljöer och 
att stärka medborgarnas deltagande i 
landskapspolitiken.

3.	Målsättning och de viktigaste 
förslagen
  Målet för den europeiska 
landskapskonventionen är att främja skyddet, 
förvaltningen och planeringen av landskapet 
så, att parterna bedriver en landskapspolitik 
som är inriktad på skydd, förvaltning och 
planering av landskapet och integrerar 
landskap i sin regional- och 
stadsplaneringspolitik och i sin kultur-, 
miljö-, jordbruks- och socialpolitik och sin 
ekonomiska politik samt i andra 
politikområden som kan ha direkt eller 
indirekt inverkan på landskap. Ett ytterligare 
mål för konventionen är att organisera 
europeiskt samarbete i landskapsfrågor.
  Propositionen syftar till att riksdagen skall 
godkänna den europeiska 
landskapskonventionen. Propositionen 
innehåller också ett förslag till blankettlag, 
genom vilken de bestämmelser i 
konventionen som hör till området för 
lagstiftningen sätts i kraft.

4.	Propositionens konsekvenser
4.1.	Ekonomiska konsekvenser
  Propositionen har inga konsekvenser för 
statsbudgeten och inga betydande 
konsekvenser för den offentliga ekonomin 
och för näringsidkarnas verksamhet. De 
uppgifter för myndigheterna som följer av 
förpliktelserna i artikel 6, t.ex. kartläggning 
och värdering av landskap och utarbetande 
av mål för landskapskvalitet, samt 
kostnaderna för dem kan fördelas över flera 
år och till en del organiseras genom en 
ändring av avvägningarna, och därför blir de 
ekonomiska konsekvenserna små.
  Europarådet föreslår årligen för sina 
medlemsstater en frivillig avgift för 
stödjande av verksamheten, bland annat för 
finansiering av seminarier och 
forskningsprojekt.
  I motiven till konventionen framhålls 
landskapets betydelse som en resurs som är 
gynnsam för ekonomisk verksamhet. 
Främjandet av landskapsskyddet, 
landskapsförvaltningen och 
landskapsplaneringen, vilket är 
konventionens mål, stöder marknadsföringen 
av finska produkter och därmed 
näringsverksamheten. Särskilt för turismens 
konkurrenskraft är det viktigt att landskapet 
är vackert, särpräglat och attraktivt 
kulturhistoriskt sett. Den betydelse för 
ekonomin och sysselsättningen som den 
landskapsbaserade turismnäringen har är på 
väg att öka, framför allt i glesbefolkade 
områden. Landskapsvårdsarbete har också en 
stor sysselsättande verkan.

4.2.	Konsekvenser för myndigheternas 
uppgifter
  Propositionen har inga direkta 
konsekvenser i fråga om organisation och 
personal. De riksomfattande målen för 
områdesanvändningen förpliktar redan nu till 
värnande om landskapsvärdena i planeringen 
av områdesanvändningen och den statliga 
myndighetsverksamheten. På lång sikt 
kommer arbetet för uppnående av 
konventionens mål att innebära nya 
avvägningar i myndighetsuppgifterna. 
Genomförandet av landskapskonventionen 
förutsätter också landskapsforskning och ett 
nära samarbete mellan olika 
förvaltningsområden och aktörer för 
sammanjämkning av olika mål.
  Parterna förbinder sig också till europeiskt 
samarbete, ömsesidigt bistånd och 
informationsutväxling i landskapsfrågor. 
Dessa uppgifter ingår i miljöministeriets och 
de andra förvaltningsområdenas sedvanliga 
internationella arbetsuppgifter, så de har inga 
betydande konsekvenser i fråga om vare sig 
organisation eller personal.

4.3.	Konsekvenser för miljön
  Konventionens konsekvenser för miljöns 
tillstånd och i synnerhet för landskapet är 
positiva, huvudsakligen indirekta och 
långvariga, eftersom konventionen allmänt 
förpliktar till att kartlägga landskap och 
beakta landskapets betydelse genom 
planering och på andra sätt. Skyddet, 
förvaltningen och planeringen av landskap 
kan också främja ekosystemen och naturens 
mångfald.
  Det tillhandahållende av information och 
rådgivning i landskapsfrågor för 
medborgarna som avses i konventionen 
förbättrar medborgarnas beredskap att 
påverka sin livsmiljö och 
landskapskvaliteten. När kommunerna, 
kommuninvånarna och andra lokala och 
regionala aktörer uppmuntras att bland annat 
utarbeta regionala kulturmiljöprogram och 
planer för vård och användning av landskapet 
kan landskapsvården genomföras på ett 
kostnadseffektivt sätt som har positiv 
inverkan på landskapet.
  Konventionen gäller förutom särskilt 
vackra landskap också vardagliga landskap, 
för vilkas del konventionen förutsätter 
regelbunden skötsel. I konventionen nämns 
också degraderade landskap, för vilkas del 
landskapsvården syftar till att 
landskapskvaliteten skall förbättras.
4.4.	Sociala konsekvenser
  Godkännandet och ikraftsättandet av den 
europeiska landskapskonventionen har 
positiva sociala konsekvenser. Landskapet 
anses vara en viktig beståndsdel i det 
enskilda och det sociala välbefinnandet. Ett 
balanserat och välskött landskap spelar en 
stor roll för lokalbefolkningens trivsel och 
för områdets kulturidentitet och 
dragningskraft. De berörda parternas 
möjlighet att medverka på olika sätt i 
landskapvärderingen och fastställandet av 
kvalitetsmål har tryggats i lag.

5.	Beredningen av propositionen
  Europarådets kongress för lokala och 
kommunala organ (Congress of Local and 
Regional Authorities, CLRAE) tog i mitten 
av 1990-talet initiativ till utarbetande av en 
europeisk landskapskonvention. 
Europarådets ministermöte bad 1998 
kommittén för biologisk mångfald och 
landskapsmångfald (Committee for the 
Activities of the Council of Europe in the 
Field of Biological and Landscape Diversity, 
CO-DBP) och styrkommittén för 
kulturarvsfrågor (Cultural Heritage Steering 
Committee, CDPAT) bereda ett utkast till 
konventionen. Kommittéerna tillsatte en 
gemensam expertkommitté som fick i 
uppdrag att finslipa konventionstexten. 
Under beredningen hördes ett stort antal 
förvaltningsorgan och medlemsstater i 
Europarådet samt medborgarorganisationer. 
Konventionen öppnades för undertecknande i 
Florens den 20 oktober 2000, då den 
undertecknades av 17 länder, bland dem 
Finland.
  Konventionen trädde i kraft den 1 mars 
2004 efter att den hade ratificerats av mer än 
tio länder. Konventionen har fram till maj 
2005 ratificerats av 17 länder, inberäknat 
Norge och Danmark. Sammanlagt 30 länder 
har undertecknat den. I Sverige bereds en 
ratificering som bäst.
  Finlands utrikesministerium bad den 23 
augusti 2000 flera ministerier och 
organisationer inkomma med utlåtanden 
inför undertecknandet av konventionen. 
Inställningen till undertecknandet var positiv 
i utlåtandena.
  Miljöministeriet begärde den 19 maj 2004 
utrikesministeriet, justitieministeriet, 
inrikesministeriet, undervisningsministeriet, 
jord- och skogsbruksministeriet, 
kommunikationsministeriet, handels- och 
industriministeriet, social- och 
hälsovårdsministeriet,  Forststyrelsen, 
Museiverket, Finlands miljöcentral, Finlands 
Kommunförbund rf, Teollisuuden ja 
Työnantajain Keskusliitto - Industrins och 
Arbetsgivarnas Centralförbund ry och 
Finlands naturskyddsförbund rf avge 
utlåtanden om till vilka delar bestämmelserna 
i konventionen hör till området för 
lagstiftningen och därmed kräver riksdagens 
samtycke. I utlåtandena var inställningen till 
godkännandet av konventionen positiv, och 
det ansågs att riksdagens samtycke till 
godkännandet behövdes.
  Propositionen har beretts som 
tjänsteuppdrag vid miljöministeriet. Den 4 
mars 2005 har utrikesministeriet, 
justitieministeriet, inrikesministeriet, 
finansministeriet, undervisningsministeriet, 
jord- och skogsbruksministeriet, 
kommunikationsministeriet, handels- och 
industriministeriet, social- och 
hälsovårdsministeriet, arbetsministeriet, 
Forststyrelsen, Museiverket, Finlands 
miljöcentral, de regionala miljöcentralerna, 
förbunden på landskapsnivå, Finlands 
Kommunförbund rf, Finlands Fackförbunds 
Centralorganisation rf, Finlands Näringsliv 
EK, Centralförbundet för lant- och 
skogsbruksproducenter MTK rf, Svenska 
Lantbruksproducenternas Centralförbund - 
SLC rf, Finlands naturskyddsförbund rf, 
Natur och Miljö rf, Grönmiljöförbundet rf, 
Finlands Hembygdsförbund, Suomen 
Arkkitehtiliitto - Finlands Arkitektförbund ry 
och Suomen maisema-arkkitehtiliitto - 
Finlands landskapsarkitektförbund ry 
ombetts avge utlåtanden om utkastet till 
proposition. Remissorganen intog en positiv 
eller neutral attityd till propositionen. 
  I utlåtandena ansågs att konventionen gör 
den nationella landskapspolitiken klarare och 
främjar arbetet för landskapets värden. I flera 
utlåtanden framfördes förhoppningen om 
upprättande av ett särskilt program för 
landskapspolitik. I utlåtandena fästes också 
uppmärksamhet vid tillräckligheten hos 
personalresurserna och de ekonomiska 
resurserna för myndighetsuppgifter som 
konventionen förutsätter. Kommentarer till 
den finska översättningen av konventionen 
framfördes också. Med anledning av 
utlåtandena har motiveringen till 
propositionen preciserats och den finska 
översättningen av konventionen justerats. 
Dessutom har en paragraf som innehöll ett 
bemyndigande att utfärda förordning slopats 
i lagförslaget såsom onödig.

DETALJMOTIVERING



1.	Konventionens innehåll och 
förhållande till lagstiftningen i 
Finland
  Den europeiska landskapskonventionen 
omfattar inledning och fyra kapitel. Kapitel I 
(art. 1-3) innehåller allmänna bestämmelser 
om konventionens tillämpningsområde och 
mål samt definitioner. I kapitel II (art. 4-6) 
bestäms om de åtgärder som en part skall 
verkställa nationellt. Kapitel III (art. 7-11) 
innefattar bestämmelser om europeiskt 
samarbete och om den expertkommitté som 
skall följa upp genomförandet av 
konventionen. Slutbestämmelserna i kap. IV 
(art. 12-18) gäller anslutning till och 
uppsägning av konventionen och liknande 
frågor.
  Inledning. I inledningen presenteras 
utgångspunkterna för utfästelsen att 
genomföra konventionen. Där framhålls att 
konventionen utgör ett led i arbetet för 
främjande av en hållbar utveckling, vilket 
bör vara parternas målsättning. Parterna bör 
erkänna att landskapet är en viktig 
beståndsdel i det enskilda och sociala 
välbefinnandet och att skydd, förvaltning och 
planering av landskap medför rättigheter och 
skyldigheter för alla. Parterna bör konstatera 
att landskapet utgör en resurs som är 
gynnsam för ekonomisk verksamhet och 
också kan försvagas snabbt. Vidare bör 
parterna vara medvetna om att landskapet 
spelar en viktig roll för den europeiska och 
lokala identiteten, för natur- och kulturarvet 
och för den ekologiska funktionsdugligheten. 
De stater som ansluter sig till konventionen 
bör erkänna att det europeiska landskapet 
utgör en gemensam resurs och att det är 
viktigt att samarbeta till förmån för den.
  I inledningen uppräknas följande viktiga  
dokument som ligger till grund för 
konventionen: konventionen om skydd av 
europeiska vilda djur och växter samt deras 
naturliga miljö (Bern 1979, FördrS 29/1986), 
konventionen om skydd för 
byggnadskulturarvet i Europa (Granada 
1985, FördrS 10/1992), den reviderade 
europeiska konventionen om skydd för det 
arkeologiska kulturarvet (Valletta 1992, 
FördrS 26/1995), den europeiska 
ramkonventionen om samarbete över 
riksgränser mellan lokala och regionala 
samhällsorgan (Madrid 1980, FördrS 
76/1990) och tilläggsprotokollen till den, den 
europeiska konventionen om kommunal 
självstyrelse (Strasbourg 1985, FördrS 
66/1991), konventionen om biologisk 
mångfald (Rio 1992, FördrS 78/1994), 
konventionen om skydd för världens kultur- 
och naturarv (Paris 1972, FördrS 19/1987) 
och konventionen om tillgång till 
information, allmänhetens deltagande i 
beslutsprocesser och tillgång till rättslig 
prövning i miljöfrågor (Århus 1998). Finland 
är part i samtliga konventioner som den 
europeiska landskapskonventionen stöder sig 
på.
  Artikel 1. Definitioner. I artikeln definieras 
de uttryck som är centrala för tillämpningen 
av konventionen: landskap, landskapspolitik, 
mål för landskapskvalitet, landskapsskydd, 
landskapsförvaltning och 
landskapsplanering. Avsikten är att 
säkerställa att begreppen förstås på samma 
sätt av alla parter.
  Landskap avser ett område sådant som det 
uppfattas av människor och vars karaktär är 
resultatet av påverkan av och samspel mellan 
naturliga och/eller mänskliga faktorer. 
  Definitionen avspeglar synsättet att 
landskapet oavbrutet förvandlas genom olika 
omständigheters inverkan, och den betonar 
också att synsättet är helhetsinriktat.
  Landskapspolitik avser berörda 
myndigheters utformning av generella 
principer, strategier och riktlinjer som gör det 
möjligt att vidta särskilda åtgärder i syfte att 
skydda, förvalta och planera landskap.
  Landskapspolitik är första etappen i den i 
artikel 5 b avsedda strategin för 
landskapsskydd. Meningen är att den skall 
omfatta formulering av de utgångspunkter, 
allmänna principer och strategiska val som 
styr beslutsfattandet i fråga om skydd, 
förvaltning och planering av landskap.
  Mål för landskapskvalitet avser berörda 
myndigheters formulering, för ett särskilt 
landskap, av allmänhetens önskemål med 
avseende på landskapskaraktären i deras 
livsmiljö. 
  Avsikten är att utarbeta formuleringen för 
genomförande av den ovan nämnda 
landskapspolitiken i enlighet med artikel 6 D.
  Landskapsskydd avser åtgärder för att 
bevara och upprätthålla ett landskaps 
utmärkande eller karaktäristiska drag, när det 
är berättigat på grund av dess natur- och 
kulturmiljövärde som en följd av dess 
naturliga utformning och/eller av mänsklig 
verksamhet.
  Detta innebär aktiva åtgärder genom vilka 
de viktiga befintliga drag hos kultur- eller 
naturlandskap skyddas, bevaras eller 
upprätthålls.
  Landskapsförvaltning avser åtgärder för att 
säkerställa en regelbunden skötsel av ett 
landskap, så att förändringar som orsakas av 
sociala, ekonomiska och miljömässiga 
processer styrs och samordnas, med sikte på 
en hållbar utveckling.
  Inom landskapsförvaltningen är syftet att 
främja att målen för landskapskvalitet uppnås 
och att säkerställa ett regelbundet underhåll 
av landskapet och landskapsjämvikten vid 
förändringar. Landskapsförvaltning är 
dynamisk verksamhet, där landskapets 
kvalitet förbättras utgående från de 
förväntningar som befolkningen hyser.
  Landskapsplanering avser kraftfulla 
framtidsinriktade åtgärder för att förbättra, 
återställa eller skapa landskap. Det är ett 
förfarande för undersökning, planering och 
genomförande av nya landskap i syfte att 
infria de berörda parternas allmänna 
önskemål. I synnerhet landskap som har 
minskat i värde och tagit skada är föremål för 
den.
  Landskapsskydd, landskapsförvaltning och 
landskapsplanering är också mål som anges i 
artikel 3. Orden förekommer i många olika 
sammanhang i konventionen och utgör en 
enhetlig begreppsapparat på så sätt att den 
verksamhet som behövs för vart och ett 
landskap är beroende av områdets karaktär 
och de överenskomna målen. Vissa områden 
förutsätter skydd, medan andra har behov av 
intensiv förnyelse. Oftast behövs olika 
kombinationer av dessa tre verksamheter. 
Konventionen utgår från att landskap 
förändras på naturlig väg, och syftet med 
landskapsskyddet är inte att hejda 
landskapets utveckling så att den förblir i ett 
visst skede. Enligt artikel 5 b skapas 
förutsättningar för skydd, förvaltning och 
planering av landskap genom 
landskapspolitik.
  Lagstiftningen i Finland innehåller inte 
definitioner av de begrepp som nämns i 
artikeln. Konventionen förutsätter inte att 
bestämmelserna i artikel 1 lagfästs, så den 
gällande lagstiftningen behöver inte ändras.
  Artikel 2. Tillämpningsområde. Enligt 
artikeln är konventionen, om inget annat 
följer av bestämmelserna i artikel 15, 
tillämplig på parternas hela territorium. Den 
omfattar naturområden, glesbefolkade 
områden och stadsområden, land- och 
vattenområden, särskilt vackra landskap, 
vardagliga landskap och fula områden. 
Konventionen utesluter inte något som helst 
slag av område, eftersom alla landskap anses 
vara viktiga för människan.
  Bestämmelsen i artikeln förutsätter inte 
ändringar i den gällande lagstiftningen.
  Artikel 3. Mål. Konventionens mål är att 
främja skydd, förvaltning och planering av 
landskap samt att organisera europeiskt 
samarbete i landskapsfrågor.
  I lagstiftningen i Finland handlar 1 § i 
naturvårdslagen delvis om samma mål. 
Enligt den är ett av lagens syften att vårda 
naturens skönhet och landskapets värde. 
Syftet med MarkByggL är bland annat att 
främja skapandet av en trivsam livsmiljö och 
omgivning, den byggda miljöns skönhet och 
värnandet om kulturvärden samt bevarandet 
av naturvärden. Systemet med miljöstöd för 
jordbruket innehåller mål och medel för vård, 
utveckling och upprätthållande av 
jordbrukslandskapet. Bestämmelsen i artikeln 
förutsätter inte ändringar i lagstiftningen.
  Artikel 4. Ansvarsfördelning. Parterna kan 
genomföra konventionen i enlighet med sina 
nationella administrativa ordningar och 
förfaranden och i överensstämmelse med 
subsidiaritetsprincipen, samtidigt som hänsyn 
tas till den europeiska konventionen om 
kommunal självstyrelse. Detta innebär att det 
är viktigt att de lokala och regionala 
myndigheterna förbinder sig att genomföra 
konventionens mål. I motiven till 
konventionen framhävs behovet av att 
samordna den regionala och den lokala 
planeringen.
  De olika förvaltningsområdenas ansvar i 
landskapsfrågor regleras i flera 
bestämmelser. Enligt 6 § i naturvårdslagen 
har miljöministeriet hand om den högsta 
ledningen och övervakningen av 
landskapsvården. Enligt 2 § 8 punkten i 
statsrådets förordning om miljöministeriet 
(708/2003) hör landskapsvård och 
landskapsskydd till miljöministeriets 
uppgifter. Dessutom hör styrning och 
utveckling av områdesplaneringen till 
miljöministeriets uppgifter, enligt 17 § i 
MarkByggL. Jord- och skogsbruksministeriet 
och de myndigheter som lyder under det 
axlar det centrala ansvaret när det gäller att 
uppnå konventionens mål inom sitt 
ansvarsområde, i vilket enligt statsrådets 
förordning om jord- och 
skogsbruksministeriet (1061/2003) ingår 
bland annat jord- och skogsbruk, utveckling 
av landsbygden samt hållbar och mångsidig 
användning, vård och skydd av förnybara 
naturresurser. Undervisningsministeriet 
spelar i sin egenskap av ansvarig myndighet 
för kulturarvet och utbildningen (statsrådets 
förordning om undervisningsministeriet 
379/2003) en framträdande roll vid 
främjandet av konventionens mål. 
Museiverket, som lyder under 
undervisningsministeriet, är en 
riksomfattande sakkunnigmyndighet i frågor 
som gäller den byggda kulturmiljön, 
kulturlandskapet och fornlämningar 
(statsrådets förordning om Museiverket 
407/2004). Också de andra ministerierna 
svarar för beaktandet av landskapet inom sitt 
eget förvaltningsområde.
  De regionala miljöcentralerna svarar för 
främjandet av skyddet och vården av 
landskapet inom sitt område, enligt 4 § i 
lagen om miljöförvaltningen (55/1995) och 6 
§ 2 mom. i naturvårdslagen. De regionala 
skogscentralerna, TE-centralerna och de 
andra regionala myndigheterna är skyldiga 
att ta hänsyn till landskapsvärden inom sitt 
eget förvaltningsområde. 
  Kommunerna åter är skyldiga att främja 
landskapsvården inom sina områden i 
enlighet med 6 § 3 mom. i naturvårdslagen. 
Förbunden på landskapsnivå, där 
kommunerna är medlemmar, bär ansvar för 
utvecklandet av regionerna och utarbetandet 
av landskapsplaner (26 § i MarkByggL), där 
värnandet om landskapet utgör ett av kraven 
på planernas innehåll (28 § i MarkByggL). 
Eftersom landskapsplanen dels skall främja 
de riksomfattande målen för 
områdesanvändningen, dels styr de mera 
detaljerade planerna utgör den en 
samordnande länk mellan målen på riks-, 
landskaps- och lokalnivå.
  Landskapsforskningen och uppföljningen 
av landskapet genomförs utgående från det 
sektoransvar som de olika 
förvaltningsområdena har.
  Bestämmelsen i artikeln förutsätter inga 
lagstiftningsåtgärder.
  Artikel 5. Allmänna åtgärder. I artikeln 
presenteras i punkterna a, b, c och d de 
allmänna åtgärder som medlemsstaterna 
förbinder sig att vidta för beaktande av 
landskapsaspekterna i det nationella 
beslutsfattandet. Åtgärderna är erkännande i 
lag av landskapets betydelse, fastläggande 
och genomförande av en landskapspolitik, 
införande av förfaranden för medverkan från 
allmänheten och integrering av landskap i 
regional- och stadsplaneringspolitiken och i 
alla politikområden som kan ha direkt eller 
indirekt verkan på landskap.
  5 a. Lagstiftning. Punkt a förpliktar 
parterna att inbegripa landskap i sin 
lagstiftning. Landskapet skall i lag erkännas 
som en väsentlig beståndsdel i människornas 
omgivningar och liv samt som en grund för 
den lokala identiteten som avspeglar den 
gemensamma kulturen och naturarvet.
  I lagstiftningen i Finland erkänns landskap 
och värden i anknytning till dem på 
grundlagsnivå och i många lagar som har 
eller kan ha verkningar för landskap. 
Landskapsbegreppet definieras inte i 
lagstiftningen. Sådana med landskap 
närbesläktade begrepp som förekommer i 
lagstiftningen är bland annat kulturmiljön 
och kultur- och naturarvet.
  Enligt 20 § i grundlagen bär var och en 
ansvar för naturen och dess mångfald samt 
för miljön och kulturarvet, inbegripet 
landskapet. I samma paragraf sägs vidare att 
det allmänna skall verka för att alla 
tillförsäkras en sund miljö som också är 
trivsam i landskapshänseende.
  Syftet med MarkByggL är bland annat att 
skapa förutsättningar för en bra livsmiljö och 
främja en ekologiskt, ekonomiskt, socialt och 
kulturellt hållbar utveckling. Målet för 
områdesplaneringen är att främja bland annat 
den byggda miljöns skönhet och värnandet 
om kulturvärden samt bevarandet av naturens 
mångfald och andra naturvärden (5 §). När 
planer utarbetas skall, enligt 9 § i 
MarkByggL, de konsekvenser för landskapet, 
kulturarvet och den byggda miljön som 
genomförandet av planen har utredas i 
nödvändig omfattning. 
  Inom systemet för områdesplanering ingår 
värnande om landskapet i målen och 
innehållskraven för landskaps-, general- och 
detaljplaner (28, 39 och 54 § i MarkByggL). 
I vår planeordning ingår landskapsplaner 
som fastställs av miljöministeriet, för flera 
kommuner gemensamma generalplaner samt 
generalplaner och detaljplaner som 
kommunerna godkänner. I planerna är det 
möjligt att utfärda planerings-, skydds- och 
byggbestämmelser på grunder som hänför sig 
till landskapet (30, 41 och 57 § i 
MarkByggL). När det gäller byggande på 
och planläggning av strandområden ställer 
lagen större krav vad avser landskapet (72 
och 73 § i MarkByggL). I MarkByggL sägs 
också att byggnaden skall passa in i 
landskapet (117 §) och att åtgärder som 
förändrar landskapet inte får vidtas utan 
tillstånd (128 §), och krav ställs på vården av 
den byggda miljön från landskapets synpunkt 
(22 kap.). 
  MarkByggL ger möjlighet att inrätta 
nationalstadsparker bland annat för att bevara 
och vårda särskilda landskapsvärden (68 §). 
  Med stöd av 22 § i MarkByggL kan 
statsrådet sätta riksomfattande mål för 
områdesanvändningen, och dessa kan gälla 
bland annat ärenden som har en betydande 
inverkan på det nationella kultur- eller 
naturarvet. Vid planering på landskapsnivå 
och annan områdesplanering liksom i de 
statliga myndigheternas verksamhet skall 
målen för områdesanvändningen beaktas och 
främjas (24 § i MarkByggL). Enligt de 
riksomfattande mål för 
områdesanvändningen som statsrådet 
godkände år 2000 främjas trivseln i 
livsmiljön genom att vikt fästs vid den 
tidsmässiga skiktningen i den byggda miljön 
samt en strävan efter högklassigt byggda 
miljöer som stärker regionernas särprägel, är 
anpassade till miljön och byggda i en 
mänsklig skala. Enligt de särskilda målen 
skall i samband med områdesanvändningen 
säkras att nationellt sett betydelsefulla värden 
inom kulturarvet och naturarvet bevaras. De 
riksomfattande inventeringar som 
myndigheterna genomfört beträffande 
landskapsområden, kulturhistoriska miljöer 
och förhistoriska skyddsområden beaktas 
som utgångspunkter för planeringen av 
områdesanvändningen. När det gäller 
områden och objekt av nationellt värde skall 
områdesanvändningen anpassas till deras 
historiska utveckling.
  Den byggda miljön kan skyddas utanför 
detaljplaneområden genom 
byggnadsskyddslagen. På skyddet av 
byggnader som är i statens ägo tillämpas 
förordningen om skydd för staten tillhöriga 
byggnader (480/1985). Kyrkolagen 
(1054/1993) skyddar kyrkor som är byggda 
före 1917. Fornlämningar är fredade med 
stöd av lagen om fornminnen.
  Naturvårdslagen syftar bland annat till att 
bevara naturens mångfald och vårda 
landskapets värde (1 §). Med stöd av lagen är 
det möjligt att inrätta landskapsvårdsområden 
för att bevara och vårda landskapsbilden eller 
kulturlandskapets skönhet, dess historiska 
särdrag eller andra därmed sammanhängande 
särskilda värden (32 §). I beslutet att inrätta 
ett landskapsvårdsområde är det möjligt att ta 
in bestämmelser som behövs för att bevara 
väsentliga drag i landskapet. Ödemarkslagen 
tryggar bevarandet av områdenas 
ödemarkskaraktär genom att begränsa 
nyttjandet av vägar, gruvor och skogar.
  Sådana geologiska formationer som är 
landskapsmässigt värdefulla kan skyddas 
från tagande av substanser med stöd av 
marktäktslagen. Tillstånd för täktverksamhet 
förutsätter att en vacker landskapsbild inte 
fördärvas och att betydande skönhetsvärden 
hos naturen eller speciella naturförekomster 
inte förstörs genom verksamheten (3 §). 
Täkterna skall alltid förläggas och 
täktverksamheten ordnas så, att dess skadliga 
inverkan på naturen och landskapsbilden blir 
så ringa som möjligt (3 och 4 §). 
Täktverksamheten skall förenas med 
tillståndsbestämmelser som gäller 
uppsnyggande av området och vård av 
landskapet (11 §).
  Under de närmaste åren blir det aktuellt att 
revidera gruvlagen (503/1965), och i det 
sammanhanget prövas det på vilket sätt 
beaktandet av landskapsaspekter skall 
införlivas med gruvlagstiftningen.
  Vattenlagen förutsätter att värdena i 
kulturmiljön beaktas vid tillståndsprövningen 
(bl.a. vattenlagen 1:15 och 2:3).
  I förordningarna om stödsystemen för 
jordbruket intar landskapsvärdena en central 
plats. Statsrådets förordning om 
kompensationsbidrag och miljöstöd för 
jordbruket (644/2000) fastställer villkoren för 
beviljande av stöd för jordbruket. Enligt den 
är syftet med kompensationsbidraget bland 
annat att bevara landsbygden samt att 
upprätthålla hållbara odlingssystem där i 
synnerhet miljövårdskrav beaktas. Jord- och 
skogsbruksministeriets förordningar om bas- 
och tilläggsåtgärder i samband med 
miljöstödet (646/2000) och om specialstöd i 
samband med miljöstödet för jordbruk 
(647/2000) reglerar bevarandet och vården 
av landskapet. Vård av jordbrukslandskapet 
utgör ett av målen för miljöstödet för 
jordbruk. Ett av villkoren för basåtgärderna i 
samband med miljöstödet är att 
odlingslandskapet förblir öppet. För 
specialstödens del berörs odlingslandskapet 
bland annat av avtalen om utvecklande och 
vård av landskapet, främjande av naturens 
mångfald och skötsel av vårdbiotoper. 
  Skogslagen förutsätter att skötseln och 
användningen av skogarna är hållbar i 
ekonomiskt, ekologiskt och socialt 
hänseende. Social hållbarhet avser bland 
annat att hävdvunna 
skogsanvändningsformer, skogligt mångbruk 
och skogarnas kultur- och landskapsvärde 
beaktas. Bestämmelser om avverknings- och 
skötselåtgärder i fråga om särskilda objekt på 
skogsbruksmark, exempelvis objekt som 
kräver landskapsskydd, finns i 6 och 10 § i 
skogslagen. Genom lagen om finansiering av 
hållbart skogsbruk (1094/1996) är det möjligt 
att stödja och främja en hållbar skötsel och 
användning av skogarna. Med stöd av lagens 
20 § kan bland annat iståndsättningsarbeten 
som är betydande med tanke på 
landskapsvården stödjas. 
  I väglagstiftningen, och i praktiken också 
för järnvägarnas del, är utgångspunkten att 
planeringen skall basera sig på planläggning; 
via den landskapsvärdena beaktas i 
planeringen.
  Verkningarna av projekt som kan ha 
betydande skadliga miljökonsekvenser 
bedöms genom det förfarande som anges i 
lagen om förfarandet vid 
miljökonsekvensbedömning. Med 
miljökonsekvenser avses bland annat de 
verkningar som ett projekt medför för 
samhällsstrukturen, byggnader, landskapet, 
stadsbilden och kulturarvet (2 §).
  På det sätt som anges ovan erkänner 
lagstiftningen i Finland i stor utsträckning 
landskapet och de därmed förknippade 
värdena som något som bör uppmärksammas 
och regleras i lagstiftningen. Den gällande 
lagstiftningen i Finland uppfyller 
förpliktelsen i artikel 5 a, så sättandet av 
konventionen i kraft förutsätter inga 
lagstiftningsändringar.
  5 b. Landskapspolitik. Enligt punkt b skall 
parterna genom att vidta de särskilda 
åtgärderna i artikel 6 fastlägga en 
landskapspolitik som tar sikte på skydd, 
förvaltning och planering av landskap. 
Åtgärderna i artikel 6 är ökad medvetenhet, 
utbildning, kartläggning och värdering av 
landskap, mål för landskapskvalitet och 
genomförande med lämpliga metoder.
  I Finland har det utarbetats flera 
landskapspolitiska strategier och målprogram 
som är inriktade på skydd, förvaltning och 
planering av landskap, exempelvis 
landskapskommissionens betänkande 
(kommittébetänkande 1980:44), ett 
betänkande av kommissionen för 
utvecklande av landskapsvården 
(kommittébetänkande 1985:4), ett 
betänkande av arbetsgruppen för 
landskapsvårdsområden (Miljöministeriet, 
arbetsgruppsbetänkande 66/1992), statsrådets 
principbeslut om nationellt värdefulla 
landskapsområden och utvecklandet av 
landskapsvården (1995), statsrådets 
principbeslut om riksomfattande mål för 
områdesanvändningen (2000) och den 
strategi för byggnadsarvet som statsrådet har 
godkänt (2001). Dessutom innehåller det 
landsbygdspolitiska specialprogram som 
statsrådet har fastställt 2004 målet att bereda 
ett nationellt mål- och åtgärdsprogram för 
landskapsvård.
  Inrättandet av ett nät av nationalparker och 
inrättandet av ödemarker samt godkännandet 
av riksomfattande naturskyddsprogram är 
viktiga politiska ställningstaganden också i 
samband med främjandet av 
landskapsskyddet. I nätverket Natura 2000 
ingår objekt som omfattas av de ovan 
nämnda skyddsprogrammen, 
ödemarksområden och många andra helheter 
som är av stor betydelse i 
landskapshänseende. Mål för 
landskapskvaliteten har ställts upp också i 
många betänkanden och handböcker som 
utarbetats på bred bas. 
  De regionala kulturmiljöprogrammen drar 
huvudsakligen upp riktlinjer för planeringen, 
skyddet och vården av landskapet i 
anslutning till den byggda miljön. Också 
många kommuner har utarbetat egna 
kulturmiljöprogram.
  Punkt b i artikeln förutsätter inga 
lagstiftningsändringar.
  5 c. Medverkan. I punkt c åläggs parterna 
att införa förfaranden för medverkan från 
allmänheten, myndigheter och andra parter 
med intresse för att utforma och genomföra 
de målprogram beträffande landskapet som 
avses i artikel 5 b. Konventionen framhäver 
beaktandet av allmänhetens åsikt vid 
fastställandet av målen för 
landskapskvaliteten.
  Lagstiftningen i Finland tryggar de berörda 
parterna rätten att delta i och påverka 
samhällets och livsmiljöns utveckling. 
Allmänhetens rätt att medverka är en allmän 
princip i lagstiftningen. Enligt 14 § 3 mom. i 
Finlands grundlag skall det allmänna främja 
den enskildes möjligheter att delta i 
samhällelig verksamhet och att påverka 
beslut som gäller honom eller henne själv. 
Enligt 20 § i grundlagen bär var och en 
ansvar för naturen och dess mångfald samt 
för miljön och kulturarvet, och det allmänna 
skall verka för att alla tillförsäkras en sund 
miljö och att var och en har möjlighet att 
påverka beslut i frågor som gäller den egna 
livsmiljön. Förvaltningslagen (434/2003) är 
en allmän lag som gäller förvaltningens 
verksamhet. Genom den främjas de berörda 
parternas möjligheter att få information om 
sådana angelägenheter som angår dem själva 
och att påverka dem. I lagen föreskrivs om 
information om att ärenden är anhängiga (41 
§), delgivningssätten (55 §), förfarandet vid 
delgivning (10 kap.) samt motiveringen av 
beslut (45 §). 
  Rätten till deltagande har stärkts i den 
senaste tidens totalreformer av miljölagarna. 
Målet har varit att trygga en vidsträckt rätt 
till deltagande särskilt inom planeringen av 
markanvändningen, naturvården och 
förfarandet vid bedömning av 
miljökonsekvenser samt tillståndsförfarandet.
  Allmänhetens rätt att medverka tryggas i 
den gällande lagstiftningen på det sätt som 
konventionen förutsätter, och konventionen 
förutsätter till denna del inte någon ändring 
av lagstiftningen. 
  5 d. Regional- och stadsplaneringspolitik 
samt sektorpolitik. Enligt punkt d i artikeln 
förutsätts att parterna i konventionen 
systematiskt integrerar landskap särskilt i sin 
regional- och stadsplaneringspolitik och i 
sådana mål- och åtgärdsprogram som har 
direkt eller indirekt inverkan på landskap. 
Som exempel nämns i konventionen 
regional- och stadspolitiken samt kultur-, 
miljö-, jordbruks- och socialpolitiken samt 
den ekonomiska politiken. Landskapet bör 
inte uppfattas enbart som en särfråga, för 
landskapet kan påverkas positivt eller 
negativt genom åtgärder som många olika 
förvaltningsområden står för, såsom 
regionalpolitiska avgöranden som faller inom 
inrikesministeriets ansvarsområde, kultur- 
och undervisningsavgöranden som faller 
inom undervisningsministeriets 
ansvarsområde, avgöranden beträffande 
kommunikations- och trafikledsstrukturer 
som faller inom kommunikationsministeriets 
ansvarsområde, avgöranden beträffande till 
exempel utnyttjandet av vindkraft eller 
kraftöverföring som faller inom handels- och 
industriministeriets ansvarsområde eller med 
jord- eller skogsbruket förknippade 
avgöranden som faller inom jord- och 
skogsbruksministeriets ansvarsområde.
  Kravet på att landskapet skall integreras i 
regional- och stadsplaneringspolitiken 
uppfylls huvudsakligen via MarkByggL.
  I de sektorpolitiska mål- och 
åtgärdsprogrammen beaktas 
landskapsaspekter med stöd av den nya lagen 
om bedömning av miljökonsekvenserna av 
myndigheters planer och program (200/2005, 
träder i kraft den 1 juni 2005). I lagen 
regleras bland annat utredningen och 
bedömningen av de direkta och indirekta 
verkningar som planer och program medför 
för landskapet.
  Landskapsaspekter har redan integrerats i 
olika sektorpolitiska mål- och 
åtgärdsprogram, till exempel 
miljöprogrammet för landsbygden (1992), 
miljöprogrammet för skogsbruket (1994), 
miljöprogrammen för jordbruket, 
naturresursstrategierna för jord- och 
skogsbruket, det nationella skogsprogrammet 
2010 (1999), strategin för byggande på 
landsbygden (2000), det horisontella 
programmet för utveckling av landsbygden 
(2000), byggnadsarvsstrategin (2001), de 
landsbygdspolitiska helhetsprogrammen, 
målprogrammen för skogsbruket, de 
regionala kulturmiljöprogrammen och 
Vägförvaltningens miljö- och 
handlingsprogram.
  Genomförandet av landskapskonventionen 
förutsätter samarbete mellan olika 
förvaltningsområden och aktörer för 
samordning av målen. Artikeln förutsätter 
inga lagstiftningsändringar. 
   Artikel 6. Särskilda åtgärder. I artikeln 
uppräknas de särskilda åtgärder med vilkas 
hjälp landskapspolitiken skall genomföras. 
Åtgärderna är ökad medvetenhet om 
landskapens värde, utbildning, kartläggning 
och värdering av landskapen, mål för 
landskapskvaliteten och genomförande.
  A. Ökad medvetenhet. I punkt A åläggs 
parterna att öka medvetenheten hos 
medborgare, organisationer och myndigheter 
om landskapens värde, deras roll och om 
förändringar i landskapen, eftersom alla har 
ett ansvar för landskapet och 
landskapsvården.
  Kravet i artikeln uppfylls bland annat 
genom regelbundna överläggnings- och 
utbildningsdagar i planering och förvaltning 
av landskapet för olika intressegrupper och 
genom tillhandahållande av information om 
landskapet, rådgivning i landskapsvård och 
anvisningar för beaktande av landskapet. Via 
den utbildning och rådgivning som ingår i 
systemet med miljöstöd för jordbruket får 
jordbrukarna information om skötseln, 
upprätthållandet och utvecklandet av 
odlingslandskapet. Den 
områdesarkitektsverksamhet som 
miljöministeriet understöder har stärkt 
lokalförvaltningens och invånarnas 
medvetenhet om landskapets betydelse. 
Främjandet av natur- och kulturturism ökar 
näringslivets, kommunernas och 
medborgarnas uppskattning av landskapet 
och intresse för landskapsvård.
  Punkt A förutsätter inga 
lagstiftningsändringar.
  B. Utbildning. I punkt B åläggs parterna att 
främja utbildning för specialister i 
landskapsvärdering och landskapsförvaltning 
och att organisera tvärvetenskapliga 
utbildningsprogram i landskapspolitik samt 
skydd, förvaltning och planering av landskap 
för myndigheter och föreningar som har med 
landskapsfrågor att göra. Konventionen 
förpliktar parterna också att ordna kurser på 
skolor och universitet som, inom de berörda 
ämnesområdena, tar upp frågor som 
uppkommer i samband med skydd, 
förvaltning och planering av landskap samt 
landskapsforskning, eftersom 
landskapsexperter behövs till hjälp för många 
förvaltningsområden och aktörer.
  I Finland har utbildning i 
landskapsarkitektur ordnats sedan 1969. Vid 
Tekniska högskolans arkitektavdelning kan 
man avlägga landskapsarkitektexamen inom 
utbildningsprogrammet för 
landskapsarkitektur. Vid Åbo universitet 
finns ett utbildningsprogram för 
kulturproduktion och landskapsforskning. 
  Utbildning i inventering och värdering av 
landskap ordnas tidvis också vid andra 
universitet. Också i yrkeshögskolor är det 
möjligt att studera landskapsplanering och 
landskapsvård. Landskapens olika drag 
behandlas på miljövårds- och geografikurser 
i grundskolan, gymnasiet och 
yrkesläroanstalterna. 
  Punkt B förutsätter inga 
lagstiftningsändringar.
  C. Kartläggning och värdering. Punkt C 
ålägger parterna att, i enlighet med artikel 5 
c, med aktiv medverkan av allmänheten, 
myndigheter och andra parter, (i) kartlägga 
sina egna landskap över hela sitt territorium, 
(ii) analysera landskapens särdrag och de 
krafter och påtryckningar som omvandlar 
dem och (iii) lägga märke till förändringar. 
Dessutom skall landskapen värderas med 
hänsyn till det särskilda värden som 
befolkningen tillskriver dem. 
  Enligt beredningsdokumenten avses med 
landskapets särdrag höjdvariationer och 
andra fysiska drag, markanvändningen, 
områden för ekonomisk aktivitet och 
bosättning och deras hävdvunna placering, 
stängsel och andra typiska konstruktioner 
samt viktiga kulturmiljö- och naturområden. 
Landskap som kartlagts som sakkunnigarbete 
värderas så, att hänsyn tas till den lokala 
befolkningens och de olika 
intressegruppernas, såsom markägares, 
rekreationsanvändares, turisters och 
näringslivets åsikter med hjälp av metoderna 
för deltagande planering. Syftet med 
värderingen är att föra fram de drag hos 
landskapet som är så värdefulla att de bör 
skyddas. Dessutom framförs de drag hos 
landskapet som behöver vård samt sådana 
drag och områden som bör stärkas. 
  Till hjälp för kartläggnings- och 
värderingsförfarandena används utväxlande 
mellan parterna av erfarenheter och goda 
arbetsmetoder med stöd av artikel 8.
  Som hjälpmedel för forskningen i och 
värderingen av kulturlandskap delade en 
landskapsområdesarbetsgrupp vid 
miljöministeriet i början av 1990-talet in 
Finland i tio landskapsområden som skiljer 
sig från varandra till sina särdrag 
(arbetsgruppsbetänkande 66/1992). I 
samband med arbetet gestaltades landskapens 
särdrag för hela Finlands del på ett sätt som 
motsvarar åläggandet i konventionen.
  De viktigaste av utredningarna om 
kulturlandskap är en utredning om de mest 
representativa kulturlandskapen på 
landsbygden som färdigställdes 1992 
(arbetsgruppsbetänkande 66/1992), en 
utredning om den byggda kulturmiljön som 
färdigställdes 1993 (Museiverket, publikation 
16, 1993) och en inventering av de 
traditionella landskapen som genomfördes 
under åren 1992-1998 (Regionala 
miljöpublikationer). Vid Museiverket pågår 
en översyn av förteckningen över objekt 
tillhörande den byggda kulturmiljön och av 
avgränsningarna i den.
  Landskapsutredningar och uppföljning 
företas också i samband med 
markanvändningsplaneringen samt 
miljökonsekvensbedömningar av olika 
projekt och planer. Den pågående 
revideringen av landskapsplanerna främjar 
den i konventionen ingående förpliktelsen att 
fastställa landskapens särdrag över hela 
territoriet och att analysera de faktorer som 
omvandlar dem. 
  Deltagandet från medborgare och olika 
aktörer, till vilket det hänvisas också i denna 
artikel, behandlas mera ingående i samband 
med artikel 5 c. Punkt C i artikeln förutsätter 
inga lagstiftningsändringar.
  D. Mål för landskapskvalitet. Punkt D 
ålägger parterna att utarbeta mål för 
landskapskvalitet (definieras i artikel 1 c) för 
de landskap som har kartlagts och värderats 
efter att medborgarna hörts i enlighet med 
artikel 5 c.
  MarkByggL förutsätter att utvecklingsmål 
fastställs på alla planenivåer. Kraven på 
planernas innehåll (28, 39 och 54 §) 
förutsätter värnande om landskapsvärdena, 
vilket skall beaktas vid måluppställningen. I 
planerna kan målen för specificerade 
landskap anges till exempel genom särskilda 
planerings-, bygg- eller skyddsbestämmelser 
(30, 41 och 57 §). Dessutom uppfyller de i 9 
kap. i MarkByggL ingående bestämmelserna 
om nationalstadsparker som kan inrättas för 
bevarande och vård av särskilda 
landskapsvärden och bestämmelserna i 5 kap. 
i naturvårdslagen om 
landskapsvårdsområden konventionens 
definition beträffande uppställande av 
kvalitetsmål.
  Lokalbefolkningen, markägarna, 
myndigheterna och olika sammanslutningar 
har möjlighet att i samband med 
planläggningsförfarandet vara med om att 
ställa upp målen i enlighet med 62 § i 
MarkByggL.
  Regionala och kommunala 
kulturmiljöprogram sammanställs i 
samarbete med olika intressegrupper. 
Skötsel- och nyttjandeplaner för landskapet 
som utarbetats för nationellt värdefulla 
områden bygger också på kvalitetsmål som 
ställts upp i samråd med invånarna.
  Punkt D förutsätter inga ändringar i 
lagstiftningen.
  E. Genomförande. Punkt E ålägger parterna 
att, för att genomföra landskapspolitiken, 
inrätta instrument som syftar till att skydda, 
förvalta och planera landskapet. 
Genomförandeåtgärderna skall avse mål som 
utformats i enlighet med punkt D i samma 
artikel.
  Lagstiftningen i Finland innehåller de 
viktigaste instrumenten för uppnående av 
mål som gäller landskapet. Genom 
högklassig markanvändningsplanering där 
landskapsmålen förtydligas genom 
tillräckliga planerings-, bygg- och 
skyddsbestämmelser är det möjligt att 
genomföra den landskapspolitik som valts. 
Planläggning tillhandahåller ett centralt 
instrument för främjandet av 
landskapsplaneringen.
  Särskilda instrument för skydd och 
utveckling av kulturlandskapet är de 
nationalstadsparker som kan inrättas med 
stöd av MarkByggL och de 
landskapsvårdsområden som kan inrättas 
med stöd av naturvårdslagen. Vid skyddet av 
de orörda landskapen är inrättandet av 
nationalparker och genomförandet av 
naturskyddsprogram viktiga instrument.
  Det är möjligt att inverka på 
landsbygdslandskapet genom stöd- och 
styråtgärder som gäller jord- och 
skogsbruket. Finansieringsstöd för vård av 
den byggda kulturmiljön existerar också.
  De särskilda åtgärderna i artikel 6 
förutsätter inte lagstiftningsändringar utan 
integrering av landskap i handlingsprogram 
och praktiska åtgärder för fullgörande av 
skyldigheterna.
  Artikel 7. Internationella riktlinjer och 
program. Parterna förbinder sig att samarbeta 
om beaktandet av landskapsdimensionen i 
internationella politikområden och program 
och att rekommendera att landskapshänsyn 
tas i dessa. 
  Parterna har ännu inte utfärdat 
gemensamma ställningstaganden beträffande 
beaktandet av miljön.
  Artikeln förutsätter inga 
lagstiftningsändringar.
  Artikel 8. Ömsesidigt bistånd och 
informationsutväxling. Parterna förbinder sig 
att samarbeta för att genomföra de åtgärder 
som vidtas enligt konventionen genom att ge 
varandra tekniskt och vetenskapligt bistånd 
och genom att utväxla erfarenheter och 
resultat av forskningsprojekt gällande alla 
förpliktelser som ingår i konventionen. 
Konventionen förutsätter också utväxling av 
landskapsspecialister.
  Artikeln förutsätter inga 
lagstiftningsändringar.
  Artikel 9. Landskap som går över 
riksgränser. I konventionen uppmuntras till 
samarbete på lokal och regional nivå då det 
gäller landskapshelheter över riksgränser.
  Artikeln förutsätter inga 
lagstiftningsändringar.
  Artikel 10. Uppföljning av genomförandet 
av konventionen. Förfarandet för uppföljning 
av genomförandet har skrivits in i 
konventionen. Europarådets 
ministerkommitté utser de expertkommittéer 
som ansvarar för uppföljningen av 
genomförandet av konventionen. 
Europarådets generalsekreterare översänder 
till ministerkommittén rapporter om det 
arbete som utförts och om hur konventionen 
fungerar. Expertkommittéerna föreslår 
ministerkommittén kriterierna för tilldelning 
av och reglerna för Europarådets 
landskapspris.
  Styrkommittén för kulturarvsfrågor 
(CDPAT) och kommittén för biologisk 
mångfald och landskapsmångfald (CO-DBP) 
har utsetts till uppföljare av genomförandet 
av konventionen.
  Artikeln förutsätter inga 
lagstiftningsändringar.
  Artikel 11. Europarådets landskapspris. 
Lokala och regionala myndigheter och 
grupperingar av sådana myndigheter eller 
icke-statliga organisationer kan tilldelas en 
utmärkelse som är ett erkännande för en 
sådan politik eller sådana åtgärder för att 
skydda, förvalta eller planera sitt landskap 
som kan tjäna som ett exempel på andra håll 
i Europa. Ansökningar om landskapspriset 
sänds till expertkommittéerna, och på förslag 
av dem fastställer ministerkommittén 
kriterierna för tilldelning av priset, antar 
regler för ansökan om priset och tilldelar 
priset.
  Avsikten med tilldelningen av 
Europarådets landskapspris är att uppmuntra 
dem som får priset att på ett hållbart sätt 
säkerställa skydd, förvaltning och planering 
av de berörda landskapsområdena. 
Förhoppningen är att ordnandet av den 
europeiska landskapstävlingen också skall 
leda till att nationella landskapspris delas ut. 
Ansökningar om det europeiska 
landskapspriset har ännu inte kunnat göras.
  Artikeln förutsätter inga 
lagstiftningsändringar.
  Artikel 12. Förhållande till andra 
regelverk. Enligt artikeln skall 
bestämmelserna i konventionen inte påverka 
strängare bestämmelser om skydd, 
förvaltning och planering av landskap i andra 
befintliga eller framtida bindande nationella 
eller internationella regelverk.
  Artikeln hör till området för lagstiftningen, 
men förutsätter inga ändringar i den gällande 
lagstiftningen.
  Artikel 13. Undertecknande, ratificering 
och ikraftträdande. Enligt artikeln står 
konventionen öppen för undertecknande av 
Europarådets medlemsstater. Den skall 
ratificeras, godtas eller godkännas. 
Ratifikations-, godtagande- eller 
godkännandeinstrumenten skall deponeras 
hos Europarådets generalsekreterare. Enligt 
punkt 2 träder konventionen i kraft den första 
dagen i den månad som följer efter utgången 
av en period om tre månader från den dag då 
tio medlemsstater i Europarådet har uttryckt 
sitt samtycke till att vara bundna av 
konventionen i enlighet med bestämmelserna 
i punkt 1 i artikeln. Enligt punkt 3 träder 
konventionen i förhållande till en 
medlemsstat som senare uttrycker sitt 
samtycke till att vara bunden av 
konventionen i kraft den första dagen i den 
månad som följer efter utgången av en period 
om tre månader från den dag då ratifikations-
, godtagande- eller godkännandeinstrumentet 
deponerades.
  Artikeln förutsätter inga 
lagstiftningsändringar.
  Artikel 14. Anslutning. Enligt punkt 1 kan 
Europarådets ministerkommitté efter att 
konventionen har trätt i kraft inbjuda 
Europeiska gemenskapen och varje stat som 
inte är medlem av Europarådet att ansluta sig 
till konventionen genom ett beslut som fattas 
med det majoritetsbeslut som anges i artikel 
20 d i Europarådets stadga (FördrS 21/1989) 
samt enhälligt av de anslutna stater som är 
berättigade att sitta i ministerkommittén. I 
punkt 2 konstateras att konventionen i 
förhållande till en stat som ansluter sig eller 
till Europeiska gemenskapen, om den 
ansluter sig, träder i kraft den första dagen i 
den månad som följer efter utgången av en 
period om tre månader från den dag då 
anslutningsinstrumentet deponerades hos 
Europarådets generalsekreterare.
  Artikeln förutsätter inga 
lagstiftningsändringar.
  Artikel 15. Territoriell tillämpning. Enligt 
punkt 1 kan en stat eller Europeiska 
gemenskapen vid tidpunkten för 
undertecknandet av konventionen eller när 
den deponerar sitt ratifikations-, godtagande-, 
godkännande- eller anslutningsinstrument 
ange på vilket territorium eller vilka 
territorier konventionen skall vara tillämplig. 
I punkt 2 konstateras vidare att en part vid en 
senare tidpunkt, genom förklaring ställd till 
Europarådets generalsekreterare, kan 
utsträcka tillämpningen av konventionen till 
ett annat territorium som anges i 
förklaringen. Konventionen träder i kraft 
med avseende på ett sådant territorium den 
första dagen i den månad som följer efter 
utgången av en period om tre månader från 
den dag då generalsekreteraren mottog 
förklaringen. Enligt punkt 3 kan en 
förklaring som avgetts i enlighet med 
punkterna 1 och 2 med avseende på ett 
territorium som har angetts i förklaringen 
återtas genom en notifikation ställd till 
generalsekreteraren. Återtagandet träder i 
kraft den första dagen i den månad som följer 
efter utgången av en period om tre månader 
från den dag då generalsekreteraren mottog 
notifikationen.
  Enligt ett dokument som förklarar 
konventionen (European Landscape 
Convention, Explanatory Report) gäller 
artikeln närmast territorier med särskild 
status, såsom Grönland i fallet Danmark. 
Eftersom Åland har godkänt ratificeringen av 
konventionen har Finland ingen särskild 
anledning att definiera konventionens 
geografiska tillämpningsområde närmare. 
Konventionen tillämpas därmed på Finlands 
hela territorium.
  Artikeln förutsätter inga 
lagstiftningsändringar.
  Artikel 16. Uppsägning. Enligt artikeln 
kan en part när som helst säga upp 
konventionen genom notifikation till 
Europarådets generalsekreterare. 
Uppsägningen träder i kraft den första dagen 
i den månad som följer efter utgången av en 
period om tre månader från den dag då 
generalsekreteraren mottog notifikationen.
  Artikeln förutsätter inga 
lagstiftningsändringar.
  Artikel 17. Ändringar. Parterna eller de 
expertkommittéer som avses i artikel 10 kan 
föreslå ändringar i konventionen. Enligt 
punkt 2 skall ändringsförslag notifieras till 
Europarådets generalsekreterare som skall 
översända dem till Europarådets 
medlemsstater, de andra parterna och till 
varje europeisk stat som inte är medlem i 
Europarådet och som har inbjudits att ansluta 
sig till konventionen i enlighet med 
bestämmelserna i artikel 14. Enligt punkt 3 
skall de expertkommittéer som avses i artikel 
10 behandla varje ändringsförslag och 
framlägga den text som har antagits med tre 
fjärdedelars majoritet av parternas 
företrädare för antagande av 
ministerkommittén. Sedan förslaget har 
antagits av ministerkommittén med den 
majoritet som anges i artikel 20 d i 
Europarådets stadga och enhälligt av de 
anslutna stater som är berättigade att sitta i 
ministerkommittén, skall texten översändas 
till parterna för godtagande.
  Enligt punkt 4 skall en ändring träda i kraft 
för de parter som har godtagit den på den 
första dagen i den månad som följer efter 
utgången av en period om tre månader från 
den dag då tre av Europarådets 
medlemsstater informerade 
generalsekreteraren om sitt godtagande. För 
en part som godtar ändringen senare skall en 
sådan ändring träda i kraft den första dagen i 
den månad som följer efter utgången av en 
period om tre månader från den dag då denna 
part informerade generalsekreteraren om sitt 
godtagande.
  Artikeln förutsätter inga 
lagstiftningsändringar.
  Artikel 18. Notifikationer. Europarådets 
generalsekreterare skall notifiera 
Europarådets medlemsstater, varje stat eller 
Europeiska gemenskapen som har anslutit sig 
till konventionen om a) undertecknande, b) 
deponering av ratifikations-, godtagande-, 
godkännande- eller anslutningsinstrument, c) 
dagen för konventionens ikraftträdande enligt 
artiklarna 13, 14 och 15, d) alla deklarationer 
enligt artikel 15, e) alla uppsägningar enligt 
artikel 16, f) alla förslag till ändring, varje 
förslag till ändring som antagits enligt artikel 
17 och den dag då den träder i kraft, och g) 
andra åtgärder, notifikationer, upplysningar 
eller meddelanden som rör konventionen.
  Konventionen har upprättats på engelska 
och franska, vilka båda texter äger lika 
giltighet, i ett enda exemplar som skall 
deponeras i Europarådets arkiv.
  Artikeln förutsätter inga 
lagstiftningsändringar.

2.	Lagförslag
  1 §. De bestämmelser som hör till området 
för lagstiftningen i den europeiska 
landskapskonventionen gäller enligt 1 § i 
lagförslaget som lag sådana Finland har 
förbundit sig till dem. De avtalsbestämmelser 
som hör till området för lagstiftningen 
refereras nedan i avsnittet om behovet av 
riksdagens samtycke. 
  2 §. Om ikraftträdandet av lagen bestäms 
genom förordning av republikens president. 
Det är meningen att lagen skall träda i kraft 
samtidigt med konventionen.

3.	Ikraftträdande
  Den europeiska landskapskonventionen 
trädde i kraft internationellt den 1 mars 2004. 
För Finlands del träder den i kraft den första 
dagen i den månad som följer efter utgången 
av en period om tre månader från den dag då 
Finlands godkännandeinstrument 
deponerades. Den lag som ingår i 
propositionen föreslås träda i kraft samtidigt 
med konventionen vid en tidpunkt som 
bestäms genom förordning av republikens 
president.
  Europeiska landskapskonventionen 
innehåller bestämmelser i frågor som enligt 
18 § i självstyrelselagen för Åland 
(1144/1991) faller inom landskapets 
lagstiftningsbehörighet. Sådana är till 
exempel bestämmelser om byggnads- och 
planväsendet (18 § 7 punkten), natur- och 
miljövård (18 § 10 punkten) samt 
fornminnen och skydd av kulturhistoriskt 
värdefulla byggnader och föremål i 
landskapet (18 § 11 punkten). Ålands 
lagtings bifall till att den i propositionen 
föreslagna ikraftträdandelagen träder i kraft i 
landskapet Åland behöver därmed inhämtas i 
enlighet med 59 § 1 mom. i 
självstyrelselagen. 

4.	Behovet av riksdagens 
samtycke och 
behandlingsordning
  I enlighet med 94 § 1 mom. i grundlagen 
godkänner riksdagen bland annat fördrag och 
andra internationella förpliktelser som 
innehåller sådana bestämmelser som hör till 
området för lagstiftningen eller annars har 
avsevärd betydelse, eller som enligt 
grundlagen av någon annan anledning kräver 
riksdagens godkännande. Bestämmelser som 
av någon annan orsak kräver riksdagens 
godkännande är bland annat internationella 
förpliktelser som är bindande för riksdagens 
budgetbefogenheter (GrUU 45/2000 rd). 
Som sådana förpliktelser har i praktiken 
betraktats närmast bestämmelser som medför 
direkta utgifter för staten. Godkännandet och 
ikraftsättandet av den europeiska 
landskapskonventionen medför inte utgifter 
av nämnda slag för Finland.
  Enligt grundlagsutskottets tolkningspraxis 
skall en bestämmelse i ett fördrag eller någon 
annan bindande förpliktelse anses höra till 
området för lagstiftningen, om den gäller 
utövande eller begränsning av någon 
grundläggande fri- eller rättighet som är 
skyddad i grundlagen, om den i övrigt gäller 
grunderna för individens rättigheter och 
skyldigheter, om det finns lagbestämmelser 
den sak som bestämmelsen gäller eller om 
det enligt rådande uppfattning i Finland skall 
lagstiftas om saken. På dessa grunder hör en 
bestämmelse i en internationell förpliktelse 
till området för lagstiftningen oavsett om den 
strider mot eller överensstämmer med en 
lagbestämmelse i Finland (GrUU 11 och 
12/2000 rd).
  Enligt grundlagsutskottets vedertagna 
praxis hör också bestämmelser som indirekt 
påverkar innehållet i och tillämpningen av 
materiella avtalsbestämmelser som hör till 
området för lagstiftningen själva till området 
för lagstiftningen (GrUU 6/2001 rd och 
GrUU 24/2001 rd). Sådana bestämmelser 
finns i artiklarna 1, 2 och 12 i konventionen.
  Artikel 1 i konventionen innehåller 
definitioner som är väsentliga med avseende 
på tillämpningen av konventionen. Sådana 
konventionsbestämmelser av typen definition 
hör till området för lagstiftningen eftersom 
de inverkar på innehållet i och tillämpningen 
av andra avtalsbestämmelser som hör till 
området för lagstiftningen (GrUU 6/2001 och 
GrUU 24/2001). Artikel 1 kräver därmed 
riksdagens samtycke.
  I artikel 2 definieras konventionens 
tillämpningsområde. Enligt artikeln tillämpas 
konventionen, om inte annat följer av 
bestämmelserna i artikel 15, på parternas 
hela territorium och omfattar natur-, 
landsbygds-, stads- och förortsområden. Den 
inbegriper landområden, inlandsvatten och 
havsområden och avser landskap som kan 
anses som särskilt värdefulla såväl som 
vardagliga landskap och degraderade 
landskap. Enligt grundlagsutskottets 
vedertagna praxis hör bestämmelser om ett 
avtals geografiska tillämpningsområde till 
området för lagstiftningen (GrUU 6/2001 rd). 
Dessutom har bestämmelserna i artikel 2 
tolkningsverkan vid tillämpningen av 
konventionen. Således hör artikel 2 till 
området för lagstiftningen och kräver 
riksdagens samtycke.
  Artikel 5 innehåller bestämmelser om 
allmänna åtgärder. Enligt punkt a skall 
parterna införliva landskapsaspekter med sin 
lagstiftning. Bestämmelsen förutsätter 
åtgärder som hör till området för 
lagstiftningen och hör därmed till området 
för lagstiftningen samt förutsätter riksdagens 
samtycke.
  Enligt artikel 5 c förbinder sig parterna att 
införa förfaranden för medverkan från parter 
med intresse för att utforma och genomföra 
program och åtgärder beträffande skydd, 
förvaltning och planering av landskapet. 
Bestämmelsen anknyter till 20 § 2 mom. i 
grundlagen, enligt vilket det allmänna skall 
verka för att var och en har möjlighet att 
påverka beslut i frågor som gäller den egna 
livsmiljön. Bestämmelsen gäller också 2 § 2 
mom. och 14 § 3 mom. i grundlagen. Enligt 
det förstnämnda lagrummet hör till 
demokratin att den enskilde har rätt att ta del 
i och påverka samhällets och livsmiljöns 
utveckling. Det sistnämnda lagrummet 
inbegriper en princip enligt vilken 
statsmakten skall främja den enskildes 
möjligheter att delta i samhällelig 
verksamhet och att påverka beslut som gäller 
honom eller henne själv. Grundlagens syften 
har preciserats exempelvis i naturvårdslagen 
och MarkByggL. Bestämmelsen i fråga hör 
till området för lagstiftningen och förutsätter 
därmed riksdagens samtycke.
  Artikel 6 gäller verkställighetsåtgärder: 
ökad medvetenhet, utbildning, kartläggning 
och värdering av landskap, mål för 
landskapskvalitet och genomförande. Av 
dem kan den sista åtgärden, genomförande 
enligt punkt E, indirekt anses gälla 
lagstiftningsbehörigheten, eftersom de i 
konventionen avsedda åtgärder för skydd, 
förvaltning och planering av landskapet som 
skall tas i bruk för genomförande av 
landskapspolitiken också kan vara av 
lagstiftningsnatur eller av skattepolitisk 
natur, även om de inte nödvändigtvis 
behöver vara det; också administrativa eller 
ekonomiska instrument kommer i fråga. 
Denna bestämmelse i konventionen kan 
emellertid också förutsätta åtgärder som hör 
till området för lagstiftningen och förutsätter 
därmed riksdagens samtycke.
  I artikel 12 i konventionen bestäms om 
avtalets förhållande till andra nationella eller 
internationella regelverk. Enligt 
grundlagsutskottets ovan konstaterade 
ståndpunkt hör bestämmelser om ett avtals 
förhållande till andra avtal till området för 
lagstiftningen, eftersom de inverkar på 
tillämpningen av materiella 
avtalsbestämmelser som hör till området för 
lagstiftningen. Artikel 12 kräver därmed 
riksdagens samtycke.
  På de grunder som nämns ovan innehåller 
konventionen inte bestämmelser som skulle 
gälla grundlagen på det sätt som avses i 94 § 
2 mom. eller 95 § 2 mom. i grundlagen. 
Enligt regeringens uppfattning kan 
konventionen därmed godkännas med enkel 
majoritet, och förslaget till lag om sättande i 
kraft av den kan behandlas i vanlig 
lagstiftningsordning.

  Med stöd av vad som anförts ovan och i 
enlighet med 94 § i grundlagen föreslås

  att Riksdagen godkänner den i Florens den 
20 oktober 2000 ingångna europeiska 
landskapskonventionen.

  Eftersom konventionen innehåller 
bestämmelser som hör till området för 
lagstiftningen föreläggs Riksdagen samtidigt 
följande lagförslag:








Lagförslag


Lag
om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i den 
europeiska landskapskonventionen

  I enlighet med riksdagens beslut föreskrivs:




1 §

  De bestämmelser som hör till området för 
lagstiftningen i den i Florens den 20 oktober 
2000 ingångna europeiska 
landskapskonventionen gäller som lag sådana 
Finland har förbundit sig till dem.

2 §

  Om ikraftträdandet av denna lag bestäms 
genom förordning av republikens president.

-----


Helsingfors den 3 juni 2005 


Republikens President
TARJA HALONEN


Miljöminister Jan-Erik Enestam







Fördragstext



EUROPEISK 
LANDSKAPSKONVENTION

Inledning

  Europarådets medlemsstater som 
undertecknat denna konvention,
  som beaktar att Europarådets mål är att 
uppnå en ökad sammanhållning mellan dess 
medlemmar, för att värna om och 
förverkliga de ideal och principer som utgör 
deras gemensamma arv, och att detta mål 
fullföljs i synnerhet genom 
överenskommelser på det ekonomiska och 
sociala området,
  
  som är angelägna om att uppnå en hållbar 
utveckling grundad på ett balanserat och 
harmoniskt förhållande mellan sociala 
behov, ekonomisk verksamhet och miljön,
  som konstaterar att landskapet spelar en 
viktig roll av allmänt intresse på det 
kulturella, ekologiska, miljömässiga och 
sociala planet, och utgör en resurs som är 
gynnsam för ekonomisk verksamhet och att 
skydd, förvaltning och planering av 
landskap kan bidra till att skapa 
arbetstillfällen,
  som är medvetna om att landskapet bidrar 
till att skapa lokala kulturer och att det är en 
grundläggande beståndsdel i det europeiska 
natur- och kulturarvet, som bidrar till 
människornas välbefinnande och till att 
stärka den europeiska identiteten,
  som erkänner att landskapet är en viktig 
del av människornas livskvalitet överallt: i 
stadsområden och på landsbygden, i såväl 
degraderade områden som områden med av 
hög kvalitet, i såväl vardagliga områden 
som områden som anses vara särskilt 
vackra,
  som konstaterar att utvecklingen av 
produktionsteknikerna inom jordbruk, 
skogsbruk, industri och gruvdrift samt inom 
regional planering, stadsplanering, 
transport, infrastruktur, turism och fritidsliv 
samt, mer generellt, förändringar i 
världsekonomin i många fall påskyndar 
omvandlingen av landskapen,
  som önskar uppfylla allmänhetens önskan 
att kunna glädja sig åt landskap av hög 
kvalitet och att spela en aktiv roll i 
utvecklingen av landskapen,
  som tror att landskapet är en viktig 
beståndsdel i det enskilda och sociala 
välbefinnandet och att skydd, förvaltning 
och planering av landskap medför 
rättigheter och skyldigheter för alla,
  som beaktar befintliga internationella 
rättsakter om skydd och förvaltning av 
natur- och kulturarv, region- och 
markanvändningsplanering, kommunal 
självstyrelse och samarbete över gränserna, 
i synnerhet konventionen om skydd av 
europeiska vilda djur och växter samt deras 
naturliga miljö (Bern den 19 september 
1979), konventionen om skydd för 
byggnadskulturarvet i Europa (Granada den 
3 oktober 1985), den europeiska 
konventionen om skydd för det 
arkeologiska kulturarvet (reviderad) 
(Valletta den 16 januari 1992), den 
europeiska ramkonventionen om samarbete 
över riksgränser mellan lokala och 
regionala samhällsorgan (Madrid den 21 
maj 1980) och tilläggsprotokollen till 
denna, den europeiska konventionen om 
kommunal självstyrelse (Strasbourg den 15 
oktober 1985), konventionen om biologisk 
mångfald (Rio den 5 juni 1992), 
konventionen om skydd för världens kultur- 
och naturarv (Paris den 16 november 1972) 
och konventionen om tillgång till 
information, allmänhetens deltagande i 
beslut och rätt till prövning i miljöfrågor 
(Århus den 25 juni 1998),


  som erkänner att de europeiska 
landskapens kvalitet och mångfald utgör en 
gemensam resurs och att det är viktigt att 
samarbeta om skydd, förvaltning och 
planering av denna resurs,
  som önskar erbjuda ett nytt instrument 
som uteslutande avser skydd, förvaltning 
och planering av all landskap i Europa,

  har kommit överens om följande:
EUROPEAN LANDSCAPE
CONVENTION

Preamble

  The member States of the Council of 
Europe signatory hereto,
  Considering that the aim of the Council 
of Europe is to achieve a greater unity be-
tween its members for the purpose of safe-
guarding and realising the ideals and prin-
ciples which are their common heritage, 
and that this aim is pursued in particular 
through agreements in the economic and 
social fields;
  Concerned to achieve sustainable devel-
opment based on a balanced and harmoni-
ous relation-ship between social needs, 
economic activity and the environment;
  Noting that the landscape has an impor-
tant public interest role in the cultural, eco-
logical, environmental and social fields, and 
constitutes a resource favourable to eco-
nomic activity and whose protection, man-
agement and planning can contribute to job 
creation;
  Aware that the landscape contributes to 
the formation of local cultures and that it is 
a basic component of the European natural 
and cultural heritage, contributing to human 
well-being and consolidation of the Euro-
pean identity;
  Acknowledging that the landscape is an 
important part of the quality of life for peo-
ple every-where: in urban areas and in the 
countryside, in degraded areas as well as in 
areas of high quality, in areas recognised as 
being of outstanding beauty as well as eve-
ryday areas;
  Noting that developments in agriculture, 
forestry, industrial and mineral production 
techniques and in regional planning, town 
planning, transport, infrastructure, tourism 
and recreation and, at a more general level, 
changes in the world economy are in many 
cases accelerating the transformation of 
landscapes;
  Wishing to respond to the public's wish to 
enjoy high quality landscapes and to play 
an active part in the development of land-
scapes;
  Believing that the landscape is a key ele-
ment of individual and social well-being 
and that its protection, management and 
planning entail rights and responsibilities 
for everyone;
  Having regard to the legal texts existing 
at international level in the field of protec-
tion and management of the natural and cul-
tural heritage, regional and spatial planning, 
local self-government and transfrontier co-
operation, in particular the Convention on 
the Conservation of European Wildlife and 
Natural Habitats (Bern, 19 September 
1979), the Convention for the Protection of 
the Architectural Heritage of Europe (Gra-
nada, 3 October 1985), the European Con-
vention on the Protection of the Archaeo-
logical Heritage (revised) (Valletta, 16 
January 1992), the European Outline Con-
vention on Transfrontier Co-operation be-
tween Territorial Communities or Authori-
ties (Madrid, 21 May 1980) and its addi-
tional protocols, the European Charter of 
Local Self-government (Strasbourg, 15 Oc-
tober 1985), the Convention on Biological 
Diversity (Rio, 5 June 1992), the Conven-
tion concerning the Protection of the World 
Cultural and Natural Heritage (Paris, 16 
November 1972), and the Convention on 
Access to In-formation, Public Participation 
in Decision-making and Access to Justice 
on Environmental Matters (Aarhus, 25 June 
1998);
  Acknowledging that the quality and diver-
sity of European landscapes constitute a 
common re-source, and that it is important 
to co-operate towards its protection, man-
agement and planning;
  Wishing to provide a new instrument de-
voted exclusively to the protection, man-
agement and planning of all landscapes in 
Europe,
  Have agreed as follows:


Kapitel 1
Allmänna bestämmelser
Artikel 1
Definitioner
  I denna konvention avses med
  a) landskap: ett område sådant som det 
uppfattas av människor och vars karaktär är 
resultatet av påverkan av och samspel 
mellan naturliga och/eller mänskliga 
faktorer,
  b) landskapspolitik: berörda 
myndigheters utformning av generella 
principer, strategier och riktlinjer som gör 
det möjligt att vidta särskilda åtgärder i 
syfte att skydda, förvalta och planera 
landskap,

  c) mål för landskapskvalitet: berörda 
myndigheters formulering, för ett särskilt 
landskap, av allmänhetens önskemål med 
avseende på landskapskaraktären i deras 
livsmiljö,
  d) landskapsskydd: åtgärder för att bevara 
och upprätthålla ett landskaps utmärkande 
eller karaktäristiska drag, när det är 
berättigat på grund av dess natur- och 
kulturmiljövärde som en följd av dess 
naturliga utformning och/eller av mänsklig 
verksamhet,
  e) landskapsförvaltning: åtgärder för att 
säkerställa en regelbunden skötsel av ett 
landskap, så att förändringar som orsakas 
av sociala, ekonomiska och miljömässiga 
processer styrs och samordnas, med sikte på 
en hållbar utveckling,
  f) landskapsplanering: kraftfulla 
framtidsinriktade åtgärder för att förbättra, 
återställa eller skapa landskap.
Chapter 1
General provisions
Article 1
Definitions
  For the purposes of the Convention:
  a) "Landscape" means an area, as per-
ceived by people, whose character is the re-
sult of the action and interaction of natural 
and/or human factors;
  b) "Landscape policy" means an expres-
sion by the competent public authorities of 
general principles, strategies and guidelines 
that permit the taking of specific measures 
aimed at the protection, management and 
planning of landscapes;
  c) "Landscape quality objective" means, 
for a specific landscape, the formulation by 
the competent public authorities of the aspi-
rations of the public with regard to the land-
scape features of their surroundings;
  d) "Landscape protection" means actions 
to conserve and maintain the significant or 
characteristic features of a landscape, justi-
fied by its heritage value derived from its 
natural configuration and/or from human 
activity;
  e) "Landscape management" means ac-
tion, from a perspective of sustainable de-
velopment, to ensure the regular upkeep of 
a landscape, so as to guide and harmonise 
changes which are brought about by social, 
economic and environmental processes;
  f) "Landscape planning" means strong 
forward-looking action to enhance, restore 
or create landscapes.

Artikel 2
Tillämpningsområde
  Om inte annat följer av bestämmelserna i 
artikel 15 är denna konvention tillämplig på 
parternas hela territorium och omfattar 
natur-, landsbygds-, stads- och 
förortsområden. Den inbegriper 
landområden, inlandsvatten och 
havsområden. Den avser landskap som kan 
anses som särskilt värdefulla såväl som 
vardagliga landskap och degraderade 
landskap.
Article 2 
Scope
  Subject to the provisions contained in 
Article 15, this Convention applies to the 
entire territory of the Parties and covers 
natural, rural, urban and peri-urban areas. It 
includes land, inland water and marine 
areas. It concerns landscapes that might be 
considered outstanding as well as everyday 
or degraded landscapes.

Artikel 3
Mål
  Konventionens mål är att främja skydd, 
förvaltning och planering av landskap samt 
att organisera europeiskt samarbete i 
landskapsfrågor.
Article 3 
Aims
  The aims of this Convention are to 
promote landscape protection, management 
and planning, and to organise European co-
operation on landscape issues.

Kapitel 2
Nationella åtgarder
Artikel 4
Ansvarsfördelning
  Varje part skall genomföra denna 
konvention, i synnerhet artiklarna 5 och 6, 
enligt sin egen kompetensfördelning, i 
enlighet med sina grundlagsenliga principer 
och administrativa ordningar, och i överens-
stämmelse med subsidiaritetsprincipen, 
samtidigt som hänsyn tas till den europeiska 
konventionen om kommunal självstyrelse. 
Utan att göra avsteg från bestämmelserna i 
denna konvention skall varje part 
harmonisera genomförandet av denna 
konvention med sin egen politik.
Chapter 2
National measures
Article 4
Division of responsibilities
  Each Party shall implement this 
Convention, in particular Articles 5 and 6, 
according to its own division of powers, in 
conformity with its constitutional principles 
and administrative arrangements, and 
respecting the principle of subsidiarity, 
taking into account the European Charter of 
Local Self-government. Without derogating 
from the provisions of this Convention, 
each Party shall harmonise the 
implementation of this Convention with its 
own policies.

Artikel 5
Allmänna åtgärder
  Varje part förbinder sig:
  a) att i lag erkänna landskapet som en 
väsentlig beståndsdel i människornas 
omgivningar, ett uttryck för mångfalden i 
deras gemensamma kultur- och naturarv 
samt en grund för deras identitet,
  b) att fastlägga och genomföra en 
landskapspolitik som tar sikte på skydd, 
förvaltning och planering av landskap 
genom att vidta de särskilda åtgärder som 
anges i artikel 6,
  c) att införa förfaranden för medverkan 
från allmänheten, lokala och regionala 
myndigheter och andra parter med intresse 
för att utforma och genomföra den 
landskapspolitik som anges i punkt b ovan,

  d) att integrera landskap i sin regional- 
och stadsplaneringspolitik och i sin politik 
inom kultur, miljö, jordbruk och ekonomi 
samt på det sociala området samt i alla 
andra politikområden som kan ha direkt 
eller indirekt inverkan på landskap.
Article 5
General measures
  Each Party undertakes:
  a) to recognise landscapes in law as an es-
sential component of people's surround-
ings, an expression of the diversity of their 
shared cultural and natural heritage, and a 
foundation of their identity;
  b) to establish and implement landscape 
policies aimed at landscape protection, 
management and planning through the 
adoption of the specific measures set out in 
Article 6;
  c) to establish procedures for the partici-
pation of the general public, local and re-
gional authorities, and other parties with an 
interest in the definition and implementa-
tion of the landscape policies mentioned in 
paragraph b above;
  d) to integrate landscape into its regional 
and town planning policies and in its 
cultural, environmental, agricultural, social 
and economic policies, as well as in any 
other policies with possible direct or 
indirect impact on landscape.

Artikel 6 
Särskilda åtgärder
  A. Ökad medvetenhet 
  Varje part förbinder sig att öka 
medvetenheten i det civila samhället, 
privata organisationer och hos offentliga 
myndigheter om landskapens värde, deras 
roll och om förändringar i landskapen.
  B. Utbildning
  Varje part förbinder sig att främja
  a) utbildning för specialister i 
landskapsvärdering och 
landskapsförvaltning,
  b) tvärvetenskapliga utbildningsprogram i 
landskapspolitik, skydd, förvaltning och 
planering av landskap, för yrkesmän i den 
privata och offentliga sektorn och för 
berörda organisationer,
  c) kurser på skolor och universitet som, 
inom de berörda ämnesområdena, tar upp 
landskapets värden och frågor som 
uppkommer i samband med skydd, 
förvaltning och planering av landskap.
  C. Kartläggning och värdering 
  1. Varje part förbinder sig att, med aktiv 
medverkan av berörda parter, i enlighet 
med artikel 5 c, och i syfte att förbättra 
kunskapen om sina landskap
  a. i) att kartlägga sina egna landskap över 
hela sitt territorium,
  ii) att analysera landskapens särdrag och 
de krafter och påtryckningar som 
omvandlar dem,
  iii) att lägga märke till förändringar,
  b. att värdera de landskap som har 
kartlagts på detta sätt, och ta hänsyn till de 
särskilda värden som berörda parter och den 
berörda befolkningen tillskriver dem.
  2. Detta kartläggnings- och 
värderingsarbete skall vägledas av den 
utväxling av erfarenheter och metoder som 
organiseras mellan parterna på europeisk 
nivå i enlighet med artikel 8.
  D. Mål för landskapskvalitet
  Varje part förbinder sig att utarbeta mål 
för landskapskvalitet för de landskap som 
har kartlagts och värderats i enlighet med 
artikel 5 c.
  E. Genomförande
  För att genomföra landskapspolitiken 
förbinder sig varje part att inrätta 
instrument som syftar till att skydda, 
förvalta och/eller planera landskapet.
Article 6
Specific measures
  A. Awareness-raising 
  Each Party undertakes to increase aware-
ness among the civil society, private or-
ganisations, and public authorities of the 
value of landscapes, their role and changes 
to them.
  B. Training and education
  Each Party undertakes to promote:
  a) training for specialists in landscape ap-
praisal and operations;
  b) multidisciplinary training programmes 
in landscape policy, protection, manage-
ment and planning, for professionals in the 
private and public sectors and for associa-
tions concerned;
  c) school and university courses which, in 
the relevant subject areas, address the val-
ues attaching to landscapes and the issues 
raised by their protection, management and 
planning.
  C. Identification and assessment
  1. With the active participation of the in-
terested parties, as stipulated in Article 5.c, 
and with a view to improving knowledge of 
its landscapes, each Party undertakes:
  a. i) to identify its own landscapes 
throughout its territory;
  ii) to analyse their characteristics and the 
forces and pressures transforming them;

  iii) to take note of changes;
  b. to assess the landscapes thus identified, 
taking into account the particular values as-
signed to them by the interested parties and 
the population concerned.
  2. These identification and assessment 
procedures shall be guided by the 
exchanges of experience and methodology, 
organised between the Parties at European 
level pursuant to Article 8.
  D. Landscape quality objectives
  Each Party undertakes to define landscape 
quality objectives for the landscapes identi-
fied and assessed, after public consultation 
in accordance with Article 5.c.
  E. Implementation
  To put landscape policies into effect, each 
Party undertakes to introduce instruments 
aimed at protecting, managing and/or 
planning the landscape.

Kapitel 3
Europeiskt samarbete
Artikel 7 
Internationella riktlinjer och program
  Parterna förbinder sig att samarbeta om 
beaktandet av landskapsdimensionen i 
internationella riktlinjer och program och 
att, när det är relevant, rekommendera att 
landskapshänsyn tas med i dessa.
Chapter 3
European co-operation
Article 7
International policies and programmes
  Parties undertake to co-operate in the 
consideration of the landscape dimension of 
international policies and programmes, and 
to recommend, where relevant, the inclu-
sion in them of landscape considerations.

Artikel 8 
Ömsesidigt bistånd och 
informationsutväxling
  Parterna förbinder sig att samarbeta för att 
ge de åtgärder som vidtas enligt artiklarna i 
denna konvention ökad effektivitet och i 
synnerhet
  a) ge varandra tekniskt och vetenskapligt 
bistånd i landskapsfrågor genom att samla 
och utväxla erfarenheter och resultat av 
forskningsprojekt,
  
  b) främja utväxling av 
landskapsspecialister, i synnerhet för 
utbildning och information,
  c) utväxla information om alla frågor som 
omfattas av bestämmelserna i 
konventionen.
Article 8
Mutual assistance and exchange of infor-
mation
  The Parties undertake to co-operate in or-
der to enhance the effectiveness of meas-
ures taken under other articles of this Con-
vention, and in particular:
  a) to render each other technical and sci-
entific assistance in landscape matters 
through the pooling  and exchange of ex-
perience, and the results of research pro-
jects;
  b) to promote the exchange of landscape 
specialists in particular for training and in-
formation purposes;
  c) to exchange information on all matters 
covered by the provisions of the 
Convention.

Artikel 9 
Landskap som går över riksgränser
  Parterna skall uppmuntra samarbete över 
riksgränser på lokal och regional nivå och, 
om nödvändigt, utarbeta och genomföra 
gemensamma landskapsprogram.
Article 9
Transfrontier landscapes
  The Parties shall encourage transfrontier 
co-operation on local and regional level 
and, wherever necessary, prepare and 
implement joint landscape programmes.

Artikel 10
Uppföljning av genomförandet av 
konventionen
  1. Europarådets ministerkommitté skall 
ge de befintliga berörda expertkommittéer 
som tillsatts enligt artikel 17 i Europarådets 
stadga i uppdrag att ansvara för 
uppföljningen av genomförandet av 
konventionen.

  2. Efter varje möte i expertkommittéerna 
skall Europarådets generalsekreterare 
översända en rapport till ministerkommittén 
om det arbete som har utförts och om hur 
konventionen fungerar.

  3. Expertkommittéerna skall föreslå 
ministerkommittén kriterierna för 
tilldelning av och reglerna för Europarådets 
landskapspris.

Article 10
Monitoring of the implementation of the 
Convention
  1. Existing competent Committees of Ex-
perts set up under Article 17 of the Statute 
of the Council of Europe shall be desig-
nated by the Committee of Ministers of the 
Council of Europe to be responsible for 
monitoring the implementation of the Con-
vention.
  2. Following each meeting of the Com-
mittees of Experts, the Secretary General of 
the Council of Europe shall transmit a re-
port on the work carried out and on the op-
eration of the Convention to the Committee 
of Ministers.
  3. The Committees of Experts shall 
propose to the Committee of Ministers the 
criteria for conferring and the rules 
governing the Landscape award of the 
Council of Europe.

Artikel 11
Europarådets landskapspris
  1. Europarådets landskapspris är en 
utmärkelse som kan tilldelas lokala och 
regionala myndigheter och grupperingar av 
sådana myndigheter som, inom ramen för 
en konventionsparts landskapspolitik, har 
infört en politik eller åtgärder för att 
skydda, förvalta och/eller planera sitt 
landskap som har visat sig vara hållbara och 
därför kan tjäna som ett exempel för andra 
lokala myndigheter i Europa. Utmärkelsen 
kan även tilldelas icke-statliga 
organisationer som på ett särskilt 
förtjänstfullt sätt har bidragit till skydd, 
förvaltning eller planering av landskap.
  2. Ansökningar om Europarådets 
landskapspris skall inges av parterna till de 
expertkommittéer som avses i artikel 10. 
Lokala och regionala myndigheter på ömse 
sidor om en nationsgräns och grupperingar 
av berörda lokala och regionala 
myndigheter kan ansöka, om de förvaltar 
det ifrågavarande landskapet gemensamt.
  3. Ministerkommittén skall, på förslag av 
de expertkommittéer som avses i artikel 10, 
fastställa och offentliggöra kriterierna för 
tilldelning av Europarådets landskapspris, 
anta regler för detta och tilldela priset.

  4. Tilldelningen av Europarådets 
landskapspris skall uppmuntra dem som får 
priset att på ett hållbart sätt säkerställa 
skydd, förvaltning och/eller planering av de 
berörda landskapsområdena.
Article 11
Landscape award of the Council of Europe
  1. The Landscape award of the Council of 
Europe is a distinction which may be con-
ferred on local and regional authorities and 
their groupings that have instituted, as part 
of the landscape policy of a Party to this 
Convention, a policy or measures to protect, 
manage and/or plan their landscape, which 
have proved lastingly effective and can thus 
serve as an example to other territorial au-
thorities in Europe. The distinction may be 
also conferred on non-governmental organi-
sations having made particularly remark-
able contributions to landscape protection, 
management or planning.
  2. Applications for the Landscape award  
of the Council of Europe shall be submitted 
to the Committees of Experts mentioned in 
Article 10 by the Parties. Transfrontier local 
and regional authorities and groupings of 
local and regional authorities concerned, 
may apply provided that they jointly man-
age the landscape in question.
  3. On proposals from the Committees of 
Experts mentioned in Article 10 the Com-
mittee of Ministers shall define and publish 
the criteria for conferring the Landscape 
award of the Council of Europe, adopt the 
relevant rules and confer the Award.
  4. The granting of the Landscape award 
of the Council of Europe is to encourage 
those receiving the award to ensure the 
sustainable protection, management and/or 
planning of the landscape areas concerned.

Kapitel 4
Slutbestammelser
Artikel 12
Förhållande till andra regelverk
  Bestämmelserna i denna konvention skall 
inte påverka strängare bestämmelser om 
skydd, förvaltning och planering av 
landskap i andra befintliga eller framtida 
bindande nationella eller internationella 
regelverk.
Chapter 4
Final clauses
Article 12
Relationship with other instruments
  The provisions of this Convention shall 
not prejudice stricter provisions concerning 
landscape protection, management and 
planning contained in other existing or fu-
ture binding national or international in-
struments.

Artikel 13
Undertecknande, ratificering och 
ikraftträdande
  1. Denna konvention skall stå öppen för 
undertecknande av Europarådets 
medlemsstater. Den skall ratificeras, godtas 
eller godkännas. Ratifikations-, 
godtagande- eller godkännandeinstrument 
skall deponeras hos Europarådets 
generalsekreterare.

  2. Denna konvention träder i kraft den 
första dagen i den månad som följer efter 
utgången av en period om tre månader från 
den dag då tio medlemsstater i Europarådet 
har uttryckt sitt samtycke till att vara 
bundna av konventionen i enlighet med 
bestämmelserna i föregående punkt.

  3. I förhållande till en medlemsstat som 
senare uttrycker sitt samtycke till att vara 
bunden av konventionen träder denna i kraft 
den första dagen i den månad som följer 
efter utgången av en period om tre månader 
från den dag då ratifikations-, godtagande- 
eller godkännandeinstrumentet 
deponerades.
Article 13
Signature, ratification and entry into force

  1. This Convention shall be open for sig-
nature by the member States of the Council 
of Europe.  It shall be subject to ratification, 
acceptance or approval. Instruments of rati-
fication, acceptance or approval shall be 
deposited with the Secretary General of the 
Council of Europe.
  2. The Convention shall enter into force 
on the first day of the month following the 
expiry of a period of three months after the 
date on which ten member States of the 
Council of Europe have expressed their 
consent to be bound by the Convention in 
accordance with the provisions of the pre-
ceding paragraph.
  3. In respect of any signatory State which 
subsequently expresses its consent to be 
bound by it, the Convention shall enter into 
force on the first day of the month 
following the expiry of a period of three 
months after the date of the deposit of the 
instrument of ratification, acceptance or 
approval.

Artikel 14
Anslutning
  1. Efter det att denna konvention har trätt 
i kraft kan Europarådets ministerkommitté 
inbjuda Europeiska gemenskapen och varje 
stat som inte är medlem av Europarådet att 
ansluta sig till konventionen genom ett 
beslut som fattas med det majoritetsbeslut 
som anges i artikel 20 d i Europarådets 
stadga samt enhälligt av de anslutna stater 
som är berättigade att sitta i 
ministerkommittén.
  2. I förhållande till en stat som ansluter 
sig eller till Europeiska gemenskapen, om 
den ansluter sig, träder konventionen i kraft 
den första dagen i den månad som följer 
efter utgången av en period om tre månader 
från den dag då anslutningsinstrumentet 
deponerades hos Europarådets 
generalsekreterare.
Article 14
Accession
  1. After the entry into force of this Con-
vention, the Committee of Ministers of the 
Council of Europe may invite the European 
Community and any European State which 
is not a member of the Council of Europe, 
to accede to the Convention by a majority 
decision as provided in Article 20.d of the 
Council of Europe Statute, and by the 
unanimous vote of the States parties entitled 
to hold seats in the Committee of Ministers.
  2. In respect of any acceding State, or the 
European Community in the event of its 
accession, this Convention shall enter into 
force on the first day of the month 
following the expiry of a period of three 
months after the date of deposit of the 
instrument of accession with the Secretary 
General of the Council of Europe.

Artikel 15
Territoriell tillämpning
  1. En stat eller Europeiska gemenskapen 
kan vid tidpunkten för undertecknandet 
eller när den deponerar sitt ratifikations-, 
godtagande-, godkännande- eller 
anslutningsinstrument ange på vilket 
territorium eller vilka territorier denna 
konvention skall vara tillämplig.
  2. En part kan vid en senare tidpunkt, 
genom förklaring ställd till Europarådets 
generalsekreterare, utsträcka tillämpningen 
av denna konvention till ett annat 
territorium som anges i förklaringen. 
Konventionen träder i kraft med avseende 
på ett sådant territorium den första dagen i 
den månad som följer efter utgången av en 
period om tre månader från den dag då 
generalsekreteraren mottog förklaringen.
  3. En förklaring som avgetts i enlighet 
med de båda föregående punkterna kan, 
med avseende på ett territorium som har 
angetts i förklaringen, återtas genom en 
notifikation ställd till generalsekreteraren. 
Ett sådant återtagande träder i kraft den 
första dagen i den månad som följer efter 
utgången av en period om tre månader från 
den dag då generalsekreteraren mottog 
notifikationen.
Article 15
Territorial application
  1. Any State or the European Community 
may, at the time of signature or when de-
positing its instrument of ratification, ac-
ceptance, approval or accession, specify the 
territory or territories to which the Conven-
tion shall apply.
  

  2. Any Party may, at any later date, by 
declaration addressed to the Secretary Gen-
eral of the Council of Europe, extend the 
application of this Convention to any other 
territory specified in the declaration. The 
Convention shall take effect in respect of 
such territory on the first day of the month 
following the expiry of a period of three 
months after the date of receipt of the decla-
ration by the Secretary General.
  3. Any declaration made under the two 
paragraphs above may, in respect of any 
territory mentioned in such declaration, be 
withdrawn by notification addressed to the 
Secretary General of the Council of Europe.  
Such withdrawal shall become effective on 
the first day of the month following the 
expiry of a period of three months after the 
date of receipt of the notification by the 
Secretary General.

Artikel 16
Uppsägning
  1. En part kan när som helst säga upp 
denna konvention genom notifikation till 
Europarådets generalsekreterare.
  

  2. Uppsägningen träder i kraft den första 
dagen i den månad som följer efter 
utgången av en period om tre månader från 
den dag då generalsekreteraren mottog 
notifikationen.
Article 16
Denunciation
  1. Any Party may, at any time, denounce 
this Convention by means of a notification 
addressed to the Secretary General of the 
Council of Europe.
  2. Such denunciation shall become 
effective on the first day of the month 
following the expiry of a period of three 
months after the date of receipt of the 
notification by the Secretary General.

Artikel 17
Ändringar
  1. En part eller de expertkommittéer som 
avses i artikel 10 kan föreslå ändringar i 
denna konvention.
  2. Ett ändringsförslag skall notifieras till 
Europarådets generalsekreterare som skall 
översända det till Europarådets 
medlemsstater, de andra parterna och till 
varje europeisk stat som inte är medlem och 
som har inbjudits att ansluta sig till denna 
konvention i enlighet med bestämmelserna i 
artikel 14. 

  3. De expertkommittéer som avses i 
artikel 10 skall behandla varje 
ändringsförslag och framlägga den text som 
har antagits med tre fjärdedelars majoritet 
av parternas företrädare för antagande av 
ministerkommittén. Sedan förslaget har 
antagits av ministerkommittén med den 
majoritet som anges i artikel 20 d i 
Europarådets stadga och enhälligt av de 
anslutna stater som är berättigade att sitta i 
ministerkommittén, skall texten översändas 
till parterna för godtagande.

  4. En ändring skall träda i kraft för de 
parter som har godtagit den på den första 
dagen i den månad som följer efter 
utgången av en period om tre månader från 
den dag då Europarådets medlemsstater 
informerade generalsekreteraren om sitt 
godtagande. För en part som godtar 
ändringen senare skall en sådan ändring 
träda i kraft den första dagen i den månad 
som följer efter utgången av en period om 
tre månader från den dag då denna part 
informerade generalsekreteraren om sitt 
godtagande.
Article 17
Amendments
  1. Any Party or the Committees of Ex-
perts mentioned in Article 10 may propose 
amendments to this Convention.
  2. Any proposal for amendment shall be 
notified to the Secretary General of the 
Council of Europe who shall communicate 
it to the member States of the Council of 
Europe, to the others Parties, and to any 
European non-member State which has 
been invited to accede to this Convention in 
accordance with the provisions of Article 
14. 
  3. The Committees of Experts mentioned 
in Article 10 shall examine any amendment 
proposed and submit the text adopted by a 
majority of three-quarters of the Parties' 
representatives to the Committee of Minis-
ters for adoption. Following its adoption by 
the Committee of Ministers by the majority 
provided for in Article 20.d of the Statute of 
the Council of Europe and by the unani-
mous vote of the States parties entitled to 
hold seats in the Committee of Ministers, 
the text shall be forwarded to the Parties for 
acceptance.
  4. Any amendment shall enter into force 
in respect of the Parties which have 
accepted it on the first day of the month 
following the expiry of a period of three 
months after the date on which three 
Council of Europe member States have 
informed the Secretary General of their 
acceptance. In respect of any Party which 
subsequently accepts it, such amendment 
shall enter into force on the first day of the 
month following the expiry of a period of 
three months after the date on which the 
said Party has informed the Secretary 
General of its acceptance.

Artikel 18
Notifikationer
  Europarådets generalsekreterare skall 
notifiera Europarådets medlemsstater, varje 
stat eller Europeiska gemenskapen som har 
anslutit sig till denna konvention om
  
  a) undertecknande,
  b) deponering av ratifikations-, 
godtagande-, godkännande- eller 
anslutningsinstrument,
  c) dag för konventionens ikraftträdande 
enligt artiklarna 13, 14 och 15,

  d) deklaration enligt artikel 15,
  e) uppsägning enligt artikel 16,

  f) förslag till ändring, varje ändring som 
antagits enligt artikel 17 och den dag då den 
träder i kraft,
  g) andra åtgärder, notifikationer, 
upplysningar eller meddelanden som rör 
denna konvention.
  Till bekräftelse härav har undertecknade, 
därtill vederbörligen befullmäktigade, 
undertecknat denna konvention.
  Upprättad i Florens den 20 oktober 2000 
på engelska och franska, vilka båda texter 
äger lika giltighet, i ett enda exemplar, som 
skall deponeras i Europarådets arkiv. 
Europarådets generalsekreterare skall 
översända bestyrkta kopior till varje 
medlemsstat i Europarådet och till varje stat 
eller Europeiska gemenskapen som har 
inbjudits att ansluta sig till denna 
konvention.
Article 18
Notifications
  The Secretary General of the Council of 
Europe shall notify the member States of 
the Council of Europe, any State or the 
European Community having acceded to 
this Convention, of:
  a) any signature;
  b) the deposit of any instrument of ratifi-
cation, acceptance, approval or accession;
  
  c) any date of entry into force of this 
Convention in accordance with Articles 13, 
14 and 15;
  d) any declaration made under Article 15;
  e) any denunciation made under Article 
16;
  f) any proposal for amendment, any 
amendment adopted pursuant to Article 17 
and the date on which it comes into force;
  g) any other act, notification, information 
or communication relating to this Conven-
tion.
  In witness whereof the undersigned, being 
duly authorised thereto, have signed this 
Convention.
  Done at Florence, this 20th day of 
October 2000, in English and in French, 
both texts being equally authentic, in a 
single copy which shall be deposited in the 
archives of the Council of Europe. The 
Secretary General of the Council of Europe 
shall transmit certified copies to each 
member State of the Council of Europe and 
to any State or to the European Community 
invited to accede to this Convention.

                                                                                                                                                                                                                                                                                                          	1
                                                                                                                                                                                                                                                                                                          	
                                                                                                                                                                                                                                                                                                          	22
   




																						
1....1..1.	1
   1....1..2.	

   






                                                                                                                                                                                                                                                                                                          	1
                                                                                                                                                                                                                                                                                                          	
                                                                                                                                                                                                                                                                                                          	34
   




																						
1....1..3.	1
   1....1..4.