|
|
|
||
|
|
FRAMSTÄLLNING nr 10/2004-2005 |
||
|
|
Datum |
|
|
|
|
2005-03-17 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Till Ålands lagting |
|
|
|
|
|||
|
|
|||
|
|
|||
|
|
|||
|
|
|
||
|
|
FRAMSTÄLLNING nr 10/2004-2005 |
||
|
|
Datum |
|
|
|
|
2005-03-17 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Till Ålands lagting |
|
|
|
|
|||
|
|
|||
|
|
|||
|
|
|||
Lagstiftning mot diskriminering
Landskapsregeringen föreslår att det skall antas lagstiftning som syftar till att alla människor behandlas lika och att ingen diskrimineras på grund av etnisk tillhörighet, religion, övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Den nya lagstiftningen skall beröra landskapets och kommunernas tjänstemän, främjandet av sysselsättningen, näringsverksamheten, utbildningen, hälso- och sjukvården, socialvården och tillgången till varor och tjänster. Förslaget bygger på Europeiska unionens råds direktiv om genomförande av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung (2000/43/EG) och Europeiska unionens råds direktiv om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (2000/78/EG).
Det föreslås att det skall tillsättas en diskrimineringsombudsman som skall handlägga ärenden om diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, religion, övertygelse, funktionshinder, ålder och sexuell läggning.
INNEHÅLL
4. Lagstiftning i riket och i Sverige
5. Landskapsregeringens förslag
5.1. Förslag om inrättande av en ny myndighet
6.1. Ekonomiska och administrativa konsekvenser
6.3. Jämställdhetskonsekvenser
1. Landskapslag om diskrimineringsombudsman
2. Landskapslag om förhindrande av diskriminering i landskapet Åland
4. Landskapslag om ändring av tjänstemannalagen för landskapet Åland
5. Landskapslag om ändring av 2 § landskapslagen om tjänstekollektivavtal
6. Landskapslag om ändring av landskapslagen om utbildning på gymnasialstadienivå
7. Landskapslag om ändring av landskapslagen om Högskolan på Åland
8. Landskapslag om ändring av landskapslagen om Ålands folkhögskola
9. Landskapslagen om ändring av landskapslagen om Ålands musikinstitut
L A N D S K A P S L A G om diskrimineringsombudsman
L A N D S K A P S L A G om förhindrande av diskriminering i landskapet Åland
L A N D S K A P S L A G om ändring av tjänstemannalagen för landskapet Åland
L A N D S K A P S L A G om ändring av 2 § landskapslagen om tjänstekollektivavtal
L A N D S K A P S L A G om ändring av landskapslagen om utbildning på gymnasialstadienivå
L A N D S K A P S L A G om ändring av landskapslagen om Högskolan på Åland
L A N D S K A P S L A G om ändring av landskapslagen om Ålands folkhögskola
L A N D S K A P S L A G om ändring av landskapslagen om Ålands musikinstitut
Alla människor har samma människovärde och måste bemötas med respekt. Det är oacceptabelt att behandla en person sämre än andra på grund av hans eller hennes ursprung, hudfärg, religion, ungdom, sexuella läggning eller andra liknande omständigheter. Alla människor är individer. En bedömning av en individ måste ske utifrån individens personliga egenskaper. Det är olämpligt att bedömningen sker utifrån individens tillhörighet till en grupp. En person som diskriminerar har misslyckats med att betrakta människor som individer.
Det föreskrivs i 6 § Finlands grundlag att alla är lika inför lagen och att ingen utan godtagbart skäl får särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. I 11 § Finlands grundlag föreskrivs att var och en har religions- och samvetsfrihet som innefattar rätten att bekänna sig till och utöva en religion, rätten att ge uttryck för sin övertygelse och rätten att höra till eller inte höra till ett religiöst samfund. Enligt 22 § Finlands grundlag skall det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Tankarna bakom bestämmelserna i grundlagen bör genomsyra all lagstiftning.
Det kan tyckas självklart att alla människor skall behandlas lika. Ändå finns ett behov av lagstiftning som preciserar vilka krav som skall ställas på likabehandling. För att jämlikhet skall kunna uppnås och behållas måste myndigheter och medborgare fortgående sträva efter att främja jämlikheten.
Den 29 juni 2000 antog Europeiska unionens råd ett direktiv om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung (nedan kallat direktivet mot etnisk diskriminering). Direktivet avser bland annat urvalskriterier och krav för anställning, anställnings- och arbetsvillkor, hälso- och sjukvård, sociala förmåner, utbildning och tillgång till varor och tjänster.
Enligt artikel 7 skall medlemsstaterna säkerställa att alla som känner sig förfördelade har tillgång till rättsliga eller administrativa förfaranden. Medlemsstaterna måste, enligt artikel 9, införa nödvändiga bestämmelser för att skydda personer mot ogynnsam behandling.
Enligt artikel 13.1 skall medlemsstaterna utse ett eller flera organ för främjande av att alla personer skall behandlas lika utan hänsyn till ras eller etniskt ursprung. Det är tillåtet att låta ett sådant organ utgöra en del av ett organ som på nationell nivå har till uppgift att tillvarata de mänskliga rättigheterna eller att främja enskildas rättigheter. Organet skall ha behörighet att bistå personer som utsatts för diskriminering, att genomföra oberoende undersökningar om diskriminering och att lämna rekommendationer i frågor som rör diskriminering.
Enligt artikel 14 skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att bestämmelser i individuella avtal eller kollektivavtal förklaras ogiltiga eller ändras när de strider mot principen om likabehandling.
Enligt artikel 16 skulle nödvändiga författningar ha antagits senast den 19 juli 2003. Den 27 juli 2004 väckte Europeiska gemenskapernas kommission talan vid Europeiska gemenskapernas domstol mot Finland på grund av att landskapet inte genomfört direktivet mot etnisk diskriminering.
Termerna ras och etniskt ursprung definieras inte i direktivet. Det påpekas i punkt 6 i ingressen att användandet av termen ras i direktivet inte innebär ett accepterande av teorier om att det skulle finnas olika människoraser. I framställningen kommer termen ras inte att användas i fortsättningen, eftersom den är ovetenskaplig och ger olämpliga associationer.
Till etniskt ursprung brukar bland annat historia, språk, kultur, sedvänjor och nationalitet hänföras. Enligt artikel 3.2. omfattar direktivet dock inte särbehandling på grund av nationalitet.
Den 27 november 2000 antog Europeiska unionens råd ett direktiv om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (nedan kallat arbetslivsdirektivet). Syftet med direktivet är att diskriminering på grund av religion, övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning skall bekämpas i arbetslivet. Direktivet gäller bland annat villkor för tillträde till anställning, tillträde till yrkesvägledning, yrkesutbildning och omskolning samt anställnings- och arbetsvillkor.
I artikel 5 finns bestämmelser om åtgärder som arbetsgivaren måste vidta till gagn för arbetssökande eller anställda med funktionshinder.
Enligt artikel 9 skall medlemsstaterna säkerställa att alla som känner sig förfördelade har tillgång till rättsliga eller administrativa förfaranden. Medlemsstaterna måste, enligt artikel 11, införa nödvändiga bestämmelser för att skydda anställda mot uppsägning eller annan ogynnsam behandling.
Enligt artikel 16 skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att bestämmelser i individuella avtal eller kollektivavtal förklaras ogiltiga eller ändras när de strider mot principen om likabehandling.
Enligt artikel 18.1 skulle nödvändiga författningar ha antagits senast den 2 december 2003. Vad beträffar bestämmelser angående diskriminering på grund av ålder och funktionshinder gäller dock, enligt artikel 18.2, att en medlemsstat får ytterligare tre år på sig för att genomföra direktivet om så behövs för att särskilda omständigheter skall kunna beaktas. En medlemsstat som väljer att utnyttja tilläggsfristen skall genast underrätta Europeiska kommissionen om detta och sedan årligen rapportera till kommissionen om vidtagna åtgärder och framsteg i genomförandet.
Arbetslivsdirektivet behandlar flera olika diskrimineringsgrunder. Ett funktionshinder är en varaktig fysisk, psykisk eller begåvningsmässig begränsning av en persons funktionsförmåga.
Vad beträffar sexuell läggning, bör det understrykas att det förekommer tre olika sexuella läggningar: heterosexuell, homosexuell och bisexuell läggning. Sexuell läggning är inte samma sak som sexuellt beteende. Personer som har samma sexuella läggning kan ha olika sexuella intressen och beteenden. Pedofili är ett straffbart sexuellt beteende – inte en sexuell läggning. Ingen sexuell läggning bör anses vara sämre än en annan.
Direktiven berör ett stort antal angelägenheter som hör till landskapets kompetensområde.
Enligt 18 § 1, 2 och 4 p. självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter och inrättningar, kommunernas förvaltning, landskapets tjänstemän och kommunernas tjänsteinnehavare samt tjänstekollektivavtal för landskapets och kommunernas anställda. Enligt 27 § 21 p. självstyrelselagen har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om övrig arbetsrätt.
Vidare har landskapet lagstiftningsbehörighet enligt 18 § i fråga om hyra (9 p.), hälso- och sjukvård (12 p.), socialvård (13 p.), undervisning (14 p.), näringsverksamhet (22 p.) och främjande av sysselsättningen (23 p.) Enligt 18 § 25 p. kan landskapet lagstifta om beläggande med straff och storleken av straff inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet.
Riket har, enligt 27 § 23 p. självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet i fråga om rättskipning, som bland annat innefattar bevisregler och andra processrättsliga regler.
4. Lagstiftning i riket och i Sverige
Lagen om likabehandling (FFS 21/2004) syftar till att effektivisera rättsskyddet för dem som utsätts för diskriminering. I lagen förbjuds diskriminering på grund av ålder, etniskt eller nationellt ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd, funktionshinder, sexuell läggning eller något annat som gäller hans eller hennes person när det är fråga om 1) villkor för självständig yrkes- eller näringsutövning eller stödjande av näringsverksamhet, 2) anställningskriterier, arbetsförhållanden, anställningsvillkor, personalutbildning eller avancemang, 3) erhållande av utbildning eller yrkesvägledning eller 4) medlemskap i en arbetstagar- eller arbetsgivarorganisation eller i andra organisationer vars medlemmar utövar ett visst yrke eller de förmåner dessa organisationer tillhandahåller (2 § 1 mom. och 6 § 1 mom.). Diskriminering på grund av etniskt ursprung förbjuds även när det är fråga om 1) socialservice och hälsovårdsservice, 2 socialskyddsförmåner eller andra förmåner som beviljas på sociala grunder, 3) fullgörande av värnplikt eller 4) tillhandahållande av bostäder eller annan lös eller fast egendom eller tjänster som tillhandahålls allmänheten (2 § 2 mom.). Vid riksdagsbehandlingen av lagen om likabehandling påpekade grundlagsutskottet att utgångsläget var problematiskt eftersom lagen gjorde så många åtskillnader och skapade nya alltefter vilken diskrimineringsgrund det var fråga om, vilket kunde ge upphov till stora svårigheter med tillämpningen av lagen. Grundlagsutskottet hävdade att den finska rättskulturen hade varit mer betjänt av att det stiftades en lag som inte gav olika personer och grupper olika rättigheter. Finlands riksdag uttalade, i samband med att den antog lagen om likabehandling, att den förutsatte att regeringen skulle bereda en proposition med förslag till en likabehandlingslagstiftning med samma rättsmedel och påföljder för alla diskrimineringsgrunder.
Arbetarskyddsmyndigheterna övervakar att lagen om likabehandling följs i arbetslivet medan minoritetsombudsmannen och diskrimineringsnämnden övervakar lagens efterlevnad såvitt angår förbuden mot etnisk diskriminering på andra områden (11 §). Enligt 13 § lagen om likabehandling kan diskrimineringsnämnden fastställa förlikningar eller förbjuda diskriminerande förfaranden.
Minoritetsombudsmannen och diskrimineringsnämnden är i enlighet med lagen om minoritetsombudsmannen och diskrimineringsnämnden (FFS 660/2001) anslutna till arbetsministeriet.
Arbetarskyddsbyrån på Åland, som lyder under Åbo och Björneborgs arbetarskyddsdistrikt, övervakar att statstjänstemän och privaträttsligt anställda inte diskrimineras i landskapet. Minoritetsombudsmannen och diskrimineringsnämnden har behörighet i landskapet på de områden där riket har lagstiftningskompetens.
I Sverige finns flera ombudsmän som arbetar mot diskriminering. Den som anser sig ha blivit diskriminerad kan vända sig till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), Handikappombudsmannen (HO), Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) eller Jämställdhetsombudsmannen (JämO).
Enligt 3 § lagen om Ombudsmannen mot diskriminering (SFS 1999:131) skall DO genom råd och på annat sätt medverka till att den som utsatts för diskriminering kan ta till vara sina rättigheter och genom överläggningar med myndigheter, företag och organisationer samt genom opinionsbildning, information och på annat liknande sätt ta initiativ till åtgärder mot diskriminering.
Lagen om förbud mot diskriminering (SFS 2003:307) syftar till att motverka diskriminering inom arbetsmarknadspolitisk verksamhet (5 §), vid start eller bedrivande av näringsverksamhet (6 §), när någon skall utöva ett yrke (7 §), när någon skall vara medlem i en organisation (8 §), när varor, tjänster och bostäder tillhandahålls (9 §), inom socialtjänsten (10 §), i fråga om förmåner från socialförsäkringen (11 §) eller arbetslöshetsförsäkringen (12 §) eller inom hälso- och sjukvården (13 §). Enligt 19 § skall DO, HomO och HO se till att lagen följs.
Lagen om likabehandling av studenter i högskolan (SFS 2001:1286) har till ändamål att motverka att studenter och sökande diskrimineras på grund av könstillhörighet, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och funktionshinder. Enligt 4 § skall en högskola vidta åtgärder för att förebygga och förhindra att studenter eller sökande utsätts för trakasserier som beror på etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning, funktionshinder eller könstillhörighet eller trakasserier av sexuell natur. Det föreskrivs i 7 § att en högskola inte får missgynna en student eller en sökande, på grund av hans eller hennes könstillhörighet, etniska tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuella läggning eller funktionshinder, genom att behandla honom eller henne sämre än högskolan behandlar, har behandlat eller skulle ha behandlat någon annan i en jämförbar situation, om behandlingen inte är berättigad av hänsyn till ett särskilt intresse som uppenbarligen är viktigare än intresset av att förhindra diskriminering i högskolan. Enligt 12 § har en sökande som nekats tillträde till en utbildning rätt att på begäran få en skriftlig uppgift av utbildningsanordnaren om vilken utbildning eller andra meriter den har som blivit antagen till utbildningen.
Enligt förordningen om statligt stöd för verksamheter som förebygger och motverkar diskriminering (SFS 2002:989) får statligt stöd lämnas till organisationer och stiftelser för verksamhet som syftar till att förebygga och motverka diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion, funktionshinder och sexuell läggning. Förutsättningarna för stöd är enligt 2 § att organisationen eller stiftelsen förebygger och motverkar diskriminering genom avgiftsfri rådgivning och information till enskilda om hur de kan tillvarata sina rättigheter, allmän information och rådgivning samt opinionsbildning och kurs- och seminarieverksamhet. Det föreskrivs i 3 § att organisationens eller stiftelsens verksamhet måste bedrivas utan vinstsyfte och med tydliga mål och metoder samt ha en långsiktig inriktning och utföras av personer som har kunskaper om diskriminering och gällande bestämmelser om diskriminering.
5. Landskapsregeringens förslag
5.1. Förslag om inrättande av en ny myndighet
Landskapsregeringen föreslår att det inrättas en ny myndighet, en diskrimineringsombudsman som skall se till att diskriminering i landskapet motverkas och förhindras.
Det behöver finnas en fristående myndighet som bekämpar diskriminering. Landskapet måste uppfylla EG-direktivens krav på vidtagande av administrativa åtgärder för att förhindra och motverka diskriminering på grund av ras, etniskt ursprung, religion, övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Det går inte att överlåta på något befintligt förvaltningsorgan i landskapet att handlägga ärendena om etnisk diskriminering, eftersom det krävs i artikel 13 i direktivet mot etnisk diskriminering att det skall finnas ett fristående organ som skall ha behörighet att bistå personer som utsätts för etnisk diskriminering, att genomföra oberoende undersökningar om etnisk diskriminering och att lämna rekommendationer i frågor som rör etnisk diskriminering. En ny myndighet behövs alltså, men den fristående myndigheten behöver inte ha arbete mot etnisk diskriminering som enda uppgift. Eftersom det förmodligen är mest rationellt att alla frågor om diskriminering handläggs på samma ställe inom landskapsförvaltningen, bör diskrimineringsombudsmannen inte bara handlägga ärenden om etnisk diskriminering, utan även ärenden om diskriminering på grund av religion eller annan övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.
Det skulle kunna vara tänkbart att senare överföra ytterligare uppgifter, som rör mänskliga rättigheter och enskildas rättigheter, till den nya myndigheten. Landskapsregeringen kommer att överväga att i ett senare skede lämna ett förslag till lagtinget om att ge den nya myndigheten i uppgift att företräda barns och ungas rättigheter och intressen, bistå patienter inom hälso- och sjukvården och klienter inom socialvården samt främja jämställdheten mellan kvinnor och män.
För att tillgodose direktivens krav föreslår landskapsregeringen att det införs förbud mot olika typer av diskriminering. Det föreslås att förbuden vidmakthålls genom att de drabbade skall kunna yrka på skadestånd och genom att den nya myndigheten skall kunna döma ut viten.
Gällande straffbestämmelser om diskriminering föreslås bli uppdaterade genom en blankettlag.
Vissa mindre ändringar föreslås i lagar på tjänstemannaområdet och utbildningsområdet.
6.1. Ekonomiska och administrativa konsekvenser
Förslaget innebär att en ny myndighet skapas. En tjänst som diskrimineringsombudsman måste inrättas. Landskapsregeringen har för avsikt att täcka kostnaden för inrättandet av den nya tjänsten med besparingar inom någon annan del av förvaltningen.
På lång sikt är det samhällsekonomiskt fördelaktigt att ha en myndighet som arbetar med att främja rättvisa. Ekonomiska fördelar för privatpersoner uppnås redan på kort sikt genom att enskilda får bättre möjligheter att tillvarata sina intressen.
Förslaget har inte några konsekvenser för miljön.
6.3. Jämställdhetskonsekvenser
Frågor om diskriminering på grund av kön har ofta samband med frågor om andra typer av diskriminering. Därför är det till fördel för jämställdheten mellan könen att det uppstår förbättrade förutsättningar för att bekämpa diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, religion, övertygelse, funktionshinder, ålder och sexuell läggning.
1. Landskapslag om diskrimineringsombudsman
1 § Myndighetens uppgift. I lagens första paragraf anges vad som är syftet med den nya myndigheten. Den nya myndigheten skall främja mänskliga rättigheter och enskildas rättigheter genom att motverka och förhindra diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.
2 § Organisation och personal. Diskrimineringsombudsmannen bör ha ett så stort oberoende som möjligt. Myndigheter som tillhör landskapet kan vara underställda antingen landskapsregeringen eller lagtinget. Det föreslås att den nya myndigheten skall vara underställd landskapsregeringen. Givetvis är det inte meningen att landskapsregeringen skall påverka myndighetens agerande i sakfrågor.
Det föreslås att det inrättas en tjänst som diskrimineringsombudsman. Eftersom frågor om diskriminering kan vara oerhört komplicerade juridiskt, föreslås att diskrimineringsombudsmannen skall vara jurist. Vid den nya myndigheten kan det finnas flera tjänstemän till exempel en kanslist och olika utredare. När nya tjänster inrättas är det nödvändigt att beakta bestämmelsen i 4 § 2 mom. tjänstemannalagen för landskapet Åland (1987:61) om att tjänster får inrättas endast om anslag för tjänsterna upptagits i landskapets budget.
Diskrimineringsombudsmannen föreslås bli utsedd av och kunna sägas upp av landskapsregeringen. För att främja myndighetens oberoende föreslås att en uppsägning skall kunna underställas lagtinget på diskrimineringsombudsmannens begäran.
Myndighetens oberoende befrämjas om den själv får ta beslut som rör dess egen personal. Enligt 2 § 2 mom. tjänstemannalagen företräds landskapet som arbetsgivare av landskapsregeringen om inte annat är föreskrivet. Eget arbetsgivaransvar har till exempel ÅHS och landskapets skolor. Även den nya myndigheten bör få arbetsgivaransvar. Det föreskrivs i förslaget till 2 § 3 mom. att den nya myndigheten skall handha de uppgifter rörande myndighetens personal vilka enligt tjänstemannalagen ankommer på landskapsregeringen. I dessa uppgifter ingår bland annat att inrätta nya tjänster och utnämna personer till tjänsterna (4 § tjänstemannalagen), bevilja tillstånd till bisysslor (18 §), förflytta tjänstemän till andra tjänster (28 §), bevilja tjänstledighet (31 §), säga upp tjänstemän (38 §), tilldela disciplinpåföljder (47 §) och avstänga tjänstemän (53 §).
Diskrimineringsombudsmannen kan i sitt värv ha nytta av att få stöd av personer med specialkunskaper. I förslaget till 2 § 4 mom. föreslås därför att landskapsregeringen skall kunna inrätta ett konsultativt sakkunnigråd åt diskrimineringsombudsmannen. När ett sådant råd inrättas är det lämpligt att det bland rådets medlemmar finnas någon som representerar de etniska minoriteterna eller på annat sätt är väl insatt i invandrarfrågor, någon som representerar handikapprörelsen, någon som representerar de gamlas och någon som representerar de ungas intressen samt någon som är intresserad av frågor om sexuellt likaberättigande eller på annat sätt har god kännedom om diskriminering på grund av sexuell läggning.
3 § Administrativa uppgifter. Fastän den nya myndigheten skall vara oberoende, bör den kunna få vägledning av landskapsregeringen när det gäller vissa finansiella frågor, såsom upphandling och betalning, samt vissa personalfrågor. Det är lämpligt att en del uppgifter, såsom behandling av ärenden om ålders- och andra lönetillägg, handhas av avtals- och pensionsbyrån vid den allmänna förvaltningens finansavdelning. Därför föreslås att landskapsregeringen skall ha möjlighet att utfärda bestämmelser om diskrimineringsombudsmannens ekonomiförvaltning och om ärenden som innebär tillämpning av tjänstekollektivavtalen samt överta skötseln av dessa uppgifter. Därvid bör naturligtvis landskapsregeringen vinnlägga sig om att inte påverka den verksamhet som myndigheten skall ha i enlighet med den föreslagna lagen.
4 § Företrädande av landskapet. För att den nya myndigheten skall kunna sköta sin verksamhet på ett ändamålsenligt sätt bör den självständigt kunna ingå avtal om till exempel köp, leasing och hyra inom ramen för sin ordinarie verksamhet. Det får bedömas från fall till fall vad som är inom ramen för den ordinarie verksamheten. Inköp av kontorsmaterial hör helt klart inom ramen för den ordinarie verksamheten, medan inköp av fastigheter inte gör det.
Vidare föreslås att diskrimineringsombudsmannen skall kunna uppträda som part i domstol. Även högskolan och ÅHS kärar och svarar i domstol.
5 § Verksamhet som skall motverka och förhindra diskriminering. Den nya myndigheten skall handha olika uppgifter som nämns i direktivet mot etnisk diskriminering och arbetslivsdirektivet. Myndighetens olika uppgifter, som skall leda till att diskriminering förhindras eller motverkas, räknas upp i förslaget till 5 §. Det föreslås att myndigheten skall ha samma uppgifter när det gäller diskriminering, oavsett om diskrimineringen sker på grund av etnisk tillhörighet eller om den sker på grund av religion, övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.
De båda direktiven innehåller flera olika uppgifter som det är lämpligt att ett förvaltningsorgan handhar. I artikel 13.2 i direktivet mot etnisk diskriminering föreskrivs att behörigheten för organen som främjar likabehandling skall omfatta att på ett oberoende sätt bistå personer som utsatts för diskriminering genom att driva klagomål om diskriminering, att genomföra oberoende undersökningar om diskriminering samt att offentliggöra oberoende rapporter om och lämna rekommendationer i frågor som rör diskriminering. Det föreskrivs i artikel 10 i direktivet mot etnisk diskriminering och artikel 12 i arbetslivsdirektivet att medlemsstaterna på ett lämpligt sätt skall informera berörda personer om relevanta regler. Artikel 11.1 i direktivet mot etnisk diskriminering och artikel 13.1 i arbetslivsdirektivet innehåller krav på att medlemsstaterna skall övervaka praxis på arbetsplatser, kollektivavtal, etiska regler eller utbyte av erfarenhet och god praxis. I artikel 12 i direktivet mot etnisk diskriminering och artikel 14 i arbetslivsdirektivet finns krav på att medlemsstaterna skall främja en dialog med lämpliga icke-statliga organisationer som har intresse av att motverka diskriminering. Alla dessa uppgifter bör handhas av diskrimineringsombudsmannen.
6 § Uppgiftsskyldighet. Diskrimineringsombudsmannen behöver information från landskapsförvaltningen och den kommunala förvaltningen för att kunna fullgöra sina uppgifter. Därför föreslås att tjänstemän hos landskapet och kommunerna skall vara skyldiga att lämna diskrimineringsombudsmannen de uppgifter som diskrimineringsombudsmannen behöver i sin verksamhet för att motverka och förhindra diskriminering.
7 § Verksamhetsberättelse. Enligt förslaget till 6 § skall diskrimineringsombudsmannen skriva en verksamhetsberättelse varje år. Verksamhetsberättelsen skall innehålla uppgifter om bland annat de ärenden som behandlats under verksamhetsåret.
8 § Ikraftträdande. Lagen bör träda i kraft så snart som möjligt.
För att den nya myndighetens verksamhet skall kunna påbörjas, måste det finnas en person som fullgör uppgifterna som diskrimineringsombudsman. Därför föreslås att landskapsregeringen skall kunna inrätta en tjänst som diskrimineringsombudsman och utse någon till tjänsten innan lagen trätt i kraft.
2. Landskapslag om förhindrande av diskriminering i landskapet Åland
1 § Lagens syfte. Syftet med lagen är att genom förbud motverka och förhindra diskriminering. Genom att det lagstiftas om förbud mot diskriminering, markeras att det inte är acceptabelt att diskriminera.
Diskriminering kan ske av olika orsaker. Den diskriminering som förbjuds i lagen är enbart diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Att endast dessa diskrimineringsgrunder finns med i lagen, innebär inte att andra diskrimineringsgrunder accepteras. Det kan bli aktuellt senare att låta lagens diskrimineringsförbud omfatta även andra diskrimineringsgrunder.
Begreppet etnisk tillhörighet, som används i den föreslagna lagen, innefattar ras och etniskt ursprung som är de begrepp som används i direktivet mot etnisk diskriminering.
Diskriminering kan innebära att en person behandlas sämre på grund av sina egna egenskaper, det vill säga sin egen etniska tillhörighet, religion eller andra övertygelse, sitt eget funktionshinder, sin egen ålder eller sin egen sexuella läggning, men i lagens tillämpningsområde innefattas även att en person behandlas sämre på grund av någon närståendes egenskaper, till exempel makens härkomst, dotterns religiösa uppfattning eller förälderns homosexualitet.
2 § Definition av diskriminering. Eftersom lagen förbjuder diskriminering, måste ordet diskriminering definieras för att det skall klargöras hur omfattande förbudet är. Definitioner av diskriminering finns i artikel 2 både i direktivet mot etnisk diskriminering och i arbetslivsdirektivet. Där delas begreppet diskriminering in i direkt diskriminering, indirekt diskriminering, trakasserier och instruktioner att diskriminera. På så sätt förbjuds en mängd olika beteenden som anses vara olämpliga.
Med direkt diskriminering avses att en person på grund av sin egen eller annans etniska tillhörighet, religion eller övertygelse, ålder, sexuella läggning eller sitt eget eller annans funktionshinder, behandlas sämre än en person som inte har anknytning till samma etniska tillhörighet, religion eller övertygelse, ålder, sexuella läggning eller funktionshinder. Direkt diskriminering kan vara att en person inte blir anställd på grund av sitt ursprung, inte tillhandahålls yrkesutbildning på grund av sin höga ålder eller inte blir godtagen som hyresgäst på grund av att han eller hon är bisexuell. För att direkt diskriminering skall ha anses skett, måste det finnas ett orsakssamband mellan missgynnandet och diskrimineringsgrunden. Ett orsakssamband finns även när diskrimineringsgrunden är en av flera faktorer som utgör orsaken till den missgynnande behandlingen. Om kriterierna för direkt diskriminering är uppfyllda, sker ingen prövning av om handlingssättet kan vara befogat i det enskilda fallet, förutom i sådana fall som nämns i 3 § 2-4 mom.
Med indirekt diskriminering avses att en viss kategori av personer oskäligt förfördelas av förfaranden eller bestämmelser som inte direkt riktar sig mot dem, men som indirekt drabbar denna kategori av personer hårdare än andra. Exempel kan vara förbud mot klädsel som utövare av en viss religion har eller krav på färdigheter som det är svårt för personer med funktionshinder att uppnå. När en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt särskilt missgynnar vissa personer, görs en skälighetsprövning av bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet. Om det vid en objektiv bedömning finns fog för bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet, anses inte indirekt diskriminering föreligga.
Trakasserier, som betecknas som diskriminering, består i att en person blir kränkt på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Exempel på trakasserier kan vara nedsättande tillmälen, förnedrande texter, rasistiska bilder och kränkande gester. För att bedömas som trakasserier skall kränkningar vara märkbara och tydliga. Orsakande av ett helt obetydligt obehag bör inte betraktas som trakasserier. Ett handlingssätt som isolerat framstår som harmlöst kan dock bedömas som trakasserier om det upprepas trots att den drabbade påpekat att han eller hon uppfattar det som kränkande.
Även den som beordrar andra att diskriminera får anses ha gjort sig skyldig till diskriminering. Därför föreskrivs att med diskriminering menas även instruktioner att diskriminera.
Diskrimineringsbegreppet förutsätter inte en avsikt att diskriminera. Även oavsiktlig diskriminering är förbjuden. Avgörande för om diskriminering är för handen är att en diskriminerande effekt uppnåtts.
3 § Förbud mot diskriminering av tjänstemän och näringsidkare. Alla bör ha samma möjligheter att skaffa sig ett levebröd, att använda sig av sina yrkesfärdigheter och att utvecklas inom sitt yrke. Direktivet mot etnisk diskriminering och arbetslivsdirektivet (artikel 3.1 a, b och c i båda direktiven) förbjuder diskriminering i fråga om villkor för tillträde till anställning, verksamhet som egenföretagare, yrkesutövning, yrkesvägledning, yrkesutbildning och omskolning samt i fråga om anställnings- och arbetsvillkor, inklusive avskedande och löner.
Landskapets behörighet omfattar inte det privata arbetslivet – däremot har landskapet behörighet beträffande landskapets och kommunernas tjänstemän. Vidare har landskapet behörighet inom en mängd områden som har betydelse för verksamhet som företagare eller yrkesutövare, till exempel jord- och skogsbruk, näringsverksamhet och främjande av sysselsättningen.
I förslaget till 3 § 1 mom. 1 p. finns förbud mot diskriminering i fråga om villkor för tillträde till verksamhet som egenföretagare och till yrkesutövning. Med verksamhet som egenföretagare avses all betald ekonomisk verksamhet som inte bedrivs för och under ledning av annan person. En egenföretagare bedriver betald ekonomisk verksamhet enskilt eller genom en juridisk person och intar en oberoende ställning. Genom meddelande av tillstånd och beviljande av stöd påverkar landskapsregeringen i stor utsträckning möjligheterna för personer att bedriva näringsverksamhet i landskapet. Landskapsregeringen underlättar även för personer att utöva sina yrken genom att den förmedlar arbeten och utför andra arbetsmarknadspolitiska insatser. Det är viktigt att de som startar företag eller söker arbete behandlas lika och att inga ovidkommande hänsyn tas.
Landskapsförfattningar som ställer upp villkor för att personer skall få utöva näring i landskapet är bland andra landskapslagen (1996:47) om rätt att utöva näring, landskapslagen (1975:56) om resebyrårörelse, landskapsförordningen (1996:49) om inkvarterings- och trakteringsverksamhet, landskapsförordningen (1996:48) om fastighetsmäklare, landskapslagen (1976:33) om yrkesmässig trafik. Landskapsförfattningar om stöd till egenföretagare är bland annat näringsstödslagen (1996:35) för landskapet Åland och landskapsförordningen (2001:45) om startstöd till unga jordbrukare. Vid tillämpningen av ovannämnda lagar är det viktigt att beakta förbuden mot diskriminering.
I förslaget till 3 § 1 mom. 2 p. finns förbud mot diskriminering i fråga om villkor för tillträde till yrkesvägledning, yrkesutbildning och omskolning, inklusive yrkespraktik. Yrkesvägledning i landskapet bedrivs av yrkesvägledningsbyrån och skolorna på grundval av landskapslagen (1960:22) om yrkesvägledning. Omskolning kan anordnas av arbetsgivaren eller arbetsförmedlingen. När en privat, kyrklig eller statlig arbetsgivare ställer upp villkor för att tillhandahålla yrkesutbildning eller omskolning, faller det inte under landskapslagen, utan under rikslagstiftningen, som reglerar hur arbetsgivare förhåller sig till privaträttsligt anställda, kyrkans tjänstemän och statstjänstemän.
I förslaget till 3 § 1 mom. 3 p. finns förbud mot diskriminering i fråga om villkor för tillträde till tjänst hos landskapet eller kommunerna eller om tjänstevillkor. Diskriminering skall alltså inte få ske när landskapet eller kommunerna anställer tjänstemän eller när det beslutas om tjänstevillkor, det vill säga lön, ledighet, tjänsterum, tjänsteuppgifter eller andra omständigheter av betydelse för den enskilda tjänstemannen. Det är till fördel för arbetsgivaren att diskriminering inte sker, därför att om en arbetsgivare, som anställer personer, tar hänsyn till sådana ovidkommande kriterier som sexuell läggning, religion eller ursprung blir resultatet troligen att det inte är de mest kompetenta personerna som anställs.
Tillsättning av tjänstemän skall ske på objektiva grunder. Generella behörighetsvillkor för landskapstjänstemän finns i 2 kap. tjänstemannalagen för landskapet Åland. Behörighetskrav för specifika tjänster i landskapsförvaltningen finns bland annat i landskapslagen (1998:70) om Ålands landskapsregerings allmänna förvaltning och olika landskapsförordningar. Anvisningar för hur tjänster skall tillsättas inom landskapsförvaltningen finns även i landskapsregeringens personalpolitiska program. Behörighetsvillkor för kommunernas tjänstemän finns i lagen om kommunala tjänsteinnehavare (FFS 304/2003) som är tillämplig i landskapet i enlighet med landskapslagen (2004:24) om tillämpning i landskapet Åland av lagstiftning om kommunala tjänstemän. Förbudet mot diskriminering innebär att det inte skall vara möjligt att neka en person anställning på grund av att personen har flyttat in från en plats utanför Åland, bär slöja av religiösa skäl, är relativt gammal eller öppet visar sin homosexualitet.
I förslaget till 3 § 2-4 mom. finns begränsningar av förbudet mot särbehandling av tjänstemän, näringsidkare och utövare av olika yrken.
Det kan i vissa fall vara nödvändigt att behandla personer olika med utgångspunkt från hur gamla de är. Artikel 6 i arbetslivsdirektivet handlar om befogad särbehandling på grund av ålder. Det föreskrivs i artikel 6.1 att medlemsstaterna utan hinder av artikel 2.2 får föreskriva att särbehandling på grund av ålder inte skall utgöra diskriminering om särbehandlingen, inom ramen för nationell rätt, på ett objektivt och rimligt sätt kan motiveras av ett berättigat mål som rör särskilt sysselsättningspolitik, arbetsmarknad eller yrkesutbildning och metoderna för att uppnå syftet är lämpliga och nödvändiga. Vidare preciseras i artikel 6.1 att det i särbehandlingen kan inbegripas a) införande av särskilda villkor för tillträde till anställning och till yrkesutbildning eller särskilda anställnings- och arbetsvillkor, inbegripet villkor för avskedande och löner, för ungdomar och äldre arbetstagare i syfte att främja deras anställbarhet eller att skydda dem, b) fastställande av minimivillkor avseende ålder, yrkeserfarenhet eller anställningstid för tillträde till anställning eller för vissa förmåner förknippade med anställning, c) fastställande av en högsta åldersgräns för rekrytering, grundad på den utbildning som krävs för tjänsten ifråga eller på att det krävs en rimligt lång anställningstid innan personen i fråga skall pensioneras. I förslaget till 3 § 2 mom. föreskrivs att särbehandling på grund av ålder skall vara tillåten om den på ett objektivt och rimligt sätt kan motiveras av mål som rör sysselsättningspolitik, arbetsmarknad, yrkesutbildning eller något annat berättigat mål. Minimivillkor avseende ålder finns i många lagar, eftersom en mycket ung person inte bör få ett allt för stort ansvar. Den vanligaste åldersgränsen är arton år, men gränsen kan sättas högre. Enligt 3 § landskapslagen (1975:56) om resebyrårörelse fordras av en enskild person som skall idka resebyråverksamhet att denne fyllt 25 år. Det finns även maximivillkor avseende ålder. I 6 § landskapsförordningen (2001:45) om startstöd till unga jordbrukare föreskrivs att den sökande inte får ha fyllt 40 år när ett beslut om att bevilja startstöd till honom eller henne fattas. Landskapsregeringen bedömer att åldersgränserna i de åländska landskapslagarna är sådana att de på ett objektivt och rimligt sätt kan motiveras av berättigade mål.
Ofta behövs vissa egenskaper hos den som innehar en viss tjänst. Det finns bestämmelser om särbehandling som består av yrkeskrav i artikel 4 i direktivet om etnisk diskriminering och artikel 4.1 i arbetslivsdirektivet. I förslaget till 3 § 3 mom. föreskrivs, i enlighet med bestämmelserna i direktiven, att särbehandling skall vara tillåten om den består i att det uppställs yrkeskrav som är proportionerliga och har legitima mål. Till exempel kan en del tjänster innefatta åligganden av sådan karaktär att det kan vara ytterst olämpligt att besätta dem med personer som har funktionshinder. Vid bedömningen av om särbehandling på grund av yrkeskrav skall vara tillåten, måste det dock beaktas att arbetsgivaren, i enlighet med förslaget till 4 §, har en skyldighet att handikappanpassa arbetsplatsen.
Etnisk tillhörighet kan bestå i att en person har ett visst modersmål eller en viss nationalitet. I många fall är det olämpligt att särbehandla tjänstemän och näringsidkare på grund av deras språk eller nationalitet, men det kan också finnas goda skäl för att göra det, eftersom det självklart är viktigt att landskapets särart bevaras. Enligt förslaget till 3 § 4 mom. skall de föreslagna bestämmelserna om förbud mot diskriminering av tjänstemän och näringsidkare inte utgöra något hinder för myndigheterna att ställa krav på kunskaper i svenska eller på innehav av åländsk hembygdsrätt, åländsk näringsrätt eller finskt medborgarskap. Krav på finskt medborgarskap finns i 24 § 2 mom. självstyrelselagen där det föreskrivs att endast finska medborgare kan anställas som poliser; övriga tjänstemän inom landskapet och kommunerna kan enligt lag ha vilka nationaliteter som helst.
4 § Åtgärder till gagn för tjänstemän med funktionshinder. Personer med funktionshinder kan mötas av olika onödiga svårigheter på en arbetsplats. Genom att arbetsplatsen anpassas till de anställda, får alla anställda möjlighet att fullgöra sina åligganden så väl som de förmår.
Det föreskrivs i artikel 5 i arbetslivsdirektivet att arbetsgivare skall vidta de åtgärder som behövs i ett konkret fall för att göra det möjligt för en person med funktionshinder att få tillträde till, delta i eller göra karriär i arbetslivet eller att genomgå utbildning, såvida sådana åtgärder inte medför en oproportionerlig börda för arbetsgivaren. Åtgärderna som avses är, enligt punkt 20 i direktivets ingress, till exempel inredning av lokaler eller anpassning av utrustning, arbetstakt, arbetsfördelning, utbildningsmöjligheter eller arbetsledning. Vid bedömningen av om åtgärderna medför en oproportionerlig börda för arbetsgivaren bör man, enligt punkt 21 i ingressen, särskilt beakta kostnaderna som åtgärderna medför, organisationens eller företagets storlek och ekonomiska resurser. Punkt 21 innebär förmodligen att det kan ställas ganska stora krav på en offentlig arbetsgivare.
Enligt förslaget till 4 § skall landskapet och kommunerna som arbetsgivare, i de fall när det behövs, vidta åtgärder som gör att en person som söker en tjänst eller en redan anställd tjänsteman skall kunna utföra sina tjänsteåligganden på samma sätt som han eller hon skulle ha gjort om funktionshindret inte hade funnits. Det uppställs inget krav på en generell handikappanpassning av arbetsplatserna, utan insatser skall ske för att tillgodose specifika personers behov.
I landskapslagstiftningen finns det för närvarande inte någon skyldighet för landskapet och kommunerna som arbetsgivare att vidta anpassningsåtgärder för att personer med funktionshinder skall få det bättre. Förslaget till 4 § innebär ett framsteg för personer med funktionshinder.
5 § Förbud mot diskriminering inom hälso- och sjukvården och socialvården. Enligt artikel 3.1 e och f i direktivet mot etnisk diskriminering skall direktivets förbud mot diskriminering gälla det sociala skyddet, inklusive social trygghet och hälso- och sjukvård, samt de sociala förmånerna. Det är lämpligt att förbudet mot diskriminering inom hälso- och sjukvården och socialvården utsträcks till att omfatta även diskriminering på grund av religion eller annan övertygelse eller sexuell läggning.
Det föreskrivs i 2 § landskapslagen (1993:60) om hälso- och sjukvården att befolkningen i landskapet utan diskriminering har rätt till sådan hälso- och sjukvård som vars och ens hälsotillstånd förutsätter inom de gränser som står till hälso- och sjukvårdens förfogande. Bestämmelsen i 2 § landskapslagen om hälso- och sjukvården är inte inskränkt till några speciella diskrimineringsgrunder, utan omfattar all diskriminering, till skillnad från förslaget till 5 § som är inskränkt till ett fåtal grunder.
Med hälso- och sjukvård avses åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador samt åtgärder med anledning av barnafödande eller kroppsfel. Till hälso- och sjukvården hör även sjuktransporter samt att ta hand om avlidna. Diskrimineringsförbudet i förslaget till 5 § omfattar bland annat tillgången till vård, vårdens räckvidd och innehåll samt avgiftsbetalning.
Med socialvård menas socialservice, barnomsorg, utkomststöd, sociala understöd, sociala krediter och med dessa sammanhängande funktioner som är avsedda att främja och upprätthålla enskildas sociala trygghet och prestationsförmåga. I socialservice ingår socialarbete, rådgivning i uppfostrings- och familjefrågor, hemservice, boendeservice, anstaltsvård, familjevård, stöd för närståendevård, verksamhet i sysselsättningssyfte för handikappade och arbetsverksamhet för handikappade.
6 § Förbud mot diskriminering i skolan samt inom varu- och tjänstesektorn. Enligt artikel 3.1 g och h i direktivet mot etnisk diskriminering skall direktivets förbud mot diskriminering gälla utbildningen samt tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster som är tillgängliga för allmänheten, inklusive bostäder. Det är lämpligt att förbudet utsträcks till att även omfatta diskriminering på grund av religion eller annan övertygelse, funktionshinder eller sexuell läggning. Den som tillhandahåller varor och tjänster åt allmänheten skall alltså inte få behandla kunder olika på grund av deras etniska tillhörighet, deras religion eller övertygelse, deras funktionshinder eller deras sexuella läggning.
Med varor avses objekt som är omsättningsbara, det vill säga att det går att sälja dem. Med tjänster avses något som någon gör eller utför åt annan mot ersättning. Lån och försäkringar är exempel på tjänster som omfattas av diskrimineringsförbudet. Med bostäder avses såväl permanenta bostäder som tillfälliga bostäder och fritidsbostäder, oavsett om det är fråga om köp, hyra eller någon annan upplåtelseform.
En bestämmelse om straff för diskriminering inom varu- och tjänstesektorn finns i 13 kap. 6 § strafflagen (FFS 39/1889) där det föreskrivs att om en näringsidkare i sin yrkesutövning inte betjänar en kund på allmänt gällande villkor på grund av dennes ras, nationella eller etniska ursprung eller religion skall han eller hon dömas för diskriminering till böter eller fängelse i högst sex månader.
7 § Positiv särbehandling. De som tillhör en etnisk eller religiös minoritet, hör till de yngsta eller de äldsta på arbetsmarknaden eller har ett funktionshinder skulle kunna behöva att särskilda åtgärder vidtas till hjälp för dem. Enligt artikel 5 i direktivet mot etnisk diskriminering och artikel 7 i arbetslivsdirektivet skall det även i fortsättningen vara möjligt att behålla eller besluta om särskilda åtgärder som förhindrar att personer missgynnas på grund av deras etniska tillhörighet, religion eller annan övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuella läggning eller som kompenserar för ett sådant missgynnande.
Exempel på positiv särbehandling är att en skola har regler om att personer med funktionshinder skall ha lättare än andra att komma in på en viss utbildning eller att en arbetsgivare väljer att i första hand anställa personer som tillhör minoriteter som är underrepresenterade på arbetsplatsen.
8 § Förbud mot repressalier. Det är viktigt att de som utsätts för diskriminering vågar påtala att diskriminering förekommer. För att diskriminering skall kunna förhindras, måste dessutom andra personer än de som diskriminerats ha möjlighet att fritt påtala eller vittna om diskriminering.
I artikel 9 i direktivet mot etnisk diskriminering och artikel 11 i arbetslivsdirektivet föreskrivs att medlemsstaterna i sina rättsordningar skall införa nödvändiga bestämmelser för att skydda enskilda mot ogynnsam behandling eller ogynnsamma följder på grund av klagomål eller förfaranden för att se till att principen om likabehandling följs. Som exempel på ogynnsam behandling nämns uppsägning i artikel 11 i arbetslivsdirektivet.
I förslaget till 7 § finns ett förbud mot repressalier, vilket motsvarar bestämmelserna i direktiven. I den skyddade personkretsen ingår både den som anfört klagomål om diskriminering som drabbat honom eller henne och den som har agerat för annans räkning i syfte att tillvarata hans eller hennes intressen.
Skyddet mot repressalier förutsätter inte att det vid en slutlig prövning visar sig finnas fog för påståendet om diskriminering. Det är förbjudet att använda sig av repressalier även om man gör bedömningen att en anklagelse om diskriminering är ogrundad.
9 § Skadestånd. Enligt 27 § 41 p. självstyrelselagen hör privaträttsliga angelägenheter till rikets lagstiftningsbehörighet om de inte direkt hänför sig till ett rättsområde som hör till landskapets behörighet. Skadestånd, som utmäts för överträdelser av tjänstemännens rättigheter eller av rättigheter inom näringsverksamheten, utbildningen, hälso- och sjukvården samt socialvården, måste anses ha så nära anknytning till dessa rättsområden att det direkt hänför sig till dem och därmed kan anses vara landskapets lagstiftningsbehörighet.
Enligt artikel 7 i direktivet mot etnisk diskriminering och artikel 9 i arbetslivsdirektivet skall medlemsstaterna säkerställa att alla som anser sig diskriminerade har tillgång till rättsliga eller administrativa förfaranden. Enligt artikel 17 i direktivet mot etnisk diskriminering och artikel 15 i arbetslivsdirektivet skall medlemsstaterna bestämma vilka sanktioner som skall tillämpas på överträdelser av nationella bestämmelser som antas i enlighet med direktiven. Det föreskrivs i artikel 17 och artikel 15 att sanktionerna, som kan bestå av skadestånd till den utsatta personen, skall vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. Det är lämpligt att det införs en möjlighet för den som blivit diskriminerad att kräva skadestånd. Skadestånd bör kunna begäras inte enbart för diskriminering utan även för repressalier som sker i anledning av att någon påstår att diskriminering har skett.
Talan om skadestånd får väckas vid tingsrätt i enlighet med gällande regler för tvistemål.
Det avgörande för skadeståndets storlek är vilken kränkning som käranden blivit utsatt för. Ju grövre kränkningen är och ju större obehag som käranden vållats genom kränkningen, desto högre blir skadeståndet.
10 § Tillsyn. Diskrimineringsombudsmannen skall övervaka att lagen efterlevs.
I första hand bör diskrimineringsombudsmannen försöka se till att alla följer lagen frivilligt. Om någon inte följer lagen frivilligt, kan det bli aktuellt att råda personen som diskriminerats att inleda en civilprocess eller att anmäla brott. Diskrimineringsombudsmannen skall inte fungera som ombud vid rättegångar, men bör i stor utsträckning ge enskilda råd om hur de skall agera för att få sin rätt tillgodosedd.
11 § Vite. Ett alternativ när lagen inte följs kan vara att meddela förbud vid vite. Ett vite är en penningsumma som i förväg fixerats att erläggas som en påföljd om en viss förpliktelse åsidosätts. Utsättande och utdömande av vite hör i enlighet med 18 § 26 p. självstyrelselagen till landskapets behörighetsområde.
I förslaget till 11 § finns regler om hur viten skall föreläggas och utdömas.
Att förelägga ett vite är lämpligt när det finns en policy som är diskriminerande, till exempel att en kommun enbart anställer finska medborgare eller att ett företag generellt vägrar att hyra ut lägenheter till homosexuella. Vid enstaka fall av diskriminering är det däremot bättre att yrka skadestånd eller att anmäla brott.
Vitet tillfaller landskapet, till skillnad från böter som tillfaller riket och skadestånd som tillfaller den enskilde.
12 § Besvär. Enligt 25 § självstyrelselagen skall besvär över beslut som har fattats av myndigheter under landskapsregeringen anföras hos Ålands förvaltningsdomstol om det inte föreskrivs i lag att överklagande skall ske till landskapsregeringen i stället. Eftersom den nya myndigheten bör vara självständig gentemot landskapsregeringen i så stor utsträckning som möjligt, skulle det vara olämpligt att låta landskapsregeringen överpröva myndighetens beslut. Det föreslås att besvär över myndighetens vitesbeslut skall anföras hos Ålands förvaltningsdomstol i enlighet med huvudregeln i 25 § självstyrelselagen.
13 § Ikraftträdande. Lagen bör träda i kraft så snart som möjligt.
Enligt 15 § direktivet mot etnisk diskriminering och 17 § arbetslivsdirektivet skall medlemsstaterna bestämma effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner som skall tillämpas på överträdelser av nationella bestämmelser som antas i enlighet med direktiven.
Allvarliga fall av diskriminering bör kunna leda till straff. Det är angeläget att det finns en lättöverskådlig strafflagstiftning som gör att det går snabbt att ta reda på i vilka fall diskriminering är straffbar.
I strafflagen (FFS 39/1889) finns en bestämmelse om straff för diskriminering i arbetslivet (47 kap. 3 §), som kompletteras av en bestämmelse om ockerliknande diskriminering i arbetslivet (47 kap 3 a §). Det finns dessutom en subsidiär bestämmelse om straff för diskriminering i näringsverksamhet, yrkesutövning, betjäning av allmänheten, tjänsteutövning eller något annat offentligt uppdrag eller vid anordnande av en offentlig tillställning eller ett allmänt möte (11 kap. 9 §). Varken 11 kap. 9 §, 47 kap. 3 § eller 47 kap. 3 a § är tillämpliga inom landskapets behörighetsområde.
Systemet av straffbestämmelser, som skall tillämpas inom landskapet, är komplicerat på grund av att landskapet och riket har delad lagstiftningsbehörighet inom straffrätten. Inom landskapets behörighetsområde gäller, om inte annat bestäms i landskapslag, reglerna i strafflagen sådana de var utformade innan 1991 års självstyrelselag trädde i kraft den 1 januari 1993. Anledningen till det är att 71 § självstyrelselagen (1991:71) föreskriver att om ett rättsområde överförts till landskapets lagstiftningsbehörighet före 1991 års självstyrelselag skall rikslagstiftning, som tillkommit inom det rättsområdet innan självstyrelselagen trädde i kraft, tillämpas i landskapet tills den upphävs. I landskapet gäller därför 13 kap. 6 § strafflagen samt 17 § 3 och 4 mom. och 54 § 2 mom. lagen om arbetsavtal (320/1970) i den lydelse som var gällande i riket den 31 december 1992.
Blankettlagstiftning gör att det blir lättare att snabbt komma fram till vilken straffbestämmelse som är tillämplig. Det föreslås att 11 kap. 9 § samt 47 kap. 3 § och 3 a § strafflagen skall tillämpas i landskapet även på brott som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet.
4. Landskapslag om ändring av 13 § tjänstemannalagen för landskapet Åland
13 §. Det föreskrivs i 13 § 1 mom. tjänstemannalagen för landskapet Åland (1987:61) att tjänstemän skall bemötas opartiskt i tjänsteförhållandet och att ingen tjänsteman utan fog får ges en annan ställning än andra på grund av börd, religion, kön, ålder, politisk verksamhet, fackföreningsverksamhet eller annan därmed jämförbar omständighet. Även ras, etniskt ursprung, sexuell läggning och funktionshinder bör ingå i uppräkningen över omständigheter som inte får leda till diskriminering.
5. Landskapslag om ändring av 2 § landskapslagen om tjänstekollektivavtal
2 §. Landskapslagen om tjänstekollektivavtal handlar om tjänstekollektivavtal för landskapets och kommunernas tjänstemän. I 2 § finns begränsningar av vad som kan regleras i tjänstekollektivavtal. Enligt 2 § får tjänstekollektivavtal inte ingås beträffande landskapets eller kommunernas ämbetsverks och inrättningars organisation, inrättande eller indragning av tjänst, myndighets åligganden, tjänstemans skyldigheter, pensioner, utvidgning av lagstadgade grunder för uppsägning av ett tjänsteförhållande m.m. Det föreskrivs i 2 § 6 mom. att bestämmelser i kollektivavtal är ogiltiga om de står i strid med 2 §.
Enligt artikel 14 i direktivet mot etnisk diskriminering och artikel 16 i arbetslivsdirektivet skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att diskriminerande bestämmelser i kollektivavtal kan förklaras ogiltiga eller ändras. Landskapsregeringen föreslår därför att det i 2 § landskapslagen om tjänstekollektivavtal tas in en bestämmelse om att avtal inte får diskriminera tjänstemän på grund av deras etniska tillhörighet, religion, övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuella läggning. Enligt förslaget blir diskriminerande bestämmelser ogiltiga.
6. Landskapslag om ändring av 31 § landskapslagen om utbildning på gymnasialstadienivå
31 § Opartiskt bemötande. Studerande på gymnasialstadienivå skall, enligt 31 landskapslagen (1997:52) om utbildning på gymnasialstadienivå bemötas opartiskt så att ingen diskrimineras på grund av kön, funktionshinder, social, religiös eller kulturell bakgrund eller annan därmed jämförbar omständighet. Enligt 29 § landskapslagen om utbildning på gymnasialstadienivå fastställer landskapsregeringen kriterier för antagning av studerande till utbildning efter grundskolan. En sökande som är missnöjd med antagningen till utbildningen kan, enligt 30 § begära rättelse. Även sexuell läggning och ålder bör ingå i uppräkningen över omständigheter som inte får leda till diskriminering.
7. Landskapslag om ändring av 32 § landskapslagen om Högskolan på Åland
32 § Opartiskt bemötande. Enligt 32 § 1 mom. landskapslagen (2002:81) om Högskolan på Åland skall högskolestuderande bemötas opartiskt så att ingen diskrimineras på grund av kön, funktionshinder, social, religiös, eller kulturell bakgrund eller annan därmed jämförbar omständighet. Det föreskrivs i 32 § 2 mom. att högskolan skall utreda omständigheterna kring diskriminering som den får kännedom om. Högskolans styrelse beslutar, enligt 23 § 3 mom., om grunderna för antagningen av studerande och ordnande av urvalsprov. En sökande som är missnöjd med antagningen till högskolan kan, enligt 24 § begära rättelse. Även sexuell läggning och ålder bör ingå i uppräkningen över omständigheter som inte får leda till diskriminering.
8. Landskapslag om ändring av 21 § landskapslagen om Ålands folkhögskola
21 § Opartiskt bemötande. Även sexuell läggning, ålder och etniskt ursprung bör ingå i uppräkningen över omständigheter som inte får leda till diskriminering.
9. Landskapslagen om ändring av 12a § landskapslagen om Ålands musikinstitut
12a § Opartiskt bemötande. De omständigheter som inte får leda till diskriminering bör även omfatta sexuell läggning, ålder, ras och etniskt ursprung.
Landskapsregeringen föreslår att följande lagar antas.
1.
L A N D S K A P S L A
G
om diskrimineringsombudsman
I enlighet med lagtingets beslut föreskrivs:
1 §
Myndighetens uppgift
Diskrimineringsombudsmannen skall motverka och förhindra diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.
2 §
Organisation och personal
Diskrimineringsombudsmannen är en oberoende myndighet administrativt underställd landskapsregeringen.
Landskapsregeringen inrättar en tjänst som diskrimineringsombudsman. Behörig att anställas som diskrimineringsombudsman är den som har en vid juridisk fakultet avlagd examen som motsvarar minst fyra års heltidsstudier. Diskrimineringsombudsmannen utses och sägs upp av landskapsregeringen. Om diskrimineringsombudsmannen inom två veckor från det att han eller hon har delgivits uppsägning begär det skall frågan om uppsägning underställas lagtinget.
Om inte annat bestäms i denna lag handhar diskrimineringsombudsmannen de uppgifter rörande myndighetens personal, vilka enligt tjänstemannalagen (1987:61) för landskapet Åland ankommer på landskapsregeringen.
Landskapsregeringen kan i landskapsförordning föreskriva om ett konsultativt råd som skall bistå diskrimineringsombudsmannen.
3 §
Administrativa uppgifter
Landskapsregeringen kan utfärda närmare bestämmelser om ekonomiförvaltningen och om ärenden som hänför sig till tjänstekollektivavtalen samt överta skötseln av uppgifter som är relaterade därtill.
4 §
Företrädande av landskapet
Diskrimineringsombudsmannen kan sluta avtal inom ramen för myndighetens ordinarie verksamhet om inte landskapsregeringen beslutar något annat.
Diskrimineringsombudsmannen kärar och svarar för landskapet samt bevakar landskapets intressen vid domstolar och myndigheter i angelägenheter som hör samman med den verksamhet som diskrimineringsombudsmannen bedriver.
5 §
Verksamhet som skall motverka och förhindra diskriminering
Diskrimineringsombudsmannen skall
1) utöva tillsyn över efterlevnaden av landskapslagen om förhindrande av diskriminering (2005: ),
2) genom rådgivning och på andra sätt medverka till att den som utsatts för diskriminering kan driva klagomål och på annat sätt tillvarata sina rättigheter,
3) genomföra oberoende undersökningar och offentliggöra offentliga rapporter om diskriminering,
4) lämna rekommendationer i frågor som rör diskriminering,
5) övervaka praxis, kollektivavtal, principdokument och stadgor angående tjänstemännens anställningsförhållanden,
6) föra en dialog med åländska frivilligorganisationer som har ett intresse av att diskriminering motverkas samt
7) informera om bestämmelser angående diskriminering.
6 §
Uppgiftsskyldighet
Landskapets och kommunernas tjänstemän är skyldiga att på uppmaning av diskrimineringsombudsmannen lämna de uppgifter som kan vara av betydelse för den verksamhet som diskrimineringsombudsmannen bedriver enligt 5 §.
7 §
Verksamhetsberättelse
Diskrimineringsombudsmannen skall senast den 1 maj varje år lämna en verksamhetsberättelse beträffande föregående kalenderår till landskapsregeringen.
8 §
Ikraftträdande
Denna lag träder i kraft den
Tjänsten som diskrimineringsombudsman får inrättas och besättas innan denna lag träder i kraft.
2.
L A N D S K A P S L A
G
om förhindrande av diskriminering i landskapet Åland
I enlighet med lagtingets beslut föreskrivs:
1 §
Lagens syfte
Denna lag har till syfte att motverka och förhindra diskriminering som sker på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.
2 §
Definition av diskriminering
Med diskriminering menas i denna lag direkt diskriminering, indirekt diskriminering, trakasserier och instruktioner att diskriminera.
Direkt diskriminering anses förekomma när en person behandlas mindre förmånligt än en annan person behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation.
Indirekt diskriminering anses förekomma när en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt särskilt missgynnar vissa personer, om inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet objektivt motiveras av ett berättigat mål och medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga.
Trakasserier anses förekomma när ett beteende syftar till eller leder till att en persons värdighet kränks eller att en hotfull, fientlig, förnedrande, förödmjukande eller kränkande stämning skapas.
3 §
Förbud mot diskriminering av tjänstemän och näringsidkare
Diskriminering som sker på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning är förbjuden
1) i fråga om villkor för tillträde till verksamhet som egenföretagare, till exempel vid beviljande av ekonomiskt stöd, vid meddelande av tillstånd eller vid registrering, och till yrkesutövning, till exempel vid förmedling av arbete och andra arbetsmarknadspolitiska insatser eller vid uppställande av behörighetskrav,
2) i fråga om villkor för tillträde till yrkesvägledning, yrkesutbildning och omskolning, inklusive yrkespraktik, samt
3) i fråga om villkor för tillträde till tjänst hos landskapet eller kommunerna eller tjänstevillkor.
Särbehandling på grund av ålder skall inte uppfattas som diskriminering om den på ett objektivt och rimligt sätt kan motiveras av mål som rör sysselsättningspolitik, arbetsmarknad, yrkesutbildning eller något annat berättigat mål.
Särbehandling skall inte uppfattas som diskriminering om den beror på ett verkligt och avgörande yrkeskrav på grund av yrkesverksamhetens natur eller på grund av sammanhanget där yrkesverksamheten utförs, förutsatt att målet är legitimt och kravet proportionerligt.
Bestämmelserna i denna paragraf utgör inget hinder mot att det uppställs krav på kunskaper i svenska, innehav av åländsk hembygdsrätt, åländsk näringsrätt eller finskt medborgarskap.
4 §
Åtgärder till gagn för tjänstemän med funktionshinder
Landskapet och kommunerna skall i varje konkret fall vidta de åtgärder som behövs för att göra det möjligt för en person med funktionshinder att, på samma villkor som en person utan funktionshinder, erhålla en tjänst, vara verksam som tjänsteman, delta i vidareutbildning för tjänstemän och bli befordrad som tjänsteman, såvida sådana åtgärder inte medför en oproportionerlig börda för arbetsgivaren.
5 §
Förbud mot diskriminering inom hälso- och sjukvården och socialvården
Diskriminering som sker på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan övertygelse eller sexuell läggning är förbjuden inom hälso- och sjukvården och socialvården.
6 §
Förbud mot diskriminering i skolan samt inom varu- och tjänstesektorn
Diskriminering som sker på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan övertygelse, funktionshinder eller sexuell läggning är förbjuden inom skolan samt vid yrkesmässigt tillhandahållande av varor och tjänster inklusive bostäder.
7 §
Positiv särbehandling
Bestämmelserna i denna lag innebär inte något hinder mot att besluta om särskilda åtgärder för att förhindra att personer missgynnas på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning eller för att kompensera ett sådant missgynnande.
8 §
Förbud mot repressalier
Det är förbjudet att utsätta enskilda för ogynnsam behandling eller ogynnsamma följder på grund av klagomål om diskriminering.
9 §
Skadestånd
Den som diskriminerar någon eller utsätter någon för repressalier på ett sätt som är förbjudet enligt denna lag skall betala skadestånd för den kränkning som diskrimineringen eller repressalierna innebär.
10 §
Tillsyn
Diskrimineringsombudsmannen skall se till att denna lag följs.
I första hand skall diskrimineringsombudsmannen försöka förmå dem som omfattas av förbuden mot diskriminering och repressalier att frivilligt följa lagen.
När det finns sannolika skäl att befara att någon har begått en gärning som är straffbar i enlighet med landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av bestämmelser i strafflagen om straff för diskriminering (2005: ) skall diskrimineringsombudsmannen anmäla saken till allmän åklagare.
11 §
Vite
Om någon trots påpekanden från diskrimineringsombudsmannen inte rättar sig efter denna lag kan diskrimineringsombudsmannen förelägga denne att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen vid vite.
Vitet föreläggs till ett visst belopp eller så att dess storlek bestäms på basis av tid. Vitesbeloppet skall bestämmas med hänsyn till dels intresset av att skyldigheten fullgörs och dels den förpliktades betalningsförmåga.
Av vitesföreläggandet skall det tydligt framgå vilken skyldighet den som förelagts vitet skall uppfylla. Vitesföreläggandet skall även innehålla en tidpunkt före vilken eller från vilken skyldigheten skall uppfyllas.
Diskrimineringsombudsmannen får döma ut vitet om den som förelagts vitet utan giltig orsak underlåtit att uppfylla den ålagda skyldigheten.
Innan vite föreläggs eller döms ut skall den som berörs höras.
12 §
Besvär
Besvär över beslut om vite anförs hos Ålands förvaltningsdomstol inom 30 dagar från delgivningen av beslutet.
13 §
Ikraftträdande
Denna lag träder i kraft
3.
I enlighet med lagtingets beslut föreskrivs:
1 §
I landskapet skall bestämmelser i 11 och 47 kap. strafflagen (FFS 39/1889) om straff för diskriminering tillämpas i deras lydelse när denna lag träder i kraft. Ändringar och nya bestämmelser om straff för diskriminering skall tillämpas från det att de träder i kraft i riket.
2 §
Denna lag träder i kraft den
Genom denna lag upphävs 13 kap. 6 § strafflagen samt 17 § 3 och 4 mom. och 54 § 2 mom. lagen om arbetsavtal (320/1970) i den lydelse som tidigare varit gällande i landskapet jämlikt 71 § självstyrelselagen (1991:71).
4.
L A N D S K A P S L A
G
om ändring av 13 § tjänstemannalagen för landskapet Åland
I enlighet med lagtingets beslut ändras 13 § 1 mom. tjänstemannalagen för landskapet Åland (1987:61) som följer:
13 §
Tjänstemännen skall i tjänsteförhållande bemötas opartiskt. Ingen tjänsteman får utan fog ges en annan ställning än andra på grund av börd, ras, etniskt ursprung, religion, kön, sexuell läggning, ålder, funktionshinder, politisk verksamhet, fackföreningsverksamhet eller annan därmed jämförbar omständighet.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Denna lag träder i kraft
5.
L A N D S K A P S L A
G
om ändring av 2 § landskapslagen om tjänstekollektivavtal
I enlighet med lagtingets beslut
ändras 2 § 6 mom. landskapslagen (1978:22) om tjänstekollektivavtal
fogas till lagens 2 § ett nytt 4 mom. så att nuvarande 4-6 mom. blir 5-7 mom. samt
ersätts i lagen ordet ”landskapsstyrelsen” i olika böjningsformer med ”landskapsregeringen ” i motsvarande former som följer:
2 §
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Bestämmelser i avtal får inte diskriminera tjänstemän på grund av deras etniska tillhörighet, religion, övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuella läggning.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
En bestämmelse i ett tjänstekollektivavtal är ogiltig om den står i strid med denna paragraf.
Denna lag träder i kraft
6.
L A N D S K A P S L A
G
om ändring av 31 § landskapslagen om utbildning på gymnasialstadienivå
I enlighet med lagtingets beslut
ändras 31 § landskapslagen (1997:52) om utbildning på gymnasialstadienivå samt
ersätts i lagen ordet ”landskapsstyrelsen” i olika böjningsformer med ”landskapsregeringen ” i motsvarande former som följer:
31 §
Opartiskt bemötande
De studerande skall bemötas opartiskt så att ingen diskrimineras på grund av kön, sexuell läggning, funktionshinder, ålder, ras, etniskt ursprung, social, religiös eller kulturell bakgrund eller annan jämförbar omständighet.
Denna lag träder i kraft
7.
L A N D S K A P S L A
G
om ändring av 32 § landskapslagen om Högskolan på Åland
I enlighet med lagtingets beslut ändras 32 § 1 mom landskapslagen (2002:81) om Högskolan på Åland som följer:
32 §
Opartiskt bemötande
En studerande skall bemötas opartiskt så att ingen diskrimineras på grund av kön, sexuell läggning, funktionshinder, ålder, ras, etniskt ursprung, social, religiös eller kulturell bakgrund eller annan jämförbar omständighet.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Denna lag träder i kraft
8.
L A N D S K A P S L A
G
om ändring av 21 § landskapslagen om Ålands folkhögskola
I enlighet med lagtingets beslut
ändras 21 § landskapslagen (1999:53) om Ålands folkhögskola samt
ersätts i lagen ordet ”landskapsstyrelsen” i olika böjningsformer med ”landskapsregeringen ” i motsvarande former som följer:
21 §
Opartiskt bemötande
De studerande skall bemötas opartiskt så att ingen diskrimineras på grund av kön, sexuell läggning, funktionshinder, ålder, ras, etniskt ursprung, social, religiös eller kulturell bakgrund eller annan jämförbar omständighet.
Denna lag träder i kraft
9.
L A N D S K A P S L A
G
om ändring av 12a § landskapslagen om Ålands musikinstitut
I enlighet med lagtingets beslut
ändras 12a § landskapslagen (1995:80) om Ålands musikinstitut sådan den lyder i landskapslagen 1997/53 samt
ersätts i lagen ordet ”landskapsstyrelsen” i olika böjningsformer med ”landskapsregeringen ” i motsvarande former som följer:
12a §
Opartiskt bemötande
Eleverna skall bemötas opartiskt så att ingen diskrimineras på grund av kön, sexuell läggning, funktionshinder, ålder, ras, etniskt ursprung, social, religiös eller kulturell bakgrund eller annan jämförbar omständighet.
Denna lag träder i kraft
|
Mariehamn den 17 mars 2005 |
|
|
L a n t r å d |
Roger Nordlund |
|
Föredragande ledamot |
Britt Lundberg |
Parallelltexter
· Parallelltexter till landskapsregeringens framställning nr 10/2004-2005
