Ålands landskapsstyrelse

MEDDELANDE nr 1/2003-2004

 

Datum

 

 

2003-12-05

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till Ålands lagting

 

 

 

 

 


Europeiska unionens utvidgning och Åland

 

 

Förhandlingarna om tio staters anslutning till Europeiska unionen har avslutats och ett nytt anslutningsfördrag har undertecknats. Anslutningsfördragets ikraftträdande förutsätter att både de anslutande staterna och de nuvarande medlemsstaterna godkänner fördraget enligt sina konstitutionella bestämmelser. Enligt planerna skall anslutningsfördraget träda i kraft i maj 2004.

     Landskapsstyrelsens meddelande redogör för utvidgningen och de olika konsekvenser den sannolikt kommer att få för Åland.

     Landskapsstyrelsen överlämnar härmed ovannämnda meddelande till lagtinget i enlighet med 51 § lagtingsordningen för landskapet Åland.

 

 

Mariehamn den 5 december 2003

 

 

L a n t r å d

 

 

Roger Nordlund

 

 

Landskapsstyrelseledamot

 

 

Kerstin Alm

 


INNEHÅLL

1.     Europeiska unionens utvidgning – bakgrund och nuläge. 3

1.1.       EG:s och EU:s utvidgningar3

1.2.       De nya medlemsstaterna och deras anslutningsförhand-lingar3

1.3.       Finland och anslutningsförhandlingarna. 4

1.4.       Anslutningsförhandlingarnas resultat4

1.5.       Anslutningsfördragets övergripande struktur5

1.6.       Utvidgningens förhållande till arbetet i Europeiska konventet och regeringskonferensen  5

2.     Utvidgningens övergripande konsekvenser i Europeiska unionen. 5

2.1.       Allmänt5

2.2.       Konsekvenser för handeln. 6

2.3.       Konsekvenser för investeringarna. 7

2.4.       Konsekvenser för migration och arbetsmarknad. 7

2.5.       Den ekonomiska och monetära unionen. 8

2.6.       Konsekvenser för EU:s budget8

2.7.       Intern säkerhet, rättsligt samarbete och EU:s utvidgning. 10

2.8.       Miljön och utvidgningen. 11

3.     Finland och EU:s utvidgning. 12

4.     EU:s utvidgning och Åland. 13

4.1.       Näringslivet på Åland och utvidgningen. 13

4.1.1.        Sjöfarten. 13

4.1.2.        Jordbruk15

4.1.3.        Regionalpolitiken. 17

4.1.4.        Turismen. 18

4.2.       Utvidgningens finansiella konsekvenser för Åland. 19

4.3.       Utbildningen, kulturen och idrotten på Åland. 20

4.4.       Med Ålandsprotokollet jämförbara arrangemang i anslutningsfördraget21

4.5.       Åland och EU:s institutioner efter EU:s utvidgning. 22

4.6.       De nya medlemsstaternas inomstatliga strukturer23

4.7.       Ålands lagtings bifall och den rikslag som sätter i kraft anslutningsfördraget24

 

 

 

 

Tabell 1. EG:s och EU:s utvidgningar.3

Tabell 2. Tidtabellen för anslutningsförhandlingarna.3

Tabell 3. De nya medlemsstaternas folkomröstningar.4

Tabell 4. Grundläggande uppgifter om de nya medlemsstaterna.6

Tabell 5. EU:s utgifter före anslutningen (miljoner euro, 2000 års priser)9

Tabell 6. EU:s utgifter efter anslutningen (miljoner euro, 1999 års priser)9

Tabell 7. Olika typer av regionalisering i de Central- och Östeuropeiska staterna. 23


 

1.              Europeiska unionens utvidgning – bakgrund och nuläge

 

 

1.1.            EG:s och EU:s utvidgningar

 

 

Sex länder lade år 1951 grunden till det som nu har utvecklats till Europeiska unionen. Belgien, Frankrike, Italien, Holland, Luxemburg och Tyskland bildade då den s.k. Kol- och stålgemenskapen. Efter detta har integrationen fördjupats och flera fördrag har ingåtts. Under årens lopp har också antalet stater som är medlemmar i Europeiska gemenskaperna respektive Europeiska unionen utökats.

 

Tabell 1. EG:s och EU:s utvidgningar.

1973       

Danmark, Storbritannien och Irland

 

1981       

Grekland

 

1987       

Spanien och Portugal

 

1995       

Finland, Sverige och Österrike

2004

Ungern, Polen, Estland, Tjeckien, Slovenien, Cypern, Slovakien, Lettland, Litauen och Malta.

 

1.2.            De nya medlemsstaterna och deras anslutningsförhand-lingar

 

Den utvidgning som EU nu står inför saknar motstycke i dess historia. Utvidgningen kommer att vara mycket mera omfattande än de tidigare med tanke på att EU nu får tio nya medlemmar.

 

Tabell 2. Tidtabellen för anslutningsförhandlingarna. 

Mars 1998

Öppnandet av förhandlingar med Ungern, Polen, Estland, Tjeckien, Slovenien och Cypern.

 

Okt 1999 

Öppnandet av förhandlingar med Rumänien, Slovakien, Lettland, Litauen, Bulgarien och Malta.

 

Dec 2002

Avslutandet av förhandlingar med Ungern, Polen, Estland, Tjeckien, Slovenien, Cypern, Slovakien, Lettland, Litauen och Malta.

Apr 2003

Anslutningsfördraget undertecknas i Aten.

 

Maj 2004

Anslutningsfördraget kommer att träda i kraft.

 

Vid förhandlingarna lade varje kandidatland fram sina ställningstaganden i förhållande till vart och ett av de 31 kapitlen i det gemenskapsrättsliga regelverket. Kommissionen föreslog unionens förhandlingspositioner i förhållande till regelverkets olika kapitel som sedan fastställdes av ministerrådet. Dessa positioner låg sedan till grund för förhandlingarna.

     Anslutningsförhandlingarna har resulterat i att de nya medlemsstaterna kommer, med vissa undantag och övergångsperioder, att tillämpa det gemenskapsrättsliga regelverket i sin helhet. Anslutningsfördragets ikraftträdande innebär att de nya medlemsstaterna blir föremål för både den primära och sekundära gemenskapsrätten, d.v.s. de grundläggande fördragen (främst EG- och EU-fördraget) och de rättsakter som antagits av EU:s institutioner (t.ex. EU-direktiv och EU-förordningar).

     Efter att anslutningsfördraget hade förhandlats fram undertecknades det och därefter förutsätts godkännande enligt de nya medlemsstaternas konstitutionella bestämmelser. Alla de nya medlemsstaterna förutom Cypern höll en folkomröstning om anslutningen till EU.

 

Tabell 3. De nya medlemsstaternas folkomröstningar.

Datum för folkomröstning

Stat

Folkomröstningens resultat

JA

NEJ

8.3.2003

Malta

53,65 %

46,35 %

23.3.2003

Slovenien

89,61 %

10,39 %

12.4.2003

Ungern

83,76 %

16,24 %

10-11.5.2003

Litauen

91,04 %

8,96 %

16-17.5.2003

Slovakien

92,46 %

7,54 %

7-8.6.2003

Polen

77,45 %

22,45 %

13-14.6.2003

Tjeckien

77,33 %

22,67 %

14.9.2003

Estland

66,83 %

33,17 %

20.9.2003

Lettland

67,00 %

32,30 %

 

Dessa staters anslutning förutsätter också att de nuvarande medlemsstaterna godkänner och ratificerar anslutningsfördraget. Utvidgningens ikraftträdande förutsätter också Europaparlamentets samtycke. Europaparlamentet godkände anslutningsfördraget den 9 april 2003. 

 

1.3.            Finland och anslutningsförhandlingarna

 

Republikens president utnämnde Finlands förhandlingsdelegation den 27 mars 1998. Utrikesministern och utrikeshandelsministern var representerade i delegationen och Finlands ständiga representant vid EU fungerade som ersättare. Utrikesministeriet ansvarade för samordningen av Finlands ställningstaganden.

     I samband med Finlands EU-medlemskap inrättades i Finland en beredningsorganisation för att handlägga och bereda statsrådets ställningstaganden. Under den s.k. EU-kommittén, där även landskapsstyrelsens kanslichef är representerad, inrättades ett stort antal beredningssektioner som nu uppgår till närmare 40 st. År 1997 inrättades en särskild sektion som behandlade Finlands ställningstaganden till anslutningsförhandlingarna. Även landskapsstyrelsen var och är representerad i denna beredningssektion.

     De centrala riktlinjerna behandlades och fastställdes även av EU-ministerutskottet, som har en politisk sammansättning. Även inom riksdagen behandlades Finlands ställningstaganden vid anslutningsförhandlingarna.

 

1.4.            Anslutningsförhandlingarnas resultat

 

Utgångspunkten vid anslutning till EU är att medlemsstaterna skall anta det gemenskapsrättsliga regelverket i sin helhet. Men det finns vissa undantag till denna huvudregel, bl.a. Åland har i Ålandsprotokollet garanterats vissa permanenta undantag från gemenskapsrättens tillämpningsområde. Utöver dylika enstaka permanenta undantag brukar nya medlemsstater erhålla temporära övergångsperioder för att underlätta och anpassa övergången till en fullständig tillämpning av gemenskapsrätten.

     I anslutningsfördraget beviljades de anslutande länderna övergångstider eller undantagsarrangemang för de förhandlingskapitel som gäller fri rörlighet för varor, tjänster och kapital, konkurrenspolitik, jordbruk, fiske, transportpolitik, beskattning, socialpolitik och sysselsättning, energi, telekommunikation och informationsteknik, miljö samt tullunionen. Europeiska unionen förhandlade fram undantagsarrangemang för de kapitel som gällde fri rörlighet, transportpolitik och beskattning.

     Anslutningsförhandlingarna ledde inte till någon lösning gällande Cyperns enande. Europeiska rådet konstaterade att tillämpningen av gemenskapsrätten på öns norra del uppskjuts tills rådet enhälligt på förslag av kommissionen beslutar annat. 

 

1.5.            Anslutningsfördragets övergripande struktur

 

Det nya anslutningsfördraget följer de tidigare anslutningsfördragens struktur.[1] Det egentliga anslutningsfördraget består enbart av ett fåtal artiklar och enligt anslutningsfördragets artikel 1.2 anges villkoren för anslutningen och de anpassningar i unionens grundläggande fördrag som den medför i den anslutningsakt som bifogas fördraget. Anslutningsakten är indelad i olika delar samt innehåller bilagor och protokoll. Slutakten innehåller främst förklaringar som bifogas slutakten. Dessa förklaringar utgör inte en integrerad del av anslutningsfördraget och är därför inte rättsligt bindande.

     Enligt anslutningsfördragets artikel 2 skall fördraget ratificeras av de höga fördragsslutande parterna i enlighet med deras respektive konstitutionella krav. Ratifikationsinstrumenten skall deponeras hos Italiens regering senast den 30 april 2004.

 

1.6.            Utvidgningens förhållande till arbetet i Europeiska konventet och regeringskonferensen

 

Ett av de huvudsakliga syftena med den regeringskonferens som ledde fram till Nicefördraget var att anpassa Europeiska unionens institutioner till anslutningen av de nya medlemsstaterna. Nicefördraget har trätt i kraft i början av år 2003.

     Redan under år 2002 började det s.k. Europeiska konventet sammanträda och konventet avslutade sitt arbete i juli 2003. Konventet utarbetade ett förslag till ett enda konstitutionellt fördrag för Europeiska unionen. Detta konstitutionella fördrag kommer att ersätta alla de tidigare fördragen.[2] Förslaget till konstitutionellt fördrag har överlämnats till den regeringskonferens som började i Rom den 4 oktober 2003. Landskapsstyrelsen har antagit sina ställningstaganden med anledning av konventets förslag och regeringskonferens den 21 augusti 2003.

     Vid sidan av Europeiska unionens utvidgning pågår således samtidigt en revidering i sin helhet av de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen. De kommande medlemsstaterna deltog i konventets arbete genom sina representanter och de är också representerade vid regeringskonferensen. Det nya konstitutionella fördraget kommer givetvis också att förutsätta de kommande medlemsstaternas godkännande och ratificering.

 

 

2.              Utvidgningens övergripande konsekvenser i Europeiska unionen[3]

 

2.1.            Allmänt

 

I enkla ekonomiska termer innebär den kommande utvidgningen av EU att en grupp av länder som tillsammans utgör en stor och rik ekonomi med 375 miljoner människor utvidgas med en grupp av länder med 75 miljoner människor som är betydligt mindre rika.

     Relativt sett är den ökning av folkmängden (20 %) och ytan (23 %) som följer av utvidgningen 2004 inte större än vid de tidigare utvidgningarna. Utvidgningen 1973 med Storbritannien, Danmark och Irland var förhållandevis större om man ser till folkmängden. Utvidgningen 1995 med Finland, Sverige och Österrike var förhållandevis större om man ser till ytan.

     Denna utvidgning är dock mycket olik de tidigare utvidgningarna, om man ser till de ekonomiska skillnaderna: de blivande medlemsländerna har en genomsnittlig BNP per capita som motsvarar cirka 40 % av de nuvarande medlemsländernas (vid köpkraftsparitet). Mest kan den liknas vid Spaniens och Portugals anslutning 1986, som innebar att EU:s folkmängd ökade med 16 %. Dessa länder hade en genomsnittlig BNP per capita som motsvarade cirka 70 % av de dåvarande medlemsländernas (vid köpkraftsparitet).

 

Tabell 4. Grundläggande uppgifter om de nya medlemsstaterna.

 

Yta

Folkmängd

Bruttonationalprodukt

 

 

Km2

Miljoner

Miljarder

Per capita

Euro

Kks

Euro

Kks

Cypern

9 251

0,762

10,2

12,5

15 100

18 500

Tjeckien

78 866

10,2

63,3

136,2

6 200

13 300

Estland

45 227

1,4

6,2

13,4     

4 500

9 800

Ungern

93 030

10,2

58,0

120,6

5 700

11 900

Lettland

64 589

2,4

8,5

18,2

3 600

7 700

Litauen

65 300

3,5

13,4

30,5

3 800

8 700

Malta

316

0,394

4,0

i.u.       

10 300

i.u.

Polen

312 685

38,6

196,7

355,9

5 100

9 200

Slovakien

49 035

5,4

22,8

59,5

4 200      

11 100

Slovenien

20 273

2,0

20,9

31,8

10 500

16 000

 

 

 

 

 

 

 

EU-15     

3 237 900

376,4

8 828,9

8 828,9

23 200

23 200

Åland

1527

0,026

0,7 [4]

 

31 880

 

 

En annan skillnad mellan denna utvidgning och de tidigare är att de flesta av de nya medlemsländerna befinner sig i en övergång från planekonomi till ett marknadsbaserat system och vid sidan om sina ansträngningar för att ansluta sig till EU har tagit sig igenom svåra ekonomiska reformer.

 

2.2.            Konsekvenser för handeln

 

Utvidgningen till ett EU med 25 medlemsländer innebär 75 miljoner nya konsumenter på EU:s inre marknad.Eftersom varuhandeln med EU i stor utsträckning liberaliserades under 1990-talet innebär medlemskapet att de nya medlemsländerna går över från ett frihandelsområde till en tullunion. De omedelbara följderna för varuhandeln med de nya medlemsländerna kommer därför att vara små, och ytterligare fördelar kommer inte att kunna dras förrän på medellång och lång sikt till följd av ökade investeringar och ytterligare specialisering av produktionen.

     Det finns dock fortfarande områden där det ännu inte skett någon fullständig liberalisering av handeln, t.ex. inom bilsektorn, och handeln med tjänster, t.ex. finansiella tjänster, är begränsad. Jordbrukshandeln är inte heller helt liberaliserad även om handeln med jordbruksbaserade livsmedel ökat avsevärt under perioden före anslutningen.

     Uppskattningarna av utvidgningens följder för de nuvarande medlemsländerna brukar, eftersom dessa ekonomiskt är mycket större, vara låga. En uppskattning är att de nuvarande medlemsländerna sammanlagt skulle tjäna cirka 10 miljarder euro på utvidgningen på lång sikt.[5]Engångseffekten blir därmed att deras BNP skulle öka med 0,2 %, vilket skulle kunna leda till att uppskattningsvis 300 000 arbetstillfällen skapades (förutsatt att förhållandet mellan mängderna arbetskraft och produktion är konstant). Denna ekonomiska vinst skulle bli ojämnt fördelad mellan de nuvarande medlemsländerna, och runt en tredjedel skulle komma Tyskland till godo.

     När det gäller de nya medlemsländerna är ekonomerna överens om att vinsterna förmodligen förhållandevis kommer att bli mycket större, eftersom 70 % av deras export går till EU:s nuvarande medlemsländer (endast 4 % av EU:s export går för närvarande till de nya medlemsländerna) och deras ekonomier är mycket mindre. Den ekonomiska litteraturen sammanfattades nyligen såhär: av handelsrelaterade simuleringar framgår att ansökarländerna som grupp kan tjäna allt emellan 1,5 % och 8 % av BNP på kort och medellång sikt.[6]

 

2.3.            Konsekvenser för investeringarna

 

Eftersom frihandeln redan är betydande och arbetskraftens rörlighet under några år efter utvidgningen kan vara begränsad är investeringarna viktiga för den framtida ekonomiska tillväxten i de nya medlemsländerna.

     De utländska direktinvesteringarna i de nya medlemsländerna har redan stimulerats genom utsikterna till EU-medlemskap. Det är svårt att bedöma i vilken grad de kommer att öka i framtiden. Efter tidigare anslutningar har det konstaterats ett betydande uppsving i inflödet av utländska direktinvesteringar, framför allt i Portugal och Spanien.

 

2.4.            Konsekvenser för migration och arbetsmarknad

 

De flesta medborgarna i de blivande medlemsländerna kan redan resa fritt (utan visering) inom EU. Mer än 850 000 av dem är bosatta i EU, vilket motsvarar 0,2 % av befolkningen. Migrationen (ofta för säsongsarbete) sker framför allt till angränsande länder och regioner. Två tredjedelar av dessa invandrare är bosatta i Tyskland och cirka 14 % i Österrike.

     Det råder allmän oro i EU för risken för en storskalig arbetskraftsinvandring från de nya medlemsländerna efter utvidgningen till följd av de stora löneskillnaderna. Denna rädsla för storskalig invandring kommer dock förmodligen inte att besannas.Nettoinvandringen från Spanien och Portugal efter deras anslutning till EU var i det närmaste noll under den andra hälften av 1980-talet. Under denna tid var invandringen begränsad under en övergångsperiod på sju år. Inte ens avskaffandet av begräns-ningarna, som sammanföll med lågkonjunkturen i början av 1990-talet, ledde dock till att migrationsflödena från de båda länderna ökade i någon större omfattning.

     Efter anslutningen kommer medborgarna i de nya medlemsländerna att ha rätt att resa och bo i vilket som helst av de nuvarande medlemsländerna. Under en period av högst sju år får de nuvarande medlemsländerna dock begränsa rätten till förvärvsarbete för personer från länderna i Central- och Östeuropa. Under de två första åren efter anslutningen kommer de nuvarande medlemsstaterna att ta emot arbetstagare från de blivande medlemsstaterna med tillämpning av nationella regler och inte med tillämpning av EU:s regler om fri rörlighet.

     Två år efter anslutningen kommer kommissionen att sammanställa en rapport om situationen och medlemsstaterna måste meddela vilket system de vill använda i fortsättningen.Efter ytterligare tre år kommer de återstående medlemsstaterna att uppmanas att öppna sina arbetsmarknader fullständigt. Endast om de kan påvisa att det finns allvarliga störningar på arbetsmarknaden, eller att sådana störningar hotar att uppstå, har de möjlighet att fortsätta att kräva arbetstillstånd. Efter ytterligare två år kommer ingen medlemsstat längre att ha rätt att kräva arbetstillstånd.

     En fråga skild från rätten att arbeta är den fria rörligheten för personer inom Schengenområdet. De länder som ingår i Schengenområdet har kommit överens om att avskaffa de inbördes gränskontrollerna, och i stället sker ett utbyte av uppgifter och ett stärkande av de yttre gränserna. Ett medlemslands medborgare kan ha rätt att bo och arbeta i ett annat medlemsland utan att detta ingår i Schengenområdet. Detta gäller för närvarande Storbritannien och Irland. De nya medlemsländerna kommer inte att bli fullvärdiga medlemmar av Schengenområdet omedelbart utan först sedan de i tillräcklig mån uppfyllt normerna för säkra gränser.

 

2.5.            Den ekonomiska och monetära unionen

 

De nya medlemsländerna har åtagit sig att införa euron men det har inte fastställts någon tidsplan för detta. Enligt kriterierna för medlemskap i EU måste blivande medlemsländer visa att de kan ta på sig de skyldigheter som ett medlemskap medför och ansluta sig till de mål som hänger samman med den politiska, ekonomiska och monetära unionen. De förväntas införa euron när de är redo för detta, inte omedelbart efter anslutningen.

     Det är inte klart vad som är den lämpliga tidsplanen för de nya medlemsländernas införande av euron. Det finns en spänning mellan ”Maastrichtkriterierna” låg inflation och begränsade budgetunderskott och övergångsekonomiernas behov av offentliga investeringar. Till dessa offentliga utgifter hör de belopp som är nödvändiga för genomförandet av gemenskapens regelverk och samfinansieringen av projekt för infrastruktur, så att länderna kan kvalificera sig för överföring av medel från EU:s budget, samt bredare behov av investeringar i modernisering av infrastruktur och offentliga tjänster.

 

2.6.            Konsekvenser för EU:s budget

 

Ända sedan 1990-talet har EU investerat i ansökarländerna för att stödja deras förberedelser för anslutningen och budgetkostnaderna har sedan 2000 uppgått till över 3 miljarder euro per år.

 

 

 

 

 

Tabell 5. EU:s utgifter före anslutningen (miljoner euro, 2000 års priser)

EU:s stödprogram

1990–1999

2000–2003

Phare

(stärkande av demokratiska

institutioner och offentlig

förvaltning)

6 767,16

 

6 240,00

 

ISPA

(transport- och miljöinfrastruktur)

 

4 160,00

 

Sapard

(jordbruk och utveckling av

landsbygden)

 

2 800,00

 

Sammanlagt

6 767,16

13 200,00

Årligt genomsnitt

676,72

3 300,00

Sammanlagt i procent av

EU:s BNI 1999

0,08

 

0,16

 

Årligt genomsnitt i procent av EU:s

BNI 1999

0,008

0,04

 

 

Efter anslutningen kommer EU:s nettoutgifter i de nya medlemsländerna att vara små. Enligt den överenskommelse som nåddes i Köpenhamn år 2002 kommer de budgeterade kostnaderna fram till slutet av 2006 som högst att uppgå till 40,8 miljarder euro, vilket innefattarjordbrukssubventioner, infrastruktur och regionalt stöd samt medel för att hjälpa till att förbättra kärnsäkerheten, den offentliga förvaltningen och gränsskyddet.

 

Tabell 6. EU:s utgifter efter anslutningen (miljoner euro, 1999 års priser)[7]

Område

2004–2006

Gemensamma jordbrukspolitiken

Utveckling av landsbygden

4 682

5 110

Strukturåtgärder

21 746

Inre politik

varav

befintlig politik

institutionell uppbyggnad

stöd inför Schengen

kärnsäkerhet

4 256

 

2 642

380

858

375

Förvaltning

1 673

Särskilt likviditetsstöd

2 398

Tillfällig budgetkompensation

987

Åtaganden sammanlagt

40 852

 

De nya medlemsländerna kommer att bidra med ungefär 15 miljarder euro till EU:s budget och eftersom de kanske inte kommer att kunna utnyttja avsatta medel till fullo, kommer de budgeterade nettokostnaderna för utvidgningen för perioden fram till 2006, i form av faktiskt utbetalade kontanter, förmodligen att uppgå till runt 10 miljarder euro (vissa av deras anslag, t.ex. medel från strukturfonderna och sammanhållningsfonden, kommer att betalas ut efter 2006).

     För de nya medlemsländerna kommer genomförandet av EU:s politik på sådana områden som miljö och transport att kräva betydande utgifter under flera år framöver. De måste också finna medel för samfinansiering av infrastrukturprojekt för att kunna erhålla överföring av EU-medel. Samtidigt hoppas de kunna kvalificera sig för att kunna införa euron, vilket dock förutsätter att budgetunderskotten hålls nere.

     Vilka följder utvidgningen får för EU:s budget under perioden från 2007 och framåt beror på huruvida och hur budgeten reformeras. Faktum är att kostnaderna för utvidgningen helt och hållet kommer att bero på EU:s framtida beslut. På utgiftssidan handlar det framför allt om den gemensamma jordbrukspolitiken och strukturfonderna för ekonomisk utveckling i de fattigare regionerna och sektorerna.

     I en studie av EU-budgetens framtid med olika budgetscenarier efter utvidgningenvisas att kostnaderna för utvidgningen i hög grad beror på huruvida de nuvarande medlemsländerna erhåller kompensation för den minskning av strukturfondsutgifterna i sina regioner som kommer att ske då de blir förhållandesvis rikare i den utvidgade unionen.[8]

     Enligt ett scenario, där det inte sker någon reform av den gemensamma jordbrukspolitiken och de nuvarande reglerna för strukturfonderna fortsätter att tillämpas, skulle kostnaderna för utvidgningen, förutsatt att de befintliga medlemsländerna fortsätter att erhålla samma belopp från strukturfonderna som under 2006, stiga från 0,03 % av den utvidgade unionens BNP till 0,23 % år 2013. Reformerna av denna politik skulle kunna få betydande följder för både EU:s budget som helhet och kostnaderna för utvidgningen. Enligt andra scenarier skulle en minskning senast 2013 av det direkta inkomststödet inom jordbruket till 85 % av den nuvarande nivån leda till att kostnaderna för utvidgningen endast utgjorde 0,18 %. Med en strikt tillämpning av de regler för strukturstöd som gäller för de nuvarande medlemsländerna skulle kostnaderna för utvidgningen endast utgöra 0,11 %.

 

2.7.            Intern säkerhet, rättsligt samarbete och EU:s utvidgning

 

En god förvaltning av de yttre gränserna är ett sätt för EU att bekämpa illegal invandring och skydda sig mot andra former av brottslig verksamhet. Det s.k. Schengensystemet innebär att kontrollen vid de inre gränserna av personer som rör sig mellan EU:s medlemsländer har avskaffats (utom för Storbritannien och Irland[9]) i syfte att underlätta resandet. Som motvikt till detta har medlemsländerna infört en rad åtgärder vid de yttre gränserna, såsom gemensamma regler för övergångar, kontroller och övervakning vid gränserna och ett gemensamt viseringssystem, och de samarbetar också för att bekämpa brottslighet och illegal invandring.

     Det s.k. området för frihet, säkerhet och rättvisa är relativt nytt för EU, och klyftan mellan ambitionerna och verkligheten är fortfarande vid. För många frågor rörande asyl, migration, de yttre gränserna och polisiärt och rättsligt samarbete krävs det enhällighet i rådet, och Europaparlamentets och EG-domstolens inflytande är begränsat.

     Genom utvidgningsprocessen har de blivande medlemsländernas förmåga att delta i unionens säkerhetspolitik förbättrats. Vikten av en effektiv gränskontroll har kontinuerligt tagits upp i anslutningsförhandlingarna och de blivande medlemsländerna har godtagit att de vid anslutningen måste sörja för en hög nivå på skyddet vid de yttre gränserna. Genom programmet för stöd inför anslutningen har medel tillhandahållits för att modernisera och förbättra anläggningarna vid de yttre gränserna och för att utbilda gränspolisen och domstolsväsendet. Ekonomiskt stöd för säkerheten vid gränserna kommer att lämnas även efter anslutningen.

     De nya medlemsländerna kommer dock inte att delta i alla aspekter av Schengensystemet direkt från och med anslutningen. De inre gränskontrollerna kommer att hävas först sedan länderna visat att de uppfyller alla krav enligt Schengenregelverket. För detta kommer det att krävas ett enhälligt beslut av de medlemsländer som redan har avskaffat kontrollerna vid de inre gränserna, och detta beslut kommer att baseras på ett antal grundliga utvärderingar. Både Grekland och Italien var tvungna att förbättra sitt gränsskydd under flera år innan de kunde bli fullvärdiga medlemmar i Schengenområdet.

     Speciellt vissa förhållanden kommer efter utvidgningen att ställa EU inför utmaningar inom området för inre säkerhet.

     Det stora antalet medlemsstater gör det svårare att fatta beslut i samband med upprättandet av det planerade europeiska området med frihet, säkerhet och rättvisa (vars främsta syfte är att bemöta medborgarnas krav på verksamma åtgärder mot internationell brottslighet och illegal invandring). Om EU skall kunna agera effektivt måste beslutssystemet reformeras så att kravet på enhällighet inskränks. Genomförandet av konventets förslag till ett konstitutionellt fördrag skulle till vissa delar uppnå detta.

     Samarbetet i rättsliga och säkerhetsrelaterade frågor kräver en effektiv och sakkunnig förvaltning. De nya medlemsländernas förmåga att delta aktivt i det europeiska rättsliga samarbetet kommer att vara beroende av förmågan hos deras offentliga förvaltningar. Trots omfattande reformer konstaterades det nyligen i en rapportatt de blivande medlemsländerna i Central- och Östeuropa ännu inte i samtliga fall kan garantera ett varaktigt oberoende, kompetent och ansvarigt rättsväsende.[10]

     I många av de nya medlemsländerna finns det nationella eller språkliga minoriteter eller romska befolkningar. Genom processen inför anslutningen har dessa länder tvingats ägna större uppmärksamhet åt dessa olika minoriteters rättigheter. De rättsliga och institutionella ramarna för skydd av minoriteter har stärkts och handlingsplaner för att förbättra romernas situation har utarbetats, och i samband med detta har lagstiftning mot diskriminering genomförts i överensstämmelse med europeiska rättsregler och under Europarådets ledning.

 

2.8.            Miljön och utvidgningen

 

Under det senaste årtiondet har de blivande medlemsländerna tagit itu med många av sina tidigare miljöproblem, och de har i samband med sin ekonomiska övergång följt EU:s riktlinjer för att införa ny lagstiftning, förbättra institutionernas administrativa förmåga och försöka nå en hållbar utveckling. Till följd av övergången från planekonomi till marknadsekonomi har stora delar av den tunga industrin i dessa länder omorganiserats och moderniserats, och energieffektiviteten har förbättrats.

     I de flesta av de forna kommuniststaterna ledde planhushållningen till stora, statligt ägda industrianläggningar för förädling av jordbruksprodukter, vilka hade många anställda och inte tog hänsyn till miljön i någon större utsträckning. Behovet av att uppfylla kraven i EU-lagstiftningen har uppmuntrat de nya medlemsländerna att i högre grad beakta miljöaspekter på området för jordbruk och landsbygdsutveckling. Planhushållningens sammanbrott har, tillsammans med bristen på investeringar, i många fall lett till att man övergått till ekologisk odling.

     För att EU:s miljönormer skall kunna iakttas på ett effektivt sätt krävs det kraftfulla administrativa insatser och stora investeringar, särskilt när det gäller EU-direktiven om vattenförvaltning (avloppsvatten från tätbebyggelse, dricksvatten), farliga ämnen i vattenmiljön, avfall (förbränning av avfall, avfallsdeponering, förpackningsavfall), luftkvalitet, stora förbränningsanläggningar, samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar, naturskydd samt transport.

     Största delen av investeringarna kommer att gå till att minska luftföroreningar, till vattenhushållning och avloppsvattenhantering samt till hantering och bortskaffande av kommunalt avfall och farligt avfall. Europeiska kommissionen och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling uppskattar kostnaderna för genomförandet  av denna lagstiftning till mellan 80 och 110 miljarder euro för alla de blivande medlemsländerna tillsammans. Största delen av denna kostnad måste bäras av de enskilda länderna, men EU och de internationella finansiella instituten kommer att medfinansiera en del.

     EU har godtagit övergångsordningar som medger tillfälliga undantag från de mest betungande delarna av miljölagstiftningen, där anpassningen måste få ske över en viss tid. Detta gäller ca 15 av de 149 miljödirektiven och övergångsperioderna kommer i de flesta fall att ligga under 10 år. Inga övergångsperioder har beviljats när det gäller luft, avfall, vatten, miljökonsekvensbeskrivningar, naturskydd, de centrala delarna av den inre marknaden (all produktlagstiftning) samt nya anläggningar.

     Med avseende på EU:s fågeldirektiv kan man konstatera att ingen medlemsstat beviljats undantag för jakt. Bl.a. Malta förbinder sig att följa fågeldirektivet. Malta har fått en övergångsperiod för fångst av fåglar, men inte för jakt. En övergångsperiod till och med den 31 december 2008 godkändes av rådet och accepterades av Malta vid anslutningskonferensen den 1 oktober 2002. Under övergångsperioden tillåts Malta att använda traditionella fångstmetoder, s.k. dragnät för fångst av sju finkarter, för att inrätta ett uppfödningssystem.[11]

 

3.              Finland och EU:s utvidgning

 

I detta sammanhang görs bara ett kort sammandrag av hur unionens utvidgning kommer att påverka Finland eftersom regeringens proposition till lag om ikraftträdande av anslutningsfördraget innehåller en mera ingående analys om konsekvenserna för Finlands del.[12]

     Utvidgningen får för det första konsekvenser för de finska företagens konkurrensställning både inom landet och utomlands. Utvidgningen påverkar även arbetsmarknaden i Finland som en följd av arbetskraftens större rörlighet.

     För det andra får utvidgningen konsekvenser för EU:s beslutsstrukturer och EU:s budget. Detta påverkar Finlands avgifter till EU och stöd som Finland får från EU. Utvidgningens direkta konsekvenser för Finland blir troligen små. Utvidgningen har redan föregåtts av en snabbt växande frihandel mellan kandidatländerna och EU:s nuvarande medlemsstater. T.ex. Estlands medlemskap utökar knappast i någon större grad handeln och investeringarna mellan Estland och Finland. Handeln och investeringarna mellan Finland och Polen samt de andra nya medlemsstaterna kan emellertid öka märkbart.

     Betydelsen för Finland av de utökade direkta investeringarna från EU till de nya medlemsstaterna är större än för många andra av de nuvarande medlemsstaterna. De nya medlemsstaterna är ett centralt marknadsområde för Finland och exportmarknadernas utökade köpkraft är viktig för Finland.

     Förändringarna för verksamhetsomgivningen inom byggnads- och servicesektorn samt livsmedelssektorn kan bli stora. Utvidgningen medför nya etableringsmöjligheter i de baltiska staterna och Polen inom bank- och försäkringsbranschen. Ett intensivt byggande och stora trafik- och miljöinvesteringar i de nya medlemsstaterna medför också möjligheter för finska byggnadsföretag.

     Utvidgningen påverkar Finlands livsmedelssektor både direkt via livsmedelsmarknaderna och indirekt via EU:s jordbrukspolitik. De direkta effekterna torde bli marginella även om importen från de baltiska staterna och Polen kan öka. De konsekvenser EU:s jordbrukspolitik kan få för Finland är förknippade med de politiska besluten inom EU de närmaste åren.

     I Finland har man varit speciellt oroad för utvidgningens negativa konsekvenser för arbetsmarknaden. Inflyttningen till Finland kan främst ske från Estland och i mindre grad från de övriga baltiska staterna och Polen. Enligt en undersökning som har gjorts åt kommissionen skulle inflyttningen till Finland öka med ungefär 5000 personer per år. Enligt en annan uppskattning av det finländska arbetsministeriet flyttar högst 1500 ester per år till Finland under åren 2005-2009. Förutom inflyttningen ökar troligen också den tillfälliga arbetskraften i Finland.

     Finlands regering beslöt våren 2001 att utnyttja möjligheten till undantaget att under de två första åren efter anslutningen tillämpa nationella regler om arbetstillstånd och inte EU:s regler om fri rörlighet för arbetstagare från de nya medlemsländerna (förutom Cypern och Malta). Finland tar ställning till frågan igen före utgången av två-årsperioden. Den höga arbetslösheten i Finland har inverkat på avgörandet om övergångsbestämmelserna. Då övergångsperioden i fortsättningen ses över beaktas utvecklingen på den finländska arbetsmarknaden.

     I maj 2003 överlämnades en utredning om utvecklandet av relationerna mellan Finland och Estland i och med Estlands EU-medlemskap till Finlands och Estlands statsministrar. Utredningsmännen ser särskilda behov av samarbete i miljöfrågor, i synnerhet när det gäller skyddet av Finska viken och klimatet. De föreslår också konkreta åtgärder, t.ex. att Finska viken förklaras som särskilt känsligt havsområde och att trafiken med oljetankers som inte är lämpade för vinterförhållanden förhindras.

     Finansministeriet har i en promemoria från februari 2003 gett ramarna för hur finansflöden till och från Finland torde påverkas fram till 2013. Det konstateras att EU:s budget för år 2006 skulle uppgå till ungefär 113 miljarder euro vilket är en ökning med 15 miljarder från år 2003.

     Finansministeriet konstaterar att budgetuppskattningarna för år 2013 är osäkrare än för år 2006, men enligt en uppskattning skulle EU:s budget för 2013 utökas med 34-44 miljarder euro jämfört med år 2003. Budgeten i sin helhet skulle ligga mellan 115 och 141 miljarder euro. De nya medlemsstaternas andel av utgifterna i budgeten skulle vara ca 15 % år 2006 och ca 30 % år 2013.

     Med avseende på penningflödena mellan EU och Finland konstaterar finansministeriet att dessa kommer att bestämmas av budgetförhandlingarna åren 2004-2006. Finlands relativa betalningsandel skulle vara ca 1,55 % i ett EU med 25 medlemsstater år 2006. Om Finland lyckas i de framtida finansieringsförhandlingarna kunde Finlands nettobetalning till EU stanna på ca 700-900 miljoner euro per år. Detta skulle utgöra ca 0,4-0,5 % av Finlands bruttonationalprodukt.     

 

 

 

 

 

4.              EU:s utvidgning och Åland

 

4.1.            Näringslivet på Åland och utvidgningen

 

4.1.1.         Sjöfarten

 

Sjöfart och sjöindustri bedöms vara framtida tillväxtbranscher eftersom ekonomierna globaliseras och integreras, frihandeln växer, sjötransporterna ökar, logistikens kundcentrering ökar, intermodaliteten blir större och kvalitetskraven på frakter växer, samt miljö- och säkerhetsfaktorer ges större politisk vikt. Marknaderna prissätter inte ännu dessa faktorer till fullo, men inriktningen kan redan skönjas.

     Finland och Åland utgör en del av en kedja av kuststater vid Östersjön, till vilken Ryssland, Estland, Litauen, Lettland, Polen, Tyskland, Danmark och Sverige hör. Detta marknadsområde sysselsätter årligen mer än 5 500 fartyg, men områdets rederier opererar över 10 000 fartyg, av vilka hälften verkar inom andra fartygsregister än de nationella. Av dessa fartyg är 40 % över 20 år gamla.

     Då EU utvidgas österut kopplas Estland, Litauen, Lettland och Polen allt närmare detta marknadsområde och områdets betydelse växer och blir mer mångfacetterat. Rysslands nya hamnprojekt ökar kraftigt trafiken inom området, i synnerhet på Finska viken. Marknadsområdet är inte skyddat utan öppet för konkurrens för den internationella sjöfarten.

     Det finns ett starkt positivt samband mellan utveckling av handeln i Östersjöområdet och sjöfartens utveckling i samma område. När ekonomierna stärks och handeln ökar är det därför viktigt att sjöfarten och transportsystemen i stort inte hämmas av olika hinder, trögheter och flaskhalsar. Det finna många hinder för internationell handel. Det kan t.ex. röra sig om fysiska-, kulturella- eller institutionella hinder, avsaknad av eller intransparenta regelverk etc.

     Estland, Lettland och Litauen har historiskt en stark sjöfartssektor. Efter självständigheten har sjöfartssektorn en förhållandevis hög andel av BNP i länderna. Hamnarna och rederierna har konsoliderats medan varvsindustrin och fisket dramatiskt minskat.

     De baltiska staterna har bibehållit och till och med förstärkt sin roll som transitregioner för Rysslands export och import. De baltiska staterna positionerade sig som transitländer och utvecklade infrastrukturen, färjetrafiken och kringtjänster snabbt efter oberoendet. Man söker värna och utveckla de maritima klustren även om basen, i europisk jämförelse är liten.

     EU-ansökarländerna har biträtt de flesta relevanta sjöfarts- och transportkonventioner med ett fåtal undantag. Hamnarna regleras med särlagstiftning. Godshanteringen i hamnar är under privatisering i de baltiska staterna. Vad avser isbrytning är kapaciteten under svåra vintrar inte tillräcklig i innersta Finska viken och i Rigabukten.

     Uppgradering och harmonisering av sjösäkerhetssystemen erfordras, bl.a. på satellitnavigeringsområdet.

     För regionerna och staterna kring Östersjön är färjesjöfarten en av grundpelarna för en fungerande transportinfrastruktur. Idag transporteras närmare 30 procent av den finska utrikeshandeln (mätt i varuvärde) på passagerarfärjor. Under åren 1986 till 1996 växte passagerarsiffrorna enbart på rutterna till/från Finland och Åland från 8 till 14 miljoner. Färjetrafiken på Estland har vuxit mycket snabbt under senare år och är nu uppe i över 6 miljoner passagerare.

     Det finns sannolikt en stor potential både gällande frakt- och passagerarsjöfart. Man har i studier kunnat konstatera två integrationsaxlar i Östersjön, en i södra delen och en i norra delen (St. Petersburg, Södra Finland, Balticum, Mälardalen). Allt tyder på en kraftigt ökad interaktion inom dessa två områden, framförallt i den norra delen.

     Fr.o.m. år 2004 kommer mycket generösa införselkvoter att tillåtas för privatpersoner inom EU. Det blir tillåtet att föra in 10 liter sprit, 90 liter vin, 110 liter öl och 40 paket cigaretter. Dessutom måste Finland och Sverige harmonisera sin alkoholskatt.

     Sverige konstaterar att det kommer att bli svårt att bibehålla de svenska punktskatterna utan att skatteförlusterna via gränshandel ökar mycket kraftigt. Man har uppskattat att  skatteförlusterna  skulle uppgå till ca 5,4 mdr kr i det fall man väljer en skatteanpassningsstrategi. Av dessa uppskattar man att 60 % kan hänföras till illegal införsel av helt obeskattade varor. Medan resten är införsel av varor som är beskattade i annat land och tax-free införsel (den senare delen står då för 2 mrd kr) Det bör observeras att i detta fall har inte den alkoholpolitiska sidan beaktats.

 

Konsekvenser för Åland

 

För Ålands vidkommande är naturligtvis ett av de största hoten att det sker stora förändringar i passagerar- och kryssningssjöfarten, vilket får stora ekonomiska konsekvenser och stora negativa konsekvenser för sysselsättningen.

Regeringen har i november 2003 fattat ett principbeslut om att ta i bruk ett stödsystem för att säkerställa finska passagerarfartygs konkurrenskraft. Stödsystemet kommer att gälla under fem år och innebär dels lindrigare beskattning, eftersom reglerna om förskottsinnehållning ändras, dels att arbetsgivarens lönebikostnader återbetalas till arbetsgivarna. Beredskap finns även att införa en återanskaffningsreservering för att befrämja passagerar- och fraktfartygsanskaffningar.

     Regeringens beslut innebär att landskapsstyrelsen under den kommande femårsperioden måste arbeta för att skapa förutsättningar för en fortsatt passagerar- och kryssningssjöfart, samt sträva efter att anpassa det landbaserade näringslivet till de nya verksamhetsförutsättningar som förändringar av sjöfarten medför.

     Trots regeringens beslut kommer konkurrensen från låglöneländer fortsättningsvis att vara märkbar. Konkurrensen från låglöneländer och EU-länder med större subventioner tilltar, samtidigt som Finland endast delvis EU-anpassar sjöfartens konkurrensvillkor. Detta kan leda till en gradvis avveckling av rederiverksamheten i landet

     För de enskilda personer som är sjöanställda, får eventuella utflaggningar sannolikt mindre konsekvenser. Skattetrycket blir ungefär detsamma som nu, samt att det är fullt möjligt att bibehålla sin bosättning på Åland.

     För övrigt näringsliv och underleverantörer på Åland får en minskad sjöfart sannolikt ytterst stora konsekvenser på sikt

     Harmoniseringen av alkoholskatter och ändrade införselregler kan i viss mån påverka tax free försäljningen ombord, men troligen inte på ett avgörande sätt. Åland kan också bli intressant för andra linjer och rederier med avseende på skatteundantaget.

     I samband med utvidgningen kommer det också finnas nya utmaningar och affärsmöjligheter även för sjöfarten,  när en helt ny marknad öppnas.

 

4.1.2.         Jordbruk

 

En av de viktigare frågorna vid förhandlingarna med anslutarländerna har varit hur länderna skall introduceras i den gemensamma jordbrukspolitiken. De tio anslutarländer som inträder i EU är i ett europeiskt perspektiv relativt jordbruksintensiva områden både sett till sysselsättning och jordbruksareal. Andelen sysselsatta inom jordbruket varierar mellan drygt 7 % till nästan 20 % (Polen) med undantag för Slovenien där andelen sysselsatta inom lantbruket är knappt 2 %. Detta gör att den direkta konsekvensen vid EU-inträdet är att den inom lantbruket sysselsatta delen av befolkningen fördubblas inom hela EU och att åkerarealen ökar med 50 %.

     Jordbruket i anslutarländerna är fördelade i betydligt flera ägande och organisationsformer än vad som är vanligt i europeiskt jordbruk. Huvudgrupperna är statsjordbruk, familjejordbruk, privata bolag, kooperativa gårdar och trädgårdstäppor. Generellt visar studier att produktiviteten inom jordbruket i anslutarländerna är låg och att den direkta konkurrenskraften inte är speciellt stor. En del av de mindre privata gårdarna och trädgårdstäpporna odlar endast för självförsörjning och torghandel.

     Utvidgningen får naturligtvis direkta budgetkonsekvenser för finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken inom EU. Anslutarländerna fasas in i den gemensamma jordbrukspolitiken över en period om tio år. Infasningen skall ske med en stegvis höjning av direktstöden enligt nedanstående tabell.

 

 

Procent av totalt direktstöd till lantbrukare i övriga EU

Miljoner euro

2004

25%

1211

2005

30%

1464

2006

35%

1743

2007

40%

 

2008

50%

 

2009

60%

 

2010

70%

 

2011

80%

 

2012

90%

 

2013

100%

 

 

Systemet med gradvis stigande direktstöd kommer att kompletteras med landsbygdsutvecklingsprogram som delfinansieras av gemenskapen. Det kommer också att finnas ett system där de nya medlemsländerna nationellt kan höja de direkta stöden med upp till 30 procentenheter. Denna höjning kan delvis finansieras med de medel som avsatts för landsbygdsutveckling i det nya medlemslandet. Sammantaget är budgeten för utvidgningen inom jordbrukssektorn satt till ca 5,1 miljarder euro under perioden 2004-2006. Ca 85 % av dessa medel går till direktstöd. I övrigt skall anslutarländerna få del av den gemensamma jordbrukspolitikens marknadsordningar i form av interventionssystem och exportstödsystem.

     Den stora frågan är hur utvidgningen påverkar EU:s budget efter nuvarande budgetperiod. Jordbruksrådet arbetar för närvarande med ett reformförslag av den gemensamma jordbrukspolitiken, framlagt av kommissionen, som bl.a. skall göra att kostnaden för utvidgningen av gemenskapen kan accepteras av alla medlemsländer. Konsekvenser av reformen kan dock medföra minskade direktstöd och landsbygdsutvecklingsstöd för det åländska lantbruket under kommande budgetperiod.

     Andra konsekvenser som diskuteras inom jordbruksnäringen är konsekvenser inom området för miljön och livsmedelskvaliteten. Det har tidigare varit vanligt med stor överanvändning av näringsämnen och pesticider inom jordbruket i anslutarländerna men stora miljömässiga framsteg har gjorts i form av miljöanpassningar. Inom området för livsmedelskvalitet och –säkerhet är dock problemen i anslutarländerna större. Anslutarländerna kommer inledningsvis att få problem att uppfylla de allt hårdare kvalitets- och säkerhetskrav som ställs på livsmedelsindustrin. Detta kommer förmodligen att göra att anslutarländerna också framöver kommer att ha låg konkurrenskraft inom animaliesektorn. Inom vegetabiliesektorn är situationen något annorlunda. Bedömare tror att anslutarländerna kommer att först inrikta sig på att bli konkurrenskraftiga inom bulkproduktion som spannmålsodling där de europeiska kvalitetskraven är lättare att uppfylla. Hur läget är inom de för Åland viktiga sektorerna frukt- och grönsaker är ännu lite utrett. Sammantaget bedöms inte anslutarländerna utgöra något stort reellt konkurrenshot inom jordbruksproduktionen trots det låga kostnadsläget och storleken av jordbrukssektorn i länderna. Livsmedelsindustrin i nuvarande medlemsländer ser däremot expansionsmöjligheter då den gemensamma marknaden i och med utvidgningen utökas med ca 75 miljoner konsumenter.

     De direkta konsekvenserna för det åländska lantbruket har utretts av Ålands statistik och utredningsbyrå (ÅSUB) inom ramen för en utredning över läget inom det åländska lantbruket, vilken punlicerades i mars 2003 (2003:2 Det åländska jordbrukets framtida verksamhetsförutsättningar).

 

4.1.3.         Regionalpolitiken

 

Målet med Europeiska unionens regional- och strukturpolitik är ekonomisk och social sammanhållning.

     Enligt artikel 158 i fördraget ska gemenskapen stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen genom att minska skillnaderna mellan de olika regionernas utvecklingsnivåer och eftersläpningen i de minst gynnade regionerna eller öarna, inbegripet landsbygdsområden. Gemenskapen strävar efter att främja en harmonisk, balanserad och hållbar utveckling av den ekonomiska verksamheten, en hög sysselsättningsnivå, jämställdhet mellan kvinnor och män samt en hög nivå när det gäller att skydda och förbättra miljön.

     Genom strukturfonderna som utgör ungefär en tredjedel av EU:s totala budgetutgifter, bidrar gemenskapen till det nationella arbetet med att uppnå målen.

     Under den nuvarande programperioden som sträcker sig mellan 2000-2006 deltar Åland i följande strukturfondsprogram:

 

EU:s finansieringsandel, euro, för hela perioden

Strukturplan för den åländska fiskerinäringen

3.650.000

 

Mål 2-program för Åland

4.560.000

Mål 3-program för Åland           

2.595.600

Interreg III A Skärgården

8.600.000 (för hela regionen)

 

Därutöver finns Program för Landsbygdens utveckling i landskapet Åland som finansieras via Europeiska jordbruksfondens garantisektion, vilken inte räknas till strukturfonderna. Åland deltar även på projektbasis i Östersjöprogrammet Baltic Sea Region Interreg III B.

     Förberedelserna inför programperioden 2007-2013 har påbörjats med diskussioner om bl.a. formuleringen av de framtida målen och förenklingar i genomförandet. Program som idag innefattar ett deltagande från kandidatländerna måste delvis skrivas om i och med dessas inträde i EU i maj 2004. Det gäller t.ex. Interregs Östersjöprogram. I övrigt sker inga förändringar i de åländska programmen före år 2007.

     Det nuvarande regelverket är utformat för att passa nuvarande EU15 länderna varför det är svårt att förutse utgången av förhandlingarna om nya förordningar. Tidpunkten är likväl viktig –sker omformningen av regelverket med eller utan nya medlemsstater? Enligt det planerade tidsschemat ska förslag till nya strukturfondsförordningar presenteras under år 2004. Inför den nya programperioden ska beslut om bl.a. följande frågor fattas: om hur det nya stödsystemet ska se ut, fördelningen mellan medlemsstaterna och hur stödet till ett enskilt medlemsland ska avgränsas.

     De tio kandidatländer som inträder i EU har sett i ett europeiskt perspektiv små ekonomier med mycket låga inkomstnivåer per capita. Även om andra mått används för att mäta utvecklingsgrad halkar de nya medlemsländerna långt efter. De lyckas inte utnyttja sin kostnadsfördel i konkurrensfrämjande syfte enligt studier som gjorts om konkurrenskraft. Därför är det naturligt att kanalisera en stor del av insatserna till dessa länder. I takt med att välståndet byggs upp i de nya medlemsstaterna utgör de en allt intressantare marknad.

     Under beredningen av målsättningarna inför nuvarande strukturfondsperiod var utgångspunkten att landskapsstyrelsen arbetade för att få ett så brett handlingsutrymme som möjligt inom regional- och näringspolitiken. Det gällde såväl detaljregleringen av systemen som möjligheten att få delfinansiering från EU.

     Generellt kan sägas att om nuvarande medlemsstater bibehåller sin finansieringsdel av den gemensamma budgeten och om inriktningen på regional- och strukturpolitiken i stort fortsätter som hittills minskar Ålands möjligheter att delta i strukturfondsprogram av typen Mål 2 avsevärt. Idag utgör inkomstbegreppet BNP/capita en viktig indikator och det kan i framtiden komma att utvidgas till att även omfatta arbetslöshetskriterium. För de områden som inte längre uppfyller kriterierna för Mål 2 kan det eventuellt bli någon form av övergångs- eller utfasningsprogram. Troligen minskar EU:s finansieringsdelar betydligt till alla typer av åländska program.

     Landskapsstyrelsen antog i maj 2003 preliminära målsättningar i förhållande till EU:s regionalpolitik och kommer att bereda nya positioner under år 2004 när förslagen till nya EG-rättsakter färdigställts. Utgångspunkten är att Åland under den kommande programperioden ska ta del av strukturfondsmedel, att lagstiftande regioner får en tydligare roll i genomförandet av EU:s strukturpolitik och i regelverket, att öar och skärgårdssamhällen bör tillerkännas en särställning vid urval av regioner som mottar strukturfondsmedel samt att administrationen bör förenklas avsevärt. Landskapsstyrelsen samarbetar dels inom ramen för B7, dels i skärgårdsregionen, som nu utgör ett Interreg III A område, kring gemensamma målsättningar i förhållande till EU:s framtida regional- och strukturpolitik. Landskapsstyrelsen kommer fortsättningsvis att arbeta för att ö-regioners särställning framhålls samt att regelverken utformas så, att landskapsstyrelsens handlingsutrymme maximeras. Det är rimligt att anta att Åland har möjlighet att delta i gränsöverskridande samarbete såsom Interreg under nästa programperiod. För de åländska förhållandevis små företagen är det viktigt att höja internationaliseringsgraden för att kunna dra nytta av den större marknaden och möta konkurrensen.

 

4.1.4.         Turismen

 

Turismen är av stor ekonomisk betydelse då det gäller framtida tillväxt och sysselsättning inom den europeiska unionen. Man uppskattar att turismbranschen direkt sysselsätter 8 miljoner personer inom EU. Inkluderas även sektorer som indirekt sysslar med turism så uppgår antalet arbetsplatser till ca 20 miljoner. Turismen ses som en stor skapare av arbetsplatser även framöver, i synnerhet i perifera och mindre utvecklade regioner. Vissa källor talar om en ökning med två miljoner nya arbetstillfällen under de närmsta tio åren.

     Små- och medelstora företag dominerar den europeiska turismbranschen, mer än 99% av företagen har färre än 250 anställda. Undersökningar om hur EU- utvidgningen kommer att påverka små- och medelstora företag har gjorts. De ”risksektorer” som identifierats karakteriseras av att de är arbetskraftsintensiva och tillgången till billig arbetskraft blir därmed en konkurrensfördel för de nya medlemsländerna. Inom tjänstesektorn visar de tillgängliga siffrorna på att dagens EU- länder kommer att ha fördelar inom affärs- och finanssektorn, medan de blivande medlemsländerna dominerar inom turism och transport.

     Eftersom turismen i stor utsträckning karakteriseras av gränsöverskridande aktiviteter så har införandet av den gemensamma valutan fått stor betydelse. Så småningom ökar euroområdet när de nya medlemsstaterna ansluts till EMU.

     Turismen på Åland kommer säkert att påverkas av de nya medlemsstaternas inträde i EU. De nya staterna kan bli konkurrenskraftiga gällande prisnivån, så länge de kan ha lägre lönesättningar. Avskaffandet av visumkrav kan öka inresandesiffrorna till de nya länderna. ”Nyhetens behag” och generell nyfikenhet på de forna öststaterna ger dem eventuellt en viss attraktionskraft. Åland har till viss del utvecklat turismen med hjälp av olika EU-subventioner. Indirekt kan ett hot vara att medel ur strukturfonderna riktas till satsningar i de nya medlemsländerna. Flera av de blivande medlemsländerna har redan före inträdet gjort investeringar inom turismbranschen.

     De nya EU-medborgarna kommer naturligtvis att vara ivriga att integreras i samarbetet. Ett ökat resande från de nya länderna kommer troligtvis de gamla medlemsstaterna till gagn. De nya medlemsstaterna kan utgöra intressanta marknader för de åländska turistföretagen.

     Utvidgningen leder också till att östersjön blir ett intressantare mål för kryssningsrederier och den möjligheten bör utnyttjas genom aktiv marknadsföring av Åland som resmål. 

     Den trafik mellan Tallin-Mariehamn-Stockholm som inleds i maj 2004 ger även den ökade möjligheter att utveckla turismen. Samtidigt har polismyndigheten  uttryckt farhågor om att inbrott och stöldbrott kommer att öka, eftersom roslagen i somras drabbades av villainbrott och stölder till följd av att färjetrafik till Estland inleddes. Däremot torde Åland vara en för liten marknad för att vara av intresse för den baltiska droghandeln, men Åland utgör dock ytterligare en inkörsport till större marknader.

     De nya medlemsstaterna kommer inte att omfattas av Schengenavtalet och är således inte en del av Schengenområdet. Därför kommer fullständig passkontroll även fortsättningsvis att utföras både vid inresa och utresa.

 

 

4.2.            Utvidgningens finansiella konsekvenser för Åland

 

Landskapets ekonomi och sysselsättning är i hög grad baserad på sjöfart/turism och primärnäringar. Av denna anledning har faktorer som inverkar på dessa näringars konkurrensförutsättningar och utvecklingsmöjligheter en direkt påverkan på landskapets ekonomi som sådan.

     Det är därför av vikt att analysera Estlands och de övriga baltiska staternas anslutningsfördrag i syfte att klarlägga deras undantag och konsekvenserna av dessa.

     Det förefaller i skrivande stund inte som om Estland och de övriga baltiska staterna erhållit undantag för skattefri försäljning till passagerare. Därmed kommer utvidgningen sannolikt att leda till ökat antal färjeanlöp på Åland från dessa länder. Sannolikt kommer Åland även att vara intressant som semestermål i takt med ökad välfärd i dessa länder. Fortsättningsvis kommer antagligen trycket på sänkt alkohol- och tobaksbeskattning att öka i Finland. Detta har i och för sig en negativ effekt på de vinster som genereras via den skattefria försäljningen (enligt uppskattning 2000/2001 så genererades ca 50 procent av rederiernas bruttoomsättning från den skattefria försäljningen). Av den genererade nettovinsten torde den skattefria försäljningen t.o.m. stå för en betydligt högre andel än 50 procent. (Källa: ÅSUB.) De baltiska staterna blir dock skyldiga att införa moms och punktskatter på dessa varor – varför den skattefria försäljningen alltid kommer att generera vinster (om än inte lika stora som idag) och vara ett stort marknadsföringsargument. Marknadsföringsargumentet har två dimensioner dels är det ett argument för försäljningen som sådan (jfr Korsika) dels utgör det en ingrediens i det åländska ”annorlundaskapet” som är viktigt för Åland som turistmål.    

     Det kan noteras att det i en utredning publicerad i SOU 2002:47 sid 245 görs vissa antaganden om hur mycket alkohol- och tobaksskatterna bör sänkas i Sverige med anledning av slopandet av importrestriktionerna 2004. Enligt utredningen skulle spritskatten sänkas med ca 40 procent (ca 100 kr/liter inberäknat momseffekten), vinskatten skulle sänkas med 50 procent (17 kr/liter), skatten på tobak skulle sänkas med 25 procent (6 kr/cigarettpaket) och skatten på öl 25 procent.  

     Utgående från detta finns det mycket som tyder på att skatteundantaget även framledes kommer att ha gynnsamma effekter på landskapets ekonomi och trafikens upprätthållande. Landskapsstyrelsen har i november 2003 beslutat att ge ÅSUB i uppdrag att utreda skatteundantagets betydelse i olika utvecklingsscenarier efter år 2004.

     I fråga om primärnäringarna är EU bidragen av stor betydelse. Dessa skall nu även tillfalla de nya staterna (med de eventuella begränsningar som skrivits in i anslutningsfördragen) därmed kommer bidragen till Åland sannolikt att minskas. Mycket beror dock på hur bidragskriterierna utformas och hur förhandlingarna i övrigt kommer att gå. Sannolikt kommer dock primärnäringarna i högre grad än för närvarande att stödas med landskapets egna medel. I så fall kommer utvidgningen till denna del att ha negativ inverkan på landskapet ekonomi.

Med avseendet på EU:s s.k. skatteområde kan man konstatera att de nya medlemsländerna kommer att höra till skatteområdet (VAT-området) vilket leder till samma situation för Åland i förhållande till dessa nya medlemsländer som idag råder gällande Ålands relation till det övriga EU. Å andra sidan kommer de nya medlemssländerna att ingå i EU:s tullområde som även landskapet ingår i. Detta medför förenklingar jämfört med dagsläget.

 

 

4.3.            Utbildningen, kulturen och idrotten på Åland

 

Utbildning

 

Under de senaste åren har en viss ökning av inflyttade familjer med barn i grundskoleåldern märkts. Enligt landskapsstyrelsens grunder för tillfällig stödundervisning för elever med annat modersmål än svenska skall elever som flyttat till landskapet erbjudas stödundervisning i svenska för att övervinna svårigheter med skolgången. Skolorna bör sörja för att dessa elever anpassar sig till de nya förhållandena. Man kan förvänta sig att en viss ökning av inflyttade kommer att ske under de kommande åren, vilket Åland bör ha beredskap för. 

     För närvarande finns 18 utländska studerande inom den åländska gymnasieutbildningen och 22 inom Högskolan på Åland. Därtill finns 18 utländska studerande vid Ålands folkhögskola.

     På sikt kan utvidgningen medföra att flera utlänningar riktar sitt intresse mot Åland, särskilt från Baltikum tack vare den geografiska närheten. En viss ökning av antalet studerande från EU bör landskapet alltså vara förberett på.

     Ålands folkhögskola med sitt fria bildningsutbud kan locka ett ökande antal utländska studerande som önskar förkovra sig i svenska språket och lära känna nordiska förhållanden. Folkhögskolan har redan innan EU:s utvidgning haft en del studerande från Baltikum. Möjligt är också ett visst ökat intresse för gymnasialstadieutbildningarna. I framtiden kan även vissa av Högskolans på Åland utbildningsprogram locka utländska studerande.

     En utökad efterfrågan på utbildningsplatser för vuxna kan uppkomma till följd av att särskilda uppehållstillstånd inte längre behövs. Tidigare säsongsarbetare kan då stanna kvar på Åland med rätt att söka utbildningsplats för vintern, dels svenska för inflyttade men förr eller senare troligen även yrkesinriktad utbildning.

     För åländska studerande kommer ett utvidgat EU knappast att ha någon större betydelse beträffande valet av studieorter, åtminstone inte på kort sikt. De för ålänningarna traditionella utbildningsorterna i Sverige och i Finland behåller troligen sin ställning.

 

Kultur

 

De europeiska länderna har i sina kulturhistoriska museer länge visat upp vad som betraktas tillhöra nationella kulturarv. På så sätt har kulturhistoriska museer bidragit till att skapa och befästa en föreställning om vad som är nationella traditioner och skatter. Med EU:s utvidgning kan det förväntas att frågan om vad som ingår i en nationellt eller regionalt kulturarv kompliceras i takt med att samhället blir allt mer mångkulturellt. EU:s kommande utvidgning innebär sannolikt en ökad inflyttning till Åland från länder i dess närområde och på sikt att allt fler människor i lokalsamhället kommer att ha en multinationell, -etnisk eller -kulturell bakgrund. 

     Redan före EU:s utvidgning har det genomförts internationella forskningsprojekt inom kulturarvet med de blivande EU-länderna i Baltikum och de nordiska länderna. Åland kommer här att befinna sig inte bara ”mitt i Norden” utan också ”mitt i Nord-EU”. Genom sitt centrala läge och genom det rika kulturarvet kan Åland på olika sätt inbjudas till att samverka i flera internationella samarbetsprojekt.

     Kulturlivet kan få nya impulser av besökande konstnärer och artister från de nya EU-länderna. Sannolikt är det även här i främsta hand fråga om Baltikum. Beträffande åländska kulturarbetare kommer knappast EU spela någon större roll än det hittills gjort. Det nordiska samarbetet torde fortsättningsvis ha en viktig position när det gäller kulturellt utbyte för Åland.

 

Idrott

 

Inom idrotten finns inte för närvarande något som pekar på att utbytet med EU kommer att förändras på kort sikt. I första hand är det ekonomiska realiteter som sätter en gräns för detta. Öspelen fortsätter dock att expandera och det nya EU-landet Estland har ambitioner att få arrangera Öspelen inom en snar framtid.

    

4.4.            Med Ålandsprotokollet jämförbara arrangemang i anslutningsfördraget

 

Medlemsstaterna har medgetts vissa övergångsperioder före en fullständig tillämpning av gemenskapsrätten. Däremot är sådana permanenta undantag som liknar de i Ålandsprotokollet fåtaliga. I anslutningsakten ingår tio särskilda protokoll varav två kan sägas ha vissa likheter med Ålands särskilda gemenskapsrättsliga status.

     Protokoll nr 3 inför ett särskilt arrangemang för Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirlands suveräna basområden i Cypern. I samband med Storbritanniens medlemskap år 1972 ställdes dessa basområden helt utanför EG-fördragets tillämpningsområde. Det framgår ur artikel 299.6 b) i EG-fördraget att fördraget inte alls tillämpas på basområdena.

     Före 1960 var Cypern en brittisk koloni. I samband med Cyperns självständighet år 1960 ingicks ett fördrag mellan Storbritannien och Cypern (Fördraget om upprättandet av Republiken Cypern) där det ingår bestämmelser om de suveräna basområdena. Ett av huvudsyftena med detta fördrag mellan Cypern och Storbritannien är att skydda de personers intressen som bor eller arbetar i de suveräna basområdena och dessa bör i möjligaste mån behandlas på samma sätt som personer som bor eller arbetar i Republiken Cypern.

     Protokoll 3 i anslutningsfördraget inrättar ett arrangemang som innebär att de suveräna basområdena fortsättningsvis är utanför EU, men det införs vissa anpassningar för att garantera ett smidigt förhållande mellan de suveräna basområdena och Cypern.

     De suveräna basområdena kommer att vara en del av gemenskapens tullområde och även gemenskapens s.k. skatteområde. De suveräna basområdena definieras således inte som ett sådant tredje territorium i skattehänseende som Åland utgör enligt artikel 2 i Ålandsprotokollet. 

     Artikel 8 i protokoll 3 innehåller ett stadgande om att den ordning som inrättas genom protokollet enbart skall avse den särskilda situationen i Förenade konungarikets suveräna basområden i Cypern och skall inte tillämpas på något annat territorium i gemenskapen. Ordningen skall ej heller utgöra något prejudikat, helt eller delvis, för någon annan särskild ordning som redan finns eller kan komma att inrättas i något annat europeiskt territorium bland dem som nämns i artikel 299 i fördraget.

     Artikel 8 innehåller således en hänvisning till de andra ”särskilda ordningarna” i artikel 299 i EG-fördraget. Denna hänvisning inbegriper Ålandsprotokollet eftersom artikel 299.5 innehåller en hänvisning till Ålandsprotokollet.

     Protokoll nr 6 om förvärv av fritidsbostäder i Malta i anslutningsfördraget kan sägas ha en viss anknytning till artikel 1 i Ålandsprotokollet. I båda dessa protokoll godtas nämligen vissa undantag från gemenskapsrätten gällande rätten att förvärva och äga fast egendom. Enligt protokollet får ”Malta behålla bestämmelserna i lagen om fast egendom (förvärv av utomlands bosatta) (kapitel 246) på icke-diskriminerande grund för de medborgare i medlemsstaterna som inte har varit lagligen bosatta i Malta i minst fem år, i fråga om rätten att förvärva och äga fast egendom för fritidsändamål.”

 

4.5.            Åland och EU:s institutioner efter EU:s utvidgning

 

Med avseende på EU:s institutioner kan det konstateras att Ålands inflytande i förhållande till de två centrala institutionerna inom EU, ministerrådet och Europaparlamentet, är av en indirekt natur. Enligt 59c § självstyrelselagen för Åland skall däremot till en av Finlands representanter i regionkommittén föreslås en kandidat som landskapsstyrelsen utser.

     Landskapets förhållande till ministerrådet framgår ur 59a § självstyrelselagen för Åland enligt vilken landskapsstyrelsen har rätt att delta när dessa ärenden bereds vid statsrådet. Landskapsstyrelsen är bl.a. representerad i de s.k. beredningssektioner som underlyder statsrådet och där Finlands regerings ställningstaganden i ministerrådet bereds. Lantrådet har rätt att höras i EU-ministerutskottet i samband med att regeringens ställningstaganden slutligt fastställs.

     Landskapets ställning i den inomstatliga beredningen av Finlands regerings ställningstaganden i ministerrådet kommer inte att påverkas av EU:s utvidgning. Däremot kommer det att ske en relativ minskning av Finlands inflytande i ministerrådet. Nicefördraget kommer att ändra röstviktningen i ministerrådet och från och med november 2004 förutsätts 232 av totalt 321 röster vid omröstning med kvalificerad majoritet. Finland kommer att ha 7 av 321 röster i ministerrådet efter utvidgningen.  

Landskapet har inte erhållit en plats i Europaparlamentet och EU:s utvidgning medför att antalet platser som har reserverats för Finland i Europaparlamentet kommer att sjunka till 14 av totalt 732 stycken. Nicefördraget utgick från en fördelning av platser där även Bulgarien och Rumänien beaktades. Eftersom dessa länder inte ansluter sig i detta skede får Finland under mandatperioden 2004–2009 en plats mer än enligt Nicefördraget, vilket höjer antalet företrädare för Finland från 13 till 14.

     Finland kommer att ha 9 representanter i regionkommittén efter utvidgningen.

 

4.6.            De nya medlemsstaternas inomstatliga strukturer

 

De nya medlemsländerna är centraliserade till sin konstitutionella struktur. Detta framgår bland annat i en studie gjord åt Europaparlamentet.[13] I denna studie delas olika slags inomstatliga strukturer in i olika former av regionalisering inom staterna.

     I den nämnda studien konstateras att regional autonomi och federalism helt saknas i de Central- och Östeuropeiska staterna. Det pågår visserligen en viss regionalisering i dessa stater, t.ex. för att anpassa staten till EU:s regionalpolitik, men regionaliseringen är inte så djupgående att inomstatliga enheter skulle ges lagstiftande befogenheter. Regionali-seringen i de nya medlemsstaterna i Central- och Östeuropa klassas enligt tabellen nedanför. Man bör dock komma ihåg att indelningen är en grov generalisering och i viss mån konstgjord. Det kan även förekomma samtidigt olika former av regionalisering inom en och samma stat

 

Tabell 7. Olika typer av regionalisering i de Central- och Östeuropeiska staterna[14]

Stat

(1)

(2)

(3)

(4)

(5)

Estland

X

 

 

 

 

Ungern

X

X

 

 

 

Lettland

 

X

 

 

 

Litauen

X

 

 

 

 

Polen

 

 

X

 

 

Tjeckien

 

 

X

 

 

Slovakien

 

 

X

 

 

Slovenien

X

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(Bulgarien)

X

 

 

 

 

(Rumänien)

 

X

 

 

 

 

Med administrativ regionalisering avses att staten skapar myndigheter som är underställda den nationella regeringen eller alternativt att nya organ ges en viss grad av oberoende med syftet att t.ex. gynna den regionala ekonomiska utvecklingen.

      Regionalisering genom existerande strukturer förekommer när existerande lokala och regionala organ, ursprungligen skapade för andra syften, får ett större ansvar särskilt vid skötsel av ekonomiska angelägenheter. Den här typen av regionalisering skiljer sig från den administrativa regionaliseringen genom att decentraliserade institutioner har egna befogenheter.

      Regional decentralisering hänvisar till skapandet av nya regionala myndigheter på en nivå ovanför existerande lokala myndigheter. Befogenheterna är närmast av ekonomisk natur. Den här formen av regionalisering är dock en del av enhetsstatens konstitutionella organisation.

      Regionala autonomier skiljer sig från den regionala decentraliseringen genom att de regionala autonomierna har lagstiftande församlingar med tillhörande lagstiftande befogenheter. De har också verkställande myndigheter som motsvarar en regional regering.

    

Den inomstatliga organisationen både i de nuvarande och de nya medlemsstaterna skiljer sig mycket från varandra. Det förekommer således ingen entydig definition på vad en region är. I studien kommer man också till den slutsatsen att skapandet av regionala mydigheter i Central- och Östeuropa karaktäriseras av försiktighet. Det är osannolikt att regional autonomi eftersträvas inom en överskådlig framtid.

     Landskapet har i sina ställningstaganden understrukit en utveckling av den regionala dimensionen i Europeiska unionen. Särskilt de lagstiftande regionernas ställning har betonats i både landskapsstyrelsens och lagtingets ställningstaganden. I de nya medlemsstaterna finns i dagens läge inte inomstatliga enheter med lagstiftande befogenheter. Det pågår en regionalisering i de nya medlemsstaterna, men utvidgningen torde inte inom en överskådlig framtid medföra större krav på att de lagstiftande regionernas ställning stärks på en överstatlig nivå.

     Landskapsstyrelsen har betonat utvecklandet av öarnas gemenskaps-rättsliga status för att bättre beakta de särskilda handikapp som ökaraktären medför. Maltas och Cyperns medlemskap i unionen torde medföra större förutsättningar för att öars status lyfts upp på dagordningen inom EU.  

 

4.7.            Ålands lagtings bifall och den rikslag som sätter i kraft anslutningsfördraget

 

Utrikesministeriet ansvarade för beredningen av regeringens proposition till lag för att anslutningsfördarget skall kunna träda i kraft i Finland.[15] I Finland ratificerar Republikens President anslutningsfördraget efter att riksdagen har godkänt fördraget. Ikraftträdelselagen föreslås träda i kraft vid en tidpunkt som bestäms genom förordning av republikens president samtidigt som anslutningsfördraget träder i kraft för Finlands del.

     Enligt 59 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland skall lagtinget, för att bestämmelsen skall bli gällande i landskapet, ge sitt bifall till den författning genom vilken bestämmelsen sätts i kraft om fördraget innehåller en bestämmelse i en fråga som enligt självstyrelselagen faller inom landskapets behörighet.

     I propositionen konstaterar regeringen att bestämmelserna i anslutningsfördraget allmänt taget inte gäller frågor som faller inom landskapet Ålands behöriget. Anslutningsfördraget innehåller dock några sådana smärre anpassningar som berör finsk rättskipningsbehörighet i frågor som enligt 18 § självstyrelselagen faller inom landskapets lagstiftningsbehörighet. Sådana frågor ingår åtminstone i anslutningsfördragets anpassningar av natur- och miljövården, som enligt 18 § 10 punkten självstyrelselagen faller inom landskapets behörighet.

     I regeringens proposition konstateras att Ålands lagtings bifall enligt 59 § självstyrelselagen för Åland inte gäller uppsägning av internationella överenskommelser eller andra internationella förpliktelser med motsvarande verkningar. Genom anslutningsfördraget ersätts de s.k. Europaavtalen med de nya medlemsstaterna. Samtycke av Ålands lagting begärdes i fråga om lagarna om sättande i kraft av dessa avtal. I propositionen anges att landskapets behörighet att ge sitt bifall inte till denna del kan jämställas med riksdagens behörighet enligt 94 § grundlagen, vilken också gäller uppsägning av internationella överenskommelser eller andra förpliktelser och internationella förpliktelser med motsvarande verkningar.



[1] Anslutningsfördraget och den tillhörande anslutningsakten har publicerats i Europeiska unionens officiella tidning den 23 september 2003, EUT L 236.

[2] Konventets utkast till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa (Konventsdokument CONV 850/03).

[3] Stora delar av detta kapitel baserar sig på den konsekvensutredning som kommissionen beställde av Wim Kok och som publicerades den 26 mars 2003.

[4] År 1998.

[5] Enligt Grabbe, H., Profiting from EU enlargement, CER, London, 2001.

[6] Enligt Pelkmans, J., Economic Implications of Enlargement, Bruges European Economic Policy (BEEP) Series Briefing nr 1, Brygge, 2002.

[7] Åtaganden för 2004-2006 för de tio länder som ansluter sig 2004 (Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern). Strukturåtgärderna innefattar 38 miljoner euro tekniskt bistånd som inte fördelats.

[8] Karlsson, B., What Price Enlargement? Implications of an expanded EU, Report to the Expert Group on Public Finance, Finansdepartementet, Stockholm, 2002.

[9] Island och Norge står utanför EU men deltar i Schengensystemet för att kunna bibehålla passfriheten mellan de nordiska länderna.

 

[10]Open Society Institute, 2002.

 

[11] Enligt kommissionens svar på skriftlig fråga E-3036/02 från Dorette Corbey (PSE) till kommissionen. (2003/C 222 E/045).

[12] Regeringens proposition nr 78/2003 till Riksdagen om godkännande av fördraget om Tjeckiens, Estlands, Cyperns, Lettlands, Litauens, Ungerns, Maltas, Polens, Sloveniens och Slovakiens anslutning till Europeiska unionen samt med förslag till lagar om sättande i kraft av de bestämmelser i fördraget som hör till området för lagstif ningen och om upphävande av lagarna om sättande i kraft av Europaavtalen med dessa stater. 

[13] “Les structures regionales dans les pays candidats et leur compatibilité avec les fonds structurels (Europe centrale et orientale)”. Prof. G. Marcou, Université Paris I Panthéon-Sorbonne. STOA 105 FR. En engelskspråkig sammanfattning (”REGIONALISATION IN EUROPÉ. Current situation, trends and prospects in the Member States of the European Union and in the applicant countries of Central and Eastern Europe”) finns på Europaparlamentets hemsida.

[14]  (1) Administrativ regionalisering

(2) Regionalisering genom existerande strukturer

(3) Regional decentralisering

(4) Regional autonomi

(5) Federal stat

[15] RP 78/2003 Regeringens proposition till Riksdagen om godkännande av fördraget om Tjeckiens, Estlands, Cyperns, Lettlands, Litauens, Ungerns, Maltas, Polens, Sloveniens och Slovakiens anslutning till Europeiska unionen samt med förslag till lagar om sättande i kraft  av de bestämmelser i fördraget som hör till området för lagstiftningen och om upphävande av lagarna om  sättande i kraft av Europaavtalen med dessa stater.