|
|
|||
|
Ålands landskapsstyrelse |
FRAMSTÄLLNING nr 12/2003-2004 |
||
|
|
Datum |
|
|
|
|
2004-04-01 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Till Ålands lagting |
|
|
|
|
|||
|
|
|||
|
|
|||
|
|
|||
Bestämmelser om inlösen av privata arkiv
Denna framställning innehåller bestämmelser om inlösen till landskapet av privata arkiv. Enligt de nya bestämmelserna, som skall intas i arkivlagen, skall landskapsstyrelsen under vissa förutsättningar kunna lösa in privata arkiv som bjuds ut till salu eller löper risk att förstöras eller förkomma. Alternativt skall handlingarna kunna kopieras.
Samtidigt som landskapsstyrelsen beslutar att ett privat arkiv skall lösas in, skall landskapstyrelsen kunna besluta att handlingarna skall omhändertas för förvaring i väntan på att beslutet vinner laga kraft. Inlösen skall ske mot full ersättning.
Bestämmelserna överensstämmer med ett mindre undantag med de bestämmelser om inlösen av privata arkiv som lagtinget beslutade om hösten 2003 och som Republikens president förordnade att förfalla.
INNEHÅLL
1 Lagtingsbeslutet från hösten 2003
2. Lagtingsbeslutets behandling i landskapsstyrelsen
3. Behovet av åtgärder med anledning av det partiella vetot
L A N D S K A P S L A G om ändring av arkivlagen för landskapet Åland
1 Lagtingsbeslutet från hösten 2003
I september månad 2003 antog lagtinget en arkivlag för landskapet Åland. Lagtingets beslut var föremål för partiellt veto. Vid lagstiftningskontrollen förordnades tre paragrafer att förfalla. De paragrafer (14,15 och 16 §§) som förordnades att förfalla innehöll bestämmelser om inlösen av privata arkiv. Republikens presidents skrivelse i ärendet har följande lydelse:
”Till Ålands landskapsstyrelse
Ålands lagting har den 17 september 2003 fattat beslut om antagande av arkivlag för landskapet Åland.
Vid föredragning i statsrådet i dag har jag, sedan Ålandsdelegationen avgivit utlåtande i saken och efter att ha inhämtat utlåtande av Högsta domstolen, funnit att lagtinget genom att anta 14, 15 och 16 § i landskapslagen har överskridit sin lagstiftningsbehörighet enligt självstyrelselagen, men att det till övriga delar inte föreligger hinder för att landskapslagen träder i kraft.
Bestämmelsen i 14 § 1 mom. i landskapslagen gäller inlösning i vissa fall av arkiv eller därtill hörande handlingar. I landskapslagen finns dock inte några bestämmelser om sådan ersättning i samband med inlösningen som 15 § i grundlagen skulle förutsätta. Landskapslagens 14 § innebär därför en behörighetsöverskridning. Bestämmelserna i 15 och 16 § i landskapslagen är accessoriska i förhållande till 14 §.
Med hänvisning till det ovan sagda har jag med stöd av 19 § 2 mom. självstyrelselagen beslutat förordna att 14, 15 och 16 § i landskapslagen skall förfalla, vilket Landskapsstyrelsen härmed meddelas för kännedom.
Helsingfors, i statsrådet den 20 januari 2004
Tarja Halonen
Republikens President
Justitieminister Johannes Koskinen”
Presidentens beslut grundar sig på högsta domstolens utlåtande i ärendet. Högsta domstolen anför i sitt utlåtande bl.a. följande:
”I 14 § 1 mom. landskapslagen stadgas att om ett arkiv eller en därtill hörande handling som är i privat ägo och som har betydelse för det åländska kulturarvet eller forskningen löper uppenbar risk att förstöras eller förkomma eller om arkivet eller handlingen utbjuds till salu, har landskapsstyrelsen rätt att lösa in den privata handlingen eller arkivet. Enligt 15 § Finlands grundlag är vars och ens egendom tryggad. Genom lag bestäms angående expropriation av egendom för allmänt behov mot full ersättning. I 14 § landskapslagen sägs ingenting om ersättning i samband med inlösningen såsom grundlagen föreskriver. I sig skulle det vara möjligt att tolka stadgandet i 14 § 1 mom. landskapslagen i överensstämmelse med kravet i grundlagen. I föreliggande fall avvisas emellertid detta i detaljmotiveringen i kulturutskottets betänkande (3/2002–2003). Där föreslås att formuleringen ”till gängse pris” i det ifrågavarande stadgandet i framställningen skall utgå. Priset anses vara en förhandlingsfråga. Lagtingsbeslutet är antaget med denna ändring. Det blir därmed uppenbart att stadgandet utgör en behörighetsöverskridning.
Behörighetsöverskridningen i stadgandet i 14 § 1 mom. inverkar på flera lagrum i beslutet. I 2 mom. samma paragraf stadgas om utförsel ur landskapet av handlingar som avses i 1 momentet. Om 1 mom. förordnas att förfalla, blir 2 mom., som endast innehåller en förtydligande hänvisning till övrig lagstiftning, meningslöst. Stadgandena i 15 och 16 § är accessoriska i förhållande till 14 § eftersom de innehåller närmare reglering om förfarandet vid inlösning. Förordnas stadgandet om inlösning att förfalla faller underlaget för denna detaljreglering bort. Därför leder behörighetsöverskridningen i 14 § 1 mom. till att hela den reglering, som gäller inlösning, bör förordnas att förfalla. Trots att den andra meningen i 16 § åsyftar besvärsrätt i andra beslut än sådana, som gäller åtgärder i samband med inlösning, tryggar den bakomliggande lagstiftningen, som redan nu är gällande, att rätten att söka ändring inte försämras, fastän hela 16 § skulle förordnas att förfalla. Landskapslagen kan därför tillämpas även om stadgandena om inlösning i sin helhet utgår”
Orsaken till att bestämmelserna om inlösen av privata arkiv i lagtingsbeslutet förordnades att förfalla var således den att lagen blev oförenlig med Finlands grundlag till följd av en ändring som gjordes under ärendet behandling i lagtinget.
2. Lagtingsbeslutets behandling i landskapsstyrelsen
När presidentens skrivelse i ärendet behandlades i landskapsstyrelsen bedömde landskapsstyrelsen att bestämmelserna om inlösen av privata arkiv inte är av en sådan natur att de är absolut nödvändiga. Landskapsstyrelsen valde därför att utfärda lagen till de delar den fick sättas i kraft. Samtidigt beslutade landskapsstyrelsen att paragrafera om lagen i den utsträckning det behövdes när de tre paragraferna som var föremål för det partiella vetot togs bort.
Lagen, arkivlagen för landskapet Åland (13/2004), träder i kraft vid ingången av år 2005 och den ersätter den lagstiftning på området som fram till dess skall tillämpas enligt övergångsbestämmelserna i 71 § självstyrelselagen. Lagens ikraftträdelsetidpunkt bestämdes av lagtinget när lagen antogs.
3. Behovet av åtgärder med anledning av det partiella vetot
Hittills har det i landskapet inte förekommit något fall av tvångsinlösen av privata arkiv. Detta betyder dock inte att det kan uteslutas att behov av tvångsinlösen kan uppstå i framtiden. Det behov av bestämmelser om tvångsinlösen som lagtinget tidigare bedömt föreligga, bör därför tillgodoses i den utsträckning det är möjligt.
Landskapsstyrelsen konstaterar att det inom de ramar som gäller enligt presidentens skrivelse är möjligt att åstadkomma bestämmelser om inlösen av privata arkiv. Landskapsstyrelsen föreslår därför att bestämmelser om inlösen av privata arkiv införs i arkivlagen. De bestämmelser som föreslås införda grundar sig på och överensstämmer med lagtingets tidigare beslut i ärendet, likväl med den ändring som erfordras på grund av presidentens ovan nämnda skrivelse.
Av Högsta domstolens utlåtande framgår enligt landskapsstyrelsens uppfattning att behörigheten att i landskapet lagstifta om tvångsinlösen av det slag av lös egendom som nu är i fråga skall anses självständigt tillkomma landskapet. Behörigheten bör i första hand anses innefattas direkt i rättsområdet arkivväsendet (18 § 14 p.). En liknande behörighetsfråga har tidigare varit föremål för prövning då det i rättsområdet ”fornminnesvården,…” redan enligt 1951-års självstyrelselag (13 § 1 mom. 10 p.) ansågs ingå en rätt att föreskriva om inlösen av fornföremål till landskapet. Den omständigheten att det i principiellt avseende föreligger skillnad mellan å ena sidan fornföremål och å andra sidan arkiv som helt klart är underkastade privat äganderätt, bör härvid vid behörighetsbedömningen inte ha någon betydelse.
Om ovanstående behörighetsbedömning inte kan godtas, bör behörigheten på området ändå tillkomma landskapet p.g.a. 18 § 27 punkten självstyrelselagen. Det som är av särskild betydelse då är att det är fråga om inlösen för landskapets behov inom ett rättsområde som tillhör landskapet och att expropriation av fast egendom och särskilda rättigheter för allmänt behov tillhör landskapets behörighetssfär (18 § 8 p.) De eventuella kopplingarna till de behörighetsområden som tillhör riket kan heller inte anses vara speciellt starka.
I och med att behörigheten, i fråga om rätten att lagstifta om tvångsinlösen av arkivhandlingar, tillkommer landskapet självständigt är en lagstiftning härom inte beroende av en rikslagstiftning om arkiv så länge den hålls inom de ramar som grundlagen och självstyrelselagen uppställer, i detta fall främst grundlagens krav för skyddet av den privata äganderätten. I landskapslag kan således tvångsinlösen för allmänt behov föreskrivas så länge inlösningen sker mot full ersättning.
Eftersom begreppet full ersättning används i 15 § Finlands grundlag, liksom för övrigt i bestämmelser om expropriation och därmed jämförbart förfarande i landskapslagstiftningen (1 § landskapslagen om expropriation av fast egendom och särskilda rättigheter, 62/1979, 37 § landskapslagen om naturvård, 82/1998, 18 § landskapslagen om fornminnen, 9/1965), anser landskapsstyrelsen att det är mest riktigt att också vid tvångsinlösen enligt arkivlagen använda den terminologi som används i grundlagen. Till denna del föreslås således här en ändring i förhållande till landskapsstyrelsens tidigare framställning i ärendet.
I lagförslaget har även beaktats att landskapsstyrelsen från och med ingången av juni månad skall benämnas landskapsregering.
Lagförslaget föreslås träda i kraft den 1 januari 2005. Då träder även den i dag utfärdade arkivlagen i kraft.
De ekonomiska och administrativa konsekvenserna av lagförslaget torde vara försumbara. Om sådan överhuvudtaget finns så bör de åtminstone inte vara negativa för landskapet.
Lagförslaget har inte några konsekvenser för jämställdheten eller miljön.
Landskapsstyrelsen föreslår att följande lag antas.
1.
L A N D S K A P S L A
G
om ändring av arkivlagen för landskapet Åland
I enlighet med lagtingets beslut
ersätts i 1,2,3,6,8,11,13 och 14 §§ arkivlagen den 1 april 2004 för landskapet Åland (13/2004) ordet "landskapsstyrelsen" i olika böjningsformer med "landskapsregeringen" i motsvarande former samt
fogas till lagen nya 13a, 13b och 13c §§ som följer:
13a §
Löper ett arkiv eller en därtill hörande handling som är i privat ägo och som har betydelse för det åländska kulturarvet eller forskningen uppenbar risk att förstöras eller förkomma eller utbjuds arkivet eller handlingen till salu, har landskapsregeringen rätt att mot full ersättning lösa in den privata handlingen eller arkivet eller ta en kopia därav. Samtidigt skall bestämmas när det inlösta materialet blir offentligt med iakttagande i tillämpliga delar av bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet.
Om utförsel ur landskapet av handlingar som avses i denna paragraf stadgas särskilt.
13b §
När landskapsregeringen beslutat att ett arkiv eller en handling skall inlösas eller kopieras med stöd av 13a § 1 mom. kan landskapsregeringen besluta att arkivet eller handlingen omedelbart skall överföras till landskapsarkivet eller till annan anvisad säker förvaringsplats för att förvaras där till inlösnings- eller kopieringsbeslutet vunnit laga kraft.
Uppgifter ur en handling, en samling eller ett arkiv som avses i 1 mom. får inte lämnas till obehöriga under förvaringstiden.
13c §
Ändring får inte sökas i ett sådant i 13b § avsett beslut om temporär förvaring som landskapsregeringen fattat. I annat beslut som landskapsregeringen fattat med stöd av denna lag får ändring sökas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen, till den del fråga är om lagligheten av beslutet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2005.
|
Mariehamn den 1 april 2004 |
|
|
L a n t r å d |
Roger Nordlund |
|
Föredragande ledamot |
Lars Selander |
