FRAMSTÄLLNING nr 18/2003-2004

 

Datum

 

 

2004-09-09

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till Ålands lagting

 

 

 

 

 


Ändring av jaktlagen

 

 

Huvudsakligt innehåll

 

Landskapsregeringen föreslår att jaktlagen för landskapet Åland (41/1985) ändras så att jaktvårdsföreningarna - med iakttagande av den försiktighet som fordras för att trygga en livskraftig älgstam inom älgvårdsområdet samt de viltvårdsmässiga fördelarna av att jakt utövas inom jakträttsområden - prövar vilket antal älgar av kalvar, kor och tjurar som får fällas inom områden som sammanlagt omfattar minst 500 hektar men inte utgör 2 000 hektar. En grundläggande strävan bör vara att jakt skall planeras för områden som är tillräckligt stora för att ge goda viltvårdsmässiga fördelar för att bevara en livskraftig älgstam inom älgvårdsområdet. I sin prövning skall en jaktvårdsförening beakta ett markområdes storlek samt den areal som området har i förhållande till älgvårdsområdet. Av viltvårdsmässiga skäl är det, i synnerhet då ett mindre antal djur finns att fördela, välmotiverat att tillräckliga incitament finns för jakträttsinnehavare att fortsätta att delta i jakträttsområden. En jaktvårdsförening måste därför kunna ta beslut som innebär att en mindre andel beviljas ett område som sammanlagt omfattar minst 500 hektar men inte utgör 2 000 hektar, än om området ingått i ett jakträttsområde. Samtidigt bör en jaktvårdsförening fästa vikt vid om ett sådant område omfattar minimiarealen 500 hektar eller om området är betydligt större, och kanske nästan omfattar den areal som fordras för att bilda ett jakträttsområde.

     Landskapsregeringen föreslår bl.a. också att enskilda jaktvårdsföreningar skall kunna överlåta beslutanderätt om jakttider och jakttillstånd till landskapsregeringen, att odlare ges möjlighet att fälla rådjur som inkommer i deras odlingar, att det skall bli möjligt att bedriva jakt med pil och pilbåge i vissa fall, att bestämmelsen om högsta mankhöjd på drivande hund vid hjortjakt försvinner samt att ljuddämpare skall få användas på skjutvapen också under jakt.

     Framställningen innehåller också förslag att i vissa frågor föra vad som nu regleras i lagen till landskapsförordning. I framställningen beaktas namnbytet den 1 juni 2004 från landskapsstyrelsen till landskapsregeringen.

 

__________________

 


 

INNEHÅLL

Huvudsakligt innehåll 1

Allmän motivering. 3

1. Bakgrund. 3

1.1 Jakt 3

1.2 Lagtingets behandling av framställning nr 9/2002-2003. 3

2. Älg. 4

2.1 Grundläggande bestämmelser om jakt på älg. 4

2.2 Tjurar, kor och kalvar 4

2.3 Älgstammens storlek och reproduktion. 5

2.4 Vård och beskattning av älgbeståndet 5

2.5 Älgjägare och jaktmarker 7

2.6 Jaktvårdsföreningarna. 9

3. Rådjur 10

3.1 Rådjursstammen. 10

3.2 Rådjursjägare och jaktformer 12

3.3 Skyddsjakt på rådjur 13

4. Besiktning av vilt 13

5. Jakträtten på landskapets mark. 15

6. Fågelskyddsdirektivet 15

7. Jakt med pil och båge. 15

8. Ljuddämpare. 17

9. Överväganden. 17

9.1 Älg. 17

9.2 Rådjur 19

9.3 Skyddsjakt på rådjur 20

9.4 Jaktvårdsföreningarna. 21

9.5 Jakträtten på landskapets mark. 21

9.6 Jakt med pil och båge. 21

9.7 Ljuddämpare. 22

10. Förslag. 22

10.1 Jakt på älg i områden som sammanlagt omfattar 500 – 2 000 hektar 22

10.2 Jaktvårdsföreningarna. 23

10.3 Jakt på rådjur 23

10.4 Skyddsjakt på rådjur 23

10.5 Jakträtten på landskapets mark. 24

10.6 Fågelskyddsdirektivet 24

10.7 Jakt med pil och båge. 24

10.8 Ljuddämpare. 24

10.9 Ändringar av lagteknisk natur 24

11. Förslagets verkningar 24

Detaljmotivering. 25

1. Ändring av jaktlagen för landskapet Åland. 25

2. Upphävande av landskapslagen om ersättande av skador, förorsakade av hjortdjur 30

Lagtext 31

L A N D S K A P S L A G om ändring av jaktlagen för landskapet Åland. 31

L A N D S K A P S L A G om upphävande av landskapslagen om ersättande av skador, förorsakade av hjortdjur 35

Parallelltexter 36

 


 

Allmän motivering

 

1. Bakgrund

 

1.1 Jakt

 

Grundläggande bestämmelser om jakt finns i jaktlagen för landskapet Åland (31/1985), nedan kallad jaktlagen. Regelverket ger ett områdes ägare, ständiga besittningshavare eller jakträttsarrendator rätt att idka jakt på sitt område (nedan; jaktområde). I enlighet med 58 § jaktlagen utgör de som inom en kommun har sådan jakträtt en jaktvårdsförening - om de har löst jaktkort (jfr 11 kap. jaktlagen). Landskapsregeringen kan dock om ”de lokala förhållandena påkallar det” besluta att jaktvårdsförening skall bildas för ett annat område. I jaktförordningen för landskapet Åland (69/1995), nedan kallad jaktförordningen, finns bestämmelserna om vilka arter av vilt som får jagas och under vilka tider av året det får ske samt bestämmelser om användande av hund och om när hund inte får släppas i marker där det finns vilt.

     Jakt är i enlighet med 1 § jaktlagen ”att döda eller fånga vilt och att i sådant syfte söka efter, spåra eller förfölja vilt”. Rätten att jaga följer enligt lagens 4 § med en äganderätt eller ständig besittningsrätt till ett område, berörda personer benämns vara jakträttsinnehavare. Avtal om arrende av jakträtt skall enligt lagens 8 § ingås på viss tid, minst ett och högst tjugofem år, under vilken tid jakträtten övergår till arrendatorn (jfr 8 § 2 mom.) Den som för kortare tid ges lov att jaga i ett område har inte en jakträtt. Jakträtten rör rådighet över om, av vilka, hur och avseende var och vad jakt skall bedrivas. Då vilda djur saknar ägare ligger i jakträtten också en rätt att genom ockupation bli ägare av vilda djur som befinner sig på ett visst område.

      Jakt är knuten till markinnehav. Jakträtt är dock inte alltid detsamma som rätt att utöva jakt ens för dem som innehar jaktbara markområden. Jakträtt är dock en förutsättning för rätt att jaga. De som vill jaga älg eller rådjur och innehar jaktbara markområden samt har betalat jaktvårdsavgift kan efter ansökan beviljas en begränsad rätt att göra det. En jaktgäst eller annan kan ha rätt att utöva jakt med jakträttsinnehavares lov och saknar samtidigt jakträtt i lagens mening. Den jakt som utövas omgärdas också av bestämmelser om jaktsätt, -tider, -vapen och -klädsel samt om omhändertagande av skjutna eller skadade djur, redovisning av jaktresultat, natur- och viltvårdshänsyn m.m.

     Jaktlagstiftningen har främst setts över avseende bestämmelserna om jakt på älg. Dessutom har övervägts frågor om bl.a. jaktmetoder, rådjursjakt och jakttider, vilka dock väsentligen regleras i förordning med stöd av 21 och 75 §§ jaktlagen.

 

1.2 Lagtingets behandling av framställning nr 9/2002-2003

 

Den 31 december 2002 överlämnade landskapsstyrelsen en framställning (Fr 9/2002-2003) till lagtinget med förslag till ändring av jaktlagen, vilken lagtinget förkastat den 17 september 2003. Framställningen rörde i huvudsak ändring av bestämmelserna om jakt på älg. Näringsutskottet konstaterade i sitt betänkande (Nu 8/2002-2003) den 14 maj 2003 att vare sig markinnehavare eller jägare föreföll helt nöjda med förslagen. Det rörde bland annat att gränsen för det minsta sammanhängande område föreslogs vara 150 hektar. Utskottet fann att landskapsstyrelsen på nytt borde pröva frågan om lagstiftningens utformning med beaktande av att fördelningen av jakträtt mellan olika markinnehavare bör vara så trygg som möjligt, samt att behovet av ett minoritetsskydd bör övervägas mot bakgrund av jaktvårdsföreningarnas myndighetsansvar. Näringsutskottet konstaterade också att en översyn av jaktlagen planerades samt att de aktuella frågorna hör hemma i en sådan översyn.

 

2. Älg

 

2.1 Grundläggande bestämmelser om jakt på älg

 

I enlighet med 33 § jaktlagen utgör vid jakt på älg en jaktvårdsförenings verksamhetsområde ett älgvårdsområde. Inom ett älgvårdsområde kan det finnas ett eller flera jakträttsområden varvid varje jakträttsområde skall omfatta minst 2 000 hektar. En jaktvårdsförening kan dock i enlighet med 33b § jaktlagen bevilja ett tillstånd att fälla en älg på ett område som omfattar minst 500 hektar om området är sammanhängande och väl lämpat för älgjakt. Ett jakträttsområde kan följaktligen inrättas för ett helt älgvårdsområde eller för att tillgodose behov som i huvudsak finns i vissa delar av ett älgvårdsområde. Jakträttsområdet kan gemensamt för flera jaktlag planera älgjakt och hos sin jaktvårdsförening ansöka om tillstånd att fälla älg. Om ett jakträttsområde är beläget inom flera älgvårdsområden skall det anses tillhöra det älgvårdsområde inom vilket det till största delen är beläget. Särskilda bestämmelser om jakt på älg finns i landskapsförordningen om jakt på älg (42/1997). Främst finns där närmare bestämmelser om jaktvårdsföreningarnas och landskapsregeringns roller vid beviljande av rätt att fälla älg.

     En väsentlig ändring av jaktlagen ägde rum år 1997[1] för att ge bättre förutsättningar till jakträttsinnehavare med små jaktområden att gemensamt verka för en långsiktigt god vård och beskattning av älgbeståndet på biologiskt riktiga grunder. Målet var att jakt skall bedrivas på så väl förenade markområden som möjligt och planeras för relativt stora arealer – i regel på områden omfattande minst 2 000 hektar.

 

2.2 Tjurar, kor och kalvar

 

De flesta älgtjurar blir troligen könsmogna redan under sin andra höst, men visar då normalt inte någon stor brunstaktivitet vilket kan sammanhänga med konkurrensen från äldre tjurar. Även om älgar är polygama har inte en könsmogen älgtjur något harem av älgkor. Tjuren följer istället en ko under flera dagar före hennes brunst för att para sig med henne under det knappa dygn hon är villig till det. Huvuddelen av korna kommer i brunst vid samma tid och varje tjur kan endast betäcka ett fåtal kor under den möjliga parningstiden. Om det finns för få tjurar per ko kan därför reproduktionen försämras. Efter sex till nio års ålder, då tjurarna bär sina ståtligaste kronor, rubbas tjurarnas hormonbalans och brunstaktiviteten börjar avta.

     De flesta älgkor blir könsmogna under sitt andra levnadsår. Även om fruktsamheten i allmänhet minskar något efter cirka tio - tolv års ålder kan de vara fruktsamma upp till omkring tjugo års ålder. Parningen äger rum under september och oktober varefter dräktighetstiden är åtta månader. En ko får normalt en eller två kalvar, även trillingfödslar förekommer. Mer än en kalv är vanligare bland fyraåriga eller äldre kor. Andelen tjurar bland födda älgkalvar är i regel något högre, 55 - 57 procent tjurkalvar anses van­ligt. Älgkalvarna föds normalt i slutet av maj och början av juni och växer snabbt under det första halvåret[2]. En kalv går i sällskap med sin mor fram till någon vecka innan hon kalvar på nytt.

 

2.3 Älgstammens storlek och reproduktion

 

Vintertid finns i landskapet omkring 700 älgar, vilket anses vara den älgstam med god kondition markerna optimalt kan bära[3]. Med detta avses den biologiska bärkraft som markområdena sammanlagt har till följd av tillgång till och konkurrens om näring. Häri beaktas också störningar till följd av mänsklig aktivitet av olika slag. Med för stor näringskonkurrens tenderar individerna att få mindre kroppsstorlek, vilket försämrar överlevnads- och fortplantningsmöjligheterna. Ett stort betestryck kan dessutom minska förekomsten av de växtarter som älgarna helst betar, så att det påverkar förekomsten av andra djurarter.

      Älgar hävdar inte revir och lever som regel självständigt var för sig. De har s.k. hemområden inom vilka de under en viss tid söker föda, skydd och sociala kontakter. Ett hemområdes avgränsning varierar över tid medan dess storlek varierar mellan individer, kön och biotopkvalitet. Generellt har dock tjurar större hemområden än kor. Det förekommer ofta överlappande hemområden. Inom samma hemområde kan två eller flera älgar gå tillsammans i små grupper, i regel är det frågan om kor som har sällskap med sina års- eller fjolårskalvar. En tjur slår under brunsttiden ofta följe med en ko. Älgarna är heller inte jämt fördelade i landskapet. Exempelvis är älgtätheten på fasta Åland något lägre än i skärgården. Att älgtätheten varierar beror på älgarnas födotillgång samt behov av skydd.

     Grunden för bevarandet av en stabil älgstam i landskapet anses vara att skydda den reproduktionsresurs som gruppen vuxna djur utgör och att föryngra den med en på biologiskt riktiga grunder genomförd jakt. Under åren 1997 - 2002 har årligen fötts cirka 250 djur. Årligen sköts under samma period omkring 230 - 240 djur, i huvudsak kalvar och ungdjur. Antalet skjutna djur är färre än reproduktionen med hänsyn till naturliga förändringar inom älgstammen. Således kan ålders- och könsstruktur påverka födelsetalen ävensom de yttre förutsättningarna för parning ett visst år. Antalet älgar varierar dessutom till följd av deras spridningsmönster, vilket som regel antas ge landskapet ett litet tillskott av österifrån invandrande älgar.

 

2.4 Vård och beskattning av älgbeståndet

 

I enlighet med 2 § jaktförordningen får med särskilt tillstånd jakt på älg bedrivas under tiden 15 oktober till och med den 20 december. Med ökade kunskaper bedrivs älgjakt sedan sjuttiotalet alltmer viltvårdsmässigt riktigt. Avskjutning sker som regel utifrån vad som är känt om ett områdes älgpopulation och om markernas bärkraft, i enlighet med s.k. selektiva strategier. Även om andelen fällda vuxna djur har minskat samtidigt med en ökning av andelen fällda kalvar har antalet fällda vuxna djur ökat betydligt. År 1971 fälldes fyra älgar i landskapet (2 tjurar och 2 kalvar). Under tolv år, inräknat år 1971, fälldes sammanräknat i fyraårsperioder 36, 294 respektive 501 älgar[4]. År 1983 fälldes 226 och året därpå (1984) 258 älgar (72 tjurar, 56 kor och 130 kalvar), vilket är det är det största antal älgar som i modern tid har fällts under en jaktsäsong.

     Den totala avskjutningen under åren 1984 - 1997 varierade med små toppar runt åren 1984 (258 älgar) och 1990 (242 älgar) varefter en större nedgång ägde rum till år 1994 (161 älgar). En minskning av älgstammen kunde således märkas från år 1991. Avskjutningen minskade då främst avseende kalvar. Åldersstrukturen blev sannolikt snedvriden, med relativt många ungdjur och färre reproduktiva djur, vilket negativt påverkade reproduktionen. Efter aktiva åtgärder för att ändra i fördelningen av andelen fällda tjurar, kor och kalvar började stammen från och med år 1994 att återhämta sig. Den totala avskjutningen har därefter ökat årligen, till att efter år 1997 stabilisera sig till omkring 230 - 240 djur.

     Även om andelsfördelningen i fällda älgtjurar, -kor och -kalvar under åren 1985 - 2001 (jfr diagram ovan) i huvudsak har varit jämn har det således funnits variationer. En följd av den minskning av antalet älgar som kunde märkas särskilt på fasta Åland under åren 1991 - 1994 var en minskning av den totala årliga avskjutningen. På basen av älgobservationer konstaterades att antalet kor per tjur under nittiotalet var generellt högt, vilket kan begränsa reproduktionen. Exempelvis uppskattades fördelningen år 1994 vara 2,43 kor per tjur och år 1996 vara 2,24 kor per tjur, medan en bra fördelning anses vara närmare 1,2 - 1,8 kor per tjur. Diagrammet åskådliggör också att det under åttiotalets sista år, avseende ålders- och könsfördelningen, avsköts tjur, ko och kalv i förhållandet 25 procent tjurar, 21 procent kor och 54 procent kalvar. Denna procentuella fördelning har därefter varierat mycket under större delen av nittiotalet för att under slutet av nittiotalet mer stabilt vara omkring 32-22-46. De siffror som avskjutningen visar bör dock jämföras med jägarnas iakttagelser rörande älgstammen efter jakten. Följande procentsiffror rör ålders- och könsfördelning inom älgstammen och är en sammanställning från samtliga älgvårdsområden av jägares bedömningar efter älgjakten.

 

 

tjur

ko

kalv

obest.

1997

23 %

34 %

25 %

13 %

1998

28

33

23

15

1999

25

35

27

13

2000

26

37

23

14

2001

24

37

25

14

2002[5]

25

37

23

15

2003

26

34

23

17

 

     Siffrorna styrker en uppfattning att de senaste årens avskjutning har bidragit till en stabil ålders- och könsfördelning inom älgstammen. Fördelningen av antal kor per tjur syns över dessa år ha medverkat till en stabil reproduktion.

     Det har också under senare år konstaterats skillnader i avskjutning vid jämförelse mellan skärgårdens respektive fasta Ålands älgvårdsområden. Generellt syns andelarna fällda tjurar, kor och kalvar vara mer konstanta i skärgården. Där har årligt fällts en stor andel kalvar och något fler tjurar än kor, där finns också en jämnhet i såväl det totala antalet fällda individer som antalet kvarvarande individer vid bedömningar efter jakten. På fasta Åland har älgjakten under senare år i dessa delar utmärkts av en mer ojämn avskjutning och ojämnhet i antalet kvarvarande individer vid bedömningar efter jakten. Således var under åren 1994 - 1996 andelen fällda kalvar på fasta Åland mycket stort, åren 1997 och 1998 liknade skärgårdens avskjutning medan andelen skjutna tjurar år 1999 var större än andelen kalvar. Åren 2000 - 2002 har sammanställningar gjorts av fällda älgars uppskattade ålder, enligt jägares bedömningar (tandsnitt eller någon liknande mer precis kontroll genomfördes inte). I följande tabell redovisas uppgifterna, i vilken årskalvar inte redovisas. Noterbart är att fällda älgarna generellt bedömts ha en något högre genomsnittsålder i skärgården vid en jämförelse med fasta Åland.

 

medelålder bland vuxna fällda älgar

tjurar 2000

n

tjurar 2001

n

tjurar

2002

n

kor

2000

n

kor

2001

n

kor

2002

n

på fasta Åland

3,0

32

3,4

32

3,6

27

3,8

24

2,6

19

3,8

25

i skärgården

3,7

43

4,2

41

3,4

45

3,8

26

3,7

31

4,3

33

n = antal individer i respektive kategori.

 

 

2.5 Älgjägare och jaktmarker

 

Årligen utfärdas mellan 4 200 och 4 300 jaktkort. Att ha avlagt jägarexamen och inneha giltigt jaktkort är en förutsättning för att få jaga älg. Flera än 600 av landskapets jägare avlägger dessutom älgskytteprov årligen. Under en jaktsäsong får cirka 200 jägare skjuta en och i några fall två eller flera älgar. Utgående från att den jaktbara arealen för älg är cirka 150 000 hektar[6] kan grovt uppskattas att det vintertid finns cirka en älg per 200 hektar och att det i landskapet årligen fälls cirka en älg på vart 600:de hektar. Dock är älgtätheten lägre på fasta Åland än i skärgården. På fasta Åland skjuts cirka en älg på vart 1 000:e hektar medan det i skärgården skjuts cirka en älg per 300 eller 400 hektar.

     Före år 1997 planerades älgjakten för ett större antal områden med mindre arealer än vad nuvarande områden har. Dessutom ansökte varje jaktlag till landskapsstyrelsen om tillstånd att fälla älg och planerade därefter sin jakt. En väsentlig faktor vid prövning och fördelning av hur många djur som fick skjutas var (och är) jaktarealernas storlek. År 1996 omfattade jaktarealerna i genomsnitt mindre än 2 000 hektar. Några omfattade 4 000 hektar eller mer. De minsta var nedemot 500 hektar. Tillsammans fälldes i 58 jaktlag 206 djur, vilket statistiskt är drygt 3,5 älgar per jaktlag. Härav följer dock att inom de minsta jaktlagen handlade jakten om att planera för och fälla något eller några enstaka djur, medan ett litet antal stora jaktlag kunde planera en älgjakt för omkring 10, 15 eller 20 djur. Av de 58 jaktlagen år 1996 hade flertalet mindre än 2 000 hektar. De jaktområden som disponerades omfattade 107 056 hektar, vilket i medeltal innebar cirka 1 850 hektar per jaktlag. Med hänsyn till jaktområdenas storlek kan de grupperas på följande sätt.

 


1996

 

*

 

antal jaktområden

genomsnitt

fällda älgar

genomsnitt kvar efter jakt

jaktområdenas areal

12

 

1,7

 

5,8

 

mindre än 1 000 hektar

23

 

2,3

 

7,7

 

mellan 1 000 och 2 000 hektar

18

 

4,2

 

13,1

 

mellan 2 000 och 3 000 hektar

2

 

10,0

 

30,5

 

mellan 3 000 och 4 000 hektar

3

 

12,3

 

34,7

 

4 000 hektar eller mer

s:a 58

 

 

 

 

 

(tot. 107 065 hektar)

* Enligt jägares bedömningar efter jakten.

 

     Dessa jaktlag ingår från och med år 1997 i ett av tjugo jakträttsområden. De områden för älgjakt som disponerades år 2000 omfattade 109 325 hektar, vilket i medeltal innebar drygt 5 200 hektar per jakträttsområde. Med hänsyn till områdenas storlek kan de grupperas på följande sätt.

 

2000

 

*

 

antal jakträttsområden

genomsnitt

fällda älgar

genomsnitt kvar efter jakt

jakträttsområdenas areal

0

 

0

 

0

 

mindre än 1 000 hektar

1

 

2,0

 

7,0

 

mellan 1 000 och 2 000 hektar

5

 

5,4

 

14,0

 

mellan 2 000 och 3 000 hektar

3

 

8,3

 

31,0

 

mellan 3 000 och 4 000 hektar

11

 

16,8

 

47,0

 

4 000 hektar eller mer

s:a 20

 

 

 

 

 

(tot. 109 325 hektar)

* Enligt jägares bedömningar efter jakten.

 

     Med fyra undantag utgör varje kommun såväl älgvårds- som jakträttsområde. Undantagen är Brändö, Föglö och Sund älgvårdsområden med två jakträttsområden var samt Saltviks älgvårdsområde med tre jakträttsområden. Landskapets minsta jakträttsområde sammanfaller med Sottunga älgvårdsområde och omfattar 1 020 hektar. Trots att det är mindre än 2 000 hektar får älgvårdsområdet en treårig tillståndskvot (jfr 33a § jaktlagen). Det största jakträttsområdet sammanfaller med Jomala älgvårdsområde och omfattar 12 000 hektar.

     Planering har sedan år 1997 kunnat ske för väsentligt större områden än tidigare. Generellt finns idag en avskjutningsstrategi på ett område där det tidigare fanns fem på fasta Åland och två eller tre i skärgårdskommunerna. Jakträttsområden omfattande 4 000 hektar eller mer har kunnat planera för nära tre fjärdedelar av den totala arealen.

     Varje älgvårdsområdes jaktvårdsförening gör minst vart tredje år en bedömning på basen av tillgängliga uppgifter för sitt älgvårdsområde hur många djur som skall fällas. Utifrån denna och annan tillgänglig information gör landskapet en bedömning av det antal djur som kommer att kunna fällas under de följande tre åren. Inom jakträttsområdena görs årligen en bedömning av antal, ålder och kön på djur som skall fällas. Uppgifter kommer från tidigare års jakt samt rapporterade iakttagelser under det senaste året. En viktig informationskälla är de större upplagda landskapsinventeringar som görs cirka vart tredje år.


     Följande jämförelse kan göras mellan jakt på arealer som omfattar 1 000 respektive 2 000 hektar.

 

Jaktarealer omfattande 1 000 hektar

Jaktarealer omfattande 2 000 hektar

 

 

      Fördelarna är främst att med färre jägare på mindre arealer kan var och en ges bättre möjligheter att påverka hur jakten skall bedrivas samt att jakten blir relativt lättare att organisera. Det kan dock också förekomma att få som äger relativt mycket mark får stort inflytande över älgjakten, medan flertalet som äger litet mark får litet inflytande.

 

 

      Fördelen är främst att förutsättningarna för att planera en viltvårdsmässigt bra jakt är väsentligt bättre, såväl på kort som på längre sikt. Detta då på större jaktarealer finns flera älgar samt att jägarna kan ha en bättre kontroll av antal älgar, kalvar och vuxna djur, som finns på olika delar av ett stort jakträttsområde. Denna överblick och kontroll ger förutsättningar för en mer effektiv jakt. En avvägd selektiv avskjutning gynnas varvid det finns bättre förutsättningar för att avstå från att fälla vuxna djur, såsom ”trofédjur”, utan en oro för att ”grannarna fäller dem ändå ”.

      Risken är mindre att felbedömningar görs av det antal älgar som finns att fördela vid tillståndsgivning.

      Gemenskapen inom större jaktarealer medför att såväl jägare med låg- som med högproducerande markområden kan fälla älg på lika villkor och kan verka inom en demokratisk organisation, där varje medlem har samma rösträtt.

 

 

 

      Nackdelarna av jakt på mindre områden är främst en följd av att det på mindre arealer finns färre älgar vilket oftast begränsar möjligheterna till en god viltvårdsmässig planering, utan avseende på näraliggande markområden. Det finns också en risk för felbedömningar och ett större jaktryck, särskilt avseende älgtjurar. Härigenom kan avskjutningen i sämsta fall snedvrida en älgpopulation så att reproduktionen minskar.

      Risken är större att felbedömningar görs av det antal älgar som finns att fördela vid tillståndsgivning.

       Det kan dessutom vara svårt att jaga med hund då risken är större att jakten sker också på annan än den egna jaktmarken.

 

      Nackdelar med stora jaktarealer kan vara att enskilda markägare och jägare har mindre möjligheter att påverka avskjutningen samt att jaktarrangemang blir svårare att organisera ju större antal jägare som ingår.

 

 

2.6 Jaktvårdsföreningarna

 

I ovan relaterade (avsnitt 1) betänkande[7] från näringsutskottet över landskapsstyrelsen framställning om jakt på älg gjorde utskottet bl.a. följande iakttagelse.

 

”Utskottet har vid behandlingen av ärendet erfarit att vare sig berörda markinnehavare eller andra jägare förefaller helt nöjda med den föreslagna lagändringen (…) Enligt utskottets mening bör landskapsstyrelsen (…) på nytt pröva hur lagstiftningen skall utformas för att trygga en rättvis fördelning av jakträtten mellan olika markinnehavare varvid behovet av eventuellt minoritetsskydd bör övervägas mot bakgrund av att jaktvårdsföreningarna har ett myndighetsansvar.”

 

     Landskapsregeringen läser näringsutskottets skrivning så att frågan rör minoritetsskydd för jakträttsinnehavare och jaktlag som inte har funnit samverkan i något för älgjakt inrättat jakträttsområde, och därför inte har del i ett jaktområde som är minst 2 000 hektar.

     Jaktvårdsföreningarna utövar myndighet vid sin fördelning av tillstånd att fälla älg. Frågan om minoritetsskydd rör rätten att besvära sig över sådana beslut. Rätten att söka ändring i myndighetsbeslut som rör den enskildes rättigheter eller skyldigheter omfattas ett rättskydd vilket är en del av de grundläggande fri- och rättigheterna. Enligt en huvudregel i 25 § självstyrelselagen anförs besvär över förvaltningsbeslut fattade av myndigheter under landskapsregeringen hos landskapsregeringen. Beträffande lagligheten av landskapsregeringens beslut får besvär anföras hos högsta förvaltningsdomstolen.[8].

     I enlighet med 33b § jaktlagen (jfr avsnitt 2.1 ovan) skall jaktledarna för varje enskilt jakträttsområde eller annat område årligen senast den 1 juni ansöka hos jaktvårdsföreningens styrelse om tillstånd till jakt på älg. Jaktvårdsföreningens styrelse beviljar jakträttsområdet tillstånd att fälla älg inom ramarna för älgvårdsområdets treåriga tillståndskvot. I enlighet med 6 § 1 mom. landskapsförordningen om jakt på älg (42/1997) skall styrelsen därefter och ”senast fjorton dagar innan älgjakten inleds, avgöra ansökningarna om tillstånd till jakt på älg”. En sökande skall snarast skriftligen meddelas beslutet. I enlighet med 33b § 3 mom. jaktlagen kan jaktvårdsföreningen för ett sammanhängande område som inte uppgår till 2 000 hektar bevilja en sökande tillstånd att fälla en älg om området är väl lämpat för älgjakt och uppgår till minst 500 hektar.

     I enlighet med 33c § 1 mom. jaktlagen får ändring i ett älgjaktsärende sökas genom besvär hos landskapsregeringen på grund av en jaktvårdsförenings styrelsebeslut. Ändring får dock endast sökas innan jakten av en jaktledare för ett jakträttsområde. Landskapsregeringen kan då bevilja tillstånd att fälla älg. En jaktledare för ett sammanhängande område som inte uppgår till 2000 hektar har dock ingen formell möjlighet att söka ändring i ett jaktvårdsföreningsbeslut om tillstånd i enlighet 33b § 2 mom. att fälla en älg.

 

3. Rådjur

 

3.1 Rådjursstammen

 

Rådjur är allmänt förekommande på fasta Åland och i Vårdö kommun samt är nästan lika starkt etablerade i Föglö kommun. De förekommer endast sparsamt i övriga kommuner. Utbredningsområdet kan grovt uppskattas till cirka 100 000 hektar. Stammen har i synnerhet under det senaste årtiondet vuxit kraftigt.

     Det inledande jaktåret 1973 fälldes 28 rådjur. Avskjutningen ökade därefter stadigt fram till mitten av åttiotalet. Då minskade siffrorna under några år, för att från bottenåret 1987 (2 557 fällda rådjur) till år 1995 öka till det högsta antal som skjutits under en jaktsäsong (6 209 fällda rådjur). Under de senaste tio åren (1993 – 2002) har den årliga avskjutningen i genomsnitt omfattat drygt 4 700 rådjur, även om antalet har varierat betydligt mellan enskilda år.

     Naturligt begränsande för rådjursstammens storlek och tillväxt är främst tillgången på föda, vilken i sig begränsas av klimat och konkurrens. Sämre födotillgång medför minskande genomsnittsvikter och kroppsstorlek. Detta sänker reproduktiviteten då antalet födslar blir färre liksom antalet födslar med mer än ett kid. Andra viktiga begränsande faktorer förutom jakt är förekomsten av rovdjur och parasiter samt väsentligt ändrade markförhållanden.

 

I diagrammet anger staplarna antal fällda rådjur åren 1973 – 2003. Punkterna anger genomsnittliga passade vikter hos rådjursbockar fällda på fasta Åland under tre treårsperioder. (1978-1980, 1983-1985 samt 1999-2001). Obs. att skalorna inte är kompatibla.

 

     De genomsnittliga passade vikterna hos rådjursbockar vilka redovisas i ovanstående diagram var 21,7 kg åren 1978 – 1980, 20,6 kg åren 1983 – 1985 samt 19,1 kg åren 1999 – 2001. En trolig förklaring till minskad genomsnittsvikt är att rådjursstammen har nått en så hög antalsnivå att tillväxten begränsas av stress och konkurrens om en begränsad födotillgång. Detta syns styrkt av att den genomsnittliga passade vikten hos rådjursbockar i Föglö kommun under åren 1999 – 2001 var hela 22,3 kg. Dvs. drygt tre kg mer än hos rådjuren på fasta Åland under samma tid, vilket kan vara en följd av att rådjurens etablering och utbredning där har skett relativt sent. Där finns färre djur per arealenhet, med större möjligheter att med liten energiförlust få en högre vikt. Det bör observeras att den konstaterade nedgången i vikter som syns ha ägt rum på fasta Åland inte i detta skede kan sägas utgöra ett akut hot mot stammen.

     Att närmare beräkna den åländska rådjursstammens storlek är mycket svårt. En teoretisk årlig tillväxt - utan rovdjur och med milda vintrar - kan vid måttliga tätheter vara mycket hög. Det kan röra sig om en ökning av stammen med upp till 70 – 100 procent. En rävstam kan begränsa ökningen väsentligt, till omkring 30 – 50 procent. Om en rådjursstam har en överstor täthet kan det vara frågan om en nolltillväxt. I näraliggande områden i Sverige konstaterades det år 1993 finnas 10 – 20 rådjur per 100 hektar i vinterstam, det anses vara mycket ovanligt med högre tätheter på dessa breddgrader även om det lokalt, tillfälligt och under speciella omständigheter bedöms kunna finnas uppemot 40 rådjur per 100 hektar. I större sammanhängande skogsområden i Polen, Tyskland och Frankrike förekommer dock normalt omkring 20 djur per 100 hektar. Tätheter med 60 rådjur per 100 hektar har i Danmark och England observerats dagtid i skogsdungar omgivna av jordbruksmark. Då har dock inte den omgivande åkermarken medräknats i vilken de nattetid hämtade sin föda.

     Olika bedömningar har vid olika tidpunkter gjorts av stammens storlek. I början av åttiotalet nämndes 5 000 djur, i mitten av nittiotalet ansågs de i vinterstam omfatta 10 000 och 15 000 djur. Dessa siffror bedöms i dag vara för låga då

-         avskjutningen under tio år i genomsnitt har omfattat omkring 4 700 rådjur,

-         en årlig strategisk avskjutning anses vara omkring 30 procent av stammen,

-         rekommenderade fördelning i avskjutning har under många år varit 30 procent bock, 20 procent getter och smaldjur samt 50 procent kid samt då

-        ingen minskning av rådjursstammen har kunnat iakttas eller annars syns vara sannolik.

 

     Mot denna bakgrund och då de årligen i landskapet fällda rådjuren (i genomsnitt drygt 4 700 under de senaste tio åren) förhåller sig som trettio procent till knappt antalet 16 000 är det rimligt att anta att rådjursstammen vintertid i landskapet omfattar minst så många djur, vilket skulle betyda omkring 16 rådjur per 100 hektar. Utgående från tidigare bedömningar, avskjutningsstatistik och vad svenska undersökningar påvisat om rådjurspopulationernas täthet är det idag inte otänkbart att det på fasta Åland, Vårdö och Föglö totalt finns omkring 20 000 djur, vilket således skulle betyda omkring 20 rådjur per 100 hektar. Då rådjuren prioriterar livsmiljöer där födan har hög kvalitet (dvs. ger dem mycket energi till låg förbränning) kan dock tätheterna lokalt skilja sig betydligt. Det är sannolikt att individtätheten har medför en sådan konkurrens om en begränsad födotillgång som negativt påverkat djurens genomsnittsvikter.

     Statistiken visar på ett ökat antal viltolyckor med rådjur inblandade under senare år. Det är dock frågan om så antalsmässigt låga tal att förändringarna kan ligga inom den statistiska felmarginalen

     En ytterligare mätare av rådjursstammens täthet är statistik över beviljade bidrag för skador på skogs- och växtodling samt förebyggande åtgärder. Bidragsbeloppen har under åren varierat betydligt. Det är svårt att av siffrorna dra slutsatser om rådjursstammens täthet i landskapet. Inget tydligt samband kan konstateras avseende utbetalning av förebyggande och olika reparerande belopp. Variationer i belopp kan utöver att vara en följd av faktiska eller förväntade viltskador också vara en följd av ändade bidragsgrunder, bidragsbelopp samt informationsutbud till odlarna om bidragen.

 

3.2 Rådjursjägare och jaktformer

 

Jakt med drivande hund är en vanlig jaktform vid jakt på rådjur, räv och hare samt förekommer vid jakt på älg. Vid jakten söker hunden upp rådjuret, får det i rörelse med sitt skall och följer därefter djuret under skallgivning. Hjortdjur rör sig efter sina invanda s.k. växlar i terrängen, vägledd av hundens skallgivning söker jägaren placera sig där han beräknar att djuret skall komma. Med en väldresserad hund är det en okomplicerad jaktform som sker i ett lugnt förlopp, kan bedrivas på små områden och äger rum under en relativt kort tid. Jakten sker som regel inom en halv till en timme. Generellt är dock urvalsjakt svårt vid jakt med hund. Vid jakt med drivande hund ”väljer” hunden oftast slumpmässigt ett drevdjur och kan dessutom byta drevdjur under pågående jakt. Get och kid kan också skiljas åt under jakten varvid geten kan uppfattas som ett smaldjur. I enlighet med 42 § 1 mom. jaktlagen får vid jakt på älg, rådjur och vitsvansad hjort ”drivande hund användas endast om hundens mankhöjd inte överstiger 28 cm". Begränsningen till den högsta mankhöjden 28 centimeter innebär i praktiken att det bara är tax som är aktuell som drivande hund vid hjortjakt.

     Sedan rådjursjakten inleddes år 1973 har jakttiden stegvis utökats samtidigt med en stadigt ökande rådjursstam. Möjligheten att använda drivande hund tillkom år 1977. Senast år 1995 utvidgades rådjursjakttiden att omfatta tiden 1 september - 20 december. Samtidigt begränsades från år 1996 möjligheten att använda drivande hund till tiden 1 oktober - 20 december.

     En viltvårdsmässig riktig jakt på rådjur bör vara ägnad att bevara en biologiskt sund stam. Utan en stark rovdjursstam och återkommande hårda vintrar kan en selektiv avskjutning vara nödvändig för att ge kvarvarande djur bättre förutsättningar till överlevnad och fortplantning. En viltrik miljö kan stå i motsats till en sund rådjursstam om det därigenom sker en minskning i vikter och fortplantning samt en ökning i naturlig dödlighet. Ett maximalt uthålligt uttag förutsätter också att jägarna har kunskaper dels om hur många djur som bör skjutas, dels om sammansättningen i kön och ålder hos dessa.

     En rekommenderad fördelning i avskjutning har i landskapet varit 30 procent bockar, 20 procent getter och smaldjur samt 50 procent kid. En jämförelse har gjorts avseende den procentuella fördelningen av bockar, getter och kid för åren 1995 då totalt 6 209 rådjur fälldes och år 2001 då totalt 4 449 rådjur fälldes. Jämförelsen avsåg också om djuren fällts med användande av drivande hund eller i annan jaktform. De procentuella andelarna var följande, i tabellen redovisas siffrorna sammanställt som fällda med respektive utan hund.

 

 

bockar

med / utan

getter

med / utan

kid

med / utan

År 1995

15 / 85 %

28 / 72 %

24 / 76 %

År 2001

19 / 81 %

47 / 53 %

35 / 65 %

 

     Förutsättningarna skiljer sig mellan åren så att år 1995 fick drivande hund användas också under september månad samt att sedan år 1996 har jakt med drivande hund endast fått användas från och med den 1 oktober. Vid en samlad bild för de båda jaktformerna var avskjutningen nära den procentuella fördelningen enligt rekommendationen (30-20-50). Som framgår av tabellen visade dock fördelningen i fälld bock – get – kid stora olikheter för respektive jaktform de aktuella åren. Jämförelsevis fälldes betydligt flera getter och kid vid jakt med hund och betydligt flera bockar vid jakt utan hund.

 

3.3 Skyddsjakt på rådjur

 

Det har påvisats att rådjuren med nuvarande täthet på fasta Åland åstadkommer betydande betesskador samt därmed en betydande ekonomisk skada för yrkesmässiga odlare. För att begränsa sådana skador har föreslagits att innehavaren av en sådan odling, oberoende av om denna har jakträtten, skall ha rätt att skjuta rådjur som kommer in i en yrkesmässig odling.

 

4. Besiktning av vilt

 

Landskapsregeringen arbetar kontinuerligt för en ändring av bestämmelserna om besiktning av animaliska livsmedel, så att krav undviks som onödigt försvårar handeln med kött från frilevande djur. Inom gemenskapen pågår ett arbete med att se över dessa bestämmelser för att få ett förenklat besiktningsförfarande. Mindre stränga besiktningskrav ökar tillgängligheten av viltkött också för andra konsumenter än jägare. Särskilt för rådjursstammen anses förenklade besiktningskrav kunna få stor betydelse. En ökad avskjutning av rådjur skulle nedbringa rådjursstammens nuvarande täthet på fasta Åland, samt medföra en sundare rådjursstam som orsakar färre betningsskador på yrkesmässiga odlares grödor och skogsplantor. Med en något mindre tät rådjursstam förbättras födosituationen och minskar trycket på odlingar. Djurtätheten kan också ha betydelse för genomsnittliga slaktvikter och kronutveckling, risken för trafikolyckor med rådjur samt risken för sjukdomar och sjukdomsspridning mellan vilt och från vilt till husdjur och människor.

     EU:s regelverk om livsmedelshygien har implementerats i en s.k. blankettförordning, genom vilken rikets lagstiftning har gjorts tillämplig. Således har riksförordningar om genomförande av EG-direktiv blivit tillämpliga genom reglering i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av lagen om livsmedelshygien i fråga om animaliska livsmedel (97/1997) samt den med stöd av lagen utfärdade landskapsförordningen (98/1997). Således är EG:s direktiv 1992/45/EEG om frågor om människors och djurs hälsa i samband med nedläggning av vilt och utsläppandet på marknaden av viltkött tillämpligt i landskapet. Direktivet gäller inte för små kvantiteter viltkött som av jägaren eller en detaljist levereras direkt till slutkonsumenten. Enligt direktivet skall allt kött från frilevande vilt som släpps ut på marknaden vara besiktigat, för att se om köttet kan utgöra en hälsorisk. Direktivet är tillämpligt genom blankettstadganden om rikslagen om livsmedelshygien i fråga om animaliska livsmedel (FFS 1195/1996) samt jord- och skogsbruksministeriets beslut nr 24/VLA/1995 om kötthygien för frilevande vilt gjorts tillämpliga. I regelverket finns utöver besiktningskrav också krav på stycknings- och förvaringsanläggningar samt märkning av vilt. Så skall slakt av vilt ske i slakteri eller på annan slaktplats som av en besiktningsveterinär godkänts för ändamålet. För att vara besiktningsveterinär fordras dels veterinärlegitimation, dels visad förtrogenhet med köttbesiktningslagstiftningen.

     Landskapet har lagstiftningsbehörighet i fråga om djurskydd och veterinärväsendet med de undantag som framgår av 27 § 31 - 33 punkten. I de senare punkterna framgår att riket har lagstiftningsbehörighet i fråga om smittsamma sjukdomar hos husdjur, förbud mot införande av djur och djurprodukter samt förebyggande av införsel av växtförstörare. Enligt 30 § 8 punkten självstyrelselagen gäller att förvaltning i frågor som rör bl.a. bekämpande av smittsamma sjukdomar hos människor och husdjur samt framställning och användning av gifter i landskapet ankommer landskapsregeringen eller på någon i landskapslag bestämd myndighet. Mot bakgrund av dessa bestämmelser konstaterade Högsta domstolen den 21 mars 1996 bl.a. följande i ett utlåtande[9] om behörigheten att lagstifta om genteknik:

 

”Riket har förbehållits lagstiftningsbehörigheten rörande omständigheter som förutsätter en särskild naturvetenskaplig sakkunskap hos de berörda myndigheterna eller som på ett vittgående eller svåröverskådligt sätt kan påverka miljön och hälsan både i och utanför landskapet.”

 

     Ett grundläggande krav för animaliska såväl som andra livsmedel är att de skall vara lämpliga för sitt ändamål och får inte ha några sådana egenskaper som är skadliga för människors hälsa. En naturlig följd av täta viltstammar är en ökad risk för spridning av smittsamma sjukdomar inom stammen samt till husdjur och människor. Sådana sjukdomar, vilka är överförbara mellan vilda djur och människor, kallas zoonoser. Galna kosjukan (eg; transmissibla spongiforma encephalopatier), mjältbrand, tuberkulos och salmonella är exempel på epizootiska zoonosa sjukdomar, vilka kan förekomma hos rådjur samt kan konstateras av en besiktningsveterinär. Landskapsregeringen anser att det grundläggande för lagstiftningen om besiktning av animaliska livsmedel är att utifrån vetenskapliga fakta och riskvärderingar ge hög säkerhet för smittskydd, skydd för folkhälsan och för enskilda konsumenter. Landskapsregeringen har funnit att de berörda frågorna om besiktning av vilt måste anses röra smittskydd som ”på ett vittgående eller svåröverskådligt sätt kan påverka miljön och hälsan både i och utanför landskapet”. Frågorna hör följaktligen till rikets lagstiftningsbehörighet.

 

5. Jakträtten på landskapets mark

 

I enlighet med gällande bestämmelser i 6 § 2 mom. jaktlagen upplåter landskapsregeringen jakträtt så att företräde skall ges ”personer som bor i anslutning till jaktområdet och saknar jakträtt, om dessa inte tidigare arrenderat jakträtt på område som tillhör landskapet, samt i andra hand övriga personer som saknar jakträtt.” Andan i bestämmelsen är att så rättvist som möjligt möjliggöra för så många som möjligt, vilka lever i anslutning till marken, möjlighet att jaga där. Landskapsregeringen konstaterar att andan i detta är svår att följa, även om bestämmelserna utan större svårighet formellt har kunnat iakttas.

     Utöver att skapa problem vid fördelning av mark gynnar dessa jaktlagsbestämmelser en ojämlik och orättvis behandling av landskapets jägare. Främst missgynnas alla de som inte är bosatta i någon av de kommuner till vilka landskapets markinnehav är koncentrerat, nämligen i till Sunds, Saltviks och Finströms kommuner. Det har också förekommit att samma personer har kunnat arrendera ett område under flera perioder, genom att de har växlat sökande vid fördelning av ny jakträttsperiod. Regelverket har dessutom lämnat tolkningssvårigheter avseende formuleringarna ”personer som bor i anslutning till området” och ”personer som saknar jakträtt” samt gynnat uppkomsten av s.k. bulvanförhållanden.

 

6. Fågelskyddsdirektivet

 

I enlighet med 17 § 1 mom. jaktlagen gäller att ”den som önskar inplantera vilt som inte är fridlyst under någon tid av året eller vilt av vilket bestående stam inte finns i landskapet, skall ansöka om tillstånd hos landskapsstyrelsen”. I enlighet med artikel 11 i Rådets direktiv (79/409/EEG) av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar (det s.k. fågelskyddsdirektivet) skall medlemsländerna se till att ingen skada uppstår på lokal flora och fauna till följd av att fågelarter införs som inte förekommer naturligt i vilt tillstånd. Om detta är aktuellt skall länderna samråda med EG-kommissionen.

 

7. Jakt med pil och båge

 

Jakt med pil och båge anses med modern utrustning vara en effektiv jaktform med låg skadskjutningsrisk. Jaktformen är effektiv i den meningen att dödligheten av en välriktad pil inte skiljer sig från den som kulan från ett skjutvapen har. Undersökningar i USA och Danmark har också visat att skadskjutningsrisken är jämförbar med den risk som finns vid jakt med kulvapen. Moderna kompositmaterialbågars (s.k.compoundbågar) anslagsenergi är dubbelt så stor som äldre träbågars, samtidigt som bågarna väger mindre och har blivit smidigare att använda. Sådana bågar är idag försedda med sikten och avtryckarmekanismer som har förbättrat vapnens precision. Precisionen har också förfinats genom utveckling av bättre pilskaft och pilspetsar. Jakt med pil och båge anses dock inte kunna ske effektivt på längre avstånd än 30 meter. I praktiken är skjutavstånden mellan 10 och 25 meter. På dessa avstånd är en pil dock lika effektiv som en kula men med en större genomträngningsförmåga.

     Det är tills vidare förbjudet att jaga med pil och båge, i enlighet med 47 § 1 mom. 8 punkten jaktlagen, varav framgår att det vid jakt är förbjudet att använda pil. I norden är dock jaktsättet tillåtet i Danmark och Finland. Också i flertalet kontinentala europeiska länder är jakt med pil och båge tillåtet, det gäller i synnerhet länder i södra och östra Europa såsom Spanien, Frankrike, Polen, Litauen och Ryssland. Utanför Europa förekommer jakt med pil och båge i några länder i Asien och Afrika, i Australien och Nya Zeeland samt på hela den nord- och sydamerikanska dubbelkontinenten.

     I Danmark är jakt med pil och båge tillåtet från år 1994 efter att ha fordrat dispens under åren 1967 – 1993. I Finland har möjligheten att jaga med pil och båge aldrig förbjudits, rätten reglerades uttryckligen år 1994 till att omfatta bl.a. rödräv, grävling och mink. År 2001 utvidgades rätten att omfatta bl.a. också bäver samt rådjur. Jaktformen är förbjuden i Sverige och Norge. I de två förstnämnda ländernas bestämmelser regleras frågor som rör jaktprov, pilbågen, pilarna, pilspetsarna samt det vilt som får skjutas med vapnen.

 

Jaktprov

 

För att få jaga med pil och båge i Danmark skall utöver en grundläggande jägarexamen också en bågjägarexamen ha avlagts. Bågjägarexamen omfattar åtta timmar obligatorisk utbildning med ett teoriprov och ett antal skjutprov på olika mål på okända avstånd. I Finland finns t.v. ingen särskild bågjägarexamen. För att få jaga rådjur skall en bågjägare dock ha klarat av det generella älgprovet med kulvapen. Ett särskilt skjutprov med pilbåge har dock diskuterats. Trots att jaktformen är förbjuden i Sverige förekommer där kurser inom ramen för utbildning som erbjuds av den amerikanska icke-kommersiella stiftelsen International Bowhunter Education Foundation (IBEP). Kurserna riktas till intresserade som har fullgjort jägarexamen inklusive högviltprov. I USA och Kanada fordras ofta att en jägare har genomgått en särskild utbildning, ofta en av IBEP fastställd utbildning.

 

Vilt som får skjutas med pil och båge

 

I Danmark kan alla där jaktbara viltarter fällas med pilbåge, såsom fasan, hare, gås, rådjur, räv och gräsand m.fl. I de finska bestämmelserna uppräknas följande djur.

 

Vildkanin, skogshare, fälthare, ekorre, europeisk bäver, kanadensisk bäver, bisamråtta, sumpbäver, i farm uppfödd fjällräv, rödräv, mårdhund, tvättbjörn, grävling, hermelin, iller, skogsmård, mink och rådjur. Fåglar som räknas till vilt liksom även icke fredade djur.

 

Pilbågen

 

I de danska bestämmelserna finns krav som rör pilbågarnas anslagsenergi (minst 40 joule), siktmedel och frågor som rör bågens utformning och användningsmöjligheter. Enligt det finska regelverket får endast bågar användas som fordrar minst kraften 180 newton för att spännas[10].

     I USA är jakt med pil och båge tillåten i samtliga delstater. Där finns krav på bågarnas dragvikt, även om kraven varierar mellan olika delstater. Normalt dragviktskrav för jakt på vitsvanshjort i USA (en vitsvanshjort väger ca 60 – 80 kg) är 30 – 40 pound[11], I Kanada varierar kraven på dragvikt mellan de olika provinserna. Vanliga krav är 40 – 50 pound[12]. I Sydafrika ställs krav på pilens minsta rörelseenergi beroende på det vilt som jagas. Exempelvis fordras minst rörelseenergin 34 joule för vilt upp till 80 kg samt minst 54 joule för vilt upp till 250 kg.

 

Pilspetsarna

 

I de danska bestämmelserna finns bestämmelser som rör spetsarnas utformning vid jakt på olika villebråd, således fordras i vissa fall tre-eggade i andra fall tvåeggade pilar. Krav finns också avseende spetsarnas material och dimension. Enligt de finska bestämmelserna skall spetsen på en pil som används för att skjuta djur vara sådan att en lyckad träff är omedelbart dödande. Om europeisk eller kanadensisk bäver eller rådjur jagas skall pilspetsen minst ha 22 millimeters skärvidd.

     I Nordamerika krävs normalt att pilen har minst två skärande eggar med minsta skärvidd på 22 millimeter, i vissa fall minst 25 millimeter. I Sydafrika fordras minst skärvidden 25 millimeter vid jakt på vilt upp till 600 kg vikt (ex. lejon och krokodil). Vid jakt på större vilt skall dock pilarna ha minst skärvidden 28 millimeter och minsta rörelseenergin 109 joule (buffel och giraff) eller 142 joule (elefant, svart- och vit noshörning samt flodhäst).

 

Pilarna

 

I de danska bestämmelserna finns krav på pilarnas minsta vikt och hur de skall vara utformade vid jakt på olika villebråd. I det finska regelverket finns krav på att pilar vid jakt på bäver skall vara fästa vid pilbågen med en lina.

 

8. Ljuddämpare

 

Förbudet att använda ljuddämpare på skjutvapen vid jakt är grundat på att ljudknallar ökar möjligheten för upptäckt av otillåten jakt. Landskapsregeringen har på grund av ökande kunskaper och en mer återhållsam syn på bullerstörningar funnit att det finns skäl att omvärdera detta, då ljudknallar vid skytte innebär en risk för irreparabla hörselskador. Då ljuddämpade vapen även minskar det buller som kan förknippas med skytte tas härigenom också hänsyn till omgivningen.

     Studsare och hagelgevär i de vanligaste kalibrarna med den vanligaste typen av jaktammunition avger impulsljud som långt överstiger den nivå där skador kan uppkomma. En studsare kan beroende på kaliber lämna omkring 160 -175 dB till skytten. Ljud över 150 dB kan orsaka permanenta hörselskador, människans smärtgräns på den logaritmiska decibelskalan brukar anges vara omkring 130 dB. Som jämförelse sägs en viskning motsvara 20 dB, ett normalt samtal 50 dB, en gräsklippare 90 dB och en orkester 100 dB.

     Ett sätt att skydda sig mot höga ljud är att använda hörselskydd. Det finns idag s.k. aktiva hörselkåpor som släpper igenom lägre ljudnivåer och skärmar av höga impulsljud. Sådana hörselkåpor kan dock även vid svag vind ge ett störande bakgrundssus som minskar möjligheten att höra hundar, vilt eller jaktkamrater. Det kan dessutom vara svårare att tolka ljudriktningar. Därutöver anses hörselkåpor av många jägare förta mycket av den naturupplevelse och jaktliga upplevelse som söks.

 

9. Överväganden

 

9.1 Älg

 

Även om det inte går att med exakthet bestämma hur många älgar av olika ålder och kön det finns i landskapet och älgvårdsområden vid en viss tidpunkt, så är det möjligt att göra mycket tillförlitliga beräkningar. Det sker en ständig naturlig förändring; individer föds och invandrar - dör och utvandrar. Dynamiken är än mer komplex, en mängd invecklade samband styr hur stort ett årligt tillskott och bortfall i en population blir. Så har exempelvis åldersstruktur och könsfördelning stor betydelse både för fruktsamhet och dödlighet, samt följaktligen också för förändringarna i populationen från år till år.

        För att trygga att den årliga älgjakten verkligen bidrar till att säkerställa en bra älgstam bör planering för jakten föregås av en välgrundad, långsiktig bedömning med en helhetssyn på avskjutningen. Utöver goda kunskaper om viltvård i allmänhet och älg i synnerhet förutsätter detta också en god samordning av jaktlagens avskjutningsstrategier. Det sistnämnda ansågs inte jägarna under tidigare skeden ha lyckats uppvisa i tillräcklig omfattning, vilket medförde en större risk för diversifierade avskjutningsstrategier och en snedvriden avskjutning.

     Lagstiftningen om jakt på älg ändrades grundligt år 1997. Ändringarna byggde väsentligen på följande två delar.

-          Enskilda jaktsrättsområden skall omfatta minst 2 000 hektar.

-          Jaktvårdsföreningarna anförtros ansvar i frågor om tillstånd till jakt på älg.

 

        Jakt har lång tradition och en bred förankring i landskapet. Det är för många en viktig rekreation och en väsentlig del av livskvaliteten. Genom att fordra viss fysisk prestation är den dessutom positiv ur friskvårdssynpunkt. Således kan den sägas bidra till både fysisk och mental hälsa. Jakt fyller också en viktig social funktion, vilket beaktats genom att till ideella jaktvårdsföreningar förts ansvar att sköta myndighetsuppgifter rörande tillstånd att fälla älg. 1997 års lagändringar innebar skapandet av större strukturer inom vilka många jägares iakttagelser, erfarenheter och kunskaper kan sammanställas.

     1997 års lagstiftning möjliggör bättre analyser och mer samordnade avskjutningsstrategier vilket minskar risken för en snedvriden avskjutning. Lagändringen var med andra ord ägnad att främja en viltvårdsmässigt god vård och beskattning av älgbeståndet. Enskilda jägare och jaktlag inom ett jakträttsområde har därigenom fått bättre möjligheter att göra mer långsik­tigt följdriktiga prioriteringar avseende de djur som skall fällas. En avskjut­ningsstrategi kan gälla för fler jägare och jaktlag och därigenom medge en mer kontrollerad jakt än tidigare. Lagstiftningen är med de ändringar som genomfördes därigenom på sikt bättre ägnad att ge flera tillfälle att jaga och fälla älg. För få år har dock gått för en mer ingående utvärdering och analys av jägarnas gemensamma arbete i jaktvårdsföreningarna. Det måste också beaktas att reformen genomfördes under en period när antalet älgar redan var ökande. En mer saklig utvärdering av reformens följder bedöms bli möjlig först med erfarenheter från flera treårsperioder[13]. Landskapsregeringen ser dock nu ingen grund för att väsentligt ändra jaktvårdsföreningarnas roll eller för att avskaffa, öka eller begränsa regeln om jakträttsområdenas storlek, ett jakträttsområde bör fortsättningsvis omfatta minst 2 000 hektar.

      Det finns skäl att överväga jaktvårdsföreningarnas roll. De har ett myndighetsansvar som ställer höga juridiska krav och som bygger på frivilligt arbete. Ändringar av regelverket bör därför beakta deras arbetssituation.

     Två grundläggande frågor som måste beaktas inom ett regelverk om älgjakt är vilka som kan beviljas rätt att fälla älg och fördelningen av de djur som årligen skall fällas. Landskapsregeringen har kunnat notera att det finns jakträttsinnehavare och jaktlag som trots intresse och engagemang inte har funnit samverkan och inte har del i ett jaktområde som är minst 2 000 hektar. De kan dock sammantaget förfoga över betydande markarealer som härigenom inte kommer att ingå i ett jakträttsområde som avses i 33 § jaktlagen. I nuvarande regelverk tas inte tillräcklig hänsyn till dessa jakträttsinnehavares möjligheter att bedriva en aktiv viltvård inberäknat möjligheter att fälla älg. Möjligheterna till detta bör förbättras i synnerhet inom sådana områden som omfattar 500 hektar eller mer.

     Landskapsregeringen har beaktat justitiekanslerns skrivelse av den 31 januari 2002 (dnr 964/1/99), där denne konstaterade oklarheter i fråga om tillämpningen av bestämmelserna om anslutning till ett jakträttsområde i 3 § förordningen om jakt på älg (42/1997). Justitiekanslern ansåg dessutom i likhet med landskapsregeringen att 39 § jaktlagen inte kan ges en tolkning som ersätter en sådan anslutningsrätt. 39 § ger landskapsregeringen möjlighet att av synnerligen vägande skäl på ansökan bevilja tillstånd att fälla rådjur eller älg med avvikelse från bestämmelserna i jaktlagen. En bakgrund till skrivelsen var att meningsskiljaktigheter uppkommit i fråga om tolkningen av 3 § i förordningen om jakt på älg (42/1997) om rätten att ansluta sig till ett jakträttsområde. Detta föranledde ett behov att överväga kompletteringar av regelverket. Då regeln om rätt att foga mark till ett jakträttsområde i sig inte tillgodosåg ett viltvårdsändamål, och heller inte automatiskt medförde en rätt en rätt att jaga älg eller att ansluta sig till ett jakträttsområde, bedömdes att den mest ändamålsenliga åtgärden för att minska regelverkets oklarheter var att upphäva 3 § förordningen om jakt på älg. Landskapsregeringen anser inte att ett återinförande av denna bestämmelse löser de aktuella frågeställningarna om olika jakträttsinnehavares möjligheter att fälla älg.

 

9.2 Rådjur

 

Rådjursstammen har varit i ständig tillväxt sedan sextiotalet. Flera tecken med en ökad täthet och stress i rådjursstammen tyder på att situationen håller på att förändras och att stammen närmat sig en gräns för vad den kan producera. Således har en betydande genomsnittlig viktminskning skett, samtidigt med synbarligen allt vanligare skador på skogs- och trädgårdsodlingar. Det ökade antalet viltolyckor med rådjur inblandade kan vara en indikation på ökad täthet. Antalet rådjur syns vara så stort att stammen påverkas av en födokonkurrens som kan medföra ytterligare viktminskning, som leder till sjunkande reproduktivitet och ökad dödlighet. Landskapets geografiska belägenhet begränsar dessutom rådjurens förutsättningar att genom utvandring naturligt minska tätheten.

     Gynnsamma vintrar med god födotillgång och få naturliga predatorer i landskapet gör att jakten har en väsentlig betydelse för regleringen av stammens storlek. Landskapsregeringen bedömer dock inte att den totala avskjutningen kan ökas betydligt. Det är därför viktigt att se över också andra åtgärder som är ändamålsenliga för att begränsa antalet rådjur till nivåer som inte hotar stammens kondition och sundhet, i en jämvikt med omgivningen. En viktig åtgärd för att främja en biologiskt riktig beskattning skulle vara att återkommande kunna ge jägarna välgrundade rekommendationer om en god fördelning i avskjutning mellan bock, get och kid. Det är dock mycket svårt att med någon noggrannhet förutsäga en rådjursstams utveckling, då inget systematiserande instrument finns för detta. Dock skulle förutsättningarna förbättras om kunskapsunderlaget i samverkan med jägarna ökas, i huvudsak såsom genom återkommande inventeringar av stammen. En ytterligare förutsättning är också att resurser kan avsättas såväl lokalt som centralt för uppgiften. Andra åtgärder rör i första hand jaktsätt och -tider.

     Av dessa åtgärder rör främst en direkt jaktlagen, nämligen bestämmelsen i 42 § 1 mom. om begränsning i mankhöjd på drivande hund till 28 centimeter. Bestämmelsen innebär i praktiken att endast tax kan komma ifråga vid jakt med drivande hund, en jaktform som är vanligast vid rådjursjakt. Landskapsregeringen föreslår att bestämmelsen upphävs så att det blir möjligt för jägare som så önskar att använda också andra långsamt drivande hundraser såsom bassett, beagle och drever. Landskapsregeringen anser det vara gynnsamt för rådjursstammens sundhet om flera blir intresserade av jakt med drivande hund och den totala avskjutningen härigenom kan öka. Även med oförändrad total avskjutning kan en ökad jakt med hund vara gynnsamt om därigenom andelen fällda getter, smaldjur och kid ökar till en för rådjursstammen mer uthållig nivå. Utöver detta överväger landskapsregeringen ytterligare åtgärder genom i huvudsak ändringar i jaktförordningen.

 

9.3 Skyddsjakt på rådjur

 

Landskapsregeringen bedömer att det ökade behov av skyddsjakt på rådjur som syns finnas är en följd av den nu påtagligt stora tätheten och födokonkurrensen för rådjuren. Utifrån ovannämnda bedömningar av stammens täthet kan konstateras att en minskning till en lägre nivå är önskvärd av såväl viltvårds- som samhällsskäl. En mindre stam med därav följande mindre födokonkurrens skulle också vara positiv ur jägarsynpunkt då det för med sig högre slaktvikter samt större sannolikhet för sådana väl utvecklade horn många jägare vill se. En skyddsjakt där odlare får rätt att fälla rådjur i sina odlingar kan vara positiv för den yrkesmässiga odlingen. Nyttan av att fälla sådana enstaka djur är dock rimligen begränsad då de med stammens spridningsbenägenhet och nuvarande hårda födokonkurrens högst sannolikt fortlöpande får snara efterträdare. Trots att nyttan av en sådan skyddsjakt kan anses vara begränsad anser landskapsregeringen att det nu finns skäl för det i yrkesmässiga frukt-, bär- och grönsaksodlingar, om stängsel saknas och under den tid det är nödvändigt för att skydda växterna. Härvid kan dock konstateras att omfattande investeringar har gjorts i förebyggande åtgärder såsom viltstaket runt odlingar. I synnerhet har med samhällsstöd stängsling skett av frukt- och bärodlingar och endast i liten omfattning av grönsaksodlingar såsom vid sallads-, lök- och persiljeodling, där odlingsförutsättningar och platser kan variera år från år.

     Landskapsregeringen anser att det med tanke på önskvärdheten av en stabil livsmedelsproduktion och –näring, samt med hänsyn till nuvarande höga rådjurstäthet, är rimligt att skyddsjakt på rådjur kan ske vid yrkesmässig odling av frukt, bär eller grönsaker. Detta även om en skyddsjakt bedöms få begränsad nytta och trots att viltvårdsmässiga betänkligheter kan anföras i de fall rådjur fälls utanför reglerade jakttider. Landskapsregeringen anser däremot inte att skyddsjakt på rådjur generellt är lika starkt motiverad i skogsplanteringar.

     Grundläggande bestämmelser om fällande av vilt för att förebygga skador på näringsidkares odlingar finns i 30 § 2 mom. jaktlagen:

 

”Orsakar fridlyst vilt skada som inte är ringa på odling eller i trädgård eller park, kan landskapsstyrelsen bevilja den skadelidande tillstånd att avliva ett så stort antal av ifrågavarande art att fortsatt skadegörelse undviks. Tillstånd får dock inte beviljas om skadan berättigar till ersättning ur landskapets medel. Vilt som avlivats med stöd av detta moment tillfaller jakträttsinnehavaren som skall meddela landskapsstyrelsen om det antal djur som avlivats.”

 

     Således kan tillstånd ges för skyddsjakt vid en inte ringa skada, förutsatt att skadan inte samtidigt ”berättigar till ersättning ur landskapets medel”. Riktlinjer har fastställts[14] för bidrag för ersättning vid hjortdjursskador samt bidrag för förebyggande åtgärder. Dessa bygger delvis på bestämmelserna i landskapslagen om ersättande av skador, orsakade av hjortdjur (52/1974). Lagen medger att bidrag ges för att ersätta skador på ”åker- och andra odlingsväxter, trädgård, andra husdjur än hundar, motorfordon och skog”.

 

9.4 Jaktvårdsföreningarna

 

När de beslutar om den årliga fördelningen av tillstånd att fälla älg inom ett älgvårdsområde utövar jaktvårdsföreningarna offentlig förvaltning. I 33 § jaktlagen avgränsas föreningarnas områden att vara älgvårdsområden. I enlighet med 58 § 1 mom. jaktlagen utgörs en jaktvårdsförening av dem som har jakträtt i en kommun och har löst jaktkort. Närmare bestämmelser om jaktvårdsföreningar finns i 12 kapitlet jaktlagen (57 – 60 §§). I 33c § jaktlagen finns bl.a. också bestämmelser om sökande av ändring i en förenings offentligrättsliga beslut. Således har lagtinget genom landskapslag beslutat att föreningarna skall utöva denna myndighet. Landskapsregeringen finner att en mer ändamålsenlig ordning för en effektiv tillsyn, utvärdering och uppföljning av om regelverkets tillämpning är korrekt, vore om lagtinget genom landskapsregeringen hade delegerat rätten att överföra offentlig förvaltning till jaktvårdsföreningarna. Landskapsregeringen avser inte att en sådan ändring av bestämmelserna i sak skulle få ändra föreningarnas uppdrag.

     Möjligheterna till jakt på älg för jaktlag vars områden omfattar mer än 500 men inte 2 000 hektar avses i princip vara desamma som inom jakträttsområdena (med minst 2 000 hektar). Således blir besvärsmöjligheterna desamma. Med hänsyn till den betydelsefulla viltvårdsmässiga nyttan av att älgjakt planeras för stora områden är det nödvändigt att enligt en försiktighetsprincip kunna begränsa beskattningen av älgstammen på mindre områden. Följaktligen är det i vissa fall motiverat att medge en lägre tilldelning till dem som jagar på mindre områden, där möjligheterna till selektion dessutom kan vara mindre.

 

9.5 Jakträtten på landskapets mark

 

Jakt är för många en väsentlig del av livskvaliteten, vilket konstaterats ovan. Dock gynnar nuvarande bestämmelser om jakt på landskapets marker i första hand ett fåtal som bor i anslutning till dem, även om flera områden har storlek och karaktär som i sig medger en fristående viltvård och trots att markerna tillhör alla bofasta ålänningar. Landskapsregeringen anser att jakträtt på landskapets marker bör upplåtas enligt principer som ger landskapets samtliga invånare likvärdiga möjligheter att få jakträtt där. Jaktlagen nuvarande företrädesregler bör upphävas och jakträtt inte främst ges dem som bor i anslutning till denna, om det inte bedöms vara särskilt ändamålsenligt av skäl som rör viltvård och jaktplanering för ett område.

     Att med den begränsade tillgången på jaktmarker och vilt fördela jakträtten rättvist är knappast möjligt. I synnerhet som jakt bör bedrivas enligt långsiktiga principer och inte kan fördelas över allt för korta tidsperioder. Landskapsregeringen bedömer att ett system med ett fast arrende kopplat till ett visst område för en jakträttsperiod vore det mest ändamålsenliga. Härigenom skulle ett system med lottning av jakträtt kunna inrättas. Ett system som gynnar högstbjudande kan missgynna ekonomiskt svaga och gynna ekonomiskt starka aktörer, så att jakträtterna över tid på nytt knyts till ett fåtal personer.

 

9.6 Jakt med pil och båge

 

En sund jakt är en väsentlig del av viltvården, vid sidan av andra åtgärder ägnade att stöda och skydda olika viltstammar. För de intresserade ger jakt dessutom rekreation och livskvalitet, bidrar till fysisk och mental hälsa samt fyller en viktig social funktion. Om jakt med pil och båge utövas av personer som har visat att de har tillräckliga kunskaper och nödvändig skicklighet för att hantera vapnen, så är jaktformen minst lika etisk, trygg och säker som jakt med skjutvapen. Utövare framhåller att jaktformen har en särart genom att fordra en jämförelsevis större iakttagelseförmåga och mer tålamod, samt därigenom också ge en närmast absolut närhet till djur och natur med intensiva jaktupplevelser. Jaktformen medför som regel att en flera gånger längre tid används per jakttillfälle och fällt villebråd än vid jakt med skjutvapen.

     I landskapet såväl som i omgivande regioner finns ett intresse för jaktformen med pil och båge. Det finns anledning att möta detta intresse så att det i ändamålsenligt reglerade former kan utvecklas i en seriös jaktgemenskap.

     Huvuddelen av dem som har ett intresse eller kan tänka sig att pröva jaktformen är sannolikt redan idag jägare, har avlagt jägarexamen och deltar i någon omfattning i en jaktgemenskap. Men finns sannolikt också en mindre grupp som idag inte jagar men kan tänka sig att jaga om jakt med pil och båge vore tillåtet.

     Så långt det går att överblicka medför inte en legalisering av jakt med pil och båge vare sig ett ökat eller minskat jakttryck på någon art. I detta avseende bedöms det således finnas ett utrymme för jaktformen.

 

9.7 Ljuddämpare

 

Landskapsregeringen anser att de negativa följderna av att använda ljuddämpare på skjutvapen vid jakt är försumbara vägt mot den risk för hörselskador som skyttar utsätts för. Ljuddämparnas hörselskyddande verkan måste anses vara väsentligt mer betydande än den risk för upptäckt vid illegal jakt som deras användning kan anses ha.

 

10. Förslag

 

10.1 Jakt på älg i områden som sammanlagt omfattar 500 – 2 000 hektar

 

Jaktvårdsföreningarna föreslås pröva vilket antal älgar av kalvar, kor och tjurar som får fällas inom områden som sammanlagt omfattar minst 500 hektar men inte utgör 2 000 hektar. Tillstånd kan därvid avse jakt inom ett område som i väsentlig omfattning utgörs av mark på en eller flera holmar av sammanhängande karaktär, om området som helhet bedöms vara väl lämpat för jakt på älg.

     Landskapsregeringen bedömer en viktig förutsättning för detta vara att antalet älgar som får fällas inom områden som sammanlagt omfattar minst 500 hektar men inte utgör 2 000 hektar kan begränsas av en jaktvårdsförening om det är ändamålsenligt för att hindra att befintliga jakträttsområden splittras. Det torde finnas en ökad risk för sådana splittringar om det totala antalet älgar som får fällas i landskapet minskar.

     Landskapsregeringen avser att till en förordning om jakt foga en bestämmelse enligt vilken markområden som omfattar minst 500 hektar men inte uppgår till 2 000 hektar skall anses ha en sammanhängande karaktär. Ett huvudområde (det arealmässigt största geografiskt sammanhängande området) och eventuella delområden (områden belägna högst 2 000 meter från huvudområdets yttre gräns) skall tillsammans omfatta minst 500 hektar. Jaktmark på angränsande öar skulle anses vara en del av huvudområde (räknat från det största sammanhängande skiftet) om avståndet mellan skiftena är högst 500 meter. Ett område som konstaterats ha sammanhängande karaktär får inte till någon del utgöra en del av ett annat sådant område. Förslaget grundas på att vid avskjutning skall beaktas det vilt som finns inom de sökandes område. Därför utgör huvudområdet (det största området) utgångspunkt för var beskattningen av älgarna skall ske. Detta är förenligt med en god älgvård. Förslaget är också ägnat att gynna en strävan att geografiskt samla berörda jaktlags jaktområden. Förslaget beaktar att en älgkos hemområde normalt är cirka 1 000 hektar och en älgtjurs cirka 1 500 hektar. 2 000-metersgränsen ovan beaktar att radien i en älgs hemområde normalt kan antas kan vara omkring 2 000 meter. Fortsättningsvis skulle dock landskapsregeringen eller polismyndigheten med avvikelse från detta ge tillstånd att fälla älg också i andra fall (jfr 28, 29 och 71 §§ jaktlagen).

 

10.2 Jaktvårdsföreningarna

 

Landskapsregeringen föreslår att jaktlagen ändras så att jaktvårdsföreningarnas utövande av offentlig förvaltning sker genom en rätt given dem av landskapsregeringen. Idag har de den rätten på grund av lagtingets beslut i landskapslag. Den föreslagna ändringen ger landskapsregeringen bättre förutsättningar att följa upp tillsynen av föreningarnas tillämpning av de regelverk de skall följa. Ytterst kan landskapsregeringen härigenom besluta om upphävandet av en jaktvårdsförenings rätt att besluta om den årliga fördelningen av tillstånd att fälla älg.

      Landskapsregeringen föreslår att jaktledaren för ett jaktområde som omfattar minst 500 hektar men som inte ingår i ett jakträttsområde skall kunna söka ändring hos landskapsregeringen i ett beslut som jaktvårdsföreningens styrelse har fattat i ett älgjaktsärende. Härigenom likställs jägarna från dessa områden i dessa delar med jägare i jakträttsområden.

      Genomförandet av förslag som ingår i denna framställning kan för vissa jaktvårdsföreningar innebära ett mer omfattande arbete och mer ansvar då beslut i högre grad måste vara motiverade. Bl.a. då detta kan försvåra för enskilda jaktvårdsföreningar att finna lämpliga frivilliga företrädare föreslås landskapsregeringen dessutom att en jaktvårdsförening på stadgeenligt sätt skall kunna avstå från den beslutanderätt som följer av bestämmelserna i 33a – 33c §§ jaktlagen.

     Förslaget ger enskilda jaktvårdsföreningar möjlighet att avstå från ett krävande juridiskt arbete, ett arbete som dessutom bygger på frivillighet. Jaktvårdsföreningar som avstår från detta kommer fortsatt att aktivt kunna arbeta med att vårda älgstammen. Om en förening avstår från sådan beslutanderätt övergår den till landskapsregeringen från och med det ka­lenderår som inleder den treårsperiod som avses i 33a § och som infaller närmast efter tre månader från det att föreningens beslut fattades. En förening som avstår från denna beslutanderätt avstår därmed inte från ett ansvar att vara informerad i frågor som rör viltvården avseende älgstammen i landskapet. Följaktligen kan landskapsregeringen fortsatt begära deras synpunkter också i olika sakfrågor som rör älgjakt.

 

10.3 Jakt på rådjur

 

Landskapsregeringen föreslår att bestämmelsen i 42 § 1 mom. upphävs varvid landskapsregeringen med stöd av 20 § jaktlagen i förordning även kan besluta närmare om användningen av drivande hund vid jakt efter viss art. Landskapsregeringen har dock tillsvidare ingen avsikt att reglera detta.

 

10.4 Skyddsjakt på rådjur

 

Landskapsregeringen konstaterar att det trots möjligheter till stöd för förebyggande åtgärder syns finnas ett ökande behov av skyddsjakt på rådjur. Skyddsjakt på rådjur jämlikt 30 § 2 mom. är dock inte möjligt om regelverket samtidigt medger att ersättning ges för odlingsskador.

     Landskapsregeringen föreslår att regelverket om ersättning för skador orsakade av hjortdjur görs mer flexibelt, genom att landskapslagen om ersättande av skador, orsakade av hjortdjur upphävs. Sådana bestämmelser kan istället intas i ovannämnda riktlinjer. Landskapsregeringen får härvid bättre möjligheter att anpassa möjligheterna till bidrag för rådjursskador eller tillstånd skyddsjakt på grund av rådjursstammens situation och ädamålsenliga resurser. Följaktligen kan det också bli möjligt att ge tillstånd att fälla rådjur med stöd av 30 § 2 mom. jaktlagen.

 

10.5 Jakträtten på landskapets mark

 

Landskapsregeringen föreslår att 6 § 2 mom. jaktlagen ändras så att landskapsregeringen utan nuvarande begränsningar beslutar om fördelning av jakträtt på landskapets marker. Landskapsregeringens mål är att skapa ett system i vilket samtliga jägares intresse och möjligheter att jaga bättre beaktas, med hänsyn till olika markers storlek och jaktliga förutsättningar.

 

10.6 Fågelskyddsdirektivet

 

Landskapsregeringen föreslår att 17 § jaktlagen ändras för att närmare överensstämma med artikel 11 i fågelskyddsdirektivet. I sak innebär ändringen att till lagen fogas en bestämmelse i vilken landskapsregeringen åläggs att samråda med EG-kommissionen, i fall då landskapsregeringen överväger att medge införande av en fågelart vilken inte finns naturligt i vilt tillstånd inom medlemsländernas territorium.

 

10.7 Jakt med pil och båge

 

Landskapsregeringen föreslår att landskapsregeringen skall kunna fastställa krav för att få jaga med pil och båge. Kraven avses kunna omfatta såväl jaktprov för jägarna, krav på den utrustning som skall användas samt bestämmelser om det vilt som får jagas. Tanken är att för rätt att jaga med pil och båge fordra att ett teoretiskt och praktiskt jaktprov klarats. Landskapsregeringen föreslås kunna besluta om en sådan examen i enlighet med bestämmelserna i 54 § jaktlagen. Viss bågjägarexamen som avlagts utanför landskapet bör därvid kunna godkännas.

     Landskapsregeringen avser att med stöd av 20 § jaktlagen i förordning ta in särskilda bestämmelser om det vilt som får jagas med pil och båge.

 

10.8 Ljuddämpare

 

Landskapsregeringen föreslår att det skall bli tillåtet att använda ljuddämpare på skjutvapen vid jakt, samt att förbudet mot detta i 48 § jaktlagen därför tas bort.

 

10.9 Ändringar av lagteknisk natur

 

I lagen finns hänvisningar vilka är missvisande efter ändringar i annan lagstiftning. Dessa hänvisningar rör lagstiftning om naturvård (3 och 54 §§ jaktlagen), hemortsrätt (5 § jaktlagen), samfälligheter (7 § jaktlagen) och djurskydd (47 § jaktlagen). Dessutom har lagstiftningen om rovdjurspremier (74 § jaktlagen) upphävts. Jaktlagen föreslås i dessa fall ändrad för att överensstämma med gällande lagstiftning.

 

11. Förslagets verkningar

 

Även om flertalet jägare är män saknar förslaget kända följder för jämställdheten mellan kvinnor och män. Såväl relativ andel som antal kvinnor som jagar syns dock öka, vilket kan ses i antal lösta jaktkort årligen. En möjlig förklaring kan vara att jakt i grunden inte är något specifikt manligt eller okvinnligt, men av tradition oftast har utövats av män. Det är således följdriktigt i en tid när inte jakt bedrivs av överlevnadsskäl, att fler kvinnor med möjlighet och tillgång till lämpliga marker är intresserade också av kvaliteter som jakt kan ge. Någon tillförlitlig statistik som visar könstillhörigheten för de personer i landskapet som äger mark där jakt bedrivs finns dock inte. Förslaget har inte några andra kända direkta följder för miljön än de som är ägnade att främja viltvården som sådan. Viltvården har också följder för skogsbruk, växtodling och vägtrafik. Förslaget bedöms inte få väsentliga ekonomiska följder för landskap, kommuner, jaktvårdsföreningar och enskilda. Förslaget är dock ägnat att möjliggöra älgjakt i flera jaktbara marker än hittills, vilket kan ge flera möjlighet att delta i sådan jakt. En översyn av jakträttens fördelning på landskapets marker samt möjligheter att jaga med pil och båge kan också medföra att flera ges tillfälle att jaga.

 

Detaljmotivering

 

I förslagen till lagstiftning har beaktats namnbytet den 1 juni 2004 från landskapsstyrelsen till landskapsregeringen.

 

1. Ändring av jaktlagen för landskapet Åland

 

3 § 2 mom. Ändringen är lagteknisk. Landskapslagen om naturvård (41/1977) är sedan den 1 september 1998 upphävd och ersatt med landskapslagen om naturvård (82/1998).

 

6 § 2 mom. Ändringen innebär i sak att momentets andra mening upphävs, i vilken landskapsregeringens behörighet på visst sätt avgränsas. Landskapsregeringen avser att närmare besluta om hur jakträtten på landskapets marker skall upplåtas och att flera av landskapets invånare skall ges möjlighet att jaga på landskapets marker.

 

7 § 2 mom. Ändringen är lagteknisk. Lagen om vissa slag av samfälligheter och därmed jämförliga gemensamma förmåner (FFS 204/40) är sedan den 1 september 1989 upphävd och ersatt med lagen om samfälligheter (FFS 758/1989).

 

12 §. Av såväl grannelags- som säkerhetsskäl fordras begränsningar av var jakt får idkas. Hittillsvarande bestämmelser anses dock väl mycket inskränka jaktmöjligheterna i marker som gränsar till områden med fritidshus, vilka endast besöks säsongvis såsom vid sommar- och långhelgsledigheter. Jaktbegränsningarna motiveras främst av att jakten som sådan och i synnerhet ljudknallar från skjutvapen kan vara störande, samt av den risk det innebär i synnerhet då jakt sker med skjutvapen vilka kan åstadkomma stor skada på långa avstånd.

     I enlighet med gällande bestämmelser kan jakt bedrivas inom 150 meter från trädgårdar och gårdsplaner med lov från berörd markinnehavare. Särskilt i områden på utskjutande landmassor och på öar med ett betydande antal sådana fritidshus kan detta innebära ett hinder för jakt på betydande angränsande områden. Nuvarande 150-metersregel kan också vara svår att tillämpa med exakthet.

     Landskapsregeringen föreslår att regeln förtydligas att avse jakt med skjutvapen samt att avståndsbegränsningen skall räknas utifrån byggnad där någon stadigvarande bor eller i vilken det finns anledning att anta att någon tillfälligt vistas. Härigenom skulle möjligheterna att jaga kunna avse större angränsande områden samtidigt som rimliga grannelags- och säkerhetsskäl beaktas.

 

Upphävande av 13 §. Landskapsregeringen föreslår att bestämmelsen upphävs. Jakt skall (jml 2 §) alltid bedrivas så att inte fara uppstår. Nuvarande begränsningarna till vissa avstånd kan i enskilda fall anses vara obefogat även med iakttagande av höga skyddskrav. Landskapsregeringen anvisar dessutom i samband med vårfågeljakten områden inom vilka jakten får bedrivas (20 §).

 

Upphävande av 17 §. Landskapsregeringen föreslår att paragrafen upphävs samt att samtliga ärenden som rör prövning av införande av djurarter i landskapets fauna skall ske med stöd av landskapslagen om naturvård. I 19 § landskapslagen om naturvård (82/1998) stadgas om begränsning av spridning av arter med främmande ursprung i landskapets fauna. Bestämmelsen har hittills tillämpats endast på djurarter som inte är vilt enligt 1 § jaktlagen, i vilka fall 17 § jaktlagen såsom en särskild bestämmelse har tillämpats. Prövningen avser dock i grunden ekologiska frågor och hör därför enligt landskapsregeringens mening naturligt hemma i landskapslagen om naturvård. Ändringen avser ingen ändring i sak av förutsättningarna för att få införa en djurart i landskapets fauna.

     Landskapsregeringen konstaterar dessutom att i artikel 11 i rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar (det s.k. fågelskyddsdirektivet) finns ett krav på samråd med EG-kommissionen, före införandet av en fågelart som inte finns naturligt inom gemenskapens territorium övervägs. Dessutom skall i enlighet med artikel 22 i rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (det s.k. habitatdirektivet) den kommitté som biträder EG-kommissionen (enl. artikel 20) upplysningsvis delges om beslut som rör införande i naturen av en icke inhemsk art.

 

30 § 2 mom. Tillstånd att avliva djur som orsakar skadar för yrkesmässig verksamhet föreslås kunna beviljas för att hindra uppkomsten av inte ringa skada. Fiskodling föreslås fogat till denna grupp. Nu fordras att en skada uppkommit som anses vara ”inte ringa”. Landskapsregeringen föreslår att i ett särskilt dokument intas riktlinjer med dels grunder för utbetalning av ersättning efter viltskador, dels tillstånd att fälla djur på grund av sådana skador. Exempel på djurarter som kan beröras i sådana riktlinjer är rådjur, mellanskarv, gråhäger och gråsäl. Så som framgått av de allmänna motiven (avsnitt 8.3 ovan) föreslås samtidigt att landskapslagen om ersättande av skador, orsakade av hjortdjur (52/1974) upphävs och att detta regelverk beaktas i sådana riktlinjer. Det kan noteras att landskapsregeringen avseende hjortdjur fastställt särskilda riktlinjer om ersättning för skada orsakat av hjortdjur; ”landskapsstyrelsens riktlinjer för bidrag för ersättande av hjortdjursskador på odling och skog samt bidrag för förebyggande åtgärder” (dnr N42/99/1/5). Dessutom finns ”riktlinjer för skyddsjakt på gråsäl” (dnr N42/02/1/7).

 

31 § 1 mom. 2 punkten och 2 mom. Gråsäl tas in i förteckningen över de djur som får fällas av innehavaren av en fiskodling, om djuren inkommer i odlingen. Begreppet ”inkommer i fiskodling” avser fall då något djur av de förtecknade arterna inkommer i en fiskodlingskasse. Inom ramarna för 30 § 2 mom. kan landskapsregeringen ge tillstånd till skyddsjakt.

     Gråsparv tas bort från listan över de fåglar som får fällas för att skydda trädgård eller grönsaks- och spannmålsodling. Flera års iakttagelser och återkommande undersökningar har visat att en betydande minskning av artens förekomst har ägt rum under de senaste 15 – 20 åren. Den mest påtagliga minskningen har skett under de senaste fem åren.

 

32 § 3 mom. I enlighet med gällande regelverk skall ansökan om tillstånd att fälla rådjur inges senast den 1 augusti. Detta innebär i praktiken att omkring 200 ansökningar från olika jaktlag skall handläggas inom fjorton dagar, då den s.k. bockjakten från och med år 2003 inleds den 20 augusti. Landskapsregeringen avser att besluta om en tidigareläggning av den senaste ansökningsdagen, så att handläggningen av dessa ärenden fortsatt kan ske inom en rimlig tidsram.

 

33 § 1 mom. Jakträttsområdena omfattar jaktbara och älgproducerande arealer. Även om älgar förflyttar sig över saltsjön finner de inte näring där annat än i strandzonerna, saltsjön är följaktligen inte ett älgproduktionsområde. Älgar finner under vår och sommar näring även i små näringsrika sjöar och i myrmarker med öppna vattenspeglar.

 

33a §. I grunden anförtror lagtinget härigenom till landskapsregeringen att ge tillstånd att fälla älg. Avsikten är dock att nuvarande ordning med jaktvårdsföreningarnas beslutanderätt skall finnas kvar, men vara beroende av landskapsregeringens beslut i enlighet med en delegation från lagtinget i landskapslagen. Nu har jaktvårdsföreningarna denna beslutanderätt på grund av lagtingets beslut i landskapslagen. Härigenom kan landskapsregeringens tillsyn av jaktvårdföreningarnas tillämpning av sitt myndighetsansvar bli effektivare, då ytterst kan beslutas att beslutanderätten överförs till landskapsregeringen. Med andra ord kan landskapsregeringen återta beslutanderätten från enskilda jaktvårdsföreningar. De jaktvårdföreningar som vid denna lags ikraftträdande inte begär att beslutanderätten skall överföras till landskapsregeringen skall dock fortsättningsvis kvar detta ansvar (jfr ikraftträdelsebestämmelsen nedan).

     Den grundläggande bestämmelsen i 7 § landskapsförordningen om jakt på älg, om vad jaktvårdsföreningarna skall iaktta vid fördelning av tillstånd till jakt på älg, föreslås i sak överförd till jaktlagen. Bestämmelsen har en central betydelse för jaktvårdsföreningarnas sätt att arbeta, med stor betydelse också för tillämpningen av 33b § 2 mom., och bör därför upptas i lagen snarare än i förordningen. Den 7 § i landskapsförordningen om jakt på älg upphävs följaktligen vid ikraftträdandet av denna lag.

 

33b §. Lagtexten ändras med beaktande av förslaget (33a §) att jaktvårdsföreningarnas beslutanderätt skall vara beroende av landskapsregeringens beslut.

     Bakgrunden till att lagstiftningen om jakt på älg år 1997 ändrades så att enskilda jaktsrättsområden skall omfatta minst 2 000 hektar var att avskjutning av viltvårdsskäl bör planeras för relativt stora områden. Det är viltvårdsmässigt motiverat att tillse att tillräckliga incitament finns för jakträttsinnehavare att delta i jakträttsområden. De åtgärder som vidtas för att främja en gemenskap i jakträttsområden måste samtidigt ge tillräckliga möjligheter att bedriva en aktiv viltvård och möjligheter att fälla älg för de jakträttsinnehavare och jaktlag som trots intresse och engagemang inte har del i ett jakträttsområde. En jaktvårdsförening bör vid bestämmande av antalet älgar fästa vikt vid om ett sådant område omfattar minimiarealen 500 hektar eller om området har en större areal och kanske nästan omfattar den areal som fordras för ett jakträttsområde. En strävan bör härvid vara att all jakt kan planeras för områden som är tillräckligt stora för att ge goda viltvårdsmässiga fördelar för att bevara en livskraftig älgstam inom älgvårdsområdet. Av viltvårdsskäl kan styrelsen också närmare anvisa inom vilka områden tilldelad älg får fällas. Genom detta förslag tryggas dessa jakträttsinnehavares möjligheter att fälla älg.

     Landskapsregeringen har noterat att näringsutskottet i sitt betänkande ifrågasätter om 150 hektar är ett lämpligt krav för de minsta sammanhängande områden inom vilka jakt på älg får bedrivas. Detta arealkrav motsvarar det grundläggande krav som finns avseende jakt på rådjur i 32 § 3 mom. jaktlagen. Arealkravet för att få jaga rådjur var tidigare innehav av ett markområde som sammanhängande minst omfattade 200 hektar. Kravet togs år 1972 in i den tidigare landskapslagen om jakt (10/1965) i samband med att möjligheterna för licensjakt på rådjur reglerades. Rådjursjakten inleddes därefter år 1973. Arealkravet sänktes till 150 hektar under år 1977, då rådjursstammen ansågs så stor att den inte äventyrades av att flera därigenom fick möjlighet att jaga. Till paragrafen fogades av säkerhetsskäl år 1980 regeln att marken utöver att sammanhängande omfatta 150 hektar också skall vara ”väl lämpad för jakt”.

     Landskapsregeringen bedömer inte att ett med säkerhetsskäl sammanhängande grundläggande arealkrav på 150 hektar är mindre viktigt vid jakt på älg än vid jakt på rådjur. I samband med remissbehandling har dock jaktvårdsföreningarna enhälligt framhållit att arealen 150 hektar är alltför liten och att en sådan gräns skulle medföra en påtaglig risk för att jaktlag bryter sig ut jakträttsområdesgemenskapen. Således skulle en väl sammanhållen planering för avskjutning riskeras. Däremot bedömer inte jaktvårdföreningarna att en begränsning till minst 500 hektar skulle medföra en risk för sådana avhopp. Landskapsregeringen föreslår med beaktande av detta att ingen precis hektarbegränsning om sammanhängande marker intas i jaktlagen. Samtidigt föreslås att ett allmänt krav införs i lagen enligt vilket markområden skall vara lämpade för älgjakt till belägenhet och omfång. Avsikten är att i landskapsförordning formulera generella grundregler för vad som avses med ”markområden väl lämpade för jakt” med ”sammanhängande karaktär”. Landskapsregeringen finner det inte uteslutet att älgjakt kan ske på ett markinnehav som omfattar exakt 500 hektar även om det inte är fullständigt sammanhängande. Älgjakt skulle dock inte få ske på marker som är för splittrade eller annars olämpliga med hänsyn till omfång och belägenhet. Som utgångspunkt för sådana överväganden skall läggas grunder om hänsyn till bevarandet av en livskraftig älgstam och genomförandet av en välplanerad och säker jakt.

 

33c §. Genom ändringen ges samma möjligheter till besvär till landskapsregeringen över beslut rörande jakträttsområden som rörande områden som omfattar minst 500 hektar men inte uppgår till 2 000 hektar. Då härigenom sökandens ges rätt att föra en tillståndsansökan till landskapsregeringen från och med den 1 oktober innebär detta att landskapsregeringen kan fatta ett beslut i ärendet inom den fjortondagarsperiod som är kvar till det att jakten inleds eller snarast därefter. Nuvarande begrepp i 2 mom. ”inom utsatt tid” avser beslut om tilldelning under tiden före det att älgjakt inleds den 15 oktober.

 

33d § 1 mom. Ändringen föranleds av namnbytet den 1 juni 2004 från landskapsstyrelsen till landskapsregeringen.

 

34 §. Landskapsregeringen föreslår att paragrafen ändras så att där tydligt framgår att den s.k. fällavgiften skall betalas efter att viltet fällts, samt att en grund skall anges för avgifternas beräknande. Landskapsregeringen avser att närmare avgränsa avgifternas användning genom en revidering av dokumentet ”Landskapsstyrelsens riktlinjer för bidrag för ersättande av hjortdjursskador på odling och skog samt bidrag för förebyggande åtgärder”, som fastställdes den 31 oktober 2000 (dnr N42/99/1/5). Avgiften avses att utöver förebyggande och ersättande bidrag också kunna användas exempelvis för att stöda jaktvårdsföreningarnas förvaltning i hjortdjursfrågor samt för behövlig viltvårdande försöksverksamhet avseende hjortdjur.

 

35 § 1 och 4 mom. Begreppet ”jaktledarens ersättare” ändras till vice jaktledare, vilket är en återgång till en tidigare formell benämning. Förslaget är en följd av önskemål som framförts genom jaktvårdsföreningarna.

 

Upphävande av 39 §. Landskapsregeringen eller polismyndigheten kan redan i enlighet med lagens 28, 29 och 71 §§ i enskilda fall medge att fridlyst vilt fälls. Landskapsregeringen bedömer inte att bestämmelsen efter ikraftträdandet av denna lag i sak har ett tillämpningsområde som motiverar att den finns kvar.

 

Upphävande av 42 § 1 mom. Att momentet upphävs innebär i sak att möjligheten att reglera användandet av drivande hund vid hjortjakt delegeras till landskapsregeringen. Av formuleringen i 20 § 1 mom. jaktlagen framgår att ”landskapsstyrelsen kan (…) genom landskapsförordning utfärda närmare bestämmelser om (…) de förutsättningar i övrigt som skall gälla vid jakt efter en viss art”. Landskapsregeringen kan dock överväga att i landskapsförordning inta bestämmelser som undantar användandet av hundar som anses olämpliga för användning vid drivande jakt. Landskapsregeringen anser dock att det i fortsättningen bör vara tillåtet att använda i vart fall tax, drever, bassett eller beagle vid drivande jakt på hjortdjur.

 

47 § 1 mom. 8 punkten samt 3 och 4 mom.. Ändringen av 1 mom. åttonde punkten är utformad så att pilar och bågar som för ändamålet godkänts av landskapsregeringen får användas vid jakt.

     Ändringen av 3 mom. är lagteknisk. I momentet finns en hänvisning till 2a § djurskyddslagen (FFS 91/71). Då djurskydd hör till landskapets behörighetsområde, föreslås att hänvisningen ändras att avse landskapets bestämmelse i 13 § djurskyddslagen för landskapet Åland (95/1998).

      Genom ändringen av 4 mom. införs krav på märkning av fällor samt på ägarnas kontroll av sina gillrade fällor.

 

48 §. Landskapsregeringen anser att det i vissa fall kan finnas skäl att använda en s.k. grytrevolver eller grytpistol, såväl för att främja säkerhet för jägare och jakthund som för att hindra onödigt lidande hos vilt. Med enhandsskjutvapen avses sådana vapen som är avsedda att användas med en hand.

     Landskapsregeringen kommer att i förordning besluta närmare om vapen och deras användning vid jakt. Således kommer bestämmelserna i nuvarande 1 – 3 mom. om kulvikt m.m. att bli reglerade i förordning. Landskapsregeringen avser därvid att ändra kravet på den ammunition som får användas vid jakt på älg och vitsvansad hjort så att den minsta kulvikten sänks från 10 till 9 gram, vilket erfarenheter från både Sverige och riket har visat vara en ändamålsenlig begränsning.

     Nuvarande förbud mot ljuddämpare föreslås borttaget, med beaktande av den betydande risk för hörselskador som finns vid avfyrande av skjutvapen.

     I förordning föreslås dessutom kunna intas bestämmelser om användning av pilbåge och pil vid jakt. Landskapsregeringen avser att med beaktande av erfarenheter i andra länder överväga vilka krav som skall ställas på pilbåge, pilar och pilspetsar som skall användas vid jakt. Exempelvis kan beroende på det vilt som jagas olika krav komma att ställas avseende den kraft som en båge skall utveckla, liksom olika krav på material, form, vikt och dimension på pilar och pilspetsar som används.

 

53 § 2 mom. Syftet med att avliva vilt för att hindra skada och olägenhet är inte att det därefter skall saluhållas. I övriga fall får dock sådan försäljning ske. Dock gäller för marknadsföring av vilt bestämmelserna om livsmedelshygien, jfr landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av lagen om livsmedelshygien i fråga om animaliska livsmedel (97/1997).

 

54 § 1 mom. 4 punkten. Ändringen är främst lagteknisk. I bestämmelsen anges undantag för jaktvårdsavgift i vissa fall. Den aktuella punkten rör jaktåtgärder i vetenskapligt syfte i enlighet med naturvårdslagstiftningen, enligt vilken de enskilda fågelarterna är fridlysta utom i de fall de är jaktbara enligt jaktlagstiftningen. Landskapslagen om naturvård (41/1977) är dock sedan den 1 september 1998 upphävd och ersatt med landskapslagen om naturvård (82/1998), varvid den tidigare lagens 22 § i sak har ersatts med 17 § i den nya lagen.

 

Nya 58 § 4 och 5 mom. Enskilda jaktvårdsföreningar ges möjlighet att som helhet avstå ansvar för jakttillståndsfrågorna för älg. De kan således inte delvis avstå från detta ansvar. Avståendet kan inte gälla från den tidpunkt då ett sådant beslut fattas, det vore inte rimligt med tanke på det bered­ningsarbete som följer med det ansvar som då överförs till landskapsregeringen. Detta ansvar kan heller inte automatiskt direkt återföras när en jaktvårdförening så önskar det. Det ligger i såväl viltvårdens som enskilda jägares intresse att ansvaret inte återkommande överförs mellan landskapsregeringen och en enskild förening. Därför bör ett avstående från beslutanderätt gälla tidigast från och med den treåriga tillståndskvotsperiod som börjar tre månader efter att underrättelsen inkom till landskapsregeringen. En jaktvårdsförening kan enligt förslaget dessutom tidigast återfå beslutanderätt efter att en sådan treårig period har förflutit.

      En följd av att en jaktvårdsförening avstår från beslutanderätt är att bestämmelserna i landskapsförordningen om jakt på älg (42/1997), om jaktvårdsförenings ansökan om tillstånd till jakt på älg m.m., genom lagändringen endast kommer att gälla föreningar som inte har avstått från den beslutanderätt som här avses.

 

Upphävande av 74 §. Ändringen är närmast av lagteknisk natur. I paragrafen finns en hänvisning till landskapslagen om ersättande av skador, förorsakade av hjortdjur (52/1974), enligt vilken bidrag kan ges för vissa skador som orsakats av hjortdjur. Dessa bestämmelser om bidrag har dock upphävts från den 1 oktober 1995 genom landskapslagen om upphävande av landskapslagen om rovdjurspremier i landskapet Åland (70/1995).

 

Ikraftträdelsebestämmelsen. Det är angeläget att ändringarna i regelverket snarast kan fås att träda ikraft.

     Jaktvårdsföreningarna har efter lagens ikraftträdande kvar samma offentligrättsliga förvaltningsansvar för tillstånd att fälla älg som hittills, om inte landskapsregeringen för visst älgvårdsområde beslutat annat.

 

2. Upphävande av landskapslagen om ersättande av skador, förorsakade av hjortdjur

 

Bestämmelser om skador orsakade av hjortdjur avses intagna i landskapsregeringens riktlinjer om hjortdjursskador. Följaktligen skulle en översyn ske av de gällande riktlinjerna; ”Landskapsstyrelsens riktlinjer för bidrag för ersättande av hjortdjursskador på odling och skog samt bidrag för förebyggande åtgärder”, fastställda den 31 januari 2000 (dnr N42/99/1/5).

     Avsikten är att stöd skall kunna ges för förebyggande av skador som orsakas av hjortdjur. Däremot skulle inte bidrag ges för skada orsakad av rådjur. Rådjur som jämlikt 30 § 2 mom. jaktlagen orsakar ”skada som inte är ringa” skulle härigenom med landskapsregeringens tillstånd kunna fällas.

__________________

 

Lagtext

 

Landskapsregeringen föreslår att följande lag antas.

 

1.

L A N D S K A P S L A G
om ändring av jaktlagen för landskapet Åland

 

     I enlighet med lagtingets beslut

     upphävs 13, 17 och 39 §§ samt 42 § 1 mom. och 74 § jaktlagen för landskapet Åland av den 5 juli 1985 (31/1985),

     ändras lagens 3 § 2 mom., 6 § 2 mom., 7 § 2 mom., 12 §, 30 § 2 mom., 31 § 1 mom. 2 punkten och 2 mom., 32 § 3 mom., 33 § 1 mom., 33a § - 33c §§, 33d § 1 mom., 34 §, 35 § 1 och 4 mom., 47 § 1 mom., 8 punkten samt 3 och 4 mom., 48 §, 53 § 2 mom., 54 § 1 mom. 4 punkten, av dessa lagrum 32 § 3 mom. sådant det lyder i landskapslagen den 17 januari 1991 (5/1991), 54 § 1 mom. 4 punkten sådant det lyder i landskapslagen den 2 mars 1995 (19/1995), 48 § sådan den lyder i landskapslagen den 12 september 1995 (68/1995), 47 § 1 mom. 8 punkten sådan den lyder i landskapslagen den 23 januari 1997 (10/1997) och 33 § 1 mom., 33a § 1 mom., 33b §, 33c § 1 mom., 33d § 1 mom. och 35 § 1 och 4 mom. sådana de lyder i landskapslagen den 24 april 1997 (41/1997),

     fogas till lagens 58 § nya 4 och 5 mom. samt

     ersätts i lagen ordet ”landskapsstyrelsen” i olika böjningsformer med ”landskapsregeringen” i motsvarande former som följer:

 

 

3 §

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     Landskapslagen om naturvård (82/1998) och med stöd av lagen gällande bestämmelser skall följas.

 

6 §

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     Landskapsregeringen kan utarrendera eller på annat sätt upplåta jakträtten på områden som tillhör landskapet, om inte annat följer av bestämmelserna i detta kapitel.

 

7 §

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

      Närmare bestämmelser om förvaltning, nyttjande och beslut med anledning av jakträtt på samfällt område finns i lagen om samfälligheter (FFS 758/1989).

 

12 §

     Jakt med skjutvapen får inte äga rum närmare än 150 meter från en byggnad i vilken någon stadigvarande bor, eller i vilken det finns anledning att förmoda att någon tillfälligt bor, utan muntligt eller skriftligt tillstånd av den som äger eller innehar byggnaden. Jakt får inte utövas på en gårdsplan, i en trädgård och inte heller på åker eller äng med växande gröda, utan muntligt eller skriftligt tillstånd av områdets ägare eller innehavare.

 

30 §

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     Landskapsregeringen kan ge tillstånd att avliva fridlyst djur, för att hindra skadegörelse som inte är ringa. Djur som avlivats med stöd av detta moment tillfaller jakträttsinnehavaren, vilken skall meddela om det antal djur som avlivats.

 

31 §

     För att förhindra skada inom här avsedda anläggningar får innehavaren, oberoende av om jakträtten tillkommer annan, om arten då är fridlyst och jakt inte får bedrivas där, döda och behålla:

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     2) stor- och småskrake, vikarsäl samt gråsäl som inkommer i fiskodling.

     För att freda gård, trädgård samt grönsaks- och spannmålsodling får innehavaren inom området och i dess omedelbara närhet döda och behålla kaja, skata, björktrast, tamduva och ringduva, oberoende av om jakträtten tillkommer annan, om fågeln då är fridlyst och om jakt inte får bedrivas där. Likaså får innehavaren där tillägna sig eller förstöra bo och ägg av här avsedda fåglar.

 

32 §

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     Till ansökan skall vara fogad en utredning om att sökanden innehar i 4 eller 6 § avsedd jakträtt på ett sammanhängande markområde som omfattar minst 150 hektar och i övrigt är väl lämpat för jakt eller att han av innehavaren av sådan jakträtt skriftligen fått rätt till rådjursjakt. Området skall utmärkas på karta i skalan 1:20.000. Om jakten är avsedd att bedrivas på holme eller enbart på sökandens egen mark eller om särskilda skäl annars finns, kan landskapsregeringen dock bevilja tillstånd till rådjursjakt även inom ett område som understiger 150 hektar. Landskapsregeringen beslutar om när ansökan om tillstånd till jakt på rådjur skall inges.

 

33 §

     Vid jakt på älg skall en jaktvårdsförenings verksamhetsområde utgöra ett älgvårdsområde. Inom ett älgvårdsområde kan finnas ett eller flera jakträttsområden. Ett jaktsrättsområde skall sammanhängande vara minst 2 000 hektar. Saltsjön är inte en del av ett jakträttsområde. Sötvattensytor räknas till ett jakträttsområde men kan högst bestämmas utgöra 1 procent av ett jakträttsområdes totala areal.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

 

33a §

     Jakt på älg får bedrivas med landskapsregeringens tillstånd. Landskapsregeringen kan överlåta rätten att besluta om tillstånd till jakt på älg inom ett älgvårdsområde till områdets jaktvårdsförenings styrelse.

     Jaktvårdsföreningens styrelse med rätt att besluta om tillstånd till jakt på älg skall för älgvårdsområdets räkning ansöka hos landskapsregeringen om en tillståndskvot för jakten. En sådan ansökan skall vara landskapsregeringen tillhanda senast den 1 augusti det första år jakten är avsedd att bedrivas. Landskapsregeringen beviljar en tillståndskvot för tre år åt gången. Om det inom ett älgvårdsområde inte finns något jakträttsområde som uppgår till 2000 hektar kan landskapsregeringen bevilja älgvårdsområdet en tillståndskvot för jakt på älg på högst ett sammanhängande område som är väl lämpat för älgjakt och som uppgår till minst 500 hektar.

     Tillstånd till jakt på älg skall fördelas mellan älgvårdsområdenas jakträttsområden och de områden vilka är väl lämpade för älgjakt och sammanlagt omfattar minst 500 hektar men inte uppgår till 2 000 hektar, på ett sådant sätt att jaktutövarnas intressen såväl som principerna för älgstammens vård och utveckling tillgodoses på bästa sätt.

 

33b §

     En jaktledare för ett jakträttsområde eller för ett område som är väl lämpat för älgjakt och sammanlagt omfattar minst 500 hektar men inte uppgår till 2 000 hektar skall årligen senast den 1 juni ansöka om tillstånd till jakt på älg. Om en jaktvårdsförenings styrelse är tillståndsgivare skall jakträttsområdet ges tillstånd att fälla älg inom ramarna för älgvårdsområdets tillståndskvot.

     Jakt på områden som omfattar minst 500 hektar men inte uppgår till 2 000 hektar skall genomföras på markområden med en sammanhängande karaktär vars belägenhet och omfång är väl lämpade för jakt. Markområdena skall vara belägna inom ett och samma älgvårdsområde. Landskapsregeringen kan i förordning besluta närmare om förutsättningar för att markområden skall anses vara väl lämpade för jakt och ha en sammanhängande karaktär.

     Tillstånd att fälla älg skall fördelas med iakttagande av den försiktighet som fordras för att trygga en livskraftig älgstam samt viltvårdsmässiga fördelar som följer av att jakt planeras och utövas inom jakträttsområden. Vid prövning av det antal älgar som får fällas inom ett markområde som inte utgör jakträttsområde som avses i 33 § skall markområdets storlek och andel av älgvårdsområdet beaktas. Inom ett sådant område kan en mindre andel beviljas än om området ingått i ett jakträttsområde, om det är viltvårdsmässigt befogat och ändamålsenligt för att trygga en livskraftig älgstam.

     En jaktvårdsförenings styrelses beslut om tillstånd att fälla älg bör meddelas senast den 15 augusti.

 

33c §

      I jaktvårdsföreningens styrelses beslut i ett älgjaktsärende får ändring sökas hos landskapsregeringen genom besvär. Ändring får endast sökas innan jakten inleds av jaktledaren för det område beslutet avser. Ett tillstånd till jakt på älg givet med stöd av 33b § gäller även om sådan ändring sökts, om inte landskapsregeringen beslutar annat.

     Om jaktvårdsföreningens styrelse inte senast den 30 september behandlat en ansökan om tillstånd att fälla älg kan sökanden föra ärendet vidare till landskapsregeringen. Landskapsregeringen skall i jaktvårdsföreningens ställe pröva ansökan med beaktande av ramarna för älgvårdsområdets tillståndskvot.

 

33d §

     Vid beslut i enlighet med denna lag gäller för ledamöterna i jaktvårdsföreningens styrelse de jävsregler som gäller för medlem av landskapsregeringen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

 

34 §

     Landskapsregeringen kan besluta om avgift och betalningstidpunkt för fällda älgar och rådjur. Avgiftens storlek bestäms med beaktande av behoven att

     1) ge bidrag till skyddsåtgärder för att förebygga skador orsakade av hjortdjur i yrkesmässigt bedriven odling,

     2) ge bidrag för att ersätta skador orsakade av hjortdjur i yrkesmässigt bedriven odling eller skog,

     3) stöda för vetenskapligt eller annan godtagbart ändamål bedriven undersöknings- eller försöksverksamhet avseende hjortdjur samt att

     4) stöda jaktvårdsföreningarnas skötsel av förvaltningsuppgifter som rör hjortdjur.

     Landskapsregeringen beslutar närmare om grunderna för avgiftens storlek och medlens användning.

 

35 §

     Vid älgjakt skall finnas en ordinarie jaktledare samt vid behov en eller flera vice jaktledare. En vice jaktledare leder jakten vid den ordinarie jaktledarens frånvaro samt leder jakten i en grupp parallellt med den ordinarie jaktledaren då älgjakt utövas parallellt i flera grupper inom samma jakträttsområde.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     Då en vice jaktledare leder jakten i den ordinarie jaktledarens frånvaro har den vice jaktledaren samma ansvar och befogenheter som den ordinarie jaktledaren. Då en vice jaktledare leder jakten parallellt med den ordinarie jaktledaren gäller för vice jaktledaren bestämmelserna i 2 mom. 1 och 4-8 punkterna i tillämpliga delar.

 

47 §

     Vid jakt är det förbjudet att använda följande fångstredskap och fångstmetoder:

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     8) spjut, armborst, pil och pilbåge, dock får jakt ske med pil och pilbåge vilka uppfyller av landskapsregeringen beslutade krav för ändamålet,

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     Bestämmelser om förbud att använda redskap och anordningar som uppenbart kan utsätta djur för onödigt lidande finns i 13 § djurskyddslagen för landskapet Åland (95/1998).

     En gillrad fälla skall vara försedd med den ansvarige användarens namn och adress. En gillrad fälla som inte medför de fångade djurens omedelbara död skall kontrolleras dagligen. I en fälla i vilket endast en viss djurart fångas, får redskapet vara konstruerat så att djuret dödas direkt vid fångsten.

 

48 §

     Enhandsskjutvapen får användas i samband med jakt om det är lämpligt med beaktande dels v omständigheterna vid tillfället, dels vapnets ändamålsenlighet såsom då ett djur befinner sig i ett gryt, en fälla ller annars  liknande lägen, samt för att fälla ett sårat eller skadat djur.

     Landskapsregeringen kan i landskapsförordning besluta närmare om användning av skjutvapen, ammunition samt pil och pilbåge vid jakt.

 

53 §

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     Djur som åtkommits med stöd av 30 § eller 31 § får inte hållas till salu.

 

54 §

     Den som idkar jakt med skjutvapen, pilbåge eller andra fångstmedel eller med användande av hund eller annat för jakt övat djur är skyldig att betala jaktvårdsavgift. Vad här sägs gäller dock inte:

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     4) då en åtgärd vidtas i vetenskapligt syfte med stöd av 17 § landskapslagen om naturvård (82/1998).

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

 

58 §

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     En jaktvårdsförening kan vid föreningsmöte besluta att föreningen inte skall ha den beslutanderätt som avses i 33a - 33c §§ denna lag, med början från och med den följande treårsperiod som avses i 33a § 2 mom. Landskapsregeringen kan därefter fastställa att beslutanderätten överförs till landskapsregeringen från och med närmast följande treårsperiod som börjar tre månader efter att ett skriftligt meddelande om överförande av beslutanderätten kommit landskapsregeringen till handa.

     Om en jaktvårdsförening har överfört en beslutanderätt som avses i 4 mom. till landskapsregeringen och därefter vill återta den kan beslut om detta tas vid ett föreningsmöte. Landskapsregeringen kan därefter fastställa att beslutanderätten återförs till jaktvårdsföreningen från och med närmast följande i 33a § 2 mom. avsedda treårsperiod som börjar tre månader efter att ett skriftligt meddelande om återtagande av beslutanderätten kommit landskapsregeringen tillhanda.

 

__________________

 

     Denna lag träder omedelbart i kraft.

     Varje jaktvårdsförenings styrelse beslutar inom sitt älgvårdsområde om sådan fördelning av tillstånd till jakt på älg som avses i 33a §, om inte landskapsregeringen för visst älgvårdsområde beslutat annat.

 

__________________

 

2.

L A N D S K A P S L A G
om upphävande av landskapslagen om ersättande av skador, förorsakade av hjortdjur

 

 

     I enlighet med lagtingets beslut föreskrivs:

 

     Genom denna lag upphävs landskapslagen om ersättande av skador, förorsakade av hjortdjur (52/1974).

__________________

 

     Denna lag träder omedelbart i kraft.

 

__________________

 

 

Mariehamn den 9 september 2004

 

 

V i c e l a n t r å d

 

 

Jörgen Strand

 

 

Föredragande ledamot

 

 

Kerstin Alm

 


Parallelltexter

 

·       Parallelltexter till landskapsregeringens framställning nr 18/2003-2004



[1] Jfr ÅFS 41/1997; Ls fr. 24/1995-1996, Nu 2/1996-1997 och StU 1/1996-1997.

[2] En viktökning sker normalt från födselvikter mellan cirka 6 och 16 kg till vikter omkring 125 - 150 kg (levande vikt) i oktober/november.

[3] Vid landskapsinventeringarna i januari åren 1995, 2000 och 2002 uppskattades antalet älgar i landskapet till 638, 680 respektive 726.

[4] Åren 1971-1974, 1975-1978 respektive 1979-1982.

[5] För år 2002 ingår inte siffror för Jomala, som då redovisade 33 älgar, utan att angivande av fördelning mellan dessas kön och ålder.

[6] Landskapets tot. landareal är 152 650 hektar (1 526 500 kvm2).

[7] Nu 8/2002-2003, Ls fr 9/2002-2003.

[8] Jfr lagen om förvaltningsdomstolarna (FFS 430/1999) samt förvaltningsprocesslagen (FFS 586/1996).

[9]  Dnr Lag 31-95-32, HD:s Dnr OH 96/38.

[10] 180 newton kan jämföras med en dragvikt på knappt 18 kg.

[11] Ca 13,6 – 18,1 kg.

[12] Ca 18,1 – 22,7 kg.

[13] Jaktvårdsföreningarna ansöker för sitt älgvårdsområde om och tilldelas från landskapsstyrelsen treåriga kvoter, som de årligen fördelar mellan jakträttsområdena (jfr LF om jakt på älg). Den första treårsperioderna löpte under åren 1997 – 1999 och 2000 – 2002. Nuvarande löper under åren 2003 - 2005. Jakträttsområdena kan samordna den årliga älgjakten, vilken praktiskt organiseras i ett eller flera jaktlag.

[14] Landskapsstyrelsens riktlinjer för bidrag för ersättande av hjortdjursskador på odling och skog samt bidrag för förebyggande åtgärder, fastställda den 31.1.2000 (dnr N42/99/1/5).