|
|
|||
|
Ålands lagting |
RESERVATION |
||
|
Lagtingsledamot |
Datum |
Arkivbeteckning |
|
|
Bert Häggblom |
2001-10-29 |
STU0220002001-R2 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Till Ålands lagting |
|
|
|
|
|||
|
|
|||
|
|
|||
|
|
|||
Reservation mot Stora utskottets betänkande
Fördelning av skatteintäkter från företagssektorn mellan kommunerna
· Stora utskottets betänkande nr 2/2000-2001
I N N E H Å L L
1. Landskapslag om ändring av kommunalskattelagen för landskapet Åland
Eftersom jag inte till alla delar kan instämma i utskottets betänkande, framför jag följande reservation.
Målet i framställningen att förändra fördelningsnyckeln avseende fördelning av kommunalskatten för samfund är lovvärt i sig. Däremot kan jag ej instämma i landskapsstyrelsens förslag till fördelning av kommunalskatten för samfund. Landskapsstyrelsen anser att framställningen skall gynna de kommuner som genom olika åtgärder aktivt främjar näringsverksamheten i kommunen. Detta synsätt kan verka logiskt såvida inte en djupare analys av näringsverksamheten i landskapet görs samt kommunernas storlek och därmed ekonomiska möjligheter att bedriva aktiv näringspolitik beaktas. Uppenbart är att den nu föreslagna fördelningsnyckeln närmast är en dåligt omformulerad kopia av den fördelning som görs i Finland. I landskapet är näringspolitiken direkt beroende av de stöd och lån landskapsstyrelsen beviljar enskilda företag. Därtill är landskapet stor majoritetsägare i företag som bygger industribyggnader och bestämmer således även placeringen av byggnader för företag. Den nu föreslagna fördelningen beaktar inte småskaligheten i landskapet Åland avseende kommunernas storlek. I dag går 75-85 procent av kommunernas budget till social- och skolväsendet. I vissa kommuner är närings- och turistnämndens budget under 10.000 mark per år. Envar förstår då vilka ekonomiska möjligheter kommunerna har till att föra en aktiv näringspolitik.
Ett faktum är att företagens ortval påverkas av andra faktorer än den i det närmaste obefintliga näringspolitiken, till exempel närhet till flygfält, hamn och centralorter med utvecklad infrastruktur. De kommuner som självfallet hamnar i bakvatten är randkommunerna och skärgårdskommunerna. Varken banker, försäkringsbolag, tidningsföretag och andra större bolag har visat något större intresse att etablera sina huvudkontor i skärgården.
En rättvisare fördelning skulle varit om den politiska mognaden nått så långt att beslut i landskapspolitiken skulle ske utgående från synsättet att landskapet Åland är en helhet och därigenom fördelat samfundskatten enligt invånarantal. Ett dylikt förslag skulle vara administrativt enkelt och rationellt samt medföra att de system som nu byggts upp med skattekomplettering och finansieringsstöd tillika kan göras enklare. De sistnämnda systemen motverkar just de skillnader landskapsstyrelsen medverkar till genom denna framställning. Den kommun som skulle förlora mest på ett dylikt förslag är Mariehamns stad vilken kommun dock idag har haft en mycket stark ekonomi med stora överskott, runt 40 miljoner mark de senaste åren. Det är dock hela Ålands befolkning som bidrar till att företagen i Mariehamn går bra och då är också riktigt att skatterna fördelas lika för envar ålänning.
I ljuset av detta och för att nå en mjukare övergång har jag föreslagit att en rättvisare fördelning uppnås mellan kommunerna i landskapet Åland så att hälften fördelas i enlighet med invånarantalet och till hälften enligt landskapsstyrelsens modell, dock med ändring av sjöarbetsplatserna.
Denna modell skulle ha utmärkta fördelar för den kommunala ekonomin och fullfölja den rättvisa fördelning som påbörjades då skatteöresprincipen efter hård politisk strid genomfördes i kommunalförbund. I dag ifrågasätter ingen dylik fördelning.
Den nu föreslagna nyckeln gynnar såsom framgår i framställningen Mariehamn medan landskommunerna och skärgården förlorar. Således gynnar framställningen en ytterligare koncentration till staden och centralkommunerna på rand- och skärgårdskommunernas bekostnad.
I bilaga I framgår den fördelningsnyckel enligt ovanstående förslag kallad modell VI.
I den nu framlagda framställningen är Eckerö kommun en av de stora förlorarna beroende på att det i framställningen ej beaktats fördelningen av sjöarbetsplatserna i förhållande till där fartygen trafikerar eller samfundet har sin hemort. Här avviker framställningen från rikets lag. Skulle hemortsbegreppet för rederier varit avgörande skulle Eckerö kommun erhållit all samfundsskatt från ett stort färjrederi som är beläget i kommunen. Nu kommer en annan kommun som har ett bussgarage inom samma koncern inom sina gränser att erhålla mer skatt än Eckerö. Dylik lagstiftning avspeglar inte ens ett näringsliv utan bygger på andra fördelningspolitiska avväganden som det inte torde finnas sakskäl att försvara.
Jag har därför föreslagit ett tillägg till 5a § som beaktar var den näringspolitiska aktiviteten sker med fartygen i landskapet Åland.
Grund för tillägget i 5a § 3 mom. är att kommuner såsom Eckerö och Lumparland skall erhålla samfundsskatt av de rederier som trafikerar hamnarna i dessa kommuner. Samma är också förhållandet för de skärgårdskommuner som trafikeras av beskattningsbara samfund. Detta är en rättvisefråga eftersom kommuner där hamnar är belägna blir tvungna att utveckla infrastruktur och service som beaktar aktuell trafik. Lagförslaget har till denna del inte i tillräcklig utsträckning beaktat detta medförande att t.ex. Eckerö kommun går miste om minst 600.000 mark i året. Även Lumparland torde gå miste om stora belopp i förhållande till dess skattekraft. Några närmare uppgifter till denna del föreligger ej, men med tanke på trafikintensiteten till Långnäs hamn rör det sig om betydande belopp.
Framställningen beaktar ej näringsverksamheten i kommunerna till denna del.
På grund av ovanstående föreslår jag
att det första lagförslaget i framställningen godkänns ändrat
1. Landskapslag om ändring av kommunalskattelagen för landskapet Åland
5 §
(Lika som i näringsutskottets betänkande).
5a §
Fördelningen mellan de enskilda kommunerna
(1-2 mom. lika som i näringsutskottets betänkande).
Som grund för beräkning av en kommuns andel används uppgifterna i de tre senast slutförda beskattningarna samt uppgifterna i den officiella företags- och arbetsställestatistiken för dessa år. För vartdera av de tre åren skall den kommunalskatt som ett samfund påförts, med avdrag för de gottgörelser för bolagsskatt som tillgodoräknats dividendtagaren i enlighet med landskapslagen angående tillämpning vid kommunalbeskattningen av lagen om gottgörelse för bolagsskatt (49/1989), tillgodoräknas de enskilda kommunerna enligt följande. Om ett samfund under året har haft driftställen endast i en kommun räknas samfundets skatt den kommunen till godo. Om samfundet har haft driftställen i flera kommuner räknas samfundets skatt dessa kommuner till godo i förhållande till antalet anställda vid samfundets driftställen per kommun. Skatterna för samfund som står i koncernförhållande enligt landskapslagen om koncernbidrag vid kommunalbeskattningen (23/1989) sammanräknas dock och räknas de berörda kommunerna till godo i förhållande till antalet anställda vid de till koncernen hörande samfundens driftställen per kommun. Med avvikelse från vad senast föreskrevs skall, då ett samfund med driftsställe i flera kommuner även har anställda ombord på fartyg som trafikerar någon åländsk kommun, dess skatt räknas kommunerna till godo i förhållande till hur mycket respektive kommun trafikeras.
(4 mom. lika som näringsutskottets betänkande).
Kommunens utdelning bestäms skatteårsvis med en vikt av 50 procent som en relativ andel av summan av den för respektive kommun enligt ovan i denna paragraf fastställda företagsverksamhetsposten i förhållande till summan av motsvarande tal för alla kommuner och med en vikt av 50 procent som en relativ andel av invånarantalet i varje kommun i förhållande till det sammanlagda invånarantalet i samtliga kommuner.
(6 mom. lika som 5 mom. i näringsutskottets betänkande).
Mariehamn den 26 oktober 2001
Bert Häggblom
